Färgsymbolik

Det är kul med färger. Jag tänker här på regler om vissa färger, vilka färger ett visst land får ha. Bortsett från flaggor har vi ju till exempel gamla dagars motorsport, då varje land måste ha en viss färg på bilarna. Så här skulle det vara:

. Italien: rött

. Tyskland: silver

. England: grönt

. Frankrike: blått

. USA: vitt

Detta gällde till början av 60-talet, sedan blev det fritt: man fick måla bilen i vilken färg man ville. Kan gissa att det nu blev färger à la sponsrat företag, med färgkod enligt den firma som betalade reklamen. Röd-vit-svart för Marlborostallet och så vidare.

De här färgerna har sin sinnebild, sin plats i minnet; de har levt kvar och blivit signifikativa. De tas ibland upp igen, som den gröna Jaguar Formel 1:an vi såg nyss. Och gröna engelska sportbilar är något visst, det är deras "rätta färg" helt enkelt. Tänk för övrigt på att i England även loken var gröna en gång i tiden, grön dekor mot det svarta: sobert. Den ultimata gröna engelska racern är annars i min bok den gamla Bentleyn, den som kom på 20-talet och vann en massa Le Mans. Kompressormatad.

Rött var Italiens racerfärg och är idag Ferraris signum. Annars säger man om Italien, att där tävlar man med allt som har en motor och går att måla rött...

Tysklands silverpilar, deras omålade aluminium har idag levt vidare i alla silvermetallic-bilar vi ser på våra gator. Äger man då en Audi TT i denna kulör är lyckan total. Kanske var det den som startade trenden, detta senkomna mode med silverbilar? Inspirerat av 30-talets tyska framgångar på banan, med Auto Union i spetsen? Dess fyra ringar i emblemet stod annars för en koncern på den tiden, ett konglomerat av de fyra märkena Audi, Wanderer, DKW och Horch. Efter kriget lät man Audi ensamt få emblemet, man lämnade historien bakom sig och satsade på ett märke för den gamla koncernen.

Blå bilar från Frankrike: en mellanblå nyans. Kan även nämna att den engelska färgen, den gröna, hade en dragning åt mörkgrönt. Och de vita USA-racerserna fick i regel två blå fartränder över tak och huv för att krydda anrättningen; bland annat sålde Mustang såna lacker, i den trimmade Shelby Cobra-varianten för Mustang. Och i den gatlegala Ford GT-vagnen vände man på't och gjorde den blå med vita ränder, åtminstone i den variant som skapades nyligen, den återupplivade GT:n. Rasande snyggt var det i alla fall: caribbean blue with white stripes... Även Chrysler Viper har sålts med denna lack.

Snygga bilar

Snygga bilar, customiserade och choppade. Ja kanske även channelerade och sectionerade.

Bilderna är från Mårten/Svammelsurium. Överst en Chevrolet '54, därnäst en Olds '57 och sist en Mercury '50. Det är bilkonst på hög nivå, bilförädling ska jag väl säga - för med ett fult basmaterial blir customiseringen ful den med. Idealet för de tidiga californiska hembyggena i den här riktningen var att göra bilarna lägre, få dem att se modernare ut. Det började med förkrigsmodeller som man lät sänka fjädringen på, kapa taken och slimma, för vid den här tiden - efter VKII - fanns det få nya bilar att köpa. Så man skapade sig din egen nybil av skrotet man hade på gården.

Så fortsatte det med George Barris taksänkning (= chopping) av en Mercury '49:a, mycket likt den gröna 1950:an vi ser ovan. Men för att bilen inte ska dum ut med taket sänkt, för att helhetens proportioner ska bevaras, måste man avlägsna en horisontell remsa av karossen också, så kallad sectioning. Sedan skalar man bort lite överflödigt krom, sänker spiralfjädringen ett eller två varv och vips har du en skönhet.

En specialitet för att sänka bilen var channeling: man lät ta upp inverterade kanaler i durken för ramen att löpa i. Inte så svårt som det låter.

Lägre och längre var idealet, och det fattade även de stora bilbyggarna i sinom tid. GM:s Harley Earl hade detta på sin agenda, och han började sin karriär just som customiserare i Californien. Fast han byggde inga sänkta Mercurys, snarare var det lyxförädlade vagnar åt filmstjärnor och liknande.

Chevan och Oldsen ovan följer i stort sett Barris' recept. Om Chevan kan sägas att den har Corvette-grill (1953?), stötfångaren läckert målad i samma färg som karossen och instrumentbräda från en Cadillac.

Fula bilar

Såg nyss "Fright Night II", en rysarkomedi från 80-talet. Roddy MacDowall spelar en vampyrjägare, en gammal kuf som dragit sig tillbaka, men som till sist måste ge sig ut och bekämpa ondskan. Så han tar sina krucifix, sitt armborst med träpilar och sin dunk med vigvatten, går ut till sin bil och kör iväg - men bilen är inte vilken som helst, nej det är en silverfärgad Studebaker Lark '61!

En udda bil för en udda man, se översta bilden. Även fula bilar har sin mytologiska nisch; tråkigt vore om det alltid var snygga Cadillacs, Buicks och Lincolns som förekom i filmer och reklam, tråkigt om bara de har ikonisk status.

Så är det... men i övrigt har jag inget gott att säga om dessa bilar. Nash '56 som kommer därnäst, ja den är ful, fronten är ihoptryckt. Formgivaren har velat göra något annorlunda, har inte velat kopiera Fords och GM:s snygga linjer - men resultatet är bara tragiskt. Sen kollar vi in fronten på Hudson Hornet '56, ett kaos av linjer som bara förvirrar. Formspråket på denna tid var förvisso inriktat på pynt och krom, men det betyder inte att alla skönhetsanspråk måste fara och flyga. En horreur!

Nash Ambassador '55 kommer sen, och det är bara att titta och rysa: en ful bil. Den följs av Raymond Loewy-designen Studebaker ´54; här finner man viss elegans, men helheten är misslyckad. Nåt är fel, kanske har han velat ge bilen europeisk prägel men sen tvingats pynta den à l'amerique.

Sist en godbit: Packard Brougham '41, en av de sista bilarna med öppet förarutrymme, här fanns bara ett löstagbart lädertak... Denna idé med chauffören ute i kylan var passé i det demokratiska samhället. Och sedan blev chaufförskörda bilar allmänt en sällsynt företeelse, Marcus Wallenberg körde till exempel rätt ofta själv sin Saab 900.

Dessutom har denna Packard ful form: passagerarutrymmet har takhöjd anpassad för gubbe i cylinderhatt. Ser ut som en 1800-talsvagn monterad på ett bilchassi.

Passager

I 1800-talets Paris hade man så kallade passager, sin tids inomhusgallerior. Övertakade gränder med korsväg i mitten. Walter Benjamin spekulerade över innebörden i dessa uterum, och fann bland annat detta: passagen saknar likt drömmen utsida.

Det tyckte jag var skarpsinnigt. Det är något visst med dessa fönsterlösa miljöer, som med tunnelbanestationer: ingen vet hur de ser ut från utsidan. De har bara en omärklig ingång, och sedan - rätt ner i drömmen.

Vet någon hur T-Centralen i Stockholm, med alla sina perronger och gångar, ser ut från utsidan? Nej, det är likt passagen en dröm att besöka i vaket tillstånd: en dröm med alla sina former och intriger, irrgångar hit och dit och förgreningar upp i ljuset.

Benjamin var marxist och andeskådare, han hade blick för diskreta ting i vardag och i Paris' 1800-tal, som han skrev om i sitt magnum opus "Paris, 1800-talets huvudstad" (även känt som "Passagearbetet"). Horor och lurendrejare som väntade vid ingångarna till passagerna kallade han "moderna tröskelgudar", och vågar som tills ganska nyligen fanns på järnvägsstationer var ett modernt sätt att spå sig: "gnothi seavtón", känn din vikt...

Marx himself hade blick för det mytiska djupet i industriåldern, som idén om "varan som fetisch". Varor man köper är inte bara ting man förbrukar, nej de får ett värde i sig, blir dyrkade enligt vissa ritualer - och denna ritual föreskrivs av modet och reklamen enligt Benjamin. Och visst är det så: reklamen är inte bara fakta och påverkan av blivande konsumenter, den tjänar även att befästa de ritualer som varan ska konsumeras enligt. Coca-Cola dricks när man är lycklig, en metanoldriven bil får dig att bli ett miljövänligt helgon, fiberrik mat gör dig framgångsrik.

Benjamin kunde även gå i gamla passager (de fanns där ännu på 1930-talet) och se på skyltar och affischer, tyckte sig se att de ville säga något mer än bara informera om respektive affär. På samma sätt kan man gå runt här i stan och se på parkerade bilar, se på emblemen och försöka läsa in något i dem - för de vill något mer än bara informera om sin existens: Volvo C70, Citroën Xantia, Audi A6, Plymouth Voyager... Lite märkligt blir det då när man möter bilar utan emblem, som dyrare BMW:ar och Mersor: de blir som sarkofager, kommunicerar inte med omgivningen. Väcker mer harm än den föregivna vulagriteten i att låta emblemet sitta kvar.

"Här tillhör till och med bilarna urtiden" sa Apollinaire om Paris. Han såg något annat än fortskaffningsmedel i dess former, såg det groteska i dem, det djurlika. Visst är lyktorna ögon och grillen mun, visst uttrycker även en bilfront ett helt spektrum av känslor - och visst ser ett bilvrak i skogen ut som ett djurkadaver, så främmande är det trots allt inte i denna miljö. Mer främmande vore att stöta på en marmorstaty i en skogsglänta, då vore det förvisso kultur och inte natur. Bilar är natur.

Teknik är natur, verkar lite spöklik, på samma sätt som gamla fotografier har en gåtfull, lite främmande karaktär: de är natur. Träsnitt däremot har en vänligare framtoning, de är mer kultur.

Detta säger Benjamin. Och hans verk är skoj att läsa, storverket liksom även "Enkelriktad gata" med sökande efter innebörder i reklam, i stadsvyer och bland frimärken, litegrann som Ernst Jüngers "Das Abenteuerliche Herz" när denne läser in innebörder i muséer, kiosker, järnvägsstationer och järn- och tyghandlar (kapitlet "In den Kaufläden").

Vad gäller själva "Passagearbetet" har jag bara en invändning att göra. Benjamin sa att dessa passager försvann från Paris av tre skäl: friluftskultur, prostitutionsförbud och breddade trottoarer. Det var nog sant, men var bara en utveckling på kort sikt. Idag ser vi ju fler inomhusgallerior än tillförne, från Uppsala till Singapore, från Paris till Peking, från Milano till London och i det förlovade USA, där "going to the Mall" är en hel livsstil.

Jänkebil, var blev du av...

Vad blev det av USA-bilen egentligen?

Ända från T-Fordens dagar stod "amerikansk bil" för lyx och glada grabbar, vräkighet, styrka och kvalitet. Det var något extra med en jänkare helt enkelt, hade man råd la man pengarna på en USA-bil. Som min salig morfar som hade ett snickeri, ett enmansföretag; kanske hade han lite klöver över ty faktum är att han ägde en hel rad jänkare. Först en Studebaker Commander med "spinner" i kylaren och panoramabakruta, avantgardestuk i tidigt 50-tal. Sedan blev det en grön Cheva '55, en stor bil, en riktig fullsizare - men vars sexcylindriga motor i kombination med 15-tumshjul på grusvägar kanske inte var så bra, bilen "åt däck".

Man föreställer sig att de mindre 14-tummarna på hans Valiant '61 passade bättre där i Sörbynejden, för denna röda vagn ägde han ett bra tag. Ja, till och med jag själv åkte i den och njöt av sexans fina gångkultur, den plastiga galoninredningen och den stora kupén. Detta var en stor bil i våra ögon, en jättemaskin trots att amerikanerna själva höll den för småbil, "compact".

Morfars sista bil blev en vit Volvo 142. Det var slut med jänkebilsägandet, och något senare tappade "Made in USA" på bilområdet sin lyster rätt allmänt. Ungefär samtidigt som de japanska bilarna började höja sin image, både här och i USA. En och annan ny Camaro och Corvette må ha skrynklat asfalten här i Sverige sedan dess, men generellt har jänkebilen förlorat sin aura.

Och det är samma sak över där: ska en amerikansk rikisunge önska sig en bil blir det en Range Rover, en BMW eller Mercedes, inte en Jeep, Cadillac eller Lincoln. De tre sistnämnda är inte kattskit, ånej, men "Made in Europe" är nu högsta mode när den rike amerikanen väljer bil. Och våra Volvo och Saab har sina givna marknadsandelar.

Att USA-bilar kunde vara rätt dåligt monterade vet alla som läst om dess bilindustri från 50-tal till 70-tal, bland annat Iacoccas memoarer och Halberstams "The Reckoning". Det var massproduktion för dess egen skull (bra för aktiekursen...), det var efterkoll av kvalitet och växande berg av osålda bilar, år för år. Japanerna å sin sida hade kvalitetskollen inlemmad i produktionen, montören kollade sitt eget monterande så att säga, ansvar var nyckelordet. Sedan lärde sig européer och amerikaner samma sak.

Nåväl, med designen då? Det är ju detta som ligger mig närmast om hjärtat - och då får man säga att dagens USA-bilar är synnerligen färglösa. De får vad de förtjänar. Mercedes, Jaguar, Volvo och Saab uttrycker ju något slags elegans, men vad med nya Cadillac, Ford och Pontiac? De har tappat självförtroendet i designen vad det verkar, de gamla Detroitgurusarna.

Sedan kan man ju vända på steken och säga att USA-bilen under sin storhetstid var överdesignad: enkel konstruktion med separat ram, som en prärieskonare, och så en kaross med diverse barock formgivning. Men att designa barockbilar är en konst i sig; i slutet av 50-talet kom ju i USA dels snygga kreationer, som Chevrolet '57, Oldsmobile '58 och Ford '59, men också rena horreurer som Nash och Studebaker.

En skapelse som Chevrolet '57 kommer alltid att leva, en bil som är snygg både framifrån och bakifrån: "sweet, smooth and sassy" som reklamen sa...

Bredställ på Hornavans is

Det är vinter, det är vinter! Inte så att jag skadeglatt gillar denna årstid, ånej, men man ska inte ta ut något i förskott.

Vi kan leta vårtecken hur mycket vi vill i detta medio av februari, men det är lite för tidigt.

Vintertecken: än har TV 3 i sin vinjettbild en vinterscen, det kan vi inte förneka. Och sportaffärer och varuhus säljer fortfarande mössor och vantar och grova sockar. Och än kör bilföretagen runt på isbanorna i Arjeplog, sladdar och spinner på Hornavans is!

Det är för övrigt ett av de säkra vintertecknen på hösten: att se transportbilarna på väg norrut med bilar som ska testats, trailers lastade med nya modeller som ska genomgå vintertest. Detta enligt min pappa som bor i Övik vid E4:an; där är en sån grej ett blickfång, och ett vintertecken i november. På samma sätt blir samma trailers sydresa i mars ett vårtecken - men det är då det! Sov du lila videung, än så är det vinter!

Vintern har varit mild, jodå. Och den kommande veckan lovar blidväder. Men man ska som sagt inte ta ut något i förskott.

Stor möda ägnas åt att bildsätta denna blogg, möda i bemärkelsen koll på bilder, funderingar över om de passar, om motivet är för disharmoniskt, om det färgmässigt harmonierar med föregående bild osv. Detta är en blogg för folk som inte går blundande genom livet.

Sedan kanske esteten undrar varför vissa bilder är högst banala, som villagata, blomma, snapshot på bil osv. Men det, kan jag meddela, det är för att ögat ska kunna vila ut i just detta banala; har man för många exquisita reklambilder blir man snart blind för vackra färger, snyggt ljus och god komposition.

Bokrecensionerna får i regel en bild av ett omslag av bok jag talar om, men inte alltid. Det har inte att göra med bildbrist; alla böckers omslag finns på fantasticfiction, om vi nu snackar sf. Men vissa omslag är tyvärr rätt fula, som "Destination universum" jag recenserade nyss. Då valde jag ett annat, snyggare: "Quest fot the Future". (Men denna roman baseras så vitt jag vet på novellen "Minnet" i förra boken, så att, så att...)

Kanske kommer sf-recensionerna i framtiden att helt frångå rigorismen, kanske jag bara tar ett bokomslag vilket som helst och sedan bloggar på. Behöver inte ens vara samme författare som behandlas i artikeln, nej magkänslan får råda: "this is skiffy!"

Jag kan köra alla bilar

Jag har ägt många amerikanska bilar, förvisso bara som modeller men känslan är densamma, drömmarna desamma. Här ska det dock inte handla om Mustanger och Corvetter per se, utan om termer och begrepp. Kring jänkebilar. En liten A-Z så här i vintersmusslet, akademisk utredning kring ord och toner som inte har någon djupare betydelse - men vad vet man!

AAA, "American Automobile Association". "The Triple-A has no maps, to the lair of great Cthulhu"... Så sjunger lovecraftfansen till tonerna av "Chattanooga Choo-choo". Antyder att detta amerikanska KAK bland annat ger ut vägkartor.

Blue Flame Six, rak sexa från Chevrolet, "the stovebolt six" som hängde med länge och väl. Motorblocket var målad i blått, därav namnet.

Channeling - på den tid man hade separat ram på bilarna kunde man sänka dem (för snyggare, smartare look) genom att ta upp inverterade kanaler (eng. channels) i durken, där ramen fick löpa.

Dragracingens 402,33 meterslöpa är en kvarts engelsk mil, vilket är den sedvanliga kvarterslängden i amerikanska städer, alltså längden mellan två rödljus. Annars har termen anor från häst-och-släde-epoken, med tävlingar med såna på huvudgatan i gamla tidens städer. "Drag-" alltså släkt med svenskans dylika ord, man drog slädar och tävlade i sprinterlopp.

Four-on-the-floor, fyrstegad växellåda med golvspak. Vanligt på sportigare bilar som Mustang, GTO och Corvette.

"Gotta be cool now, power shift here we go", tuff rad från Beach Boys' "Shut Down". Om dragracing såklart.

Howard, Ron, har en roll i George Lucas' genombrottsfilm "American Graffiti". Kör pappas Chevrolet Impala '58 i denna rulle om raggarsvängen i en amerikansk småstad i början av 60-talet.

"It was dark and moon, on the sixth of June, and a Kenworth pulling logs"... Inledningsraden till låten "Convoy", som faktiskt fanns före filmen. Och låten i sig är ett slags country-rap, rytmisk talsång innan rapen blev allmängods! Se även "Rubber Duck".

"Little Deuce Coupe", Beach Boys-låt om en hottad 30-talsford. "Deuce" ska syfta på tvåsitsig.

Mopar, "Motor Parts", trimsatser som såldes av Chrysler. Det hela har blivit ett begrepp, så pass att "syssla med Mopar" osv betyder att trimma och customisera bilar från Chryslerkoncernen (som är Dodge, Plymouth och Chrysler).

Pro Stock, en klass i dragracing för modifierade standardbilar.

"Rubber Duck", radiokoden för Chris Christoffersons rollfigur i filmen "Convoy". "He said 'Big Pan, this is the Rubber Duck, and we're about to go-a-huntin' bear!''"

"Turbofire", Chevrolets toppventils-V8 som kom 1955. Motorblocket var målat i orange.

"Ventura Highway", solig bilåkarlåt av gruppen "America". Om kaliforniska kustvägen mellan LA och San Francisco.

Y-Block, namnet på Fords toppventils-V8 som kom 1954. Sidventils-V8 från Ford kom för sin del redan 1932.

Bilens aura

Jerry Cornleius lämnar sin Duesenberg lyxbil olåst i vid ett tillfälle i "The English Assasin". Han gör det medvetet, eftersom "its aura would protect it."

Det är nu inte alla lyxbilar som har en sådan aura, skulle jag vilja hävda. När Clarkson testade nya Aston Martin i "Top Gear" jämförde han den med Ferrari, och sa att denna nog vore en bättre bil men "du blir bättre bemött i en Aston Martin"...

Ferarri ger ett lite vulgärt intryck, ger associationer till nyrik snobb, medan Aston Martin erinrar om stil och klass.

Eller ta Mercedes S-Klasse på 80-talet. Mercedesdirektörer som körde runt i såna kunde i Frankfurt mötas av öppet hån, ja fientlighet, i samband med tuffa tider för företaget. Det var också en ful bil, såg ut som en pansarödla. Annat då med den evigt lockande Rolls Royce.

Decembernumret av Diego besöker Rolls Royce-fabriken i Goodwood, dit den flyttat efter att ha legat i Crewe i flera år. Det är i samband med de tyska ägarna som flytten skett, mycket skapades nytt då i början av 2000 -talet. Men Rolls Royce skulle förvisso förbli en engelsk bil tillverkad i England. Och sitt renommé som stilfull lyx har den behållit, dess aura är intakt.

- Bortsett från ett tillfälle då en kille gav mig fingret när han körde om mig, säger fabrikschauffören Rodney, har det inte varit så - ta i trä. Folk är i allmänhet väldigt intresserade av bilen och kommer fram och ställer en massa frågor när jag parkerar någonstans.

Det räcker inte med att göra en dyr bil, den måste ha något annat också: aura, "feeling", "det". Ungefär som när den där tyske generalen beslöt att inte försvara Paris som en fästning inför de allierades anstormning; kanske var han en särdeles reko typ, en som ändrade historien med sitt beslut, men jag vill hävda att han var tvingad att handla som han gjorde. Paris aura hade honom i sin makt.

Ford Fairlane Skyliner Retractable

Vissa kan fåglar, själv kan jag bilar. Den ene spanar på fåglar, den andre på bilar; samma sak, båda tillhör naturen vill jag hävda.

Jaså? säger vän av ordning. Men fåglar är ju fina miljövänliga kvidevitter, bilar däremot miljöförstörande cybertroll, mänskliga artefakter som bara ska dissas. Nej säger jag då, bilar är så naturliga som någonsin djuren; se bara på ett bilvrak i skogen, det smälter in där väldigt snabbt, liknar ett djurkadaver med blottat skelett och tomma ögonhålor. Vad som skulle sticka av däremot vore om man fann en staty mitt i skogen - för då vore det kultur och inte natur, en sant avvikande artefakt och inget som skapats genom naturlagarnas inverkan.

Jag spanar på bilar, jag kan dem, jag känner igen en Mercedes på 500 meters håll i dimma och mörker. Även nyare bilar kan jag rätt bra; intervallet 50- till 70-tal är väl något slags hemarena för mig, men senare dagar kan också gillas, ja design numera är ju rätt prioriterat så moderna bilar är också roliga att spana på.

Man kollar bilar, på gator och torg och i böcker och i tidningar, är inte så haj på det där med att skruva och meka även om jag har körkort. Men nu får det handla om det yttre - och då kan man så klart roa sig med epokindelning, med något slags sinnebild i det amerikanska även om det inte är någon tvångströja.

Bilens barndom, fram till cirka 30-talet, är så klart arkaisk tid. Bilarna är enkla till formerna och strikt funktionella; en A-Ford var nästan som en SUV, lätt att stiga in i, hög förarställning och bra överblick av vägen. Snygga är väl bilarna inte, formspråket är trevande, lite primitivt även om det kan ha sin charm. Och bilnamnen är likaledes enkla och basala: A- och T-Ford, Typ 1 och 2, Jakob...

30-talet blir förklassisk tid: formerna börjar mogna så smått, designen får ökat utrymme. Och 40- och tidigt 50-tal får bli klassisk tid, som Ford Tudor från '49 med pontonkaross och hypoidbakaxel: lång och låg och slät, bilkonstens Parthenon. Funktion och form går hand i hand, ja formen börjar ta över; skönhetsaspekter blir allt viktigare.

Sent 50-tal och tidigt 60-tal blir då senklassisk tid eller barock: formerna blir lite tillgjorda och övermogna, design är nu allt medan konstruktionen är vad den alltid varit (separat ram, stel bakaxel med bladfjädrar) - men visst är det en härlig tid för bilnjutaren, och namnen blir lika utstyrda som dekorationerna: Dodge Highway Kingsman Custom Sports Sedan, Ford Fairlane Crown Victoria, Cadillac Eldorado Brougham...

60-talets återgång till stramare linjer ("clean look") får beteckna klassicismen i denna revy. Man kan inte längre lasta på fenor och krom, man måste återgå till det basala, men med bevarat skönhetssinne. Sedan följer kommer stilupprepningar med retrodesigner som VW Beetle, PT Cruiser, nya Thunderbird, nya Mustang osv - och sist funkisen, med fokus på SUV:ar, pickuper och kombibilar.

Bilaforismer

Jag skrev nyss om bilar och härmed mer av den varan, ej som efterklokhet, ånej; det är bättre att hålla inläggen korta har jag märkt, därför denna återkomst till temat.

Bilmärken och biltyper har sina egenheter, odödliggjort i sentenser. Som: "En engelsk bil droppar inte olja, den bara markerar sitt revir". En engelsk bil som förr om åren var rätt dålig funktionellt var Jaguar; designen var snygg och prestanda var bra, men resten... Därför sa man: "Det finns två lyckliga dagar i en Jaguarägares liv: den ena är när han köper den, och den andra är när han säljer den"...

Idag är visst Jaguar kvalitet rakt igenom, men genom att gå ner i prissegmentet med små modeller har man utarmat auran kring märket. Sloganen tycks vara (sa en tidning) "en jagga till varje hagga"...

Jaguar ägs väl av Ford, om vilket vissa säger: "Ingen Ford på våran gård!"

Ett tyskt märke som i början, säg 10-20-tal var lite billigt, var Hanomag: "Ein bisschen Bleck, ein bisschen Lack, und fertig ist der Hanomag!" sa malisen.

"Renault, fyra hjul och en bult" skaldade någon.

Sist två anekdoter om Saab. Detta märke hade förr samma syndrom som Jaguar: originella bilar men dåligt monterade, kvalitetskoll och finish saknades med påföljd i många irriterande småfel för ägaren. Så var det då en Saabägare och en Volvoägare som kom till himlen, och Sankte Per skickade genast Volvoägaren till helvetet. "Varför det?" sa denne, och Sankte Per svarade: "Saabägaren har redan haft ett helvete"...

Den sista anekdoten är av typen löjlig och konstruerad. Det sägs nämligen att Saab Sonett fick sitt namn när vd:n såg den och sa "Så nätt den är"...

Bilmusik

Låt gå för "Sommarnatt". Men "Cadillac", Joplins "Mercedes Benz" och "En gammal Amazon"?

Det är Ny teknik som idag (28/11) visar resultatet av en omröstning om bilmusik, vad är bäst att spela i bilen. Vinnarlistan visar kanske bra billåtar, men inte bra bilåkarlåtar om ni frågar mig. Då kan man ju lika gärna ha med Gullan Bornemarks "Mormors gamla Ford"; ingen dålig låt, men ingen bilåkarlåt.

Nej, ska man bränna järnet nerför motorvägen ska det så klart va' BTO:s "Roll on down the highway" och Accepts "Midnight highway", samt Judas Priests "Heading out to the highway", "Desert plains" och "Thunder road". Dessa tre finns samtliga på remasters-CD:n "Point of entry".

"Highway star" med Deep Purple listas i NT, godkänd. Annars frågar man sig om dessa ingenjörstyper verkligen rollat nerför högvägen, speedat genom natten i 150 knyck eller känt den faustiska glädjen i att köra bil. Antagligen inte, de kör väl bara Volvo V 50 med barnstol och slät famil i lagstadgade 90 km/h för att hälsa på moster i Knäckebröhult.

Sex hästar, om jag dem kan köpa, hör deras kraft till mig allen.
Jag kilar av, är karl nog att löpa, med summa tjugofyra ben.

Dessa rader är just ur "Faust"", och här är bilkörningens hemlighet sammanfattad, glädjen med att ha blyfot.