Castaneda och Silverräven

På 90-talet var det två levande författare jag följde: Castaneda och Jünger. Så blev det 1998, det blev februari, och 17/2 kom budet: Ernst Jünger är död. Nog visste man att han var gammal, 102 år, men nog hajade man till ändå. Peter Luthersson skrev en understreckare i SvD, påläst och bra och med tonvikt på "Auf den Marmorklippen": individen är viktigare än kollektivet, en man kan hålla ljuset brinnande i mörkret. Furst Sunmyras kranium blir grundsten i Marinas återuppbyggda katedral, liksom Jünger efter kriget bosatte sig i slottet Stauffenbergs förvaltarbostad. Sunmyra är ju ett slags Stauffenberg-figur (om än Sunmyras nattliga besök hos bröderna på klippan har annan förebild, modellerat som det är efter Heinrich von Trott zu Stoltz besök i Jüngers hem vid Bodensjön 1937).

Tiden gick, detta ödesdigra 1998 - för till midsommar fick man på radion höra att Carlos Castaneda gått hädan. I själva verket dog han 27 april, har jag senare fått veta. Därmed var två av de främsta författarna jag gillade döda. Bland återstående levande idoler finns förvisso Lars Gustafsson; hörde nyligen att han lämnat Staterna för att leva i Sverige.

Castanedas död gick tämligen spårlöst förbi, även om hans böcker förvisso har fått en och annan räka i svensk press. Och Jünger var lite outsider han med, men relativt uppburen i vårt land var han allt.

Castaneda och Jünger: när jag startade denna blogg förra året var en av tankarna att skriva om Castaneda. Ett par inlägg har det blivit också. Jünger fanns också på tapeten där i begynnelsen, men ärligt talat drog jag mig en smula för detta, det vore för kontroversiellt tänkte jag. Men när jag såg andra blogga om honom brast fördämningarna och jag skrev ett 20-tal inlägg. Se etiketter.

Att Jünger föddes 1895 vet alla, medan Castanedas födelsedatum är mer okänt. Det var i alla fall 25/12 1925 i Peru kan jag meddela. Som vuxen flyttade han till USA. Han var något av en kameleont hela sitt liv, småljög för bekanta och var allmänt gåtfull. Det är nu inte straffbart, nej onej, jag menar: är man mytoman har man väl också talang för konst. Värre blir det om man skriver en småljugande bok och säger att den är på riktigt, återger en objektiv verklighet. Castaneda hamnade lite mellan stolarna: han borde ha skrivit sina böcker som romaner, sagt att de är texter man får betrakta hur man vill. Nu hamnade de i en gråzon mellan reportage och roman, sant och ljug. Det åsido var det en skön story han rullade upp, som spåndum trollkarlslärling som efter hand bemästrar sin oro och lär sig leva strategiskt, lär sig bemästra de enorma krafter som finns där ute - eller här inne.

Castaneda var verksam på UCLA och gav ut bok två i serien, "Journey to Ixtlan", som doktorsavhandling. "Sorcery: A Description of the World" blev titeln. Första boken ("The Teachings of Don Juan") blev hans undergraduate paper, en fil mag-avhandling kanske. Eller snarare fil lic, med tanke på att den var på över 150 sidor.

Jünger spelade i en annan litterär klass. Han kunde dikta, kunde måla upp sina marmorklippor och framtidsstäder och låta alla och envar träda in där och förundras, och sedan lämna allt utan att behöva tvista om huruvida det är sant eller ljug. Men Jünger skrev också många dokumentära texter (krigsdagböcker, reseskildringar), och han är på det stora hela av samma existentiella virke som Castaneda: man måste gå ut där i världen, göra saker och riskera sin trygghet. Sätta allt på spel. Det räcker inte att sitta på sin kammare och ironisera över allt och alla.

De var existensialister, äventyrare om man så vill. Och deras privatpersoner sken alltid igenom i det de skrev. Som gestaltare av sina liv, som berättare engagerade i händelserna, var Saint-Ex och André Malraux deras bröder i anden. Ja även nämnde Gustafsson gjorde ju en grej av att synas själv i sina texter, i "Herr Gustafsson själv", "Sigismund" och "Tennisspelarna"; han lyckades kanske bäst i detta att förena privatpersonen med verket, detta att låta romanfiguren vara identisk med författaren. Det ger ett sken av ärlighet, men bara ett sken, för när man väl skriver är man ju fri att hitta på vad man vill.

Castaneda, kan man säga, skrev ett slags dokumentärromaner: "Herr Castaneda själv" var det som var ute där på Mexikos hedar och såg blixten lysa upp nejden. Liksom Jünger i sina dagböcker också var en romanfigur, förmodligen en ärlig rapportör om sina göranden och låtanden, men också han var ställvis fri att hitta på, han kunde dikta ihop en och annan passage för att få dagboken att bli bättre. Han reviderade ju den i efterhand, en dödssynd i dagbokssammanhang har jag hört.

Nåväl, kudos till er alla, levande och döda existensialister, äventyrare på livets stråt! Själva ordet "äventyr" var förresten ett av Jüngers favoritord, ett ledord i hur livet bör vara: "Antingen är allt förtrollat, eller så är inget förtrollat". Och allt blir förtrollat med ledstjärna i just detta ord, "äventyr"; det är (med Malmberg) "ett av de stora, honungsrika orden"...

Som sagt dog Castaneda 27 april 1998. 20-årsminne om fyra dar alltså, får se om jag kommer ihåg det. Nej antagligen inte, jag är inte den där firartypen. Men ett tips till er andra: Castanedaparty i vårsolens glans, med peyote, cacti, Jimson Weed och Lophopora Williamsi.

"Castaneda" betyder "kastanj"

1.

För en tjugo år sen var jag rätt intresserad av krig: jag läste en massa om det, läste krigshistoriska böcker och allt. Men mitt upp i alltihopa tänkte jag: intressant ämne, synd bara att det är så våldsamt... Man kanske skulle toppa av med något vänligare ämne, något andligare...?

Därför började jag läsa Castanedas böcker, som länge utlovat en lockelse på mig. Jag gav mig alltså i kast med denna indianvisdom, denna esoterism och sant kulturella skildring av en mans väg in i magins förlovade land. Och vad fann jag? Det snackades om krig även här!

För att bli en vis man säger Castanedas lärare, för att ge sig Kunskapen i våld måste man vara som en soldat på väg ut i krig: vidöppen, en smula rädd, ha respekt och vara totalt beslutsam. ("A man goes to knowledge as he goes to war: wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination...")

Aj tusan, det var konstigt tänkte jag. Nog förstod jag att det bara var en liknelse, men bildspråket var likväl en smula besvärande. Nåväl, det finns inga isolerade fält, allt hänger ihop - även krig med esoterism tydligen. Man behöver inte vara rädd för att dra parallellen.

Så okej då: att bli vis är som att bli en krigare - en indiankrigare. Man får inte associera det till våld och förstörelse. Men det handlar förvisso om att bli en magiker, en trollkarl; det är ingen personlig utveckling det gäller, det handlar för Castaneda att bli del i en magisk cirkel som han senare själv ska leda. Därför kan krigarliknelsen vara perfekt, men samtidigt lite udda för en esoterisk existensialist, en privatreligiös sökare på våra breddgrader.

Och när don Juan en dag säger att till och med träden runt hans hus är krigare, de vet vad som gäller i livet - då blir det lite löjligt... Kvinnorna i sällskapet tjatar om att vara krigare, kunniga kvinns utan tvekan, men krigarsnacket hör till Castanedaböckernas udda jargong. Visst är ännu liknelsen med att vara beslutsam inför mötet med magin som inför att gå ut i krig, visst har denna någon slags bäring rent allmänt. Men den säger mig egentligen mer om vad en soldat är än vad en esoteriker är!

Krig är ingen lek, man måste vara beslutsam och respektera de krafter man förvaltar, vapen och sprängämnen: för det är ju med de sistnämnda att de blir farliga först när man glömmer att de är farliga... Och en smula rädsla kan vara bra, det skärper sinnena. Och man måste vara lyhörd, kunna läsa av terräng och läge och intuitivt fatta när det är dags att slå.

2.

Som sagt: krigarsnacket i Castaneda är mest en kuriositet. Som privatreligiös har jag aldrig känt behovet att tänka som en krigare. Kanske praktiserande magiker med flera kan ha använding för 'et.

Men det finns ju så mycket mer i Castanedas nio böcker. Redan själva narrativet är starkt, symboliskt pregnant: det är lärare och elev, âcarya och shishya, trollkarl och lärling, en lärling som slutligen själv måste bli mästare. Kan någon nämna någon annan modern bok som skildrar fenomenet så ingående?

Castaneda börjar som trögfattad frisurfare, tror att lärdomen bara är något han komma och gå till, men inser sedan att han måste hänge sig totalt åt det hela. Det är inte bara ännu ett projekt, det är Projektet. Så lär han sig med tiden att dämpa sin egoism, han slutar gnälla och tycka synd om sig själv, han tystar sin inre monolog och finner frid, finner stoisk frid vilken blir en grund att utöva sina magiska konster med. Själva den magiska biten ger inte mig så mycket, men jag läser ändå fascinerad vad det går ut på - och ser det som möten med Det Outgrundliga, med universum, med de okända krafter som kan finnas där ute. För att möta dem behövs ödmjukhet och respekt för livet, stoisk "apatia", och det kan varje människa behöva.

För övrigt är Castanedas böcker eminent läsbara. Det är inte nobelprisklass, inte Borges-Fuentes - men stilen är förhållandevis tuktad, de kan slöläsas och det är minsann inte så vanligt i esoteriska böcker. De kan till exempel vara för komprimerade för att kunna läsas i hängmattan (som Martinus' böcker). Nu menar jag inte att slöläsning i hängmattan är kriteriet på god litteratur - men något slags lust måste finnas där, något som gör att man läser boken för sin egen skull och inte bara för bildning, och detta finner vi hos Castaneda.

3.

Det finns spännande händelser i böckerna, möten med det okända i Mexicos bergstrakter. Och naturskildring. Och fängslande personer (don Juan, dona Soledad, Florinda Grau med flera). Och det finns poesi, i och för sig bara citerad - som denna:

Only a bell and a bird breaks the stillness...
It seems that the two talk with the setting sun.
Golden coloured silence, the afternoon is made of crystals.
A roving purity sways the cool trees,
and beyond all that,
a transparent river dreams that trampling over pearls
it breaks loose
and flows into infinity.

Det var "Hora Inmensa" av Juan Ramón Jimenez.

Castanedas värld får dig att dikta och drömma, får dig att dansa till Zacatecas rytmer; du flyger på visionens vingar, lyssnar på de pratsamma ödlorna som stannat till vid korsvägen, och du rör dig sömngångaraktig genom högslättens skymningsland, bland pyramider och statyer från atlantiska tider.

Det är en svävande värld, en bevingad värld, med många symboler somhör till luftens element: örnen, kråkan, malen och "the wings of Intent". En kungsörn med utbredda vingar, silverne kråkor som budbärare, en mal med guldstoff på vingarna samt "the wings of Intent" som ska vara själva grundkraften, universalsättet att nå "beyond the Beyond", att gå från detta liv till nästa med bevarat medvetande.

Resan fortsätter

US Armys slogan är "an army of one". Vad gäller Castanedas böcker skulle jag kunna kalla mig "a fandom of one".

Jag vet ingen annan i detta land som läst honom...! Jo, i tidskriften Summa recenserades bok ett och bok fyra en gång, annars är det komplett j-la mörker. Man får gå till den engelskspråkiga sajten "The Twilight Zone" istället, där Castanedas verk diskuteras lärt och ingående. Och här diktar signaturen Lampros, identisk med undertecknad, om detta att vara Castanedaläsare i Norden:

My voyage began in the heart of Lapland
among drumming noids and yoiking saamis.

I danced to the rythm, sang to the northern light
praised my creator and began my journey.

I lived among the flowers and the trees
I read about gurus past and present
I skimmed the shelves of fantastic libraries
and there I found the Book of Books.

It was about a man in the moon
who flew with crows, talked
with lizards and danced with Zacateca.

He jumped into an abyss
listened to the flowers
and talked with a coyote.
He was human.

The voyage continues. In the misty Andees
there is a beverage called "the black gold";
I have drunken it - and I have seen the promised land...

I'm just a human - I'm just a human -
I'm just a human - I'm just a human being...

Every day I brew some of that fluent gold
on my Brewmatic, and dream of condors
and eagles, silver crows, and giant butterflies
with golden dust on their wings.

My collection of Castaneda books dwells safely
in my shelf. The laplandic sceneries of my youth
is always with me. The black gold is still worth seeking.

The voyage continues...

Vad finns då att tillägga efter dessa vältaliga rader? Ja, vad? - Kanske detta att Castanedas verk har många fassetter; de är ett slags dokuromaner om ditt och datt, om mer än indianmagi och ontologi. Här kan man bland annat få sig lite sociologi till livs, se vissa Mexico-indianers liv till vardags. Man får aktuell shamanism jämförd med kristendomen, med officiell kyrkokristendom; vissa av magikerna verkar inom kyrkans ramar, andra utom dem. Det är ett fritt val. De som verkar inom kyrkan finner där samma känslor som i magin: samma nåd och gospelkänsla, samma känsla av oändlighet och evighet.

Autencitetsjägaren, den som vill veta om Castanedas böcker är sanning eller ljug, kan surfa på nätet och bland annat finna bilder på Florinda Grau, den paranta dam som nämns i "The Eagle's Gift" och som blir Castanedas lärare i "smygandets konst". Hon hade tidigare sysslat med judo får man veta på aktuell sajt, det verkar rimligt, det ger en pusselbit i hennes gestalt.

Jeschuà went out into the desert
and there he found a flower
who said "pick me, I'm nice" -
and Jeschuà picked it and just knew
it was the flower of love.

Shall I stay in this desert he mused
or shall I bring the flower of love
to the people, let them rejoice
over its beauty...

From desert plains I bring you love...
From desert plains I bring you love...

Men vad för lärdomar får man då av Castaneda? Massor. För ögonblicket kommer jag att tänka på "arriving at the totality of oneself", vilket må vara byråkratspråk för att tänka holistiskt - men nevermind språket, holism är ju en egen etikett här på bloggen. Det handlar om att man måste se helheten, man kan inte bryta ut en fassett av verkligheten som viktigast, inte ta en av alla de lärdomar man fått och se den som överordnad de andra. Allt är på sätt och vis lika viktigt, cirkeln har ingen början, äventyret börjar nu.

Poesin är också viktig. Castaneda är inte poet, inte ens habil skönlitterär författare, men i texten han ger oss finns förvisso poesi in nuce. Som i namnen "Florinda Grau" ovan, "Silvio Manuel", "Julian Senada" och "the Nagual woman", samt i kapitelrubriker som "Flying on the Wings of Intent", "The Last Temptation of the Nagual Julian" och "The New Seers".

För att inte nämna boktitlar som "The Power of Silence", "The Road to Ixtlan" och "The Art of Dreaming".

I search for tomorrow
I search for a read
search for a blog post
search for some fun...

But how 'bout that apatia they talk about:
enjoy the silence, enjoy nothingness
shûnyatâ... how is it done, how...?

Just sit down and dream, la-la-la...
think about nothing, the nothingness now...
I am nothing, I am void, infinity...
extinction - and expansion, evolution:

I have become Cosmos, the galactic whirl:
"sarva-loka-pravriddha", dance with me Shiva...

Kan man se Castanedaböckerna som en utmaning? Well, inte som en stilistisk utmaning, prosan är förhållandevis torr, bara snäppet över rapportprosa. Men filosofiskt är de en utmaning, i det att de presenterar ett credo, en esoterisk världsbild utan rötter i vare sig judeokristendom, hinduism eller taoism. I slutändan är all ontologi besläktad, är alla metafysiska läror grundade i samma absoluta Vara - men vägen dit genom Castanedas böcker är förvisso originell. Här ges en alternativ syn på esoterica, olik allt annat man kan ha stött på tidigare - och det är utmaningen.

Indian-existensialism

1.

Glöm shamanism, det här är indian-existensialism...!

Ta bara "death as an adviser", det är ju "memento mori" i ny tappning. Alla existensialister från Kierkegaard till Heidegger talar ju om nödvändigheten att acceptera sin död, memento mori you know, och Juan Matus talar om detsamma. Endast genom att inse att man är dödlig, att ens dagar här på jorden är räknade, kan man bli fri.

Matus' tal om "the Tonal and the Nagual", om vardagsverklighet kontra Det Stora Obetingade Där Ute, det stora okända ontologiska hav där vi blott bebor en ö, synlig för våra yttre sinnen - detta tycks mig också nödvändigt för en strävsam existensialist. Förstår man sin relation till Alltet förstår man sig själv.

"Losing self-importance" talas det också om i Castanedas böcker. Inse att inför Gud har du aldrig rätt, skulle Kierkegaard ha formulerat en dylik utsaga. Tagga ner och begränsa din känsla av betydelse, hedra istället din skapare; inget sker utan himlens medverkan.

Den indianvisdom Castaneda målar upp i sina böcker har alltså viss beröring med existensialism. Man kan även hitta beröringspunkter till taoism, där Matus' "not-doing" blir Lao-Tses "handla som om du inte handlade". "Wu wei" sägs på kinesiska vara ett slags motsvarighet till "laissez-faire", ja till den "apatia" jag talar om under eponym etikett: låt gå, släpp taget så ska du se att saker och ting utvecklar sig bra ändå. En strategi nyttig att tillämpa ibland, predikad av bland andra don Juan Matus.

Så har vi ju "the art of stalking" hos Castaneda, om att sublimera sin jaktinstinkt till att gälla abstrakta ting. Att jaga rätt på sånt hos en själv man inte gillar, som fixa idéer, oro och lättretlighet. Vad detta liknar för andra filosofiska begrepp, för andra ting ur filosofins historia vet jag inte - men en god lärdom är det. Ett sätt att förvandla jakten på visdom till en något konkretare jakt, en jakt på avarter i ens eget psyke. "Smygandets konst" kallas det i den svenska översättningen.

Slutligen en djup ontologisk visdom hos Castaneda, nämligen denna om "beskrivningar", hur vi delar en beskrivning av världen. Som barn ser man drömmande dinosaurier i var buske, men som lite äldre lärs man en striktare beskrivning av världen, en tråkigare. "Ett barn har hundra språk men tas ifrån 99" sa någon, och Castanedas tal om beskrivningar och vikten att ifrågasätta dem är exakt samma sak.

Vill vi förändra oss måste vi söka ett nytt språk, en ny beskrivning av världen och oss själva.

2.

Sommaren 1960 träffade antropologen Carlos Castaneda en yacqui-indian vid namn Juan Matus. Det var i Arizona, USA. Castaneda var anställd vid UCLA i Los Angeles, och uppsökte närmast indianen för att få information om pskykotropiska växter. Efter viss tvekan började don Juan upplysa honom om detta. 1961 blev så Castaneda hans lärjunge i den gamla indianvisdomen, och då höll man till i Mexico; yacqui-indianerna uppehöll sig på ömse sidor gränsen.

Castaneda blev don Juans lärjunge. Indianen undervisade honom i indianläran, så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även före det. Lärjungeskapet varade för sin del fram till 1965 då Castaneda drog sig ur; han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig, och det blev "Samtalen med don Juan", som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för sin guru, och därmed kom lärjungeskapet igång igen. Castaneda kände också att indianens liv var mycket rikare än hans eget i Los Angeles, det don Juan lärde ut hade ingen motsvarighet i hans egen bidermeiervärld.

Castaneda hade börjat närma sig indiankulturen som en betraktare, men med tiden insåg han att man inte kan iaktta utan att delta, Heisenbergs gamla diktum. En kraft större än han anade svepte honom med sig, en kraft kallad Varat.

3.

Så visst kan man dra filosofiska lärdomar ur Castanedas böcker. Sedan är det ju också en story i sig själv också, en berättelse med många kringelikrokar: trollkarlens lärling version 2.0. Det är en inte helt sympatisk nisch han hamnat i, denne spanskamerikan; han lockas in i kretsen med psykotropisk svamp och cactus, tror sig få veta vad det handlar om - men don Juan har en dold agenda, han ska värva Castaneda till sin trollcirkel och göra sin lärjunge till näste trollkarl, näste guru, näste cirkelledare.

Nu må man tro vad man vill om böckerna, om deras autencitet och allt. Men som romanläsare bekymras jag inte av detta, jag ser texten utifrån dess inre kvaliteter, ser dess symboliska sanning. Men vad gäller autenciteten i sig: om allting är helt påhittat, fullkomligt gripet ur luften, ja då är Castaneda en j-vel på att dikta, en sällspord mytolog och ontolog - och dessutom med en tillgjort torr rapportprosa, som det anstår en fältarbetande antropolog. En svår ekvation!

Nej, jag tror Castaneda är vad han säger sig vara, en rapportör, en halvbildad materialist som konfronteras med Varats alla gåtfulla djup, indianvarianten. Man kan säga: allt i böckerna torde ha en kärna av sanning, men så har Castaneda lagt till lite här och där för att få till läsbara narrativ.

Det är hur som helst mycket läsbart. Första boken skildrar till exempel en serie drogsessioner, svamp och peyote och williamsrot, med spänstig dialog, bergsvandringar och kråkflygningar. Bok fyra, "Tales of Power" ("Berättelser om makt") är också läsvärd, med en svit kapitel i Mexico City som omväxling mot landsbygden. Och sista trilogin, "The Fire from Within", "The Power of Silence" och "The Art of Dreaming" är examensprovet och höjdpunkten, helraffiga grejer för den som redan är fångad av Castanedas värld.

Ja, denna värld: som en blixt som lyser upp ett bergslandskap, så har dessa psykiska nejder liknats vid. Förtrollas av en mal med guldstoft på vingarna, av ett gåtfullt väsen som emanerar ur en spegel hållen på botten av en bäck, och av en bro av dimma som plötsligt framträder i en bergsnejd. Med mera, med mera; vill man ha spökhistorier varvat med ontologisk dialog, så är detta rätta platsen.

(Vill du köpa bok ett och bok tre för en billig summa, googla "Alvarfondens antikvariat", och väl där gå till "blandade böcker/ockultism mm". En ideell stiftelse detta, jag har inga ekonomiska intressen i den.)

Fantasy och symbolism

Mythago Wood. Smaka på ordet.

En dimensionernas korsväg: "the deeper you look into it the deeper it looks into you". Ju djupare du vandrar in i skogen, dess djupare vandrar du in i ditt psyke - och dess fler arektyper ser du, alltifrån tomten och Robin Hood till första världskrigets "Harry Hellfire" och Pan, östgöta nio riddare och whatnot.

Du går in i skogen och ser energier, som sedan förkroppas till det ena och andra av din fantasi. Tenderar du att se Robin Hood klädd i grön hätta, trikåer och snabelskor så visar han sig så för dig. Du bestämmer!

På denna idé har Robert Holdstock byggt sin roman. En man bosätter sig i ett arvehus, läser sin fars anteckningar om skogen och vad han däri funnit, och går till sist själv ut i skogen och möter fläktar från det arkaiska. Likt en Södergran kan han utropa: "vad som hänt i sagan ska hända även mig!"

In alles är "Mythago Wood" en styv uppvisning, en skön blandning av saga och idélitteratur, en seriös fantasy. Men vad finns det mer för tunga idéer inom fantasylitteraturen? För ytterligare exempel på fantasyromaner som talar både till intellektet och själen, som har ett drag av symbolism?

Tja, en trop som både är djup och som har sin sköna klang, som både talar till ande och själ, skulle vara scenen i "Härskarringen" där Legolas berättar för Gimli om några vackra grottor de ska uppsöka, kulörta tunnlar med vattenkonster och juveler infattade i väggarna. Där ska de gå, från sal till sal, "as if passing from a dream to another"...

Nog kunde gamle Tolkien gestalta sin värld i minnesvärda runor! Han förstod vad detta med symbolism var, han var ingen predikant som polaren C. S. Lewis. Det förekom till exempel ingen formell religion i Tolkiens romaner, han märkte det själv under genomläsningen och strök därför alla eventuella spår av det inför slutversionen; ingen psalmsång, inget offrande, inget hokus-pokus skulle finnas i Midgård. Kanske en och annan trollformel föll över Gandalfs läppar, men fundamentalt avgörande för storyn var det aldrig.

Ondskan besegras genom handling, genom veritabel marsch mot mörkrets hjärta - och med hoppets stjärna i fjärran. Allt det Tolkien ville säga gestaltades i dylika evokativa symboler. Och det är jag honom tacksam för, det gör honom märkligt nog till en djuping - men en subtil djuping, ty goddagspilten som bara vill ha underhållning, l'art pour l'art frikopplad från världens grå, märker inte att han här bjuds innebörd och eidos.

Om Tolkiens idégrund för sin story kan man läsa mer på bloggen "Café Exposé", under rubriken "Tolkiens kristna mytopoetik".

Nå, mera tung fantasy? Le Guins koppling till Jung har jag nämnt nedan ("En himla massa böcker"), och Moorcocks eventuella innebörder spånades det kring i "Multiversums mytolog". Så jag får väl dra en spader och inlemma Castaneda i fantasylitteraturen - jag menar, visst var denne en etnolog och fackman, men ju mer han höll på med sitt indianprojekt märkte han att det inte gick att bara iaktta, man måste delta också, och då förlorade han objektiviteten. I sträng magisters ögon blev hans texter nu ren fiktion, och det kan bara glädja oss som gillar fantasy. Men inte bara som lustläsare, för i verket finns en symbolisk sanning som går bortom den vardagliga.

I Castanedas böcker möter man en fjäril med guldstoft på vingarna, silverne kråkor som betyder död, språksamma ödlor och själlösa figurer i ökenskymningen, diffusa energier som tar form efter din fantasi - som i "Mythago Wood". Du drömmer medvetet, går in i din dröm och styr den - och möter din drömmande partner där, och ni ger er av till omöjliga länder.

Du finner tung ontologi och djup varaförståelse, färdas längs landskapets kraftlinjer och ser alltings eidos, alltings substans och sanna vara. Du möter Den store anden, "the Spirit" och lär dig skaffa energi från jorden, "imperceptible jolts of invigourating energy". Du lär dig memento mori, att bedriva din vardag strategiskt och att stävja din känsla av betydelse, krossa din egoism till förmån för identitet med ditt sanna jag.

Och i en av de senare Castanedaböckerna finner vi dikten "The Conditions of a Solitary Bird", som perfekt gestaltar detta med sökande, esoterism och eremitskap:

The conditions of a solitary bird are five:

The first, that it flies to the highest point;

the second, that it does not suffer for company,
not even of its own kind;

the third, that it aims its beak to the skies;

the fourth, that it does not have a definite colour;

the fifth, that it sings very softly.

(San Juan de la Cruz, "Dichos de Luz y Amor")

Carlitos värld

Castaneda är en trögfattad lärjunge, begreppsapparaten är förvirrande, stilen är rapportmässig, narrativet upprepar sig med dialog följd av magi följd av dialog, don Juan är en idiosynkratiker som hatar såväl kristendom som österländska vishetsläror, och pennalismen i utbildningen är ibland ennerverande.

Ändå älskar jag dessa böcker. Och här borde egentligen recensionen ha börjat. Men här slutar den.

(Bibliografisk not: Carlos Castaneda har skrivit en rad böcker, där man kan nämna titlar som Journey to Ixtlan, Tales of power, The fire from within, The power of silence och The eagle's gift. Finns även på svenska.)