Eros, Jünger och Venator

Jünger är anark och anarken är Jünger. Anarken har alltid rätt, anarken är alltid fri, anarken står i ett speciellt förhållandet till varat. Anarken känner gårdag och framtid, nutid och historia, konst och politik. Anarken kan delta men ändå vara obunden; han är suverän, har kapat alla band men har dem likväl kvar, njuter samhällets närvaro men anser sig ändå stå ovan allt.

Anarken kan både ha kakan och äta upp den.

Det rör sig om Ernst Jüngers roman "Eumeswil". Hans alter ego Manuel Venator preciserar sin ställning sida upp och sida ner, slår fast vad han är och inte är. Och vad han är, det är anark, en omtolkning av "anarkist", en smartare sådan som inte har monarken till motpol utan blott till pendang. Han erkänner monarken men vill inte döda denne, nej han vill vara i dennes närhet för att suga ut lite historisk substans. Venator är nämligen historiker också, och som sådan belyser han sin text med bilder ur det förflutna - samt ur konst och myt, ur natur och samtid, ja från lite varstans. I den meningen är detta en roman som heter duga, en text som sammanfattar sin tid på ett bra sätt och som även visar utöver den.

Den speglar förvisso sin samtid, boken kom 1977. Venators utläggningar kan läsas som en Jüngers uppgörelse med en proggig samtid, med ett blanknött kulturliv, en ödelagd historievetenskap och en filosofi där inga djupare värden finns, bara analys och dissektion och kallgrin. Han saknar eros i historia och filosofi: ett klappande hjärta och en känsla av förundran för makter och människor, liksom konsten att se tingens ideella bakgrunder, se det diskreta i tillvaron.

Men eros i sina discipliner, det har förvisso lärarna Vigo och Bruno i detta Eumeswil. Den ena kan se genomgående drag i historien, kan se mönster som exempelvis växande städer och dramats upprepning genom stilarnas skiften, och den andre förmår se urbilden i avbilden och det tidlösa i det efemära. Båda tillämpar ett slags varafilosofi, en diskret ontologi i en miljö där ledorden är skepsis, materialism och ironi.

Och det är skönt att se lite reklam för denna krog, den perenniala (även känd som "Café Exposé", q v blogroll :) Liksom hur Venator vaskar fram guldkorn ur historia och myt med dylik varafilosofi.

Sedan för Venators position med sig problem också. Som att han tolkar in för mycket i detta att vara anark och metahistoriker; anarken blir till ett sekulärt helgon, och historikern till en övervärldslig domare som kan allt och vet allt, kan sätta allt på plats. Den egna positionen definieras till sista flotta metaforen, kontrollbehovet grasserar; inget ska kunna rasera anarkens roll, ingen ska kunna kritisera honom, denna människa höjd över all misstanke. Han är fri, ständigt fri - men för den skull inte underkastad någon högre makt, nej "Gud är inte hans sak" i Stirners anda.

Det blir lite magstarkt till slut. Inget kan rubba Venator. Han tjänar stadens tyrann, men är likafullt sig selv nok och tvår sina händer. Han är historiker, men är inte engagerad för något parti; gott så, men vissa böjelser må man väl ha? Men inte Venator, han står över sånt.

---

Man kan drivas till milt vansinne av Venators självrättfärdighet, av Jüngers behov att ständigt skydda ryggen.

Samtidigt är det en styv text denna roman, en stimulerande text. Varje sida bjuder på uppslag. Den lapidariska stilen är uppfriskande efter att ha duvats med "Heliopolis" poetiska scenerier. Likt denna Jüngerskapelse är "Eumeswil" en smått utopisk framtidsstad, men här råder i så fall neue Sachlichkeit.

Och visst är det en utopi: författarjaget kallar sin stad för ett vrak uppspolat på land, en fellahoid stadsstat där ingen längre tror på något. Men just därför är jordmånen lämplig för reflektion och kontemplation, som för en pilgrim som nått sitt mål och lägger sig att vila: "Nu kan bilder träda till."

För övrigt ligger staden intill en flod med fågelrika mader, torget saluför frukt och grönt och köttbodarna är fulla. Det antyds utspela sig i framtiden detta, men anslag att göra staden tidlös förmärks också - med hänsyftningar till "bråk med tävlingsförarna" (som i Konstantinopel där supporterklubbarna orsakade ett uppror), till liknelser med Machiavellis Florens och hänsyftningar till diadoken Eumenes, som gett staden dess namn. Allt flödar samman i tidlös harmoni, à la Eliot: "History is a series of timeless moments."

Ett exempel på den täta stilen, där Jüngers beläsenhet (samt möjligen en fläkt av hans obskurantism) kommer till synes, kan vara följande passage. Venator jämför staden och dess härskare, dess tyrann med antika sådana, med militärkejsare och bysantinare, kondottiärer och diktatorer. Till hjälp har han sitt luminarium, ett slags internet där fakta och bilder ur historien kan trollas fram med en knapptryckning. Där kan han exempelvis titta på...

... Perugias krönika under Matazzo, historien om en stad
bland städer i ett land bland länder - jag låter däremellan
tona in bilder av etruskiska portar, av Pisanos korbygge, av
släkten Baglioni, Pietro Perugino, den tolvårige Rafael.
Redan detta urval leder in i det gränslösa - och likadant är
det vid varje källa, vid varje punkt av traditionen jag berör.
Jag hör hur det gnisslar till, sedan kommer ett ljussken:
det är den historiska uppladdningen i dess oavbrutna,
ouppdelade makt. Vänner och fiender, gärningsmän och
offer har bidragit med sitt bästa till den.

"Eumeswil" är en roman att ösa ur, hämta nya impulser för varje genomläsning. Samt en roman att reta sig en smula på, men det får man ta. Överväger gör dock den ovan nämnda eros, passionen för historia och mänsklig odling, för gårdagens drömmar, "svunna tiders lust och kval". Jünger var inte (på den tiden) troende, han "svor varje ed med förbehåll" heter det i romanen. Någon gospelkänsla får man inte av Venators pedantiska utläggningar - men det är ändå märkligt hur fromt han emellanåt kan uttrycka sig, hur han låter som en munk eller skogseremit när han prisar "det glas vatten man ger en törstande", när han visar medlidande med historiens offer, när han räcker handen åt namnlösa släktled. Alla kallas de fram i luminariet, och alla får de säga sitt:

Vi fick ta del av deras förhoppningar; det var den ständigt
gäckande förhoppningen, som går i arv från släkte till släkte.
De satt mitt ibland oss; ofta var det omöjligt att skilja vän
från fiende, vi kunde tala igenom deras sätt att handla. Vi
blev deras försvarsadvokater. Och var och en av dem hade
rätt.

Vi räckte varandra händerna; de var tomma. Ändå var det
något vi räckte vidare: världens rikedom.

Skogen, skeppet och katakomben

I det fjärran Eumeswil lever den hjärtegode Manuel Venator, historiker och nattsteward, en något udda kombination av yrken får man säga. Men det är metod i galenskapen; han häller upp drinkar åt stadens furste och dennes följe för att kunna studera makten, för att erhålla smulor från dess ideella bord. Han vill erfara en fläkt av storhet, av historiens vingslag, om än det mesta bara blir diffust och småskaligt - för det är bara en epigonstat man bebor, ett skeppsvrak på tidens flod.

Venator för ordet i romanen. Han redogör för allt och alla om staden han bebor, föreläser elegant och skjuter in bilder av upplysande slag, tvingande symbolismer. Som Göran Lundstedt påpekat ställs bland annat arketyperna "skeppet" och "skogen" mot varandra; härskarborgen med sitt klientel blir då statsskeppet, på lagbunden seglats på tidens flod, medan skogen får stå för myten, det eviga och det gåtfulla. Skeppet förkroppas av Kondoren, fursten, och grenar ut sig i resonemang om anarki, kunglighet, ordning och uppror, i historia och myt. Ett bra exempel på det mytiska blir en utvikning om själva kondorfågelns leverne i Sydamerika, om indianska riter och humboldtska resor.

Skogens man blir då Attila, Kondorens livläkare. Denne Attila vistades i Skogarna efter det stora debaclet, efter furiösa krig och förstörelsevindar, och såg "märkliga ting"; genom hela romanen ges vinkar om detta, och på slutet får vi dem i rikt mått. Drakar och demoner i jüngersk variant, sant mytskapande förmåga!

Ännu en man som förknippas med de gåtfulla, mytiska makter som ännu lägrar över nejden är Vigo, Manuel Venators lärare och förman på historiska institutet. För denne är allt besjälat, gudarna lever och det estetiska är vägledande i vardagen, ja är själva nyckeln till sagogrottan. Han har sina diskreta utlöpare i skogen. Venators andre lärare, Bruno, är dock motsatsen till Vigo; denne Bruno förknippas med titaner och med en striktare, formell-ideell syn på tillvaron. Han styrs av urbilderna.

Man kan fråga sig vari skillnaden egentligen ligger mellan Vigo och Bruno. Ja, för en som likt mig är uppfostrad i materialism och nihilism, är begrepp som "besjälat", "Gudar", "estetik", "idealism" och "urbilder" aspekter av en och samma lära, av andlighet och esoterica. Vigo och Bruno tenderar alltså att smälta samman - men det gör de även för berättarjaget, Venator-Jünger himself.

Distinktionen mellan dessa gurus är dock intressant att göra. För det sägs att medan Vigo går till skogen går Bruno till "katakomberna", teknikgrottor belägna under staden, mystiska mauretaniertillhåll med arkiv, datorer och titanisk kultur. I egenskap av historiker rådfrågas dessa arkiv regelmässigt av Venator, han gör det via "luminariet" som är en persondator kopplad till alla tänkbara källor i det förflutna. Allt man vill veta och se ur historien kan trollas fram, som en glorifierad Wikipedia; slår man in "Napoleon" ser man honom strax i sitt esse, och knappar man in sökord som "diffusion av befälsmakt i latinska imperier/Franco/Caesar/", så får man en redogörelse för detta med all tänkbar djup, bredd och höjd. Det gäller dock att kunna knappa in rätt koder, det blir som att spela på ett instrument.

Vad händer i romanen då?

Jo, detta: Venator manövrerar mellan sin far och bror, liberala opponenter, och Kondoren och dennes följe - och beslutar sig så för att följa den sistnämnde på en jakt ut i Skogarna, en jakt på själva Leviathan i "Moby Dicks" anda. Det är en snygg variant på det flyktmotiv som ofta finns i Jüngers romaner (q v "På marmorklipporna" och "Heliopolis") - för här finns ingen storstilad triumf i avskedet, det hela har resignationen präglat över sig.

Men romanens tour de force är att epilogen skrivs av brodern, rebellen som han legat i fejd med, och denne konstaterar att medan Venator inte älskade sin familj så älskade de trots allt honom. En passande humanism att avrunda med, en gnutta godhet som strålar fram.

Symbolismen i "Eumeswil"

1.

Det behövs ingen transcedens, allt finns här och nu. Allt är uppenbarat, lita på dina sinnen säger Goethe. Och "urbilden är bild och spegelbild", säger Jünger i sin roman från 1977: "Eumeswil".

Detta med bild och spegelbild kanske låter kryptiskt, så jag säger: den transcendentala förebilden, alltså urbilden eller idén, återges i sin avbild, sin jordiska kopia. Men urbilden är både transcendent och immanent, finns både i sin timliga avbild liksom den svävar i en tyngdlös eter. Urbilden är bild och spegelbild.

Det fantastiska finns här och nu, idén innebor i de timliga kopiorna, i tingen i vardagsvärlden. "Universalia in re" kallade Aristoteles det hela, allmänbegreppen finns i föremålen. Det är bara i vår egen föreställning de tenderar att finnas "efteråt" (post rem), när vi betraktat tingen och luskat ut deras ideella grund.

Allting korresponderar, skulle Swedenborg ha sagt. Allting har sin ideella motsvarighet, tingen finns där för att idéerna ska ha något att visa sig i.

Vad betyder då detta, konkret?

Kanske detta: vi får ibland en känsla av överjordisk skönhet, av "det som ska hända i sagan ska hända även mig" (Södergran). Då är det idén som skymtar fram, den eviga urbilden. Vi kan vistas på en vanlig, jordisk plats och plötsligt känna gudomlig närvaro ("liv finns bara där det gudomliga närvarar, och det gudomliga livet är evig närvaro" sa Jünger); då är det som om avbild och himmelsk förebild förenades, som om urbilden blev bild och spegelbild på samma gång.

"Beneath all that glitter of Tinseltown, there's real glitter." Så säger man om Hollywood, med innebörden att det trots allt är något magiskt över staden, det är en plats för drömmar vad än cynikerna säger. Den är "sinnlig-översinnlig" i Goethes mening, momentant verklig och drömartad. En "dubbel-aspekt-teori" för det transcendenta, vilket är just vad "urbilden är bild och spegelbild" handlar om.

2.

Djuren lever annorlunda liv än vi, de har ingen frihet men heller ingen ångest; de leds av sin instinkt, och utöver det direkt av Gud. Därför kan det vara berikande att betrakta djur, att förnimma vad som utstrålar ur deras ansikten; detta säger oss mer om animalt liv än att studera utvecklingslinjer och kamp för överlevnad.

Detta lär oss Jünger i "Eumeswil". Han säger vidare att djur må utrotas och försvinna från jordens yta, men de lever trots allt vidare i heraldik och stjärnbilder, i eviga urbilder. Oxen i Dalslands vapen, laxarna i Ångermanlands och fåret i Gotlands: voilà levande exempel på urbilder, arketyper som påverkas oss omedvetet.

Apropå djur talar Jünger i samma roman om fågelskådningens värde: "ögat får sitt lystmäte här och nu och inte i något hinsides". Ett exempel på detta med "universalia in re" som berördes ovan.

Denna "Eumeswil" är minsann rik på esoterica. Djupa tankar stöts och blöts, men allt förankras i föremål och symboler - tack vare bland annat läran om urbilder. Som detta med önskan att väcka det döda till liv, exemplifierat av en förstenad snäcka som Manuel Venator håller i sin hand; han undrar om han via projicering av urbild kan få stenen att leva upp igen, att åter ge liv åt det hav den en gång simmat i. Det skulle i så fall vara samma typ av återuppståndelse som när en gammal text slås upp och åter bli läst.

"Klippan väntar på att beröras av Mose stav" avslutar Jünger resonemanget, ett bra exempel på hans nyttjande av innebördsrika bilder. Ett slags hieroglyfskrift.

3.

Det absoluta är svårt att nå i vår betingade värld, i vår sedvanliga vardagstillvaro heter det i "På marmorklipporna". Men som jag framhållit ovan så kan vi ibland se urbilden i avbilden, det eviga i det föränderliga, det objektiva i det subjektiva. Dock kan man fråga sig om alltför mycken skönhet tröttar ut en, om vi verkligen är i stånd att uppfatta skönheten i detta absoluta?

Kanske är Jüngers strävan att skildra urbilder, typer och modeller lite alienerande för en vanlig läsare. Han har fått kritik för att hans gestalter saknar kött på benen, de är abstrakta figurer - men, vill jag hävda, givet strävan att fånga det absoluta så lyckas han väl. Han har på esoterisk grund byggt sina marmorklippor, Heliopolis och Eumeswil, fyllt dem med lätt abstrakta arketyper och miljöer - men på de premisserna fungerar det, det lever. Det är inte några maskerade filosofiska avhandlingar han ger oss, nej det är idéromaner rika på mänskliga perspektiv, balans och måtta. Han ger sig inte av på någon tangent ut i det blå, utan visar tydligt att han hör hemma i mänskligheten. "He has accepted membership in the human race", som Kuttner sa om Heinlein.

4.

Mer ideellt ur Jüngers roman, mer exempel på visdom uppenbarad i föremål och symboler? Det kan i så fall vara när han säger att en jägares troféer är bärare av magisk kraft, det är inga tomma prydnadsföremål man hänger upp. Detsamma kan gälla för schackspelet; det är inte bara ett tidsfördriv, ånej, för "schackspelets kung bevarar magin från det arkaiska kungadömet".

I "Eumeswil" framhålls även att en stads sanna natur visar sig dels på gravplatsen, dels på torget; gå till dessa platser och se om de är välordnade, ger känsla av balans och måtta eller är fula, vulgära och vanskötta. Ännu ett exempel på universalia in re, på det diskreta i kontinuet, på hur subtila krafter inverkar på vår vardagsvärld.

Jünger himself praktiserade metoden när han var ute och reste, kollade in kyrkogård och marknad för att ta pulsen på ett nytt resmål. Själv kan man ju göra testet på sitt Uppsala och säga att kyrkogården är välordnad, ger ett bra intryck, vi vårdar oss om de döda, och lördagens marknad på Vaksala torg ger ett vitalt och spännande intryck. Men denna är för sin del bara en second hand-marknad, en loppis; försäljning av livets nödtorft försiggår på andra platser, och en lördag på Ica Maxi ger förvisso en annan bild på tillståndet i vår stad: uttröttade familjer med skrikande barn, överfulla vagnar och inte en glad min så långt ögat ser. En känsla av hunger råder, trots allt överflöd.

Åter till "här och nu"-esoterikern Jünger. Om en av sina lärare säger eumeswilaren Venator att denne återfört eidos till den yttre gestalten; han låter det underbara finnas här och nu och inte i någon fjärran idévärld. Allt finns i det du ser med egna ögon: i molnens gång, träd och blad och gökens hoande. Universalia in re återigen. Detta med eidos synlig i gestalten kan annars sägas vara Plotinos' credo, nyplatonisten som utvecklade och förenade Platon med Aristoteles; diskrepansen mellan dessa två var blott skenbar, bara något för filosofilärare att hänga upp sig på. Vi andra ser ju med Plotinos att båda var esoteriker med blick för det diskreta i tillvaron.

5.

Det gäller att betrakta tingen och låta deras väsen tala till oss, säger Jünger. Likt Södergran fann han hemligheten i gräset i hallonbacken.

Han noterade till exempel hur olja i ett fat är mörk, medan en utspilld droppe är en psykedelisk palett, just på grund av att dess yta är så tunn. Det är återigen Goethes "sinnligt-översinnlig".

Och vägen till söderns paradis finner man dels med kartor, dels med bilder av överflöd, av mognande vindruvor i solen. Detta säger oss Silverräven, detta är hans symbolism in nuce. Han idkar (som någon sa) "Seinsverbundenheit und Daseinsbejahung": han accepterar sin roll i det vardagliga Varat, läser tecknen och glädjer sig åt formernas verklighet.

Man kan säga: hans var "den eros som visar på värde och vara bakom tingen, men även i dem"...

Silverrävens geografi

I norr ligger Skogen, en mossig mörkmård som sprider dunst och dimma, fanstyg och konstigheter, hemvist för Överjägmästaren och hans skaror. Hit ska råttfångaren från Hameln till sist ha begett sig, liksom den blev tillflykt för Villon efter domen, skingrade rövarband, kättare och stugsittare.

Söder därom ligger Campagnan, en fri betesmark med arkaiska bondgårdar, befolkade med troget folk såsom Belovar, herden bland herdar. En man att lita på, både i dryckeslaget och i striden, och då vid blodshämnden framför allt!

Söder om Campagnan reser sig så Marmorklipporna, en ås bevuxen med ginst och lejongap, lupiner och timjan, och befolkad av ödlor som solar sig på klipporna under middagstimman. Här bor också Otho med sin broder, blomstersamlande goddagspiltar med hjärtat på rätta stället; de har kontaker både i Campagnan och nere i städerna, hamnstäderna vid Stora Marina. Bortom detta vatten kan man ana Burgunds rika länder, och vänder man sig mot norr kan man se berg och glaciärer.

Så ser geografin ut i Ernst Jüngers "På marmorklipporna", ett härligt fantasiland som jag aldrig sett avbildad i någon utgåva, ingen tecknad karta har funnits med. Det hade väl blivit för down-market. Men sf-romanen från 1949, "Heliopolis", hade minsann en handritad och kolorerad karta i tyska originalutgåvan, signerad Werner Höll. Längst i söder ser man där fängelseön man passerar under öppningskapitlets seglats, ja man beseglar själva sundet mellan denna och den lyckligare ön intill som en gång hade sommarhus, men som nu endast blir mål för utflykter av ungdom som tänder eldar på marmorgolven och dansar i musisk yra tills sol går upp.

Huvuddelen av kartan upptas såklart av staden Heliopolis, med två landsporrar inramande hamnen à la Genua. Från hamnkajens mitt går kan man anträda en vandring upp mot kyrkan, vandra längs Corson som delar staden itu; på vänster hand har man organiskt gatunät samt ett palats, en klassisk maktboning för Prokonsuln och hans legitima arméfolk. På höger hand har man vanliga rutnätskvarter samt Landsfurstens pentagonala fäste, en mörk byråkratblaffa som utövar sin makt mer osynligt.

Pentagonalt var ordet, och vid samma tid som boken skrev byggde ju jänkarna sitt Pentagon, försvarshögkvarteret i Washington. I sin ursprungliga plan skulle byggnaden ha saknat fönster, vilket skulle ha gjort den till en väl skyddad bunker i det krig man fruktade komma (och det skulle nog gett visst skydd mot det plan som störtade där 9/11) - men så som sakerna stod så beslöt man sig för att ha fönster ändå. Idén som sådan var ändå ganska talande, och Jünger förevigade den i sitt landsfurstetempel.

Så kan vi titta på "Eumeswil" från 1977, ännu en framtidsstad i Silverrävens fatabur, men denna har ingen karta på försättsbladet. Jag tror heller inte det behövs; berättarstilen är starkt subjektiv och någon tidslinje finns inte, några målande vyer av miljön ges inte. Men där finns förvisso detaljer, som Kondorens tvingborg, hans kasba på ett krön, och fågelrika marker vid en flod, en borgerlig stad och en hamn och så vidare.

Vid "På marmorklipporna" och "Heliopolis" tycks Jünger ha haft en fix karta som han skrev utifrån, men vad gäller "Eumeswil" lät han staden bara hända. "It's all in the mind"...

Europeisk skiffy

1.

I Jules Vernes "Resa till jordens medelpunkt" (1864) tar sig ett vetenskapsteam ner i en vulkan, Snaeffelsjökull på Island. De fortsätter ner i underjorden, ett par hundra kilometer under jordytan, vandrar och får se både det ena och det andra, en urtidsmänniska och en dinosaurie vill jag minnas. Well, ett underjordiskt hav korsas i alla fall, det minns jag tydligt.

Sist av allt tar man sig ut via ett vulkanutbrott i Stromboli; man flyter på lavan.

2.

Michael Moorcock har en roman som heter "Count Brass" (1973), "Greve Brons" på svenska. Den är volym ett i den andra sviten om Dorian Hawkmoon och dennes kamp mot Granbretans horder.

I slutet av första sviten var Granbretan besegrat men Count Brass död: "win some, lose some". Nu önskar Hawkmoon att denne feodalherre levde igen. Hawkmoon kommer vad det lider till en alternativ värld där striden om Londra utkämpas på nytt, och här överlever Count Brass - men Hawkmoons fru Yisselda dör istället!

Sens moral: man ska nöja sig med det man har, "the past is a thing of the past".

3.

Fred Hoyles "Det svarta molnet" ("The Black Cloud") skulle kunna beskrivas enligt följande:

Ett moln med interstellärt stoft utvecklar intelligens, och det har så stor volym att det kan omsluta en sol och värma sig hos den. Det tar kontakt med vetenskapsmän på jorden på detta sätt.

Detta är stram "scientist"-fiction, astronomvarianten. Laboratoriets kalla ljus skiner här liksom i Asimovs "Själva gudarna" (1973), i delen där den jordiska sidan av aktuellt energiutbyte skildras. Ännu en i samma genre är Benfords "Timescape".

Asimov är amerikan och svär mot rubriken här, men det räddas av att titeln i hans roman kommer från en rad i Schillers pjäs "Die Jungfrau von Orléans":

"Gegen die Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens."

Alltså: Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Asimov har gjort detta till titlar på romanens vardera tre delar, à la: "Mot dumheten... kämpar själva gudarna... förgäves." Snygg parad, ger romanen en kulturell touch mitt i all lysrörsbelysning!

4.

I H. G. Wells novellsamling "Den stulna bacillen" ("The stolen bacillus", 1895) finns en novell som heter "Mannen med diamanterna". Den handlar om en man som tillverkar diamanter genom explosioner i en låda.

Novellerna i övrigt har trygg berättarröst och lugn utblick: viktoriansk herrklubb. Det får mig att tänka på en något senare engelsk sf-roman som Aldiss berättar om i "Trillion Year Sprees", har glömt författarnamnet men den handlade om en sedvanlig gentleman som sitter hemma och donar, och plötsligt drabbas av utomjordisk invasion, kosmiskt oväder eller vad.

Men gentlemannen har ju sin "stiff upper lip", så han behåller fattningen och säger: "I decided to meet the crisis in the library"...

Här har vi in nuce en småborgerlig världsbild: inget kan rubba en, allt är tryggt, inte ens kosmiska stormar kan mer än rufsa en och annan hårtest. Knappast en "berättarstil direkt engagerad i händelserna", som en André Malraux eftersträvade...

5.

"Gullivers resor" skrevs av Jonathan Swift. I denna roman berättar huvudpersonen i jagform. Berättelsen utspelas maj 1699 - december 1715.

Detta är fakta om denna roman. Vad med tyckandet då, det personliga perspektivet? Vad säger Svensson om denna bok?

Laputa-scenerna är rätt okej. Är inte denna stads innevånare på pricken alltså, som stolliga perukstockar i stil med sjömännen i Poes "Flaskpost"; de har tillgång till allehanda instrument, kartor och vetenskapliga verktyg, men de ser endast i kors; ena ögat ser inåt, det andra utåt. De saknar djupseende, saknar den stereoskopiska blicken.

Var det inte Swift som på sin ålders höst blev misantrop, speglat i Gulliver som efter vistelsen hos hästfolket mest gillade att prata med djur? Swift tröttnade på att umgås med lärt folk, och hade på sitt yttersta endast en obildad tjänsteflicka hos sig; han gillade att prata med henne och dryfta de enkla tingen: väder och vind, hus och hem, barn och blomster. Denna språkmättnad, mättnaden på retorik och skitsnack kan jag själv känna ibland. Back to basics, skriv en haiku.

6.

I novellen "Möte med Medusa" av Arthur C. Clarke förekommer några märkliga varelser i Jupiters atmosfär: kilometerstora maneter som livnär sig på luftplankton, maneter som i sin tur blir byte för köttätande mantor - såframt man inte hunnit försvara sig med elstötar dessförinnan.

Detta ekosystem förekom också perifert i Clarkes roman "2010: Odyssey Two" (1982). Det var när den förvandlade David Bowman från "2001" for omkring i solsystemet som en osalig - eller salig - ande.

7.

I Ernst Jüngers "Eumeswil" från 1977 lever en så kallad anark i en framtida stadsstat: han är inte anarkist, han rusar inte runt på gatan och skriker uppror. Nej, han lever småborgerligt och passar till och med upp på stadens härskare, allt för att få tillgång till ideella spånor från maktens bord. Han är nämligen historiker också.

En intressant distinktion görs gentemot partisaner och kriminella beträffande hur de ser på lagen: partisaner vill ändra den och kriminella bryta den, men anarken vill ingetdera, han är varken för eller mot lagen. Han betraktar den som oundviklig, som naturlagar eller trafikregler. Och de senare är bra att kunna, man slipper ju bli överkörd till exempel.

Anarken erkänner rätten men inte lagen heter det på ett annat ställe. En skillnad mellan stigmannen och anarken framhävs också, och då heter det: den förre har trängts ut ur samhället, den senare har trängt ut samhället ur sig själv. Subtilt på min ära.

Domare, pedant och en "de små stegens tyrann"

Bloggar man om Jünger får man antagligen stå sitt kast. Man får väl stämpeln "Jüngermaffia" på sig, och kommer sedan att för alltid associeras med konservatism, entomologi och såpbubblor.

Nåväl, att jag gillar Jünger ska jag inte förneka. Hans böcker kommer alltid att vara hälsokällor för mig. Dock har jag här och där i dessa inlägg markerat mina reservationer mot karln, och härmed ännu en.

Det gäller åter stilen, men "l'homme et la style c'est la même"; fallet Jünger är omöjligt att bena upp utan att man hamnar i ett kraftfält där personalia och verk, biografi och bibliografi vävs samman. Och en aspekt på Jüngers stil är känslan av kontroll; det är korta meningar (bra att lära sig tyska på kanske, hans lakoniska stil är lätt "otysk") där tanke och associationer inte tillåts löpa iväg alltför okontrollerat. För den skull är det inte rent pedanteri, han kan förvisso förena disparata element i nya synteser, men känslan av nykterhet, vakenhet och spärrar mot diffusa utmarker finns där alltid.

Ett annat exempel på kontrollnojan är att Jünger ofta bearbetat sina texter i efterhand. "In Stahlgewittern" av idag skiljer sig på många punkter från de första utgåvorna, och vad vi idag kallar krigsdagboken har sett olika varianter genom åren - vilket är ett slags bedrägeri, för dagboken som form bygger på att man skriver och publicerar och sedan låter det vara, annars blir det ju historieförfalskning. Men Jünger sätter stilen högt och vill polera den tills den skiner. Essäsamlingen "Das abenteuerliche Herz" såg även två skilda utgåvor inom loppet av tio år. "Revidierungsmanie" har någon kallat det hela.

Så var det domarrollen. I "Eumeswil" talar Jünger om "historikerns smärta", den skriande ångest denne kan känna över alltings förgänglighet, över tystnaden hos gångna släktled och tigandet hos gamla ruiner. Samtidigt sägs att historikern ska vara en domare, partilös ska han sitta vid sin pulpet och döma alla som passerar revy. Då vill jag hävda att den smärta och ångest det rör sig om är specifik för Jünger; vi kan alla känna gripenhet inför historien, men den smärta Jünger nämner torde vara den som uppstår hos en som dagen lång placerat in allt i fack, en som klassat och dömt alla historiska personager han mött och som därmed tror sig kontrollera hela scenen, hela historien från Hedenhös till idag.

Men tomheten består. "Men jag då? Vad ska jag göra med min ångest?" frågar sig domaren när han lagt av sig kappan - och detta vill jag mena är den "historikerns smärta" Jünger talar om, vilket bara är bondångest av sedvanligt, personligt slag. Men han erkände aldrig någon ångest den gode Jünger. Låt vara att sakprosan är fri från detta, det hör till saken (det blir skrymteri att säga "idag har jag ångest" i sin dagbok) - men romanerna med sin metalliska högglansprosa blir ibland lite tomma, det filas och putsas på utanverket medan en råare, mindre bearbetad stil ibland hade varit effektivare.

Ta bara "nedstigningen i underjorden" i Heliopolis; med narkotiska medel ska mötet med mörker och nihilism gestaltas, men det hettar aldrig till. Här lider kontrollstilen skeppsbrott; att släppa efter litegrann och låta spelet spela sig själv hade varit effektivare, men Jünger var oförmögen till sånt.

"Jünger är en domare" sa en kritiker, "han tror sig vara den tyska metafysikens sista domstol. Hans tolkning av metafysiken ska vara den enda giltiga." Detta citerades av Bo Cavefors i en SvD-artikel 1987, och det visar på fler nackdelar med Jüngers stil, ja hans sätt att vara. Likt Fredrik den store resonerar han aldrig, nej stenstilen kräver tvärsäkra utlåtanden om allt och alla - inklusive ontologin, varmed full kontroll över hela universum uppnås med ett penndrag. Visst är samma stenstil effektiv när Jünger har alla hästar i stallet, när han får bitarna att falla på plats - men nackdelarna må framhållas. Det är själva syftet med detta inlägg, som blir min räddningsplanka om jag stämplas som jüngerian, som partigängare med dem som sväljer allt Jünger säger.

Har jag sagt allt i ämnet? Vad blev det av rubrikens "de små stegens tyrann"? Detta må vara inseglet på vad jag talat om, författaren som diktator över sina ord och tankar. Inte för att Jünger själv var omedveten om problemet. Någonstans säger han till exempel: "Den gode stilisten. Jag ville skriva 'jag handlade rätt', men jag skrev 'jag handlade orätt' eftersom det lät bättre". Voilà etik som estetik i ett nötskal, och visst finns andra exempel på hur stil och moral korresponderar i Jüngers verk; "På marmorklipporna" är ett exempel. Men kanske insåg han själv med tiden att "den tuktade koturnprosan" hade sina nackdelar, för efter "Heliopolis" 1949 skrev han i en sakligare stil. Hans prosa var därmed inte fri från alla sina avarter, men ingen kan å andra sidan hoppa över sin skugga. Som han själv framhållit.