1.
Blue Öyster Cult hade tre hits under sin karriär: "Don't Fear the Reaper", "Godzilla" och "Burning for You". Alla dessa är värda sitt salt, det är gedigna rocklåtar. Men för att nå kärnan av BÖC:s
skvalmystik måste man lyssna på fler låtar, man måste gå igenom hela deras katalog för att luska ut deras särart. Och den särarten är i min bok de smarta texterna, de poetiska texterna. Orden i sig själv har klang, de är inte bara ett bihang till musiken.
Att gruppen var eminenta musiker och låtmakare vet vi redan. En på ytan enkel rocklåt som "Cities on Flame With Rock 'n' Roll" är i själva verket en intrikat byggnad, med surreala trummönster och blytunga riff som ändå flyger. Och texten harmonierar perfekt, den koncentrerar vissa lyricismer som inte envar rockpoet kan frambringa:
My heart is black and my lips are cold,
cities on flame with rock 'n' roll.
Three thousand guitars, they seem to cry,
my ears will melt and then my eye...
So let that girl, let that girl rock 'n' roll,
cities on flame now - with rock 'n' roll.
Så den lätt bluesiga, lätt elegiska "Death Valley Nights". Den målar upp tyst desperation hos en ökenprofet, en man som sett sanningen men som inte riktigt vet vadan och varthän:
Bleached by the sun
and scorched by the moon,
if I make it 'til tomorrow noon,
I'm leaving.
Nog kan man blekas av solen, men brännas (eng scorch) av månen är svårare... Men detta är en ordlek, Richard Melzer som skrivit texten vet vad han gör. Och nästa rad fortsätter ordlekandet, med hänvisningar till rädsla för tomrummet,
horror vacui:'tween the horror of space
and the terror of time,
my heart in crystal down the line,
I'm screaming...
Sedan kommer en "kiss me babe"-refräng ("all I need is a kiss from you babe, before it's hangover time"), helt i enlighet med gruppens förmåga att blanda skval med mystik. För i nästa vers kommer ett "desolate landscape", framsjunget med sån patos att man känner sig stå där och titta ut över den outgrundliga öknen:
Desolate landscape, storybook bliss,
my darling let me tell you this,
it's crazy.
Vi tar väl sista versen också:
Hell of a memory, is a heaven of pain,
snow is cold but so is rain,
please save me.
2.
Adelsmärket för en låttext är om den kan funka även som en dikt, ett fristående poem. "Death Valley Nights" är inte riktigt där, men den har potential, den visar på förmåga att hantera språket. Nämnvärda passager i övriga BÖC-låtar kan vara början på "Don't Fear the Reaper", denna fulländade låt av Buck Dharma med sina pauser, sin Byrds-janglande gitarr och sitt killer-solo, samt såklart Blooms softa sång:
All our times have come,
here but now they're gone.
Seasons don't fear the reaper,
nor do the wind or the sun and the rain,
come on baby, don't fear the reaper...
Sommaren 1976 härjades New York av mördaren "Son of Sam", och låten som kom då bidrog till skräckstämningen: skräck med förledande ljuva toner, mollstämt men popigt. Själva innebörden i texten tycks vara att döden är nåt naturligt, vi ska alla dö, men folk har såklart associerat den med det ena och det andra genom åren, självmord och allt. Men så är det med bra konst, associationerna ska väckas; man kan inte förbjuda folk att tolka som de vill. Allt är tolkning som Baudrillard sa, det finns ingen instans utanför språket som kan erbjuda svaret.
Sant poetisk är även "Heavy Metal: the Black and the Silver". Sandy Pearlman ska ha skrivit den utifrån kapitelrubrikerna i en bok om svarta hål. "Iron sun", "into the whirlpool", "direction light" och allt annat som skiner fram i denna text, var från början bara en innehållsförteckning. Men att göra poesi av sånt utmärker den sanne poeten!
Vi övergår till mästarprovet, BÖC:s kanske bästa låt: "Astronomy". Texten skrevs av Pearlman och musiken av Bouchard Bros. Här finns mycket undertext, mycket att hänvisa till. Dels förekommer låten på "Imaginos"-LP:n (förutom på "Secret Treaties" '74, vars version förvisso är bäst) och blir därmed del i narrativet om aztekspeglar, första världskriget och utomjordingar. Dels ska den handla om lesbisk kärlek, vilket onkeligen ger ökad spänning till vad textens Suzy och Carrie har gemensamt.
Texten är synnerligen diffus, synnerligen gåtfull, men det är ingen frustrerande gåtfullhet utan en förtrollande:
The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Like acid and oil on a madman's face,
his reason tends to fly away.
Like lesser birds on the four winds,
like silver scrapes in May,
now the sands become a crust
and most of you have gone away.
Jag har ingen aning vad detta betyder. Men det är mer än bara atmosfär, det bärs av ett patos. Notera annars klangen i "like acid and oil on a madman's face" och hänvisningen till "four winds", som ska återkomma.
3.
I andra versen möter vi våra kära Suzy och Carrie, där den senare säger:
Come Suzy dear, let's take a walk
just out here upon the beach,
I know you'll soon be married
and you want to know where winds come from.
Well it's never said at all
on the map that Carrie reads,
behind the clock back there you know
at The four winds bar...
Det är en pianoballad detta, synnerligen avskalad. Och fortsatt gåtfull! Vad är det för karta som läses, vad är det för klocka? Hur som helst tar låten fart nu, har för mig att elgitarr och trummor kommer in. Texten alltjämt poetisk, nu i en annan rytm:
Four winds at The four winds bar,
two doors locked and windows barred,
one door left to take you in,
the other one just mirrors it.
Hellish glare and inference,
the other one's a duplicate,
the queenly flux eternal light,
or the light that never -
never warms...
Sista raden upprepas ett par gånger, och så saktar låten in igen: de var mästare på tempobyten Blue Öyster, kanske för att trummisen var kapellmästare och arrangör.
Har ni fått nog? Låten fortsätter med ekon från första versen. Den gåtfulla storyn eller atmosfären ska utvecklas vidare, frågetecken må finnas men nu är man så inne i låten att man inte bryr sig:
The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Misse Carrie nurse and Suzy dear
would find themselves at Four winds bar.
Nu kommer rader som alltid fångar mig, nu är det allvar:
It's the nexus of the crisis
and the origin of storms,
just the place to hopelessly
encounter time, and then came me.
Vem är då detta "jag"? Jo, det är en gåtfull aktör, en nyckelperson i Imaginos-mytologin:
Call me Desdinova, eternal light,
these gravely digs of mine will surely prove a sight.
And don't forget my song,
fixed and consequent.
Så saktar tempot åter in; vi får lite orgelklink, gitarrtoner också om jag minns rätt - och sedan är det full gas mot oändligheten, ovanpå vilket Blooms märkliga stämma upprepar "Astronomy..." ett antal gånger, det låter bättre än jag kan beskriva.
Ekstasen är nära. Sist sjungs det: "Astronomy.... a star". Vilken stjärna då, om jag får fråga? Det vet man inte, men jag vet att det är en enorm låt detta, poetisk på alla plan och med en synnerligen suggestiv text. Att bara stapla gåtfulla ord på varandra är ingen konst; här gifter de sig emellertid med musiken till ett fulländat helt.
