Malmberg och antiken

Bertil Malmberg levde 1889-1958, skrev "Åkes värld" och "Dårarna", var poet, en av de största - kanske den allra största.

Ett genomgående drag i hans diktning är antiken, antika teman och ting. Som "Jag vill drömma" från samlingen "Atlantis", 1916:

Jag vill drömma, att vi drömma
i en grekisk elegi.
Där en källas böljor strömma
sorlande förbi
slumra vi.

- Över källans mörker luta
vita klasar av syren.
Ljusets trötta händer gjuta
över gräs och gren
sorgens sken.

Mellan trädens dunkla stammar
guldbeskuggad afton står.
Herden högt på bergens kammar
vallar sina får:
år från år.

Det där "Över källans mörker luta / vita klasar av syrén. / Ljusets trötta händer..." låter som Ekelundpåverkan. Malmberg träffade denne i Berlin en gång, behandlades väl rätt kort av den store - men Malmberg kontrade och hade Ekelund som förebild för ett av porträtten i "Dårarna":

Och han som är en kostbar vas,
ett ädelt ting av genomskinligt glas,

gick bort från henne som han hållit av.
För litet skär var gåvan, som hon gav,

och hennes kyssar - hennes varma ord
för mycket fläckade av synd och jord.

Ekelund ska ha varit en stel typ som inte ens mamman fick krama. Dessutom hade han åkt dit för misshandel av en polis - och då, ja då kan man inte anses riktigt hel. Vad är det för en bindgalning som anfaller en snut? Han måste gå i landsflykt och hamnade i Berlin.

Men det gällde Malmberg och antiken. Mot slutet kunde Malmberg vara lätt spexig, han var inte så högtravande som förr. Här rimmar han "Zeus" på "gläfs":

Hundens drömbundna skällande vid sin herres fot,
i små och vanmäktiga ekon sönderfallet,
var för min sovande hörsel som ett mäktigt hot.
- Vad var här verkligt? - Detta svagt gnällande glävs
eller det vilda, mörka, tvehövdade skallet
ur svindlande avgrunder hos den stygiske Zeus?

("Eftermiddagsslummer" ur "Lek med belysningar", 1953)

"Niobes smärta / och de som födde i Belsen", "Skrivaren i Hades", "Du Faidon och ni andra" - ja nog finns det antikinfluens både här och där hos Malmberg.

Det snöar över mig: thessalisk snö.

Omkring mig har jag ett hov
av vargskuggor. Dunkla ögon brinna.
Och detta hände under det jag sov.

Jag hette Artemis. Jag var gudinna.

Detta är "Slagrörd" från 1948, rader som försöker efterbilda sinneskaoset efter den hjärnblödning han fick. Gåtfullt och suggestivt, men sparsmakat: thessalisk snö och Artemis fogas lekande lätt in bland minnen av domkyrkan i Härnösand, isbjörnar på en tapet och ett bröllopsfoto av far och mor.

Slutligen i detta antiktema: ett paradnummer om mellanösterns keruber, djurgestaltade väsen som har föga att göra med de gullungar rokokon gav oss. "Det är som hade vi intet, intet att skaffa med dem, / som nådde ej ens deras skugga Jerusalem" sägs det i första strofen. Men de närmar sig, de approcherar, ger oss en fläkt av det arkaiska i vår moderna förblindning - för i den andra och avslutande strofen heter det:

Och gå vi genom marken denna förtrollningens natt,
då gräset dryper av silver och ryser matt
- och speja mot den synrand där människostaden tar vid,
underligt förvandlad, slöjad av månetid
- då se vi hur de landa - hur de överskygga allt,
heligt fruktansvärda i vingad tjurgestalt,
bakom de sovande kuberna
av bleka människohus:
de dunkla keruberna
i månens vilda ljus.

("Keruberna" ur "Flöjter ur ödsligheten", 1941)

Själens vildmark

På mitt distrikt har jag ett visst tvåvåningshus med loftgång, gult tegel. När jag i mörkret susar förbi där med mina tidningar brukar jag tänka på raderna:

Jag är ett väsen av idel ljus
som om natten kommer till ditt hus,
kastar en stråle in i ditt rum
av evighet och mysterium...

Jag är en skuggvarelse som bara sveper förbi, avlämnar mina tidningar att lysa upp deras frukostbord...

Det är en dikt av Bertil Malmberg. Ännu en plats jag associerar med hans dikt är "I skogen väglöshet". Det talas om en viss tjärn, och för mig är denna tjärn belägen några mil söder om Åsele på vägen mot Studsviken; vi åkte denna väg ofta när jag var barn, Övik-Åsele var traden mellan hemmet och sommarstugan, och just denna tjärn etsade sig fast, en snygg liten pöl mellan sandåsar, kantad av tall och gran och gråmossa. Där står jag och fiskar, silverfisk och sammetsfisk och samvetsfisk:

... tunga som stenar
krökande
mot ängslande djup
mitt vidjespö
under månens fallande båge.

Kanske är detta ångestdikt, jag vet inte, för mig har raderna förlorat innebörd och är bara sköna. Bara klangen finns kvar, bara känslan; eventuell mening har förvandlats till ornament.

Malmberg på min ära: jag går i en vinterpark och njuter av mitt svårmod, ser urnor och putti översnöade och tänker "la-di-da-di-dej"... Vilken kille det var, vilka scener, vilka hieroglyfer:

Min park med tuktade gångar
och träd, vilkas sus
drömmer om gångna släktled
och hägnar ett människohus

den går sakta över i skogen,
som mörknar tätt invid.
Så glider mitt eget vemod
präglat av ord och tid,

präglat av minne och tanke
- så glider det
över i själens vildmark
och blinda stiglöshet.

Dessa rader associerar jag med Tullinge, villaträdgård och omgivande tallmoar, blind vildmark. Jag hade kusiner som bodde där i Tullinge på en knabbe, ett sedvanligt hus med villatomt, och denna trädgård blir för mig diktens "park med tuktade gångar", skogen därbortom och ljuva vemod, ontologiska landskap...

Samma tullingska nejder figurerar förresten i novellen "Kvartsklippan" i "Eld och rörelse", se etikett.

Malmbergs mest kända dikt är kanske "Dårarna", om dårhushjon som vallas i en park utan att de märker det, de är långt borta i sina egna fantasivärldar. Denna hörde jag en gång läsas av Stina Ekblad, och sedan dess avgudar jag henne. En kritik mot dikten är förstås att Malmberg esteticerar sinnessjukdomen, det är en förhållandevis harmonisk bild han visar, vilket kan få vissa att avundas dessa dårar - ungefär som Robyn Hitchcock aldrig förstod sig på Syd Barretts mentalsjukdom, han trodde bara att han vistades i något slags dimma, något slags dröm, ett intryck man fick när han kommenterade Barretts död. I själva verket lider de mentalsjuka av sina åkommor, de kan inte ta sig ur sina predikament; världen har rasat samman omkring dem, det är inte bara någon romantisk skuggvärld de lever i.

Med det sagt är det ändå en gripande dikt av Malmberg. Det syndrom han skildrar förekommer förvisso, detta att man vägrar acceptera verkligheten som den är, med motgångar och vardagslunk, och tar sin tillflykt till solipsism och privata fantasier.

Ja, deras liv var både ljuvt och svårt
med mycken ofullkomlighet som vårt.

Men lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström,

att bygga sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form.

---

Så gledo de allt längre bort.
De stodo gränslöst fjärran inom kort.

- De stodo bundna av en magisk ring,
och allt föll sönder runt omkring.

- Och tingen voro liksom utan klang
och utan syskonskap och sammanhang,

och ingenting var längre fast,
och själva ljuset var en sträng som brast --

Där stå de nu. Men ringen som dem band
har vidgat sig och blivit himlarand,

och ingen kåre, ingen krusning stör
förhävelsens domän där innanför.

De äro helt sitt eget mått.
De kunna icke nås av ont och gott.

Träffsäker diagnos. Och under ytan finns här förstås ångest och sammanbrott, som i "allt föll sönder runt omkring" och "tingen voro liksom utan klang/och utan syskonskap och sammanhang". Den mentalsjuke lever i en ruin, och det är ingen hjärtevärmade romantisk ruin utan ett sammanrasat psyke.