Ernst Jünger: I stålstormen

Häromdagen recenserade jag Jüngers "I stålstormen". Då fokuserade jag på kärnverksamheten, det vill säga striderna. Här tänkte jag se till allt det andra som skymtar fram på bokens sidor, omisskännliga jüngerismer och guldkorn.

Och guldkorn finns det minsann. Som när man förflyttas efter våroffensiven 1918, man åker lastbil och passerar en berömd plats: "Jag blev melankolisk då jag passerade Jeanne d'Arcs stuga, av vilken man knappt kunde urskilja grunden." Det där är bara en sidoreplik, men visar ändå att den unge Jünger var den gamle lik, en herre med "stor lärdom, lätt buren". På andra ställen nämner han Ariosto, Götz von Berlichingen, Schiller och annat som översättaren måste sätta förklarande noter till (jag läser franska utgåvan, översatt av Henri Plard). Jag vet ingen annan frontmemoar som har denna bildningsnivå.

Esteten Jünger var även på plats vid denna tid. Under "Det stora slaget" ser han till exempel denna syn:

Över den molnfria kvällshimlen flög en eskader, utrustad med signalflaggor i svart-vitt-rött. Solens sista strålar, som redan försvunnit bakom horisonten, färgade den läckert rosa, som om den varit en flock flamingos.

Detta kan påminna om när han i Paris 1944 såg en bombeskader överflyga staden, och han lät betrakta den genom ett vinglas i vilken han mosat några jordgubbar. Detta må vara en lite magstark bild, men att å andra sidan bara skildra kriget i grått är lika falskt. Blodsutgjutelse på blommande ängar, det är den motsägelse man får leva med. En oxymoron.

Vi vet alla att Jünger är symboliskt lagd: han läser naturen hieroglyfiskt, fångar sinnebilder. Detta visar han i kapitlet "Engelska framstötar" där man vid ett tillfälle grupperar bland stridsvagnsvrak:

Vissa bar skämtsamma, hotfulla eller lyckobringande namn, och symboler och krigsmålning; där saknades varken fyrklövern, lyckogrisen eller den vita dödskallen. --- Vistelsen i stridsrummet, trångt och skadat av granater, med sitt virrvarr av rör, vevstakar och ståltråd, torde ha varit väl så påfrestande även utanför striden, i vilken dessa kolosser, för att undvika granatträffar, kravlar fram över dödens fält på en krokig kurs, att likna vid fumliga jätteskalbaggar. Jag kom att tänka på israeliterna i ugnen.

Den sista liknelsen blir en typisk jüngeriansk fotparad, en mytanspelning som höjer passagen från det vardagliga till det exklusiva.

Jünger överraskar alltid. Innan jag läste boken trodde jag att här skulle man få en tajt stridsskildring och inget mer. Nåväl, hade han bara gett oss stålregn och skyttegravar så hade man inte kunnat klaga, för boken är exemplarisk i detta avseende. Det är en frontrapport som levererar. Men som jag försökt antyda så innehåller boken så mycket mer, som reflektioner, symbolismer och iakttagelser av första rangen. Man är inte precis förtrollad av någon poetisk prosa, av översvallande passager, men detaljarbetet är förvisso utmärkt. Det är det som får en att vilja återvända till boken.

Boken "In Stahlgewittern" utgav Jünger 1920, på det egna förlaget Gibraltar. Denna moniker kom från namnet på hans regemente, 73:e infanteriregementet, som räknade sina anor från det hannoveranska gardet till fots. Åren 1779-1783 försvarade man Gibraltar mot franska och spanska angrepp; klippan togs ju av engelsmännen tidigare under 1700-talet, och Hannover var i personalunion med England vid denna tid. När unionen bröts behöll regementet ifråga sitt namn och ett visst blått band, ett band som även prydde bokens nedre hörn i sin första utgåva.

Den svenska utgåvan av denna bok är som sagt på väg. När jag googlade titeln kom jag till en hemsida för "Das Begleitbuch zu Ernst Jünger 'In Stahlgewittern'", skriven av en Nils Fabiansson. Det såg ju vederhäftigt ut, och kanske kan denna bok bidra med kartskisser och bakgrunder för de operationer som skildras. På sajten nämndes även andra VKI-memoarer, bland annat "Kapten Bölckes stridsrapporter". Jag har läst denna flygarmemoar, utgiven på Bonniers 1917, av en flygare som stupade 1916. Här kan man tala om preussisk stil när den är som sämst, bara korta dagboksanteckningar. Jünger himself förde också korta noter i fält, men sedan utvidgade han dem till den bok vi talar om.

Det är med andra ord skillnad på preussare och preussare.

Fabiansson nämner även Manfred von Richthofens "Den röde flygjägaren" som kom på svenska 1917. Jag har läst en svensk biografi som citerar ur denna, och det är samma sak här: telegramartade notiser. Men Richthofen är intressant i sammanhanget, för när Expressen intervjuade Jünger 1985 sa han att skrev med ett porträtt av von Richthofen på skrivbordet: "Jag får sån inspiration av hans ansikte!"

Detta är Jünger i kubik. Han försmår massans misstankar om homoerotik, han bara kör; homo var han inte, och blotta misstankar stör honom inte. Vill han ha Richthofen på skrivbordet så har han!

"I stålstormen" överraskade mig som sagt, där fanns mer än blotta ryktet, mer än blott en stridsskildring. Man finner här Jüngers persona fix och färdig, stilen Jünger är etablerad redan i debutverket: korta meningar, en smula pedanteri men fastmer djupsinne och reflektioner av överraskande slag. Den filosofiskt lagde Jüngerdyrkaren kan så klart hoppa över denna, den är ingen Marmorklippa, Eumeswil eller Heliopolis, med symbolisk förkroppning av perennial, vitalistisk natur, men den är bra mycket. Den är en krigsbok man får lust att läsa om - och för mig, som läst tillräckligt många krigsböcker och får lust att röra sig mot nya fält, är detta ett gott betyg. Kort sagt: Jünger överskrider genrens gränser, boken är mer än bara en stiliserad frontmemoar. Den är en klassiker.

Jag avslutar med ännu en stilblomma, en naturscen ur kapitlet "Mot indier":

Skymningen var så pass framskriden att åkervallmon på fälten tecknades i höstens klargröna ton, rik och obestämd. Under det sjunkande ljuset framträdde min favoritfärg med växande styrka: det är det röda som övergår i svart, som gör en både ivrig och melankolisk.

(Illustration: Rodney Matthews)

Samuraj på västfronten

Borta är fransmännens pantalon rouge, borta är kavallerister och lansiärer, och borta är hoppet om en snar seger. Glöm det där med "home before the leaves fall"...

Det är nya tider. Det är taktiska flygstyrkor, timslånga bombardemang och ständig patrullverksamhet. Och det är, för den tyske soldaten, adjöss till pickelhuvan och dags för stålhjälmen: det är på hösten 1915 då man kommer till Guillemont, man marscherar i natten genom ett öde landskap, i fjärran hörs granatkrevader - och en vägvisare man får blir den första soldat Jünger ser i stålhjälm, en slående anblick gentemot pickelhuvans wilhelminska profil. Det är som vore denne nye soldat "innevånare i en ny, hårdare värld".

Inte så att kriget dittills varit någon picknick. Tusenden har mejats ner av kulsprutor, granatregnet har skördat och försöken att nå genombrott har strandat på taggtråden. Jünger himself har sårats, men han har haft tur och kunnat återvända till fronten efter någon vecka eller månad. Ja, han skulle nog själv anse sig lycklig där vid västfronten; det är sakliga memoarer detta, ingen chauvinism av det ena eller andra slaget, men att han var som en fisk i vattnet kan utläsas mellan raderna. Och ibland rent ut: när kriget började ville han genast anmäla sig frivillig, "vad som helst utom att bli lämnad hemma" säger han i första kapitlet. Han ville ha det äventyr han snuvats på i främlingslegionen (q v "Afrikanische Spiele"). Och i sitt första stora anfall, i kapitlet "Les Éparges", frågar han en veteran om granatelden kan jämföras med den vid Perthes, en legendarisk strid för det 73:e regemente som man tillhör. När veteranen äntligen, efter upprepade frågor, erkänner att "Nu är den nästan det!", då vet Jüngers glädje inga gränser, det erkänner han.

Han erkänner det! Han är en fisk i vattnet, en äventyrare i grå uniform. Han är en samuraj på västfronten, en mönstersoldat som klarar utmaning efter utmaning: sitt elddop, sin upphöjelse till befäl, segheten i frontlivet, uppgraderingen till tungt infanteri, till stöttruppsanförare och kompanichef. Visst finns det också mörka stunder; en av de mest gripande är när han möter brodern Friedrich Georg, liggande sårad i ett eländigt blockhus vid Langemarck. Han sänds bakåt efter att Ernst enrådigt avdelat fyra bärare, som förvisso behövdes vid fronten, och hans skadade arm och lunga läks någorlunda. En annan mörk stund är vid våroffensiven 1918, då det jüngerska kompaniet i väntan på attack sitter i ett stort granathål, och träffas av en välplacerat granat som slår ut halva styrkan. Löjtnant Jünger ser ner i häxkitteln av sotiga, blodiga, skrikande män och rusar därifrån, bort till varje pris. Men så kommer han på sig med vad han gör, en inre röst säger åt honom att det ju är han som är kompanichef. Så han återvänder och börjar styra upp situationen.

Denna Jüngers lilla flykt är enda gången han bryter samman under dessa mer än 400 sidor. Kanske blott en detalj, blott en tillfällig palaver, men den ger relief åt hela boken. Även stridsmaskinen Jünger är mänsklig.

Där och på andra ställen visar "I stålstormen" vad det innebär att leda, att ha ansvar. Det är en bok om strider och att leda dessa; det är inte bara ett förvirrande, elementariskt skeende som i "På västfronten intet nytt", ett kaotiskt springande hit och dit. "I stålstormen" ger oss metod i galenskapen, visar vad som sker i det som synes ske. Någon sa till Jünger att han lärde sig mer av dennes bok än av två år på krigsskolan. För den skull förekommer inget pedantiskt återigivande av order och planer, nej allt drar förbi sömlöst, interfolierat med naturscener, reflektioner och omisskännliga jüngerismer: det finns en Gud, döden är inget slut... Inte vad man förväntar sig att läsa i ett västfrontsepos, men Jünger är ingen vanlig författare.

Vad gäller just befälsbiten finns det några punkter som visar på vad det krävs att vara frontofficer. Man kan ta detta som exempel, i kapitlet "Reträtten från Somme", där man försvarar en framskjuten ställning, ett riktigt "himlafärdskommando". Granaterna regnar och engelsmännen trycker på, och efter några timmar kommer några soldater från en viss svacka och säger att vi klarar 'et inte längre, låt oss slippa... Jünger lyssnar men läget är tajt, han har inga reserver - så han säger åt dem att återvända, att hålla ut. Han gör det med tungt hjärta - men så är befälslivet, man måste ta tuffa beslut. Kort sagt skulle Jünger ha hundflängts av bataljonschefen om han låtit mannarna evakuera just detta svåra avsnitt, vilket kunnat äventyra hela ställningen.

En viktig episod detta. Som befäl tänker man kanske "låt gå", man vill vara bussig med sina mannar, men det gör man bara en gång under sin karriär. Schwarzkopf sa till sina soldater i Vietnam: "Jag är inte här för att vinna någon popularitetstävling." Jünger tycks ha ansett detsamma. Och just därför blev han populär bland manskapet. Detta nämns en á två gånger i boken, och sånt ljuger man inte om.

Nåväl, i denna bok strids det, vi vet det. Det är granatregn från första sidan till sista närapå. Det är ett diaboliskt crescendo i "Det stora anfallet" och i de följande tre kapitlen, utspelandes sig vår och sommar 1918. Det är kartescher, spränggranater, marinpjäser, minor och handgranater, det är blessyrer av alla möjliga slag. Inget förtigs, allt täcks in. Men det är också en levande stil, en tajt men ledig berättarton och belysande detaljer här och där. Det är en morgon i en skog som står i sin första grönska, det är kokarderna på engelska flygplan som liknas vid ögon i en påfågelsstjärt, och det är ett visst granatljud som påminner om skärande sågklingor. Det är en handboksmässig inledning i kapitlet "Langemarck" om staden Cambrai och dess sevärdheter; staden pryds bland annat av en staty av Louis Blériot får man veta. Det är officerare och soldater, sjukvårdare och trossfolk, civila och fiender, tillfångatagna under striden.

Vad gäller dessa fångar finns en intressant passage. Det är i kapitlet "Mot indier" där man strider mot ett indiskt regemente, som engelsmännen med sitt imperium kunnat sätta in på västfronten (indierna själva torde ha resonnerat som så, att den egna självständigheten skulle bli lättare att uppnå om man gick med på denna mobilisering). Man tillfångatar några soldater ur detta the 1st Haraina Lancers, och de är skräckslagna: de har fått höra ett och annat som "hunnerna" skulle göra med dem om de ger sig fångna... Så Jünger lugnar dem och frågar några vad de heter; en säger sig heta Amar Singh.

En detalj bland många - och en fin gest. Har man sträckt vapen är man inte på topp, så allt som tar en upp ur denna svacka är välkommet. Det får mig att tänka på några sydstatare som gett sig fångna efter ett slag, men i sitt elände fick de se segraren U. S. Grant rida förbi och lyfta på hatten åt dem. Detta var en ovärderlig gest sa en av dem, man kände sig åter som människor. Jünger åter var alltså här synnerligen human, han visade prov på detta att vara officer och gentleman. Jag undrar hur många i vår moderna, högtekniska, proffsiga armé som vet vad det är...

Finns det då inga nackdelar, inga minustecken att sätta på denna bok? Det skulle i så fall vara landskapets något enformiga natur: alla strider försiggår i skyttegravar på slättland, men det kan ju inte Jünger lastas för. För övrigt måste denna bok vara precis vad dagens bokläsare vill ha: den är ju så tjock, 439 sidor i den franska utgåva jag konsulterar. Tegelstenar är vad som går hem på dagens marknad, så Augusti förlag som har lovat att boken ska komma nu i sommar vet vad de gör. På de stora europeiska språken har boken sålt i stora upplagor. Äntligen ska alltså den svenske läsaren få läsa om tung infanteristrid, om granater som tjuter, vrålar, regnar och hamrar, om benskott, lungskott, magskott och skott i njuren. Men efter alla bokens strider, från 1915 års beskedligare lopp, över materialslagen, reträtterna och patrullstriderna 1916-17 till 1918 års trotylstorm, undrar jag om inte denna läsare ber om nåd: Nie wieder Krieg!

Eros, Jünger och Venator

Jünger är anark och anarken är Jünger. Anarken har alltid rätt, anarken är alltid fri, anarken står i ett speciellt förhållandet till varat. Anarken känner gårdag och framtid, nutid och historia, konst och politik. Anarken kan delta men ändå vara obunden; han är suverän, har kapat alla band men har dem likväl kvar, njuter samhällets närvaro men anser sig ändå stå ovan allt.

Anarken kan både ha kakan och äta upp den.

Det rör sig om Ernst Jüngers roman "Eumeswil". Hans alter ego Manuel Venator preciserar sin ställning sida upp och sida ner, slår fast vad han är och inte är. Och vad han är, det är anark, en omtolkning av "anarkist", en smartare sådan som inte har monarken till motpol utan blott till pendang. Han erkänner monarken men vill inte döda denne, nej han vill vara i dennes närhet för att suga ut lite historisk substans. Venator är nämligen historiker också, och som sådan belyser han sin text med bilder ur det förflutna - samt ur konst och myt, ur natur och samtid, ja från lite varstans. I den meningen är detta en roman som heter duga, en text som sammanfattar sin tid på ett bra sätt och som även visar utöver den.

Den speglar förvisso sin samtid, boken kom 1977. Venators utläggningar kan läsas som en Jüngers uppgörelse med en proggig samtid, med ett blanknött kulturliv, en ödelagd historievetenskap och en filosofi där inga djupare värden finns, bara analys och dissektion och kallgrin. Han saknar eros i historia och filosofi: ett klappande hjärta och en känsla av förundran för makter och människor, liksom konsten att se tingens ideella bakgrunder, se det diskreta i tillvaron.

Men eros i sina discipliner, det har förvisso lärarna Vigo och Bruno i detta Eumeswil. Den ena kan se genomgående drag i historien, kan se mönster som exempelvis växande städer och dramats upprepning genom stilarnas skiften, och den andre förmår se urbilden i avbilden och det tidlösa i det efemära. Båda tillämpar ett slags varafilosofi, en diskret ontologi i en miljö där ledorden är skepsis, materialism och ironi.

Och det är skönt att se lite reklam för denna krog, den perenniala (även känd som "Café Exposé", q v blogroll :) Liksom hur Venator vaskar fram guldkorn ur historia och myt med dylik varafilosofi.

Sedan för Venators position med sig problem också. Som att han tolkar in för mycket i detta att vara anark och metahistoriker; anarken blir till ett sekulärt helgon, och historikern till en övervärldslig domare som kan allt och vet allt, kan sätta allt på plats. Den egna positionen definieras till sista flotta metaforen, kontrollbehovet grasserar; inget ska kunna rasera anarkens roll, ingen ska kunna kritisera honom, denna människa höjd över all misstanke. Han är fri, ständigt fri - men för den skull inte underkastad någon högre makt, nej "Gud är inte hans sak" i Stirners anda.

Det blir lite magstarkt till slut. Inget kan rubba Venator. Han tjänar stadens tyrann, men är likafullt sig selv nok och tvår sina händer. Han är historiker, men är inte engagerad för något parti; gott så, men vissa böjelser må man väl ha? Men inte Venator, han står över sånt.

---

Man kan drivas till milt vansinne av Venators självrättfärdighet, av Jüngers behov att ständigt skydda ryggen.

Samtidigt är det en styv text denna roman, en stimulerande text. Varje sida bjuder på uppslag. Den lapidariska stilen är uppfriskande efter att ha duvats med "Heliopolis" poetiska scenerier. Likt denna Jüngerskapelse är "Eumeswil" en smått utopisk framtidsstad, men här råder i så fall neue Sachlichkeit.

Och visst är det en utopi: författarjaget kallar sin stad för ett vrak uppspolat på land, en fellahoid stadsstat där ingen längre tror på något. Men just därför är jordmånen lämplig för reflektion och kontemplation, som för en pilgrim som nått sitt mål och lägger sig att vila: "Nu kan bilder träda till."

För övrigt ligger staden intill en flod med fågelrika mader, torget saluför frukt och grönt och köttbodarna är fulla. Det antyds utspela sig i framtiden detta, men anslag att göra staden tidlös förmärks också - med hänsyftningar till "bråk med tävlingsförarna" (som i Konstantinopel där supporterklubbarna orsakade ett uppror), till liknelser med Machiavellis Florens och hänsyftningar till diadoken Eumenes, som gett staden dess namn. Allt flödar samman i tidlös harmoni, à la Eliot: "History is a series of timeless moments."

Ett exempel på den täta stilen, där Jüngers beläsenhet (samt möjligen en fläkt av hans obskurantism) kommer till synes, kan vara följande passage. Venator jämför staden och dess härskare, dess tyrann med antika sådana, med militärkejsare och bysantinare, kondottiärer och diktatorer. Till hjälp har han sitt luminarium, ett slags internet där fakta och bilder ur historien kan trollas fram med en knapptryckning. Där kan han exempelvis titta på...

... Perugias krönika under Matazzo, historien om en stad
bland städer i ett land bland länder - jag låter däremellan
tona in bilder av etruskiska portar, av Pisanos korbygge, av
släkten Baglioni, Pietro Perugino, den tolvårige Rafael.
Redan detta urval leder in i det gränslösa - och likadant är
det vid varje källa, vid varje punkt av traditionen jag berör.
Jag hör hur det gnisslar till, sedan kommer ett ljussken:
det är den historiska uppladdningen i dess oavbrutna,
ouppdelade makt. Vänner och fiender, gärningsmän och
offer har bidragit med sitt bästa till den.

"Eumeswil" är en roman att ösa ur, hämta nya impulser för varje genomläsning. Samt en roman att reta sig en smula på, men det får man ta. Överväger gör dock den ovan nämnda eros, passionen för historia och mänsklig odling, för gårdagens drömmar, "svunna tiders lust och kval". Jünger var inte (på den tiden) troende, han "svor varje ed med förbehåll" heter det i romanen. Någon gospelkänsla får man inte av Venators pedantiska utläggningar - men det är ändå märkligt hur fromt han emellanåt kan uttrycka sig, hur han låter som en munk eller skogseremit när han prisar "det glas vatten man ger en törstande", när han visar medlidande med historiens offer, när han räcker handen åt namnlösa släktled. Alla kallas de fram i luminariet, och alla får de säga sitt:

Vi fick ta del av deras förhoppningar; det var den ständigt
gäckande förhoppningen, som går i arv från släkte till släkte.
De satt mitt ibland oss; ofta var det omöjligt att skilja vän
från fiende, vi kunde tala igenom deras sätt att handla. Vi
blev deras försvarsadvokater. Och var och en av dem hade
rätt.

Vi räckte varandra händerna; de var tomma. Ändå var det
något vi räckte vidare: världens rikedom.

Tysk science fiction

"Hei-ho, hei-ho" schrie der Feldwebel...

Så började en Perry Rhodan-story jag en gång hade i min ägo. Det var ett sånt där följetongsmagasin, i serietidningsformat och med samma typ av tunt omslag, men innehållet alltså ren text och en och annan illo. Plus annonser om "Bargeld", piprökning och porr. Men innehållet då, Perry Rhodan-materialet? Det minns jag inte mycket av, annat än meningen ovan: en underofficer som exercerade en pluton utomjordingar, säkert med fascistiska undertoner. Den var ju så hemsk denna Perry Rhodan, borde förbjudas... Men vi andra, vi som vurmar för tysk sf, kan här finna kosmokraterna, "Imperium des Tausend Solaren", prins Atlan och mycket annat.

Romanerna skrevs i början av Walter Ernsting och K. H. Scheer. Jag vill inte försvara Perry Rhodan bara av slentrian, bara för att vara motvalls kärring, men nog fanns här ett och annat guldkorn. Böckerna skrevs smått industriellt, men det betyder inte att varje idé, varje upplägg, varje scen måste vara dålig. Några olästa Perry Rhodan i bokhyllan skulle jag inte säga nej till. Hellre en Perry Rhodan med klichéartat äventyr, än en dagstidning med de senaste 24 timmarnas elände...

Snackar man tysk sf måste man så klart även nämna "Raumschiff Orion" av Hans Kneifel. Läsare av första romanen, "Angriff aus dem All", hade en skön stund framför sig; bland annat kunde man försjunka i Helga Legrelles behag, den läckra telegrafisten på skeppet. Räckte inte det kunde man följa den rafflande storyn, där relästationen på asteroiden MZ-4 ockuperats av fientliga inkräktare från en främmande värld. Befälhavaren på skeppet, Cliff Allistair McLane, styr dit och analyserar situationen:

. Vilka är inkräktarna?

. Hur tekniskt avancerade är de?

. Hur effektiva är deras vapen?

. Vad vill de oss?

Upplösningen är gastkramande, när McLane, Legrelle och skeppets övriga besättningsmedlemmar (Mario de Monti, Atan Subashi och Hasso Sigbjörnsson) laddar laserkarbinerna, tar sig in i stationen och rensar den, meter för meter...

Tysk science fiction är minsann en guldgruva. Vem minns inte titlar som "Jan Mayen", "Der Luftpirat" och "Der Orkideengarten", samtliga blaskor med spekulativ litteratur. Minns också att sf-genrens skapare hade tyska som modersmål: Luxemburgaren Hugo Gernsback. Han bevistade en gång samma tekniska högskola som svensken Otto Witt och en tredje sf-pionjär som jag glömt namnet på; Lundwall gissar i alla fall att de tre satt där, i München eller var det var, och delade upp den framtida sf-världen åt sig... Witt gav för sin del ut "Hugin", en svensk sf-blaska.

Tar vi en titt på lite nyare tysk sf kommer man så klart att tänka på Friedrich Dürrenmatts "Vinterkriget i Tibet". Det tredje världskriget har efter en storstilad inledning överflyttats till ett grottystem i Tibet, där man planlöst jagar och dödar varandra. Ett allas krig mot alla. Berättarjaget sitter som en av de sista överlevande och knackar in sin berättelse på grottväggarna; en story för den som älskar svärta och meningslöshet. En kort roman detta, annars något unikt i dagens bokvärld; gänget bakom måttot "Less is more, say no to fat books" har här något att gotta sig åt.

Ett paradnummer i tysk sf är annars Ernst Jüngers "Heliopolis" från 1949. Den vimlar av snillrika teknoföremål, och då tänker jag inte på det faktum att där förekommer rymdskepp; dessa var ju vanliga även i europeisk sf sedan Verne och Wells' tid. Nej jag tänker på en hel del andra föremål i denna framtidsroman, som:

. Permanentfilmen, såväl ett slags TV som kan visa bilder, som ett slags dator som kan visa "rullande text och siffror"; detta sista tycks mig väldigt klarsynt för en författare från 1949 att förutspå!

. Fonoforen, ett slags handdator som fungerar som telefon, pass, inträdesbiljett och gradbeteckning, samt som nerladdare för all slags musik och text som finns i "Centralarkivet", ett slags internet

. Termisk metall, ett gåtfullt ämne som värmer saker genom sin interna värme

Så finns här strålvapen och manicker som smälter metall ("termisk konkavspegel"), det finns svävare och mycket annat. Så Jünger kan det här med extrapolation, hans framtidsstory är inte bara en scen för diskussion av filosofi och mytologi, av historia och konst och kärlek, allt det där som förvisso är textens kärna. Man får sig en veritabel vision av denna stad i solen, denna mediterrana metropol med sina öar och blomsterberg och marmorhus och krogar, där det samtidigt försiggår en maktkamp mellan aristokrati och pöbelvälde. En rik roman!

Vad gäller Jünger och sf kan även nämnas hans "Eumeswil" från 1977, där man också har ett slags faktabanker av internettyp - och detta var återigen framsynt, för något genomslag på bred front hade datanäten ännu inte fått på den tiden. Via luminariet har berättarjaget tillgång till hela historien; genom att knappa in data som "Fredrikshald, 30 november 1718, löpgrav so-und-so" kan han strax få se Karl XII ligga där på bröstvärnet och spana upp mot fortets bastioner. Med andra, djärvare sökningar kan man få essäistiska sammanställningar, som "härskare och medhjälpare" varvid där dyker upp folk som Napoleon och Talleyrand, Augustus och Agrippa och Eisenhower och John Foster Dulles.

På detta vis kan Jünger förkroppsliga sina historiska resonemang, han kan ge kött och blod åt sina resor i tid och rum. Hans romaner ger belöning åt den tålmodige, åt den som orkar tona in på ett främmande, spänstigt psyke och dess fascinerande juxtapositioneringar och preciseringar.

Jünger har blick för det som kan fånga en sf-läsare. I den mer "mondäna" essän "Feuer und Blut" från 1929, bjuder han oss följade sublima maskinpoesi:

(M)askinen är skön, den måste vara skön för den som
älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. --- Ibland har
vi ju förnummit det, när vi sett ett expresståg blixtrande
och dundrande susa genom landskapet, tävlingsförare
skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när svirrande
fåglar kretsat över våra städer, och när vi i stora
glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande
svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare
stigit och fallit och de röda visarna på de i de vita
marmorplattorna infällda kraftmätarna på väggarna
darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx,
en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Minns även Jüngers "Gläserne Bienen" från 1954, om miniatyrrobotar.

När man snackar Jünger måste man alltid komma med förbehåll, vad gäller stilen och läsvänligheten. Prosa ska gå att slösäsas för att vara njutbar (sa Ezra Pound), och Jüngers pedantiska stil klarar inte detta test. Själv förstår jag fullständigt om en sedvanlig bokläsare går bet på Jünger; det har inget med ytlighet att göra, eller ens med fördomar mot tysk berättarkonst, utan beror helt på Jünger himself. Han skriver så där, han är lite stel vid första påseende.

Annars finns det de facto tyska författare som skriver ledigt och läsvänligt utan att ge avkall på kvaliteten. Vad gäller sf kommer man osökt att tänka på Thea von Harbou, vars "Metropolis" från 1920-talet är ganska rafflande och lättläst. Och därmed ytlig? Nja, själv håller jag inte hennes roman lika högt som Silverrävens "Heliopolis", men vill man få en lite annan sf-feeling, vill man visas runt i en framtidsstad med maskiner, högbanor och skyskrapor av en normalcharmig berättare (charmig jämfört med Jüngers stelhet), ska man läsa "Metropolis". Ej att förglömma är det dramatiska slutet, med översvämning, bilfärd på sviktande bro, kärlek och uppror. Boken gavs ut på svenska av Sam J. Lundwall för tjugo år sedan, och den finns även i nytryck på engelska.

Ernst Jünger: från A till Ö

Ibland får man lust att skriva ett "A till Ö" om något ämne, en glorifierad ordlista - som nu. Jag känner mig insatt, kunnig och påläst, encyklopedisk och dann, och det kan behövas när man ska rulla upp Ernst Jünger och hans värld.

---

Der Arbeiter - en essä om roffarmentalitet, industrialism och faustisk hunger: mer energi, mer produkter och mer av allt, i evighet amen. Rovdriften spränger nationsgränserna och ger oss en global värld. Detta opus kom 1932.

Beaumanoir - en figur i romanen "Heliopolis", en elev på krigsskolan som ärligt talat har en perifer roll i romanen. Kanske var figuren en hyllning till det franska, en balans till en annan kadett vid namn Winterfeld som står för det bästa hos den teutoniske krigaren.

Ciselering - Jüngers prosa är ofta fint utmejslad, en skönskrift som är njutbar i lagoma doser. På senare år frångick han den på sätt och vis, han följde med sin tid och blev lite ordknappare, lite stramare; se till exempel "Eumeswil". Annars flödar medaljkonsten och juvelprosan i både "På marmorklipporna" och "Heliopolis", särskilt den senare där den kan vara aningen tröttsam. En stil som både firar triumfer och kan alienera läsaren, som man ju ser hos övriga ciselörer som Frans G. Bengtsson, Clark Ashton Smith och H. P. Lovecraft.

Dum - kan Jünger verka dum och korkad? Inte direkt, men ibland uttrycker han självklarheter på invecklat vis. Det pedantiska draget finns där alltid och kan ta överhanden ibland, som i "Heliopolis" med alla sina föreläsningar och utläggningar.

Die Eberjagd - en 50-talsnovell om en vildsvinsjakt.

Fascism - Jünger var inte främmande för denna lära, för extremhöger med militära förtecken. Hans "Der Kampf als inneres Erlebnis" (1922), där fronttillvaron ses som danare av en ny elit, är prov på detta.

Besuch auf Godenholm - en story om två vilsna själars besök på en ö i Nordsjön, där man möter en guru som råder dem att leva sin liv som äventyr, finna glädjen i elementen och i nuet, och styra fri från titanism, nihilism och determinism. Det låter kanske inte så originellt detta, denna predikan mot la vie modèrenes avigsidor, men Jüngers utblick är annorlunda än den hos den sedvanlige miljönissen och kulturhataren. Boken kom 1952.

Heliopolis - roman på 374 sidor i den svenska utgåvan, Natur och Kultur 1954. Borde få en egen etikett här på bloggen, nu när jag äger ett eget ex. Boken hade "för benägen anmälan" stämplad på baksidan, men man frågar sig hur många om ens någon tidning i detta land orkade recensera den när den kom. Man var väl upptagna av proletärromaner, Aniara-nihilism och herrgårdsromaner vid tiden. Men kanske fick den en tung och vägande räka i säg Stockholms-Tidningen, vars kulturartiklar saknade ingresser och där man inte skydde för invecklade resonemang...?

Ein Inselfrühling - vacker titel på en reseskildring från 1948. Vilken ö det gäller vet jag egentligen inte, men man kan ju konstatera att ön spelar en viss roll i Jüngers fiktion. I "Heliopolis" är till exempel ön Vinho del Mar plats för vinodlingar och krogar, för övergivna villor dit man ibland gör utflykter och har barbeques på mosaikgolven. I "Eumeswil" talas om "förvisning till öarna" som exemplariskt straff, bättre än att försmäkta i ett fängelse. Ett besök på Sicilien gav för sin del upphov till "Sizilischer Briefe an den Mann in Mond", där mytiska synsätt sas kunna gå hand i hand med vetenskapliga, som detta att se månen både som en gubbe och som en himklakropp i rymden. Sist var det väl ett besök på Samos, under vilken Jünger drömde att han mötte Hitler som uppträdde likt en frestande Lucifer som visade honom all världens härlighet - men Jünger stod emot...

Jahre der Okkupation - titeln på Jüngers dagbok från våren 1945 till hösten 1949. Gripande är till exempel när han efter kriget minns Berlindagar från 30-talet, Goebbels och gänget, nationalrevolutionärer, Hitler och allt. En summering av en epok, gjord av en självmedveten skribent; sånt kan bli lite svåruthärdligt, men här fullföljer han sitt ämbete kan man säga, når balans mellan privat och offentligt. Han vet vad han talar om och "höjer sig partilös till domarämbetet".

Kirchhorst - en by i Sachsen där Jünger och hans fru och barn bosatte sig på 30-talet. Eget hus med trädgård. Deras hem under kriget.

Lemurer - namn på ett slags halvapor som dväljs hos Överjägmästaren, ful figur i romanen "På marmorklipporna" från 1939.

Auf den Marmorklippen - läser man tyska kan man köpa denna hos Bokus; det gjorde jag själv för en 150 pix inkl frakt, och det blev såklart en läsfest, en variationsrik story från en mytologisk nejd som ändå känns verklig. Här levererar Jünger, här finns inget att anmärka på. Snyggt är till exempel hur han skildrar den idylliska tillvaron på detta marmorberg, med berättarjaget och hans broder och deras strövtåg i skog och mark, växtsamlande och litterära verksamhet; naturen är skön, Marinas vågor glittrar och klockor ljuder från tempel och kloster. I fjärran hotar fanstyg, det kokas ihop något i Skogen - men detta märker man i början inte av, man har det bara bra. Ändå kan det dyka upp mediokra dagar, det kan vara mulet väder och man kan känna sig blå - "en blå dag, då livet hängs upp på tork" för att citera Pontus och amerikanarna - men då beställer man bara fram "ett vin, skördat i Kometens år", stänger sig inne och läser poesi på gamla pergament. Detta är exempel på det vardagsnära i denna sagoaktiga skildring, sånt som gör att man kan identifiera sig med det hela.

Nietzsche - hans idéer fick många präster att hoppa av sin utbildning säger Jünger. I stort sett en god gärning anser jag själv, ett gott inflytande av denne Krutskalle (som Jünger kallar Nietzsche); bort från inrotade dogmer och stelnade riter, och ut på fälten, i skogarna och i städerna och dansa!

Der Oberförster - namn på figur i "På marmorklipporna", en Överjägmästare som är ledare för destruktiva krafter, skogstokar som väntar på att överfalla det idylliska Marinas städer. Intressant är att en figur med samma namn förekommer i "Heliopolis" från 1949, men då är det som symbol för en grupp jägare som föraktar krig, en skara kultiverade kaippare som ser urjägaren Nimrod som civilisationens fader, denne grundade ju Babylon sägs det. Detta må visa på det mångtydiga i symbolen i händerna på en sån som Jünger; hela hans skapande bygger på mångtydighet, på en frihet i tolkningen som oftast är välgörande. Författeri är ingen exakt vetenskap, att vara ordsmed är en fri konst, och därför ska man till exempel ta Jüngers essäer och tidsstudier ("Der Arbeiter", "An der Zeitmauer") med en nypa salt. Många formuleringar och troper lever på sin klang och mindre på sin innebörd.

Perpetua - Jüngers smeknamn på första frun, Gretha von Jeinesen, som han gifte sig med på 20-talet.

Quintus - var ett namn man kunde ge barn i romarriket; man hade inte så många namn att välja bland, de var i regel slut då dena "Den femte" kom. Jünger hade för sin del ett levande intresse för detta romarrike, ja för hela antiken; han kände sig hemma där, längtande tillbaka till polyteism, offerreligion och musisk glädje i ögonblicket, medan den djupare kristendomen med sin asketism och monoteism var en beskare medicin för honom. Även om han visst konverterade till slut, blev katolik; symbolrik sekt, mer musisk och dann än den kärva lutherdomen.

Die Rautenklause - betyder så vitt jag vet "munkcell eller eremithydda med odlingslott". Bröderna i "På marmorklipporna" lever i en sådan "Rautenklause", för ett slags munkliv ("men utan löfte och ritual"), och en Pater Foelix som lever munkliv på berget Pagos i "Heliopolis" ger för sin del den avgörande impulsen för Lucius de Geers livsval: att lämna det stela pliktlivet bakom sig, och istället svinga sig upp i obetingade rymder med en snygg donna i sällskap. Munklivet är dock inget för de Geer.

Subtile Jagden - en bok om att samla insekter och blommor, att i skog och mark gå på jakt efter kryp och växter. Man läser skapelsens bok, läser de hieroglyfiska tecken som Gud låtit skriva på blad och vingar, i kroppsformer och i grenverk, i djur- och växtrike.

Tintenfisch - lika med bläckfisk. Som "dottore pescatore" i Neapel forskade Jünger på 20-talet i marinbiologi, bland annat genom att dissekera bläckfiskarnas fascinerande inre. Finns beskrivet i "Das abenteuerliche Herz" från 1938.

Ur - som i "sandur", lika med timglas. "Das Sanduhrbuch" handlar om dessa tingestar, om den rena, fritt strömmande ödestiden som lever i dessa retortrar, så annorlunda från den mekaniska tid som utmäts av klockor med kugghjul och fjädrar.

Das Wäldchen 125 - en militärt benämnd skogsdunge, plats för hårda strider på västfronten 1918. Kanske på svenska snart, om man nu ska ge ut "I stålstormen" också, krigsmemoaren från hela detta första världskrig...?

Zapparoni - namn på den fabrikör som berättarjaget söker jobb hos, i romanen "Gläserne Bienen" från 1954. En sf-roman av stelaste slag, med ett förlopp begränsat till en dag. Texten upptas av reflektioner och utläggningar, intressanta i sig, men som konstprodukt saknar boken charm.

Återblickar - Jüngers texter innehåller många återblickar på frontlivet, mellankrigstiden och andra världskriget, såväl direkt som indirekt, både i sakposa och fiktion. "Heliopolis" känns till exempel som en summering av Jüngers andra världskrig: romanfiguren Lucius de Geer är en konstälskande kapten som manövrerar mellan skumma element och armémakten, liksom han i Paris som arméofficer hade att tampas mot SS' inflytande och sedan på sin fritid kunde umgås med Picasso och Braque. Den sedvanliga formen av återblick, memoaren, ägnade han sig dock aldrig åt - men det var såklart onödigt, hela hans oeuvre var ett slags återblick.

Ättestupa - något som hans kritiker kan ha velat störta honom utför, han blev ju så gammal, 102 år...

Överflöd - ett nyckelord till Jüngers värld. Det är naturens håvor, åsynen av blommor och blad, av rikedomen i flora och fauna: ständigt nytt och evigt detsamma.

(Bilden föreställer Sankt Petri kyrka i Malmö.)

Castaneda och Silverräven

På 90-talet var det två levande författare jag följde: Castaneda och Jünger. Så blev det 1998, det blev februari, och 17/2 kom budet: Ernst Jünger är död. Nog visste man att han var gammal, 102 år, men nog hajade man till ändå. Peter Luthersson skrev en understreckare i SvD, påläst och bra och med tonvikt på "Auf den Marmorklippen": individen är viktigare än kollektivet, en man kan hålla ljuset brinnande i mörkret. Furst Sunmyras kranium blir grundsten i Marinas återuppbyggda katedral, liksom Jünger efter kriget bosatte sig i slottet Stauffenbergs förvaltarbostad. Sunmyra är ju ett slags Stauffenberg-figur (om än Sunmyras nattliga besök hos bröderna på klippan har annan förebild, modellerat som det är efter Heinrich von Trott zu Stoltz besök i Jüngers hem vid Bodensjön 1937).

Tiden gick, detta ödesdigra 1998 - för till midsommar fick man på radion höra att Carlos Castaneda gått hädan. I själva verket dog han 27 april, har jag senare fått veta. Därmed var två av de främsta författarna jag gillade döda. Bland återstående levande idoler finns förvisso Lars Gustafsson; hörde nyligen att han lämnat Staterna för att leva i Sverige.

Castanedas död gick tämligen spårlöst förbi, även om hans böcker förvisso har fått en och annan räka i svensk press. Och Jünger var lite outsider han med, men relativt uppburen i vårt land var han allt.

Castaneda och Jünger: när jag startade denna blogg förra året var en av tankarna att skriva om Castaneda. Ett par inlägg har det blivit också. Jünger fanns också på tapeten där i begynnelsen, men ärligt talat drog jag mig en smula för detta, det vore för kontroversiellt tänkte jag. Men när jag såg andra blogga om honom brast fördämningarna och jag skrev ett 20-tal inlägg. Se etiketter.

Att Jünger föddes 1895 vet alla, medan Castanedas födelsedatum är mer okänt. Det var i alla fall 25/12 1925 i Peru kan jag meddela. Som vuxen flyttade han till USA. Han var något av en kameleont hela sitt liv, småljög för bekanta och var allmänt gåtfull. Det är nu inte straffbart, nej onej, jag menar: är man mytoman har man väl också talang för konst. Värre blir det om man skriver en småljugande bok och säger att den är på riktigt, återger en objektiv verklighet. Castaneda hamnade lite mellan stolarna: han borde ha skrivit sina böcker som romaner, sagt att de är texter man får betrakta hur man vill. Nu hamnade de i en gråzon mellan reportage och roman, sant och ljug. Det åsido var det en skön story han rullade upp, som spåndum trollkarlslärling som efter hand bemästrar sin oro och lär sig leva strategiskt, lär sig bemästra de enorma krafter som finns där ute - eller här inne.

Castaneda var verksam på UCLA och gav ut bok två i serien, "Journey to Ixtlan", som doktorsavhandling. "Sorcery: A Description of the World" blev titeln. Första boken ("The Teachings of Don Juan") blev hans undergraduate paper, en fil mag-avhandling kanske. Eller snarare fil lic, med tanke på att den var på över 150 sidor.

Jünger spelade i en annan litterär klass. Han kunde dikta, kunde måla upp sina marmorklippor och framtidsstäder och låta alla och envar träda in där och förundras, och sedan lämna allt utan att behöva tvista om huruvida det är sant eller ljug. Men Jünger skrev också många dokumentära texter (krigsdagböcker, reseskildringar), och han är på det stora hela av samma existentiella virke som Castaneda: man måste gå ut där i världen, göra saker och riskera sin trygghet. Sätta allt på spel. Det räcker inte att sitta på sin kammare och ironisera över allt och alla.

De var existensialister, äventyrare om man så vill. Och deras privatpersoner sken alltid igenom i det de skrev. Som gestaltare av sina liv, som berättare engagerade i händelserna, var Saint-Ex och André Malraux deras bröder i anden. Ja även nämnde Gustafsson gjorde ju en grej av att synas själv i sina texter, i "Herr Gustafsson själv", "Sigismund" och "Tennisspelarna"; han lyckades kanske bäst i detta att förena privatpersonen med verket, detta att låta romanfiguren vara identisk med författaren. Det ger ett sken av ärlighet, men bara ett sken, för när man väl skriver är man ju fri att hitta på vad man vill.

Castaneda, kan man säga, skrev ett slags dokumentärromaner: "Herr Castaneda själv" var det som var ute där på Mexikos hedar och såg blixten lysa upp nejden. Liksom Jünger i sina dagböcker också var en romanfigur, förmodligen en ärlig rapportör om sina göranden och låtanden, men också han var ställvis fri att hitta på, han kunde dikta ihop en och annan passage för att få dagboken att bli bättre. Han reviderade ju den i efterhand, en dödssynd i dagbokssammanhang har jag hört.

Nåväl, kudos till er alla, levande och döda existensialister, äventyrare på livets stråt! Själva ordet "äventyr" var förresten ett av Jüngers favoritord, ett ledord i hur livet bör vara: "Antingen är allt förtrollat, eller så är inget förtrollat". Och allt blir förtrollat med ledstjärna i just detta ord, "äventyr"; det är (med Malmberg) "ett av de stora, honungsrika orden"...

Som sagt dog Castaneda 27 april 1998. 20-årsminne om fyra dar alltså, får se om jag kommer ihåg det. Nej antagligen inte, jag är inte den där firartypen. Men ett tips till er andra: Castanedaparty i vårsolens glans, med peyote, cacti, Jimson Weed och Lophopora Williamsi.

Titelmagi

"On Grand Central Station I Sat Down and Wept": så lyder titeln på en bok jag nog aldrig kommer att läsa. Men jag gillar titeln, den slår an en ton på någe vis... Det är säkert en sån där stor, rik och flödande roman, en inkarnation av Den Stora Amerikanska Romanen rent av, med historia och nutid, barndom och samtid ihopflätade av skön fetprosa.

Jag vill inte låta cynisk, jag gillar denna titel och vad den får mig att drömma om.

Vad finns det mer för titlar man förtrollas av, titlar på sånt man inte läst eller sett eller hört, titlar på ska vi säga Det Okända?

Det skulle kanske vara Guns 'n Roses storverk "Chinese Democracy", länge utlovad på Geffen Records, bara Axl kan ta sig samman. Eller har den redan getts ut? Big deal, jag äger inte denna platta men gillar titeln, den har klang och jubel och sleaze och en underton av distad Gibson... Associerar till "Chinese Rocks", Hanoi Rocks, Flygande tigrar och ostasiens alla gåtor, det moderna Kina och Shanghai i månljus, Himmelska fridens torg '89 och allt det där...

Jag sitter här och försöker finna titlar på såna här okända storheter, såna som lockar en trots att man inte tagit del av själva innehållet - men jag kommer inte på mer! Det är vådan av att vara beläst... Så jag får ta en roman som jag läst men vars titel en gång förtrollade mig: Jüngers "På marmorklipporna". När jag just hört talas om den utövade själva titeln stor trollkraft på mig, den ingav på något sätt det som författaren sa sig eftersträva, "skönhet kombinerad med fara": att stå på dessa klippor och se ut över ett smäktande landskap med åker och äng och berg i fjärran, allt invärvt i soldis.

Jag beställde nyss denna bok över nätet, ett paket damp ner på mitt hallgolv och jag beundrade omslaget, samma som finns avbildat tidigare i Jüngertråden, "Silverrävens geografi" närmare bestämt. Den var på tyska, tidigare hade jag läst den på svenska - men i stort var denna läsning som att komma hem, man påmindes av sånt man tidigare fastnat för - men mer än så, man fann nya saker också.

Denna bok är ett ständigt pågående äventyr. Borges sa om Wells: "Hans böcker hör till de första böcker jag läste, och de kommer antagligen också att höra till de sista jag läser." Jag kan känna detsamma för "På marmorklipporna": en av de första böcker jag läste som medveten läsare, och antagligen också en av de sista jag kommer att läsa.

Vad som slår en är det fromma draget. Berättarjaget och hans bror lever som munkar i sitt tjäll, utan formellt munklöfte men dock: läsa och skriva och samla växter, det är deras huvudsyssla. Stor roll i boken spelar fader Lampros, en abbot i ett kloster; han har ett speciellt sätt att tala, i det att han aldrig säger emot sin samtalspartner utan bara tar emot repliken, tolkar den och ger den åter i förklarat skick. Han står över tvisterna, håller sig för god för polemik. En sån där affirmativ natur, en god människa som förvisso kan reta en genom sin ovilja att ta ställning, ovilja att sticka ut hakan - men denne allround-entusiast behövs också, auran från en dylik "force tranquille" måste vara högst inspirerande. "Ett frimodigt Guds barn, mitt i denna världens stormar."

Man studerar växter för att hylla livet, för att se hur livet alltid är närvarande, se andligt ljus och liv förkroppas i blomkalkar, ståndare och pistiller. Symboliskt läckert är det till exempel när man i sitt eremitage fått besök av Bracquemart och Sunmyra; man snackar natten lång, diskuterar läget i tunga perioder, abstraherar och analyserar - och när gästerna gått ser berättarjaget till en viss blomma, och märker hur frömjölet satt sig på märket. Före mötet var märket orört, nu har befruktning skett tack vare någon gästande fjäril eller bi. Parallellt med en viktig händelse - gästernas besök som låter förana deras uppsökande av Överjägmästaren - har en blomma befruktats, en skenbart banal grej men ändå så viktig. Det är livets ständiga process, så skör men ändå så stark; en yttring av det diskreta i naturen.

Detsamma kan gälla när man besöker fader Lampros en gång. Han visar dem på en blomma i sin trädgård, en högst ordinär blåklocka han låtit täcka med en duk - men just genom denna inramning blir även det banala gåtfullt, blir till under, ett "under över alla under" för att citera Heidenstam.

Visst är berättarjaget även en stridbar natur: han drar ju i fält mot Överjägmästarens horder mot slutet, tågar ut med herden Belovars följe. Han är ingen genuin kvietist. Och i inledningen talas om de fester man firade i städerna höst och vår, då vin, kvinnor och sång stod på programmet, då man "lät det röda fodret skymta fram" - men bortsett från det fångas det stilla livet kongenialt i denna bok. Njutningen i att studera, i att ha koll på sina bokhyllor, att samla växter och tränga in i mysterierna; både här och i Jüngers övriga böcker skildras denna atmosfär, denna hållning, denna livsstil som ingen annan.

Jodå, andra har hyllat samma sak: skrivkarl och läsmänniska är ju den naturliga författarrollen. Jünger har dock förmågan att ge det hela tidlös prägel, andlig inramning: författandet som prästämbete. Det låter lite högtidligt, kan bli lite stelt att tro sig vara präst i litteraturkyrkan, men som omväxling mot det sedvanliga talet om författaren som intellektuell, anarkist och rebell är det välgörande.

Mer än en trankil robot

Ett tema i Bhagavad-gîtâ är apatia, likgiltigheten inför lycka och olycka; det har jag visat tidigare under etiketten "Bhagavad-gîtâ" (samt "apatia"). Nu läser jag i en intervju med själve Martin Gansten att detta är den bärande tanken i denna urkund.

Det är i "Lunds Universitet meddelar" 7/2001 det gäller. Kärnan i Bhagavad-gîtâ sägs vara att inte låta sig bindas vid denna värld, varken känna åtrå eller avsky - men för den skull ska man inte dra sig undan helt och bli eremit: idealet ligger i att handla, men "i ett tillstånd av stilla klarhet och utan begär." (Orden är intervjuarens men källan torde vara Gansten, mannen som nyöversatt Bhagavad-gîtâ och Upanishaderna.)

Det här var ju roligt må jag säga, att andra sett vad jag sett i Gîtân. Tidigare har jag citerat apatia-sentenser ur dess kapitel 2, och man kan fortsätta och gå till 6.7 och 6.8 där man ser något liknande:

Jitâtmanah prashântasya paramâtmâ samâhitah,
shîtoshna-sukha-duhkheshu tathâ mânâpamânayoh

Besegrar man sig själv och uppnår stillhet, då är man på översjälens nivå.
Vinter och sommar, lycka och olycka samt ära och vanära, allt är likgiltigt.

Jnâna-vijnâna-triptâtmâ kûta-stho vijitendriyah,
yukta ity ucyate yogi sama-loshtrâshma-kancanah.

Den som ser grus och guld som samma sak är en religiös yogi,
tillfredsställd av jnâna och vijnâna, stadig och behärskad i sinnet.

Återigen medelvägsläran alltså, återigen detta att stå fri från både lycka och olycka: detta är vägen, kungsvägen till en varaktigare lycka. För apatia ska i min bok inte betyda total likgiltighet - nej, det är jordisk lycka och olycka, betingat gott och ont man ska undvika, för att uppnå himmelsk lycka och obetingad godhet. (Nietzsches "Jenseits von Gut und Böse" ska förstås i denna mening, tolkas i denna anda.)

Så apatia enligt Svensson är inte sedvanlig apati. Vi kan ju jämföra och se vad buddhisterna säger om denna jämviktslära - och då är det såvitt jag vet att hålla sig till medelvägen bortom lycka och olycka, koppla bort världens buller och nå frihet i tomheten. Man bara stänger av och ser världen som den illusion den är: absolut tomhet, det är målet - för buddhisten. Ingen själ finns, inget kosmiskt ljus, ingen Gud beyond the Beyond som skapat allt - nej allt har bara uppstått som en illusion i våra ögon, och illusionen försvinner då vi genomskådat den.

Stoikerna (de som uppfanna begreppet apatia, grek. "apateia") var för sin del "västliga buddhister": ateister med jämvikt som ideal, allt går ut på att finna harmoni bortom världens illusion. Harmoni i tomma intet.

Men här är jag inte med längre. Min apatia är inte att vila i tomrummet. Min apatia är som nämnt att uppnå en varaktigare lycka än vardagslyckan, att finna en stillsam glädje, en obetingad glädje. Att finna ro i den där lugna kraften som Mitterand talade om: "la force tranquille". Stänger man av vardagens buller och mediterar i stillhet, är det inte tomhet man simmar i utan Lux Eterna, det eviga ljuset.

Visst kan man drömma om Logos, Guds tomhetsaspekt, men det är bara en aspekt av gudomen detta: Gud som tanke, som det osynliga, rumsuppfyllande elementet. För Gud är också vilja och manifestation, bilder och former och glädje. En stilla glädje, synlig i helgonbildernas mungipor.

Då vet vi det. Men vad med detta medelvägscredo i stort, har inte det fler grenar? Hade inte Aristoteles en sån medelvägslära på sitt program? Och Ernst Jüngers "désinvolture", är inte det också ett zenartat ekvilibrium vare sig man är på fest eller står i stridens vimmel? Nog är det en tung guldåder denna apatia, kanske själva De vises sten - men den får inte förstås matematiskt, som att bara säga nej till gott och ont. Man måste i slutändan ledas av det himmelska, transcendenta goda, erkänna sin andlige fader, så att man inte bara blir en trankil robot. Att handla i den stilla klarhet jag nämnde inledningsvis, känne glädje över att befinna sig i detta gåtfulla ekvilibrium och inte bara vara apatisk, inte bara var en tuff stoiker och zenkrigare som är oberörd av allt i himmel och på jord.

Skogen, skeppet och katakomben

I det fjärran Eumeswil lever den hjärtegode Manuel Venator, historiker och nattsteward, en något udda kombination av yrken får man säga. Men det är metod i galenskapen; han häller upp drinkar åt stadens furste och dennes följe för att kunna studera makten, för att erhålla smulor från dess ideella bord. Han vill erfara en fläkt av storhet, av historiens vingslag, om än det mesta bara blir diffust och småskaligt - för det är bara en epigonstat man bebor, ett skeppsvrak på tidens flod.

Venator för ordet i romanen. Han redogör för allt och alla om staden han bebor, föreläser elegant och skjuter in bilder av upplysande slag, tvingande symbolismer. Som Göran Lundstedt påpekat ställs bland annat arketyperna "skeppet" och "skogen" mot varandra; härskarborgen med sitt klientel blir då statsskeppet, på lagbunden seglats på tidens flod, medan skogen får stå för myten, det eviga och det gåtfulla. Skeppet förkroppas av Kondoren, fursten, och grenar ut sig i resonemang om anarki, kunglighet, ordning och uppror, i historia och myt. Ett bra exempel på det mytiska blir en utvikning om själva kondorfågelns leverne i Sydamerika, om indianska riter och humboldtska resor.

Skogens man blir då Attila, Kondorens livläkare. Denne Attila vistades i Skogarna efter det stora debaclet, efter furiösa krig och förstörelsevindar, och såg "märkliga ting"; genom hela romanen ges vinkar om detta, och på slutet får vi dem i rikt mått. Drakar och demoner i jüngersk variant, sant mytskapande förmåga!

Ännu en man som förknippas med de gåtfulla, mytiska makter som ännu lägrar över nejden är Vigo, Manuel Venators lärare och förman på historiska institutet. För denne är allt besjälat, gudarna lever och det estetiska är vägledande i vardagen, ja är själva nyckeln till sagogrottan. Han har sina diskreta utlöpare i skogen. Venators andre lärare, Bruno, är dock motsatsen till Vigo; denne Bruno förknippas med titaner och med en striktare, formell-ideell syn på tillvaron. Han styrs av urbilderna.

Man kan fråga sig vari skillnaden egentligen ligger mellan Vigo och Bruno. Ja, för en som likt mig är uppfostrad i materialism och nihilism, är begrepp som "besjälat", "Gudar", "estetik", "idealism" och "urbilder" aspekter av en och samma lära, av andlighet och esoterica. Vigo och Bruno tenderar alltså att smälta samman - men det gör de även för berättarjaget, Venator-Jünger himself.

Distinktionen mellan dessa gurus är dock intressant att göra. För det sägs att medan Vigo går till skogen går Bruno till "katakomberna", teknikgrottor belägna under staden, mystiska mauretaniertillhåll med arkiv, datorer och titanisk kultur. I egenskap av historiker rådfrågas dessa arkiv regelmässigt av Venator, han gör det via "luminariet" som är en persondator kopplad till alla tänkbara källor i det förflutna. Allt man vill veta och se ur historien kan trollas fram, som en glorifierad Wikipedia; slår man in "Napoleon" ser man honom strax i sitt esse, och knappar man in sökord som "diffusion av befälsmakt i latinska imperier/Franco/Caesar/", så får man en redogörelse för detta med all tänkbar djup, bredd och höjd. Det gäller dock att kunna knappa in rätt koder, det blir som att spela på ett instrument.

Vad händer i romanen då?

Jo, detta: Venator manövrerar mellan sin far och bror, liberala opponenter, och Kondoren och dennes följe - och beslutar sig så för att följa den sistnämnde på en jakt ut i Skogarna, en jakt på själva Leviathan i "Moby Dicks" anda. Det är en snygg variant på det flyktmotiv som ofta finns i Jüngers romaner (q v "På marmorklipporna" och "Heliopolis") - för här finns ingen storstilad triumf i avskedet, det hela har resignationen präglat över sig.

Men romanens tour de force är att epilogen skrivs av brodern, rebellen som han legat i fejd med, och denne konstaterar att medan Venator inte älskade sin familj så älskade de trots allt honom. En passande humanism att avrunda med, en gnutta godhet som strålar fram.

Symbolismen i "Eumeswil"

1.

Det behövs ingen transcedens, allt finns här och nu. Allt är uppenbarat, lita på dina sinnen säger Goethe. Och "urbilden är bild och spegelbild", säger Jünger i sin roman från 1977: "Eumeswil".

Detta med bild och spegelbild kanske låter kryptiskt, så jag säger: den transcendentala förebilden, alltså urbilden eller idén, återges i sin avbild, sin jordiska kopia. Men urbilden är både transcendent och immanent, finns både i sin timliga avbild liksom den svävar i en tyngdlös eter. Urbilden är bild och spegelbild.

Det fantastiska finns här och nu, idén innebor i de timliga kopiorna, i tingen i vardagsvärlden. "Universalia in re" kallade Aristoteles det hela, allmänbegreppen finns i föremålen. Det är bara i vår egen föreställning de tenderar att finnas "efteråt" (post rem), när vi betraktat tingen och luskat ut deras ideella grund.

Allting korresponderar, skulle Swedenborg ha sagt. Allting har sin ideella motsvarighet, tingen finns där för att idéerna ska ha något att visa sig i.

Vad betyder då detta, konkret?

Kanske detta: vi får ibland en känsla av överjordisk skönhet, av "det som ska hända i sagan ska hända även mig" (Södergran). Då är det idén som skymtar fram, den eviga urbilden. Vi kan vistas på en vanlig, jordisk plats och plötsligt känna gudomlig närvaro ("liv finns bara där det gudomliga närvarar, och det gudomliga livet är evig närvaro" sa Jünger); då är det som om avbild och himmelsk förebild förenades, som om urbilden blev bild och spegelbild på samma gång.

"Beneath all that glitter of Tinseltown, there's real glitter." Så säger man om Hollywood, med innebörden att det trots allt är något magiskt över staden, det är en plats för drömmar vad än cynikerna säger. Den är "sinnlig-översinnlig" i Goethes mening, momentant verklig och drömartad. En "dubbel-aspekt-teori" för det transcendenta, vilket är just vad "urbilden är bild och spegelbild" handlar om.

2.

Djuren lever annorlunda liv än vi, de har ingen frihet men heller ingen ångest; de leds av sin instinkt, och utöver det direkt av Gud. Därför kan det vara berikande att betrakta djur, att förnimma vad som utstrålar ur deras ansikten; detta säger oss mer om animalt liv än att studera utvecklingslinjer och kamp för överlevnad.

Detta lär oss Jünger i "Eumeswil". Han säger vidare att djur må utrotas och försvinna från jordens yta, men de lever trots allt vidare i heraldik och stjärnbilder, i eviga urbilder. Oxen i Dalslands vapen, laxarna i Ångermanlands och fåret i Gotlands: voilà levande exempel på urbilder, arketyper som påverkas oss omedvetet.

Apropå djur talar Jünger i samma roman om fågelskådningens värde: "ögat får sitt lystmäte här och nu och inte i något hinsides". Ett exempel på detta med "universalia in re" som berördes ovan.

Denna "Eumeswil" är minsann rik på esoterica. Djupa tankar stöts och blöts, men allt förankras i föremål och symboler - tack vare bland annat läran om urbilder. Som detta med önskan att väcka det döda till liv, exemplifierat av en förstenad snäcka som Manuel Venator håller i sin hand; han undrar om han via projicering av urbild kan få stenen att leva upp igen, att åter ge liv åt det hav den en gång simmat i. Det skulle i så fall vara samma typ av återuppståndelse som när en gammal text slås upp och åter bli läst.

"Klippan väntar på att beröras av Mose stav" avslutar Jünger resonemanget, ett bra exempel på hans nyttjande av innebördsrika bilder. Ett slags hieroglyfskrift.

3.

Det absoluta är svårt att nå i vår betingade värld, i vår sedvanliga vardagstillvaro heter det i "På marmorklipporna". Men som jag framhållit ovan så kan vi ibland se urbilden i avbilden, det eviga i det föränderliga, det objektiva i det subjektiva. Dock kan man fråga sig om alltför mycken skönhet tröttar ut en, om vi verkligen är i stånd att uppfatta skönheten i detta absoluta?

Kanske är Jüngers strävan att skildra urbilder, typer och modeller lite alienerande för en vanlig läsare. Han har fått kritik för att hans gestalter saknar kött på benen, de är abstrakta figurer - men, vill jag hävda, givet strävan att fånga det absoluta så lyckas han väl. Han har på esoterisk grund byggt sina marmorklippor, Heliopolis och Eumeswil, fyllt dem med lätt abstrakta arketyper och miljöer - men på de premisserna fungerar det, det lever. Det är inte några maskerade filosofiska avhandlingar han ger oss, nej det är idéromaner rika på mänskliga perspektiv, balans och måtta. Han ger sig inte av på någon tangent ut i det blå, utan visar tydligt att han hör hemma i mänskligheten. "He has accepted membership in the human race", som Kuttner sa om Heinlein.

4.

Mer ideellt ur Jüngers roman, mer exempel på visdom uppenbarad i föremål och symboler? Det kan i så fall vara när han säger att en jägares troféer är bärare av magisk kraft, det är inga tomma prydnadsföremål man hänger upp. Detsamma kan gälla för schackspelet; det är inte bara ett tidsfördriv, ånej, för "schackspelets kung bevarar magin från det arkaiska kungadömet".

I "Eumeswil" framhålls även att en stads sanna natur visar sig dels på gravplatsen, dels på torget; gå till dessa platser och se om de är välordnade, ger känsla av balans och måtta eller är fula, vulgära och vanskötta. Ännu ett exempel på universalia in re, på det diskreta i kontinuet, på hur subtila krafter inverkar på vår vardagsvärld.

Jünger himself praktiserade metoden när han var ute och reste, kollade in kyrkogård och marknad för att ta pulsen på ett nytt resmål. Själv kan man ju göra testet på sitt Uppsala och säga att kyrkogården är välordnad, ger ett bra intryck, vi vårdar oss om de döda, och lördagens marknad på Vaksala torg ger ett vitalt och spännande intryck. Men denna är för sin del bara en second hand-marknad, en loppis; försäljning av livets nödtorft försiggår på andra platser, och en lördag på Ica Maxi ger förvisso en annan bild på tillståndet i vår stad: uttröttade familjer med skrikande barn, överfulla vagnar och inte en glad min så långt ögat ser. En känsla av hunger råder, trots allt överflöd.

Åter till "här och nu"-esoterikern Jünger. Om en av sina lärare säger eumeswilaren Venator att denne återfört eidos till den yttre gestalten; han låter det underbara finnas här och nu och inte i någon fjärran idévärld. Allt finns i det du ser med egna ögon: i molnens gång, träd och blad och gökens hoande. Universalia in re återigen. Detta med eidos synlig i gestalten kan annars sägas vara Plotinos' credo, nyplatonisten som utvecklade och förenade Platon med Aristoteles; diskrepansen mellan dessa två var blott skenbar, bara något för filosofilärare att hänga upp sig på. Vi andra ser ju med Plotinos att båda var esoteriker med blick för det diskreta i tillvaron.

5.

Det gäller att betrakta tingen och låta deras väsen tala till oss, säger Jünger. Likt Södergran fann han hemligheten i gräset i hallonbacken.

Han noterade till exempel hur olja i ett fat är mörk, medan en utspilld droppe är en psykedelisk palett, just på grund av att dess yta är så tunn. Det är återigen Goethes "sinnligt-översinnlig".

Och vägen till söderns paradis finner man dels med kartor, dels med bilder av överflöd, av mognande vindruvor i solen. Detta säger oss Silverräven, detta är hans symbolism in nuce. Han idkar (som någon sa) "Seinsverbundenheit und Daseinsbejahung": han accepterar sin roll i det vardagliga Varat, läser tecknen och glädjer sig åt formernas verklighet.

Man kan säga: hans var "den eros som visar på värde och vara bakom tingen, men även i dem"...

Sen silverräv

Jag har på sistone läst Jüngers sena dagböcker, "Siebzig verweht". Liksom "Jahre der Okkupation", dagbok från 1945 till 1949.

Vad som fastnat? Ur den förra är det diverse sentenser författaren fått sig tillsända, aforismer av det ena eller andra slaget; vi kan strunta i avsändaren och klassa dem som Jüngers. Som "bara Gud vet om han existerar eller inte" och "i en stad där bankerna är högre än templen bör man ana fanstyg".

Visst finns det guldkorn, båda här och i "Jahre...". Ändå får man väl säga att den gode Silverräven blev lite sur och butter på slutet, det är en konservativ reservkrycka som sitter och grunnar, sida upp och sida ner. Och Ernstels dödsdag och födelsedag varje år, o vad det är synd om honom... Det är en tragik detta att han förlorade sin son, men den litterära effekten under dagsboksläsandet blir lite märklig så att säga. Det är Jüngers något bristande stilkänsla som här spelar in; han må i verkliga livet ha saknat sin son, år ut och år in, men att som läsare konfronteras med denna trop var 50:e sida gör att man tröttnar.

Han hade sina käpphästar och fixa idéer. Vad man retar sig på är de bristande esoteriska insikterna. Han är mer metafysisk än mången annan författare, no doubt, men att han inte insåg reinkarnationens idé slår mig som märklig. Hade han insett den skulle vi sluppit läsa alla hans naiva spekulationer kring vad som händer när man dör. Vi andra fattar ju att vad man gör i livet spelar roll; ens handlingar och tankar alstrar karma, som bestämmer ens återfödelse i nästa tillvaro - en tillvaro som människa, glöm det där med att återfödas som djur. Har man väl påbörjat en människocykel fortsätter man på den.

I tidskriften Hjärnstorm berättar Björn Cederberg om hur det var att filma Jünger (http://hjarnstorm.com/79/cederberg.html). Jag gläder mig åt slutraden i artikeln, där den bärande tanken ur "Sizilischer Briefe an den Mann in Mond" återges: man kan dels se månen som en steril klippa i den tomma rymden, blottlagd för oss av den moderna vetenskapens instrument, och dels som den hjärtevärmande, livgivande mångudinnan i all världens myter. Annars rör sig artikeln mycket kring titaner och teknik, nihilism och krig, allting i och för sig sant och tänkvärt, ja nyttigt kanske som en första introduktion för den nyfikne.

Själv kan jag dock känna en övermättnad inför dessa termer och teorier, inför profetiorna om hur världen utarmas mer och mer och eländet blir institutionellt. Det kan till slut landa i själva den defaitism som Jünger varnade för, en "det spelar ingen roll"-attityd som är precis vad titanerna vill ha. Bättre i så fall att odla sin trädgård och spankulera i skogen, precis det som Jünger gjorde på sin ålders höst - men även i sin sista dagbok fick han inte fram den där sidan så bra, nej hellre hänga över dagstidningen och buttra över senaste dumt...

Jünger kände till gudar och myter, det diskreta i kontinuet, de osynliga krafter som inflyter i våra liv - men han saknade den där sista knuffen in i trons värld, om jag så får säga. En viss närsynthet och perukstockighet präglade hans utblick in i det sista. Nu sägs ju att han blev katolik på sitt yttersta; han hade besökt ett kloster och förundrats över munkarnas åsyn, "som om de vore druckna". De hade upplevt något större, något högre. Så meddelar oss Bo Cavefors (se blogroll).

Det intressanta är så klart att Jünger skribenten kände till detta långt tidigare. Han skriver i "Eumeswil" att "driften att be är starkare än sexdriften" - och mer fromt, mer munklikt kan man inte uttrycka sig. Men att tillämpa det i sitt eget liv, ta steget till den oreserverade trons domäner? Hmm...

Jag anklagar honom inte. Jag vet själv som romanförfattare (baserat på en text i min hårddisk) att det är en sak att utmåla en världsbild i en story, en annan att verkligen leva detta credo i sin vardag. Jag bara pekar på en diskrepans man som läsare möter hos Jünger.

Silverrävens geografi

I norr ligger Skogen, en mossig mörkmård som sprider dunst och dimma, fanstyg och konstigheter, hemvist för Överjägmästaren och hans skaror. Hit ska råttfångaren från Hameln till sist ha begett sig, liksom den blev tillflykt för Villon efter domen, skingrade rövarband, kättare och stugsittare.

Söder därom ligger Campagnan, en fri betesmark med arkaiska bondgårdar, befolkade med troget folk såsom Belovar, herden bland herdar. En man att lita på, både i dryckeslaget och i striden, och då vid blodshämnden framför allt!

Söder om Campagnan reser sig så Marmorklipporna, en ås bevuxen med ginst och lejongap, lupiner och timjan, och befolkad av ödlor som solar sig på klipporna under middagstimman. Här bor också Otho med sin broder, blomstersamlande goddagspiltar med hjärtat på rätta stället; de har kontaker både i Campagnan och nere i städerna, hamnstäderna vid Stora Marina. Bortom detta vatten kan man ana Burgunds rika länder, och vänder man sig mot norr kan man se berg och glaciärer.

Så ser geografin ut i Ernst Jüngers "På marmorklipporna", ett härligt fantasiland som jag aldrig sett avbildad i någon utgåva, ingen tecknad karta har funnits med. Det hade väl blivit för down-market. Men sf-romanen från 1949, "Heliopolis", hade minsann en handritad och kolorerad karta i tyska originalutgåvan, signerad Werner Höll. Längst i söder ser man där fängelseön man passerar under öppningskapitlets seglats, ja man beseglar själva sundet mellan denna och den lyckligare ön intill som en gång hade sommarhus, men som nu endast blir mål för utflykter av ungdom som tänder eldar på marmorgolven och dansar i musisk yra tills sol går upp.

Huvuddelen av kartan upptas såklart av staden Heliopolis, med två landsporrar inramande hamnen à la Genua. Från hamnkajens mitt går kan man anträda en vandring upp mot kyrkan, vandra längs Corson som delar staden itu; på vänster hand har man organiskt gatunät samt ett palats, en klassisk maktboning för Prokonsuln och hans legitima arméfolk. På höger hand har man vanliga rutnätskvarter samt Landsfurstens pentagonala fäste, en mörk byråkratblaffa som utövar sin makt mer osynligt.

Pentagonalt var ordet, och vid samma tid som boken skrev byggde ju jänkarna sitt Pentagon, försvarshögkvarteret i Washington. I sin ursprungliga plan skulle byggnaden ha saknat fönster, vilket skulle ha gjort den till en väl skyddad bunker i det krig man fruktade komma (och det skulle nog gett visst skydd mot det plan som störtade där 9/11) - men så som sakerna stod så beslöt man sig för att ha fönster ändå. Idén som sådan var ändå ganska talande, och Jünger förevigade den i sitt landsfurstetempel.

Så kan vi titta på "Eumeswil" från 1977, ännu en framtidsstad i Silverrävens fatabur, men denna har ingen karta på försättsbladet. Jag tror heller inte det behövs; berättarstilen är starkt subjektiv och någon tidslinje finns inte, några målande vyer av miljön ges inte. Men där finns förvisso detaljer, som Kondorens tvingborg, hans kasba på ett krön, och fågelrika marker vid en flod, en borgerlig stad och en hamn och så vidare.

Vid "På marmorklipporna" och "Heliopolis" tycks Jünger ha haft en fix karta som han skrev utifrån, men vad gäller "Eumeswil" lät han staden bara hända. "It's all in the mind"...

Europeisk skiffy

1.

I Jules Vernes "Resa till jordens medelpunkt" (1864) tar sig ett vetenskapsteam ner i en vulkan, Snaeffelsjökull på Island. De fortsätter ner i underjorden, ett par hundra kilometer under jordytan, vandrar och får se både det ena och det andra, en urtidsmänniska och en dinosaurie vill jag minnas. Well, ett underjordiskt hav korsas i alla fall, det minns jag tydligt.

Sist av allt tar man sig ut via ett vulkanutbrott i Stromboli; man flyter på lavan.

2.

Michael Moorcock har en roman som heter "Count Brass" (1973), "Greve Brons" på svenska. Den är volym ett i den andra sviten om Dorian Hawkmoon och dennes kamp mot Granbretans horder.

I slutet av första sviten var Granbretan besegrat men Count Brass död: "win some, lose some". Nu önskar Hawkmoon att denne feodalherre levde igen. Hawkmoon kommer vad det lider till en alternativ värld där striden om Londra utkämpas på nytt, och här överlever Count Brass - men Hawkmoons fru Yisselda dör istället!

Sens moral: man ska nöja sig med det man har, "the past is a thing of the past".

3.

Fred Hoyles "Det svarta molnet" ("The Black Cloud") skulle kunna beskrivas enligt följande:

Ett moln med interstellärt stoft utvecklar intelligens, och det har så stor volym att det kan omsluta en sol och värma sig hos den. Det tar kontakt med vetenskapsmän på jorden på detta sätt.

Detta är stram "scientist"-fiction, astronomvarianten. Laboratoriets kalla ljus skiner här liksom i Asimovs "Själva gudarna" (1973), i delen där den jordiska sidan av aktuellt energiutbyte skildras. Ännu en i samma genre är Benfords "Timescape".

Asimov är amerikan och svär mot rubriken här, men det räddas av att titeln i hans roman kommer från en rad i Schillers pjäs "Die Jungfrau von Orléans":

"Gegen die Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens."

Alltså: Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Asimov har gjort detta till titlar på romanens vardera tre delar, à la: "Mot dumheten... kämpar själva gudarna... förgäves." Snygg parad, ger romanen en kulturell touch mitt i all lysrörsbelysning!

4.

I H. G. Wells novellsamling "Den stulna bacillen" ("The stolen bacillus", 1895) finns en novell som heter "Mannen med diamanterna". Den handlar om en man som tillverkar diamanter genom explosioner i en låda.

Novellerna i övrigt har trygg berättarröst och lugn utblick: viktoriansk herrklubb. Det får mig att tänka på en något senare engelsk sf-roman som Aldiss berättar om i "Trillion Year Sprees", har glömt författarnamnet men den handlade om en sedvanlig gentleman som sitter hemma och donar, och plötsligt drabbas av utomjordisk invasion, kosmiskt oväder eller vad.

Men gentlemannen har ju sin "stiff upper lip", så han behåller fattningen och säger: "I decided to meet the crisis in the library"...

Här har vi in nuce en småborgerlig världsbild: inget kan rubba en, allt är tryggt, inte ens kosmiska stormar kan mer än rufsa en och annan hårtest. Knappast en "berättarstil direkt engagerad i händelserna", som en André Malraux eftersträvade...

5.

"Gullivers resor" skrevs av Jonathan Swift. I denna roman berättar huvudpersonen i jagform. Berättelsen utspelas maj 1699 - december 1715.

Detta är fakta om denna roman. Vad med tyckandet då, det personliga perspektivet? Vad säger Svensson om denna bok?

Laputa-scenerna är rätt okej. Är inte denna stads innevånare på pricken alltså, som stolliga perukstockar i stil med sjömännen i Poes "Flaskpost"; de har tillgång till allehanda instrument, kartor och vetenskapliga verktyg, men de ser endast i kors; ena ögat ser inåt, det andra utåt. De saknar djupseende, saknar den stereoskopiska blicken.

Var det inte Swift som på sin ålders höst blev misantrop, speglat i Gulliver som efter vistelsen hos hästfolket mest gillade att prata med djur? Swift tröttnade på att umgås med lärt folk, och hade på sitt yttersta endast en obildad tjänsteflicka hos sig; han gillade att prata med henne och dryfta de enkla tingen: väder och vind, hus och hem, barn och blomster. Denna språkmättnad, mättnaden på retorik och skitsnack kan jag själv känna ibland. Back to basics, skriv en haiku.

6.

I novellen "Möte med Medusa" av Arthur C. Clarke förekommer några märkliga varelser i Jupiters atmosfär: kilometerstora maneter som livnär sig på luftplankton, maneter som i sin tur blir byte för köttätande mantor - såframt man inte hunnit försvara sig med elstötar dessförinnan.

Detta ekosystem förekom också perifert i Clarkes roman "2010: Odyssey Two" (1982). Det var när den förvandlade David Bowman från "2001" for omkring i solsystemet som en osalig - eller salig - ande.

7.

I Ernst Jüngers "Eumeswil" från 1977 lever en så kallad anark i en framtida stadsstat: han är inte anarkist, han rusar inte runt på gatan och skriker uppror. Nej, han lever småborgerligt och passar till och med upp på stadens härskare, allt för att få tillgång till ideella spånor från maktens bord. Han är nämligen historiker också.

En intressant distinktion görs gentemot partisaner och kriminella beträffande hur de ser på lagen: partisaner vill ändra den och kriminella bryta den, men anarken vill ingetdera, han är varken för eller mot lagen. Han betraktar den som oundviklig, som naturlagar eller trafikregler. Och de senare är bra att kunna, man slipper ju bli överkörd till exempel.

Anarken erkänner rätten men inte lagen heter det på ett annat ställe. En skillnad