Kerubernas svärd (slutet)

Härmed fjärde och sista delen av "Kerubernas svärd". Tidigare delar finner du under etiketten "berättelser från Rokkana".

---

Man lämnade templet. Abedissan vid hans sida sa:

- Känns bra att ha lämnat ifrån sig svärdet, va?

- Förvisso, sa Disium.

- Du har donerat Galuxion, det flammande svärdet, i vårt fagra tempel, sa kvinnan med det silvervita håret och de ädla kindknotorna. Där kan det hänga som ett vittnesbörd - ett vittnesbörd om hur den förra rokkanska epoken slutade, i eld och rök. Nu stundar en ny era, då ekobalans, feminism, samarbete och omvårdnad ska råda. Den förra epokens dominans och rofferi, dess patriarkat och chauvinism är ett minne blott.

Man lämnade Det vita templet med den höga spiran, med Golagongs högsta berg i bakgrunden, en skarp och taggig klippa vid namn Klubiduba. Nu skulle man möta Minilordens regering och planera pacificeringen av Rokkana: samla ihop en liten men god armé och slå ner de rövarband som härjade på kontinenten, efter det att elden krossat civilisationen.

Disium befann sig i Golagong. Han hade ridit till västra Rokkana och skeppats över till öriket, det gamla landet där han en gång i tiden återinstallerat Minilorden. Devan Votors hade redan varit där och förberett dem på hans ankomst, och sedan dragit vidare. Disium för sin del träffade i huvudstaden den hovdam han tänkt lägra vid förra mötet. Därav blev intet, och nu, när denna Emilia blivit nunna och med tiden abedissa, räknade hon honom det till godo. De blev vänner, de begav sig till Vita templet och hängde svärdet i ett sidokapell, och sedan gick de ut igen.

- Skira himlar, sa Disium.

- Ja, sa abedissan. Nya himlar och en ny jord!

Hon tog ett språng och sjöng ut; hennes ljusa hår fladdrande i vinden under sitt violetta pannband. Disium log åt synen, och han gladdes åt de större händelserna: en ny värld var på gång, en bättre värld, en softare värld. En värld där kungar inte samlade klenoder bara för ägandets skull, utan en värld där kung och drottning styrde gemensamt över en värld man hade till låns. Förvaltarskap och harmoni var honnörsorden, inte erövring och utsugning.

---

Disum sattes i spetsen för en ledung som skeppades över till Rokkana, och som sedan började jaga fram och besegra de banditgäng som härjade där. Det var ett föga ärofullt arbete, men ett arbete som måste göras. Banditerna hade plundrat och mördat där de drog fram, men själva skulle man behandla dem enligt krigslagarna med hopp om bättring.

Man stred under lagen. Ofta trängde man in banditerna i hopplösa lägen och erbjöd dem nåd, men lika ofta vägrade de ta emot denna nåd. De trodde att Disiums ledung var lika grym som den egna grupperingen, det vill säga att nåd bara erbjöds som en krigslist. Alltså blev det ofta frågan om att bekämpa banditgängen till sista man.

Man stred i bokskogar, man stred på slätter och i byar, i ruinstäder och i berg. Till sist, efter ett år, var alla banditer besegrade. Städer och bygder började blomstra igen, åkrarna gav skörd och de sista rökmolnen skingrades. Alla människor hade nu inte dött av elden, vissa hade stuckit sig undan i kärrmarker till exempel, därför kunde Rokkana återbefolkas.

Dramat med kerubernas svärd var över. Världen hade brunnit, men sedan rest sig ur stoftet likt en fågel Fenix.

---

Disium la ner sitt befäl, red iväg som en fri man och levde som jägare och fiskare i nordliga marker, tillbad Det Ena som var det rokkanska namnet på det högsta väsendet. Han speglade sig i klara tjärnar och frågade sig vem han var.

Han red bland bergen och frågade sig vem han var - och han red i skogen och frågade sig - och han vandrade på ängar och frågade sig -

Och en dag la han sig ner på en mossbädd, och en varm vind fläktade, och när han vaknade sa han sig själv:

- Jag är Trygger Disium. Svärdsman eller from, hjälte eller usling, bra eller anus - spela roll! Jag är den jag är och det är allt jag är.

Vinden fläktade i björklöven. Disium reste sig på armbågen och sa:

- Jag är skapad av Det Ena, och jag har levat flera liv i vårt Rokkana. I detta liv är jag Trygger Disium, människa. Jag söker min skapares närvaro i vinden och gräset, i molnen på himlen - och då finner jag frid - som nu.

Molnen gick. Gräset viskade. Disium la sig ner och somnade om.

(Illsutration: Ted Nasmith)

Kerubernas svärd, del 3 av 4

Här följer nu tredje delen i vår rafflande följetong "Kerubernas svärd". Del ett och två finns längre ner i scrollen på "berättelser från Rokkana".

---

Fåglar kvittrade, en vattenkonst porlade och bin surrade. Solen sken på en blå himmel.

Disium såg Monnima komma gående under en pergola, leende under mörka lockar och med en kanna vin i handen. Hon skänkte för i två gyllene pokaler, satte sig och log:

- Välkommen åter, min hjälte.

- Tack, sa Disium. Men det där med "hjälte"...

Man satt i en berså till Monnimas slott och drack vin. Han hade varit i detta Hortalion förr, under äventyret med klenoderna. Och nu, på väg till Golagong med Votors, hade han fått infallet att åter bege sig hit. Votors hade gett jakväde till denna avstickare, medan devan själv fortsatte mot det västliga nejderna, mot öriket Golagong och de restaurativa krafter som där fanns. För att förmå Minilorden och hans skaror att sända ut nytt liv till den förbrunna världen.

Disium satt och pokulerade med sin gamla flamma. Och han berättade om Galuxion, det flammande svärdet, och elden som han dragit över världen. Monnimas guldhus hade klarat sig, eftersom detta låg i en annan dimension. Man måste närma sig det i cirklar, och så hade Disium gjort även denna gång.

- Hemska saker, sa Monnima. Men varför har du svärdet kvar då, om du inte längre vill vara hjälte? Om du skäms för denna mordbrand?

Disium såg på sina krigsverktyg som han lagt på ett stenbord. Där låg Galuxion i sin gyllene skida, och där låg hans vanliga svärd i sin bruna varbalja och gehäng.

- Bra fråga, sa Disium och drack av vinet.

- Ska du sluta helt som svärdsman? sporde kvinnan, för dagen klädd i en blå klänning med grön överdräkt, och håret uppsatt i en sedvanligt elegant svosch.

- Tja, kanske, sa Disium. Bli munk och visman, gå runt med stav och uppsöka lärare, leta guldkorn i gamla skrifter.

- Bli munk, sa Monnima surt, i så fall...

- ... men inte idag, sa Disium och blinkade åt sin vän, det kan jag lova.

- Det gläder mig...

Fåglarna kvittrade.

---

De rodde i en båt på en sjö kantad av ekar. Rättare: Disium rodde, Monnima låg utsträckt i fören med en parasoll i handen. Vågorna kluckade mot skrovet. Det var dagen efter.

- Du har bränt upp världen, och ändå har du svärdet kvar, sa Monnima.

- Tja, sa Disium, vad ska jag göra? Jag kan inte kasta ut svärdet över världens kant, för då skulle det bara komma tillbaka. Det hände mig med spjutet Sygg.

- Indeed? Men kanske är Galuxion ofarligt nu, kanske är dess trollkraft bruten.

- Hur ska jag veta det? Ska jag dra det och kolla om det glöder!

Några svanar flög förbi i kväkande assonans, sänkte sig och landade på sjön med ett brus från bogvågen. Monnima såg på fåglarna där de simmade fram, glidande graciöst på vattenytan. Så satte sig upp och sa apropå svärdet:

- Ja, varför inte? Du kan ju samtidigt se om du står emot dess krafter, om dess eventuella glöd får dig att bli galen igen.

- Du har rätt, sa Disium. Det är enda sättet att bli fri dess makt.

Man rodde in till land, drog upp båten och gick till trädgården. Svärdet låg kvar på sitt bord. Utan vidare spisning gick hjälten fram, greppade skidan med ena handen, grep hjaltet med den andra och drog - och fram kom endast en silverklinga, den glödde inte. Ett vackert svärd, men inte förtrollat.

- Det om detta, sa Disium och stack svärdet i skidan. Jag ska donera detta vapen till ett tempel, låta hänga undan det som en märklig klenod.

- Och ditt andra svärd...? sa kvinnan.

- Det kan vara bra att ha. Jag ska inte bli munk. Jag ska fortsätta som svärdsman, strida för det rätta - för den händelse det finns rövarband i världen som härjar efter sammanbrottet. Till exempel.

- Åh, min hjälte! sa Monnima och föll honom om halsen.

---

Tredje dagen åt man en frugal måltid på vatten och bröd. Man satt i en praktsal på nedre våningen, prydd med stuckaturer, guldstayetter och äkta mattor.

- Så vi skiljs igen, sa Monnima.

- Kanske det, sa Disium.

- Hur menar du "kanske"...?

- Kan du inte följa mig i Rokkana? Komma ut i vår värld, inte bara stanna i ditt förtrollade palats?

- Hmm, sa kvinnan och drack lite vatten ur ett kristallglas, där fick du mig! Kanske trivs jag att leva som gåtfull varelse i mitt guldhus. Och träffa dig när vi råkas...

- Ja, sa Disium, låter perfekt. Som skepp som möts i natten, utväxlar signaler, och skiljs igen...

Monnima bröt ihop och började gråta. Disium åter avslutade sin brödbit, tömde bägaren och rullade tummarna. När han tuggat ur reste han sig, drog upp kvinnan och omfamnade henne.

- Så ja, sa han, det är inte världens slut. Själv har jag överlevt världsbranden, och du lever fri här mellan dimensionerna.

- Men jag kanske inte vill vara fri! Jag kanske vill vara med dig!

- Då får du bestämma hur du vill ha det.

Vid dessa ord sprang Monnima ut ur rummet. Disium gick då ut i trädgården, tog sina svärd, tog sin hatt och lämnade slottet. Efter sedvanlig spiralgång i de omgivande bergen kom han till en bäck där han lämnat Bunkel, och ridande västerut satte han kurs mot Golagong.

(Illustration: Jonathon (sic) Bowser)

Kerubernas svärd, del 2 av 4

Här följer andra delen av den Rokkana-novell som inleddes i går, "Kerubernas svärd". Del 1 finner ni strax nedanför i scrollen.

Liksom igår kommer länkar i texten att hänvisa till tidigare faser i Trygger Disiums äventyr. Den som vill läsa hela hans story uppmanas klicka på etiketten "Berättelser från Rokkana".

---

Han drömde om skrikande människor, flammor och rök, röda hanar och brinnande himlar. Han jagades av eldguden, han flämtade efter vatten, han vandrade över en mark av järn och en himmel av koppar. Han jagades ut över världens kant och föll i evigheters evighet -

En häst gnäggade. Mannen slog upp ögonen och såg en grå himmel. Så skönt, det var bara en mardröm.

Han satte sig upp, såg sig omkring - och såg bränt gräs, förkolnade skogar och en stad i ruiner. Svarta ruiner, brända ruiner. I vinden låg en doft av brandrök.

Han satt på ett berg. Hästen Bunkel stod intill, såg på honom med kloka ögon.

- Men... vad...? sa Disium.

- Det är sant det du ser, sa hästen. Du brände ner hela världen igår, med svärdet Galuxion.

- Vad? Nej!

Hästen sa inget, klok som han var. Disium fick försöka förstå själv, fick se sig om och försöka minnas vad han gjort igår.

Och Disium såg ut över den brända nejden - och han drog sig till minnes ett slag - och ett dödläge - och en ritt bort till ett tempel, och entré i ett tempel där en deva gav honom ett svärd i gyllene skida. Ett svärd som flammade stolt när man drog det, flammade bokstavligt talat. Det var Galuxion, det brinnande svärdet, kerubernas svärd som dolts för människan tills nu - nu, då det var dags att dra det och dra eld över världen. Tiden var mogen, synden hade växt sig för stor. Lika bra att utplåna allt och börja på ny kula, var tanken hos högre makter.

Att Disium varit ett gudarnas redskap visste han dock inte. Han ville dra svärdet upplevde han det som, han begärde dess makt. Så han drog det och red ut över världen som ett gissel, sände flammor över Rokkana. Han blev ett järtecken i skyn på sin häst, sin för tillfället flygande häst, för hur rättfärdig Bunkel än lät dagen efter så hade även han gripits av svärdets trollmakt: han kunde sväva och spränga fram i skyn, med den i anden brinnande Disium på ryggen som svingade sitt gudasvärd till världens straff.

---

Man red ut i jakt på vatten. Både häst och ryttare måste ha vätska, men de fann inga källor för sin törst. Det enda de fann var stoft och aska under en mulen himmel. De red genom slöjor av rök, de hostade av den dåliga luften, och de såg förbrända lik och förkolnade hus.

Ni fattar: allt var bränt, allt var förbi. Så hur ska man som författare skildra detta? Ska man säga: "Disium grät av åsynen av en värld i aska"? Eller ska man bara skildra allt som ett inre landskap, ett externaliserat psyke med ruiner, brända barn, sot och svedja så långt man ser?

Nåväl. Allt var bränt, Rokkana var i ruiner, inget liv kunde skönjas - och inget vatten. Och anstiftare av allt detta var Disium själv, han hade varit utföraren av detta dåd. Fattade han vad han gjort? Det gjorde han; skådandes ut över en svart dal, med röklukt i näsan och med en gråfet himmel över sig, mindes han sin djävulska ritt. Han mindes svärdet och flammorna, triumfen och fanstyget.

Man red vidare på jakt efter vatten: man red över slätter och över berg, man korsade ruinstäder, men förgäves. Så en dag, ridandes genom en skog av kala träd, såg Disium något framför sig: det var en bäck, en porlande bäck. Han hoppade av pållen, sprang fram, såg att vattnet var klart - och drack. Bunkel gjorde honom sällskap.

- Well, sa Disium och torkade sig om munnen, det finns kanske hopp.

- Ja, sa hästen. Vart ska vi nu?

Då såg man en liten varelse träda fram mellan stammarna. Han var grå, hade stort huvud med minimal näsa och helblå ögon.

- Votors! sa Disium.

- Densamme, sa varelsen.

Man satte sig ner, Disium på en trädstam, devan på en stubbe.

- Så hur går det? sa Disium.

- Bra. Än du då?

- Jag har börjat hämta mig från gårdagens eskapad. Tror jag. Jag brände ner världen med Galuxion...

- Jag vet, sa devan. Det var ju jag som gav dig svärdet.

- Var det? Men den figuren var ju humanoid och ljushårig, du däremot är - något annat.

- Visst, sa Votors. Men jag kan ändra gestalt.

- Åhå.

- Annars? Vad anser du om ditt dåd?

- Jag vet inte.

- Då kan jag säga dig, sa devan, att vad du gjorde var del i en plan att låta världen börja på nytt.

- Verkligen? Men måste man döda alla för det syftet?

- Tja, människans samlade karma krävde en katharsis. Därför lät man dig få svärdet.

- Så det var inte bara ditt beslut?

Votors gjorde en paus, såg på honom med sina gåtfulla ögon och sa:

- Nej, jag handlade på högre makters initiativ.

- I see.

- Men vad känner du då? sporde devan. Inför din eldritt, din flammande flygtur?

- Jag känner ånger.

- Alltid något: det visar att du känner, att du är mänsklig. Men du kan inte göra detta ogjort. Du måste nollställa dig och tänka på kommande dagar.

- Ja, sa Disium. Det ska jag.

Han föll i trans där han satt, försjönk i koncentrerade tankar. Han tog ett andetag, han tog två, han tog flera. Han tänkte: vägen framåt - kommande dagar - ny värld.

---

En fågel sjöng. Himlen visade en reva i molnen.

- "Finus, finus, sol och sommar", sa devan när Disium återvänt ur transen.

- Så...? Vad...?

Man satt i den förbrunna gläntan. Devan sa:

- Jag kan läsa tankar. Jag ser nu att du nollställt ditt psyke. Bra, då kan vi göra business igen. Vi kan dra åstad till Golagong, träffa Minilorden och börja bygga upp världen igen!

- Men... hur...

- Öriket Golagong, beläget i väster, ett land som du nog känner till, stod utanför kriget som inledde världsbranden. Därför kan det bli basen för en återuppbyggnad.

- Wow, häftigt alltså, sa Disium. Visst känner jag Golagong och dess Minilord, dess lilla kung. Det var ju jag som återinsatte honom.

- Gott, sa devan och reste sig. Då ger vi oss av.

- Men elden då? sa Disium. Brände jag inte ner Golagong också, likt alla andra öriken? Zammazingo, Cokelien och Regnbågslandet?

- Nej, Golagong klarade sig tack vare goda böner. Man skapade en skyddsvall av transcendental styrka runt sin ö.

Disium reste sig och steg i sadeln. Votors för sin del gick till fots, med stav i hand och blått i blick; färden styrdes västerut under blånande himlar.

(Illustration: Keith Parkinson)

Kerubernas svärd

Han drog svärdet och skrattade - ja, han skrattade som en vansinnig. Klingan brann av himlens alla eldar, hettan gjorde honom galen, och med ett skri hoppade han i sadeln på sin springare. Dess ögon brann, dess hovar sköt blixtar när den stampade, och Disium själv var eldfängd, hans ögon glödde. Nu hade han Galuxion, kerubernas svärd, och nu skulle han sätta hela världen i brand! Med ett spår av eld red han bort från Evighetens tempel.

Vad hade hänt? Vad stod på, vad var i sanning detta?

Det rör sig som alla ser om vår hjälte Trygger Disium, som ni kan läsa mer om under etiketten "berättelser från Rokkana". Där finner ni "Det stora äventyret" i elva delar, och under det "Jakten på Minilorden" i tre delar (länkar kommer även att ges i denna text på lämpliga ställen). Dessa legender berättar om en hjälte i en fiktiv värld, Rokkana, ty det var precis vad vår Disium var: en hjälte, en reko typ som gjorde hjältedåd.

Efter att ha funnit de nio klenoderna åt kung Kobe red Disium iväg och levde loppan ett tag: vin, kvinnor och sång i de fjärran lupanarerna på Suktans öar. Sedan fick han höra att det var något krakel på gång i världen, på Rokkanas fastland. Det drog ihop sig till krig mellan världens alla prinsar; alla blev som galna, alla bara började krig helt plötsligt. Man ville roffa åt sig sin broders ägodelar. Och fruar.

Disium moraliserade inte över detta; nej för tusan, han var ju gammal legosoldat, en krigsälskare av sedvanligt slag. Så han seglade åter till fastlandet, red iväg till första bästa hov och erbjöd sina tjänster. Det blev Cluxia i sydvästra Rokkana. Han tjänade som skvadronchef i rytteriet, som bataljonschef i infanteriet (ledande från hästryggen, tro inte något annat), och sist sattes han i spetsen för hela Cluxias här.

Man tågade genom cypresskogarna mot de förenta styrkorna hos Julmo, Vugland och Frippso. På vägen fick man själva, Cluxia, stöd av Drex, Klux och Jix, tre krigarstater i västra Rokkana. Omsider nådde man Kråkslätten, en vid prärie i centrala Rokkana. Dit kom också en tredje fraktion, som bestod av kung Kobes ysidoriska ledung, en liten men god armé, och Sipanor, Guttorm och Askudrams ledungar.

Detta var Rokkanas alla stormakter. Utanför konflikten stod förvisso ön Golagong, det västliga rike som styrdes av Minilorden.

---

Det var krig och ledungarna hade marscherat upp, hade sammanstrålat på Kråkslätten. Bägge sidornas arméchefer red fram för att parlamentera. Man siktade på en dunge med lönnar, klev av sina hästar, gick fram med sina adjutanter och bugade. Det var Disium som chef för sin koalition; för dagen bar han svart rustning, röd kappa och hjälm med tagelliggare. Sedan var det kung Kobe i tygmössa och burnus; han var chef för Sipanor, Guttorm och Askudrams ledungar, jämte sitt eget lands som var Ysidor. Och så var det, i den där dungen där man möttes, Luppula, iförd fjällpansrade byxor, blå kyrass och gallerförsedd hjälm. Han var chef för Julmos, Vuglands och Frippsos styrkor.

- Kobe, sa Disium att börja med, det var inte igår.

- Nej, verkligen inte.

Det var i själva verket tre år sedan de sist möttes, i slutuppgörelsen i "Det stora äventyret".

- När jag lämnat dig klenoderna, sa Disium, så sa du att jag hade en tjänst innestående. En tjänst från dig till mig.

- Sant.

- Nu kräver jag in den.

- Åhå?

- Ja: kom över med din samlade ledung på vår sida.

Kobe höjde ögonbrynet. Så sänkte han det, gned sig över det vita skägget och nickade:

- Ett löfte är ett löfte. Jag går över på din sida, med Ysidor, Sipanor, Guttorms och Askedrams ledungar.

- Vad säger du om det då, Luppula? sa Disium till denne. Luppula var ju nu i underläge gentemot de andra.

- Jag säger inget. Låt vapnen fälla utslaget. Vi börjar slåss i gryningen.

Med dessa ord bugade man för varandra, och red med sina adjutanter åter till de egna linjerna: Disium och Kobe till sin sida, och Luppula till sin. Man började genast gruppera, dra upp sig i slagordning. Hela fältet dammade av förbandens kringflyttande. Så kom kvällen, kokeldarna tändes, man satte ut vaktposter och gick till ro. Efter en måltid på bönor och korv gick Disium till sitt tält och sov. Han hade redan diskuterat taktik med kung Kobe och sina generaler. Starka flanker och full attack var receptet på seger.

---

Gryningen kom. Skärmytslare avancerade och föll undan. Kavalleri anföll Disiums flyglar, men slogs tillbaka: man hade som sagt starka flanker. Sedan anföll Disiums infanteri, stadiga karlar med lans och svärd. Luppulas män bar sköldar, som man dock slängde efter ett tag; de var för tunga, vägde över 20 pund.

Striden stod och vägde. Disium sa åt sina generaler att sköta ruljansen. Han drog sig undan med Kobe och sa:

- Jag måste bryta dödläget, i denna världsavgörande kamp.

- Hur då?

- Jag måste hämta Galuxion, kerubernas svärd i djungeln som heter Clydon.

- Låter bra, sa Kobe. Gör det! Vi ska hålla Luppula stången.

Så Disium tog sin gråbruna springare, sin talande häst vid namn Bunkel. Han klädde om till brokor, stövlar och tunika, plus hatt med uppvikt brätte och halsduk. Ridandes över gräsklädda kullar sa pållen:

- Så du ska hämta det yttersta vapnet?

- Ja, sa Disium. Det blir perfekt: det flammande svärdet, rätt ur kerubens hand.

- Men ska du inte tänka efter här, finna lugnet inom dig först? Sånt som du lärt dig på dina resor förut?

- Va? sa Disium med flammande blick. Nej, nu gäller bara krig. Jag vill vinna kriget, sedan blir allting bra.

Man red över kullar, genom dälder, över öknar och djungler och nådde till sist ett gyllene palats: Evighetens tempel, beläget mitt i Clydon. Där klev Disium av sin häst, gick in och kom till ett rum där en skinande deva satt på en tron. Väsendet hade humanoida drag, var klädd i vit särk, hade långt gyllene hår och hade ett svärd i knäet. Svärdet var instucket i en gyllene skida.

- Välkommen, Disium, sa devan.

- Tack, ärade deva och kerub.

Devan reste sig och överräckte svärdet:

- Tag detta svärd, människa, och dra eld över världen! Det är tidens melodi!

- Ja, det ska jag, sa Disium, förbi av stridsgalenskap. Nu handlade det inte om att vinna det stora slaget längre, nu skulle hela världen springa över klingan!

Devan såg Disium lämna palatset, dra svärdet ur skidan och skratta. Omsider steg Disium i sadeln och red iväg genom djungeln. Så bra tänkte keruben, Rokkana ska förgås. Det ska bli dem en läxa! Sedan, när världen brunnit, kanske de lär sig esoterismens grunder. Då kanske de lär sig fromhet, konsten att lyssna inåt. Förmågan att glädjas över det de har, och att inte alltid begära sin nästas ägodelar.

---

Disium red iväg från Clydons tempel, flög med sin häst som nu plötsligt kunde denna konst; det var svärdet Galuxion som förtrollade dem båda. Disium svingade sitt svärd, såg flammor skjuta ut i alla riktningar och sätta skogar och fält, städer och bygder i brand.

- Hurra, skrek Disium, så härligt! Brinn, baby, brinn! "Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!" "Bryt ut, efterlängtade oväder!" Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!

Allt började brinna där han sprängde fram. Han nådde även Kråkslätten, där de andlöst väntande härarna fick se ett järtecken i skyn, ett spjut av eld. Det var Disium på sin häst som for fram, sändande eld och svärd över hela slagfältet. Allting förgicks, män och hästar, manskap och befäl, även själve kung Kobe som var hans gamle förbundne. Disium sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var gudarnas redskap när det gällde att föra Rokkana in i en ny fas.

Han fortsatte sin eldritt, red runt över hela det fagra Rokkana och drog eld över länder han besökt under sina äventyr, över Tinturel i norr, över Östland och Zammazingo, över Sydland och Hortalion, ja även över det gåtfulla ölandet Cokelien i söder. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Mätt på eldverket red Disium upp på ett berg, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Rokkana gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av brandgula stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska kolväten som uppstår vid förbränning.

- Ett sånt skådespel, sa Disium till Bunkel.

- Ja, sa denne. Hemska scener. Du har dödat hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd.

- Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!

Sa Disium. Och tog av sig hatten, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn", sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, om man nu ska uttrycka det i kerubiska termer.

(Illustration: Bruce Pennington)

Det stora äventyret, del XI (slutet)

Över marmorbron gick hans färd, genom den kolröda nejden och över blomsterängen med sina tusen tusenskönor, fram till porten som öppnades magiskt och vidare upp genom Ysidors slingrande huvudgata. Trygger Disium red genom staden på sin bruna springare, och sist approcherade han borgen och red in på borggården. Han steg av och gick in i palatset, och vad det led gjorde han entré i själva riddarsalen där alla väntade på hans återkomst: hovdamerna, lakejerna, kockarna, servitörerna, åldfrun, hovmästaren och Lilla Vickevire. Samt, på sin marmortron, självaste kung Kobe i vithårig lyster.

- Du kom tillbaka! utbrast kungen och reste sig. Du är tillbaka! Det trodde jag aldrig!

Han omfamnade Disium, den smarte hjälte vi följt genom alla nio äventyr, hippkipparen som letat rätt på nio klenoder och nu bringat dem till sin uppdragsgivare, kung Kobe av Ysidor.

- Jag är tillbaka, sa Disium och log. Sina sadelväskor räckte han till überlakejen, som öppnade dem och la innehållet på ett bord. Med en knäppning av handen kallade Kobe på hovmästaren, som tog fram ett pergament. Det var en kopia av det dokument Disium haft som inköpslista, som rättesnöre under sina äventyr.

Hovmästaren rullade ut pergamentet och läste:

- För det första: spjutet Sygg.

- Spjutet Sygg, repeterade lakejen och pekade på vapnet han lagt på bordet.

En betjänt bockade av föremålet på ännu en lista. Hovmästaren fortsatte:

- För det andra: Bronshjärta.

- Bronshjärta, sa lakejen och pekade på ett hjärta i driven brons på bordet. Och så fortsatte det genom hela listan: Zammazingos tekopp, silverskinnet, jadestenen, pärlan, blåbläran, pannkaksreceptet och guldringen.

- Sanna mina ord, sa Kobe och strök sig över skägget, jag är imponerad. Du fann dem alla! Nu har jag något att lägga i min klenodkammare. Detta måste vi pratas vid om över en måltid.

Kungen förde vår hjälte till gästabudssalen, där man intog en måltid på fårkött med sod, pocherade ägg med béarnaise, späckad gås, vinbärssorbet, marmite på aborre och röding, och som avslutning ost och päron. Medan man åt berättade Disium för kungen hur han vunnit sina klenoder; han var vid gott mod, han gillade kungen, och han delade frikostigt med sig av anekdoter från äventyren.

Man åt och drack. Disium visste med sig att han borde begära någon ersättning för uppdraget; han hade glömt det inför hela äventyret, han hade varit så ivrig att komma iväg. Nu hoppades han att kungen skulle komma ihåg det, att kungen skulle vara så artig och erbjuda någon lön. Om han inte gjorde det, om hjälten måste begära det själv, skulle däremot en sur bismak uppstå. Äventyret skulle få ett trist slutackord.

Nåväl, så noga var det väl inte. Han, Disium, fick föra det på tal själv:

- Ehm, ers majestät...

- Ja, vad är det? sa Kobe och skalade ett päron.

- Jag begärde ingen betalning för tjänsterna, men...

- Nej visst nej, du glömde't...

Disium såg sig om på salens bonader, dess äkta mattor och väntande lakejer. Då kom han på att han heller inte ville ha någon konkret betalning, bara en abstrakt. Han sa:

- Och jag tror inte jag vill ha någon betalning heller. Ingen konkret sådan: inget guld, inga horor. Men -

Kungen skar en bit päron, stoppade den i munnen, tuggade och sa:

- Ja...?

Disium avslutade sin vinbägare och fick den påfylld av en servitör.

- Men, sa hjälten, jag skulle vilja bli din bundsförvant. Eller erkände vasall, en fri vasall; en Ysidors riddare, som när som helst kan påminna dig eller din efterföljare om den tjänst jag gjort landet.

- Jaha, sa kungen och tog ännu en bit päron. Smart man: säg om du ska dra ut i fält mot någon fiende, då kan du bege dig hit och be om hjälp. Med tio spjut eller fem ryttare eller vad.

- Ungefär så. Jag kan senare i livet be dig om hjälp, i den mån du kan ge denna hjälp. Något avtal om hjälpens omfattning behövs inte; du eller din efterföljare får ge vad som anses lämpligt.

- Avgjort! sa kungen. Men du får behålla de silvermynt jag gav dig innan uppdraget. Om du har några mynt kvar...?

- Jodå, det har jag. Tack!

Han hade två silvermynt kvar.

Man avslutade måtiden med kaffe och cigarrer. Sedan reste sig Disium och tog farväl av sin kung, kung Kobe av Ysidor, som genom hjältens uppdrag fått sig nio klenoder att lägga i sin skattkammare, dittills tom. Disium åter gick ner på borggården, satte sig i sadeln och red in i solnedgången, sjungandes: "I'm a poor lonesome cowboy, and a long way from home"...

(Not: illustrationerna till detta äventyr är gjorda av Edmund Dulac, en ärevördig gammal fransman. Och för den som till den grad gillar min fiction att hon vill läsa mer, klicka på etiketten "Eld och rörelse" och kolla in en frän sak. 60:- inkl porto.)

Det stora äventyret, del X

Några tulpaner växte vilt i skogen, röd-gula, vit-lila, röd-vita och gul-violetta. Trygger Disium ögnade dem, nickade uppskattande åt denna brokiga mångfald, åt dessa sköra turbaner som spirade intill några lärkträd.

Han red sakta mot öster, mot Ysidor och slottet där han skulle överlämna de nio klenoderna. Han hade dem alla i sadelväskorna: ringen, pärlan och spjutet, receptet, blåbläran och tekoppen, bronshjärtat, silverskinnet och grönstenen. Men han tog tid på sig, njöt av ögonblicket. Mötet med Monnima i guldpalatset hade varit omvälvande; det var bitterljuvt kanske, detta att möta en sån fager donna och sedan bara mötas av tomhet, finna att hon gått upp i rök, hon och hela slottet där mötet ägt rum - men han tog det för vad det var, ett litet äventyr inom Det stora äventyr han sysslat med den senaste tiden: att finna de nio klenoder som kung Kobe skulle ha i sin skattkammare.

Disum vek om ett hörn och fick se en stenstuva framför sig, ett tvåvånings stenhus med krenelerat krön. Aha sa han till sig själv, det var ju här Votors bodde, den gåtfulle alven.

- Vi närmar oss ditt hem, sa Disium och klappade sin häst på bringan.

- Stämmer, sa Bunkel, hans bruna springare. Här bodde jag ett tag. Dessförinnan sprang jag fri på Fodams slätter.

Disium hade köpt hästen av Votors under sitt första besök hos denne, det som skett efter att han funnit spjutet Sygg. Andra besöket hos alven hade timat före nordanfärden, som ni minns.

Disium red fram, satt av och knackade på. Votors öppnade och sken upp; hästen leddes till bakgården för vård och omsorg, varefter Votors och Disium gick upp på övervåningen, trädde ut på en balkong och betraktade fjädermolnen i höjderna.

- Så hur går det? sa Votors.

- Tack bra, sa hjälten. Jag har funnit pannkaksreceptet och guldringen.

- Så då är du klar då? Och kan rida till kung Kobe med skatterna?

- Stämmer.

Votors gick efter lite kex och svart te. Man förtärde det under tystnad. Så ögnade Disium sin bisarre vän, den lille grå plattnäsingen med helblå ögonglober:

- Vem är du egentligen?

- Jag? sa Votors och ställde ner tekoppen. Jag är en väktare, en deva som skapades av Hiranya i tidernas början.

- Åhh... prisad vare du...

- Tack.

- Men ser alla väktare ut som du?

- Ånej, sa Votors. Eller: ja och nej!

Disium förvånades, blev ställd och konfunderad. Ja, han blev faktiskt en smula rädd. Han tänkte: detta var numinöst... Han såg ut över lövskogarna som omgav stuvan, såg soldiset upplösa lointänerna och invärva allt i sin dröm - eller mardröm?

- Vi väktare kan ändra gestalt, sa Votors, byta uppenbarelse. Vi är odödliga energier, strålande stjärnor, men här i jordiska nejder kan vi anta konkretare former.

- Men varför då som alv, som - om du ursäktar - underligt väsen?

- Det är för att undgå pajsarna, vardagskaipparna. Prissarna är rädda för mig, för denne gråhudade blåblickare.

- Åhå...

- Och därvidlag bestod du prövningen. Du kom hit en dag och mötte mig, och du ryggade inte bort.

- Men jag sökte ju bara frälsning från björnen, den som anfallit mig och min häst.

- Men du kom hit i alla fall, det är vad som räknas.

Disum tog upp sin vita, rosamönstrade kopp och avslutade teet. Det var inte beskt utan soft och balsamerande.

- Men hur står vårt förhållande? sa hjälten. Jag hedrar dig som deva, som övernaturlig makt som gör stegen lättare för vandrare, som ger tröst åt tyngda hjärtan - men hästen, Bunkel, den köpte jag av dig...

- Ja, du köpte den. Inget otalt där. Och du fick tips om pannkaksreceptet och guldpalatset, men det bjuder jag på.

- Tack, sa Disium.

En svag vind blåste genom träden, fick topparna att vaja osynligt. En lätt bris. Solen stod högt och fjärdermolnen briskade.

Nu återstod bara att rida till Ysidor med skatterna. Men Disium lät det hela bero en smula. Han satt gärna här och språkade med Votors om stort och smått.

- Så du är deva? En godsint sådan hoppas jag?

- Ja, sa Votors. Jag är ingen asura som förleder människan, som lär henne hor och mord. Jag inspirerar henne till lärdom, barnuppfostran, odling och konst. Jag ger färg åt färger, jag ger liv åt konstverk, allt på uppdrag åt den store Hiranya. Dansa och bekransa honom, hylla honom med puka och dans, med psaltare och harpa!

Votors reste sig och anträdde en snabb dans där på balkongen, sjungande en lovsång till högre makter. Disium såg på och klappade takten: sköna rytmer tänkte han, en rungande gospel för rokkanska nejder, en hyllning till devas och änglar, gudar och nymfer, älvor och tomtar! En hyllning till diskreta väsen som åsett mitt äventyr och ibland hjälpt mig, direkt som denne Votors med sina råd, och indirekt som den ingivelse jag fick i Högsta berget när jag låg på rygg och var utelämnad åt monstret - den ingivelse som fick mig att minnas spjutet jag låg på, spjutet Sygg som jag drog och dödade Bronshjärta med, mitt i hjärtat så att det klang av metall mot metall, brons mot brons.

Brisen fläktade. Himlen blånade. Solen sken.

Det stora äventyret, del IX

Han hette Trygger Disium. Han var en hjälte, levandes i den rokkanska världen med alla sina drakar och demoner, slott och tempel, féer och tomtar, gurkor och bollar. Nu var det en dag då han gick i en central nejd, en kuperad nejd av mässingsröda berg under en silvrigt rosa himmel. Han gick runt bland bergen, bokstavligen runt, för en ingivelse hade sagt honom att han skulle göra det.

Han var på väg till Hortalion, slottet där den nionde klenoden skulle finnas. På intuitiv väg red han till bergslandet, och väl där började han gå i cirkel. Ingivelsen hade sagt honom att slottet endast kunde nås via en spiralrörelse inåt.

På den vägen var det, på den spiralen cirklade han sig inåt mot gåtans kärna.

Något slott såg han förvisso inte till. Det var gåtfullt, men så var detta också i Rokkana, det gåtfulla landet där allt kunde hända - och gjorde det. Disium lät sig med andra ord inte nedslås utan fortsatte sin vandring. Ridstövlarnas sulor klarade slitaget bra, bland dessa kala klippor och grova grus. Hästen hade han förresten lämnat i en bondgård, vid foten av ett berg.

Disium tog sig upp på en hylla, stödde sig mot en klippa och pustade ut. Och när han lyfte blicken fick han se det.

Han såg slottet, det legendariska Hortalion, lysande i aftonsolen. Det var av guld, rent guld, och glödde rött i släpljuset.

---

Han förtrollades av slottets former, dess kupoler och torn, dess tinnar och loggior, dess hallar och takutsprång. Han drog efter andan och lugnade sig, tänkte: Nåväl, slottet är hittat! Via trolleri har det uppenbarats för mig. Nu får jag ta och gå dit också. Måste slutföra uppdraget!

Han var en pragmatisk typ, mitt i all drömsk atmosfär. Det kunde behövas, för under detta äventyr, Det stora äventyret med den nio klenoderna, hade han vistats i miljöer som kunde få en svagare själ att bli galen av salighet: Regnbågslandet, havskungens pärlemorsalar, Överön med sin gudastaty och sydlandet med sina grejsiga mojs.

Disium gick rakt mot slottet. Nu behövde man inte gå i cirklar, det visste han; det var bara att ta den marmorväg som ledde till målet. Väl framme stegade han in genom ett valv, korsade ett guldrum och gjorde entré i en guldsal. Så vidare genom gyllene gemak, korridorer och loftgångar, tills han kom till en guldsal på övervåningen, med gröna tapeter och röda mattor. Skönt med lite andra färger tänkte han.

Han ställde sig vid ett rundbågefönster och tittade ut över bergslandet. Solen gick ner, fick allt att bada i rött skimmer.

Då hörde han steg bakom sig. Han vände sig och fick se en mörkögd kvinna approchera. Hon var klädd i ljusviolett klänning med grön sjal över axlarna, och det mörka håret uppsatt i en elegant svosch.

- Elegant "svosch", sa han.

- Tycker du? sa kvinnan och puffade till frisyren. Tack...

De satte sig ner vid ett bord, prytt med intarsiamönster.

- Jag får välkomna dig, Trygger Disium, sa hon.

- Ja, så heter jag... och ni...?

- Jag heter Monnima.

- Skönt labiala ljud, sa Disium. Minni-manni-mo...

Man skålade i guldbägare, man reciterade poesi, man dansade i guldgemaken och man retirerade till en inre kammare. Hon gav sig helt åt honom; det blev en rungande sexfest, ett riktigt porrparty man höll där i slottet. Så somnade man i varandras armar.

---

Dagen grydde, lika gyllene som gårdagen. Monnima var nu borta, men på nattygsbordet låg en lapp:

Tack för igår (stod det). Min hjälte! Du hade visst ett uppdrag
att slutföra, att finna en guldring - och här är den, den
ligger på bordet bredvid detta brev. Tag den och bringa den
till kungen du jobbar för, så är saken biff. Vad oss beträffar
- well, vi ses nog aldrig mer. Men vår natt var fantastisk...

Underskrivet med tre kryss och "Monnima".

Disium satt på sängkanten med lappen i handen och fattade ingenting. Nog förstod han brevet, och nog var ringen verklig; han sträckte sig efter den där den låg på bordet, beskådade dess släta rundning och enkla bård. En sedvanlig armring - och den sista klenod han skulle finna.

Han kände sig tom inombords, urblåst. Inte bara för att uppdragen var slutförda, utan för att Monnima lämnat honom så abrubt. I och för sig slapp han därmed avskedsceremonier och annat jobbigt, men han kände sig ändå en smula lurad. Det var vanligen han som brukade försvinna i gryningen från kärleksnästen som dessa, lämnande efter sig blott en lapp med "tre kyssar"...

Han reste sig, klädde på sig, la ringen i rockfickan och gick ut från slottet. Så fort han anträdde rundgången försvann också slottet för hans syn. Monnima var redan försvunnen, hon var ju inte hos honom när han vaknade - och nu hade även hennes slott gått upp i rök.

Han såg mot platsen där slottet legat, såg in i tomheten. Mötet med kvinnan var nu endast en dröm, ett bitterljuvt minne - och en illustration av det gamla talesättet, som sa: "What happens in Hortalion, stays in Hortalion"...

Disium lämnade bergslandet i spiralform, i cirklande rundgång. Han gick runt med allt större varv, och nådde omsider bondgården vid bergets fot. Där besteg han Bunkel och red iväg genom en tujaskog, med destination Ysidor.

Det stora äventyret, del VIII

Ett skepp kom seglande genom dimhavet, en vältjärad kravell svävande i tomma intet. Farkosten stannade till. Styrman, en fet typ i röd barrett, lämnade rodret, gick fram till relingen, klev över densamma och trädde ut på en bro av dimma.

Bron förde honom halvvägs till en gräskulle. Där stod en man i brokor, vapenrock och hatt. Hans namn var Trygger Disium. Med hjälp av lite efterforskningar hade denne nu nått södra Rokkana, varifrån han råddes segla med skeppet Malion till Cokelien. Där skulle han finna den sjunde klenoden på sin lista, blåbläran. Hästen hade han lämnat i en bondgård.

Den feta typen lyfte barretten och sa:

- Vackert väder idag...

- Lite dimmigt bara, sa Disium.

- Förvisso. Hur som helst: vill nå åka med till Cokelien?

- Det vill jag nog. By the way heter jag Disium.

- Själv heter jag Plugger. Till er tjänst.

- "Plugger"... är ni en plugghäst?

- Nej, det är bara ett namn.

Disium klev utan vidare spisning ut i dimhavet, kände dimbrons energi under sig, följde Plugger ut till farkosten, klev ombord och ställde sig vid relingen, medan den andre styrde ut genom det grå. Genom okänd eter styrde man, genom ogenomskinlig tjocka - mot okänt land, terra incógnita, även känt som Cokelien. Men eftersom det hade ett namn var det kanske inte så okänt trots allt...?

---

Genom tät, nästan sjukligt frodig grönska gick Disium. Blommor regnade från himlen, devas och nymfer sjöng violetta sånger, jordandar och sylfer dansade runt, och Disium bugade och tonade in på deras auror. Han var tacksam för denna paradisvandring, för detta tillskott av grönkraft, men samtidigt behöll han tanken på det uppdrag han hade att utföra: att finna ett exemplar av blåbläran, den utsökt vackra blomma som endast växte här i Cokelien.

Han gick över ängar, han gick över berg. Han gick och gick. Han gick och gick och gick och gick och gick.

Ni fattar: han gick. Långt. Så en vacker dag, i en varm liten glänta, en skönt susande skogsklarering, såg han blåbläran spira för luften och jorden, för omgivningen och för sig själv.

Disium föll på knä och tillbad växtens nymf. Denna visade sig snart för honom: en skön blomsterflicka med kronblad i hår och gördel av gröna blad.

- Goddag.

- Goddag, människa, sa nymfen.

- Får jag plocka dig?

- Visst får du det.

- Då gör jag det. Du ska förevigas och bli en vacker klenod i Ysidors land!

Disium plockade den lilla skönheten, la den i en glasampull och såg den bevaras, såg den bli till urbild och avbild på samma gång. Därefter återvände han till kusten och till Pluggers båt, som förde honom tillbaka till fastlandet.

---

Disium red norrut, letandes efter näst sista klenoden: originalreceptet på pannkaka. Det pergament han fått av uppdragsgivaren, kung Kobe, tillkännagav detta tydligt. Disium åter frågade var han månde finna denna formel, men ingen kunde svara honom. Då kom han att tänka på Votors, figuren som sålt honom hästen; denne kanske visste. Han red till Votors' stenstuva, och som tur var råkade den gåtfulla varelsen vara hemma. Man satte sig i ett sidogemak, beklätt med vävda dukar och med äkta mattor på golvet.

- Så vad bringar dig hit? sa Votors och smuttade på ett glas grön konjak.

- Jo min vän, sa Disium och ögnade sin lille värd med de blå ögongloberna, du förstår, jag är nu nästan klar med mina uppdrag. Två återstår.

- Vilka då?

- Det åttonde är att finna originalreceptet på pannkaka. Och det nionde är att finna en guldring i ett guldpalats, kallat Hortalion.

- Minsann, sa varelsen, det var svåra grejer det. Vad gäller pannkaksbaket kanske du finner det i norr, i karga nejder. Rid mot norr så lång du kan, och när du når snöns rike kallar du på Tinturel. Hon ska föra dig till målet.

- Gott, sa Disium och drack av konjaken. Hur låter denna åkallan?

- Du ska sjunga "holla-li-lo" och så vidare, skönt svävande lulla-lingur.

- Jag förstår. Och nästa klenod, som skulle finnas i Hortalion? Hur finner jag det?

- Det lär ligga i centrala nejder. Men är ändå svårt att hitta.

- Hur så?

- Det är allt jag kan säga.

Disium tackade för upplysningarna. Sedan berättade han om sina äventyr så långt: om bronshjärtat, tekoppen, silverskinnet, grönstenen, pärlan och blåbläran samt spjutet Sygg, om alla de klenoder han funnit. Sedan gick han ut till hästen och red mot norr.

Som väntat blev nejderna snart snöiga: det var snö på marken, snö på gran och fur, snö i luften och snö innnanför halslinningen. Disium stannade upp, kände stillheten, hörde en avlägsen fågel hoa och drabbades av ångest, av rädsla inför all denna enslighet. En karg nejd detta tänkte han, en ödslig torröken, en frusen faksikul; hur annorlunda mot de andra länder jag sett under mitt äventyr, med paradisiska färger och värme!

Han ruskade på sig och stämde upp en åkallan till Tinturel:

- Holla-lolla-li-uppa-lu-lu...

Han sjöng rent i en timmes tid, sjöng lullande rytmer till Tinturels ära. Sedan timmen förlupit, kom där ur skogsbrynet en liten flicka klädd i yrhätta. Hon höll en ren i tömmarna.

- Hej gamle man, sa flickan.

- Jag är inte gammal...

- Hur gammal är du då?

- Tre och på det trettionde.

- Nåväl, du kallade.

- Ja, sa Disium. Jag söker receptet på pannkaka, som lär ska finnas här i environgerna.

- Visst gör det det. Bestig bara min förtrollade ren, så ska den föra dig dit. Jag tar hand om din häst så länge.

---

Disum flög över snölandet. Han hade bestigit renen och for nu som en raskapack över furuskogen, med fartvinden bitande i sina redan väderbitna drag. Renens horn var ett bra styre att hålla sig i. Sant heroisk flygtur tänkte Disium, mycket ska man vara med om...

Skogen upphörde och landet blev öppet. Renen gick ner och tog mark, och ridande över slätten undrade Disium vad som nu skulle ske. Himlen var grå och landet grått, endast lite gult gräs som sköt upp genom snötäcket gav färg.

Omsider fick han se ett långhus i fjärran, en limpformad byggnad med rök stigande ur rökfånget. Han ptrooade renen, klev av och gick hukande in genom dörren. Därinne fanns slafar längs väggarna, eldhärd mitt på golvet och i högra änden ett högsäte, där en rödhårig, rödskäggig man i särk och kalott satt och broderade.

- Var hälsad, kaippare, sa Disium.

- Var hälsad, främling, sa mannen och såg upp från sin brodyr.

Disium presenterade sig och framförde sitt ärende. Den andre, som hette Bigern, knäppte då med fingarna och lät hämta husmor, en rödkindad matrona med blonda flätor. Hon kom in och prisade überdevan för gästen, för så gjorde man i dessa trakter. Sedan hon fått höra vad det gällde räckte hon Disium ett plån med gåtfulla runor, som han nogsamt tolkade som:

. Tre ägg

. Fem dl mjölk

. 1,5 dl vetemjöl

. Ett krm salt

. Lite socker

- Men detta är ju helt enormt! sa Disium. Det låter som ett perfekt recept.

- Visst, sa matronan som hette Guthilda. Stek i smör i smörpanna så blir det bra. Tunt lager smet, het panna. Vänd, stek färdigt och servera med sylt, mycket sylt!

Några pannkakor bjöds Disium inte där och då, men väl lite köttsoppa med tunnbröd. Sedan tackade han för receptet, tog den flygande renen tillbaka till Tinturel, hälsade flickan och tackade för hjälpen. Så tog han sin egen häst och red söderut.

Nu var frågan: hur skulle han hitta Horalion, det gyllene slottet där klenod nummer nio skulle finnas, guldringen? Slottet skulle, om man fick tro Votors, ligga i centrala nejder men ändå vara svårt att hitta.

Disium sköt upp hatten i pannan och red bort från snölandet. Inom kort såg han barmark för sin syn: bruna ängar, mosstäckta nejder och fritt flödande vatten. Småleende manade han på sin häst, den gode Bunkel, att rida in i vårlandet.

Det stora äventyret, del VII

Det var en stjärnklar natt i Rokkana. Över havet, på den bro som bildades av Vintergatan, red Trygger Disium på sin trogna springare, den gyllenbruna Bunkel. Ritten gick lätt och man verkade flyga fram; stjärnorna tindrade såväl över som under dem, såväl i avgrunden som på bron man färdades på.

Det var en natt att minnas...!

Nya nejder skymtade framför dem, en ö med skogar och ängar och berg. Man nådde så brons ände; hästen tog ett språng och landade på fasta marken, på den legendariska Överön. Disium styrde sitt ök mot en fager lund, klev av, samlade ihop lite löv och kvistar och la dem tillrätta.

Han skulle just lägga sig att sova, då han fick han se en märklig sak ovan trädtopparna.

Det var ett väsen som tronade där, en mäktig gestalt, en gud. Han gick mot skogsbrynet och blickade ut - och han såg en gudabild huggen i en klippa, en stillsamt tronande deva som blickade mot söder. En monumental skulptur, flera hundra famnar hög.

"Kan detta vara Zammazingo?" frågade han sig.

Disium bugade för bilden och återvände till sitt nattläger. Han var för trött för att tänka, så morgondagen fick ge svar på hans fråga.

---

Solen sken genom lönnlöven. Disium gäspade, sträckte på sig och tänkte "äntligen en ny dag"! Han gick bort till en bäck och tvagade sig. Bunkel stod vid samma drag och drack vatten.

- Godmorgon, häst, sa Disium.

- Godmorgon, min herre, sa hästen, ty det var en talande häst.

- Jag ska gå bort och se vad det är för en staty vi har här intill.

- Gör så, sa hästen. Jag reder mig.

- Gott!

Disium rundade kullen på vilken han sovit, fann en stig, och tog fram en ört ur fickan som han började tugga på. Efter blott tre tuggor kände han sig mätt - men så var det också en av de örter som Votors gett honom, den gåtfulla varelse han mött på fastlandet efter första äventyret.

Gudabilden göts till guld i morgonsolen. Vid dess fot fanns ett tempel, en träbyggnad med takutsprång och snidade gavlar. Disium approcherade, gick in och bugade för en man bakom ett bord. Mannen var skallig och utmärglad men ändå vital.

- Godmorgon, munk, sa Disium.

- Godmorgon, herre, sa munken.

- Är detta Zammazingos nejder?

- Stämmer bra det. Hur så?

- Du förstår, jag heter Trygger Disium och jag har ett uppdrag: att finna nio klenoder åt en kung, kung Kobe. Klenod nummer tre på min lista är Zammazingos tekopp, och nu undrar jag om ni har den?

- Visst har vi den, sa munken. Inlåst i en grotta bakom mig, ett tempel av heligaste slag.

- Aha, sa Disium. Skulle man...

- Nej, kommer inte på fråga. Ingen får se den, än mindre röra den.

Tusan också tänkte vår hjälte, hur ska jag nu göra för att få koppen...?

Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Disium frågade:

- Så vad är detta för hus? Är detta ett tempel också?

- Nej, detta är bara vår gift shop. Här säljer vi kopior av gudens tekopp.

Munken gestikulerade mot bordet han stod bakom. Där stod rader av små, glaserade, öronlösa koppar. Disium approcherade och tog upp en, en djupt grön skapelse. Alla koppar var gröna.

- Ålrajt, jag tar en, sa Disium och räckte munken koppen. Kan man få den inslagen?

- Visst, sa munken och slog in koppen, först i silkespapper och sedan i glanspapper. Mycket tejp och snöre gick åt, men till slut var det klart. Disium fick sin vara och överräckte ett silvermynt, tog farväl och gick ner till bäcken.

Sittandes i solen, men en kåsa friskt vatten till hands, tänkte Disium: nu har jag tre klenoder, jag har spjutet, bronshjärtat och tekoppen. Undrar vad nästa föremål är?

Han tog fram pergamentet ur sin innerficka, rullade ut det och läste:

"För det fjärde: Silverskinnet"

Ett silverskinn, vad var det för konstigt?

Han lät ingen tid förspillas, utan red iväg på Överön och frågade om någon visste vad Silverskinnet var. Det visade sig vara skinnet av en gåtfull bagge, som hängde i en cypresslund på öns nordspets. Disium red då dit och hämtade detsamma, efter en strid mot en drake som vaktade föremålet. Därefter gällde det att finna Grönstenen, en bit jade som vaktades av en chimära i mellersta Överön. Efter att ha löst dennes framställda gåta - varför går Melanie Broström upp så sent? jo hon har Dan på sig - fick han stenen. Sedan gällde det att finna en sällsynt pärla, som han for ner till havets botten och Bubblons salar för att byta till sig. Det gick, genom att färdas i en förtrollad bubbla och sjunga en sång för denne Bubblon, denne havskung.

Sedan begav sig Disium tillbaka till fastlandet; Vintergatsbron fick vara, han tog hyra på en båt istället. Och väl tillbaka på fastlandet återstod endast tre klenoder att finna. Men det var inte så bara!

Det stora äventyret, del VI

Han föll på knä framför trädet, slappnade av, mediterade över tomheten och nådde trans. Så bad han en bön:

Trädets nymf,
strålande väsen,
visa dig för mig,
din ödmjuke tjänare...

Det var inte mycket till bön, men den fick duga. Den var ärligt menad.

Nästa klenod på listan var Zammazingos tekopp, en gudomlig tekopp. En vis man hade rått honom att fråga äppelträdsnymfen till råds, Lobelia vid namn, huserande i en östlig trädgård. Så Disium red dit, fann trädgården, satt av, skred genom doftande pergolas och förbi plaskande dammar, och nådde omsider äppelträdet på sin kulle. Där bad han.

Han bad, han hoppades på övernaturlig hjälp, på manifestation av trädets diskreta väsen.

Små moln gled förbi på himlen. Soldis lägrade i en dal, värvde in en flod och dess strandängar i sin magi. Bofinkar kvittrade och katter smög, och längs en tegelröd gång gick en man med spade på axeln: trädgårdsskötaren.

Disium tittade frånvarande ner i marken, såg inte grässtråna och vitklövern, kände bara deras fragranta dofter.

- Ni kallade?

En ljuv stämma hördes och Disium såg upp. En fager tärna svävade i trädets grenverk, en gracil trädnymf av sedvanligt slag - sedvanligt, men ovanligt för dem som saknade blick för naturens diskreta krafter. Disium hade förvisso sett nymfer förr, men likväl blev han betagen av hennes rosiga hy, hennes smärta gestalt och hennes skönsjungande röst.

- Ja, kära nymf, sa han. Hur är läget?

- Bra, tack. Jag heter Lobelia.

- Var hälsad, Lobelia. Själv heter jag Disium.

- Angenämt.

- Så hur lever livet med dig?

- Jag är trädets själ, dess livskraft, sa nymfen. Jag växer och har mig, växelverkar med omgivningen och blir hägn för himlens alla fåglar.

- Så härligt. Skulle du inte vilja vara människa?

- Nej.

- "Nej"?

- Nej verkligen, sa nymfen. Jag har hört att ni mänskor har det så jobbigt: att måsta rusa hit och dit i jakt på lyckan, på mat och sex och modekläder. Själv ligger jag still här, ser samma omgivning dag ut och dag in, hälsar sol och måne och andas koldioxid, och producerar själv syre. Och skapar grönt, alstrar klorofyll med solljusets hjälp. Jag pryder mig i blommor och frukter, behöver inga modebloggar och handväskor och galaklänningar.

- Hmm, sa Disium, du har en point förvisso. Men att vara människa är inte så dumt det heller, man måste bara ta det lugnt medan man jagar mat och kläder och annat, medan man jagar lyckan. Man måste söka vila i handling, finna lugnet i rörelsen. Rörelsen som tillstånd, vet du.

- Aha...

Vinden kammade gräset. En flock fåglar svävade över floden. Bin surrade. Disium sa:

- Man har sagt mig att du vet ett och annat...

- Som vad?

- Som var Zammazingos tekopp finns.

Nymfen var tyst ett tag. Så sa hon:

- En gudomlig sak, en fin och viktig sak denna kopp. Lämplig för grönt te och dess nyttiga antioxidanter. Den finns på Överön i Lavendelhavet.

- Hur kommer man dit då, till denna ö?

- Man rider på Vintergatan.

Disium svalde; det lät svårt. Men han fann sig snabbt, för han mindes sitt första äventyr då han ridit på regnbågen. Klarade man det så...

Han frågade hur man fann vägen till Vintergatan, och därefter tog han farväl av nymfen. Han lämnande trädgården, satt upp och red iväg på sin Bunkel, sin bruna springare.

Över östliga nejder red man, genom natt och dag, stimulerade av örterna Votors gett dem. En stjärnklar natt nådde man Lavendelhavet. Dess mörka yta låg blank, knappt en vindil märktes. Självaste Vintergatan slog en bro ut i natten, en gnistrande, diamantklar brygga av det eviga ljuset. Utan vidare spisning manade Disium på sin häst:

- Seså, sätt igång min trogna Bunkel! Upp på bron, nu ska vi till Överön!

Hästen gnäggade och stegrade sig, och skrittade sedan iväg ut i tomma intet, ett synbart tomma intet - för väl över klippkanten nåddes Vintergatans brospann. Lätt som ingenting red Disium iväg på den mot sitt nästa mål, Överön och Zammazingos tekopp.

Det stora äventyret, del V

Han var klädd i röd vapenrock och brokor av läder, höga stövlar och en hatt med brättet uppvikt på ena sidan. Runt livet hade han ett bälte, och i en slida satt en dolk med silverskaft. I handen bar han sitt svärd, rakt och dubbeleggat, och på ryggen bar han spjutet Sygg. Han gick genom en gåtfullt illuminerad tunnel i berget Plusor i skogen Singamol, på väg till odjurets håla.

Han gick längs märkliga gångar, såg stup och grottsalar, hörde plipp och plopp av droppande vatten men kände sig ändå trygg, och hans namn var förvisso Trygger. I efternamn hette han Disium. Han var en hjälte, på jakt efter sällsamma klenoder.

Den klenod det här gällde var ett hjärta av brons, som slog i bröstet till ett monster. Från den vita staden, plejset där han mötte vattenbäraren, hade han ridit mot en gråsvart skog, en öde skog med kala träd. Han red frimodigt fram på sin bruna häst, och han såg omsider ett högt berg i fjärran, ett kalt svart berg. Han approcherade det, klev av och gick in i en tunnel. I berget skulle monstret finnas, och där gick han nu med draget svärd.

Ingången hade legat i markplanet, och via stigande strukturer hade han så nått bergets högre nivåer, dess vida grottsalar där gåtfulla ting utspelats under tidigare, rokkanska epoker. Det talades om puka och dans, hoppetoss och lunkenstuss.

Men nu gällde det inte dans och glada grabbar, nu gällde det blod, för Disium skulle jaga rätt på fetmonstret. Rätt vad det var hördes tunga steg, något hemskt närmade sig, och Disium blev stående blick stilla. Så dök där upp i ett valv, belyst av grottans skimrande väggar, ett grönt monster, tre famnar högt.

- Vem är du? sa det med djup röst när det såg Disium.

- Jag är Disium, sa denne. Vem är du?

- Jag är Bronshjärta, sa monstret, som hade ett skräckinjagande anlete och tre horn i pannan. Varför har du draget vapen?

- Jag? Tja, jag gissar att du är ett fanstyg.

- Hur vet du det?

- Det vet jag inte, erkände Disium.

Dödläge! Tänk om han inte förmådde döda monstret, om denne var en vänsäll kaippare, vad skulle då ske? Då skulle han inte kunna få dennes hjärta av brons, och hans uppdrag vore misslyckat. Varje klenod på listan måste hittas och bringas till Ysidor, så var avtalet. Och misslyckande var lika med död, Disiums död.

I nästa ögonblick började monstret rusa emot honom med framsträckta händer. Disium jublade inombords: så bra, nu måste jag försvara mig! Han sprang själv emot monstret och högg vilt omkring sig, så pass att monstret skadades i fingret. Denne tjöt till, och Disium passade på tillfället att krypa upp på dennes ben. Han använde håren som grepptag. Snart befann han sig på monstrets rygg; Bronshjärta gjorde allt för att skaka av sig sin fiende, men denne bara skrattade.

- Du skrattar, människa!

- Ja, sa Disium, jag skrattar, för jag är världens kung!

- Hur kan du vara det?

- Jag vet inte, det bara känns så.

Monstret grep med handen efter sin rygg för att fånga Disium, och denne måste sno sig så att han inte greppades. Finge monstret tag på honom skulle han lätt kunna klämmas ihjäl.

Han beslöt sig för att göra processen kort: han höjde svärdet och skulle drämma det i ryggen på fanstyget. I samma stund slogs han dock till marken av den andre, tappade greppet och föll. Han tappade även sitt svärd och hamnade på rygg, hjälplös.

Monstret närmade sig och sa:

- Skrattar bäst som skrattar sist! Nu har jag dig, din fuling!

- Kanske det, sa Disium och funderade som besatt. Hur skulle han komma undan? Monstrets händer var bara en aln borta, beredda att strypa honom.

Då fick han en ingivelse: spjutet! Han greppade vapnet han bar på ryggen, vapnet han låg på - och i ett nu hade han Sygg i handen, och med sin översista möda slängde han det mot monstret. Det träffade denne i bröstet med ett "klang", rakt i bronshjärtat.

Monstret greppade svärdet och sprang skrikande därifrån, men han hann inte långt förrän han stöp. Det var förvisso ett magiskt spjut, nyss i färd med att riva universum itu, nu kapabelt att döda ett monster med ett enda styng. Disium pustade ut och reste sig, gick fram till monstret, drog ut spjutet och satte fast det i ryggslitsarna på vapenrocken. Så tog han en dolk från bältet och skar bronshjärtat ur bröstet, lirkade och fick fram den metalliska blodpumpen, som sig bör hjärtformad. Han strök fingrar och blad rena från blod mot monstrets höftskynkte, bugade för den fallne, letade rätt på sitt svärd, fann det och lämnande grottan den väg han kommit.

Via tunnlar och salar, spänger och broar gick hans färd, och snart kunde han träda ut i friska solen.

- Ser man på, sa Bunkel som väntade honom invid en kal ek.

- Ja du, sa Disium till hästen, jag fann Bronshjärta. Jag har det här!

Han visade upp artefakten, som fångade eftermiddagssolens strålar.

- Vilken grej, sa Bunkel, vilken story, vilken superotroligt fantastisk sak att vara med om.

- Det kan man säga, sa Disium och satte sig i sadeln. Nästa äventyr väntade, nästa föremål på listan, men först skulle han lämna denna skog, den råa, vilda, ogästvänliga Värsta skogen, även känd som Singamol. Pergamentet med klenodlistan skulle studeras i lugn och ro på något fagrare ställe.

Disium red bort genom Värsta skogen. Han log i mjugg, tänkte att det där gjorde jag bra. En riktig hjälte, en som kan sina saker... även om det var nära ögat ett tag, när jag tappat svärdet och låg på rygg. Nåväl, det löste sig - med hjälp av högre makt kanske, en gudagiven ingivelse - den som sa mig att jag även hade spjutet att ta till.

Förbi de kala ekarna red Disium på sin bruna häst, trygg i sadeln och med solen smekande sina ädla, väderbitna drag.

Det stora äventyret, del IV

Disium red fram genom en lövskog. Fågelkvitter hördes och på marken spirade vita liljor genom fjolårets murknande löv. Solen sken, dess strålar silades genom grenverket.

Disium red fram med ett förnöjt smil på läpparna. Han tänkte: jag är en fantastisk man, en riktig hjälte. Nyss har jag hämtat en dyr klenod, ett spjut kallat Sygg. Nu ska jag hämta nästa klenod på den lista jag måste beta av, och det blir ett bronshjärta kallat Bronshjärta. Måste dock forska lite var detta hjärta finns, och sen får vi se.

Just som Disium red där, någonstans i Rokkana där skogen stod lövegrön och allt var så fridfullt, hörde han ett rytande i snåren. Nästa ögonblick stormade en galen björn ut framför honom, reste sig på bakbenen och slog med ramarna.

- Vad? Nej! skrek Disium och hoppade av hästen, som därmed blev björnens rov; grållen dödades av nallen. Disium sprang iväg. Björnen åter jagade efter honom sedan den dödat hästen, för det var en galen björn. Disium pallrade på bäst han kunde genom skogen, och snart fick han syn på en stenstuva mitt bland all grönskan. Han rusade mot porten, öppnade den, smet in och stängde den med en suck av lättnad. Han kunde höra hur björnen krafsade mot porten ett tag för att sedan ge sig av.

Disium torkade svetten ur pannan. Synd på hästen tänkte han, men vad ska man göra? Bättre fly än illa fäkta.

Hjälten genomkorsade hallen, gick in i en korridor och kom ut i en sal. Det hade väggar av sten, naken sten. På en tron mitt i rummet sågs en gåtfull varelse sitta.

- Vem är ni? sa Disium.

- Jag är Votors, sa varelsen.

Disium trodde inte sina ögon när han kollat in figuren närmare. Dess hy var silveraktigt grå medan ögonen var helt blå, fullkomligt enfärgade, utan vare sig regnbågshinna eller pupill. Votors' näsa var synnerligen minimal, bara en smärre upphöjning med två andningshål. Öronen var små och spetsiga. Som klädnad bar figuren en svart kolt med ett lila skärp.

- Jag är Trygger Disium, sa hjälten. Jag är ute på ett uppdrag. Jag ska finna nio klenoder åt Kobe, kungen av Ysidor. Klenod nummer två är Bronshjärta. Vet ni något om denna skatt?

- Det, sa Votors, är ett monster med ett hjärta av brons. Ni måste finna monstret och döda det, för att få dess hjärta.

- Jag misstänkte det. Var finns då detta monster?

- I Värsta skogen, även kallad Singamol. Där finns ett berg kallat Plusor, även känt som Högsta berget.

- Jaså där. Nå, det blir enkelt, det vet jag ackurat var det är. Dock undrar jag om du har en häst att sälja mig?

- Visst. Fem silvermynt så är den din.

- It's a deal! sa Disium och la summan på ett bord. Han köpte hästen obesedd, men av någon anledning litade han på denna Varelse.

I samma ögonblick reste sig denne från tronen och gick iväg ut ur rummet. Det var en liten figur detta, endast en aln lång. Värst vad många små figurer jag möter tänkte Disium: Minilorden i mitt förra äventyr, och så nu denna Votors. Well, det kanske är mitt öde: att rida ut i Rokkana och stöta på minimala män.

Varelsen ledde honom till bakre gården, där en brun häst stod sadlad. Dess remtyg var svart.

- Härligt, sa Disium och gick fram till hästen. Vad heter den?

- Jag heter Buckel, sa hästen. Disium hoppade till; en talande häst? Nåväl, konstigare saker hade man väl stött på.

- Själv heter jag Disium, sa han. Vi ska ut på äventyr du och jag, Det stora äventyret. Det blir väl bra?

- Om Votors går med på det....

- Javisst gör jag det, sa denne. Jag har sålt dig. Det här är en bra karl.

Disium steg i sadeln och beredde sig att rida iväg. Den lille approcherade och sa:

- Sadelväskorna är fulla med allt som en hjälte kan behöva. Där finns även en påse örter du kan äta, de håller dig mätt i dagar.

- Utmärkt, sa Disium. Du var mig en hjälpsam en!

- Det är jag, sa Votors.

Disium såg in den andres gåtfulla blå ögonglober. Var detta ett fanstyg, en osäll demon? Eller bara en hjälpsam rokkana-tomte? Man fick hoppas på det sista. Förresten hade han betalt denne med silvermynt, Votors var gottgjord.

Disium tog farväl, smackade på Buckel och red iväg genom skogen, tog sig upp på en slätt och red ut under flygande moln. Singamol var målet, en östlig skog han hört talas om. Där skulle Bronshjärta husera, i berget Plusor närmare bestämt, allt enligt Varelsen - så då var det bara att sätta hälarna i flankerna och rida på. Både häst och ryttare tog de gåtfulla örterna, och kunde därmed vara igång hela natten.

Man red genom natten, och i gryningen såg man en vit stad lägra nedanför en ås. Solens ljus förgyllde stadens murar, men Disium ansåg sig inte behöva stanna - i vart fall inte för mat och husrum, för han kände sig spontan och vital, ej böjd att uppfylla snöda behov.

Utanför stadsporten såg han en vattenbärare. Sedan han hejdat denne frågade han:

- Vet ni var Värsta skogen ligger? Även känd som Singamol?

- Å, alldeles nästgårds, sa vattenbäraren. Rid bara denna väg mot norr en rastmil, ta sedan av till höger. Där har ni Värsta skogen.

- Bra, bra, sa Disium. Och själv? Läget?

- Jag är vattuman, sa vattumannen. Jag ska symbolisera Vattumannens tidsålder.

- Åh, är den här redan? sa Disium. Det var skönt att höra. Esoterism, matriarkat och samarbete, istället för materialism, patriarkat och dominans?

- Ackurat så, sa vattenbäraren och beredde sig att gå in i staden. Disium åter flydde mannen ett silvermynt, red iväg och slog in på den nya vägen. Vad kul att träffa på vattumannen, en skön figur jag verkligen diggar. Intoning på devas och älvor, det är min melodi. Jag är inte mycket för tvivelsjuka och skepticism, sånt där som sofisterna lär. Nej svängigare tongångar ska ljuda, dans till psaltare och harpa! Dock inte nu, för nu ska jag ut på uppdrag.

Han slog in på den nya vägen, en väg som ledde bort från stan. Norrut. Mot Värsta skogen och Bronshjärta, huserande i Högsta berget, även känt som Plusor!

Det stora äventyret, del III

Disium red upp på en kulle och skådade ut över landskapet.

- Minsann, sa han till sig själv, är inte detta ett romantiskt ideallandskap, så säg! Kuperade nejder i grönt och solbrunt, soldis över nejden, lite kentaurer och gnomer som strövar i snåren, branta berg i norr - och i fjärran, under blygrå moln, en regnbåge.

Disium trakterade sina lungor med den rena luften, kliniskt fri från kolväten, dioxin och klorid och annat som vi, dagens människor, måste andas in. Han hade ridit i tre dagar från Ysidor, på väg i sitt första uppdrag för kung Kobe: att finna spjutet Sygg.

- Det slår mig plötsligt, sa Disium till sig själv, att denna regnbåge i fjärran är ett gott omen. Ty jag skulle ju till Regnbågslandet, det var där jag skulle finna spjutet Sygg! Iväg alltså! Sträck ut, Grålle!

Han manade på sin häst att rida ner från kullen, och tvärs över det romantiska landskapet red de, till tonerna av fylliga fåglars sång, gnetiga gnäbbars gnabb och tjirpande flärpors burp. Rätt vad det var nådde han regnbågens ände, och utan att tveka red han upp på det skimrande spannet och drog iväg över skyarna. Bron lyste röd, gul, grön, blå och violett under honom; han kände sig som världens kung och såg sig om över nejden, det fagra Rokkana. Han såg vida hav och höga berg, han såg städer utströdda som smycken över landskapet, och han såg prunkande skogar och trädgårdar lysa i sann veriditas. Det var den där "grönkraften" som en viss nunna talade om, det visste han.

Brons bortre ände nåddes, och vips var Disium i Regnbågslandet, även känt som Holapippo. Det var ett smärre paradis där man kunde leva i förundran i evighet, såvida man inte blev galen av all färgprakten hos fåglar och blommor: karmosin, rosa, kobolt, smaragd, mässing, gyllengul och tusen andra, rena, oblandade färger.

Disium lät sig dock inte bekommas: han hade ju ett uppdrag att utföra, finna nio skatter åt kung Kobe. Fann han dem inte skulle han döden dö, så var avtalet.

Disium red vidare över den psykotropiska nejden, ignorerade de pulserande färgerna och sinnessjuka nyanserna, och kom vad det led till ett purpurne tempel; det var uthugget direkt ur klippan. Han steg av hästen, gick in i templet och såg där, nerstucket i en sten, spjutet Sygg: ett vad det verkade vanligt spjut.

Han approcherade stenen, drog ut spjutet - och kände sig plötsligt stark, vansinnigt stark. Spjutet var magiskt och tvingade sin bärare att slänga ut det i rymden, en farlig sak. Varför? Det ska vi snart få se.

Disium gick ut ur templet, hemsk att skåda, ty i hans ögon brann en eld. Han tog spjutet i höger hand, tog sats - och slängde ut det i världsrymden. Spjutet flög fram som en raket, en Saturn V, en Vostok, en Mercury Redstone. Ja, mer än så: det flög fram och rev upp rumtidsväven på sin bana, förvred dimensionerna och höll på att få hela universum att krevera.

Devas och väktare höll andan. Hur skulle det här sluta?

Ja, hur?

Så här: när spjutet nådde änden av sin bana, när det nådde universums bortre gräns eftersom rymden är rund, så for det tillbaks samma väg som det kommit, och lödde därmed ihop den rumväv som det slitit upp på vägen ut. Rymden helades därmed, allt blev bra, devas och väktare sjöng på sina planeter - och när spjutet nådde världen, alltså Rokkana, hoppade Disium upp och fångade det.

Han pustade ut och tänkte: det var nära ögat! Men det ordnade sig.

Det ordnar sig alltid,
om man tar't som det kommer...

Detta sjöng Disium när han återvände till sin häst. Spjutet band han fast baktill på sadeln. Då så, tänkte han, första uppdraget avklarat. Jag struntar i att rida tillbaks till Kobe, jag tror jag hämtar alla nio skatter för att sen bringa dem till kungen på en gång. Det blir enklare så, blir mindre ridande hit och dit.

Disium gick bort i en lund, plockade en apelsin från ett träd, satte sig ner, skalade den och åt. När han ätit upp den tog han fram pergamentet för att se vad nästa uppdrag vore.

Han rullade upp dokumentet och läste:

"Pro secundo: Bronshjärta"

Det lät gåtfullt. Antagligen menades monstret Bronshjärta, och att döda detta och ta dess eponyma blodpump.

Sagt och gjort! Disium visste inte var monstret fanns, men han fann det smartast att återvända till fastlandet och där fråga folk som visste det.

Glad i hågen steg han i sadeln, red bort genom Holapippo och tog regnbågsbron till fastlandet.

Det stora äventyret, del II

Disium fann sig en krog mycket riktigt, i den vita staden dit han kommit. Stan hette för övrigt Ysidor.

Han fann en krog, satte sig ner i storstugan, beundrade takets ekbjälkar och tog sig ett stop öl som inledning. Sedan fick han sig ett skrovmål på kött och bröd, enkel lantmannakost. Efter detta hyrde han ett rum och intog sovbingen; han somnade ovaggad. Nästa dag stod han så i begrepp att resa vidare, lämna staden för irrande vandring i Rokkana, men då uppsöktes han av vakten från kvällen före; denne sa åt honom att slå följe upp till slottet, där kung Kobe hade ett uppdrag åt honom. Disiums ankomst hade rapporterats, för det var inte varje dag en heroisk ryttare kom förbi här.

Disium leddes uppför vindbryggan och över en gård belagd med röd marmor, och leddes därefter in i det vita slottet där varje sal var vackrare än den föregående. Sist leddes han in i tronsalen med sina pelare, sitt tak med masverk och sin tron, där den vitskäggige kung Kobe satt. Han betjänades av fagra tärnor.

Disum bugade och sa:

- Trygger Disium, till er tjänst.

Solen sken in genom spetsbågefönstren. Tärnorna stod tysta. Kungen sa:

- Gott. Jag är Kobe, kung över Ysidor. Det är så här, förstår du: vi har en klenodkammare här på slottet, och den är för tillfället tom. Där finns nada! Så därför tänkte jag be dig, du som ser så heroisk ut, att hämta nio klenoder i världen och bringa dem hit.

- Varför nio? sa Disium. Varför inte tio?

- Nio blir bäst, det blir mer sagoaktigt så.

- Aha, ackurat, sa Disium.

- Så du vill åta dig uppdraget? Att hämta de klenoder jag tänker fylla min kammare med?

- Gärna det, sa Disium. Han älskade äventyr, och detta lovade minsann att bli ett äventyr utanpå det vanliga: Det stora äventyret...

- Gott. Du ska få en pung silvermynt för omkostnader. Annars litar jag på dig.

- Just det, sa Disium. Men ska det inte vara någon hållhake, något oeftergivligt krav med? Så att det blir mer spännande, mer - som du skulle säga - sagoaktigt?

- Va? Jovisst ska vi ha ett krav med. Och det blir: om du misslyckas så dödar jag dig! Jag kan ju inte gå och säga folk att jag ska få tag på Rokkanas nio klenoder, och sedan ha en hjälte som misslyckas med att bringa dem.

- Det förstås. Har du en lista på dessa klenoder?

Kungen knäppte med fingrarna, och en lakej kom fram med ett pergament. Disium rullade upp det och läste första raden:

"Pro primo: Spjutet Sygg"

Spjutet Sygg! tänkte hjälten. Det var ingen dålig förstagrej. Han hade hört talas om detta le