Visar inlägg med etikett Blue Öyster Cult. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Blue Öyster Cult. Visa alla inlägg

den 29 april 2008

"American gothic"


Sex fot är lika med 180 cm. Är man sex fot lång är man av medellängd, är man kortare än så är man något undersätsig. Det märkliga är att ingen av Blue Öyster Cults klassiska line-up var över sex fot, nej alla var en smula korta. Se här:

. Buck Dharma, fem fot och två tum

. Albert Bouchard, fem fot och tre tum

. Joe Bouchard, fem fot och fyra tum

. Erik Bloom, fem fot och sju tum

. Allen Lanier, fem fot och åtta tum

Sånt får man lära sig på en suverän hemsida, "The BOC FAQ MAN's webpage". Jag kunde länka om jag orkade men det där torde räcka, ni får googla. Här finns massor av fakta, både nyttigt och onyttigt som detta med längd. Men den somatiska bilden är inte helt oviktig, till exempel inte för frontmannen Bloom. Denne antog mytiska proportioner som scenperson, och någon sa: "Jag skulle inte vilja möta Eric Bloom i en mörk gränd..." Sångaren skrattade senare åt det där, han var ingen vilde och han var rätt liten, se ovan. Men med spegelglas och läderbrackor etc var han en syn att se, han skapade en roll, en persona. En dansk som Clemens Altgård nämnde någonstans skrev till och med en dikt om denne Bloom, hur ball han var i sin attiralj: "Där står han i speglande brillor och outgrundlig min"...

Rock är teater och Bloom fattade det, han spelade en roll - med en gnutta självironi. Man var lite Spinal Tap, men texterna med sina dubbla bottnar och den varierade musiken gjorde att projektet höll, man var inte parodi på sig själva - bara lite. Är man medveten om att ens pose är parodisk är man immun mot andras hån.

Spinal Tap: alla hårdrocksband har någon gång känt sig som detta skämtband, BÖC kanske mer än andra. Exempel:

. "Currently residing in that where are they nowfile", BÖC från 1988 och framåt

. I "Big Bottoms" spelar alla i ST bas, och på många bilder av BÖC spelar samtliga fem i bandet gitarr

. Larviga scengrejer: när Bloom stannar musiken i "Cities on Flame" på "Extraterrestrial Live" och säger "Rock 'n'-" och publiken fyller i med "roll", snabbare och snabbare i en virvel

. Man slåss med gitarrer, duellerar med dem som svärd

. I filmen "This is Spinal Tap" är det en scen där Daniel StHubbins flickvän skapat kostymer och alias åt varje bandmedlem, och något liknande gjorde Pearlman för BÖC: varje medlem skulle ha en speciell outfit och ett artistnamn. Albert Bouchard skulle till exempel ha hetat Prince Orion. Kvar av detta blev endast Buck Dharma i vit kostym

. Sist men inte minst: för "pretentious, ponderous, religious rock songs" har vi så klart "Imaginos"-albumet...

Pearlman ville med BÖC skapa ett amerikanskt Black Sabbath, och visst fanns det fog för detta. Man kunde spela tungt och brutalt ("Cities on Flame", "This Is Ain't the Summer of Love", "Heavy Metal", "Godzilla"), men mer liknade man väl ett 70-tals-Doors; den i ljudbilden väl inbäddade klaviaturen borgar för det. Ray Manzarek var för Doors vad Allen Lanier var för BÖC.

Sabbath är inte kända för några kärlekslåtar (även om det finns antydningar), medan BÖC kunde skifta från "american gothic" till rosenskir romantik från den ena låten till den andra. Ungefär som Doors: från "The End" till "Light My Fire". De poetiska låttexterna är ännu en likhet; Sabbaths lyrik är på gränsen till funktionell, medan Pearlmans och Morrisons texter har djupare litterär klangbotten.

(Not: Bilden föreställer en Plymouth 1937. Den är målad av John Evans.)

den 28 april 2008

Skvalmystiker




1.

Blue Öyster Cult hade tre hits under sin karriär: "Don't Fear the Reaper", "Godzilla" och "Burning for You". Alla dessa är värda sitt salt, det är gedigna rocklåtar. Men för att nå kärnan av BÖC:s skvalmystik måste man lyssna på fler låtar, man måste gå igenom hela deras katalog för att luska ut deras särart. Och den särarten är i min bok de smarta texterna, de poetiska texterna. Orden i sig själv har klang, de är inte bara ett bihang till musiken.

Att gruppen var eminenta musiker och låtmakare vet vi redan. En på ytan enkel rocklåt som "Cities on Flame With Rock 'n' Roll" är i själva verket en intrikat byggnad, med surreala trummönster och blytunga riff som ändå flyger. Och texten harmonierar perfekt, den koncentrerar vissa lyricismer som inte envar rockpoet kan frambringa:

My heart is black and my lips are cold,
cities on flame with rock 'n' roll.
Three thousand guitars, they seem to cry,
my ears will melt and then my eye...

So let that girl, let that girl rock 'n' roll,
cities on flame now - with rock 'n' roll.

Så den lätt bluesiga, lätt elegiska "Death Valley Nights". Den målar upp tyst desperation hos en ökenprofet, en man som sett sanningen men som inte riktigt vet vadan och varthän:

Bleached by the sun
and scorched by the moon,
if I make it 'til tomorrow noon,
I'm leaving.

Nog kan man blekas av solen, men brännas (eng scorch) av månen är svårare... Men detta är en ordlek, Richard Melzer som skrivit texten vet vad han gör. Och nästa rad fortsätter ordlekandet, med hänvisningar till rädsla för tomrummet, horror vacui:

'tween the horror of space
and the terror of time,
my heart in crystal down the line,
I'm screaming...

Sedan kommer en "kiss me babe"-refräng ("all I need is a kiss from you babe, before it's hangover time"), helt i enlighet med gruppens förmåga att blanda skval med mystik. För i nästa vers kommer ett "desolate landscape", framsjunget med sån patos att man känner sig stå där och titta ut över den outgrundliga öknen:

Desolate landscape, storybook bliss,
my darling let me tell you this,
it's crazy.

Vi tar väl sista versen också:

Hell of a memory, is a heaven of pain,
snow is cold but so is rain,
please save me.

2.

Adelsmärket för en låttext är om den kan funka även som en dikt, ett fristående poem. "Death Valley Nights" är inte riktigt där, men den har potential, den visar på förmåga att hantera språket. Nämnvärda passager i övriga BÖC-låtar kan vara början på "Don't Fear the Reaper", denna fulländade låt av Buck Dharma med sina pauser, sin Byrds-janglande gitarr och sitt killer-solo, samt såklart Blooms softa sång:

All our times have come,
here but now they're gone.
Seasons don't fear the reaper,
nor do the wind or the sun and the rain,
come on baby, don't fear the reaper...

Sommaren 1976 härjades New York av mördaren "Son of Sam", och låten som kom då bidrog till skräckstämningen: skräck med förledande ljuva toner, mollstämt men popigt. Själva innebörden i texten tycks vara att döden är nåt naturligt, vi ska alla dö, men folk har såklart associerat den med det ena och det andra genom åren, självmord och allt. Men så är det med bra konst, associationerna ska väckas; man kan inte förbjuda folk att tolka som de vill. Allt är tolkning som Baudrillard sa, det finns ingen instans utanför språket som kan erbjuda svaret.

Sant poetisk är även "Heavy Metal: the Black and the Silver". Sandy Pearlman ska ha skrivit den utifrån kapitelrubrikerna i en bok om svarta hål. "Iron sun", "into the whirlpool", "direction light" och allt annat som skiner fram i denna text, var från början bara en innehållsförteckning. Men att göra poesi av sånt utmärker den sanne poeten!

Vi övergår till mästarprovet, BÖC:s kanske bästa låt: "Astronomy". Texten skrevs av Pearlman och musiken av Bouchard Bros. Här finns mycket undertext, mycket att hänvisa till. Dels förekommer låten på "Imaginos"-LP:n (förutom på "Secret Treaties" '74, vars version förvisso är bäst) och blir därmed del i narrativet om aztekspeglar, första världskriget och utomjordingar. Dels ska den handla om lesbisk kärlek, vilket onkeligen ger ökad spänning till vad textens Suzy och Carrie har gemensamt.

Texten är synnerligen diffus, synnerligen gåtfull, men det är ingen frustrerande gåtfullhet utan en förtrollande:

The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Like acid and oil on a madman's face,
his reason tends to fly away.
Like lesser birds on the four winds,
like silver scrapes in May,
now the sands become a crust
and most of you have gone away.

Jag har ingen aning vad detta betyder. Men det är mer än bara atmosfär, det bärs av ett patos. Notera annars klangen i "like acid and oil on a madman's face" och hänvisningen till "four winds", som ska återkomma.

3.

I andra versen möter vi våra kära Suzy och Carrie, där den senare säger:

Come Suzy dear, let's take a walk
just out here upon the beach,
I know you'll soon be married
and you want to know where winds come from.
Well it's never said at all
on the map that Carrie reads,
behind the clock back there you know
at The four winds bar...

Det är en pianoballad detta, synnerligen avskalad. Och fortsatt gåtfull! Vad är det för karta som läses, vad är det för klocka? Hur som helst tar låten fart nu, har för mig att elgitarr och trummor kommer in. Texten alltjämt poetisk, nu i en annan rytm:

Four winds at The four winds bar,
two doors locked and windows barred,
one door left to take you in,
the other one just mirrors it.
Hellish glare and inference,
the other one's a duplicate,
the queenly flux eternal light,
or the light that never -
never warms...

Sista raden upprepas ett par gånger, och så saktar låten in igen: de var mästare på tempobyten Blue Öyster, kanske för att trummisen var kapellmästare och arrangör.

Har ni fått nog? Låten fortsätter med ekon från första versen. Den gåtfulla storyn eller atmosfären ska utvecklas vidare, frågetecken må finnas men nu är man så inne i låten att man inte bryr sig:

The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Misse Carrie nurse and Suzy dear
would find themselves at Four winds bar.

Nu kommer rader som alltid fångar mig, nu är det allvar:

It's the nexus of the crisis
and the origin of storms,
just the place to hopelessly
encounter time, and then came me.

Vem är då detta "jag"? Jo, det är en gåtfull aktör, en nyckelperson i Imaginos-mytologin:

Call me Desdinova, eternal light,
these gravely digs of mine will surely prove a sight.
And don't forget my song,
fixed and consequent.

Så saktar tempot åter in; vi får lite orgelklink, gitarrtoner också om jag minns rätt - och sedan är det full gas mot oändligheten, ovanpå vilket Blooms märkliga stämma upprepar "Astronomy..." ett antal gånger, det låter bättre än jag kan beskriva.

Ekstasen är nära. Sist sjungs det: "Astronomy.... a star". Vilken stjärna då, om jag får fråga? Det vet man inte, men jag vet att det är en enorm låt detta, poetisk på alla plan och med en synnerligen suggestiv text. Att bara stapla gåtfulla ord på varandra är ingen konst; här gifter de sig emellertid med musiken till ett fulländat helt.

den 25 april 2008

Cultösaurus Erectus


Blue Öyster Cult hade en stabil line-up genom åren. Det var sångaren Eric Bloom i spegelglasögon, den vitklädde gitarristen Buck Dharma, "pale, frail" Allen Lanier på keyboards, stadige Joe Bouchard på bas och så den mustaschprydde trummisen Albert Bouchard. 1981 skulle man turnera i England, men de övriga bandmedlemmarnas fruar ville inte att Als flickvän skulle få resa med, de ville inte ha henne i turnébussen. De gillade henne inte.

Så vad göra? Al beslöt sig för att hyra en bil och köra runt själv i England med henne, det skulle väl gå bra? Det är väl lätt att hitta där bland alla småvägar och byar för en som aldrig varit där förr? Inte? Nej minsann, det var inte så lätt. Han kom för sent till några gig. En gång kom han inte förrän det var tre låtar kvar, och i logen efteråt utbröt ett gräl. Hårda ord utväxlandes och Al sparade inte på krutet - men trots att han bad om ursäkt senare var det över. Han kickades och påbörjade en solokarriär. Idag spelar han i New York-bandet The Brain Surgeons. Några stadionspelningar är det inte tal om längre - men det är det inte för BÖC heller, de lever och har hälsan men spelar på smärre ställen än förr.

Blue Öyster Cult bildades 1967 som Soft White Underbelly. Sedan bytte man namn till Stalk Forrest Group. Och sedan blev det BÖC - men det var lite senare, när de hippa journalisterna Richard Melzer och Sandy Pearlman blivit involverade med gruppen. Det hela var i alla fall i Upstate New York, och sedan flyttade man antagligen till The Big Apple, och gruppmedlemmarna var de ovan nämnda. Eric Bloom blev för sin del bekant med grabbarna 1968, han var en ball typ som gärna fick hänga med dem, en budotränande sf-läsare och MC-kille. Dessutom ägde han en van, som blev avgörande för hans värvning till bandet: man behövde den för att frakta instrumenten i.

Gruppen bodde i ett hus och man repade i källaren. "It was a real hippy kinda scene" (säger Bloom i artikeln "Reaping the Benefits" i Classic Rock 7/2006, av Sleazegrinder). "Meltzer and Pearlman were writing, and there were piles of manila folders full of lyrics lying around, so everyone was taking these piles of lyrics and writing music to them. And that's how the band really started."

Det låter som en kreativ miljö, ett skönt plejs. Relativt ovanligt också med texten som föregår musiken, texten brukar ju ofta skrivasefteråt, även om det såklart förekommer av och till genom hela rockhistorien. Pearlman var en sann visionär; han skrev för hippietidningen Crawdaddy, men han var ingen peace&love-fanatiker utan hade mörkare stråk, han insåg att Altamont hade förändrat rockens milieu och att det nu krävdes en ny saklighet, om än med ockulta undertoner. Med BÖC hade han en tacksam skara att arbeta med; de hade intellektuell bakgrund, hade gått på college (Al och Dharma på det tekniska Clarkson College i Potsdam, NY, den street-smarte Bloom på ett annat) och fattade vad Pearlman målade upp i sin science fantasy-värld. Texterna må ha varit nonsens ibland men det är en god tradition det med, det har jag nämnt förr här på bloggens musikinlägg. Spontanistisk lyrik: "Beers and barracuda, reds and monocaine"...

Pearlman hade också idéer om scenbilden, hur bandet skulle presenteras. Alla skulle från början ha haft alias som "Buck Dharma" (som egentligen hette Donald Roeser), men det där föll bort av olika skäl. Al skulle till exempel ha hetat "Prince Omega" och han gillade monikern, men det var inte menat att hända. Man var inte Kiss. En del smaklösa kläder och S&M-attribut präglade också gruppen, men till slut la man av allt det där och klädde sig tämligen normalt (se baksidan på "Spectres"). Kvar blev endast Blooms läderoutfit som Pearlman sa han skulle skaffa; det må ha gjorts på en bögaffär, men å andra sidan hade ju Elvis '68 och Jim Morrison också varit läderrockare så det var en gammal fin tradition vid det här laget.

Man började spela ute i början av 70-talet. Man öppnade för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné, men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 (den liksom merparten recenserad här igår) låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog allting fart.

Toppen nåddes med "Secret Treaties" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en monsterhit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor, men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så Englandsturnen som nämndes i början. Al fick sparken och en roadie fick trumma på uppträdandet på Castle Donington (en stor festival kallad Monsters of Rock); man frågar sig hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli; ett slags jazzstil.

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt, och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt, som tack och adjö efter tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är ju känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst, men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin - och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord. Finns antagligen på Youtube.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2005, och kanske håller man ännu på 2008. I så fall blir det 40-årsjubileum när som helst. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It' not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker, och trodde att det var något slags påfund:

- What's going on here? Is this a set-up?

- What do you mean? sa Bloom.

- Well, you're all reading books!

- Well, yeah, that's what we do...

den 24 april 2008

Blue Öyster Cult


De var skvalmystiker på grönbete, monsterrockare från bergen, popsnörda popoffer, ja litegrann av varje faktiskt. De var Blue Öyster Cult.

De drabbade skivköparna med sitt första opus 1972, en eponym (= "självbetitlad") LP som angav tonen med förstaspåret "Transmaniacon MC". Producenten Sandy Pearlman skulle säga att detta var ljudet av Altamont invävt i rockmusik, och det stämmer nog: en låt som fångar tidsandan, en lite ödslig, ödesmättad sak med tuff text. Gotta love it. Typiskt nog finns smöriga låtar här också, som "Then Came the Last Days of May", vilket hädanefter känntecknade gruppen: dels massiv goth-rock, dels skönt radioskval. Pearlmans vision om ett amerikanskt Black Sabbath må ha varit en ledstjärna, men jämfört med denna grupp var man lite mer kommersiella, lite mer varierade kanske. Nåväl, det är omöjligt att jämföra de tu, båda grupperna är ikoner i min kammare.

"Screams" och "Cities on Flame (With Rock 'n' Roll)" smyckar B-sidan på första LP:n, suggestiva saker. Den senare låten blev en smärre hit: en veritabel brännkyrka med läckra rytmer av Albert Bouchard, trummisen som var gruppens musikaliska drivkraft. "The Workshop of the Telescopes" fullbordar den mystiska atmosfären, jämte det gåtfulla omslaget av Gawlik: portar mot intet, järnväg mot oändligheten. Men sistalåten "Redeemed" förstjänar också att nämnas: ljuvaste radiopop. Blue Öyster Cult var skvalmystik, varken mer eller mindre.

Andra LP:n är en liten svacka, man försöker spela hårt och snabbt men det blir lite lättviktigt: "The Red and the Black" (omgjord "I'm On the Lamb But I Ain't No Sheep" från första LP:n) och "Hot Rails To Hell". Men så finns här förstås även "Wings Vetted Down" och "OD:d on Life Itself" som visar på bredden, på förmågan att ro även i lugna vatten. Tredje LP:n "Secret Treaties" är minnesvärd för Ron Lessers omslag med en Messerschmitt 262 med Kronos-symboler på vingarna. Planet ifråga får sig (tyvärr) också en låt tillägnad. Det är plastrock à la "Godzilla", kitsch på gränsen till det löjliga. Effektsökeri.

Bästa låten här är "Astronomy": ett pianointro leder oss till laid-back, patosfylld sång av Bloom, "it's the nexus of the crisis / and the origin of storms" etc leder oss till elgitarrens riff, tempoökning och fler gåtfulla rader, det är elegans och mystik och slutligen refrängen: "Astronomy... astronomy... astronomy"...

In alles var "Secret Treaties" ingen typisk tredjeplatta, inget mediokert verk Den hade många pärlor som exempelvis "Subhuman" och "Flaming Telepaths", subtila saker svåra att karaktärisera. Nästa skiva var "Agents of Fortune" 1976. Dess enda fel är ett lite splittrat intryck: varje gruppmedlem bidrog med egna låtar, man funkade inte riktigt som grupp. Och den sedvanliga mixen skval och mystik kan förbrylla lite. Trots det bör såklart varje svensk äga denna platta med tanke på numren "This Ain't the Summer of Love", "Don't Fear the Reaper" (more cowbell!), "Vera Gemini" av Albert Bouchard och Patti Smith (med den senare i duett med Eric Bloom), "Morning Final" och "Tenderloin". Glänsande poprock, syntläcker topplistemusik, vass gitarrock och suggestiv do-wop: snacka om att spränga gränser. Man anar bilden av ett amerikanskt Queen snarare än ett dito Black Sabbath.

"Spectres" från 1977 är lugnare, siktar in sig mer konsekvent på radiosoundet. Alla skivor från och med nu tycks göra det, man lägger bara in någon tuff rocklåt här och där. Ändå funkar det, man har förvisso skicklighet som musiker. "Nosferatu", "I Love the Night" och "Death Valley Nights" från detta 1977-opus är fulländad "Adult Oriented Rock", smörpop, softrock.

1980 kom den hyllade "Cultösaurus Erectus"; den har ett lyckat namn och ett fränt dinosaurieomslag, det ska erkännas, men annars vet jag inte vad som är så bra med den. Stilen från "Spectres" upprätthålls, och nämnvärda är de patosfyllda "Divine Wind", "Deadline" och "Unknown Tongue". Annars är det tendens till gubbrock. Efterföljaren "Fire of Unknown Origin" från 1981 gillar jag på grund av dess snygga omslag (en målning av den där musselkulten bandnamnet antyder), en snygg bacover också, men bland låtarna är det särskilt en låt som bör nämnas: "Veteran of the Psychic Wars" av Michael Moorcock.

Om denne författare har jag skrivit under etiketten "sf-man minns" ("Multiversums mytolog"), och den text han levererat till denna låt är en perfekt illustration till Eternal Champion-serien. Den säger mer om Elric och gänget än hans "Black Blade" på föregående plattan. Med synttoner som lägger en spektral bakgrund, ett ekofyllt gitarrsolo och ödemättad sång försätts man direkt till Multiversums nejder:

You're seeing here a veteran
of a thousand psychic wars,
my energy's spent to the last
and my armour is destroyed.
I'm young enough to look at
and far too old to see,
all my scars are on the inside...

Temat är självömkan, ingen frälsning finns, allt bara fortsätter; en filosofi jag inte skriver under på idag, för man kan ändra sitt liv med viljan, hurtigt men sant. Men för att beskriva en känsla av ödslighet, titaniska makter och förfall är denna låt perfekt. En klassiker.

En epilog för gruppens karriär blir för mig "Imaginos" av Al Bouchard från 1988. Denne hade egentligen lämnat gruppen då, men skivbolaget kallade detta samarbete med diverse musiker under Bouchards ledning för "Blue Öyster Cult", och varför inte. "Astronomy" finns med, det är Pearlman-texter och det är invecklad sf-intrig, och det funkar rätt bra även om idén bakom plattan förfuskats med fel låtordning. Bra platta för den som gillar den gåtfulla sidan hos gruppen. Men en ren skvallåt finns förstås också: "Del Rio Song"; hyllning till porrmadamen Vanessa del Rio?

Musiken på "Imaginos" är pampig och spännande. Ett 70-talsaktigt konceptalbum mitt i sena 80-talets glam-och-glamourvåg. Diggare av fantasymusik, av rock med litterär bakgrund har här ett äventyr som väntar.