Visar inlägg med etikett bing. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett bing. Visa alla inlägg

den 30 juni 2008

"Hello, tiger!"


Katter är halvskygga djur. Som jämförelse kan man ta haren, som springer iväg så fort han ser en. Katten däremot stannar till, ser på en och avvaktar - och så, när man är alldeles intill, brukar den slinka iväg.

Men det har sin förklaring. Katter har bott hos människan sedan det gamla Egyptens dagar. Katten är domesticerad, eller halvdomesticerad - liksom hon är halvskygg. Hon söker sig till människan, men går likafullt sina egna vägar.

Katten jagade möss, därför hölls hon i egyptiska sädesmagasin. Hon hade samma roll i det medeltida Europa. Där blev hon emellertid snart associerad med häxkonst, som följeslagare till häxor, vilket var olyckligt - för detta sägs ha bidragit till ökningen av råttor vilka spred digerdöden. Man utrotade katter av skrockfulla skäl, och vips ökade råttstammen.

Tänk här på Lovecraftnovellen "The Cats Of Ulthar", om katter som räddar en stad från hemsökelse. Därför instiftas lagen att man inte får döda en katt i detta Ulthar. Lovecraft var en stor kattälskare.

I andra änden har vi såna som Napoleon, som ogillade katter. Ailurofobi kallas det.

Och mytologiskt har vi Freja, vars vagn dras av katter.

På mitt distrikt stryker det omkring många katter. En morgon, vid några radhus, stötte jag på en feting som satt och lurpassade på en mus, fullt synlig en meter bort, helt paralyserad: musen var liksom ihopdragen till en boll. Jag måste passera paret för att nå vissa lådor, men jag hastade förbi. Det var som om jag klampat in på något förbjudet. Jaktens tabu. Och hur dramat slutade vet jag inte.

Katter: ibland sitter de inne i trapphus och väntar på att bli utsläppta. Ibland vågar de rusa förbi en och ut genom dörren man öppnat, ibland bara sitter de och glor på en. Halvskygga som sagt.

Katter är svåra djur, lite egensinniga, och kanske därför så älskvärda. De gillar inte att man möblerar om sina rum till exempel; en ny möbel ser de misstänksamt på, de kanske vänjer sig vid den först efter en månad eller så.

Jaminsann, katter! Deras jamande kan låta märkligt. Katter som kan härma mänskligt tal finns det exempel på. I ett program med roliga videos hade man ett klipp med en katt som skulle badas, men den ylade "Oh nooo! Oh nooo!" inför nedsänkandet i badet. Prisvärt.

Ett bra namn på en katt vore Morrissey... Den morrar, och den får ett popnamn, geddit?

den 14 juni 2008

Dialog i det fria


Jag var ute och gick på bygden häromdagen. Döm om min förvåning då jag oförhappandes mötte Skönheten. Jag approcherade och sa:

- Godmorgon, Skönhet!

- Godmorgon, Svensson.

- Så vacker du är, sa jag.

- Tack.

- Har du alltid varit så snygg?

- Ja, det måste jag nog säga. Jag var ett vackert barn.

- Så du är skönheten personifierad. Men minns vad Nimoy sjöng i "Maiden Wine":

Time hold precious for youth is your gold,
your beauty like silver will tarnish when old,
memories and dreams shall comfort you not,
when the flow of your sweetness is gone and forgot,
ohh, gone and forgot...


- Men säg inte så! Jag letar redan efter rynkor och gråa hår.

- Jag säger bara som det är. Men du kan, om du vill, påverka din skönhet framöver.

- Hur då?

- Genom att lystra till måttot "skönhet kommer inifrån".

- Aha, den gamla klichén.

- En kliché, men sann. Tänk även på aforismen: "Ungdomen är en gudagåva, ålderdomen är ett konstverk."

- Det var bättre, den har jag inte hört förr. Jag förstår perfekt vad du menar. Man må bli gammal och rynkig, men genom detta kan en inre skönhet lysa fram. En som man odlar mentalt.

- Ackurat så. Så oroa dig inte för förlorad skönhet, för blotta oron gör dig ful. Kom även ihåg att inte röka, inte supa, inte knarka, och att äta morötter och vistas utomhus i lagoma doser.

- Jag lovar.

- Bra. Lova mig att inte bli sur och förgrämd, utan lev liknöjd och i apatia, om vilket man kan läsa mer här på bloggen.

- Var då?

- Under aktuell etikett.

- Aha, ja där, nu ser jag den i etikettraden: "apatia".

- Gott. Farväl, Skönhet.

- Farväl, Svensson!

Vi skildes. Jag gick därifrån, glatt sjungande: "Vart tar alla vackra flickor vägen, och var kommer alla fula gamla kärringar ifrån?"

den 11 juni 2008

Mitt Uppsala


Jag sitter här och tänker på mitt Uppsala. På centrum och på de affärer som en gång fanns, och det som finns idag.

Var lugna, det blir ingen elegi över försvunnen mjölkbar. Jag tänker generellt och strukturellt, ser de stora linjerna.

Så till exempel fanns det då jag först kom hit, 1985, en hälsokostaffär nere vid ån. Idag däremot säljs hälsokost i varje mataffär (linser, örtte, what have you).

Antalet skivaffärer har såklart minskat (pga nedladdningen). Kvar idag är endast Musikörat, heder åt dem. Var annars kan man gå in och köpa vax av Popul Voh, Tangerine Dream och annat viktigt?

Däremot har antalet klädaffärer ökat. Dyra designerkläder. Tretton på dussinet.

Antalet antikvariat är tack och lov rätt konstant. Bok-Vicke och något till har stängt, men i stort sett är situationen god. Kanske har vi en sju-åtta antikvariska boklådor i centrum. Inte så att jag går på antikvariat så ofta numera, jag köper mina böcker på Röda korset och Sirius loppmarknad...

Mer som är? Domus hade ett varuhus i stan då jag kom hit, men det är omgjort nu, som så många andra Domusar i detta land. Såklart ligger ett Åhléns mitt emot, och detta lever vidare. Det har så kallad "hålsömsfasad", skandalartat när det kom men nu accepterat: betong med ornamentala hål. Samma fasad finns på Åhléns i Farsta centrum, kan jag meddela.

Slutligen har antalet caféer ökat. Kaffedrickande var lite halvute på 80-talet, nu har det vänt. Och antalet biografer har minskat, men någon kris är det inte; med såväl Filmstaden, Sandrews och den lilla men naggande goda Fyris bio så är det väl sörjt för cineasmen i Uppsala. Biobesökandet har inte dött ut, trots dvd och 40 filmer på TV varje kväll.

den 6 juni 2008

Jazzrock, fusion och broslagning


Jag gillar denna skiva. På grund av, ska vi säga, minimalismen. Frånvaron av power chords, distorsion och poser.

Det här är alltså inte hårdrock. Men frontmannen är som alla förstår Ian Gillan, en 70-talsgigant inom heavy metal, "the best screamer in the world". Och spelstilen för denna grupp med sin ekvilibrism kunde lätt ha blivit hårdrock. Istället är det jazzrock, fusion och broslagning som gäller. Och Gillan tillåter sig bara ett och annat skrik.

Denna platta har växt för varje genomspelning. I början hatade man den så klart, på grund av besvikelsen efter det spejsade Chris Foss-omslaget och den manande Ian Gillan-monikern: detta måste vara tidernas metallattack tänkte man, en urblåsning av hjärcellerna härifrån till evigheten! Och det började lovande med orgel och kör - men så blev det ett stramt, ploppigt jazzfunkande, inte alls det man ville höra som finnig, adrenalinstinn 18-åring...

Men det var då det, för nu älskar jag varje låt, varje riff, varje ljudeffekt på skivan. Nåväl, bara för att det är jazzrock behöver det inte vara lyckat; styrkan i denna platta ligger istället i de strama tyglarna, i lydnaden till måttot "go all the way, then step back". Man tonar inte ut i formlösheter, nej låtarna har struktur och balans. IGB:s "Scarabus" däremot sägs inte vara så bra, där är det "fusionsmeltdown"...

På "Clear Air Turbulence" är det idyll och skönsång ("Five Moons", "Angel Manchenio"), andlig anima ("Good Hand Liza", she takes me to religion), lekfullheter och ljudeffekter. Det är transparens: elgitarren låter som en elgitarr, utan dist och överdrifter.

Denna skiva är precis och ackurat, kontrollerad och disciplinerad, men ändå friflygande och musisk.

Ten thousand
astral explorers
head for the light
ace cosmic tours...

den 29 maj 2008

Modets A-Z


"Modets A-Z", med alltifrån kläder och färger till personer och TV-program. Hantverk och kultur, kändiskult och estetik, flödande former!

---

Avig och rät var sånt man snackade om på syslöjden, något jag idag har glömt vad det stod för...

Brudklänningar av idag är sällan vita, fastmer gammelrosa, blekröda eller varför inte gyllengula. Det finns till och med de som gifter sig i knallröda kreationer: "Bruden bar rött"... Har dock svårt att tänka mig någon gifta sig i svart, men det förekommer säkert också i vår utlevade, sensationslystna, urbana tid...

Cranberry, lika med "tranbär": en mättad rödfärg, lika med karmosin.

DTM, lika med "Dyed To Match": en alltför ensartad kreation med skor, blus, kjol och väska i samma färg. En eller annan avstickande färg däremot ger accent.

Elle, fransk modetidning. Vad som imponerar är de modeller man har på omslaget, som ska sälja på ansiktet och inte kläderna. En subtil konst detta, som att vara stumfilmsstjärna har det sagts. Var Greta Garbo den första supermodellen?

Fältdräkter var vad den idag så dyrkade firman Hugo Boss sydde under andra världskriget: uniformer åt nazityska armén...

Grönt är en neutral färg, kan stämma av både de varma gult och rött liksom de kyligare blått och violett.

Hand som i "den döda handen": en poserande mannekäng får inte ha en hand hängande slappt, nej hela kroppen måste beskriva något slags rytm och liv.

Inne, eller som Heidi Klum säger i "Project Runway": "The fashion industry is tough, one day you're in, the next day you're out"...

Janice Dickinson, ansiktslyft ragata som är kul att se på TV, från rollen som domare i "America's Next Top Model" till "The Janice Dickinson Model Agency"

Klein som i "Calvin Klein", en ett varumärke. Mest tjänar denna och andra klädskapare på att hyra ut sitt namn åt tillverkare av parfymer, osthyvlar, plånböcker etc.

Lavendel, lika med ljusviolett.

McCarroll, förnamn Jay. Vinnare av första säsongen av "Project Runway". Babblig småstadsbohem, en modetomte från landsorten.

Nytt, allt ska vara nytt inom modet: förra och förrförra årets vill ingen se idag, men fem-tio år gamla saker är retro och tjusigt...

Orange sägs vara en andlig färg, tänk thailändska buddhistmunkar och deras kaftaner.

Porr kan man inte kalla vad modevärlden sysslar med, även om det är på gränsen ibland med nakna modeller, genomskinliga kläder och allt. "Salongsporr" kanske.

Qvinnor är vad haute couture handlar om. Inom mansmodet är övergång från tre kavajknappar till två en stor sak, medan kvinnomodet har mycket större spännvidd, är en friare duk att måla på.

Rosa gillas av alla småflickor, sägs det.

Saun, förnamn Kara, deltagare i "Project Runway". Hon gav det smarta rådet: om en privatkund inte tycks gilla din kreation, säg då att tyget är dyrt, då blir hon genast vänligare stämd...

Tim, efternamn Gunn, handledare åt de tävlande i "Project Runway". Tänk er en vithårig James Bond, verksam i modebranschen...

Utpikeringar hade kläderna under senmedeltiden: klöverblad och snablar, vida ärmar och långa kragsnibbar.

Vinrött eller rödviolett eller purple är en svår färg för aftonklänningar, "den färg man väljer sist av allt" (Heidi Klum).

X-Models, popgrupp med Efva Attling och andra före detta modeller. Tidigt 80-tal. "Baby It's You" hette en låt.

Yves Saint Laurent, fransk modeskapare. Hans prêt-à-porter-märke hette "Saint Laurent Rive Gauche", kan jag meddela.

Zegelduk kan en proffsig modell posera i och få det att verka som ett ball klädesplagg, "den måste jag ha"...

den 22 maj 2008

Memoarer, del V


Ser ni fotot här ovan? Pentti Sammallahti har tagit det.

Vad vill jag då ha sagt med det? Inget, ty bilderna som smyckar dessa memoarer har inget med innehållet att göra.

Nåväl, memoarer. Sist berättade jag om lumpen, och efter lumpen flyttade jag till Uppsala. Och där har jag bott sedan dess.

Jag flyttade till Uppsala, och där hände en del: jag pluggade och jobbade, dansade och romansade, jobbade på krog och nation och mycket mera.

Detta memoarkapitel ska nu inte handla om Uppsala. Istället ska jag gå tillbaka till rötterna, till Åsele (se memoarernas första del), och prosalyriskt försöka fånga det speciella med min uppväxt där. Tongivare blir Nancy Sinatras "Up Up And Away"; få se hur det går.

Ett vågspel, en stilmässig lindans detta. Men vi börjar väl med:

Would you like to ride in my beautiful balloon?
Would you like to glide in my beautiful balloon?
We could float among the stars together, you and I,
and we can fly - we can fly!

Jag minns denna låt från mina Åseledagar, min barndom, min uppväxt på Myrstigen där nere på Breviken. Där rådde alltid sommar, där gled molnen alltid förbi på en blå himmel, där stod gräsmattan alltid grön. En röd vattenspridare slogs ibland på, gräsmattan skulle vattnas, och då kunde det hända att man själv ville bada sig i detta sprudlande vatten. Det kallades "att springa i strilen".

Up, up and away,
in my beautiful,
my beautiful balloon...

På en lägda åt ena hållet, åt Bryggaregaten till, stod skrotbilar, såvitt jag minns gamla jänkare, djupblå lack och glassplitter på sätena. Lukt av galon. "Tures lägda" hette det. Intill fanns en stor sten, ett flyttblock, med vit kvarts insprängd i graniten. Vi kallade den för "Kartstenen". Mytologiska makter.

The world's a nicer place, in my beautiful balloon,
it wears a nicer face, in my beautiful balloon.
We could sing a song and sail along the silver sky,
and we can fly, we can fly!

Man såg på TV dessa dagar, i vardagsrummet med ryamattan och de ljusa ekmöblerna: Familjen Flinta, Anita och Televinken, Fenix 5 och Hylands hörna: La-la-li-la-la-la-la... Man var TV-beroende redan då; jag lärde mig läsa själv för att få veta vad som stod i TV-programmet, sägs det...

Suspended under a twilight canopy,
we'll search the clouds for a star to guide us.
If by some chance you find yourself loving me,
we'll find a cloud to hide us,
we'll keep the moon beside us!

Det var lycka, för evigt och evigt. Man behövde inte jobba, inte plugga: bara äta, skita och sova... Vi kunde ta bilen och hälsa på farmor ute på landet, alldeles intill, och vi kunde gå på "Platsen" och handla, kolla i gåtfulla rum som skoaffärn med sin läderdoft, och blomsteraffärn med sina exotiska växter och kvittrande undulater i en bur. Och gå på järnaffärn och kika på leksaksbilar i ett inre rum, kanske köpa en och bära hem i triumf: flower-power-Mustang, Rover 2000, Helgonets P1800...

Love is waiting there, in my beautiful balloon,
way up in the air, in my beautiful balloon.
If you hold my hand we'll chase your dream across the sky,
and we can fly, come on let's fly!

Men säg den lycka som varar. När jag var fem år fick jag veta att vi skulle flytta. Till Enköping, långt långt borta: bort från Per-Olov och Klas-Göran, bort från Björn och Lars, bort från Monica Christoffersson och alla. Och kartongborgen man fått med Disneylandböckerna, ja den försvann i flytten: sagans slott, för evigt förlorat - och därmed vunnet för evigt.

Up, up and away,
in my beautiful,
my beautiful balloon...

den 16 maj 2008

Transpiranto


Grönköpings veckoblad får gärna gå i graven vad mig beträffar, den har överlevt sig själv. Men en gång i tiden hade man väldigt roliga verser, esperanto-parodier kallade transpiranto.

Början på Viktor Rydbergs "Tomten" låter till exempel så här:

Fimbulnocturn hat strong klimat,
asterix funkas et brassas.
Tutti slafas in isolat,
tief in las missinassas...

Alltså en rolig parodi på esperanto, detta konstgjorda språk, avsett att överbrygga språkförbistringen men någon framgång har ju det inte varit. Engelska har istället blivit vårt lingua franca. Att skriva denna transpiranto kräver sin man, man måste behärska en hel rad språk, och så måste man kunna originalet till den dikt man parodierar; en svår balansgång, en språkjonglering med flera bollar: latin, grekiska, franska, tyska, engelska och svenska, ja allt vävs samman i ett nytt amalgam...

Fler exempel? Fler transpirantoverk, skrivna av (tror jag) Gunnar Ljusterdal? Varför inte denna Frödingdikt:

Mi prösas amore kontanto,
existas tji alternativ.
Guitarra defekta, belkanto,
belkanto d'amore fiktiv...

Som alltså lyder i original:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig fanns ej annan att få.
Sjung vackert, i skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå...

Ett sista exempel får bli Rydbergs "Vårt land", som ursprungligen löd:

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.

Men för den som druckit transpirantons svarta mjölk, kan dikten hädanefter bara lyda:

Va paj, va paj, va farsipaj,
falsette glossan kar!
Nek hivas alpan celestaj,
nek firas kjusan, diskas kaj,
amandalundo kvam polar,
kvam fadripajan var.

den 12 maj 2008

Parhästar inom konsten


Brandgula tulpaner är populära i år, flammigt röda och gula. En brandfackla i debatten, nej jag menar rabatten...

Idag är det måndag.

Det finns konsthistoriska parhästar: Schiller och Goethe, Lovecraft och Clark Ashton Smith, Beach Boys och Jan&Dean... Samtida konstnärer, kompisar eller bekanta med varandra, och likartade i stil. Ett kärt besvär blir då att avgöra vem som var bäst, vem som hade den där lilla fördelen, den där lila, lilla överlägsenheten i stil och magi. Så inser man efter ett tag att det där är futilt, det går inte att jämföra; man får gilla båda på sina premisser. Som Lovecraft och C. A. Smith; den förre hade mer demoniskt sug i sina texter, nådde den drypande ångesten, medan den senare var bättre poet och förmådde släppa in humorn i sina opus.

Annars var de ju båda drivna stilister, drömmande katedralbakare, romantiker och pupurskimrande nattgäster. Om de någonsin träffades vet jag inte, men de brevväxlade, skrev ibland veritabla luntor brevledes. Särskilt Lovecraft kunde låta pennan löpa iväg; att skriva sitt pensum på aktuell Weird Tales-novell gick väl an, en sida eller två, men handlade det om att skriva om katters behag eller dagspolitik eller litteratuthistoriska åsiker, allt i ett brev till den californiske kollegan, ja då var det ju mycket roligare, då fanns ingen spärr.

Men Beach Boys och Jan&Dean då? Kanske skrev Brian Wilson låtar åt båda grupperna, sitt eget Beach Boys samt åt Dean Torrance och Jan Berrys grupp. Ändå har ju vardera gruppen sin lilla särart. Är själv särskilt förtjust i Jan&Dean, kanske av snobbiga skäl: de är helt enkelt mindre kända än Beach Boys. Lyssna på "Honolulu Lulu", "Popsicle", "New Girl In School", "The Little Old Lady From Pasadena"... Psykedelisk barber shop-musik, slätpolerad californiapop: sån var den, denna Jan&Dean och Beach Boys' musikaliska nisch.

Schiller och Goethe då? Där är det enklare; jag har knappt läst Schiller. Men för att övergå till dem jag nämnt så blir Smith något av den exklusivare i duon Lovecraft-Smith, liksom Jan&Dean blir det i sin parhästroll med Beach Boys. Fler känner till Lovecraft än Clark Ashton Smith, och därför är den senare roligare att ha som idol. Men jag gillar idag också den här lite artificiella auran kring hans texter: noveller för snobbiga 30-talsmagasin, ytliga och välskrivna, en fantasyns Dorothy Parker...

den 8 maj 2008

Phil Lynotts sista år och död


1.

Det var inte synd om honom.

Han var slut som artist, var i en svacka, men det var inte synd om honom. Han kunde ha tagit ett steg tillbaka, lagt av sig sin kändispersona och tagit ett vanligt jobb. Men så klart gick det inte, han fortsatte mot undergången - med nya projekt, minskad inspiration, ökat drogintag och slutligen döden som följd.

Det rör sig om Phil Lynott. Hans sista tid var tragisk, ingen tvekan om det - men det var inte förutbestämt att han skulle gå under, han hade själv kunnat ändra den onda spiralen. Genom att, som jag antyder, lägga ner rockstjärnestilen och leva som en vanlig människa ett tag. Men ett kort ögonblick såg han faktiskt igenom slöjorna, lät allt rämna och blottade sin själ. Det var när han satt i artistlogen inför ett gig och sa till en roadie:

- Damn it Roger, no more heroes...

Den sanna människan kom fram bakom masken. Det är ett skakande ögonblick, och även ett rörande, ett hjärtevärmande - för här fanns fröet till räddning, till en väg ut ur Thin Lizzys sjunkande popularitet och Phil Lynotts självdestruktion. Men han fann inte vägen utan knarkade ihjäl sig.

2.

Höjdpunkten i Thin Lizzys och Phil Lynotts karriär var albumet "Black Rose - A Rock Legend" från 1979. Men här inträdde viss fartblindhet; Lynott var nu Stor Stjärna och började bete sig som Freddie Mercury på turnén, klagade på att förstärkarna hade fel färg, att äggen inte var färdigkokta och så vidare. De pengar man tjänade slösades också bort på limousiner, partyn och droger.

Följande skivor ("Chinatown" 1980 och "Renegade" 1981) var oinspirerade och bandmedlemmarna kom och gick. Gitarristbytena hade alltid varit täta i gruppen, men nämnas kan att "Black Rose" med sitt suveräna samspel mellan Gary Moore och Scott Gorham upphörde sedan Moore lämnade gruppen mitt under USA-turnén. In kom istället Midge Ure från Ultravox. Men han var bara med för turnén, och senare tog man in en viss Snowy White som gjort studioinspelningar med Pink Floyd; han kanske var skicklig, men som scenperson var han helt färglös. Till "Renegade"-turnén var han ende gitarrist, han fick bära bördan av hela gitarrsatsen; en svår uppgift, då Thin Lizzys varumärke var gitarrharmonier och twin guitar attack.

"Renegade"-turnen var en mardröm: Lynott var konstant drogad men han var nu ende frontman, Snowy White var som sagt en sidofigur. Gorham hade slutat på grund av akut leda; han ville inte se ännu en scen, ännu ett hotellrum, ännu en turnébuss... Den ende som var kvar sedan förr var trummisen Brian Downey, men till och med han började tröttna.

Visst hade Lynott potential. Han kunde apellera både på pop- och rockpublik, både på disco- och punkgänget; han var en sann genreöverskridare, var på gränsen till att bli ett begrepp. Hans andra soloskiva kom till exempel 1982 med låten "Old Town", klar poplistegrej om än lite diffus kanske. LP:n sålde bra här i Sverige men annars inte.

3.

Lynott gjorde en sista kraftansträngning med Thin Lizzy: han fick en ny gitarrist i form av Eric Sykes, Gorham kom tillbaka, man fick en keyboardist och skivan "Thunder And Lightning" spelades in. Bland annat låten "Cold Sweat" gick hem hos den nya metalpubliken, vi befann oss ju nu i hårdrockens andra andning, dess nya våg. Det var 1983.

Men i stort gick inte skivan så bra. Värst var det under den japanska delen av turnén; Lynott kunde ej få tag på droger, han kände hur allt föll samman, och det var i detta sammanhang han sa det där om "no more heroes" enligt ovan.

Sista spelningen på "Thunder And Lightning"-turnén var en katastrof: Lynott kämpade med sitt drogmissbruk, sitt äktenskap och sin avstannande karriär. Så splittrades Thin Lizzy och Lynott försökte starta ett nytt band, "Grand Slam", men man kunde inte få skivkontrakt. Branschfolket hade väl på känn att Lynott förlorat "det", tappat greppet.

Bakslag på bakslag: I "Band Aid" 1985 fick han inte vara med, blev inte ens tillfrågad, trots att hans manager Chris Morrison och bekantingarna Bob Geldof och Midge Ure skötte det hela. Lynott försökte sig även på dansmusikgenren med låten "19", mixad av Paul Hardcastle som gjort en annan mix med samma titel, en helt annan låt. Att som rockare göra dansmix låg annars i tiden, gjordes till exempel av ZZ Top, van Halen och Aerosmith med Run DMC dessa år, men Lynotts försök rann ut i sanden. Kanske för att "19" endast var ett splittrat intro och en samling riff på jakt efter en melodi, som Mark Puterford säger i boken "The Rocker" som detta inlägg baseras på.

4.

Phil Lynott dog den fjärde januari 1986, 36 år gammal. Han dog av ökande infektion/blodförgiftning på grund av långvarigt drogmissbruk. Han fick lever- och njursvikt och påfrestningar på hjärtat, som till slut helt slutade slå. Det var en smygande död, ej plötslig som den för Hendrix, Joplin, Morrison, Tommy Bolin, Keith Moon och Bon Scott, andra drogoffer inom rocken.

En kall, blåsig vinterdag hölls en ceremoni för Lynott i Howth Parish Church, Irland. Närvarande var ett antal ex-medlemmar i Thin Lizzy, däribland Brain Downey, samt folk från bandet U2 och förre irländske premiärministern Charles Haughey. Det irländska bandet Clann Eadair spelade två sånger i kyrkan.

Efteråt gick man till St. Fintan's Cemetery och gravsatte kvarlevorna. På minnesstenen stod det:

Go dtuga Dia suaimhneas da anam.

Det var gaeliska och betydde: "Må Gud ge frid åt hans själ."

den 2 maj 2008

Vodka Pepsi rus


Vi har haft Valborg. Glada dagar, fest och yra. Inte för mig dock; av olika skäl har jag lagt av med det där dionysiska festandet, ja starkvaror över huvud taget. Jag tål dem inte längre!

Det kostar på att erkänna att man inte tål sprit. Ett tag drack jag både öl och vin och whisky, måttligt men dock. Men nu säger magen stopp. Det är bara att acceptera, vi har alla vårt kors att bära.

Är inte kliniskt sjuk, har bara känslig mage. Så vad ska jag berusa mig med istället? "Kultur" låter lamt, det sysslar jag ju med ändå (läser böcker, lyssnar på musik). Funderar på att börja träna lite intensivare, det vore kanske ett passande rus. Är halvaktiv för närvarande: tidningsbudande plus armhävningar och sit-ups. För att gå vidare kunde man ju skaffa gymkort, eller kanske besöka den där styrketräningsbanan som finns här intill, i Stadsskogen. Chin-ups och skivstång et cetera. Träna och bli hög på endorfiner.

"Vi måste berusa oss!" sa Baudelaire... För ögonblicket heter drogen kaffe och plockgodis.

den 28 april 2008

Meredith Michaels Beerbaum


Hon sitter på flyget till Göteborg, tänker imorgon ska jag hoppa. Så landar hon och checkar in på hotell, sover över och tänker: idag ska jag hoppa.

Så kommer hon till showen, bestiger hästen och tänker: nu ska jag hoppa.

Och så hoppar hon sin bana, klipper alla hinder och vinner! Och blir 600 000 kronor rikare. Det var en härlig stund för henne, kanske den lyckligaste dagen i hennes liv. En bra dag för Meredith Michaels Beerbaum.

Hon kom till Göteborg Horse Show, körde sista tävlingen i världscupen, slog alla sina konkurrenter och flög på sin häst, den legedariska Shutterfly. Gråbrun pålle.

Det var en ljuvlig stund för henne, ja även för mig; det var en sällspord lycka att se Meredith Michaels Beerbaum vinna världscupen i hästhoppning, kanske den bästa dagen i mitt liv...

Jag har fått namnet "Meredith Michaels Beerbaum" på hjärnan, dels av att se henne på TV igår och dels av att läsa om henne i tidningen. Men nu har hon fått sig ett eget inlägg här på bloggen, kanske har jag besvärjt henne nu, kanske kan tropen "Metedith Michaels Beerbaum" vila i frid i mitt sinnes bakre regioner tills jag åter läser detta inlägg...

den 25 april 2008

Cultösaurus Erectus


Blue Öyster Cult hade en stabil line-up genom åren. Det var sångaren Eric Bloom i spegelglasögon, den vitklädde gitarristen Buck Dharma, "pale, frail" Allen Lanier på keyboards, stadige Joe Bouchard på bas och så den mustaschprydde trummisen Albert Bouchard. 1981 skulle man turnera i England, men de övriga bandmedlemmarnas fruar ville inte att Als flickvän skulle få resa med, de ville inte ha henne i turnébussen. De gillade henne inte.

Så vad göra? Al beslöt sig för att hyra en bil och köra runt själv i England med henne, det skulle väl gå bra? Det är väl lätt att hitta där bland alla småvägar och byar för en som aldrig varit där förr? Inte? Nej minsann, det var inte så lätt. Han kom för sent till några gig. En gång kom han inte förrän det var tre låtar kvar, och i logen efteråt utbröt ett gräl. Hårda ord utväxlandes och Al sparade inte på krutet - men trots att han bad om ursäkt senare var det över. Han kickades och påbörjade en solokarriär. Idag spelar han i New York-bandet The Brain Surgeons. Några stadionspelningar är det inte tal om längre - men det är det inte för BÖC heller, de lever och har hälsan men spelar på smärre ställen än förr.

Blue Öyster Cult bildades 1967 som Soft White Underbelly. Sedan bytte man namn till Stalk Forrest Group. Och sedan blev det BÖC - men det var lite senare, när de hippa journalisterna Richard Melzer och Sandy Pearlman blivit involverade med gruppen. Det hela var i alla fall i Upstate New York, och sedan flyttade man antagligen till The Big Apple, och gruppmedlemmarna var de ovan nämnda. Eric Bloom blev för sin del bekant med grabbarna 1968, han var en ball typ som gärna fick hänga med dem, en budotränande sf-läsare och MC-kille. Dessutom ägde han en van, som blev avgörande för hans värvning till bandet: man behövde den för att frakta instrumenten i.

Gruppen bodde i ett hus och man repade i källaren. "It was a real hippy kinda scene" (säger Bloom i artikeln "Reaping the Benefits" i Classic Rock 7/2006, av Sleazegrinder). "Meltzer and Pearlman were writing, and there were piles of manila folders full of lyrics lying around, so everyone was taking these piles of lyrics and writing music to them. And that's how the band really started."

Det låter som en kreativ miljö, ett skönt plejs. Relativt ovanligt också med texten som föregår musiken, texten brukar ju ofta skrivasefteråt, även om det såklart förekommer av och till genom hela rockhistorien. Pearlman var en sann visionär; han skrev för hippietidningen Crawdaddy, men han var ingen peace&love-fanatiker utan hade mörkare stråk, han insåg att Altamont hade förändrat rockens milieu och att det nu krävdes en ny saklighet, om än med ockulta undertoner. Med BÖC hade han en tacksam skara att arbeta med; de hade intellektuell bakgrund, hade gått på college (Al och Dharma på det tekniska Clarkson College i Potsdam, NY, den street-smarte Bloom på ett annat) och fattade vad Pearlman målade upp i sin science fantasy-värld. Texterna må ha varit nonsens ibland men det är en god tradition det med, det har jag nämnt förr här på bloggens musikinlägg. Spontanistisk lyrik: "Beers and barracuda, reds and monocaine"...

Pearlman hade också idéer om scenbilden, hur bandet skulle presenteras. Alla skulle från början ha haft alias som "Buck Dharma" (som egentligen hette Donald Roeser), men det där föll bort av olika skäl. Al skulle till exempel ha hetat "Prince Omega" och han gillade monikern, men det var inte menat att hända. Man var inte Kiss. En del smaklösa kläder och S&M-attribut präglade också gruppen, men till slut la man av allt det där och klädde sig tämligen normalt (se baksidan på "Spectres"). Kvar blev endast Blooms läderoutfit som Pearlman sa han skulle skaffa; det må ha gjorts på en bögaffär, men å andra sidan hade ju Elvis '68 och Jim Morrison också varit läderrockare så det var en gammal fin tradition vid det här laget.

Man började spela ute i början av 70-talet. Man öppnade för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné, men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 (den liksom merparten recenserad här igår) låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog allting fart.

Toppen nåddes med "Secret Treaties" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en monsterhit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor, men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så Englandsturnen som nämndes i början. Al fick sparken och en roadie fick trumma på uppträdandet på Castle Donington (en stor festival kallad Monsters of Rock); man frågar sig hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli; ett slags jazzstil.

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt, och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt, som tack och adjö efter tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är ju känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst, men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin - och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord. Finns antagligen på Youtube.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2005, och kanske håller man ännu på 2008. I så fall blir det 40-årsjubileum när som helst. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It' not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker, och trodde att det var något slags påfund:

- What's going on here? Is this a set-up?

- What do you mean? sa Bloom.

- Well, you're all reading books!

- Well, yeah, that's what we do...

den 20 april 2008

Hård hippiemusik


När uppstod hårdrocken?

Svar: I slutet av 60-talet.

Hur då?

Svar: Det kom syntetiska trumskinn som gjorde att man kunde slå hårdare på dem. Och vid den här tiden började Jimi Hendrix vrida upp förstärkaren till 10.

Där har ni det, hårdrockens födelse in nuce. Bidragande faktor var såklart även låtar uppbyggda på riff istället för ackord.

Vad mer finns att säga om dessa pionjärdagar? Kanske något om klädstilen: någon speciell hårdrocks-outfit fanns inte, man körde bara med hippiekläder av en eller annan typ: vida jeans, brokiga skjortor, hattar och halsband. Det kan gälla alla från Hendrix och Cream till Zeppelin och Judas Priest; för de sista, se till exempel fotona på "Sad Wings of Destiny".

Tidig hårdrock är rotad i hippiekulturen på sätt och vis. Annorlunda uttryckt: det fanns inte så skarpa genregränser på den tiden, inte så skarpa som idag. Att gilla både Mamas & Papas och Hendrix var inget konstigt, en smörgrupp och en vild rockare, för allt var alternativkultur och hipness. Kort sagt: tidig hårdrock är hård hippiemusik. I skämtteckningar och serier var långhåriga män med massor av stärkare ofta liktydigt med hippies.

Sedan kom en motreaktion mot hippierans flower power-stuk, och det hände sig inom själva hårdrocken. "If you come to San Francisco, you'll see people with flowers in their hair sjöng man på den tiden, men de enda blommor man såg i Birmingham fanns på kyrkogården!" Sa en viss Ozzy Osbourne i Black Sabbath. Här stämde man ner tonläget en oktav och mässade shamanska texter, men fortfarande var man klädd som hippies; se baksidan på "Sabotage"...

Nåväl. Vida jeans och platåskor, långa lockiga frisyrer: detta var den rådande stilen. Sedan kom punken och blåste bort allt det där, stuprörsjeans blev ett måste och kort hår blev normen. Den nya vågens hårdrockare fattade detta även om långt hår behöll sina positioner. Spandexkläder var inne ett tag: stretchnylon som i träningsoveraller. Samtidigt kom läder på bred front; både Eric Bloom i Blue Öyster Cult och Halford i Priest blev banbrytare här, "homosexläder som blev heavy metal-kläder" som The Hammer skrev.

Sedan kom "hair metal": blonderade frissor och glam, revival för '72-'75-erans sminkpop. Och sedan kom Whitesnakes "1987", och sedan dog metallen sakta. Grungen gjorde flanellskjortor, yllemössor och pipskägg populära, och rakade skallar blev alternativet för de nymetallare som inte ville ha långt hår.

Se där, en hårdrockens stilhistoria från begynnelsen till idag. Vi skriver våren 2008 och heavy metal tycks vara vid god vigör, men en sak undrar jag över: var är alla engelska band? Från 60-talet till 80-talets mitt fanns ett brett flöde engelsk hårdrock, men idag tycks den ha dött ut. USA verkar mycket vitalare som metalland. Någon som vet besked i frågan, någon som har koll på dagens metallkarta? Finns brittiska band, förutom The Darkness? Har länder som Holland och Tyskland ryckt fram? Är inte alla dagens stora som Korn, PoD, Slipknot mm från USA?

Ja, är det så? I så fall lite konstigt hur en tradition bara kan dö ut: brittisk heavy metal. Vad gör dagens engelska rockgitarrister, dagens Dave Murrays och Glenn Tiptons, spelar de britpop? Och dagens engelska HM-bandleaders, dagens Steve Harris, Jimmy Page och Tony Iommi, spelar de i källarband? Jag fattar det inte.

den 19 april 2008

Gamla tider (Legenden, del 1)


Människan skapades av upproriska änglar. Detta säger "Vandra mot ljuset", men även gnostiska texter för fram samma idé, bland annat Nag Hammadi-rullen "Untitled Manuscript On the Origin of the World". Där kan man läsa om Adam, Eva och Ormen (som ska ha varit en vis typ), om asuras aktioner och om Guds ordnande hand över alltsammans.

Några fler gnostiska texter ska jag citera ur nedan, i följande delar i denna tredelade story kallad "Legenden", men just nu räcker det med att följa VML. Det blir en liten kosmisk resa, en annorlunda historia. Se det som den legend det är; man behöver inte tro på vad som sägs, mig kvittar det lika. Vad gäller stilen så är den min egen; detta är inget referat, det är en svenssontext, och influenser och lån från andra källor än VML kan ibland ha skett omedvetet.

Människan var skapad och Gud gav henne sn själ, en strimma av det eviga ljuset. Själen var det i människan som var evigt, och därför måste den ju ta vägen nånstans när kroppen dog. Således etablerade Gud lagen om reinkarnation: kraften i de handlingar man utfört under ett liv skulle föra själen vidare till ett nytt liv. Men innan ny inkarnation skedde skulle själen uppehålla sig i himlen (rättare: någon av de sju himlarna) för att där se tillbaka på sitt förra liv, ångra felsteg och bereda sig på vad som komma skulle i nästa liv, nästa lektion i andlig utveckling.

Gud gav även människan en fri vilja att följa ljuset. Idealet var att låta viljan styra tanken, att kontrollera eventuellt begär att följa mörkrets vägar. Gud avstod på detta sätt frivilligt från sin makt, för att hans barn själv skulle få lära sig sin läxa. Förhoppningen var i alla fall att människan skulle gå från mörker till ljus i liv efter liv, men vägen skulle förvisso bli oändligt lång om hon inte hade någon som ledde henne på vägen. Gud bad därför sina lysande barn, devas (se tidigare i denna tråd), att bli mänsklighetens lärare genom att inkarnera bland folk, leva och lida som dem och undervisa dem om den rätta vägen - vägen mot ljuset.

Devas gick med på detta uppdrag. De skulle strida mot mörkret och tjäna ljuset, verka för godhet, sanning och kärlek, och verka för tron på en mild Gud, en som var ljusets källa och all verklighets ursprung.

- - -

Hur gick det för människan då? Adam och Eva förvisades ur Eden; det var nog fint att leva i paradiset bland växter och fromma djur, men människan behövde utmaningar för att kunna utvecklas (sas det i boken "Findhorns trädgårdar"). Därför spred sig människan över jorden, förökade sig och grundade riken. Med tiden började devas inkarnera bland folk för att lära dem ett och annat: göra upp eld, bruka jorden, bygga hus och dyrka Gud. Människan hade det lite svårt att förstå detta sista, att dyrka en osynlig Gud i en fjärran himmeln, så då började hon dyrka solen istället.

Det var inte helt rätt, men det var bättre än ingenting.

Som andra ockulta krönikor nämner även VML Lemuria och Atlantis, de mytiska rikena i Stilla havet respektive Atlanten. Först ska då människan ha levat i Lemuria, det var där hon blev soldyrkare - men inte nog med att hon i dessa nejder fick hjälp av devas, hon kom även att påverkas av asuras, den äldre änglagrupp som gjort uppror och skapat människan.

Om asuras och devas har jag talat tidigare i denna tråd: asuras var en äldre grupp änglar, devas en yngre grupp. Änglar är i min bok ett slags gudar, i bemärkelsen övernaturliga, mäktiga väsen,, och i så fall kan man ju se asuras och devas som jämförbara med äldre och yngre gudar i grekisk mytologi; där har vi ju titanerna, en äldre gudagrupp med Prometheus i spetsen, som skapar människan, medan Zeus och de olympiska gudarna har ett i början mer avlägset inflytande på henne.

Asuras ville komma människan nära, ville påverka henne - så i skuggform approcherade nu asuras människan och lärde henne orättvisa, våld och krig, medan devas (inkarnerade som människor) lärde oss godhet, kärlek och rättvisa. Om devas stod för familjesed, barnuppfostran och ordning stod asuras för lösaktighet, fri uppfostran och elände.

Ja, detta krig asuras-devas med mänskligheten som spelplats är en röd tråd i VML. Kamp mot mörker och ljus i synnerligen konkreta termer: en strid med människans själ som slagfält, med faser som vårt sätt att leva som samhällsbyggare, konstnär och moralisk aktör. Devas var för sin del konstnärliga och musiska, asuras däremot analytiska och strikta - men någon kategorisk uppdelning i gott-ont behöver inte alltid göras, ibland kunde asuriska påfund omvandlas om göras nyttiga. Som deras uppfinning av gift och elektricitet, som förvisso kan bli medicin och rengöringsmedel respektive ljus att lysa upp mörkret med.

Men jag går händelserna i förväg.

- - -

Det stolta Lemuria, den Stilla havs-kontinent där vi levde i början, gick under genom vulkanutbrott och sänkningar av havsbottnen. Felet var asuras' säger VML, dessa gamla gudar påverkade kulturen till det sämre med hor och mord. Men vissa människor överlevde debaclet och tog sig till Ostasien, där de bland annat grundade Myanmar (alternativt namn på Burma), vilket ska vara lemuriska och betyda "Det nya landet". Andra lemurianer tog sig till Amerika där de grundade förstadier till Maya- och Inkarikena. Kanske gjorde emigranterna uppehåll på Påskön och skapade dess monoliter, dess gåtfulla stenstoder; det skulle väl vara behändigt om detta gick att inlemma i denna förklaringsmodell.

Man tog sig till Amerika och grundade förstadier till Inka- och Mayarikena. Innan dessa riken blomstrade hade vi dock det lysande Atlantis i det hav som fått namn efter det, Atlantiska oceanen. Här lärde devas människan stadsbyggnad, stenhuggeri och konsten att bryta ädelstenar, liksom högre religiösa bruk som till exempel mysterievetenskap. Asuras hade dock inflytande även här: de lanserade avgudadyrkan och svart magi... I stort skedde dock en utveckling till det bättre: människan var stadd på vandring mot ljuset eftersom hon ville det. Hennes intuition sa henne att ljus var bättre än mörker.

Så enkelt är det. Men det enkla är svårt.

- - -

Vad hände sedan, i denna mäktiga krönika över människans utveckling, ockulta varianten? Jo, sedan ska asuras ha kommit på metoden att inkarnera i människoform. Lätt var det inte, men det gick. Devas kunde denna konst sedan länge, man inkarnerade i människohamn och påverkade mänskligheten denna väg, medan asuras endast kunde påverka henne genom att tona in på hennes tankar. Nu däremot, nu lärde sig asuras konsten att låta sina själar ta plats i människofoster, för att sedermera kunna födas som människor. Själve überasuran kunde av tekniska skäl inte inkarnera (se VML för detaljer) - så han gick runt och förbannade allt, sina deva- och asurasyskon och Gud Fader själv, mycket såsom Milton skildrat det i "Paradise Lost": "Better to reign in Hell than serve in Heaven" osv.

Asuras lyckades dock förgifta Atlantis' nejder, man drog till och med in vissa mysterieskolor i sitt nät, och så gick det som det gick: landet gick under, översköljdes av vågorna och försvann. Men åter undslapp vissa förödelsen; man tog sig per båt, med mellanlandning på vissa öar, mot väster. Mellanamerika fick sig ett nytt tillskott av begåvade människor; marken hade ju beretts av den ovannämnda lemuriska immigrationen. Med den atlantiska överlagringen fylldes leden på med siare och pyramidbyggare, en liten men naggande god skara mystiker, ett esoteriskt elit; man stod ju på en högre nivå än på sin tid lemurierna.

Vad gäller Atlantis' spår i amerikanska myter, så läser jag i Kjellsons "Forntida teknik" att indianer i Arizona än idag berättar, att ett land i östhavet en gång dränktes och att en gudomlig man undkom därifrån i ett fartyg. Han hette Montezuma. Andra indianer berättar om den legendariske båtflyktingen Quetzalcoatl, "Den befjädrade ormen", som var kunnig i att smälta metaller och slipa ädelstenar.

Samtidigt lyckades andra atlantider ta sig till Nordafrika och slutligen Egypten, där deras idéer levde upp i pyramidbygge, mystik och magi. Likheten mellan Egypten och nyssnämnda Mellanamerika visas inte bara i pyramiderna utan även i likheter i språk och namn. Kjellson nämner till exempel de centralamerikanska orterna Chol-ula, Coluacan, Zuivan, Colima och Xalisco, som ska motsvaras av de arameiska ortnamnen Chol, Colua, Zuivana, Cholima och Zalissa. Man kan även notera likheter mellan hebreiska och chiapenecindianernas språk, samt mellan baskiskan och algonquin-lenape-indianernas språk i Nordamerika.

- - -

Vi har nått i tid och rum till Egypten, denna strålande civilisation. Devas fortsatte att påverka människan här och i följande kulturer; dessa inkarnerade änglar lärde oss astronomi, lyrik, arkitektur och bildhuggeri, säger vår oförbrännerliga källa VML. Därmed kom med tiden marmorstatyer, kolonner och valv, gudadyrkan och skönsång att förgylla vår vardag.

Människans kulturer spirade samtidigt på andra håll, i Kina och Indien och i Mesopotamien och Medelhavsområdet, samtliga (gissar jag) triggade av lemuriska och atlantiska överlagringar. Men allt var trots det inte frid och fröjd. Mörka tankar fortsatte att spridas, onda människor (asuras i människohamn) spred fanstyg och våld, och många människor led: de hade det svårt att skrapa ihop till livets nödtorft, medan "väldige herrar" slog sig vida omkring och levde i sus och dus. Det rådde själslig och kroppslig nöd; här behövdes något nytt, en gnutta ljus över allt detta mörker. Om det ska jag tala i nästa inlägg.

(Denna min tredelade VML-story skrevs och postades med sista inlägget först; för att kringgå "top-postingens" nackdel skrevs det hela bakifrån så att säga. Jag säger detta blott för att stilla nyfikenheten hos tekniskt lagda läsare.)

den 18 april 2008

Reinkarnation


1.

"Jâtasya dhruvo mrityum, mrityur janma dhruvam ca": den som fötts kommer att dö, likaväl som den döde kommer att återfödas. Så säger Gîtân om reinkarnation, men vad med vår kära urkund "Vandra mot ljuset" då? Vad har den att tillägga i ämnet?

Jo detta, ett svar på frågan varför man inte minns sina föregående liv. Den som till exempel varit massmördare i sitt föregående liv skulle inte glädjas av denna kunskap i sitt nuvarande liv, det skulle bara bli en börda. Därför denna automatiska minnesförlust vid födelsen. Detsamma kan gälla även om man haft ett bra föregående liv: har man varit miljonär och återföds som fattig, ja då gagnas man ju inte av vetskapen. Därför minnesförlust. Bara högt utvecklade själar tillåts veta vad de gjort i sina föregående liv.

Detta enligt VML. Men mer finns att säga i ämnet reinkarnation, sånt som jag snappat upp här och där. Givet antagandet att reinkarnation existerar, är följande rimliga aspekter av det hela. Några missförstånd måste utredas.

I antikens Indien var det vanligt att tro att man återföddes som djur, och än idag tycks vissa moderna pipel tro det. Men allt detta är fel: har man väl påbörjat en livscykel som människa återföds man som människa. Ingen mannamån här inte. Och är man man återföds man som man, är man kvinna återföds man som kvinna, även om visst spelrum för crossovers tycks finnas.

Gud har skapat oss, skapat våra själar av sitt eviga ljus: våra själar är gnistor av detta ljus som jag sa igår. Och än mer: Gud skapar själar två och två, Jungs animus och anima, som när de inkarneras på jorden blir man och kvinna. Då är tanken att de ska mötas i livet för att bistå varandra, hjälpa varandra att utvecklas andligt. Man är tvillingsjälar som kan mötas som älskande men även som bror och syster, kolleger, kusiner eller annat. Målet är som sagt andlig utveckling; om man blir för fixerade vid varandra och avviker från den gudomliga planen, kan Gud låta den ena "träda ur inkarnation" (= dö), allt för att hjälpa bådas andliga mognad. Men kommunikation bortom graven kan förvisso också ske, och då görs det per telepati. Har jag hört.

2.

Nå, har ni nog av reinkarnationssnack? Är det för spejsat för er? För mig som levt med tanken i 20 år är det inte så svårt, värre för er kanske. Men idén om återfödelse är för mig ett sammanhängande logiskt system; jag har försökt visa det här, och om ni orkar så fortsätter vi.

Gud låter oss inkarnera på jorden som människor. "We come here to learn" sa Fox Moulder i ett "Arkiv X"-avsnitt som handlade om detta (han hade varit soldat i amerikanska inbördeskriget), och det är precis vad det handlar om: livets skola, i liv efter liv. Gud ser till att vi förs ett steg uppåt i varje liv (säger VML), lär oss något nytt, utvecklas som människor. Skulle vi exempelvis leva helt bortslösade liv eller döda oss, ja då får vi leva om nästa liv på samma nivå.

Vad är det vi ska lära oss då? Människans brödraskap så klart, älsken varandra som syskon!

Vi kommer hit för att lära oss. Man kan kan uppfatta vissa händelser i livet som slump, men det avgörande som sker är gudomligt styrt. Det finns en gudomlig plan för ens liv men den är inte helt strikt; man har förvisso en fri vilja och detta kan ändra detaljer, kanske hela avsnitt i den Livets Bok vi alla skriver i. Men våra liv skrivs också av Gud, om vi finner lugn och ro och kommer in i flödet som kärleksfulla aktörer.

Dock ska man skilja på "vilja" och "begär". Att ha fri vilja är att vilja det goda (sa fransmannen Alain), någon ond vilja finns inte. Det är begäret som är ofritt, viljan vill däremot alltid det sanna och det goda. Fri vilja har vi fått tack vare att Gud lät begränsa sin allomfattande vilja, så att vi skulle kunna utvecklas som människor, självmant vandra mot ljuset (skriver VML).

3.

Kanske ska jag nämna något om karma. Den urbana västerlänningen har införlivat detta ord med sin vokabulär, och menar då instant karma, detta att en viss handling får omedelbara konsekvenser. Och visst sker sånt, visst kan vedergällning för ens handling komma snabbt - den kan också dröja till senare i livet, och till nästa liv. Sa dansken Martinus. Men grunden är klar: som man sår får man skörda, vad vi gör får konsekvenser. "What we do in life echoes on through eternity" som det heter i "Gladiator".

Annorlunda uttryckt: ens karma bereder vägen för hur man reinkarneras. Man har en fri vilja och är ansvarig för vad man gör, Gud styr inte ens liv som en diktator. Man föds för att betala av på sin karmaskuld, och när ens karma är helt utplånad slipper man fler inkarnationer. Då får man i någon säll himmel se tillbaks på alla sina inkarnationer (säger Martinus) och njuta sitt otium - tills det är dags att spela spelet igen, åter träda i inkarnation. Martinus säger att man börjar sin livscykel som mineral, fortsätter som blomma och sedan som djur, för att sist nå människocykeln. Ja kanske det...

Vi återföds i liv efter liv, är länkar i en kedja av liv, seglar på en livsström. Och man styr mycket av seglatsen själv: "Non Deus, sed homo ipsum se transferat" som Swedenborg sa. Man kan inte skylla Gud för vad som händer en.

Som sagt: man möter sin tvillingsjäl i livet (förhoppningsvis), och när detta sker är mötet i regel oförmedlat sägs det. Man är ute och går och fångas plötsligt av en blick, och frågar: "Var har du varit i hela mitt liv?" De viktiga personerna möter man oförmedlat säger till exempel Jünger, för han mötte sin första fru (Gretha von Jeinesen) just på detta vis. Men denna anima ska man alltså ha sett förut, ja levat med sedan skapelsens gryning - för man lever sina liv i ständig växelverkan, ständigt bistånd, och får i astralsfären återförenas mellan inkarnationsvändorna.

Och mötena nere på jorden må verka som de första - men "inget möte är det första, och inget avsked är det sista" som Dénis Lindbohm sa...

den 15 april 2008

Spandex och snabbare låtar


UFO-basisten Pete Way var en stor influens: att stå med ena foten på medhörningshögtalaren såg tufft ut, det ville även den unge Steve Harris göra...

Han hette alltså Steve Harris, Iron Maidens grundare. Han föddes i Londons East End 1956, spelade fotboll i West Ham United, men la av 1971 och köpte en gitarr istället. Gruppen Iron Maiden bildades så 1975, med smeknamnet "The Irons" som även är ett smeknamn på West Ham. Än idag kickar Maiden boll; på turnéerna kan trogna fans bjudas in att se på vänskapsmatcher...

Det var i mitten på 70-talet och punken regerade. Men punk var inget för Harris, hans musiksmak hade grundlagts i tidigt 70-tal med band som Jethro Tull, Genesis, King Crimson och The Who, samt så klart Purple, Sabbath och Zeppelin. Stort intryck togs av Wishbone Ash och Thin Lizzy med deras "twin guitar attack", deras två gitarrister i både harmoni och duell.

Punken regerade och det var svårt att få spelningar, men man hankade sig fram på pubgig i landsorten. 1978 ljusnade det lite då heavy metal-klubben The Soundhouse öppnade i Londons Kingsbury, en oas för hårdrockare i dessa punkiga dar. Här kunde man headbanga och spela luftgitarr till "Hell Bent For Leather"...

Men visst levde hårdrocken även denna tid. Punken var viktig, den kom med nått nytt, ingen tvekan om det, men parallellt med denna fanns ju alla Lizzy, AC/DC, Scorpions och UFO, samt Purple-avkommor som Whitesnake, Rainbow och Gillan, plus Nordamerika med Rush, Van Halen, Aerosmith och Kiss. Nåt man fick med sig av punken var dock att det blev ballt att gå på rockklubb igen, disko höll på att bli ute, samt detta att ge ut singlar själv. Maiden gav ju ut sin "The Soundhouse Tapes", en demo med låtarna "Iron Maiden", "Strange World", "Prowler" och "Invasion", som spelades av Neal Kay på The Soundhouse genom hela 1979. Iron Maiden började bli ett begrepp.

Demon blev sedan en EP som sålde i 5000 ex. Låten "Iron Maiden" med sitt elvatonersriff början blev uppmärksammad i Sounds.

Sångaren på denna tid var Paul di Anno som ej hade något heavy metal-bagage, han hade inga manér från vare sig Gillan eller Robert Plant. Han kom från ett vitt reaggeband och sjöng punkigt. Ersättaren Bruce Dickinson gillade för sin del också punk; han drömde om ett band med låtar à la Van der Graaf Generator, spelstil à la Purple och punkens energi. Maiden blev alltså ett hårdrocksband med punkattityd, och till skillnad från punken som lägrade vid Kings Road med dess modeaffärer kom den nya hårdrocken (som Saxon och Def Lepard) från arbetarstäder som Birmingham och Sheffield. Punken ville vara arbetarklass, men hårdrocken var nog mer äkta arbetarklass i så fall; diAnno hade till exempel jobbat på bensinmack och gitarristen Murray hade stått i affär. Fina anor i dessa sammanhang!

Iron Maiden stod på gränsen till sitt genombrott. Man hade en tämligen originell spelstil. Basisten Harris var kapellmästaren, drev låtarna med sitt aktiva basspel, och på det kom gitarristerna Murray och Stratton i full attack, massor av riff: inget för det otränade örat. Man hade helt egen musik, spelade aldrig covers så vitt jag vet; man gjorde det en gång i karriären, med låten "Women in Uniform", men det var ett misstag... Lägg till detta sångaren diAnno med sin tuffa attityd och läderdress och man såg verkligen en ny hårdrock: bort med vida jeans och ockultism, in med spandex och snabbare låtar.

Det var den legendariska "NWOBHM", New Wave of British Heavy Metal, med band som Maiden, Saxon och Lepard plus det uppåtsträvande Judas Priest och Motörhead. Allt gav draghjälp åt halvgamla akter som Rainbow och Whitesnake, samt Black Sabbath som bytte sångare från Ozzy till Ronnie James Dio. Det var ljuva tider...

(Källor till denna artikel har varit Dave Bowler och Bryan Dray: "Iron Maiden - Infinite Dreams" 1996, samt en intervju med Steve Harris i Close-Up Magazine nr 63.)

den 5 april 2008

De fulaste



Till och med en viss webbsida säger: "The ugliest plane in the world"...

Det rör sig om Fairey Gannet, avbildad överst. Det var ett marint patrull- och ubåtsjaktplan, möjligen bra som sådant men vackert var det inte. Senare ersattes det av helikoptrar.

Och vad sägs om HMS Älvsnabben? Det byggdes först som handelsfartyg men konverterades till örlogsfartyg, till minutläggare närmare bestämt. Det var gott och väl, det var under kriget - men sedan gjorde man världsomseglingar med det, gästade hamnar och spred goodwill för Sverige. Kunde man inte ha tagit kryssaren Göta Lejon istället...?

Kort sagt: Älvsnabben var ful!

Mitt tredje exempel på fula militärgrejer får bli något ur Kanniks "Uniformer i färg". Och ryttarna i Schaumburg-Lippes karabinjärskvadron 1756 hade förvisso ful uniform: svart kyrass, något slags fjällsegment på ärmarna, och så pricken över i: en löjlig kaskett med en tjock volm av något slag, en påträdd ring som en rattmuff eller ett luddigt bambinohjul...

Man kan tro att militärer är pragmatiker, de bryr sig inte om utseendet - men det är helt fel. Till exempel undvikes fula persedlar och snygga eftertraktas. I Vietnam var till exempel olika kamouflageuniformer eftertraktade, som Sydvietnamesiska arméns. Under samma tid bar ingen jänkebasse skärmmössa, "beanie", nej hellre stålhjälm eller pannband. Och den svenska hjälmen m/37 som ännu bärs av vårt hemvärn, ja den gör man allt för att konvertera så den ska se snyggare ut; profilen är för hög och smal.

Och fula plan, fartyg och stridsfordon gör ingen glad, möjligen fienden...

den 31 mars 2008

Fransk science fiction


Fransk sf har sin charm. Tänk bara den tecknade TV-serien "Det var en gång - i rymden" ("Il était une fois - l'espace"). I slutvinjetten spelades en underbart smörig låt:

L'infini - la-di-da-di-da-di-dej,
l'esquili - la-di-da-di-da-di-dej...

Jag gillar låten helt enkelt, vet inte varför. Fransk pop!

Fransk sf är för mig Jacques Sadoul, Barbarella, Tintins "De la terre à la lune", Métal Hurlant och dess alla storheter: Caza, Druillet, Moebius...

Om Caza har redan talats här på bloggen: analysen av serien "The Ark", under etiketten "poesy". Vad gäller Druillet så skapade han ett tätt narrativ med få andrum, alla pauser var borttagna och kvar fanns endast höjdpunkterna - har det sagts. Han frångick det sedvanliga rutmönstret och berättade i cirklar, helsidor och nya passager. Läs "Lone Sloane", "Rose" och "Yragaël" - och förundras.

Moebius å sin sida hade en detaljerad "ligne clair"-stil som bildat skola. Absurdismen nådde nya höjder med "Aaarzak". Och i "Black Inkal" förenades snygga framtidsvyer med mild satir. Den hade förresten skrivits av Alejandro Jodorowsky, mannen som velat ha både Chris Foss och Salvador Dalí som designers för filmen "Dune", men som misslyckades med båda och fick frånträda projektet.

Paradnumret i fransk sf är så klart "Linda och Valentin". Intrigerna kan vara lite ytliga och förutsägbara, men det uppvägs av spejsad bildfantasi och soft färgläggning. Många odödliga sf-arketyper möter en: en rymdskeppskyrkogård, en ihålig värld, en 1800-talsstad svävandes på en rymdö... Sf-symbolism in nuce.

En favoritscen är annars ur "De tusen planeternas rike" då man flyr från en fästning i en svävare och hamnar i en skog av istappar. Efter kraschen tvingas vårt hjältepar gå till fots, men så smälter isen efter ett tag och himlen öppnar sig: "Det regnar blommor!"

Detta tycks mig vara en elegans som de musiska fransmännen har närmare till än de mer teknokratiska amerikanerna. Om vi nu ska jämföra. Raden om blommorna kan förresten få en att tänka på en scen ur Bhagavata Purâna, när Krishna kommer till sin himmelska residensstad; allt är stoj och gamman, och som pricken på i kommer ett blomregn från himlen: "Khât petuh pushpa-vrishtayah"... (Ordagrant "från himlen - föll - blomregn".)

Ett annat bra Linda och Valentin-album är "Vårdagjämningens hjältar", som både parodierar superhjältar och förmedlar heroisk känska - en svårslagen balansgång! Byggnaderna som skildras är väl utförda hellenist-fantasier. Andra goda titlar i serien må vara "Tåg till Cassiopeja, tag plats" och "Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos" (snygg blandning mellan nutid och framtid, dröm och verklighet), samt "Härskarens fåglar" (trots pekpinnarna) och "Stjärnlös värld" för dess magnifika science fantasy-miljöer.

den 30 mars 2008

Tautologi inom konsten


Tautologi, tårta på tårta: för mycket av det goda. "En stor jätte" är exempel på ett tautologisk uttryck, en trop som bör undvikas, för alla förstår att en jätte är stor.

Ett slags konstnärlig tautologi blir det i mina ögon när detta sker: en skådis sjunger även ledmotivet till sin film, som Will Smith och "Men in Black" - eller när regissören även komponerar filmmusiken (q v John Carpenter och "Escape from New York") - eller när en författare även målar omslaget till sin bok, som Lars Gustafsson och en av hans senare filosofiböcker.

You see? Visst ska man bejaka mångsysslarna, de som kan litegrann av varje, men just när det gäller boken och filmen som produkt är arbetsfördelning att föredra. Det var till exempel därför som jag inte tecknade omslaget själv till "Eld och rörelse" (se etikett), utan gav det i uppdrag åt frisimmaren, tenngjutaren och grafikern Anatol Boström att göra det. Jag hade förvisso färdiga teckningar att tillgå, jag hade länge fantiserat över hur ett omslag skulle kunna se ut - men Boströms version blev bättre. För den som undrar kan nämnas att det föreställer sökarljus som speglas mot undersidan av några moln, ljus som sedan sipprar ner över terrängen som konst