Ett rockmonster

Iron Maiden på scen var något av en attraktion. Varje konsert avslutades med att monstret "Eddie the Head" kom in, kanske kul ett tag, men på sikt borde man ha lytt Bruce' råd och skrotat fanskapet. Han borde ha dött med det åttiotal som såg honom födas. Men nej, Steve Harris ville ha kvar Eddie, och så fick det bli. Sen kan man tjata om Grand Guignol, marionetteater och skräcktradition, men löjligt är det.... men kanske lite kul också. Och 80-talshårdrocken visste i alla fall hur man skapade show. "Mach Schau!" som Beatles tyske impressario brukade säga...

Ja min själ, Maiden var en attraktion, en självgående "Beast on the Road". Man började blygsamt i engelska landsorten, kom sig sedan upp på större scener, och med Bruce vid mikrofonstativet erövrade man världen. Ett emblematiskt ögonblick var när man uppträtt på Dortmunds heavy metal-mayhem i Westfalenhalle, december 1983. Övriga band var bland andra Priest, Scorpions och Ozzy, och Maiden spelade för sin del "The Trooper", "22. Acacia Avenue" och "Run to the Hills" med sällsynt bravur. Efteråt kunde Harris säga:

- För fyra år sedan spelade vi på Ruskin Arms, en simpel pub - och nu toppar vi en kväll med alla mina gamla hjältar. Otroligt!

Nästa år drog man ut på turné i samband med släppet av "Powerslave": "World Slavery Tour", som levde upp till sitt namn. Den varade nästan ett år, från hösten '84 till juli '85. Viss metalltrötthet satte in efter det, men då var man också ekonomiskt oberoende. Turnen kring "Somewhere in Time" 1986 blev förvisso kortare, lämpligt för denna mellanskiva. 1988 turnerade man med "Seventh Son"-materialet, och 1989 tog man ett års semester. "No Prayer For the Dying" som kom i oktober 1990 andades trötthet, och när man turnerade med nästföljande platta ("Fear of the Dark", 1992) var Bruce inte närvarande andligen, han buades av scenen en gång... Han la av strax därefter.

Maiden slängde för sin del ut ett vitt nät och lyssnade på allehanda demos från sångare. Kanske låta en kvinna fronta bandet? Det hade varit en syn. Det var ovanligt då men idag är det vanligare (Nightwish, Evanescence...). Men idén föll på internt motstånd, man ville helt enkelt ha en snubbe där framme - och det blev Blaze Bailey. Generellt kan sägas att Maiden aldrig satsat på snutfagra frontmän, nej hela bandet har alltid haft en lätt sliten framtoning.

Man fiskade aldrig i samma vatten som Def Leppard och Bon Jovi. Men det är stilrätt, eftersom man heller aldrig appellerat på radiospelningar och topplisterock. Ett rått sound har man förvisso, ja i själva verket en smått sinnessjuk ljudbild som nog är originell, men ibland för originell. Man är hårdrockens Beach Boys: skriver originella låtar som få andra kan kopiera, spelar inga covers utan är helt sui generis. Den massiva riffattacken plus det konstanta trumsolot från McBain, plus det aktiva basspelet av Harris gör ljudbilden något fullklottrad: horror vacui, rädsla för tomrummet. Till detta kommer oktavbred sång och tempobyten, men de sistnämnda klaras ofta av ganska snyggt eftersom basen leder låtarna, anger takten och klarar övergångarna. Harris är kapellnästaren, kaptenen på skutan som ror 'et i land.

Maiden hör till mina favoriter, men i långa loppet föredrar jag Judas Priest. Maidens riff-och-rytm-inferno blir helt enkelt för mycket ibland; Priests ljudbild med bas och trummor i bakgrunden är skönare för örat. Men att vara näst bäst är ingen skam, inte när det gäller mina höga krav... Maiden har förvisso skapat sig en nisch i rockhistorien. Lustigt är dock att man aldrig skrivit låtar om kärlek, man överlåter sånt åt dem som kan det... Självironi och humor lyser också med sin frånvaro, möjligen undantaget "Space Station No. 5" från 1992: i ett lugnare parti toastar Dickinson sina rader, för att till slut bara babbla "nja-nja-ni-nja-na-nja..." Roligare än det låter. Visar i vart fall på självironi; denna låt blir den där gnuttan glädje som ger mening åt hela projektet, ungefär som Heidenstam och Södergran ibland kunde parodiera sig själva.

Steve Harris intervjuades i Close Up Magazine 63 om sina influenser, och han listade sex favorit-LP:s. Alla är från början av 70-talet som synes:

. Genesis: "Foxtrot", 1972

. Jethro Tull: "Thick As a Brick", 1972

. Black Sabbath: "Vol. 4", 1972

. The Who: "Who's Next", 1971

. Free: "Free Live", 1971

. Wishbone Ash: "Argus", 1972

En annan källa till dessa mina Maidenismer har varit Bowler/Drays "Iron Maiden - Infinite Dreams". Där läser man bland annat att Harris satte en hög standard för bandet; han var både konstnär och publikfriare, han ville ge valuta för pengarna. Man skulle till exempel spela ofta live, spela långa set och skriva mycket autografer, vilket låter som en ny anda efter punkens publikförakt och nihilism.

En sista källa för dessa Maideninlägg har varit Mick Walls "Run To the Hills", en fet biografi över bandet. Där kan man bland annat läsa att bandloggan, den rödvita, vassa "Iron Maiden"-texten designades av Harris himself. En man med många strängar på sin lyra...

Iron Maiden: Seventh Son of a Seventh Son

Det skulle göras platta. Harris hade sina idéer: ett ockult konceptalbum. Dickinson tände direkt på idén, och voilà fick vi "Seventh Son of a Seventh Son" 1988. Den fjärde plattan med Bruce och den sista stora Maidenplattan.

Det hela börjar med ett preludium, där Bruce likt en psychopompos leder oss in i de riken vi ska beträda:

Seven deadly sins
seven ways to win,
seven holy paths to hell
and your trip begins.

Seven downward slopes,
seven bloodied hopes,
seven are your burning fires,
seven your desires...

Sen kommer några syntriff, tänk er det; 1982 sa man ju "no synths or ulterior motives", men vid det här laget körde alla med synt så låt gå då... Vi rusar ut i "Moonchild" med ord som "Babylon", "mandrake", "Lucifer" och "demons", och vi fattar, detta är ockult så det förslår. Men med smak: plattan har ett ljusblått omslag och innersleeven tonar i grönt respektive blått-rött.

"Infinite Dreams" ska vara en ärlig Harristext - "Infinite dreams, I can't deny them" - för han vistas mycket i det obetingade sägs det, flyger omkring i okända nejder i sina drömmar. Han har också haft fler OBE:s än han vill erkänna. "Suffocation, waking in a sweat, scared to fall asleep again, in case the dreams begins again". Kosmisk ångest, väl förmedlat lyriskt och musikaliskt.

"Can I Play With Madness" bryter av tungsinnet, en glad rockare men med ockult tema även den. Det är litegrann Maidens adelsmärke detta, att inte ha gloom and doom i varje låt utan att kunna variera sig inom givna ramar. "Madness" kom rätt högt på topplistan, kanske 10-12:a? - "The Evil That Men Do" får runda av sidan A, med precis rätt tonläge: sväng med eftertanke.

Titellåten på B1 är för sin del lite stel men smälter in i helheten. Och "The Prophecy" är ännu en jig (som "Quest for Fire", 1983), om en profet som inte blir trodd. Lagom stapelvara inför jetströmmen på "The Clairvoyant":

Feel the sweat break on my brow,
is it me or is it shadows that are
dancing on the walls?
Is this a dream or is it now,
is this a vision or normality I see
before my eyes?

Desperation och ångest, snabb låt, lyriska accenter och friflygning, tyvärr med ett tempobyte i refrängen som drar ner helheten. Men Maidens tempobyten funkar rätt bra eftersom Harris är kapellmästaren; svårare är det när MC:n är gitarrist som i Sabbath, då kan det bli lite tvärt och fult. Låten tenderar att falla isär.

There's a time to live and a time to die,
when it's time to meet the maker.
There's a time to live but isn't it strange,
that as soon as your born you're dying -
and be reborn again...?

Så slutar "The Clairvoyant", och nog är frågan motiverad - för i min bok återföds vi efter döden, döden är blott en övergång. Reinkarnation är det enklaste svaret på frågan vart vi tar vägen; att säga att allt blir svart när man dör är ett svar rätt ut i luften.

"Only the Good Die Young" avrundar härligheten, en låt utan taktbyten. Vi tuffar in i evigheten med allt det som gjorde Maiden stora: drivande bas, gitarrharmonier och melodisk skärpa, själfull sång och en och annan lyckad rad som:

Walking on water, are miracles all you can trust?
Measure your coffin, does it measure up to your lust?
So I think I leave you
with your bishops and your guilt,
so until the next time,
have a good sin...

"Powerslave" och andra

"Prodigal Son" är en annorlunda Maidenlåt: akustisk gitarr, flygande verser och soft approach, och så en stilla elgitarr i solot. Kanske en ny musikalisk väg för gruppen? Men eftersom plattan den kom på - "Killers", 1981 - inte sålde så bra övergav Harris detta experiment. Nästa platta skulle vara enklare rock.

Men för att återgå till "Killers" så är detta en fullgod platta, den har bara hamnat i skuggan av sin föregångare. Preludiet "The Ides of March" visar på influenser à la Yes, och låtarna som följer ("Wrathchild", "Another Life", "Genghis Khan") är glödande spår, lyriska utflykter med prägel av nya gitarristen Adrian Smith: ångestmättad speedrock och välturnerade chockrockare. B-sidan med titellåt och annat kör lika hårt, men möjligen märks en viss vilsenhet. Men förmodligen är dessa "Purgatory" och "Drifter" med mera inga purfärska saker, de arbetades fram under turnerandet på 70-talet.

DiAnno lämnade sedan gruppen och ersattes av Dickinson, och 1982 gav man ut den mer traditionella "The Number of the Beast". En typisk "tredjeplatta": första skivan brukar vara originell, den andra "more of the same", den tredje lite tam medan den fjärde är "back to basics". Ungefär så är det med Maiden också, och "The Number of the Beast" utgör enligt mig en liten svacka.

"Children of the Damned" från denna 1982-skiva kan ge ekon av Sabbaths "Children of the Sea": den förra är epokgörande, denna är omärklig. "The Prisoner" är en iscensättning av Pat Coogans TV-serie om den surreala Ön, "The Island" med sina konspirationer och intriger i psykotropisk 60-talsanda. Maidens låt? Ball men inte mer. "22. Acacia Avenue" är en fortsättningslåt; del ett kom på första skivan och här får vi veta mer om Charlottes liv på gatan. En bättre version gjordes live i Dortmundhalle 1983.

Titellåten har snott tre takter från "When the Saints"; kolla själv, man kan sjunga "Oh when the saints, go marching in" istället för "I left alone, my mind was blank"... Trallvänlig sång med spökig text: soffhörnsockultism och sagoboksskräck. Fast lite av sann ångest finns det nog i den: "Torches blazed and sacred chants were praised, was all this for real or just some kind of hell?"...

"Run to the Hills" är en bra livelåt, ingen tvekan; Maidens själva signum och ett givet extranummer. Slutvinjetten "Hallowed Be Thy Name" lånar från "Stairway to Heaven" tycks det mig, i det att den går sakta först och sedan ökar i tempo. Åter är det ångest som dryper från väggarna:

I'm waiting in my cold cell
when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life
and it doesn't have much gine.
'Cos at five o' clock,
they'll take me to the gallows pole,
sands of time for me
are running low...

Här kommer Murrays gitarr in och tar över drivet, kompat av ännu ett "running low" från Bruce med orimligt långt tonhållning på sista ordet. Snyggt!

Så kommer paniska rader:

As the priest comes to read me the last rites,
takes a look through the bars on the left side
of a world that has gone pretty wrong to me...

Temat med vägen till avrättningen kan påminna om KSMB:s "De väckte mig på morronen tjugo över tre" osv om en modern dödsfånges sista dag. Den slutar: "det sista jag såg var blixten på fotografen, å jag tänkte nu dör jag nu vaknar jag aldrig igen - igen - igen"... ja denna 80-talsångest. Kanske tidlöst?

Harris text till "Hallowed..." har förvisso sina poänger, som när fången letts ut på gården och allt snart är över. En sista reflektion delas med:

When you know that your time is close at hand,
maybe then you'll begin to understand,
life down there is just a strange illusion...

Så kommer ännu ett tempobyte, följt av snabbare riff på slutet med Bruce sjungandes på toppen av sin förmåga, på toppen av sina oktaver: "Yeah-i-yeah-i-yeah, hallowed be thy name"... Inte sitter jag likgiltig för en sån uppvisning, inte ens i dessa sena tider - sena i bemärkelsen att det var länge sen jag hörde låten första gången.

"Piece of Mind" recenserades igår. "Powerslave" från 1985 hade för sin del ett snyggt omslag för en gångs skull; se ovan. "Aces High" är en låt om stridsflygare, bombplan och VKII, och nog har den sin charm. Det är adrenalinrush liknande den som stridspiloter måste ha för att göra sitt jobb, allt annat lika. "Fly to live, live to fly, do or die, aces high"...

"Losfer Words" är för sin del en transartad instrumentalare, inte precis sånt som amatörgitarristen tar ut hemma i sovrummet. "The Duellists" känns också lätt berusande; ekvilibrismen från första plattan är ett gångbart recept, här förfinat ytterligare med produktion av Martin Birch, gamle Purple-producenten som lämnade allt när han äntligen fick sätta händerna i Maiden. Från "Killers" och framåt proddade han bara Harris och grabbarna.

Sidan B på "Powerslave" har den egyptologiska titellåten, underbar pentatonik i solot. "The Rime of the Ancient Mariner" avslutar plattan (se även etiketten "gambla fiina versepos" på bloggen), en som sig bör lång seglats i Coleridges vatten. För lång? Låten stannar upp med ett recitativ, av samme man som läste ur Uppenbarelseboken på "The Number of the Beast":

Four times fifty living men,
to quick for groan or sigh,
with heavy thump, a lifeless lump,
they dropped down one by one.

Det är seglatsens mörkaste passage, med döda kamrater som stirrar på sjömannen där på skeppet. Så ljusnar det liksom i Maidens låt: basplink i dur och triumfatoriska rader följt av ett solo, lite ihoplimmat känns det, men Kerrangs Mick Wall var lyrisk över detta stycke. Alla hårdrocksband med självaktning måste göra ett epos nån gång, en lång låt baserad på Moby Dick eller Loch Ness-odjuret eller Bhagavad-gîtâ, och detta var Maidens bidrag. Sen gick det inte att köra den här stilen mer; "Mother Russia" på "No Prayer For the Dying" var sista rycket, "bara" sju minuter lång, medan "The Rime" är uppåt 12 minuter tror jag.

"Up the Irons!"

1. Medlemmar

DiAnno var en bra sångare i tidiga Iron Maiden, utan tvekan. Men han tappade geisten fort och började till och med bära plommonstop på scen, som en gest åt ska-banden... Gentilt men missriktat.

Så man annonserade om ny sångare och fick Bruce Dickinson. Han var inte så originell, han var stöpt i hårdrocksmallen, men nog gick man mot nya höjder med denne bakom sångmicken. Han bidrog också mer till låtskrivandet än föregångaren. Själv var Dickinson en Deep Purple-fan sedan gammalt, han hade Ian Paice som sin första idol: han ville bli trummis. Sedan blev han frontman i Samson och därefter Maiden.

Övrig line-up i Iron Maiden var gitarristen Dennis Stratton, som var med på första LP:n "Iron Maiden". Skicklig men i övrigt utan särprägel, hans sound var lite för likt Murrays för att stå ut: total attack. När Adrian Smith kom med '81 blev det en bättre gitarrduo, Smith var mer melodisk och dann. McBain ersatte Clive Burr 1982, möjligen i riktningen ökad ekvilibrism. Dessa dagar har man tre gitarrister: gamle Gillan-gitarristen Jannick Gers som ersatte Smith 1990 fick kvarstå när Smith återvände 1997, och klippan Dave Murray fanns där ju alltid så att, så att...

2. Sena Maiden

90-talets Iron Maiden intresserar mig inte. Kanske "No Prayer For the Dying" kom '90 eller '91, jag vet inte, det var sista skivan jag köpte. "Tailgunner" låter som en sämre omtagning av "Aces High" från '85, och övriga låtar saknar viss charm. Lackluster är ordet. Sen blev ju "Bring Your Daughter to the Slaughter" deras första etta på topplistan, välförtjänt, även om det låg strategisk planering bakom det hela: placeringen nåddes i januari, en månad då få skivor säljs, och genom att ge ut låten i många format (12", bildskiva etc) och uppmana fansen att köpa den så lyckades man. I krig och kärlek är allt tillåtet...

När sen Bruce lämnade bandet och man fick Blaze Bailey på sång, ja då var det färdigt. Det återförenade Maiden med Dickinson har inte heller så mycket att ge - men nog om det nu! Jag ska tala om första LP:n, som förvisso var kanon.

3. "Iron Maiden", 1980

1979 var Iron Maidens aktier i stigande: deras demo snurrade för fullt på The Soundhouse, Geoff Barton skrev om dem i Sounds och affärsmannen Rod Smallwood erbjöd sig att bli deras manager. Den 28 november fick man så sitt kontrakt med EMI, och i februari 1980 kom debutsingeln "Running Free": en DiAnno/Harris-låt med tunga trummor, tajt solo och text om att vara ung och jagad av snuten: "now the cops are after me /but they ain't got a thing on me"... Den sålde bra så man fick spela på Top of the Pops, och med Harris gedigna attityd till musiken skulle man så klart spela live i studion. Detta hade inte hänt på programmet sedan The Who gjorde't 1973.

Första LP:n kom att heta just "Iron Maiden" och gavs ut i april 1980. "Prowler" inleder härligheten med snabba riff, ett tempobyte och rå sång av DiAnno, alltsammans kännetecknande för Maiden. Lustigt dock att andra låten - "Remember Tomorrow" är en stilla ballad, maidenifierad med gitarrsmatter och taktbyten, men den visar att man även fixade lugna partier. Poesi finns här också:

Unchain the cover before my eyes,
yesterdays sorrows, tomorrow's white lies...

Kanske mest ord staplade på varandra, men medge att här finns klang. Rocklyrik måste kunna stå för sig själv, det får inte bara vara ett bihang till texten. Vad som gör en rocklåt stor är balansen mellan text och musik. Att giganter som Lynott och Jim Morrison även var poeter med utgivna diktsamlingar är ingen slump.

Därnäst på första Maiden LP:n kommer "Running Free" samt "Phantom of the Opera", den sista en massiv sak med täta riff och splittrade nivåer, men med sammanhållen gestalt. Liknar inget annat, kan bara vara en Maidenlåt. Det gäller även B1:s instrumentala "Transsylvania", kan ej spelas av en ordinär gitarrist vill jag mena... "Strange World" är åter en stilla ballad; notera att "punkaren" DiAnno klarar den med bravur, hela Maidenprojektet var verkligen rockens högre skola. Det räcker inte att som i punken bräka fram sången, nej man måste kunna hålla en ton.

"Im happy here in my strange world" sjunger man, och det kan gälla för envar människa i denna föregivet hårda värld. Vi har atombomber, miljöförstöring och alla slags hot, men vad ska vi göra, sätta oss och grina? Man måste liva, "il faut essayer de vivre" som fransmannen sa. Happy here in my strange world...

4. En bombmatta av ljud

Så följer låten "Charlotte the Harlot". Sån här machomusik blev ute sen sägs det, det var Spinal Taps "Big Bottoms" som satte spiken i kistan:

Big bottoms, big bottoms,
talkin' 'bout mudflaps, my girls got 'em...

Detta opus kom 1984. Men dessförinnan skrev Maiden till och med en uppföljare till horan Charlottes äventyr, och i stort är väl rock utan låtar om horor och sprit svårt att tänka sig...

Sist på Maidens första LP kommer titellåten, en gammal trotjänare med unikt riff i början. Återigen en typisk Maidensak: tempobyten och 100 knyck, agressiv sång och en ljudmatta av bas och gitarr. "Bomber" Harris kunde lungt sätta ena foten på medhörningshögtalaren och skåda ut över publikhavet medan han ploppade på sin bas... Egentligen är detta Maidensound lite för mycket för mig, får jag välja mellan detta och Judas Priest väljer jag nog det senare. Men visst är det en imponerande ljudskulptur Harris och grabbarna skapat, visst är "Iron Maiden" från 1980 en imponerande debut. Allt låter tajt från första stund, här finns inga lösa muttrar.

Spandex och snabbare låtar

UFO-basisten Pete Way var en stor influens: att stå med ena foten på medhörningshögtalaren såg tufft ut, det ville även den unge Steve Harris göra...

Han hette alltså Steve Harris, Iron Maidens grundare. Han föddes i Londons East End 1956, spelade fotboll i West Ham United, men la av 1971 och köpte en gitarr istället. Gruppen Iron Maiden bildades så 1975, med smeknamnet "The Irons" som även är ett smeknamn på West Ham. Än idag kickar Maiden boll; på turnéerna kan trogna fans bjudas in att se på vänskapsmatcher...

Det var i mitten på 70-talet och punken regerade. Men punk var inget för Harris, hans musiksmak hade grundlagts i tidigt 70-tal med band som Jethro Tull, Genesis, King Crimson och The Who, samt så klart Purple, Sabbath och Zeppelin. Stort intryck togs av Wishbone Ash och Thin Lizzy med deras "twin guitar attack", deras två gitarrister i både harmoni och duell.

Punken regerade och det var svårt att få spelningar, men man hankade sig fram på pubgig i landsorten. 1978 ljusnade det lite då heavy metal-klubben The Soundhouse öppnade i Londons Kingsbury, en oas för hårdrockare i dessa punkiga dar. Här kunde man headbanga och spela luftgitarr till "Hell Bent For Leather"...

Men visst levde hårdrocken även denna tid. Punken var viktig, den kom med nått nytt, ingen tvekan om det, men parallellt med denna fanns ju alla Lizzy, AC/DC, Scorpions och UFO, samt Purple-avkommor som Whitesnake, Rainbow och Gillan, plus Nordamerika med Rush, Van Halen, Aerosmith och Kiss. Nåt man fick med sig av punken var dock att det blev ballt att gå på rockklubb igen, disko höll på att bli ute, samt detta att ge ut singlar själv. Maiden gav ju ut sin "The Soundhouse Tapes", en demo med låtarna "Iron Maiden", "Strange World", "Prowler" och "Invasion", som spelades av Neal Kay på The Soundhouse genom hela 1979. Iron Maiden började bli ett begrepp.

Demon blev sedan en EP som sålde i 5000 ex. Låten "Iron Maiden" med sitt elvatonersriff början blev uppmärksammad i Sounds.

Sångaren på denna tid var Paul di Anno som ej hade något heavy metal-bagage, han hade inga manér från vare sig Gillan eller Robert Plant. Han kom från ett vitt reaggeband och sjöng punkigt. Ersättaren Bruce Dickinson gillade för sin del också punk; han drömde om ett band med låtar à la Van der Graaf Generator, spelstil à la Purple och punkens energi. Maiden blev alltså ett hårdrocksband med punkattityd, och till skillnad från punken som lägrade vid Kings Road med dess modeaffärer kom den nya hårdrocken (som Saxon och Def Lepard) från arbetarstäder som Birmingham och Sheffield. Punken ville vara arbetarklass, men hårdrocken var nog mer äkta arbetarklass i så fall; diAnno hade till exempel jobbat på bensinmack och gitarristen Murray hade stått i affär. Fina anor i dessa sammanhang!

Iron Maiden stod på gränsen till sitt genombrott. Man hade en tämligen originell spelstil. Basisten Harris var kapellmästaren, drev låtarna med sitt aktiva basspel, och på det kom gitarristerna Murray och Stratton i full attack, massor av riff: inget för det otränade örat. Man hade helt egen musik, spelade aldrig covers så vitt jag vet; man gjorde det en gång i karriären, med låten "Women in Uniform", men det var ett misstag... Lägg till detta sångaren diAnno med sin tuffa attityd och läderdress och man såg verkligen en ny hårdrock: bort med vida jeans och ockultism, in med spandex och snabbare låtar.

Det var den legendariska "NWOBHM", New Wave of British Heavy Metal, med band som Maiden, Saxon och Lepard plus det uppåtsträvande Judas Priest och Motörhead. Allt gav draghjälp åt halvgamla akter som Rainbow och Whitesnake, samt Black Sabbath som bytte sångare från Ozzy till Ronnie James Dio. Det var ljuva tider...

(Källor till denna artikel har varit Dave Bowler och Bryan Dray: "Iron Maiden - Infinite Dreams" 1996, samt en intervju med Steve Harris i Close-Up Magazine nr 63.)

Iron Maiden: Piece of Mind

Den fjärde skivan är alltid speciell: Black Sabbaths "Vol. 4", Zeppelins "Stairway to Heaven", Deep Purples "Machine Head" och Priests "Stained Class"... Föga förvånande då att Iron Maidens fjärde var en höjdare: "Piece of Mind".

Det är action från början till slut, trumhinnorna attackeras av 40 riff i sekunden. Och trumskinnen attackeras med bravur av Nicko McBain som riffar på trummorna, spelar ett konstant solo. Lägg till detta massiv sång, drivande bas och gitarrharmonier och du kapitulerar. Ja, musikstilen är lite speciell, lite originell till och med för hårdrock - men denna stil är Maidens egen. Love it or leave it.

Man måste gå igenom låt för låt. "Where Eagles Dare" handlar om Macleans Örnästet, där solot är speciellt snyggt - ja, det svävar. Trots den smattrande attacken. "Revelations" är för sin del skriven av Bruce Dickinson, hans första låt med Maiden trots att han varit med sedan "Number of the Beast" - men på den fick han inte skriva något av kontraktsskäl. En lite jobbig låt som tvärstannar två gånger, det är ju dessa taktbyten, men helheten är snygg. Och sann (om än gammaldags) poesi finner man i raderna:

She came to me with a serpent's kiss
as the Eye of the Sun rose on her lips,
moonlight catches silver tears I cry.
So we lay in a black embrace
and the seed is sown in a holy place
and I watched, and I waited for the dawn...

"Flight of Icarus" av Adrian Smith och Dickinson är min favorit: en aningen softare låt, anpassad för radio sägs det, men nog är den hård så det räcker. Ja denna melodiska hårdrock, må den leva... "fly on your way like an eagle, fly as high as the sun - on your way like and eagle, fly touch the sun"... Påminner vagt om "Riding on the Wind" med Priest.

"Die With Your Boots On" målar upp domedagsvisioner, nästan trovärdiga. Maidens skräcklåtar är sagoboksskräck sägs det, men nog ryser jag en aning inför dessa rader:

In 13 the Beast is rising
the Frenchman (= Nostradamus) did surmise,
through earthquakes and starvation
the walord will arise.
Terror, death, destruction
pour from the eastern sands,
but the truth of all predictions
is always in your hand.

Sista raden är vis: fanstyg må förutspås, men sant vara skapas i vårt hjärta. Vi kanske hamnar i krig, men då är vår plikt att inte låta förståndet fara utan att lindra nöd. Tidigare talas om domedagsprofeter som förutsäger "war for millions, in the hope that one appears" - och det är såklart förkastligt, att på detta sätt njuta av svartmålningen. Man måste stå emot smittan, förhindra att bli ett med eländet som kan komma. Man måste slå vakt om de förutsägelser man kan göra själv, om visionen av en bättre värld som ska komma efter debaclet: "the truth of all predictions is always in your hand".

"The Trooper" har delvis samma tema, krigångest à la åttiotal i form av ett fältslag med hästar och musköter. Nåväl, det är tajt och melodiskt och gav Dickinson möjlighet att fjanta runt med en värja på scen...

"Still Life" är en annan höjdpunkt, baserad på en novell av Ramsey Campbell: om att glo ner i en damm där röster kallar på en. Mycket ångest är det, och Harris är ganska ångestdriven syns det... Vad bra då att det finns hårdrock att leva ut sina skräcksyner i. Campbells novell hette förresten "The Inhabitant of the Lake" och kom 1964.

"Quest for Fire" är en jigg, kanske inspirerad av Thin Lizzys försök i genren såsom "Emerald" och "Black Rose": keltrocken lever... Men för aktuell platta ett något svagare nummer. "Sun and Steel" åter rusar iväg på Miyamoto Musashis svärdsegg, med budskap från hans "Fem ringars bok"; det är en svärdskonst i harmoni med de fem elementen, våra vanliga fyra plus tomheten, shûnyatâ:

Through earth and water, fire and wind,
you came at last, nothing was the end.
Make a cut by fire and stones,
take you and your blade and break you both
in two - break you both in two...

Sunlight falling on your steel,
death in life is your ideal,
life is like a wheel...

"You killed your first man at 13" heter det i början, och det var precis vad Musashi gjorde. Samurajen skred fram som en ung gud i detta 1600-Japan, kunde ostraffat döda envar som ställde sig i vägen.

Vad gäller "To Tame a Land" så har den viss episk bredd, denna tonsättning av Herberts "Dune". Men boktiteln fick inte nämnas i låten för Herbert hatade hårdrock och Maiden i synnerhet, antagligen påverkad av hajpen kring föregående skivan "The Number of the Beast". O well, en lämplig slutvinjett för en mästerlig skiva är det allt, särskilt efter de klimaktiska raderna:

The time has come for him
to lay claim his crown,
Messiah supreme,
true leader of men...

Härliga allmaktsfantasier att njuta av i sitt pojkrum anno 1983, när plebicismen och jantelagen härskade oinskränkt: "As the mighty eagle, I need room to breathe!"