1.
Det var inte synd om honom.
Han var slut som artist, var i en svacka, men det var inte synd om honom. Han kunde ha tagit ett steg tillbaka, lagt av sig sin kändispersona och tagit ett vanligt jobb. Men så klart gick det inte, han fortsatte mot undergången - med nya projekt, minskad inspiration, ökat drogintag och slutligen döden som följd.
Det rör sig om Phil Lynott. Hans sista tid var tragisk, ingen tvekan om det - men det var inte förutbestämt att han skulle gå under, han hade själv kunnat ändra den onda spiralen. Genom att, som jag antyder, lägga ner rockstjärnestilen och leva som en vanlig människa ett tag. Men ett kort ögonblick såg han faktiskt igenom slöjorna, lät allt rämna och blottade sin själ. Det var när han satt i artistlogen inför ett gig och sa till en roadie:
- Damn it Roger, no more heroes...
Den sanna människan kom fram bakom masken. Det är ett skakande ögonblick, och även ett rörande, ett hjärtevärmande - för här fanns fröet till räddning, till en väg ut ur Thin Lizzys sjunkande popularitet och Phil Lynotts självdestruktion. Men han fann inte vägen utan knarkade ihjäl sig.
2.
Höjdpunkten i Thin Lizzys och Phil Lynotts karriär var albumet "Black Rose - A Rock Legend" från 1979. Men här inträdde viss fartblindhet; Lynott var nu Stor Stjärna och började bete sig som Freddie Mercury på turnén, klagade på att förstärkarna hade fel färg, att äggen inte var färdigkokta och så vidare. De pengar man tjänade slösades också bort på limousiner, partyn och droger.
Följande skivor ("Chinatown" 1980 och "Renegade" 1981) var oinspirerade och bandmedlemmarna kom och gick. Gitarristbytena hade alltid varit täta i gruppen, men nämnas kan att "Black Rose" med sitt suveräna samspel mellan Gary Moore och Scott Gorham upphörde sedan Moore lämnade gruppen mitt under USA-turnén. In kom istället Midge Ure från Ultravox. Men han var bara med för turnén, och senare tog man in en viss Snowy White som gjort studioinspelningar med Pink Floyd; han kanske var skicklig, men som scenperson var han helt färglös. Till "Renegade"-turnén var han ende gitarrist, han fick bära bördan av hela gitarrsatsen; en svår uppgift, då Thin Lizzys varumärke var gitarrharmonier och twin guitar attack.
"Renegade"-turnen var en mardröm: Lynott var konstant drogad men han var nu ende frontman, Snowy White var som sagt en sidofigur. Gorham hade slutat på grund av akut leda; han ville inte se ännu en scen, ännu ett hotellrum, ännu en turnébuss... Den ende som var kvar sedan förr var trummisen Brian Downey, men till och med han började tröttna.
Visst hade Lynott potential. Han kunde apellera både på pop- och rockpublik, både på disco- och punkgänget; han var en sann genreöverskridare, var på gränsen till att bli ett begrepp. Hans andra soloskiva kom till exempel 1982 med låten "Old Town", klar poplistegrej om än lite diffus kanske. LP:n sålde bra här i Sverige men annars inte.
3.
Lynott gjorde en sista kraftansträngning med Thin Lizzy: han fick en ny gitarrist i form av Eric Sykes, Gorham kom tillbaka, man fick en keyboardist och skivan "Thunder And Lightning" spelades in. Bland annat låten "Cold Sweat" gick hem hos den nya metalpubliken, vi befann oss ju nu i hårdrockens andra andning, dess nya våg. Det var 1983.
Men i stort gick inte skivan så bra. Värst var det under den japanska delen av turnén; Lynott kunde ej få tag på droger, han kände hur allt föll samman, och det var i detta sammanhang han sa det där om "no more heroes" enligt ovan.
Sista spelningen på "Thunder And Lightning"-turnén var en katastrof: Lynott kämpade med sitt drogmissbruk, sitt äktenskap och sin avstannande karriär. Så splittrades Thin Lizzy och Lynott försökte starta ett nytt band, "Grand Slam", men man kunde inte få skivkontrakt. Branschfolket hade väl på känn att Lynott förlorat "det", tappat greppet.
Bakslag på bakslag: I "Band Aid" 1985 fick han inte vara med, blev inte ens tillfrågad, trots att hans manager Chris Morrison och bekantingarna Bob Geldof och Midge Ure skötte det hela. Lynott försökte sig även på dansmusikgenren med låten "19", mixad av Paul Hardcastle som gjort en annan mix med samma titel, en helt annan låt. Att som rockare göra dansmix låg annars i tiden, gjordes till exempel av ZZ Top, van Halen och Aerosmith med Run DMC dessa år, men Lynotts försök rann ut i sanden. Kanske för att "19" endast var ett splittrat intro och en samling riff på jakt efter en melodi, som Mark Puterford säger i boken "The Rocker" som detta inlägg baseras på.
4.
Phil Lynott dog den fjärde januari 1986, 36 år gammal. Han dog av ökande infektion/blodförgiftning på grund av långvarigt drogmissbruk. Han fick lever- och njursvikt och påfrestningar på hjärtat, som till slut helt slutade slå. Det var en smygande död, ej plötslig som den för Hendrix, Joplin, Morrison, Tommy Bolin, Keith Moon och Bon Scott, andra drogoffer inom rocken.
En kall, blåsig vinterdag hölls en ceremoni för Lynott i Howth Parish Church, Irland. Närvarande var ett antal ex-medlemmar i Thin Lizzy, däribland Brain Downey, samt folk från bandet U2 och förre irländske premiärministern Charles Haughey. Det irländska bandet Clann Eadair spelade två sånger i kyrkan.
Efteråt gick man till St. Fintan's Cemetery och gravsatte kvarlevorna. På minnesstenen stod det:
Go dtuga Dia suaimhneas da anam.
Det var gaeliska och betydde: "Må Gud ge frid åt hans själ."
