Tidningsbudets sommar

Ni kanske undrar hur det är att vara tidningsbud på sommaren, och det ska jag nu tala om.

För det första är tidningarna tunnare: det råder viss nyhetstorka och reklambilagorna är färre. För det andra reser många abonnenter bort.

Så allt blir mycket lättare. Det går fortare att knäppa distriktet. Annars, förutom det där ovana solskenet man jobbar i, är allt som vanligt: ett bra jobb för en esoterisk eremit...

Och ett bra jobb för en bloggare. Ska inte ta någon semester, utan planerar att vara här i min lya och syssla med bloggen i sommar. Sedvanlig takt i uppdateringarna alltså. Om Gud vill.

(Bilden visar cupén i en Cadillac.)

Budjobb

När jag delar ut tidningar gör jag som följer:

Man stannar till vid en viss adress, säg en radhusgata, och kollar vilka tidningar som ska delas ut där. Så lägger man DN nederst i högen, därefter SvD och därefter småblaskor som Dagens Industri och Computer Sweden. Överst lägger man UNT, som alltid är flest.

Så går man runt och delar ut bladen, skyfflar i blaskorna i lådorna, ger rätt tidning till rätt abonnent. Kan man 'et inte utantill kollar man i handdatorn vad som ska vart.

Så går det till att dela ut tidningar. I cykelväskorna förvarar jag UNT i högra väskan, DN, SvD och resten i den vänstra, och på pakethållaren ännu en bunt UNT.

Tidningsbud: så funkar det

Jag heter Lennart Svensson. Jag jobbar som tidningsbud. Detta är de tidningar jag delar ut:

. Upsala Nya Tidning

. Dagens Nyheter

. Svenska Dagbladet

Dessa kommer ut sju dagar i veckan. Så har vi Dagens Industri måndag till lördag, och Computer Sweden måndag, onsdag och fredag. Travronden kommer för sin del två dagar i veckan, och Hemmets Veckotidning, ATL (jordbruksblaska), Kyrkans Tidning och Land en gång i veckan.

Man kan som bud antingen gå med vagn eller ha cykel. Jag har cykel. Med väskor, tidningsväskor. Mörkblå med påskriften "Upsala Nya Tidning Distribution". Förr var förresten denna dist separat, hette PS Distribution. Nu ägs det av UNT.

Det bästa för ett bud utomhusbrevlådor, tättsittande. Som vid radhus. Jag har faktiskt rätt mycket radhus på mitt distrikt.

Sedan kan man ju bli filosofisk över de olika typer av brevlådor det finns. Den sämsta typen har lucka på sidan med öppning utåt. Inkast som öppnas inåt är mycket enklare; tänk på det villaägare där ute, om ni funderar på att skaffa ny låda och vill göra budet en tjänst...!

Sedan har vi estetiska aspekter på det hela, som ljudet när tidningen läggs i, eller ljudet av luckan. Då kan man lugnt säga: brevlåda av trä ger skön klang, brevlåda av plåt lite mindre skön. Träbrevlådans lucka ger ett varmt, organiskt plung ifrån sig när den stängs, medan plåtlådan ger ett pjämmel-skrammel ifrån sig, inte så snyggt.

Jag tänker nu på enkla lådor. Lyxlådor med olika sorters inkast däremot, de kan ge en rad ljud ifrån sig, från "smatt" till "plungol", "sproing" och "blipp-flipp". Rena rama konserten.

Slutligen detta med utomhusbrevlådor igen: varför är det bättre än inomhusdito, än inkast i lägenhetsdörr? Jo, tänk dig om du har en abonnent i ett hyreshus, tre trappor upp och utan hiss; det är mycket mer jobb att ge blaskan till en sån, än att bara glida förbi en låda i det fria och tjonga ner tidningen. "Så e de ju", som Loket Olsson brukade säga.

Men det är klart: glest sittande villabrevlådor kan innebära mycket jobb, många småvägar och uppfarter och larv. Detta är utomhusbrevlådans skuggsida. Men som jag sa har jag mest radhus på mitt distrikt, så detta bekymrar inte mig.

Och beträffande hyreshus, beträffande inomhusbrevlådor, finns det varianter även där. Det finns till exempel små, högt sittande inkast, och det finns lägre, bredare. Den förra typen är lika med gammal modell, från den tid då DN bara var två ihopvikta tryckark. De funkar inte idag, man får hamra in tidningen - och hamra måste man, blaskan får inte sticka ut, för då kan TJUVAR se att abonnenten inte är hemma om så skulle vara, och då går han genast dit med en kofot, bryter sig in och stjäl familjesilvret.

Onsdag eftermiddag, medio maj

Det regnar. Och det är svalt dessa dar; det blåser nordanvind, i morse hade vi bara två plusgrader.

Jag äger två cyklar: en blå 26-tummare och en grön 27-tummare. Har emellertid tappat bort nyckeln till den senare, måste bära ner den till cykelaffärn, en dryg kilometer, så får de borra upp låset. Måste lyfta cykeln på mina armar, måste bära eländet hela vägen dit, det får bli av nån dag, bara inte idag.

Varför två cyklar? frågar sig vän av ordning. Svar: är man tidningsbud kan det vara bra att ha, som om man vaknar en dag och finner att det är punka på den ordinarie. Att ställa sig och laga däck, det gör man inte gärna klockan halv fyra på morgonen...

Jobbar som tidningsbud. Delar ut tidningar och får gratisex. Orkar dock inte läsa dem just nu. Men visst kan morgonblaskan ha sin charm; visst förstår man folk som gillar ritualen att vakna, gå upp, sätta på kaffet, hämta tidningen, fika och läsa den...

Läser själv en bok på morgonen (och även annars när jag äter), Eva Hedéns "Grekiska sagor". Ett av många referat över grekiska myter och legender, fullt läsbart.

Maj månad är här... och snart så är det juni. Och sen juli, augusti: lata dagar. Även om jag så klart ska jobba. Och blogga. Blogg och budjobb; hela året, raka spåret.

Ett liv som på första dagen

Jag vaknar klockan tre. Jag går ut på balkongen och hör ett liv som på första dagen: koltrastar och andra fåglar sjunger som besatta. Huset ligger i en uppröjd skog, här finns tall och björk och en massa andra träd, lite glest men det var ju uppröjt sa jag, gallrat för att skapa ett bostadsområde. En skog där fåglarna av gammalt håller till, de brukar inte flytta sina boplatser så gärna.

Himlen är ljus, morgonljus, vårljus. Fragranta dofter av hägg och syrén, de blommar samtidigt tycker jag, det där "mellan hägg och syrén" vet jag inte vad det syftar på.

Efter en lätt frukost cyklar jag ut på en väg, en asfaltväg. Snart passeras en bensinmack med lysande, gröna paneler och orange flaggor: Preem. Så går färden vidare förbi en tallskog, och in genom ett gammalt funkisområde med gräddgula hus och enstaka tallar. "Jag är denna världs tysta minne" tänker jag, jag är tystnaden mellan dessa huskroppar, universums allnärvaro.

Det bär utför: man måste stå på, vill ju inte bromsa och förlora fart, även om det kan komma taxibilar med nattsuddare och annan trafik.

Så passeras, likt två pyloner eller portaljättar, två höghus med aluminiumfasad: very stylish, very 30ish... Ännu en bensinstation passeras, nu en nerlagd sådan: här står två gamla Opellastbilar parkerade, 50-talsmodeller, små och behändiga. Blitzemblemet på grillen.

Det var som sagt utförsbacke, ännu har man fart från den, och nu når jag plan mark med villor till höger och en gräsplan till vänster, sparsmakat prydd med träd och buskar. Så vidare längs cykelbana och en annan gata, och vips ser jag en radiomast resa sig ur en talldunge: med sina röda varningsljus betraktar den omgivningen, radierar sanningen till jordens alla hörn och är ett blickfång för kreti och pleti. Och en signal åt mig att jag närmar mig den mytologiska TERMINALEN.

Det är en busskur. Där det ligger tidningsbuntar. Jag stannar cykeln, fäller ut väskorna och stoppar i blaskorna: UNT till höger, DN och SvD till vänster, plus Dagens Industri och annat småbjäfs.

Klockan är precis 04.00. Jag trycker "start" på min handdator och kör igång, går in bland radhus och delar ut tidningarna. Bland husen går jag, och mellan de olika platserna cyklar jag. Har även några hyreshus på distriktet, annars mest radhus. Bekvämt.

Himlen är ljus redan vid tre, och medan man går där ljusnar den alltmer. Och man ser tulipanaros och pensé, spirea och sockertoppsgran, körsbärsträd och äppelträd, blodlönn och nyponbuske. Ja det är inte klokt vad man ser: ett sprudlande liv, som på första dagen.

Man passerar bilparkeringar, med Volvo S80, BMW utan modellnummer (det blir ju lyxigast så), Chrysler Voyager och Hupmobile och Pöppel och Stippel, allehanda exotiska bilmärken.

Hela tiden, nota bene, går man där och delar ut blaskor, troget och noggrant. Jag får sällan anmärkningar. Det är dharma: gör din plikt! Andra plikter man har här i världen är att hålla sig i trim, äta nyttigt och städa sitt rum, det läste jag på Sökarens hemsida nyss. Även swedenborgarnas hemsida hade liknande råd: friskuslivet vet du, sköt om dig! En plattityd närapå, men för eventuellt vilsna själar därute kan jag vidarebefordra dessa råd, in nuce: sköt ditt jobb - sköt dig själv - sköt ditt hem - ät nyttigt. Och med det avklarat blir du fri från friktion, fri från övriga jordiska bekymmer. De enda jordiska bekymmer du har är att jobba, äta och städa, resten är fritt.

Jodå - och kanske vill du ha mer än ett jobb och en lägenhet, men det är i så fall ditt bekymmer. Kanske vill du ha massor av stålars, stambord på lyxkrogen och en storbystad flickvän, men i så fall kan jag inte hjälpa dig. Alla får det som tillkommer dem: "You can't always get what you want, you get what you need." Som Stones sjöng. Vill du ha mer är du en girig plucker som aldrig blir mätt, hur mycket du än får.

Sedan må vara om du oförhappandes hamnar i smöret. Då ska du tacka och ta emot, och inte livshatande klaga över att du har så mycket pengar och därmed bekymmer...

Var var vi? Tidningsutdelning. Efter två timmar är jag klar, och då cyklar jag hem: gröngyllene ljus från uppstigen sol. I sann knegaranda gör jag nu detta: tar en lite annan väg hem för att få variation. Det får bli genom ett villaområde. Jag ser röda tegelhus, röda trähus, gröna trähus, grå, gula och alla möjliga hus. Och grönt gräs, cypresser och buskar. Jag föreställer mig bokhyllorna i dessa burgna hem, fulla med inbundna Fredrik Böök, Jules Verne och Ray Bradbury, för att inte nämna Frans G. Bengtsson och Vår naturguide, Barnens bibel och Låt oss sjunga.

Sedan kommer jag hem till mitt hem i kosmos, går in och når min lya, och njuter mitt otium: "Jubel - och ledigt i 21 timmar..."

Läst på entredörrar

Jag har funderat på att sätta en "ej reklam tack"-skylt på dörren, men beslutat mig från att avstå. Av två skäl:

1. Det är så trist att säga nej till något
2. reklamen kan vara bra att slå in fiskrens med etc

Annars har man ju i budjobbet sett alla möjliga lappar på dörrar. En av de ovanligare såg jag i ett distrikt jag hade i stan, på Vaksalagatan:

"Käre brevbärare! Vi har SvD och läser all reklam vi får."

Den var positiv på något sätt, livsbejakande; den lät ana ett strävsamt, prydligt, borgerligt par med intresse för kommunikation, media och layout.

Vad mer? För några år sedan började folk sätta upp lappar med budskapet "ingen reklam tack men gärna Ikea-katalogen". Sedan förstod företaget ifråga att detta borde man bejaka, så man började skicka ut förtrycka såna. Nu sitter de på var och varannan dörr. I samma kategori har det dykt upp "ingen reklam tack men gärna Bostadsguiden".

Nu finns det också förtryckta dekaler med texten "ingen jävla reklam". Hårda ord, men antagligen nödvändigt - eftersom alla reklamutdelare inte respekterar den sedvanliga nej tack-skylten. Den är förresten så vanlig att man knappt ser den längre, ögat har adapterat och sållar bort detta sinnesdata för att avlasta hjärnan.

Ett tips därför till reklamförnekare: formulera dig lite skojigt så minns reklambudet din dörr, typ "no reklamo". Eller sätt dubbla dekaler, i varsin kulör; omöjligt för ögat att missa.

Men så klart rörs inte jag av "ingen reklam"-budskapet. Som tidningsbud står man inte och pillar ut eventuella reklambilagor för såna lådor, det skulle förstöra den-ack-så-dyrbara rytmen.

Annars då, möter man ofta sura abonnenter? Folk som står i morgonrock och väntar på bladet? Nej, ytterst sällan, men så klockar jag ju (nästan) alltid in före sex. Däremot är folk man oförhappandes möter ofta vänliga; se där, ännu en "reason to be cheerful"...

Tips till prenumeranter

Ur tidningsbudets vardag, sånt man tänker på. Och härmed några tips till er dagstidningsläsare där ute, ni som prennar på bladet och hur ni kan underlätta för budet.

En sak som är helt meningslös är att ha klistrad logga på brevlådan, "DN", "SvD" och liknande, sägandes "vi ska ha DN" osv. Dessa må vara en fingervisning, men någon bindande kraft för budet har de inte. Han går efter vad som står i boken/handdatorn, inget annat.

Men visst kan ibland handtextade meddelanden funka. Som "vi ska inte ha tidningen på en vecka, v v sluta dela ut"; det kan få passera som den lates indragning, temporära avdelningen. Ett aber dock för invandrade bud, språket...

Typ av brevlåda: har ni villa o dyl och utomhusbrevlåda, och vill ha en modell som är bra för budet: ta en där luckan går inåt s a s. Instoppet ska pushas inåt, det gör det lättare att köra ner tidningen medan man går. Förstör inte rytmen.

Vad mer? Sätt ut namnet på dörren om ni t ex är inneboende och prennar; vi kan inte räkna ut att abonnent Nilsson som bor hos Persson ska ha bladet, det står inte (alltid) i våra papper.

Gåvor: uppskattas. Jag fick en gång en trisslott på julafton... Låter som luffarglädje och är det kanske - men man hör också om bud som får chokladaskar och vad till jul. Handtextade lappar typ "tack för prickfri utdelning" uppskattas också; hälsan tiger still så det är roligt höra den tala. Det är samma för kocken på krogen: han må ha fått beröm av gäster förr, men ännu ett beröm skadar inte, tvärtom. Det kan vara en vitamininjektion om det kommer mitt i ett långt, körigt pass.

Tidningsbud

Clark Ashton Smith var en amerikan född 1893, novellist, poet - och fruktplockare. Kanske hade han svårt att förena dessa roller; man såg honom i vart fall aldrig skriva om sitt vardagskneg, sitt levebröd på de californiska fruktfälten. Han skrev bara om fantasiländer som Atlantis, Lemuria och Poiticesme.

Sådan var han - men själv tänkte jag (utan jämförelser i övrigt) inte tiga om mitt levebröd, ett lika oglamoröst sådant - för det är inget mindre än tidningsutdelning. Härmed en A-Ö i ämnet.

A - arbetshandskar, som måste vara av svinläder, "lyxprylar" och inte såna däringa gråblå som går sönder efter en vecka.

B - Bladet, lika med Svenska Dagbladet, en av många blaskor man delar ut och sedan läser, man får ju överex vet ni. På lördagarna skriver de om konst.

C - cykel; jag cyklar runt på mitt distrikt, har många radhus där man kan rulla förbi och bara tjonga in tidningen i lådan.

D - distriktet, som ligger i stans mellanzon, har både hyreshus och radhus och klockas in på två timmar eller så.

E - effektivitet, som uppnås genom att ha rytm i arbetet, att likt Musashi följa sin egen rytm och inte distraheras av annat (som smågluttande på tidningarnas förstasidor medan man går).

F - fel; det händer att man stoppar fel och då får man en reklamation, och det vill man inte för det stör rytmen.

G - gratisex; jag skänker bort överex sa jag men ibland kan de vara bra att ha, som TV-bilagan...

H - handdator; vi har s k Blackberry, frän handdator i svart hölje med liten skärm och scrollfunktion osv, där står alla abonnenter och det är ju grreat asså.

I - indragningar; har en abonnent slutat prenna på sitt blad rubriceras det i datorn som "indragning".

J - "jävlar-anamma", glatt humör man antingen har eller inte har.

KLMNOPQR - reklamation, kallas "rekis" på yrkesjargong.

S - stå på tramporna vill jag inte göra, inte ens vid en viss uppförsbacke på väg hem, för det förstör den där ack-så-viktiga rytmen.

TUVXYZÅÄÖ - övrigt, som är att vinter eller sommar, snö eller barmark får inte stoppa en - för tidningen måste alltid fram, hela året raka spåret!