Judas Priest: Sad Wings of Destiny

Halford var poet. Det är inga överord. Spontanistisk poet måhända, men det är en erkänd genre; se bland annat Greitz och Gyllenstens "Camera Obscura", en modern klassiker. Och ser vi till rocken var ju Bowie en rätt god nonsenslyriker, fast det är en sak för sig: "It's on America's tortured brow / that Mickey Mouse has grown up a cow"...

Halfords poesi finner man både här och där, inte bara i låtarna, nej den pryder även omslagen. Vem minns till exempel inte prosaskissen på "Defenders of the Faith"-LP:n:

Rising from darkness where hell hath no mercy and
the screams of vengeance echo on forever, only
those who keep the faith shall escape the wrath of
the Metallian...

Undertecknat "Master of all Metal". På Plattan före, den med den glada gula örnen, fanns en liknande blurb:

From a distant land came a winged warrior. Nothing
remained hallowed, nothing remained sacred as it
uttered its battle cry: Screaming for Vengenance.

Det sista var ju också titeln på plattan.

Dessa skivor kom på 80-talet, men redan i början var Halford igång som omslagspoet. Ta bara titeln på 1976-plattan, "Sad Wings of Destiny", detta är poesi in nuce. Lägg till detta Woodroffes bild och du har en klassiker.

Anslaget är pampigt redan från början med ett pianopreludium. Sedan dånar man iväg med "Tyrant", en svidande vidräkning med totalitära regimer. Diktatorer i öst och väst drog åt sig öronen när Judas Priest morrade:

Tyrant conqueror of all,
tyrant he is destructor,
tyrant, every man shall fall...

"Genocide" är lika politisk den: en låt mot folkmord. Priest låter hela världen veta: vi stödjer inte folkmord...

Sedan kommer den stilla balladen "Epitaph": piano och skönsång. "The old man sitting there, his head bowed down"... Slutet tonas ut för att explodera i "Island of Domination", en rivig sak, lagom lång och utan tempobyten: "Now we are taken... on to the Island... of Domination...!"

Sidan två på detta första, riktiga Judas Priest-vax ("Rocka Rolla" räknas inte) inleds stilriktigt med "Victim of Changes", en episk saga om en dam som super ner sig:

Whiskey woman don't you know that you are driving me insane?
The liquor you give stems your will to live and gets right to my brain.
You try to find your way through life, try to get some new direction.
Another woman's got a man, she wont find no new connection.

Takes another drink or two, things look better when she's through...

Låten går i tungt malande tongångar, blytungt är ordet. Sin definitiva form har denna låt inte här, nej den lät bättre senare, till exempel live på "Rock Pop Heavy Metal Festilval" i Dortmund 1983. Nåväl, det är en episk låt väl värd att närgranska. Efter en tunggungande gitarrövergång kommer vers två:

Takes another look around, you're not going anywhere,
you've realised you're getting old and no one seems to care.
Try to find your way again, try to find some new...
Another woman's got her man, she wont find a new...

Takes another drink or two, things look better when she's through...

Efter en "gitarrvirvel" (ett Tiptonriff först spelat sakta, så snabbare och snabbare) kommer så en märklig Halfordgrej: låten stannar upp och vi får ett recitativ med korthuggna rader:

You've been - foolin' - with some - hot guy.
I want - to know - why is - it why.
Get up - get out - you know - you really blew it.
I've had enough - I've had enough - good God, pluck me...

Så kommer ett sedvanligare gitarrsolo, och efter ett snyggt tempobyte fortsätter låten i lugnare takt, med de odödliga raderna:

Once she was wonderful, once she was fine,
once she was beautiful, once she was mine.
Now change has come over her body,
she doesn't see me anymore...

Changes... changes... changes...
Victim of Changes!!!

Det sista skriks ut i ett klimax, och så ros låten hem av Tipton-Downing i tunga ackordföljder. Man är mållös; detta är ett sant rockepos, över sju minuter långt och med väl avgränsade satser, men väl ihoplött och synnerligen koncentrerat i uttrycket. Att det är så många satser beror på att detta opus var två låtar från början, Al Atkins "Whiskey Woman" och Halfords "Red Light Lady". Atkins var sångare i början av gruppens karriär.

Därnäst på plattan "Sad Wings..." kommer "Ripper", om en viss kvinnomördare i London. Vass. Ersättaren för Halford på 90-talet, "Ripper" Owens, fick jobbet just för sin förmåga att ta de höga tonerna i den här: "In for suprise, you're in for a cho-aaaaa!!!"

Plattan rundas av med "Dreamer Deceiver", en rätt snabb sak som pekar fram mot tajtare nejder. In alles är denna platta bra på alla punkter, utom att det saknas lite polityr, lite finish. Många av låtarna får sina definitiva versioner först på live-LP:n "Unleashed in the East" (se nedan i denna etikett). Men allt som gör Judas Priest stort finns här: snabbrock och invecklade ackordföljder, Halfordsång från ljusaste falsett till mörkaste källarvalv, samt både tuffa låtar och softare tongångar.

Judas Priest 1982-88

In the cities of the world,
you know every boy and girl
goes crazy to the beats of rock'n'roll.
And as the volume's soaring,
all the crowd is roaring:
"Let it roll!"

Så låter "Rock You All Around the World" från "Turbo", 1986. En Judas Priest-platta om ni inte förstått det. En trallvänlig sak, en melodiradioanpassad skiva, inte min favorit men okej ändå. Tuff är till exempel "Private Property", och "Parental Guidance" är en allsångstjoare mot Tipper Gores städprojekt: ingen censur, men varningsetiketter på hård musik. Hon hade ju velat förbjuda "Eat Me Alive" från föregående Priest-LP:n, dumfjollan, hon fattade inte vad metaforer är...

Å andra sidan kan man ju hålla med om att låtar inte bör uppmana till självmord. Gjorde Priests gamla "Beyond the Realms of Death" det? Nej inte direkt, man kan inte som musiker åtalas för medhjälp till självmord (vilket ju var på tapeten för JP). Men jag får för mig att rockmusiker slutade göra explicita självmordslåtar efter det här. Ozzys "Suicide Solution" var ju också indraget, nån ungdom hade visst tagit livet av sig efter den - och visst kunde Ozzy försvara sig med att den handlade om Bon Scott och inget annat. Kruxet tycks vara att inte göra såna här låtar för långsamma; Sabbaths "Die Young" har ett synnerligen explicit budskap, men ingen har dödat sig till den för den är så snabb gissar jag. Den är för up-tempo...

Titellåten på "Turbo" har väl viss flair, annars finns här inte mycket att säga. Jo man hade syntar på denna platta, för första och enda gången. Det var populärt då, till och med Iron Maiden hade det ("Seventh Son"), trots hälsningen på sitt 1982-vax: "No synths or ulterior motives"...

Vi går till Priest och "Ram it Down" från 1988. Här var det hårdare tongångar, även om allt i grunden är melodisk hårdrock av beprövat snitt. "Monsters of Rock" är en lätt parodisk sak om hårdrockens födelse i "the Black Country", den reella Birminghamnejden som här blir mytisk: ett rockmonster föddes, och "millions cheered this spectacle on stage, as it bellowed out in rage"...

"Blood Red Skies" är tung kamprock, och titellåten harmonisk snabbrock. Generellt speglar plattan hårdrockens övermognad, mid-to-late-eighties var inga kreativa guldår, det var bara mer av samma medicin. "Defenders of the Faith" från 1984 är egentligen likadan: man tar i så man spricker på "Freewheel Burning" och "The Sentinel", snabbrock och våldsrock återigen, men "Jawbreaker" har viss elegans liksom "Rock Hard Ride Free" och boogiegunget i "Love Bites". Gitarrsoundet är överstyrt och ZZ-Top-distat, och det ger plattan omisskännlig krydda.

"Heavy Duty/Defenders of the Faith" är en allsångsrökare med facistoida undertoner: tillsammans är vi starka... Eller kanske bara en solidaritetens lovsång?

Lets all join forces,
rule with an iron hand,
and prove to all the world
metal rules the land!

"Screaming for Vengeance" från 1982 är min favorit bland dessa vax. "Riding on the Wind", "Electric Eye", "Pain and Pleasure"... "Take these chains", "Devil's Child" och "Fever", ja jag har långt om länge börjat gilla även "You've Got Another Thing Coming". Denna har länge haft klassikerstatus men har inte funnit nåd hos mig: den har ju ingen refräng... Men så är det med stora skivor, har man lyssnat på dem länge kapitulerar man även för de mindre lysande spåren.

Titellåten på denna 1982-platta är såklart imponerande. Men favoriten är nog "Riding on the Wind" som jag citerat tidigare. "Electric Eye" är för sin del Priest-poesi:

I'm made of metal,
my circuits gleam,
I am perpetual,
I keep the country clean.

I'm elected, electric spy,
I'm protected, electric eye...

Och slutet:

Protected - Detective - Electric Eye.

Visar var skåpet ska stå... Annars en låt om den ökande kameraövervakningen i England, den var omfattande redan då.

Halford som poet

Grand canyons
of space and time universal,
I face the impenetrable wall.

Stand! Punch!
Hooks to my brain are well in!
Stand! Punch!
I know what I am, I'm Berlin!

Så låter "Dissident Aggressor" från "Sin After Sin". Av Judas Priest, Rob Halford vid pennan. Härlig absurdism att börja dagen med. Att låten är progressiv och dann hjälper förstås också. Ett musikaliskt äventyr!

Shooting for the stars,
cruise the speed of light,
glowing god of Mars,
body burning bright.

Voilà ännu en Halford-text, spontan och vital. Låten är "Riding on the Wind" från 1982, en smärre höjdpunkt i melodiska marker, tung lätthet och drömmar om "ansiktet på Mars".

Min favoritlåt ur Priestkatalogen dessa dar är "Last Rose of Summer" från "Sin After Sin". En soft ballad med akustiskt komp, en låt man spelade med rodnande kinder en gång i världen, den kändes urlöjlig.

Men den har växt med åren. Den är helgjuten. Halford fraserar ledigt, är bekväm som crooner, besjunger rosor och kärlek med sällspord elegans:

Throughout the soft and timeless days of August,
from now the shadows begin to grow much longer.
The sunset's fires has deepened a bloody red,
I give you this, the last rose of summer!

Hög ton där! Och så refrängen:

A token of my unyielding love,
for when the winter's mantle stills the earth,
and all around seems dead and cold, this rose
reminds you of a time when all was warm and living.

Texten må verka banal, men fraseringen är innovativ och betonar känslan.

Så vers 2, lämplig just idag då vi har en vinter-setback med snö och kyla:

Do not despair, Mother Nature's simply resting
in sleep she has well earned.
'Til one day, not so very far from now,
with the opening of the first rose bud I shall return!

En triumfatorisk försäkran: till våren, till våren, då blir allt bättre! Visst måste man greppa tidlösheten och se varje dag som speciell, men finge man välja så väljer man såklart vår och grönska före snö och kyla.

Låten fortsätter med refrängen ånyo, uttonat med titeln upprepad. Ett diskret ögonblick på en av Priests många skivor, men ett minnesvärt sådant. Enligt uppgift ska gruppen kanske göra en samlingsskiva med sina akustiska nummer, sina ballader och lugnare lådar som skulle funka unplugged, och då är "Rose" given. Plus "Epitaph", "Before the Dawn", "When the Night Comes Down" (1984), "Fever" (1982) och möjligen några fler.

Vad gäller Halford som poet och författare så skrev han en story en gång, en fantasyberättelse av det ena eller andra slaget. Tillfrågad av Sweden Rock Magazine vad det blev av den, så sa mannen bara att den kommit bort, det blev inget av den. Men en gång i tiden närde Halford tydligen ambitionen att bli mer än metallgud, han ville bli "riktig författare". Det ni!

Judas Priest: Unleashed in the East

Det började lite trevande, men efterhand fann de vad de sökte.

Man tog för sig ordentligt av det metalliska smörgåsbordet, men man orkade liksom inte smälta allt.

Det tog tid, men skam den som ger sig...

Det handlar som ni förstår om metallguttarna Judas Priest. Deras första handfull plattor var alla imponerande på sitt sätt, men de saknade något: det där lilla extra. Men på live-LP:n "Unleashed in the East" föll allt på plats.

Året var 1979 och man utgav ljudspåret från olika Japan-gig. Det är full speed från början, med "Exciter" från andra LP:n som här får sig syrgasbehandling och exciteras till än högre nivåer; speedmetal är född, med dubbla gitarrer och dubbla solon och extas bortom Bortom. "Running Wild" utgör en lagom mellanrätt, och så är det rätt ner i inferno med "Sinner"; solot är en sann helvetstripp, en skärseld av riff som i Rainbows "Gates of Babylon".

"Ripper" låter oss för sin del landa i ett dimmigt London med en galning lös, och så avslutas sidan med en helt enorm cover, en ready-made som här görs ännu bättre: "The Green Manalishi (with the Two-Pronged Crown)". Fleetwood Macs version saknade den fart och fläkt som Priest ger låten, men man må prisa Peter Green för texten, maken till suggestiv turistresa:

Now when the day goes to sleep and the full-moon looks,
and the night is so black that the darkness cooks,
and you come creeping around,
making me do things I don't wanna do.

'Cos your the Green Manalishi with the two-pronged crown,
all night dragging us up, or you're bringing us down,
taking my love and slip away, leaving me here,
trying to keep from following you...

Lättflygande poesi till blytungt komp: metal när den är som bäst.

Sidan B inleds med ännu en cover, Joan Baez' "Diamonds and Rust". Efter ett krunschigt intro av Tipton ges Baez samma magiska behandling som Nazareth gav Joni Mitchells "This Flight Tonight": originalet omformat nästan till oigenkännlighet, till något bättre och svängigare. Så ska en cover vara, den ska tillföra något. Halford är också mannen att sjunga denna romantiska text, han har många sidor:

Now I see you standing on a road with snow in your hair,
now we're looking out the window of the hotel
of the Washington Square,
our breath comes in white clouds,
mingles and hangs in the air;
speaking strictly for me, we both could have died
then and there...

Perfekt samspel Tipton-Halford för övrigt. Så kommer mini-eposet "Victim of Changes", en tidig komposition som bara blir bättre med åren. Tungt malande rårock som efter en solovirvel går ut i softare marker, och sedan i desperation och falsettskrik: en given live-favorit.

Skivan slutar med flygande fanor med "Genocide" och "Tyrant": så här ska de låta, versionerna på "Sad Wings of Destiny" framstår som skäligen bleka i jämförelse. "Twin guitar attack" i introt och recitativ i mitten på den förra gör den minnesvärd. Och den sistnämnda är en snabbform med snabbsång, med nedsaktning strax innan slutet, och så upp i fart igen till det triumfatoriska slutversen:

Bound for our soles, rest in fear,
shame and shuggo, we all go
we don't joke in dread we live
since tyrant wasn't born...

My legion...

tyrant
tyrant
tyrant he is destructor,
tyrant, every man shall - fall!

Ett sista falsettskrik, riffkaskad och finito, och extatisk jubel från japanerna. Priest hade bosatt sig i svängiga marker, de var hemma: "they had arrived".

Judas Priest: Point of Entry

1.

Spectral gliders drifting in the air,
wheels of wonder floating everywhere;
draped in rainbows gently we ascend...

Detta är en hymn till solara änglar, en lovsång i metall och jetplanssus som inleder sidan B på Judas Priests "Point of Entry" från 1981. Detta är poesi, rocklyrik på hög nivå; en andlig sång med kristaller, gyllene auror och skinande ljusvalv:

Golden haloes radiating higher,
diamond visions softly breathing fire,
sky processions, we are watching you arrive...

Änglar och gudar, himmelska nejder: kanske ville man med denna "Solar Angels" toppa "Metal Gods" från föregående LP:n. I så fall lyckades man.

Annars har vi här sedvanliga partylåtar, sexlåtar och riffglitter, ja även ett reaggeintro som på "Turning Circles" - för dylik stilikon hade ju funkat på "British Steel", varför inte nu också... Tlll skillnad från nyssnämnda LP är denna ('81:an) lite lugnare, lite mer radioanpassad, lite mer USA-tillvänd, och denna ständiga tempoväxling blev ett mönster för mycken av Priests 80-tal: det blev hårdare med "Screaming for Vengeance" och '84:an, och så lite lugnare med "Turbo" från '86, mer radiopoppigt med syntar, och så mer metal igen i '88:an, "Ram It Down". Så vad ska man säga? Det är ändå mixen som är viktigast, nånstans i alla dessa stilbyten lever Priestessensen oförändrad.

2.

Ett subtema på "Point of Entry" är resan, bilåkandet, motorismen. Redan på A1, "Heading Out To The Highway", slås tonen an:

So I'm heading out to the highway,
I got nothing to lose at all,
gonna do it my way,
take a chance before I fall,
a chance before I fall!

Odödlig klassiker, given på alla listor över bilåkarlåtar jämte BTO:s, Springsteens och alla andras åklåtar. Men det slutar inte där för JP:s del, för nästa åklåt på "Point of Entry" är om möjligt ännu bättre: "Desert Plains". Månen har gått upp och en ensam hojåkare glider i natten, fartvinden blåser och motorn dunkar och kroppen värker, men nu gäller det att köra på, man har rytmen i blodet i budskapet klart:

From desert plains I bring you love...

Likt en motorburen messias har man farit ut i öknen för att finna katharsis, fått en uppenbarelse och insett att de sanna profeterna måste komma från öknen, bringande ett budskap till mänskligheten i form av en blomma.

Det åskar bland bergen. Kristallljus på instrumenten leder vägen. Kroppen värker men resan fortsätter, tills man ser målet i fjärran, människan som väntar på en, mänskligheten som åstundar ett budskap från öknens messias, MC-mannen som på ökenslätten funnit vägen, sanningen och livet.

Men det är inte slut därmed med åktemat på "Point of Entry", för på min Remasters-CD ges man bonuslåten "Thunder Road":

Red light, green light,
I'm coming home tonight,
burning the freeway,
out of control...

I've had enough,
dreams can wait,
I'm coming home...

Ett j-la åkande helt enkelt, från stad till stad, plats till plats, men till slut måste man komma hem. Låten pulserar i V8-rytm, går fram som ett expresståg - och så kommer ett stick då allt stannar av, endast ett recitativ med små gitarrblänk långt borta markerar liv - och så drar allt igång igen, med slutrader i "I'm coming home, I'm coming home"... ja det är vackert! Livsglädje, lovsång, rock forever.

En liveupptagning av "Desert Plains" avslutar härligheten, fullbordar restemat.

3.

Generellt är "Point of Entry" lågt rankad bland Priest-album. Det sålde inte så bra när det kom ut, det fanns så mycken annan bra metal ute då; Priest var lite i skuggan av Iron Maiden och Dio-Sabbath gissar jag, dessa turnerade för fulla hus medan Priests "PoE"-tour gick lite knackigt: bara en kväll utsåld på Hammersmith Odeon medan Maiden hade fem till exempel. Och jämfört med "British Steel" samt efterföljaren "Screaming for Vengeance" med det magnifika örnomslaget, ter sig möjligen "Point of Entry" lite blek - men strunt i det, allmänt taget är det en kanonplatta. Man har inte tråkigt en sekund - jo, möjligen efter inledningsriffet till "Don't Go", A-sidans andra låt som drar ner tempot lite. Man skulle ha haft "Hot Rockin" där istället, då hade rytmen upprätthållits.

En del låtar på skivan är skrivna lite med vänster hand, men har sin charm just på grund av detta: det är "throw-aways". In alles är detta en groovy platta som pryder sin plats i varje hem, särskilt remastern med bonusspåret, det där som gör restemat till en röd tråd plattan igenom.

Kungar, gudar, metallgudar: Judas Priest

Judas Priest bildades i Birmingham, England, i 70-talets början. Det var klasspolarna Ian Hill och Kenny "K. K." Downing som var trötta på skolan och industriatmosfären och ville ge sig ut i musiska marker. Det enda de tyckte var roligt var att spela, "och inte ens det kunde vi på den tiden" sa K. K. i en intervju ("The Hammer" 5/84).

Kenny kom på namnet, såklart inspirerad av filmen "Exorcisten", för när Max von Sydow anlänt säger man där: "The judas priest is here..." Den förste sångaren var med i bandet sex månader, sedan begick han självmord. Via en bekant fick man så tag på Rob Halford som sjöng i bandet Hiroshima, "ett stort namn på en liten grupp" enligt Rob. Strax fick man skivkontrakt, och bolaget Gull ville att de skulle ta in en keyboardist för att bredda sig. Men Priest sa nej, så det fick bli ännu en gitarrist istället: Glenn Tipton från The Flying Hat Band.

Man gick in i studion och spelade in "Rocka Rolla", men resultatet blev påvert, vilket delvis var producentens fel. Han förstod sig inte på tung rock och ditchade de snygga, invecklade kompositionerna som "Tyrant", "Genocide" och "Victim of Changes", som kom först på den andra LP:n. Men gruppen själv var också lite otajt, man saknade den där extra lilla skickligheten som behövdes för att nå fram.

Den andra LP:n blev i alla fall "Sad Wings of Destiny" 1976, med ett klassiskt omslag av Patrick Woodroffe: en fallen Lucifer som hamnat i helvetet, omvärvd av lågor. Här tog fantasyrocken fart och gruppen kunde visa upp sig från sin ekvilibristiska sida, ja även på uppföljaren "Sin After Sin" och "Stained Class", betraktad som en klassisk trilogi av de inbitna fansen. Musiken var ganska invecklad med tempobyten och 48 riff, det var preludier och helvetesbesök, men även stilla ballader och rakare rock.

Men det gick inte så bra för bandet, och man bytte trummis oftare än Spinal Tap. Så hade man ett tag irländaren Les Binks som plågade skinnen på "Stained Class", "Unleashed in the East" och "Killing Machine", men gruppen gillade egentligen inte hans stil, han var för teknisk. Man ville ha en enklare, mer hårtslående kille - och det fick man till slut med Dave Holland från Trapeze. I denna grupp var också Glenn Hughes, känd från Deep Purple, med en gång, liksom Maidentrummisen Clive Burr vill jag minnas.

Holland intog trumpodiet, man skrev 1980 och gruppen fick sitt genombrott med "British Steel". Som vi sett hade det gått halvknackigt ända sedan starten, och det antagligen för att man var den sista gruppen i den första generationen hårdrocksband, man kom med på sluttampen i vågen Purple-Sabbath-Zeppelin och marknaden var mättad. Ungefär samtidigt som Priest kom Thin Lizzy och AC/DC, men dessa lyckades faktiskt skapa sig en nisch innan punken kom och frös ute halvetablerade hårdrockare som Priest. Men från 1980 och framåt var det bara uppåt, en ny hårdrocksvåg hade startat och Priest fick en flygande start. Sättningen var:

. Ian Hill, bas

. Dave Holland, trummor

. Kenny Downing, gitarr

. Glenn Tipton, gitarr

. Rob Halford, sång

På 80-talet byggde Priest vidare på allt man redan vunnit, och la bara till ökad skicklighet, snabbare riff och ökad tyngd. Framöver ska jag recensera "Point of Entry" från 1981 plus (hoppeligen) skivorna fram till "Ram it Down" 1988. Sedan kom ännu en skiva med Halford på sång, "Painkiller", och sedan bytte man sångare till Ripper Owens. Därefter reformade man med Halford, men det där har jag ingen koll på musikaliskt.

Hur ska man karaktärisera Priest, vad är det speciella med dem? Tung, ekvilibristisk rock hade spelats före Priest, som gjorde vad det kunde med sina långa låtar, tempobyten och pompa och ståt - men det höll inte, det lät inte riktigt bra. Men det var den förkättrade punken, den som körde ut dem i kylan, som bar på svaret: ökat tempo och kortare låtar. Den speciella Priestmixen står klar på "Killing Machine" och "British Steel", med låtar som "Hell Bent for Leather", "Running Wild", "Rapid Fire", "Grinder" och "Steeler": det är punk spelad av hårdrockare, på samma sätt som Nirvana tio år senare var hårdrock spelad av punkare.

Nämnda Priestlåtar har vissa invecklade drag, vissa tvära kast och finesser, men allting döljs under en polerad yta av rostfritt stål. Man märker inte strukturen, ser inte stålkonstruktionen under alla dessa riff och rytmer, denna maskinpoesi.

Jämte detta har man också kvar sina stilla ballader, sina något längre låtar ("Victim of Changes" på sju minuter osv) och partyrökare, men kärnan i Priestsoundet är snabbrock spelad med total ekvilibrism. Punkinspirerat, men utan all punkens svagheter: nihilismen, motviljan att bli skicklig på sitt instrument och motviljan att ge ut mer än fyra album.

Judas Priest: de är inte kungar, de är gudar - metallgudar - Metal Gods, marching in the streets, dragging iron feet!

Judas Priest: British Steel

Det var våren 1980 och det drog ihop sig till storm på skivdiskarna: Judas Priest gav ut sin "British Steel". Från trallrocken på inledande "Breaking the Law" till det bländande solglittret på avslutande "Steeler" var detta en fullträff, en tiopoängare, en milstolpe i hårdrockshistorien. Detta är ett klassiskt album helt enkelt, "like it or not". Du måste kapitulera för dess briljans!

Nåväl: jag ska försöka dämpa superlativerna lite, försöka se sakligt på denna skiva. "Breaking the Law" är en lagom aptitretare, och har ett för Judas Priest mycket sparsmakat solo, ja det är väl bara ett ackord plus lite glasskross och siren som ljudeffekt.

Snabbare marker beträder vi i spår 2, "Rapid Fire":

Pounding the world like a battering ram,
forging the furnace for the final grand slam...

Lite larviga ord kanske men de har sin poetiska klang, det kan inte förnekas. Halford är rockpoet värd namnet, han kan slänga ihop en text på måfå och ändå inte hamna i skamvrån. Han förkroppar rocklyriken som spontanistisk poesi, annars en vedertagen form inom modernismen: se bland annat Gyllenstens "Camera Obscura", gjord som ett skämt men av Ekelöf klassad som just spontanism.

"Rapid Fire" rusar fram som ett godståg med gnistor i natten. Föredömligt kort solo även här, höjt en tonart. Dubbelgitarr-attacken betalar sig bra. "Metal Gods" är för sin del en liten teknovell till tonerna av en gånglåt:

Marching in the streets, dragging iron feet,
laser-beaming hearts, ripping men apart...

Hiding underground, knowing we'd be found,
meeting with our death, engulfed in molten breath...

Refrängen "Metal Gods" toppas av med ett snyggt Fender-riff, dubblerat för att ge djup. Enkla men smarta studioknep ger skivan relief, som skrammel- och piskljud i denna låt; de suggererar perfekt robotstoryn. Producent för denna och följande JP-storheter var annars Tom Allom.

"Grinder" är ett smärre paradnummer, så tajt så det är inte klokt: ett AC/DC-gung i strama tyglar och ett gudomligt solo, kort och slagkraftigt. Ja här är det hittar på löpande band, vilket kan vara definitionen på en klassiker: inga svackor!

"United", sist på sida A är en allsångsdänga för fotbollskörer, en snärtig bruckeldrummare. Refrängen har Halford sjungande i kör med sig själv, åter exempel på hur enkelt man kan kräma till det i studion med de rätta kontrollerna.

Sida B inleds med "Living After Midnight", en partyflängare:

Living after midnight,
rockin' to the dawn,
lovin' to the morning,
then I'm gone, I'm gone...

... plus den obligatoriska bögreferensen, "gonna blow you"... Man hade velat vara utan denna rad men nu står den där, har blivit del av allt det JP står för så okej då... Minns för övrigt att man visade videon till denna låt i morgonprogrammet "Trazan och Banarne" en gång i tiden, före MTV och allt: då var tre minuter rock på TV en stor sak!

Inledningsriffet till "You Don't have To Be Old To Be Wise" har något soligt över sig, något triumfatoriskt, som en balkong i morgonväkten: frän dist men ändå brinnande solblank. En halvgungande låt, trygg boogietakt och en eftersinnande text - vilket så klart inte hindrade Halford att på en av sina soloplattor göra låten "I'm Older So I'm Wiser"...

I've grown sick and tired of the same old lies,
my, I think you're a little young - so what's wrong:
you don't have to be old to be wise...

... pull out all the stops, throw the dice,
out on my own gonna do it alone,
when I need it, then I ask for advice...

En av många Halfordtexter på temat "I'm the best, fuck the rest" eller "jag är fri, jag klarar mig själv, undan gamling" osv. Vi får väl buga åt individualismen och vitaliteten, glädjas åt det glada budskapet.

"The Rage" börjar med Ian Hills bas, här hörs den verkligen i ensamt majestät - för annars är JP mest en trio med bakgrundskomp; gitarr och sång med rytmsektion i bakgrunden. Så kommer det reagge-riff av Kenny Downing, detta var ju 1980, inte ens metallen gick fri från dess förföriska baktakt - och så kommer tungriffen och, som pricken över i, Halfords mäktiga stämma:

From a fireball we came, 'cross sea and mountain,
we were drinking beauty with our eyes...

"As for the lyrics, I have no idea what I'm singing" sa Halford tjugo år senare - men det är återigen exempel på spontanist-lyrik, inget att skämmas för. Skivan spelades för övrigt in i Lennon och Yokos lyxvilla på engelska landsbygden, den som bland annat hade två toalettstolar bredvid varandra i badrummet...

"The Rage" har även ett bluesigt solo av Downing, "very emotional" sa han i programmet "Classical Albums"; han lägger ner sin själ i det får man säga, här en sann klyscha. Ännu ett solo avslutar låten, autentiskt gripande och en perfekt grund för finalen: "Steeler". Spontanismen lever:

Catch the flame now, eye to eye,
don't let chances pass you by...

Från ett splaschande intro och markerade trumslag, till snabbformer och speed och hetsig sång, ja här finns allt, här är det stålglitter från hustaken och skorpionslinger i gränderna. Efter exemplariskt solo kommer sticket, interfolierat med knivskarpa riff:

Waiting like jackals to sneak up and trick you...
Wolfs in sheep clothing so deft in consoling...
Lurking in shadows they pounce least expected...
When you'll come to they'll have gone right through you...

Och så trumövergång och följt av sista versen:

Tricksters guilters play their game,
sleight of handlers, all the same,
masquerader in his lair
want's to tangle in your hair...

Så flyger gitarriffen hit och dit, in och ut, och rytmgitarr och trummor lägger från var sitt håll grunden för sista ackordet - twang - och ridå.

Det finns bara ett ord: klassiker, topplåtar från början till slut! Judas Priests bästa - och sen får snobbarna på JP:s fansida säga vad de vill. Nej, här stämmer den allmänna, lite ohippa meningen med min: detta är skivan att börja med om man vill kolla in vad Judas Priest står för, om man vill ha essensen av deras credo, sound och atmosfär.

Judas Priest: Killing Machine

1978 hade Judas Priest varit igång ett bra tag, man hade gett ut intrikata plattor och jobbat hårt, men ingen tog riktigt notis om dem. Men det här året började det vända, poletten var på väg att trilla ner.

Man var skickliga musiker, "very studious musicians" som Geoff Barton sa, och idealet var Led Zeppelin: långa låtar med 48 tempobyten. Men gliporna i bygget syntes, man hade inte dragit åt skruvarna ordentligt - och små fel i musik som vill vara perfekt tenderar att märkas, mer än om man spelar punkigt och rått.

Lustigt nog var detta mitt under punkvågen, och punkare var man inte, hade föga gemensamt med dem. Men en sak lärde man sig från stormen man levde i: spela snabbare, gör kortare låtar.

I slutet av 1978 gav Judas Priest så ut sin "Killing Machine", som går ut hårt redan i öppningsspåret: "Delivering the Goods". Hård tryckrock av bästa märke, stunsigt boggiesväng. Tajt som ett par läderbraller. Nån punk är det inte, därtill är man för skickliga musiker - men det lovar gott för framtiden, främst för att låten är förhållandevis kort.

"Rock Forever" fortsätter segertåget:

When the day is over
I like to ease my mind,
by juicin' up my system
with a beat of the heavy kind.

I smack a bottle open,
I crank the hi-fi high,
I'm in my seventh heaven,
oh I could touch the sky.

Vet inte varför jag citerar det här riktigt, nån epokgörande text är det inte - men ett av många exempel på Rob Halfords låtskrivarförmåga. Ett "throw-away" bland många, lyckad partymusik. Ännu en kort låt detta, ännu en tight fit i boogiekostym. Och ett snyggt solo.

"Evening star" öppnar med akustisk gitarr och poetiska rader:

I've traveled to a distant shore,
I felt I had to go.
An inner voice had called me there,
why I did not know.

I saw the evening star rise up,
shining out to sea,
and now I understand at last what I means,
what it all means!

"Hell Bent for Leather" har både text och musik av gitarristen Glenn Tipton har jag för mig. Det tog lång tid innan jag förstod den, lång tid innan jag hittade fram till JP:s textarkiv på nätet:

Seek him here, seek him on the highway,
never know when he'll appear.
All await, engine's ticking over,
hear the roar as they sense the fear.

Wheels! - a glint of steel and a flash of light.
Screams! - from a streak of fire as he strikes:
Hell bent, hell bent for leather...

Det är snabbrock, speed metal i sin begynnelse. Och så sticket: "There's many who tried to prove that they're faster, but they didn't last and they died as they tried!" Och så Tiptons solo på det, kondenserad version av Joe Walsh' solo i "Hotel California" låter det som. Man flämtar efter andan - och får vila ut med trum-rumlet i "Take On the World", en allsångsdänga som blev modell för framtida storheter som "United" och "Heavy Duty - Defenders of the Faith".

B-sidan på detta vinyl som det yrsprungligen var, inleds av "Burnin' Up", en av de första Halfordlåtarna om (bög)sex. En text med vaga uttryck förvisso, kan diggas av alla och envar, men i ljuset av Halfords outande får de en tydligare profil. Spammig funkrock, skickliga musiker ett måste för en sån här låt - ja för all Priestmusik, de döljer ofta intrikata mönster.

Titellåten är en mer långsam, hotande gatuslugger om en yrkesmördare med omkvädet "I've got a contract on you"... Ja min själ, i vilken ordbok skulle man kolla upp en sån trop när man 17-årig lyssnade på den här första gången...? "Running Wild" är ännu en Tiptonskapelse tror jag, en låt om att partaja på stan, och "Before the Dawn" en lysande ballad om gryningens första grådager. Akustisk gitarr, snudd på falsettsång; han hade spännvidd Halford, från mörk stämma i "Seek him here, seek him on the highway" till "Before the dawn, I hear you wisper, in your sleep, don't let the morning take you". Spännvid i tema också: ballader och rejsrock, tempo och vila.

Allt avslutas med "Evil Fantasies", en tung, långsam tryckare, som ökar tempot mot slutet. In alles visar denna skiva att man lärt sig läxan: skruvarna har dragits åt, stålkonstruktionen står stadigt. Inga långa låtar, högre tempo istället. Inga glipor, inga tveksamheter. Tryckrock och boogiebas, men också variation och infall. En vägvisare mot framtida stordåd som "British Steel", "Point of Entry" och "Screaming for Vengeance". Poletten hade trillat ner!

"The winter's mantle stills the earth"

Jag körde omkull med cykeln idag, satans hyresvärdar som är snåla med att sanda, i och för sig fick jag bara ett ytligt skrubbsår men det är synd att inte klaga...

Snön regnar bort, den brukar göra det här i Mälardalsregionen. Den tidiga vintern är rätt grön; sedan, fram i februari-mars, då kommer "riktig" vinter med snö som ligger kvar rätt länge. Och sedan kommer våren:

Do not despair, Mother nature's simply resting,
in sleep she has well earned...
'Til one day, not so very far from now,
with the opening of the first rose bud I shall return...!

Skaldade Rob Halford. "Last rose of summer" hette låten. Jag ger dig sommarens sista ros som ett tecken på min eviga kärlek, minns den när världen ligger under sitt snötäcke, minns hur allt en gång "was warm and living"... Så känslosam kan en metallgud vara, helt unplugged och Sophie Zelmani. Hörde förresten att Priest kanske skulle ge ut en samling "with their accoustic numbers", nästan som Spinal Tap (som ju gjorde en symfoni av dem med London Philharmonic eller hur det var). Fler saker ur "This is Spinal Tap" som förverkligats (verkligheten härmar dikten) är annars "bizarre garden accident", som drabbade Ronny James Dio nyss: han hamnade under en trädgårdsdvärg modell större och skadade handen, med påföljd att han inte kunde göra sitt "Horn Per"-tecken på ett tag. Sant, se hemsidan "The Rainbow Fanclan Legacy", avdelningen "quotes".

Metallgudar

Skulle man göra en spelfilm om Judas Priest är castingen given, i vart fall för tre figurer: K. K. Downing skulle spelas av Owen Wilson (blond, höknäsa), Robert Halford av Robert Englund (spolformad primadonna) och Ian Hill av, tja, Tommy Chong.

Jag har gillat Judas Priest sedan jag var femton, och jag kör dem ännu på min stereo. "Angel of Retribution" kan jag dock vara utan, jag tyckte de blev ointressanta redan i mitten av 80-talet; nej, det är sjuttio- och tidigt 80-tal som gäller, odödliga rytmer.

I år har jag t ex lyssnat en hel del på "Point of entry", 81-skivan som jag dragit mig för att köpa tidigare pga dess rykte som varande medioker. Men det är den inte, den är bara en mellanskiva mellan "British Steel" och "Screaming for vengeance", bara en smärre dipp i gruppens absoluta topperiod. Så här har residenset genljudit av "Solar angels", "Thunder road" och "You say yes" under festliga tillfällen; detta kanske vore ett sådant tillfälle, jag har precis märkt att "Svenssongalaxen" går att googla. Äntligen har titeln på bloggen indexerats som man säger, det tog nästan en vecka men nu känns det som om "I've arrived".

Nåväl, Priest. På www.judaspriest.com har man lagt ut alla texter, en flott gest som många (men inte alla) grupper gör i dessa dagar. Och då var det ju kul att äntligen få veta vad de sjunger i alla låtar; jag kan ta "Steeler" från "British steel" som exempel.

Jag trodde alltid att inledningsraden var "Catch the plane now, I'm too high", signalerande att planet ska lämna flygplatsen och det är bäst man skyndar sig; låten i sig är hektiskt pumpande, rostfritt stål-glänsande metal. Men istället sjungs "Catch the flame now, eye to eye", spontanistisk rockpoesi av bästa Halfordmärke, nonsens men med klang och rytm.

Man ska alltså iväg till flygplatsen (trodde jag först), vilket för mig gav låten urban atmosfär: skyskrapor av glas och krom. Och en bit neråt i låten trodde jag man sjöng "Concrete bad girls, up and tight, kiss computers, spy the line", allt i linje med det urbana temat - men i själva verket finns inget tema, allt är bara "tuffa rader" som enligt facit är "carpet baggers bluff and strike, kiss of Judas, spider like"...

På en webbsida som heter "Encyclopaedia metallum" har jag skrivit en recension av "Point of Entry". Den förslagne rockfanen kanske kan leta sig fram dit. Där ges också en diskografi, där man kan läsa att Priest en gång gjorde en cover på en Diana Ross-låt; det var "You are everything", proddad av inga mindre än Stock-Aitken-Waterman 1988. Bisarrt kanske - men Priest covrade ju också Joan Baez med "Diamonds and rust" en gång i tiden, en klassisk cover på en kärleksballad, en tilltuffning av denna smäktande visa - och det fungerade, den nya versionen tillförde verkligen originalet något, så kanske var även Diana Ross-låten i deras version verkligen grooovy alltså, låt oss hoppas det.

Bilmusik

Låt gå för "Sommarnatt". Men "Cadillac", Joplins "Mercedes Benz" och "En gammal Amazon"?

Det är Ny teknik som idag (28/11) visar resultatet av en omröstning om bilmusik, vad är bäst att spela i bilen. Vinnarlistan visar kanske bra billåtar, men inte bra bilåkarlåtar om ni frågar mig. Då kan man ju lika gärna ha med Gullan Bornemarks "Mormors gamla Ford"; ingen dålig låt, men ingen bilåkarlåt.

Nej, ska man bränna järnet nerför motorvägen ska det så klart va' BTO:s "Roll on down the highway" och Accepts "Midnight highway", samt Judas Priests "Heading out to the highway", "Desert plains" och "Thunder road". Dessa tre finns samtliga på remasters-CD:n "Point of entry".

"Highway star" med Deep Purple listas i NT, godkänd. Annars frågar man sig om dessa ingenjörstyper verkligen rollat nerför högvägen, speedat genom natten i 150 knyck eller känt den faustiska glädjen i att köra bil. Antagligen inte, de kör väl bara Volvo V 50 med barnstol och slät famil i lagstadgade 90 km/h för att hälsa på moster i Knäckebröhult.

Sex hästar, om jag dem kan köpa, hör deras kraft till mig allen.
Jag kilar av, är karl nog att löpa, med summa tjugofyra ben.

Dessa rader är just ur "Faust"", och här är bilkörningens hemlighet sammanfattad, glädjen med att ha blyfot.