Adams, Dick, Donaldson...

Bertil Mårtensson skrev recensioner i gamla Nova SF, på 80-talet. Vissa av hans slutsatser tycks mig kongeniala; de sammanfattar i några ord vad som var typiskt för vissa sf-författare.

I 3/82 gäller det till exempel Douglas Adams' "Liftarens guide till galaxen". Adams jämförs med andra sf-humorister som Sheckley och Vonnegut, men:

Medan Sheckley och Vonnegut är bundna av den egna
logik de skapat så sätter sig Adams suveränt över allt.
Man kan aldrig räkna ut vad som ska hända i nästa
mening.

Jag instämmer till fullo, detta är charmen med att läsa Adams. Adams kändes ny och fräsch, han tuggade inte bara om bekanta teman och gav dem ironisk vinkling - eller så var det precis det han gjorde, men allting kändes originellt och nyskapande. Jag läste nyligen om denna hans första bok och mindes såklart handlingen i stort, men blev ändå överraskad här och där. Sådana är klassikerna: man finner nya saker i dem vid varje genomläsning.

Mårtensson sa för övrigt att en klassiker är en bok man minns efter tio år, en gammal klassiker en man minns efter tjugo år, och en modern klassiker en man minns efter fem år...

I 5/83 behandlar vår guru Phil Dicks "Glimmungs värld", och avfärdar myten att Dick vore en dålig stilist:

Han strävade aldrig efter att skriva direkt vackert, men
han kom nära ändå. Framför allt skrev han effektivt. Han
gjorde de vildaste fantasiutflykter vardagsnära och de
mest vardagsnära händelser kunde hos honom till sist
framstå som märkligheter.

Att "skriva effektivt" kan minsann ha sin charm det med, det kan bli en poesi i sak som det heter. Det blir knappast citerbara lyrismer, men det är skönt att läsa och läsa om.

Om en sydsvensk kollega dristar sig Mårtensson säga:

Dénis Lindbohm faller ofta in i overstatement när
en understatement-teknik skulle varit effektivare
och sagt lika mycket. Det är kanske hans litterära
svaghet. (1/85)

Jag beundrar själv Dénis Lindbohm, gillar hans självbiografiska böcker för deras tematiska innehåll, men jag är inte alltid så förtjust i hans stil. Mårtensson ställer den nödvändiga diagnosen.

Några enstaka stilblommor så, diskreta fotparader och subtila blinkningar som åtminstone jag gottat mig åt. Om Heinleins realistiska noveller från den nära framtiden heter det: "Tänk så många rätt plausibla framtider vi gått miste om." Och Stephen Donaldson med sina trippeltrilogier får BM att tänka på Horatius: "Helt klart tänker Donaldson uppföra ett monument över sig varaktigare än brons." (Ni fattar ironin va: Donaldsons välartade trams kommer så klart inte att bestå, han är ju bara en plastguru i pilotbågar.) Om den andra liftarromanen: "Boken är en ganska god handledning till universum, som jag minns det från mitt förra besök." Samt den avslutande rekommendationen för Lundwalls "Crash" (se bloggen i förrgår), som ju inte är sf men bra ändå, väl värd att unna sig: "Rymdskeppen får avgå en annan dag än den när du läser den här romanen..."

Mårtenssons räkor i gamla Nova innehöll många guldkorn: filosofiska spånor, lärda anspelningar och smarta reflektioner, inte bara över litteratur och författare - och det hela gavs liksom en passant, i avsidesrepliker. Det var som någon sa om Alf Henrikson: "stor lärdom, lätt buren".

Dickish

1.

Jag kan förstå om folk i gemen, om den sedvanlige läsaren känner sig lite främmande för den sene Dick: "VALIS" och de två sista romanerna med religiöst tema, "The Divine Invasion" från 1981 och "The Transmigration of Timothy Archer" från 1982. Det kanske blev en lite väl stark brygd!

Egentligen har jag inte läst någon av dessa. Men jag har läst "In Pursuit of VALIS: Selections from the Exegesis" med en massa kringutrustning i fallet, en Dick i fritt fall kring religiös upplevelse, gnostisk spekulation och röster i huvudet. Själva romanen "VALIS" kommer jag nog inte att läsa i första taget, denna svärjande californiapundares uppgörelse med tillvaron; jaja, det är äkta alltsammans, men någon måtta på gormandet får det väl vara...

De två sista romanerna förblir nog också olästa. Att som i "81:an" ha Gud som romankaraktär må till exempel vara originellt; jag litar på Dicks ärliga uppsåt, men en riskabel strategi är det likväl. Så för mig blir "Flow My Tears..." (varom mer nedan) Dicks testamente: en kombination av läsbar roman, levande karaktärer, vitsighet och huvudbry. En stor händelse, en tonträff.

Och "Time Out of Joint" och "The Game-players of Titan" blir höjdpunkterna, ty de fungerar fullt ut på sina premisser. Man kan läsa in teologi och ontologi i dem om man vill - men samtidigt står de som självständiga skapelser, de skildrar det de skildrar i symboliskt övertygande termer. Något förklarande efterord behövs inte, för detta är "serious fiction in popular form, and there can be no higher praise" som Moorcock sa.

Sedan kan man nämna "The Man in the High Castle", "Eye in the Sky" och "The Three Stigmata of Palmer Eldritch" som starka kort, "near great"-skapelser som man gärna kan plocka upp en passant. Liksom "Galactic Pothealer", "Do Androids Dream of Electric Sheep" och "We Can Remember It For You Wholesale". "A Maze of Death" var lite väl svartsynt, slutet var lite nerköp - men ska jag nämna Dickböcker jag inte läst, men som jag gissar är bra, så får det bli "Solar Lottery", "Clans of the Alphane Moon" och "The Simulacra", vilken sistnämnda fick sin typiska baksidesblurb i form av: "Was she the Earth's First Lady - or the last?"

2.

I en gammal fanzineartikel ("Vad är sanning" i GF 21, 1982) tecknar David Nessle en minnesruna över Dick, som just då avlidit. Kanske får jag anledning att återkomma till denna text, här finns verkligen mycket - men nu tänkte jag återge några citat, citera Dick efter Nessle alltså. Det första är från efterordet till "The Best of Philip K. Dick", 1976 (antagligen en novellantologi, men titeln åsido får man väl säga att romanformatet var Dicks bästa medium). Det handlar om inspiration:

När dagstidningarna blivit lästa, TV-apparaterna stängts av och
bilarna står parkerade i olika garage, då hör jag svaga röster
från en annan stjärna. (Jag tog tid på dem en gång och
mottagningen fungerar bäst mellan kl. tre och kvart över fyra
på morgonen.) Fast det säger jag förstås inte till folk när de
frågar "Var får du allt ifrån?". Jag säger bara att jag inte vet. Det
är säkrare.

Detta kan ju få en att associera till VALIS-upplevelsen och de röster han tyckte sig höra, ja kommunicera med. Dialog med Gud! Ja, varför inte, jag tvivlar inte på sanningshalten här. Annars är det väl i gemen så att författare inte vet varifrån de får sina idéer; källan må vara transcendental, men få är nog medvetna om det. Det är bäst för alla parter.

Ett annat citat av mästaren finner vi längre fram i Nessles artikel (ur samma förord som ovan):

Öppna vilken roman som helst på måfå och du finner att det
som händer är antingen tråkigt eller betydelselöst. Det enda
sättet att bedöma det är genom att se till stilen. Ganska snart
lär sig romanförfattaren att berätta allting med stil, och
innehållet försvinner.

Man må invända att Dick himself inte var någon stor stilist, men då kontrar jag och säger att stilen i, säg, "The Game-players..." är precis rätt för sitt syfte. Det är "a good story, well told", där feta metaforer, prosapoesi och annat skulle ha känts malplacerat. "It is simply right" sa någon om de isländska sagornas stil; det finns inga hemligheter här, det råder transparens, och detsamma gäller Dicks prosastil. Det är intrigerna som är djupa. En konstnärlig stil skulle här ha blivit "odd things described in an odd language", vilket vi ju vet är "about one oddity too much" (som C. S. Lewis sa, se tidigare inlägg i mitt sf-tema).

Annars har jag ofta tillämpat Dicks kriterium ovan ("öppna roman på måfå...") när jag stått i bibliotek och plockat i böcker, frågat mig om den ena eller andra boken är värd att låna. En snabbkoll på det litterära värdet, finns här något att hämta? Är författaren värd namnet eller är han bara en usling, en babblare, en jargongmalare?

Där lämnar jag Nessles artikel. Men hur ska jag avsluta det här? Kanske med att återknyta till den populära sidan hos Dick, lättillgängligheten. Hans sf-romaner skrevs ofta rätt snabbt, det må ha varit påfrestande för Dick själv men detta produktionssätt gav kanske upphov till det som hos mig är Dicks adelsmärke: rytmen, tätheten och de tvära kasten i intrigen, men med konsistensen bevarad. Det är inte bara konstigheter inslängda som självändamål, som utfyllnad, nej allt verkar ha något slags syfte. Detta må åter exemplifieras av "The Game-players": en på ytan lättläst "page-turner", men väl klar med den frågar man sig vad man egentligen läst. Något slags gåta kvarstår, ett mysterium att grubbla över. Ett kärt besvär.

Dick, satiren och Det Absoluta

Phil Dicks "Eye in the Sky" från 1956 är en borgerlig satir.

Borgerlig satir: det kan vara vasst och elegant, man har roligt och man känner sig en smula bildad, men i grunden är det en trygg värld att vistas i. Tillvarons själva grund ifrågasätts inte, man vet att man kan komma hem till sitt eget trygga soffhörn när pjäsen är över.

Missförstå mig inte, jag gillar borgerlig satir. Jag roas av Carl Barks, Simpsons och allehanda sitcoms på TV, men alla dessa bygger på ett tyst avtal med läsaren/tittaren: känn dig trygg, dina innersta övertygelser rubbas inte. Världen är god, maten står på bordet och kommer att göra så i evighet, vi bara driver lite med detaljer i denna värld. Så luta dig tillbaka i fåtöljen: allting är vad det verkar vara, den värld där du lever är normalvärld typ 1 A.

"Eye in the Sky" börjar i denna normalvärld, den godkända, hallstämplade vardagsvärlden vi alla är överens om är "verklighet". Några personer ska besöka företaget Bevatron och bese dess "protonstråle", ett slags partikelaccelerator eller vad, det kan kvitta, något slags kärnfyisk; det rör sig om en sightseeing och allt är lugnt och välordnat, inget konstigt. Detta sker i verkligheten.

Så råkar strålskyddet fallera under denna förevisining, och de åtta personer som varit där faller i något slags koma - och under detta koma transponeras de successivt in i varandras psyken, kommer att leva i respektive persons verklighet för ett tag. Man hamnar i den tillknäppta sekreterarens värld, i den vidskepliga kristnas värld, i kommunistens och i högerextremistens värld, och Dick kammar hem säkra poänger i vardera.

Som satir är det snyggt, som borgerlig satir en tiopoängare. För på slutet kommer vi ju ändå tillbaks till vardagsvärlden, allt som hänt var bara subjektiva, inre världar och allt kan återgå till det normala. Maten står på bordet och världen är god.

Även i "Time out of Joint" rör man sig med en sann, lika-för-alla-värld, även om vägen dit har fått det att gunga under fötterna på en. Inledningens borgerliga värld faller samman, men ersätts av en annan objektivt giltig värld.

Men parallellvärldarna fortsatte att knacka på dörren till Dicks hörn av verkligheten, goddagspiltens normalvärld typ 1 A, och nu hade de en kvardröjande väsentlighet, de gick inte bara att skoja bort. Som i "The Man in the High Castle" från 1962, där vi möter en parallellvärld inuti en parallellvärld, och ingen kan säga vilken som är verklig - nej, varken av romanvärldarna eller den värld läsaren själv befinner sig i...!

Och så har vi "The Game-players of Titan" där man inte vet ut eller in efter ett tag. Vilka är titanerna, "the vugs"? Vem är Dr. E. R. Philipson, är han utomjording eller Pete Gardens förtrogne psykolog? På slutet förflyttas några av huvudpersonerna till Titan för att spela det i titeln omtalade spelet med utomjordingarna själva, spela för att få dem att försvinna från Jorden - men sker detta, eller är det bara som Pete Garden drömmer?

Inget löses på slutet, dörrarna till andra världar och till psykisk kollaps står vidöppna. Så även i "The Three Stigmata of Palmer Eldritch" (1964), där huvudpersonen jagas av en ond gud genom skiftande medvetandenivåer, olika världar. En mardröm vars natur var verklig för Dick, som Aldiss påpekat. En ontologisk vilsenhet, förvärrad genom intaget av droger.

"Flow My Tears, the Policeman Said" (1974) har också en värld som rasar samman om huvudpersonen, redan i början. Men på slutet tar han sig tillbaka till sin borgerliga, fina värld - eller gör han? Jag har ännu inte fattat förklaringarna som ges; låt det räcka med att säga att det sås tvivel, tvivel kring vad som är verkligt, vilken av världarna som äger sant varande. Men parallellt med tvivlet växer en känsla av godhet - en godhet som må visa på en väg ut ur detta drogkaos, denna berg-och-dalbanefärd genom parallella världar och skiftande medvetandenivåer. En känsla av balans, av sans och måtta: "sträck ut din hand, och bygg en bro, en bro för livet"...

Så mötte han Gud och den mytologiska vändpunkten var nådd; allt blev med tiden annorlunda föreställer jag mig. Dick kopplade upp sig på ett stort, aktivt system som förbättrade hans liv: VALIS, "a vast, active, life-improving system". Han mötte alla världars garant och borgensman, Gud, och verkligheten blev åter Verklig.

Världen blev väsentlig igen. Vad du tänker och känner är verkligt, och känner du för att leva i en värld under en sol och med vindblås i träden, ja då är denna värld verklig.

Några fler borgerliga satirer blev det inte, men kanske hade Dick en kvarvarande känsla för satir. Kanske kan "The Divine Invasion" från 1981, med Gud som romankaraktären Yah, kallas ontologisk satir. Gudstroende var han nog, det var ingen kallgrinande satir detta, den religiösa krisen satte spår, men Dick förblev Dick - på gott och ont. Han måste fortsätta skriva idémättad sf, men hur väl detta lämpar sig för framställning av religiösa spörsmål vet jag inte; det verkar i alla fall vara svårt. Men försöka duger...

Philip Kendred Dick

Jag vet inte varför jag gillar "The Game-players of Titan" så mycket. Jag fattar inte vad den handlar om, slutet är melodramatiskt och van Vogt-aktigt (folk står och hotar varann med pistoler), ja slutet överhuvud är gåtfullt. Ändå håller jag den för en av de bästa Dickromanerna.

Den gavs ut 1963 kan jag meddela. Och man får här allt man vant sig att få av Dick: empatiskt tecknade personer, hjärtevärmande vardagligheter och en känsla av godhet, av balans och måtta. Sceneriet är framtiden, det sägs med en gång, och mänskligheten är reducerad pga ett krig, och de som är kvar kan roa sig med att spela hazard med de stadsdelar de äger. Så finns det utomjordingar också, och intriger av kosmiskt slag; allt gifter sig naturligt med vardagligheterna. I själva verket kräver fantasterier att vägas upp av den ena eller andra vardagliga detaljen, det gäller alla sf-författare från Lukianos över Verne och Poe till dagens sf, och Dick kunde den konsten. Han kunde förena filmjölksvardag med space fiction som ingen annan.

Konstigt nog lyckades Dick bäst med det vardagliga när han skrev sf; de av hans mainstreamromaner jag läst känns en aning stela, skribenten spänner bågen för att visa sig seriös och det lyfter inte riktigt. Sf:en däremot kanske han skrev lite tankspritt, i väntan på något bättre (kontrakt med Ett Riktigt Förlag och inte Donald Wollheims downmarket-DAW), och just därför har de sån charm, sånt schwung och sån känsla av "throw-away" kombinerat med djup filosofi och, ja, äkta tragik. Som i "Flow My Tears, the Policeman Said", där polischefen Buckman på slutet känner sig tom och eländig och går fram till en främmande man och kramar honom. I teorin en fin sak att skildra, nästan för fin - men Dick får bitarna att passa.

Det är empati, det är en känsla av godhet som emanerar ur denna roman; Dostojevskij sa att ondska är enkel att skildra, godhet däremot kräver sin man. Jämför till exempel J. G. Ballard som tycks ha tagit fasta på att skildra sin karaktärer med viss kyla, allt för att komma bort från den sedvanliga romanens kletighhet, detta att man manipuleras att känna sympati med protagonisterna med billiga knep, "det är synd om honom"...

Någon kallade Ballards metod för "death of affect as an approach to character", och det är en smart strategi, en subtil approach som sätter oss i närmare kontakt med romanfiguren än om han skildrades på traditionellt, inkännande vis. Man fångas till exempel av att följa en Traven på sin atombombsö - men efter alltför lång samvaro med Ballard känns även denna metod lite skral, eller snarare: det saknas något hos Ballard himself, och det är den där känslan av godhet, av balans, av empati. Någon gnutta kärlek kan han väl förmedla...?

Men kärleken, den innerliga livsbejakande känslan, den finns hos Dick vill jag mena. Och man finner den i rikt mått i "Flow My Tears..."; den flödar fram efter hand, sipprar igenom springorna i den hårda diktaturframtid som skildras.

Sagda roman kom 1974, och den jämte "Game-Players" är en favorit. Min tredje favorit får bli "Time Out Of Joint" från 1959, om en småborgerlig vardag som faller i bitar, steg för steg; det är ett pussel som läggs, en gåta som löses. Det är en roman fri från ångest, men den har även ett omisskännligt djup. Den kan analyseras som metafysiskt paradnummer och kryptoreligiöst drama, men parallellt med detta är den även en engagerande, spännande roman. Kanske något att rekommendera för den som frågar sig vad sf är och vad man ska läsa.

Dicks sista år såg en religiös kris ur vilken han gick stärkt vill jag mena, han omfattade religionens symboler och stämningar och var inte längre satirikern som drog allt heligt i smutsen, som i "Eye in the Sky" från 1956. Ändå tycks fansen se ner på den kristne Dick, de skakar på hvudet åt honom likt Bob Dylans fans när de fick veta att denne gått samma väg... Dicks efterlämnade papper kring "VALIS" är spännande läsning ("Exegesis"), även om mycket i denna veva också är kaotiskt och lätt blasfemiskt, som romanen "VALIS" självt - men kanske planade allt ut efter ett tag, kanske klarade stormen sikten. Jag frågar mig om "The Divine Invasion" och "The Transmigration of Timothy Archer" (1981 resp 1982) gav uttryck för sublim ro och vila, att ha hittat hem - just det, jag frågar er som vet, för själv har jag inte läst dem.

De två sistnämnda romanerna kom ut strax innan PKD dog 1982. Dessförinnan hade han såklart gett en massa - som "The Three Stigmata of Palmer Eldritch" (1964), "this wildly disorienting funhouse of a novel" som en baksidestext säger, om dimensionsresor, en marskoloni, en gåtfull halvgud Eldritch som invaderar ens drömmar - samt droger, dockdioramor och företagskultur. Samt novellen "We Can Remember It For You Wholesale", om artificiella minnen, en marsresa, spioneri och ångest. Samt "Do Androids Dream of Electric Sheep" från 1968 som blev den asläckra filmen "Blade Runner", med visst djup i storyn (som när Rutger Hauers robotfigur uppsöker sin skapare Tyrrell i denns höga torn) och med ett avsevärt djup i själva scenerierna, i gaturummens lointäner, ljusspelet i mörkret och i de barocka miljöernas överflöd av detaljer.

Sist kan man väl nämna "The Man in the High Castle" (1962) som har en överjordiskt lugn rytm för att vara Dick. Ändå är det en svindlande story med frågor kring vad som är verkligt, japanskt kontra amerikanskt och hantverk kontra industrikultur. Och genom allt finns också något slags sympati för personerna och deras göranden, omöjligt att förmedla om man inte som författare besitter något slags sympati, något slags godhet själv. "Man kan inte skildra personer som är bättre än en själv, och inte heller personer som är sämre än en själv" som Borges sa en gång.