Människan skapades av upproriska änglar. Detta säger "Vandra mot ljuset", men även gnostiska texter för fram samma idé, bland annat Nag Hammadi-rullen "Untitled Manuscript On the Origin of the World". Där kan man läsa om Adam, Eva och Ormen (som ska ha varit en vis typ), om asuras aktioner och om Guds ordnande hand över alltsammans.
Några fler gnostiska texter ska jag citera ur nedan, i följande delar i denna tredelade story kallad "Legenden", men just nu räcker det med att följa VML. Det blir en liten kosmisk resa, en annorlunda historia. Se det som den legend det är; man behöver inte tro på vad som sägs, mig kvittar det lika. Vad gäller stilen så är den min egen; detta är inget referat, det är en svenssontext, och influenser och lån från andra källor än VML kan ibland ha skett omedvetet.
Människan var skapad och Gud gav henne sn själ, en strimma av det eviga ljuset. Själen var det i människan som var evigt, och därför måste den ju ta vägen nånstans när kroppen dog. Således etablerade Gud lagen om
reinkarnation: kraften i de handlingar man utfört under ett liv skulle föra själen vidare till ett nytt liv. Men innan ny inkarnation skedde skulle själen uppehålla sig i himlen (rättare: någon av de sju himlarna) för att där se tillbaka på sitt förra liv, ångra felsteg och bereda sig på vad som komma skulle i nästa liv, nästa lektion i andlig utveckling.
Gud gav även människan en fri vilja att följa ljuset. Idealet var att låta viljan styra tanken, att kontrollera eventuellt begär att följa mörkrets vägar. Gud avstod på detta sätt frivilligt från sin makt, för att hans barn själv skulle få lära sig sin läxa. Förhoppningen var i alla fall att människan skulle gå från mörker till ljus i liv efter liv, men vägen skulle förvisso bli oändligt lång om hon inte hade någon som ledde henne på vägen. Gud bad därför sina lysande barn, devas (se tidigare i denna tråd), att bli mänsklighetens lärare genom att inkarnera bland folk, leva och lida som dem och undervisa dem om den rätta vägen - vägen mot ljuset.
Devas gick med på detta uppdrag. De skulle strida mot mörkret och tjäna ljuset, verka för godhet, sanning och kärlek, och verka för tron på en mild Gud, en som var ljusets källa och all verklighets ursprung.
- - -
Hur gick det för människan då? Adam och Eva förvisades ur Eden; det var nog fint att leva i paradiset bland växter och fromma djur, men människan behövde utmaningar för att kunna utvecklas (sas det i boken "Findhorns trädgårdar"). Därför spred sig människan över jorden, förökade sig och grundade riken. Med tiden började devas inkarnera bland folk för att lära dem ett och annat: göra upp eld, bruka jorden, bygga hus och dyrka Gud. Människan hade det lite svårt att förstå detta sista, att dyrka en osynlig Gud i en fjärran himmeln, så då började hon dyrka solen istället.
Det var inte helt rätt, men det var bättre än ingenting.
Som andra ockulta krönikor nämner även VML
Lemuria och
Atlantis, de mytiska rikena i Stilla havet respektive Atlanten. Först ska då människan ha levat i Lemuria, det var där hon blev soldyrkare - men inte nog med att hon i dessa nejder fick hjälp av devas, hon kom även att påverkas av asuras, den äldre änglagrupp som gjort uppror och skapat människan.
Om asuras och devas har jag talat tidigare i denna tråd: asuras var en äldre grupp änglar, devas en yngre grupp. Änglar är i min bok ett slags gudar, i bemärkelsen
övernaturliga, mäktiga väsen,, och i så fall kan man ju se asuras och devas som jämförbara med äldre och yngre gudar i grekisk mytologi; där har vi ju titanerna, en äldre gudagrupp med Prometheus i spetsen, som skapar människan, medan Zeus och de olympiska gudarna har ett i början mer avlägset inflytande på henne.
Asuras ville komma människan nära, ville påverka henne - så i skuggform approcherade nu asuras människan och lärde henne orättvisa, våld och krig, medan devas (inkarnerade som människor) lärde oss godhet, kärlek och rättvisa. Om devas stod för familjesed, barnuppfostran och ordning stod asuras för lösaktighet, fri uppfostran och elände.
Ja, detta krig asuras-devas med mänskligheten som spelplats är en röd tråd i VML. Kamp mot mörker och ljus i synnerligen konkreta termer: en strid med människans själ som slagfält, med faser som vårt sätt att leva som samhällsbyggare, konstnär och moralisk aktör. Devas var för sin del konstnärliga och musiska, asuras däremot analytiska och strikta - men någon kategorisk uppdelning i gott-ont behöver inte alltid göras, ibland kunde asuriska påfund omvandlas om göras nyttiga. Som deras uppfinning av gift och elektricitet, som förvisso kan bli medicin och rengöringsmedel respektive ljus att lysa upp mörkret med.
Men jag går händelserna i förväg.
- - -
Det stolta Lemuria, den Stilla havs-kontinent där vi levde i början, gick under genom vulkanutbrott och sänkningar av havsbottnen. Felet var asuras' säger VML, dessa gamla gudar påverkade kulturen till det sämre med hor och mord. Men vissa människor överlevde debaclet och tog sig till Ostasien, där de bland annat grundade Myanmar (alternativt namn på Burma), vilket ska vara lemuriska och betyda "Det nya landet". Andra lemurianer tog sig till Amerika där de grundade förstadier till Maya- och Inkarikena. Kanske gjorde emigranterna uppehåll på Påskön och skapade dess monoliter, dess gåtfulla stenstoder; det skulle väl vara behändigt om detta gick att inlemma i denna förklaringsmodell.
Man tog sig till Amerika och grundade förstadier till Inka- och Mayarikena. Innan dessa riken blomstrade hade vi dock det lysande
Atlantis i det hav som fått namn efter det, Atlantiska oceanen. Här lärde devas människan stadsbyggnad, stenhuggeri och konsten att bryta ädelstenar, liksom högre religiösa bruk som till exempel mysterievetenskap. Asuras hade dock inflytande även här: de lanserade avgudadyrkan och svart magi... I stort skedde dock en utveckling till det bättre: människan var stadd på vandring mot ljuset eftersom hon
ville det. Hennes intuition sa henne att ljus var bättre än mörker.
Så enkelt är det. Men det enkla är svårt.
- - -
Vad hände sedan, i denna mäktiga krönika över människans utveckling, ockulta varianten? Jo, sedan ska asuras ha kommit på metoden att inkarnera i människoform. Lätt var det inte, men det gick. Devas kunde denna konst sedan länge, man inkarnerade i människohamn och påverkade mänskligheten denna väg, medan asuras endast kunde påverka henne genom att tona in på hennes tankar. Nu däremot, nu lärde sig asuras konsten att låta sina själar ta plats i människofoster, för att sedermera kunna födas som människor. Själve überasuran kunde av tekniska skäl inte inkarnera (se VML för detaljer) - så han gick runt och förbannade allt, sina deva- och asurasyskon och Gud Fader själv, mycket såsom Milton skildrat det i "Paradise Lost": "Better to reign in Hell than serve in Heaven" osv.
Asuras lyckades dock förgifta Atlantis' nejder, man drog till och med in vissa mysterieskolor i sitt nät, och så gick det som det gick: landet gick under, översköljdes av vågorna och försvann. Men åter undslapp vissa förödelsen; man tog sig per båt, med mellanlandning på vissa öar, mot väster. Mellanamerika fick sig ett nytt tillskott av begåvade människor; marken hade ju beretts av den ovannämnda lemuriska immigrationen. Med den atlantiska överlagringen fylldes leden på med siare och pyramidbyggare, en liten men naggande god skara mystiker, ett esoteriskt elit; man stod ju på en högre nivå än på sin tid lemurierna.
Vad gäller Atlantis' spår i amerikanska myter, så läser jag i Kjellsons "Forntida teknik" att indianer i Arizona än idag berättar, att ett land i östhavet en gång dränktes och att en gudomlig man undkom därifrån i ett fartyg. Han hette Montezuma. Andra indianer berättar om den legendariske båtflyktingen Quetzalcoatl, "Den befjädrade ormen", som var kunnig i att smälta metaller och slipa ädelstenar.
Samtidigt lyckades andra atlantider ta sig till Nordafrika och slutligen Egypten, där deras idéer levde upp i pyramidbygge, mystik och magi. Likheten mellan Egypten och nyssnämnda Mellanamerika visas inte bara i pyramiderna utan även i likheter i språk och namn. Kjellson nämner till exempel de centralamerikanska orterna
Chol-ula, Coluacan, Zuivan, Colima och
Xalisco, som ska motsvaras av de arameiska ortnamnen
Chol, Colua, Zuivana, Cholima och
Zalissa. Man kan även notera likheter mellan hebreiska och chiapenecindianernas språk, samt mellan baskiskan och algonquin-lenape-indianernas språk i Nordamerika.
- - -
Vi har nått i tid och rum till Egypten, denna strålande civilisation. Devas fortsatte att påverka människan här och i följande kulturer; dessa inkarnerade änglar lärde oss astronomi, lyrik, arkitektur och bildhuggeri, säger vår oförbrännerliga källa VML. Därmed kom med tiden marmorstatyer, kolonner och valv, gudadyrkan och skönsång att förgylla vår vardag.
Människans kulturer spirade samtidigt på andra håll, i Kina och Indien och i Mesopotamien och Medelhavsområdet, samtliga (gissar jag) triggade av lemuriska och atlantiska överlagringar. Men allt var trots det inte frid och fröjd. Mörka tankar fortsatte att spridas, onda människor (asuras i människohamn) spred fanstyg och våld, och många människor led: de hade det svårt att skrapa ihop till livets nödtorft, medan "väldige herrar" slog sig vida omkring och levde i sus och dus. Det rådde själslig och kroppslig nöd; här behövdes något nytt, en gnutta ljus över allt detta mörker. Om det ska jag tala i nästa inlägg.
(Denna min tredelade VML-story skrevs och postades med sista inlägget först; för att kringgå "top-postingens" nackdel skrevs det hela bakifrån så att säga. Jag säger detta blott för att stilla nyfikenheten hos tekniskt lagda läsare.)
