Mer än en trankil robot

Ett tema i Bhagavad-gîtâ är apatia, likgiltigheten inför lycka och olycka; det har jag visat tidigare under etiketten "Bhagavad-gîtâ" (samt "apatia"). Nu läser jag i en intervju med själve Martin Gansten att detta är den bärande tanken i denna urkund.

Det är i "Lunds Universitet meddelar" 7/2001 det gäller. Kärnan i Bhagavad-gîtâ sägs vara att inte låta sig bindas vid denna värld, varken känna åtrå eller avsky - men för den skull ska man inte dra sig undan helt och bli eremit: idealet ligger i att handla, men "i ett tillstånd av stilla klarhet och utan begär." (Orden är intervjuarens men källan torde vara Gansten, mannen som nyöversatt Bhagavad-gîtâ och Upanishaderna.)

Det här var ju roligt må jag säga, att andra sett vad jag sett i Gîtân. Tidigare har jag citerat apatia-sentenser ur dess kapitel 2, och man kan fortsätta och gå till 6.7 och 6.8 där man ser något liknande:

Jitâtmanah prashântasya paramâtmâ samâhitah,
shîtoshna-sukha-duhkheshu tathâ mânâpamânayoh

Besegrar man sig själv och uppnår stillhet, då är man på översjälens nivå.
Vinter och sommar, lycka och olycka samt ära och vanära, allt är likgiltigt.

Jnâna-vijnâna-triptâtmâ kûta-stho vijitendriyah,
yukta ity ucyate yogi sama-loshtrâshma-kancanah.

Den som ser grus och guld som samma sak är en religiös yogi,
tillfredsställd av jnâna och vijnâna, stadig och behärskad i sinnet.

Återigen medelvägsläran alltså, återigen detta att stå fri från både lycka och olycka: detta är vägen, kungsvägen till en varaktigare lycka. För apatia ska i min bok inte betyda total likgiltighet - nej, det är jordisk lycka och olycka, betingat gott och ont man ska undvika, för att uppnå himmelsk lycka och obetingad godhet. (Nietzsches "Jenseits von Gut und Böse" ska förstås i denna mening, tolkas i denna anda.)

Så apatia enligt Svensson är inte sedvanlig apati. Vi kan ju jämföra och se vad buddhisterna säger om denna jämviktslära - och då är det såvitt jag vet att hålla sig till medelvägen bortom lycka och olycka, koppla bort världens buller och nå frihet i tomheten. Man bara stänger av och ser världen som den illusion den är: absolut tomhet, det är målet - för buddhisten. Ingen själ finns, inget kosmiskt ljus, ingen Gud beyond the Beyond som skapat allt - nej allt har bara uppstått som en illusion i våra ögon, och illusionen försvinner då vi genomskådat den.

Stoikerna (de som uppfanna begreppet apatia, grek. "apateia") var för sin del "västliga buddhister": ateister med jämvikt som ideal, allt går ut på att finna harmoni bortom världens illusion. Harmoni i tomma intet.

Men här är jag inte med längre. Min apatia är inte att vila i tomrummet. Min apatia är som nämnt att uppnå en varaktigare lycka än vardagslyckan, att finna en stillsam glädje, en obetingad glädje. Att finna ro i den där lugna kraften som Mitterand talade om: "la force tranquille". Stänger man av vardagens buller och mediterar i stillhet, är det inte tomhet man simmar i utan Lux Eterna, det eviga ljuset.

Visst kan man drömma om Logos, Guds tomhetsaspekt, men det är bara en aspekt av gudomen detta: Gud som tanke, som det osynliga, rumsuppfyllande elementet. För Gud är också vilja och manifestation, bilder och former och glädje. En stilla glädje, synlig i helgonbildernas mungipor.

Då vet vi det. Men vad med detta medelvägscredo i stort, har inte det fler grenar? Hade inte Aristoteles en sån medelvägslära på sitt program? Och Ernst Jüngers "désinvolture", är inte det också ett zenartat ekvilibrium vare sig man är på fest eller står i stridens vimmel? Nog är det en tung guldåder denna apatia, kanske själva De vises sten - men den får inte förstås matematiskt, som att bara säga nej till gott och ont. Man måste i slutändan ledas av det himmelska, transcendenta goda, erkänna sin andlige fader, så att man inte bara blir en trankil robot. Att handla i den stilla klarhet jag nämnde inledningsvis, känne glädje över att befinna sig i detta gåtfulla ekvilibrium och inte bara vara apatisk, inte bara var en tuff stoiker och zenkrigare som är oberörd av allt i himmel och på jord.

Glas på galonsätet

Kanske kan man säga att det är vår nu, det har varit plusgrader länge. Inte för att det spelar någon roll, apatia (se etikett) är vägen: "shîtoshna-sukha-duhkha-samâ", likgiltighet för sommar och vinter, lycka och olycka är vägen.

Jag menar, varför ska man som en goddagspilt gå och se fram mot vår och värme, blir allting kvalitativt annorlunda då? Det finns deppdagar under våren likväl som det finns euforiska stunder under hösten. En jämn, harmonisk attityd är idealet, med en stadig underström av stilla glädje. Koppla in dig på "la force tranquille": den lugna kraften, apatia, "not-doing", kärt barn har många namn.

Har ni läst "Eld och rörelse"? Det är en novellsamling av min hand, vältaligt annonserad under etiketten med samma namn. Läs och begrunda, villkoren där gäller än. Är ni i farten kan ni ju kolla etiketten "Den musiske matlagaren" också, fin grej det med.

Jag äger en kassettbandspelare. Tänker aldrig göra mig av med den, tänker inte skaffa databaserad musikmaskin. Se mig som ni vill, perukstock eller akvariefisk, jag är den jag är. Vill bara inte göra mig av med mina omsorgsfullt komponerade antologier, mina "blandband". Ny teknik är kul men gammal är bra den med, kassettband av hög kvalitet slits aldrig ut. Jag har 20 år gamla band som låter hur bra som helst.

Jag minns solrosor och kottar på gräsmattan, vitklöver och rödklöver, rödblära och gullkonfekt, koryfétryffel och lummer i skogens dunkel. Jag minns älvens tröga lopp, Trillens dansbana övergiven i vårens tröga tid, Tures lägda med bilvrak med glas på galonsätena.

"Blå, min barndom var blå: en ryamatta, en festklänning, Up-up and away, Blue-blue my life is blue... Blå minnen av en blå barndom."

Jag minns motorvägens ångor, vråken i luften och stubblägdan, svallvågen i motorismen och diamantkorsning, viadukt, gå som en stafettpinne, en skottspole, en löpeld över landet, över sundet, över kontinenten till Vita Staden vid världens udde; en soft promenad med sirligt leende, seren stämning och eteriska viner, dis och dimma och vaporisering vid pirspetsen, solglitter som bländar.

Harmoni

Bertil Mårtensson fann den nämnvärd, Martin Glännhag fann den klockren. Jag talar förstås om kortnovellen "Harmoni", som finns att läsa i samlingen "Eld och rörelse". Där finns fler kortisar, liksom sedvanliga noveller och en långnovell. Hur man beställer boken ser du under etiketten här till vänster. Se även blogroll för smakprov av andra kortisar.

Och här är hela "Harmoni". Håll till godo.

---

En elev hade uppsökt en lärare för att uppnå harmoni. Läraren gick med på att undervisa eleven i detta, konsten att uppnå harmoni.

Det var första lektionen, eleven satt framför läraren. Läraren började med att fråga:

- Vad känner du nu?

- Nu? frågade eleven.

- Ja, nu.

- Hm, ingenting, sa eleven.

- Det är harmoni! sa läraren. Jag gratulerar dig. Att inte känna något särskilt, som du i detta ögonblick, är lika med harmoni. Det är att vara likgiltig för lycka och olycka, förlust och framgång. Undervisningen är över. Tack och adjö!

Indian-existensialism

1.

Glöm shamanism, det här är indian-existensialism...!

Ta bara "death as an adviser", det är ju "memento mori" i ny tappning. Alla existensialister från Kierkegaard till Heidegger talar ju om nödvändigheten att acceptera sin död, memento mori you know, och Juan Matus talar om detsamma. Endast genom att inse att man är dödlig, att ens dagar här på jorden är räknade, kan man bli fri.

Matus' tal om "the Tonal and the Nagual", om vardagsverklighet kontra Det Stora Obetingade Där Ute, det stora okända ontologiska hav där vi blott bebor en ö, synlig för våra yttre sinnen - detta tycks mig också nödvändigt för en strävsam existensialist. Förstår man sin relation till Alltet förstår man sig själv.

"Losing self-importance" talas det också om i Castanedas böcker. Inse att inför Gud har du aldrig rätt, skulle Kierkegaard ha formulerat en dylik utsaga. Tagga ner och begränsa din känsla av betydelse, hedra istället din skapare; inget sker utan himlens medverkan.

Den indianvisdom Castaneda målar upp i sina böcker har alltså viss beröring med existensialism. Man kan även hitta beröringspunkter till taoism, där Matus' "not-doing" blir Lao-Tses "handla som om du inte handlade". "Wu wei" sägs på kinesiska vara ett slags motsvarighet till "laissez-faire", ja till den "apatia" jag talar om under eponym etikett: låt gå, släpp taget så ska du se att saker och ting utvecklar sig bra ändå. En strategi nyttig att tillämpa ibland, predikad av bland andra don Juan Matus.

Så har vi ju "the art of stalking" hos Castaneda, om att sublimera sin jaktinstinkt till att gälla abstrakta ting. Att jaga rätt på sånt hos en själv man inte gillar, som fixa idéer, oro och lättretlighet. Vad detta liknar för andra filosofiska begrepp, för andra ting ur filosofins historia vet jag inte - men en god lärdom är det. Ett sätt att förvandla jakten på visdom till en något konkretare jakt, en jakt på avarter i ens eget psyke. "Smygandets konst" kallas det i den svenska översättningen.

Slutligen en djup ontologisk visdom hos Castaneda, nämligen denna om "beskrivningar", hur vi delar en beskrivning av världen. Som barn ser man drömmande dinosaurier i var buske, men som lite äldre lärs man en striktare beskrivning av världen, en tråkigare. "Ett barn har hundra språk men tas ifrån 99" sa någon, och Castanedas tal om beskrivningar och vikten att ifrågasätta dem är exakt samma sak.

Vill vi förändra oss måste vi söka ett nytt språk, en ny beskrivning av världen och oss själva.

2.

Sommaren 1960 träffade antropologen Carlos Castaneda en yacqui-indian vid namn Juan Matus. Det var i Arizona, USA. Castaneda var anställd vid UCLA i Los Angeles, och uppsökte närmast indianen för att få information om pskykotropiska växter. Efter viss tvekan började don Juan upplysa honom om detta. 1961 blev så Castaneda hans lärjunge i den gamla indianvisdomen, och då höll man till i Mexico; yacqui-indianerna uppehöll sig på ömse sidor gränsen.

Castaneda blev don Juans lärjunge. Indianen undervisade honom i indianläran, så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även före det. Lärjungeskapet varade för sin del fram till 1965 då Castaneda drog sig ur; han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig, och det blev "Samtalen med don Juan", som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för sin guru, och därmed kom lärjungeskapet igång igen. Castaneda kände också att indianens liv var mycket rikare än hans eget i Los Angeles, det don Juan lärde ut hade ingen motsvarighet i hans egen bidermeiervärld.

Castaneda hade börjat närma sig indiankulturen som en betraktare, men med tiden insåg han att man inte kan iaktta utan att delta, Heisenbergs gamla diktum. En kraft större än han anade svepte honom med sig, en kraft kallad Varat.

3.

Så visst kan man dra filosofiska lärdomar ur Castanedas böcker. Sedan är det ju också en story i sig själv också, en berättelse med många kringelikrokar: trollkarlens lärling version 2.0. Det är en inte helt sympatisk nisch han hamnat i, denne spanskamerikan; han lockas in i kretsen med psykotropisk svamp och cactus, tror sig få veta vad det handlar om - men don Juan har en dold agenda, han ska värva Castaneda till sin trollcirkel och göra sin lärjunge till näste trollkarl, näste guru, näste cirkelledare.

Nu må man tro vad man vill om böckerna, om deras autencitet och allt. Men som romanläsare bekymras jag inte av detta, jag ser texten utifrån dess inre kvaliteter, ser dess symboliska sanning. Men vad gäller autenciteten i sig: om allting är helt påhittat, fullkomligt gripet ur luften, ja då är Castaneda en j-vel på att dikta, en sällspord mytolog och ontolog - och dessutom med en tillgjort torr rapportprosa, som det anstår en fältarbetande antropolog. En svår ekvation!

Nej, jag tror Castaneda är vad han säger sig vara, en rapportör, en halvbildad materialist som konfronteras med Varats alla gåtfulla djup, indianvarianten. Man kan säga: allt i böckerna torde ha en kärna av sanning, men så har Castaneda lagt till lite här och där för att få till läsbara narrativ.

Det är hur som helst mycket läsbart. Första boken skildrar till exempel en serie drogsessioner, svamp och peyote och williamsrot, med spänstig dialog, bergsvandringar och kråkflygningar. Bok fyra, "Tales of Power" ("Berättelser om makt") är också läsvärd, med en svit kapitel i Mexico City som omväxling mot landsbygden. Och sista trilogin, "The Fire from Within", "The Power of Silence" och "The Art of Dreaming" är examensprovet och höjdpunkten, helraffiga grejer för den som redan är fångad av Castanedas värld.

Ja, denna värld: som en blixt som lyser upp ett bergslandskap, så har dessa psykiska nejder liknats vid. Förtrollas av en mal med guldstoft på vingarna, av ett gåtfullt väsen som emanerar ur en spegel hållen på botten av en bäck, och av en bro av dimma som plötsligt framträder i en bergsnejd. Med mera, med mera; vill man ha spökhistorier varvat med ontologisk dialog, så är detta rätta platsen.

(Vill du köpa bok ett och bok tre för en billig summa, googla "Alvarfondens antikvariat", och väl där gå till "blandade böcker/ockultism mm". En ideell stiftelse detta, jag har inga ekonomiska intressen i den.)

Visdom i "Gitan" I

På mitt distrikt har jag Travronden. Det är en tidning om trav. Den kommer en gång i veckan, fredagar som idag.

På omslaget till denna Travrond är det hästar, och de är alltid bruna. Man kan fråga sig varför. Är alla travhästar släkt?

I Bhagavad-gîtâ däremot är det vita hästar: "Tatah shvetair hayair yukte, mahati syandane sthitau"... "Och då, stående i en stor vagn som drogs av vita hästar, blåste Krishna och Arjuna i sina gudomliga snäckor." Sedan får Arjuna se sina släktingar på motståndarsidan, och då vägrar han att slåss - men Krishna säger att det är din plikt som krigare att slåss, denna strid är rättfärdig; strider han inte begår han en synd, han våldför sig på dharma. För övrigt så är detta liv bara ett av många, själen dör inte när kroppen dör: "na hanyate hanyamâne sharire".

I vers 2.12 utvecklas det hela, detta med att själen lever vidare, att man således existerar för alltid: " Jag har aldrig icke-funnits ("na tv evâham jâtu nâsam"), inte heller du eller dessa kungar; och inte heller i framtiden kommer vi att icke-finnas."

Det är reinkarnation som gäller, själen tar sig en annan kropp vid döden ("dehântara-praptir", 2.13). För den som fötts är döden säker, och för den som dött är födelse säker: "Jâtasya hi dhruvo mrityur, dhruvam janma mritasya ca". Denna vers gjorde på sin tid intryck på George Patton. Han skulle säkert också ha gillat 2.32, om nödvändigheten för Arjuna att strida när nu striden är rättfärdig och denna tillvaro ändå bara är ett sken, ty:

Yadricchayâ copapannam svarga-dvâram apâvritam,
sukhinah kshatriyâh, Pârtha, labhante yuddham îdrisham.

Lyckliga är de krigare, o Prithîs son, som får en dylik strid,
som dykt upp spontant och som är en port till himlen...

"Onward, christian soldiers" alltså. Strid utan tanke på seger eller nederlag, idka apatia på slagfältet så ska allt gå dig väl i händer. Denna apatia är sann gudshängivenhet - inte bara för krigare, utan även för vanliga människor skyndar jag mig att nämna. Om apatia mer nedan (se etiketten "sanskrit"); man kan säga att denna är en harmonisk attityd, ett tillstånd av balans och vila. Men det är ingen mekanisk balans, nej det är en harmoni fylld av en stilla glädje, tack vare det inflytande av gudomlig nåd som då kan äga rum. Detta kan upplevas även när man handlar, man måste inte sitta och meditera för att uppnå det; man kan söka vila i handling.

Vad sägs det mer för klokt i Bhagavad-gîtâs andra kapitel?

Vi existerar alla i varat, i "sat", och icke-vara ("asat") existerar inte: "Nâsato vidyate bhâvo, nâbhâvo vidyate satah", 2.16. Detta är vad man har att rätta sig efter, man kan inte tänka sig ut ur varat, ställa sig vid sidan och titta på; vi är alla varande i varat, "seiendes im sein". Detta sagt i parentes, som en liten ontologisk godbit; annars kan man ju gå tillbaka och se vad som sägs om själens odödlighet i Gitan, för det blir smått poetiskt:

Nainam chindanti shastrâni, nainam dahati pâvakah,
na cainam kledayanty âpo, na shosyati mârutah.

Den ("enam" = själen) skärs inte av vapen, eld bränner den inte,
vatten fuktar den inte och vinden torkar inte ut den.

Acchedyo 'yam, adâhyo 'yam, akledya 'shoshya eva ca;
nityah, sarva-gatah, sthânur, acalo 'yam, sanâtanah.

Den är okrossbar, obrännbar, olöslig och kan ej torkas ut;
den är evig, allnärvarande, stabil, orörlig och ständigt densamme.

Avyakto 'yam, acintyo 'yam, avikâryo 'yam ucyate.

Det sägs att den är omanifest, omöjlig att förstå och oföränderlig.

Detta var verserna 2.23, 2.24 och halva 2.25. I ett senare inlägg ska jag gå vidare i detta BhG, andra kapitlet, och vaska fram fler visdomskorn.

Apatia i "Herrens sång"

Vi kan kalla det "apatia", den där stoiska känslan av coolness, "not-doing" och "wu-wei". Laissez-faire.

Man låter banden gå och står fri både från lycka och olycka, glädje och sorg. Ett mycket svårt tillstånd att uppnå, det medges; det är själva upplysningen, satori, nåden om man så vill. Men vad säger då Bhagavad-gîtâ om detta begrepp "apatia", om det tillstånd av oberördhet som det gäller?

En hel del faktiskt. Ta bara 2.14:

Mâtrâ-sparshâs tu, Kaunteya, shîtoshna-sukha-duhkha-dâh,
âgamâpâyino 'nityâs; tâms titikshasva, Bhârata.

"O Kuntîs son! Sinnesförnimmelserna (mâtra-sp.) är som lycko- och olyckobringande vinter (shîta) och sommar (ushna), deras kommande (âgama) och gående (apâyin, av roten "i") är inte eviga (anitya). Uthärda (titikshasva, imperativ av roten "tij") dem (tân, plural ackusativ maskulinum av "ta"; -ms-ändelsen är eufoni), Arjuna.

Resonemanget fortsätter i 2.15:

Yam hi na vyathayanty ete purusham, purusharishabha,
samâ-duhkha-sukham dhîram, so 'mritatvâya kalpate.

"De (sinnesförnimmelsena) upprör (vyathayanty, plural) inte (na) personen (purusha), o du tjur bland män (purusha-rishabha), som (yam) är lika inför lidande och olycka (s-du-su), resolut (dhîram) och är lämpad (kalpate, av roten "klp") för odödligheten (amrita, dativ). (Alternativ: "Den som dessa ej påverkar, den person som är lika inför olycka och lycka, är lämpad för odödligheten.")

Temat "likgiltig för lycka och olycka", alltså kärnpunkten i apatia, återkommer i BhG 2.38:

Sukha-duhkhe same krtvâ, lâbdhâlabdhau, jayâjayau,
tato yuddhâya yujyasva, naivam pâpam avâpsyasi.

"När du gjort dig liknöjd (same) inför lycka och olycka, erövring och förlust, seger och lederlag (-au-ändelse, lokativ dualis), samla dig (yuj) för stridden (yuddhâya), och på detta vis (evam) kommer du inte att ådra sig (ava-âp) synd (pâpa)."

Mer finns att säga i ämnet, men detta får räcka för nu.

Apatia

Tänker dessa dar på "apatia"...

Jag åker till jobbet och ser ett träd, tänker "hej träd, lever du också din apatia där du står, oberörd av lycka och olycka, vinter och sommar, "shîta-ûshna-sukha-dukha-samâ"...?

Jag ser en hare skutta över en fotbollsplan, jag ser katter jama och stryka i natten, hör koltrast och påfågel och Emil Örn. Jag går genom nejden som en naturpojke, är allas vän och gör mitt jobb - och åker hem och kan slutligen säga hej till Preembjörnen, glatt grön-orange i sin andlighets bensinstation, här finns luft och vatten...

Apatia, wu-wei, not-doing, jämnmod och sinnesro; jag kan vara lugn...