Mer än en trankil robot

Ett tema i Bhagavad-gîtâ är apatia, likgiltigheten inför lycka och olycka; det har jag visat tidigare under etiketten "Bhagavad-gîtâ" (samt "apatia"). Nu läser jag i en intervju med själve Martin Gansten att detta är den bärande tanken i denna urkund.

Det är i "Lunds Universitet meddelar" 7/2001 det gäller. Kärnan i Bhagavad-gîtâ sägs vara att inte låta sig bindas vid denna värld, varken känna åtrå eller avsky - men för den skull ska man inte dra sig undan helt och bli eremit: idealet ligger i att handla, men "i ett tillstånd av stilla klarhet och utan begär." (Orden är intervjuarens men källan torde vara Gansten, mannen som nyöversatt Bhagavad-gîtâ och Upanishaderna.)

Det här var ju roligt må jag säga, att andra sett vad jag sett i Gîtân. Tidigare har jag citerat apatia-sentenser ur dess kapitel 2, och man kan fortsätta och gå till 6.7 och 6.8 där man ser något liknande:

Jitâtmanah prashântasya paramâtmâ samâhitah,
shîtoshna-sukha-duhkheshu tathâ mânâpamânayoh

Besegrar man sig själv och uppnår stillhet, då är man på översjälens nivå.
Vinter och sommar, lycka och olycka samt ära och vanära, allt är likgiltigt.

Jnâna-vijnâna-triptâtmâ kûta-stho vijitendriyah,
yukta ity ucyate yogi sama-loshtrâshma-kancanah.

Den som ser grus och guld som samma sak är en religiös yogi,
tillfredsställd av jnâna och vijnâna, stadig och behärskad i sinnet.

Återigen medelvägsläran alltså, återigen detta att stå fri från både lycka och olycka: detta är vägen, kungsvägen till en varaktigare lycka. För apatia ska i min bok inte betyda total likgiltighet - nej, det är jordisk lycka och olycka, betingat gott och ont man ska undvika, för att uppnå himmelsk lycka och obetingad godhet. (Nietzsches "Jenseits von Gut und Böse" ska förstås i denna mening, tolkas i denna anda.)

Så apatia enligt Svensson är inte sedvanlig apati. Vi kan ju jämföra och se vad buddhisterna säger om denna jämviktslära - och då är det såvitt jag vet att hålla sig till medelvägen bortom lycka och olycka, koppla bort världens buller och nå frihet i tomheten. Man bara stänger av och ser världen som den illusion den är: absolut tomhet, det är målet - för buddhisten. Ingen själ finns, inget kosmiskt ljus, ingen Gud beyond the Beyond som skapat allt - nej allt har bara uppstått som en illusion i våra ögon, och illusionen försvinner då vi genomskådat den.

Stoikerna (de som uppfanna begreppet apatia, grek. "apateia") var för sin del "västliga buddhister": ateister med jämvikt som ideal, allt går ut på att finna harmoni bortom världens illusion. Harmoni i tomma intet.

Men här är jag inte med längre. Min apatia är inte att vila i tomrummet. Min apatia är som nämnt att uppnå en varaktigare lycka än vardagslyckan, att finna en stillsam glädje, en obetingad glädje. Att finna ro i den där lugna kraften som Mitterand talade om: "la force tranquille". Stänger man av vardagens buller och mediterar i stillhet, är det inte tomhet man simmar i utan Lux Eterna, det eviga ljuset.

Visst kan man drömma om Logos, Guds tomhetsaspekt, men det är bara en aspekt av gudomen detta: Gud som tanke, som det osynliga, rumsuppfyllande elementet. För Gud är också vilja och manifestation, bilder och former och glädje. En stilla glädje, synlig i helgonbildernas mungipor.

Då vet vi det. Men vad med detta medelvägscredo i stort, har inte det fler grenar? Hade inte Aristoteles en sån medelvägslära på sitt program? Och Ernst Jüngers "désinvolture", är inte det också ett zenartat ekvilibrium vare sig man är på fest eller står i stridens vimmel? Nog är det en tung guldåder denna apatia, kanske själva De vises sten - men den får inte förstås matematiskt, som att bara säga nej till gott och ont. Man måste i slutändan ledas av det himmelska, transcendenta goda, erkänna sin andlige fader, så att man inte bara blir en trankil robot. Att handla i den stilla klarhet jag nämnde inledningsvis, känne glädje över att befinna sig i detta gåtfulla ekvilibrium och inte bara vara apatisk, inte bara var en tuff stoiker och zenkrigare som är oberörd av allt i himmel och på jord.

Visdom i "Gitan" II

I Bhagavad-gîtâ 2.24 förekommer begreppet "sarva-gata" (som vi såg i föregående inlägg), tolkat som "allnärvarande". Det är själen som är detta - själen som ju är en gnista av det eviga ljuset, en "scintilla animae" för att tala med Eckehart - och sant allnärvarande måste då förstås Gud vara, källan för detta ljus, Lux Eterna itself.

Ett annat rikt ord i BhG 2 är "samâdhi" i vers 53, "koncentrerad tanke"; roten "dhî" har att göra med "tänka". Yessir, samâdhi är modellen; vi kan alla tänka, men tanken har ofta en tendens att fara sina egna vägar, vela hit och dit och ge sig av till omöjliga länder. Det har sin charm ibland, men större ting skapas om tanken riktas åt något håll, om viljan tar kontrollen över den. Då får vi precis detta samâdhi, som är instrumentet för meditation, tanke på det gudomliga, på godhet och gyllene ljus.

Det är för såna här saker jag älskar sanskrit: man får sitt ordförråd utökat, man får en snygg synonym för något som inte kan uttryckas så bra på svenska eller andra europeiska språk: "samâdhi" är bara tre stavelser, "koncentrerad tanke" däremot är åtskilliga fler. Samâdhi är poesi in nuce just för sin ekonomis skull; poesins hemlighet är att uttrycka något med så få ord som möjligt, ja så få stavelser som möjligt.

"Dhî" är en rot som betyder "tanke" sa jag, och "sthita-dhi" annorstädes i BhG 2 betyder "fast i tanken"; ännu ett omistligt ord. Och "sthita-prajnâ" betyder "varaktig förståelse", poesin bara flödar. Exempel på vers där den förekommer (2.55):

Prajahâti yadâ kâmân sarvân, Pârtha, mano-gatân,
âtmany evâtmanâ tushtah, sthita-prajnas tadocyate.

När man lämnar alla begär som är skapade i sinnet, Arjuna,
och man i själen är tillfreds i sig själv: detta kallas varaktig förståelse.

Ännu ett vackert ord är "prasâda", "nåd". Vän av ordning märker att det svenska ordet är kortare och därför att föredra, men så enkelt är det inte; "prasâda" har vacker klang, därför är det roligt att ha i synonymförrådet. "Uppnå nåd" heter för sin del "prasâdam adhigacchati" (2.64).

I ett tidigare inlägg har jag sagt att "yoga" betyder fromhet osv. Participet heter "yukta", så den som är "yukta" är from och religiös medan den som är "ayukta" är irreligiös"; a-et är ett så kallat "alfa-privativ", ett negations-a vilket väl finns i latin och grekiska också. En enkel men snygg (enkel och därför snygg) vers med "ayukta" är 2.66:

Nâsti buddhir ayuktasya, na câyuktasya bhâvanâ,
na câbhâvayatah shântir; ashântasya kutah sukham?

Hos den irreligiöse ("ayuktasya", genitivform) finns varken buddhi eller
bhâvanâ (varken intelligens eller behärskning),
hos den ostadige ("abhâvayat", "den icke-blivne") finns ej frid ("shânti");
var finns lycka ("sukha") hos den orolige?

"Shânti" betyder som ni ser "frid". Ännu en gyllene synonym. Den som läst en viss översättning av Upanishaderna finner detta i ingresserna: "Shânti... frid..." Ja, jag kan bara upprepa: "shânti... frid... aum..." Och i 2.71 talas det om detta att uppnå frid, "shântim adhigacchati":

Vihâya kâmân yah sarvân, pumâmsh carati nihsprihah,
nirmamo, nirahankârah; sa shântim adhigacchati.

Den person som övergett alla begär, som agerar fri från begär,
som är osjälvisk och fri från egosim; han uppnår frid.

Orden "nirmama", "icke-mitt" dvs "osjälvisk", samt "nir-ahankâra", "fri från egoism", är också poesi in nuce om ni frågar mig.

Så hur slutar allt? 2.71 var näst sista versen i detta BhG 2, så vi tar väl sista också, en sant högstämd sortireplik:

Eshâ brâhmî sthitih, Pârtha, nainam prâpya vimuhyati.
Sthitvâsyam anta-kâle 'pi, brahma-nirvânam ricchati.

Detta o Prithâs son, är ett tillstånd av gudomlig energi,
och den som uppnått det förvillas inte.
Står han i det ännu vid tidens ände, uppnår han Brahmas himmel.

Visdom i "Gitan" I

På mitt distrikt har jag Travronden. Det är en tidning om trav. Den kommer en gång i veckan, fredagar som idag.

På omslaget till denna Travrond är det hästar, och de är alltid bruna. Man kan fråga sig varför. Är alla travhästar släkt?

I Bhagavad-gîtâ däremot är det vita hästar: "Tatah shvetair hayair yukte, mahati syandane sthitau"... "Och då, stående i en stor vagn som drogs av vita hästar, blåste Krishna och Arjuna i sina gudomliga snäckor." Sedan får Arjuna se sina släktingar på motståndarsidan, och då vägrar han att slåss - men Krishna säger att det är din plikt som krigare att slåss, denna strid är rättfärdig; strider han inte begår han en synd, han våldför sig på dharma. För övrigt så är detta liv bara ett av många, själen dör inte när kroppen dör: "na hanyate hanyamâne sharire".

I vers 2.12 utvecklas det hela, detta med att själen lever vidare, att man således existerar för alltid: " Jag har aldrig icke-funnits ("na tv evâham jâtu nâsam"), inte heller du eller dessa kungar; och inte heller i framtiden kommer vi att icke-finnas."

Det är reinkarnation som gäller, själen tar sig en annan kropp vid döden ("dehântara-praptir", 2.13). För den som fötts är döden säker, och för den som dött är födelse säker: "Jâtasya hi dhruvo mrityur, dhruvam janma mritasya ca". Denna vers gjorde på sin tid intryck på George Patton. Han skulle säkert också ha gillat 2.32, om nödvändigheten för Arjuna att strida när nu striden är rättfärdig och denna tillvaro ändå bara är ett sken, ty:

Yadricchayâ copapannam svarga-dvâram apâvritam,
sukhinah kshatriyâh, Pârtha, labhante yuddham îdrisham.

Lyckliga är de krigare, o Prithîs son, som får en dylik strid,
som dykt upp spontant och som är en port till himlen...

"Onward, christian soldiers" alltså. Strid utan tanke på seger eller nederlag, idka apatia på slagfältet så ska allt gå dig väl i händer. Denna apatia är sann gudshängivenhet - inte bara för krigare, utan även för vanliga människor skyndar jag mig att nämna. Om apatia mer nedan (se etiketten "sanskrit"); man kan säga att denna är en harmonisk attityd, ett tillstånd av balans och vila. Men det är ingen mekanisk balans, nej det är en harmoni fylld av en stilla glädje, tack vare det inflytande av gudomlig nåd som då kan äga rum. Detta kan upplevas även när man handlar, man måste inte sitta och meditera för att uppnå det; man kan söka vila i handling.

Vad sägs det mer för klokt i Bhagavad-gîtâs andra kapitel?

Vi existerar alla i varat, i "sat", och icke-vara ("asat") existerar inte: "Nâsato vidyate bhâvo, nâbhâvo vidyate satah", 2.16. Detta är vad man har att rätta sig efter, man kan inte tänka sig ut ur varat, ställa sig vid sidan och titta på; vi är alla varande i varat, "seiendes im sein". Detta sagt i parentes, som en liten ontologisk godbit; annars kan man ju gå tillbaka och se vad som sägs om själens odödlighet i Gitan, för det blir smått poetiskt:

Nainam chindanti shastrâni, nainam dahati pâvakah,
na cainam kledayanty âpo, na shosyati mârutah.

Den ("enam" = själen) skärs inte av vapen, eld bränner den inte,
vatten fuktar den inte och vinden torkar inte ut den.

Acchedyo 'yam, adâhyo 'yam, akledya 'shoshya eva ca;
nityah, sarva-gatah, sthânur, acalo 'yam, sanâtanah.

Den är okrossbar, obrännbar, olöslig och kan ej torkas ut;
den är evig, allnärvarande, stabil, orörlig och ständigt densamme.

Avyakto 'yam, acintyo 'yam, avikâryo 'yam ucyate.

Det sägs att den är omanifest, omöjlig att förstå och oföränderlig.

Detta var verserna 2.23, 2.24 och halva 2.25. I ett senare inlägg ska jag gå vidare i detta BhG, andra kapitlet, och vaska fram fler visdomskorn.

"Se hur alla prinsar samlats"...

"Ingen gör sämre skrot än Korn" skriver SvD idag.

Tråkmåns ligger på taket, galaxen roterar. Kosmoskatten har fått mat.

Idag är det onsdag.

Jag läste sanskrit en gång i världen, på 90-talet. Ämnet hette "indologi" och läraren hette Klas Hagren.

Han gav mig texter att dechiffrera, och så gick jag hem och försökte tolka dem med Monier-Williams ordbok, Whitneys grammatik och ett rasande glatt humör. På lektionen skulle jag sedan redovisa vad jag lyckats tolka, och kniviga passager gav Hagren mig sin tolkning av, och med tiden lyckades man dechiffrera sina texter. Det var Kâlidâsas lyrik, det var Arthashâstra, det var Dandin och Shankara, och det var Bhagavad-gîtâs två första kapitel. Sedan skrev jag uppsats, översatte en text om ädelstenskunskap ("ratnashâstra"), och sedan blev jag fil kand, och sedan slutade jag plugga.

Nåja, lite grekiska hanns också med på slutet.

Sanskrit är en värld. En fin värld. Man kan till exempel tala glosor i detta ämne, nämna facktermer kring djur och natur. Vad sägs om dardura, groda, saras, sjö, dugdha, mjölk, samudra, hav, taru, träd och madhu, honung?

Det där "daru" är nog besläktat med vårt "träd", svenskan är ju ett indoeuropeiskt språk, vi har gemensamma rötter med sanskrit. Skt "veda" och sv "veta" är båda av roten "vid", till exempel.

Men att bara babbla om ord ger inte så mycket, sånt lämnar jag åt komparatister. Istället är översättning av sanskritttexter mycket mer givande, det har en helt annan gestaltkvalitet. Det ger bättre känsla för språket helt enkelt, blir mer musiskt och dannt.

Så vi kan väl titta på BhG 1.24-25, två berättande verser. Om hur Arjuna, stående i den vagn Krishna kör åt honom, ser sina släktingar på slagfältet.

Sanjâya uvâca:
Evam ukto Hrishikesho Gudâkeshena, Bhârata,
senayor ubhayor madhye sthâpayitvâ rathottamam,

Bhîshma-Drona-pramukhatah sarveshâm ca mahî-kshitâm,
uvâca: Pârtha, pashyaitân samavetân Kurûn iti.

Så vad står det då?

Det är Sanjâya som säger detta, den som berättar händelsen för Dritarâshtra, som jag avhandlat nedan. "Uvâca" är perfektformen av "vac". Latinets "vox" är av samma rot.

"Sanjâya sa: O Bharatas ättling ("Bhârata", imperativform = stamform)! Sålunda tilltalad av Arjuna ("Gudakeshena", instrumentalisform), placerade ("sthâpayitvâ", en så kallad absolutivform, därtill med kausativ bildning, så att den ordagranna översättningen blir "havande orsakat att placera") Krishna ("Hrishikésha", o-ändelsen är eufoni) den bästa av vagnar ("ratha-uttamam", där mötet a/u blir till "o" enligt de eufoniska reglerna, så kallad "sandhi") mellan de båda arméerna ("senayor ubhayor madhye", dualis lokativ; skt har tre numerus, singularis, dualis och pluralis).

Så 1.25, andra dubbelversen. Krishna har alltså placerat vagnen mellan arméerna, och detta framför Bhîshma och Drona ("Bhîshma-Drona-pramukhatah"), ja alla världsledare ("sarveshâm ca mahî-kshitâm", i genitiv på grund av "pramukhatah", ett adverb som styr genitiv).

Och där sa ("uvâca") han, Krishna, detta: "Pashyaitân samavetân Kurûn iti", se hur alla Kurus har samlats. "Pashya" är imperativ av roten "pash/spash", varav även latinets "speculum", "spec" osv. Det har att göra med att "se" som ni förstår.

Genom eufoni gifter sig slut-a:et (det finala a:et) i "pashya" med det initiala e:et i "etân", så att det blir "ai" av alltsammans. "Etân" betyder för sin del "dem", ackusativ plural. "Samavetân" är kongruent med detta ord, är också det böjt i ackusativ plural; ändelsen är likartad, "-ân". "Kurûn" är också det kongruent, ackusativ plural. "Iti" fungerar som citattecken, "slut citat".

Så varför citerar jag just dessa rader? Jag tycker helt enkelt att de är mäktiga, de har den sant episka storheten in nuce: "Se hur alla Kurus har samlats" ger oss i blixtbelysning hela scenen, med fiendesidan i aktuell släktfejd grupperade till slag. För den som inte rörs av sånt finns inget hopp...

Så mycket kan man säga om dessa fyra rader. Man kan förvisso orera ännu längre om sånt här; när en viss Fritiof Haglund gick på sin första latinlektion på univeristetet, talade ju läraren i en timme om första meningen i Caesars "De bello gallico"...
Haglund var annars känd för att bedriva frågesporter med Gösta Knutsson, över hela landet på säg 40-talet. En av de frågor de ställde var "Vem var 'Den inbitne'?", något jag länge funderat över själv.

Så en dag stötte jag på detta alias i mina bokvandringar, men så glömde jag notera vem denne "inbitne" egentligen var. Det var ett flyktigt möte bara, "ships passing in the night". Letandet fortsätter, letandet efter svaret på den stora gåtan...

(Men med Google är det förstås lätt. "Den inbitne" var pseudonym för Ane Randel inhämtar jag nu, skribent på SvD och Ord&Bild. Han skrev bland annat kokböckerna "Vid gryta och grill" och "Vid spisel och spettl", 1926 respektive 1927.)

Sanskritiker

1. Apatia

Bhagavad-gîtâ innehåller en del verser som kan tolkas som "apatia": ett budskap som rimmar med stoiska tankar om "varken-eller", engagera dig inte i lyckans upp- och nedgång utan förhåll dig lugn som havet. 2.48 säger till exempel att man bör göra sig likgiltig för både framgång och misslyckande ("siddhy-asiddhyoh samo bhûtvâ"), och 2.50 säger att man bör överge resultaten av både goda och dåliga gärningar ("sukrita-dushkrita"). Då kan man uppnå "yoga", vilket bör tolkas som "sann tro", "andlighet", "religiositet" i betydelsen "att vara bunden av något" (lat. religare, "binda").

Sanskritordet "yoga" är baserat på roten "yuj" vilket betyder binda, förankra, oka (detta svenska ord "ok" är av samma rot, är etymologiskt samma ord som "yoga" osv). Den som är yoga, som sysslar med yoga sysslar alltså med andligheter, anser sig bunden av något högre i sitt liv. I dagligt tal betyder yoga "meditation" hos oss, men då menas egentligen "dhyâna-yoga", att vara andlig via systematisk medititaion. "Bhakti-yoga" är för sin del att vara hängiven, hylla sin Gud med sång och dans och glada hymner, medan "jnâna-yoga" är att bedriva sin andlighet via studier av Upanishader, gnostiska texter och plotinska perioder.

I vilken egenskap talar jag förresten här om sanskrit? Jag gör det som privatreligiös, som "mystiker", som privatguru. Jag tillhör ingen sekt, går inte i någons (jordiska) ledband. Jag läste sanskrit på universitetet en gång, och sanskritiken är ett av många sätt jag bedriver min esoterism på.

2. Sanskrit i svenskan

Vi har en del låneord från sanskrit i svenskan. Som ädelstenen opal, av skt "upala", och djungel, av skt "jangala". Och mandarin, av skt "mantrin", minister, av roten "man" som associeras med tänkande; se skt "manas" samt även grek. Eu-menes, "den välsinnade" osv.

Fler glosor, sanskrit i svenskan:

Sumatra, en ö i Indonesien. Kommer av skt "samudra", hav (eller från det mytologiska landet "Suvarna-dvîpa").

Sandel, ett träslag som kommer av skt "chandana".

Lack, har vi fått från engelskan via hindi "lâkh" och skt "lâksha/râksha" (l och r ligger nära varandra fonetiskt, inte bara i skt utan generellt).

Schakal, av skt "shrigâla" varifrån persiskan fått sitt "shagâl", och från detta turkiskan sitt "chakâl".

3. Ur minnet

Något mer i ämnet? Jag drar åstad och citerar Bhagavad-gîtâ 1.1 ur minnet, så ni får lite känsla för feeling:

Dharmakshetre Kurukshetre samavetâ yuyutsavaha,
mâmakâha pândavâsh caiva, kim akurvata Sánjâya?

Samlade på vallfartsorten Kurukshetra för att slåss,
de mina och Pândus söner, vad gjorde de Sanjâya?

Detta frågar alltså den blinde Dhritarâshtra sin härold Sanjâya, när slutuppgörelsen i det stora Bhârata-kriget ska stunda. Bhagavad-gîtâ är som alla vet en av böckerna i Mahâbhârata (betoning på "-bhâ-"). Ett intressant ord i versen är "yuyutsavaha" som är ett adjektiv i plural, sing "yuyutsu". Detta är i sin tur en s k desiderativbildning av roten "yudh", slåss, betecknande att någon vill detta extra mycket; de ville slåss, de ville strida, de var sugna på't. Sedan kan man ju undra om detta "yuyutsu" är besläktat med namnet på den japanska stridskonsten "jiu-jitsu"; som sanskritiker hävdar jag så klart det, medan andra kan hävda annat. Etymologi är inte alltid en exakt vetenskap.

Apatia i "Herrens sång"

Vi kan kalla det "apatia", den där stoiska känslan av coolness, "not-doing" och "wu-wei". Laissez-faire.

Man låter banden gå och står fri både från lycka och olycka, glädje och sorg. Ett mycket svårt tillstånd att uppnå, det medges; det är själva upplysningen, satori, nåden om man så vill. Men vad säger då Bhagavad-gîtâ om detta begrepp "apatia", om det tillstånd av oberördhet som det gäller?

En hel del faktiskt. Ta bara 2.14:

Mâtrâ-sparshâs tu, Kaunteya, shîtoshna-sukha-duhkha-dâh,
âgamâpâyino 'nityâs; tâms titikshasva, Bhârata.

"O Kuntîs son! Sinnesförnimmelserna (mâtra-sp.) är som lycko- och olyckobringande vinter (shîta) och sommar (ushna), deras kommande (âgama) och gående (apâyin, av roten "i") är inte eviga (anitya). Uthärda (titikshasva, imperativ av roten "tij") dem (tân, plural ackusativ maskulinum av "ta"; -ms-ändelsen är eufoni), Arjuna.

Resonemanget fortsätter i 2.15:

Yam hi na vyathayanty ete purusham, purusharishabha,
samâ-duhkha-sukham dhîram, so 'mritatvâya kalpate.

"De (sinnesförnimmelsena) upprör (vyathayanty, plural) inte (na) personen (purusha), o du tjur bland män (purusha-rishabha), som (yam) är lika inför lidande och olycka (s-du-su), resolut (dhîram) och är lämpad (kalpate, av roten "klp") för odödligheten (amrita, dativ). (Alternativ: "Den som dessa ej påverkar, den person som är lika inför olycka och lycka, är lämpad för odödligheten.")

Temat "likgiltig för lycka och olycka", alltså kärnpunkten i apatia, återkommer i BhG 2.38:

Sukha-duhkhe same krtvâ, lâbdhâlabdhau, jayâjayau,
tato yuddhâya yujyasva, naivam pâpam avâpsyasi.

"När du gjort dig liknöjd (same) inför lycka och olycka, erövring och förlust, seger och lederlag (-au-ändelse, lokativ dualis), samla dig (yuj) för stridden (yuddhâya), och på detta vis (evam) kommer du inte att ådra sig (ava-âp) synd (pâpa)."

Mer finns att säga i ämnet, men detta får räcka för nu.