Ett nersläckt rum med Doors-musik,
sitter bland kuddar, mysko indisk lyrik...
Ja, så är det minsann: sitter här med indisk lyrik, indisk poesi av det ypperligare slaget: Kâlidâsas "Årstiderna" ("Ritusanghâra").
Vari består då det poetiska i denna text?
Man kan väl säga att dessa strofer besitter rytm och klang, klang och rytm; ett antal bilder visas upp över de indiska årstiderna, och förutom ordmusiken är ett genomgående drag den förtjusande enkelheten. Och tack vare sanskritspråkets formrikedom kan allt uttryckas med rätt få ord, vilket är ytterligare en aspekt på det poetiska - nämligen ekonomin, hushållandet med ord. Ju färre ord desto bättre, även om detta inte ska tolkas in absurdum.
Första versen i "Sommaren" ("Grîshma", torrperiod) anger tonen:
Pracanda-sûryah sprihanîya-candramâh,
sadâvagâha-kshata-vâri-samcayah,
dinânta-ramyo 'bhyupashânta-manmatho,
nidâgha-kâlo 'yam upâgatah priye!
När solen bränner och månen är efterlängtad,
när pölar reducerats av upprepade ihopp,
när kvällar är behagliga och passionen stillas;
den varma årstiden har kommit, min kära!
Vi tar väl en vers till, 11:
Mrigâh pracandâtapa-tâpitâ bhrisham,
trishâ mahatyâ parishushka-tâlavah,
vanântare toyam iti pradhâvitâ,
nirîkshya bhinnânjana-samnibham nabhah.
Hjortar, mycket påverkade av stark hetta,
gommarna torra av stor törst,
tänkande "det finns vatten i den andra skogen" rusar bort,
havande sett på himlen som liknar blandad collyrium.
Det sista ordet ska vara något slags salva.
Vad har jag att säga om detta då? Den obligatoriska kommentaren? Det är som jag sa inledningsvis: dessa rader har klang och rytm, och stilen är enkel och lättfattlig. Metaforfattig dikt, mitt ständiga ideal. Språkmaterialism!
Man läser i vers 13 om en kobra som slingrar sig fram, bränd av det heta dammet, med ansiktet nedåt, gåendes snett och väsande då och då ("avân-mukho, jihma-gatih, shvasan muhuh"). Han slår sig ner i skuggan under en påfågels stjärtfjädrar, för trött för att anfalla den - ty han är mycket påverkad av solens strålar, "raver mayûkhair abhitâpito bhrisham". Samma rad återkommer i 17, om vildsvinsflocken som bökar runt i en lerpöl med sina långa, runda trynen, en pöl med cyperusgräs och vars lera torkat: "sabhadra-mustam, parishushka-kardamam"... poesi in nuce.
Konkretionen lever i denna poesi, som i vers 23:
Shvasisti vihaga-vargah shîrna-parna-druma-sthah.
Kapi-kulam upayâti klântam adrer nikunjam.
Bhramati gavaya-yûthah sarvatas toyam icchan.
Charabha-kulam ajihmam proddharaty ambu kupât.
En flock fåglar i ett träd vars löv förtorkat, suckar.
En grupp trötta apor går upp i ett snår i berget.
En hord vildboskap sökande vatten släntrar omkring.
En familj upprätta sharabas drar upp vatten ur en brunn.
"Sharabas" är ett slags mytologiska djur. Och som vi ser sänker sig lugnet över skogen, rovdjuren jagar inte och det enda man vill ha är vatten, och efter en eventuell slurk lägger sig alla och vilar.
Men det är ett bedrägligt lugn - för den varma årstiden har ett gissel i beredskap, nämligen elden. Den bryter ut i vers 25, och i 27 låter det så här:
Gaja-gavaya-mrigendrâ vahni-samtapta-dehâh,
suhrida iva sametâ dvandva-bhâvam vihâya,
hutavaha-parikhedâd âshu nirgatya kakshâd,
vipula-pulina-deshân nimnagâm samvishanti.
Elefanter, horndjur och lejon vars kroppar bränts av elden,
har övergivit sin fiendskap och mötts som vänner;
de har snabbt kommit ut ur snåret som förstörts av elden
och går ner i floden med stränder vida och sandiga.
I nästa kapitel kommer så regnet, den mytologiska regnperioden: "Pravrish".
