Sånt man snappar upp

Tidningar kan vara en källa till visdom, våra kära dagstidningar. I en intervju med en kvinnlig fotbollsspelare läste jag till exempel:

- Lyssna på kroppen annars skriker den, lyssna på själen annars tystnar den.

Vem denna fotbollsspelare var minns jag inte, och kanske denna sentens är något vedertaget, något buddhistiskt eller så. Det kvittar: det är visdom! Man bör tyda kroppens signaler och agera på symtomen, göra något åt dem innan det är för sent. Och själen kräver sin omvårdnad, sin kontemplation och ro.

I Dagens Industri läste jag sedan en intervju med en Ragnhild Wilborg, finanskvinna gift med en norrman. Hon sa:

- Vi behöver kontraster för att se helhet.

Återigen lödig visdom. Vi behöver regndagar för att kunna njuta av solen, behöver dåliga böcker för att kunna njuta av de goda, behöver motgångar för att kunna njuta av medgången. Apropå motgångar sa även Nietzsche: "Allt som inte dödar en gör en starkare". Detta citerades som alla minns i början av den första Conanfilmen från 1982, en lagom salongsfarlig aforism att inleda med i de proggiga tiderna...

I Dagens Industri Weekend 18/2008 (jag har urklippet här) intervjuades så postchefen Erik Olsson. Han fick frågan: "Om du får välja en ny identitet, vilken person vill du helst vara?" Han svarade smart:

- Jag funderar inte i de termerna. Jag skulle nog helst vilja fortsätta att vara mig själv. Jag trivs med livet.

Så sant: man kan inte vara någon annan, man kan inte hoppa över sin egen skugga. Ens karma kan man inte byta bort, ens bagage är ens eget.

Så lite annat jag saxat. DN hade en utrikesbilaga nyss (DN Världen, 10 juni 2008) där man bland annat jämförde USA med Kina. Två supermakter på frammarsch. Av någon anledning är vissa rädda för Kina, de målar upp Gula Faran och tror landet ska erövra världen. Då kan man ju lugnas av det faktum att de bara har 130 kärnstridsspetsar (mot USA:s 5 521), och en försvarsutgift på ynka 49,5 miljarder dollar mot USA:s 528,7. Min syn på det hela är: Kina härskar i Kina, liksom det eventuella Mellanösternrike som Al-Qaida ska skapa kommer att härska i Mellanöstern. Och på sikt kommer USA blott att härska i USA, och så vidare: Europa styr Europa, Indien styr Indien.

När allting lugnat ner sig i framtiden, ser vi de regioner vi alltid sett: Europa, Mellanöstern, Kina, Indien, Afrika och Amerika. Vissa fälttåg hit och dit kan inte uteslutas, men att någon ska ta makten i hela världen är historiskt sett osannolikt. "Världshärskaren" Alexander härskade ju bara i Mellanöstern (plus Grekland), och Djingis Khans arvtagare fick endast Kina på sin lott. Hitler härskade för sin del bara i Europa, ifall någon missat det. Han var ingen världshärskare. En remsa av Afrika plus Europa räknas inte som "världen"...

Framtidens värld ser antagligen en världsstat av den ena eller andra typen. Men inte tror jag den skapas av någon enskild makt som far runt och krigar och besegrar alla andra. Den "laggivare" jag talade om igår är ju ackurat en laggivare och ingen härförare.

Inte så att jag ser rosenrött på framtiden. 5 521 kärnvapen blott i USA kan ju få en att se mörkt på saker och ting. Men på lång sikt, säg 50 år, råder New Age och regnbågsskimmer, tro mig...

Jag ska bygga ett tempel

"Spräng alla kyrkor" sa Tiina Rosenberg. Med Maglarps nya kyrka har hon fått som hon ville, den är riven nu...

Skämt åsido. Den skulle ändå rivas. Man hade i denna Skånska socken en gammal medeltidskyrka som användes, och en nyare tegelsak som stått öde ett tag. Klart den skulle rivas. Ändå blev det visst hallå kring det där, röster ur folkdjupet reste sig i protest. Varför? Kanske för att kyrkor talar till något undermedvetet i oss. De talar till det heliga inom oss.

Templen är symboler. Även den rit som försiggår i kyrkor, riten över alla riter, nattvarden, är en symbol. Så jag som gillar symboler kanske borde gå och ta nattvard? Jag börjar känna mig mer vänligt inställd till denna ritual. Synd bara att min mage inte tål vin... Baptisterna använder för sin del druvjuice, det vore kanske bättre...

Nåväl, kyrkor är sköna. Klockklangen renar etern, sänder ut positiva vibbar. Jag gillar att gå in i kyrkor, sitta ner och meditera en smula. Detta är, utan att hänfalla åt skrymteri, rätta sättet att gå in i templet. Att som turisten bara gå in på jakt efter konstnärliga kickar, jakt efter sevärdheter, är fel. Man får gärna njuta av formerna och ljuset, men då måste man först ha kommit i stämning. Genom att sätta sig ner och ta ett djupt andetag eller tre.

Här ovan visas några kyrkor. Tegelsaken överst är Maglarp (notera ogräset på strävpelarna), så följer altaret i Frösö kyrka, Själevads åttakantiga tempel, Anundsjö medeltida kyrka, Storkyrkan i Stockholm och sist Masthuggskyrkan i Göteborg.

Egyptenresa, ljusvandring, drömbok, nattlektion...

Teckningen ovan är av Jenny B. Hon har en blogg vid namn "Rita snyggt eller dö". Där kan man beställa teckningar i valfritt motiv; bara önska så ritar hon. Själv önskade jag en enhörning med en regnbåge eftersom detta är ett klassiskt motiv; dessa två element hör ihop sägs det, som ler och långhalm. Och så kan de ju få en att associera till nyandlighet också, till böcker som står på bokstaven C på bibblan: nya religionsriktningar, gåtfulla fenomen och kristalltekniska utflykter.

Vad kan jag då rekommendera från denna hylla? Sånt som är roligt att läsa även för en icke invigd? Vad har jag funnit i denna väg på Uppsala stadsbibliotek?

Spontant kommer jag att tänka på Paul Bruntons "Till Egypten". Dess inledning ger en vison av sfinxen genom eonerna, från preatlantiska, prefluviala tider till idag. I början hade denna artefakt en skiva av guld på huvudet, får vi bland annat veta: en solskiva. Sedan berättar Brunton om sina äventyr i Karnak, Heliopolis och i Kairo, samt om en övernattning i sarkofagen i Kheops' pyramid.

Han använder denna kista till det den är avsedd för: djupmeditation, "vison quest", ett glorifierat sätt att drömma. Man reagerar på detta kapitel som inför en Castanedas själsresor: kanske är det påhittat, men i så fall är skribenten en sann diktare!

Ännu en läsvärd alternativbok är "Vandra mot ljuset": den är inget mindre än en krönika från skapelsen till våra dagar, en utsaga om vad som skett i himmel och på jord, mottagen via medium och med källa hos en viss "Ardor", som ska vara identisk med en viss fallen ängel... Huruvida man ska tro på detta då Lucifer är lögnens fader överlämnar jag åt er; själv tycker jag det var spännande att följa tvisten i himlen, fallet, människans skapelse och hennes framsteg och bakslag, Lucifers möte med Kristus (utöver det som står i Bibeln, det ni!) samt nedslag i historien därefter: romarriket, reformationen samt 1800-talet och dess esoteriska betydelse.

Denna bok är ett måste för den gnostiskt sinnade. Finns att köpa än idag, googla titeln och se.

Swedenborgs "Drömbok" är hans mest lättlästa bok, ja kanske även den bästa: den är skriven på svenska och ej översatt från latin som hans andra böcker, är ej heller skriven för att publiceras som dessa utan är privata anteckningar, skymningsrader från en man i kris. Mannen ligger begravd i Uppsala domkyrka, och jag brukar gå förbi hans porfyrkista ibland och nicka igenkännande. För övrigt gravsattes han där 1910 på folklig begäran: en stor svensk måste dock ha en stor grav! Att Swedenborgs lära inte har mycket gemensamt med kyrkans lära (med dess fixering vid Pauli brev, Pauli tolkning av Kristi lära) brydde man sig inte om, nej Gustav V beslöt att hämta hem stoftet från England med eskort av pansarkryssaren Fylgia; det var en passande hemkomst, beledsagad av en urnordisk psychopompos i pansardräkt... Fylgior är som alla vet vägvisare i dödsriket.

Vad finns det mer för läsbara nyandliga verk? Eller tvärtom: vad finns det inte, vad ska man akta sig för som lekman, vad är sömnpiller? Nämnda Swedenborgs böcker är precis inte underhållning, många före mig har noterat det - även Olof Lagerkrantz, som dock skrivit en hyfsad biografi. Kanske kan även Lars Bergquists biografi vara nåt - men viss prettovarning här, denna bok plockar många höglitterära poäng på Swedenborgs troper utan att det tillför så mycket. Bergquist är katolik men ingen mystiker; han är ödmjuk inför Swedenborgs gärning men hur mycket han förstår av Emanuels esoterism vet jag inte.

Martin Lamms biografi ska dock inte läsas: denne reducerar allt Swedenborg skrivit till sinnessjukdom. "A är lika med B och inget annat" är Lamms program, som den reduktionist han är; vem är då sinnessjuk frågar jag...

Viola Petit Neal och Shafica Karagulla har skrivit "Nattlektioner". Det är utskrifter av astrala lektioner Neal säger sig ha fått. Här kan man bland annat läsa om den kristallteknik som ligger till grund för min novell "Vetenskapens trollkarl"; se etiketten "Stratopias gåta" på denna blogg. Rätt faktatät bok detta, lite snårig och egentligen inget för lekmannen - men man vet ju aldrig, kanske finns det en blivande kristalltekniker i läsekretsen som behöver impulser...

Slutligen får jag rekommendera Louis Charpentiers "Mysterierna i katedralen i Chartres", som handlar om detta tempels idéella grundval. Läs om tempelriddare, arkitektoniska proportioner och glasmålningar i denna första gotiska katedral, urmodern för all gotik.

Vi är alla symbolister

Vi är alla symbolister.

"van Gogh var naturen fanatiskt trogen" sägs det. Han bara ställde sig och glodde på den så kallade verkligheten och målade vad han såg. Ändå nådde hans porträtt av ett par gamla kängor ikonisk status; det är inte svårt att i dem se Sjumilastövlarna, Hermes' skor och andra mytologiska skor. Symbolen visar utöver sig själv, samtidigt som den bevarar sin konkretion. Man kan inte bara måla en bild och säga "detta avbildar vardagsverkligheten, detta är allt som finns"; man är symbolist vare sig man vill eller inte.

Vi är alla symbolister, man kan inte vara icke-symbolist. Även om man försmår bilder, ikoner och hieroglyfer förblir man symbolist, eftersom allt vi säger brukar symboler. Ord är till exempel fraseologiska symboler. Symbolen representerar något annat än sig själv. Om man inte anser att verkligheten kan symboliseras, ja, då blir man ju som "Funes the memorious" i Borges' novell: han ansåg att det borde finnas ett uttryck inte bara för "hund", utan även "hunden-ståendes-i-viss-vinkel-i-fartsun", "hunden-belyst-av-den-uppgående-solen" osv.

Han var med andra ord galen, denne Funes. Vi andra är platoniker utan att veta om det, omedvetena symbolister. Vi använder begrepp för att sammanfatta större mängder, finner karakteristika som förenar en annars heterogen massa, låter en symbol representera en synbarligen kaotisk verklighet. Och även på ett djupare plan är vi alla symbolister - som Ove Säverman, som i "Bil du begagnade" säger att bilar gör sig bäst på film, filmduken är deras rätta hemvist. De blir odödliggjorda på film, lever för evigt där, rostar inte - och bättre kan inte detta med symbolism uttyckas. Inte för att Säverman gör det, han känner inte till ordet "symbolism", men han har förstått essensen av det hela.

Man kan även nämna gamle fine Väinö Linna, realisten par preference, helt oskolad i högre litteraturteori. När han sa att soldatgänget han skildrat i "Okänd soldat" är evigt giltigt, i alla länder och i alla krig, hamnade han likväl i symbolismen. Symbolen är den eviga urbilden, avbilden är dess skugga i vardagen. Symbolismen vill nå detta eviga.

Vetenskapen i sf

Som sf-författare gäller det att ha ordentligt på fötterna, annars kommer felfinnaren och tar 'en. I Peter Nicholls' "Fantasi och vetenskap i science fiction" har dessa felfinnare släppts ut i full frihet, och de redovisar stolt sina fynd. Glöm alltså att sf också är berättarglädje, inlevelse och dans, för här är det bara idéer och koncept som gäller.

Felfinnarens glädje: misstag och orimlig vetenskap tas till behandling, och emellanåt utdelas guldstjärna till någon författare som fått alla siffror rätt (som den oläslige Hal Clement). Nåväl, en rolig bok att läsa är det nog, och lustiga grejer möter en överallt. Som en bild ur en sf-tidskrift från 1955 där en rymdpirat äntrar ett skepp med strålpistol i handen och räknesticka mellan tänderna... Ett slags förbiseende av samma typ som Heinleins "Varning för okänd planet", där man sitter med logaritmtabeller och bearbetar data med huvudräkning, innan dessa inmatas i datorn...

Orimligheter: så kallad teleportation, där en människa tas isär och skickas via kabel eller stråle till annan plats, vore svår. Man skulle ju dö av själva detta isärtagande, ens "élan vital" torde evaporera i högre dimensioner. Orimligt är även jättemänniskor ("Attack of the 50 feet Woman"), eftersom dessa skulle falla samman under sin tyngd; de skulle behöva se ut som ett slags elefanter, skulle behöva tjockare ben. Jätteinsekter vore orimliga av samma skäl, samt av det faktum att de andas med trakéer; dessa rör kan inte få sugeffekt om de har för stor diameter.

Det talas även om nedfrysning av människor, cryogenik. En larvig idé som tydligen ändå praktiseras i verkligheten. Jag menar, varför inte bara lägga sig och dö och acceptera reinkarnation: "new body, new life, new everthing", bara till priset av minnesförlust. Man minns ju inte sitt föregående liv - men annars är allt nytt och det är bara att leva!

Det är en smärre sf-encyklopedi detta, utgiven i Sverige 1984 och skriven av Nicholls, Brian Stableford och David Langford. "The Science in Science Fiction" var originaltiteln. En encyklopedi - men en läsbar sådan, man kan fördjupa sig i dessa eleganta essäer om bland annat informationsteknik, rymdresor och tidsresor, robotar och artificiell intelligens. Apropå det sista vill jag resa mitt tvivel mot att detta skulle gå att åstadkomma; vi kan göra mer eller mindre intelligenta dammsugare och schackspelsdatorer, men att verkligen bli intelligent tror jag inte datorn kan. Bli kreativ, kombinera vilja och tanke så som en människa kan? Never.

Jag ser i boken en bild av en schimpans som lärs upp av en förnumstig lärare. Varför? Ska apan bli människa? Någon sa att apan är en degenererad människa, avgrenad från oss i urtiden. Därför lönlöst att lära den något.

Burroughs Marsromaner är ekologiskt sett felaktiga får vi också veta. En underbar faktabit må jag säga, väl på plats i en bok som denna: "Författaren glömde exempelvis bort att förse de köttätande djuren på planeten med gräsätare till föda"... Min åsikt om detta är att Burroughs romaner är iscensatta drömmar, dylik kritik träffar ej deras kärna. Herberts "Dune" sägs annars ha gått i spetsen för att få sf-författare att tänka ekologiskt, och idag är det tydligen ett måste att de planeter man skapar har något sånär plausibla ekosystem.

"Om något är tänkbart, så måste det existera någonstans." Detta diktum sägs vissa fysiker (fysiker nota bene, ej sf-författare) ledas av (s 67) - och i så fall är jag glad, då finns det hopp för vetenskapssamfundet. Det öppnar vägen för nya grepp, nya teorier, nya koncept. Hugo Gernsback på sin tid hyllade "science", men då menade han blott teknik och ingenjörskonst, handfasta grejer man inte kan diskutera mycket kring: "vad som finns, finns". Att däremot se vetenskap som omprövning av invanda begrepp, som nytänk och kätteri, det är för mig kärnan i vetenskap.

En vetenskapare värd namnet måste ha dörren på glänt för en gnutta esoterism, à la "om något är tänkbart, så måste det existera någonstans". En liknande utsaga hyllades förresten av teosoferna: "Allting som kan tänkas, är sant någonstans i universum"...

Dick, satiren och Det Absoluta

Phil Dicks "Eye in the Sky" från 1956 är en borgerlig satir.

Borgerlig satir: det kan vara vasst och elegant, man har roligt och man känner sig en smula bildad, men i grunden är det en trygg värld att vistas i. Tillvarons själva grund ifrågasätts inte, man vet att man kan komma hem till sitt eget trygga soffhörn när pjäsen är över.

Missförstå mig inte, jag gillar borgerlig satir. Jag roas av Carl Barks, Simpsons och allehanda sitcoms på TV, men alla dessa bygger på ett tyst avtal med läsaren/tittaren: känn dig trygg, dina innersta övertygelser rubbas inte. Världen är god, maten står på bordet och kommer att göra så i evighet, vi bara driver lite med detaljer i denna värld. Så luta dig tillbaka i fåtöljen: allting är vad det verkar vara, den värld där du lever är normalvärld typ 1 A.

"Eye in the Sky" börjar i denna normalvärld, den godkända, hallstämplade vardagsvärlden vi alla är överens om är "verklighet". Några personer ska besöka företaget Bevatron och bese dess "protonstråle", ett slags partikelaccelerator eller vad, det kan kvitta, något slags kärnfyisk; det rör sig om en sightseeing och allt är lugnt och välordnat, inget konstigt. Detta sker i verkligheten.

Så råkar strålskyddet fallera under denna förevisining, och de åtta personer som varit där faller i något slags koma - och under detta koma transponeras de successivt in i varandras psyken, kommer att leva i respektive persons verklighet för ett tag. Man hamnar i den tillknäppta sekreterarens värld, i den vidskepliga kristnas värld, i kommunistens och i högerextremistens värld, och Dick kammar hem säkra poänger i vardera.

Som satir är det snyggt, som borgerlig satir en tiopoängare. För på slutet kommer vi ju ändå tillbaks till vardagsvärlden, allt som hänt var bara subjektiva, inre världar och allt kan återgå till det normala. Maten står på bordet och världen är god.

Även i "Time out of Joint" rör man sig med en sann, lika-för-alla-värld, även om vägen dit har fått det att gunga under fötterna på en. Inledningens borgerliga värld faller samman, men ersätts av en annan objektivt giltig värld.

Men parallellvärldarna fortsatte att knacka på dörren till Dicks hörn av verkligheten, goddagspiltens normalvärld typ 1 A, och nu hade de en kvardröjande väsentlighet, de gick inte bara att skoja bort. Som i "The Man in the High Castle" från 1962, där vi möter en parallellvärld inuti en parallellvärld, och ingen kan säga vilken som är verklig - nej, varken av romanvärldarna eller den värld läsaren själv befinner sig i...!

Och så har vi "The Game-players of Titan" där man inte vet ut eller in efter ett tag. Vilka är titanerna, "the vugs"? Vem är Dr. E. R. Philipson, är han utomjording eller Pete Gardens förtrogne psykolog? På slutet förflyttas några av huvudpersonerna till Titan för att spela det i titeln omtalade spelet med utomjordingarna själva, spela för att få dem att försvinna från Jorden - men sker detta, eller är det bara som Pete Garden drömmer?

Inget löses på slutet, dörrarna till andra världar och till psykisk kollaps står vidöppna. Så även i "The Three Stigmata of Palmer Eldritch" (1964), där huvudpersonen jagas av en ond gud genom skiftande medvetandenivåer, olika världar. En mardröm vars natur var verklig för Dick, som Aldiss påpekat. En ontologisk vilsenhet, förvärrad genom intaget av droger.

"Flow My Tears, the Policeman Said" (1974) har också en värld som rasar samman om huvudpersonen, redan i början. Men på slutet tar han sig tillbaka till sin borgerliga, fina värld - eller gör han? Jag har ännu inte fattat förklaringarna som ges; låt det räcka med att säga att det sås tvivel, tvivel kring vad som är verkligt, vilken av världarna som äger sant varande. Men parallellt med tvivlet växer en känsla av godhet - en godhet som må visa på en väg ut ur detta drogkaos, denna berg-och-dalbanefärd genom parallella världar och skiftande medvetandenivåer. En känsla av balans, av sans och måtta: "sträck ut din hand, och bygg en bro, en bro för livet"...

Så mötte han Gud och den mytologiska vändpunkten var nådd; allt blev med tiden annorlunda föreställer jag mig. Dick kopplade upp sig på ett stort, aktivt system som förbättrade hans liv: VALIS, "a vast, active, life-improving system". Han mötte alla världars garant och borgensman, Gud, och verkligheten blev åter Verklig.

Världen blev väsentlig igen. Vad du tänker och känner är verkligt, och känner du för att leva i en värld under en sol och med vindblås i träden, ja då är denna värld verklig.

Några fler borgerliga satirer blev det inte, men kanske hade Dick en kvarvarande känsla för satir. Kanske kan "The Divine Invasion" från 1981, med Gud som romankaraktären Yah, kallas ontologisk satir. Gudstroende var han nog, det var ingen kallgrinande satir detta, den religiösa krisen satte spår, men Dick förblev Dick - på gott och ont. Han måste fortsätta skriva idémättad sf, men hur väl detta lämpar sig för framställning av religiösa spörsmål vet jag inte; det verkar i alla fall vara svårt. Men försöka duger...

Skogen, skeppet och katakomben

I det fjärran Eumeswil lever den hjärtegode Manuel Venator, historiker och nattsteward, en något udda kombination av yrken får man säga. Men det är metod i galenskapen; han häller upp drinkar åt stadens furste och dennes följe för att kunna studera makten, för att erhålla smulor från dess ideella bord. Han vill erfara en fläkt av storhet, av historiens vingslag, om än det mesta bara blir diffust och småskaligt - för det är bara en epigonstat man bebor, ett skeppsvrak på tidens flod.

Venator för ordet i romanen. Han redogör för allt och alla om staden han bebor, föreläser elegant och skjuter in bilder av upplysande slag, tvingande symbolismer. Som Göran Lundstedt påpekat ställs bland annat arketyperna "skeppet" och "skogen" mot varandra; härskarborgen med sitt klientel blir då statsskeppet, på lagbunden seglats på tidens flod, medan skogen får stå för myten, det eviga och det gåtfulla. Skeppet förkroppas av Kondoren, fursten, och grenar ut sig i resonemang om anarki, kunglighet, ordning och uppror, i historia och myt. Ett bra exempel på det mytiska blir en utvikning om själva kondorfågelns leverne i Sydamerika, om indianska riter och humboldtska resor.

Skogens man blir då Attila, Kondorens livläkare. Denne Attila vistades i Skogarna efter det stora debaclet, efter furiösa krig och förstörelsevindar, och såg "märkliga ting"; genom hela romanen ges vinkar om detta, och på slutet får vi dem i rikt mått. Drakar och demoner i jüngersk variant, sant mytskapande förmåga!

Ännu en man som förknippas med de gåtfulla, mytiska makter som ännu lägrar över nejden är Vigo, Manuel Venators lärare och förman på historiska institutet. För denne är allt besjälat, gudarna lever och det estetiska är vägledande i vardagen, ja är själva nyckeln till sagogrottan. Han har sina diskreta utlöpare i skogen. Venators andre lärare, Bruno, är dock motsatsen till Vigo; denne Bruno förknippas med titaner och med en striktare, formell-ideell syn på tillvaron. Han styrs av urbilderna.

Man kan fråga sig vari skillnaden egentligen ligger mellan Vigo och Bruno. Ja, för en som likt mig är uppfostrad i materialism och nihilism, är begrepp som "besjälat", "Gudar", "estetik", "idealism" och "urbilder" aspekter av en och samma lära, av andlighet och esoterica. Vigo och Bruno tenderar alltså att smälta samman - men det gör de även för berättarjaget, Venator-Jünger himself.

Distinktionen mellan dessa gurus är dock intressant att göra. För det sägs att medan Vigo går till skogen går Bruno till "katakomberna", teknikgrottor belägna under staden, mystiska mauretaniertillhåll med arkiv, datorer och titanisk kultur. I egenskap av historiker rådfrågas dessa arkiv regelmässigt av Venator, han gör det via "luminariet" som är en persondator kopplad till alla tänkbara källor i det förflutna. Allt man vill veta och se ur historien kan trollas fram, som en glorifierad Wikipedia; slår man in "Napoleon" ser man honom strax i sitt esse, och knappar man in sökord som "diffusion av befälsmakt i latinska imperier/Franco/Caesar/", så får man en redogörelse för detta med all tänkbar djup, bredd och höjd. Det gäller dock att kunna knappa in rätt koder, det blir som att spela på ett instrument.

Vad händer i romanen då?

Jo, detta: Venator manövrerar mellan sin far och bror, liberala opponenter, och Kondoren och dennes följe - och beslutar sig så för att följa den sistnämnde på en jakt ut i Skogarna, en jakt på själva Leviathan i "Moby Dicks" anda. Det är en snygg variant på det flyktmotiv som ofta finns i Jüngers romaner (q v "På marmorklipporna" och "Heliopolis") - för här finns ingen storstilad triumf i avskedet, det hela har resignationen präglat över sig.

Men romanens tour de force är att epilogen skrivs av brodern, rebellen som han legat i fejd med, och denne konstaterar att medan Venator inte älskade sin familj så älskade de trots allt honom. En passande humanism att avrunda med, en gnutta godhet som strålar fram.

Symbolismen i "Eumeswil"

1.

Det behövs ingen transcedens, allt finns här och nu. Allt är uppenbarat, lita på dina sinnen säger Goethe. Och "urbilden är bild och spegelbild", säger Jünger i sin roman från 1977: "Eumeswil".

Detta med bild och spegelbild kanske låter kryptiskt, så jag säger: den transcendentala förebilden, alltså urbilden eller idén, återges i sin avbild, sin jordiska kopia. Men urbilden är både transcendent och immanent, finns både i sin timliga avbild liksom den svävar i en tyngdlös eter. Urbilden är bild och spegelbild.

Det fantastiska finns här och nu, idén innebor i de timliga kopiorna, i tingen i vardagsvärlden. "Universalia in re" kallade Aristoteles det hela, allmänbegreppen finns i föremålen. Det är bara i vår egen föreställning de tenderar att finnas "efteråt" (post rem), när vi betraktat tingen och luskat ut deras ideella grund.

Allting korresponderar, skulle Swedenborg ha sagt. Allting har sin ideella motsvarighet, tingen finns där för att idéerna ska ha något att visa sig i.

Vad betyder då detta, konkret?

Kanske detta: vi får ibland en känsla av överjordisk skönhet, av "det som ska hända i sagan ska hända även mig" (Södergran). Då är det idén som skymtar fram, den eviga urbilden. Vi kan vistas på en vanlig, jordisk plats och plötsligt känna gudomlig närvaro ("liv finns bara där det gudomliga närvarar, och det gudomliga livet är evig närvaro" sa Jünger); då är det som om avbild och himmelsk förebild förenades, som om urbilden blev bild och spegelbild på samma gång.

"Beneath all that glitter of Tinseltown, there's real glitter." Så säger man om Hollywood, med innebörden att det trots allt är något magiskt över staden, det är en plats för drömmar vad än cynikerna säger. Den är "sinnlig-översinnlig" i Goethes mening, momentant verklig och drömartad. En "dubbel-aspekt-teori" för det transcendenta, vilket är just vad "urbilden är bild och spegelbild" handlar om.

2.

Djuren lever annorlunda liv än vi, de har ingen frihet men heller ingen ångest; de leds av sin instinkt, och utöver det direkt av Gud. Därför kan det vara berikande att betrakta djur, att förnimma vad som utstrålar ur deras ansikten; detta säger oss mer om animalt liv än att studera utvecklingslinjer och kamp för överlevnad.

Detta lär oss Jünger i "Eumeswil". Han säger vidare att djur må utrotas och försvinna från jordens yta, men de lever trots allt vidare i heraldik och stjärnbilder, i eviga urbilder. Oxen i Dalslands vapen, laxarna i Ångermanlands och fåret i Gotlands: voilà levande exempel på urbilder, arketyper som påverkas oss omedvetet.

Apropå djur talar Jünger i samma roman om fågelskådningens värde: "ögat får sitt lystmäte här och nu och inte i något hinsides". Ett exempel på detta med "universalia in re" som berördes ovan.

Denna "Eumeswil" är minsann rik på esoterica. Djupa tankar stöts och blöts, men allt förankras i föremål och symboler - tack vare bland annat läran om urbilder. Som detta med önskan att väcka det döda till liv, exemplifierat av en förstenad snäcka som Manuel Venator håller i sin hand; han undrar om han via projicering av urbild kan få stenen att leva upp igen, att åter ge liv åt det hav den en gång simmat i. Det skulle i så fall vara samma typ av återuppståndelse som när en gammal text slås upp och åter bli läst.

"Klippan väntar på att beröras av Mose stav" avslutar Jünger resonemanget, ett bra exempel på hans nyttjande av innebördsrika bilder. Ett slags hieroglyfskrift.

3.

Det absoluta är svårt att nå i vår betingade värld, i vår sedvanliga vardagstillvaro heter det i "På marmorklipporna". Men som jag framhållit ovan så kan vi ibland se urbilden i avbilden, det eviga i det föränderliga, det objektiva i det subjektiva. Dock kan man fråga sig om alltför mycken skönhet tröttar ut en, om vi verkligen är i stånd att uppfatta skönheten i detta absoluta?

Kanske är Jüngers strävan att skildra urbilder, typer och modeller lite alienerande för en vanlig läsare. Han har fått kritik för att hans gestalter saknar kött på benen, de är abstrakta figurer - men, vill jag hävda, givet strävan att fånga det absoluta så lyckas han väl. Han har på esoterisk grund byggt sina marmorklippor, Heliopolis och Eumeswil, fyllt dem med lätt abstrakta arketyper och miljöer - men på de premisserna fungerar det, det lever. Det är inte några maskerade filosofiska avhandlingar han ger oss, nej det är idéromaner rika på mänskliga perspektiv, balans och måtta. Han ger sig inte av på någon tangent ut i det blå, utan visar tydligt att han hör hemma i mänskligheten. "He has accepted membership in the human race", som Kuttner sa om Heinlein.

4.

Mer ideellt ur Jüngers roman, mer exempel på visdom uppenbarad i föremål och symboler? Det kan i så fall vara när han säger att en jägares troféer är bärare av magisk kraft, det är inga tomma prydnadsföremål man hänger upp. Detsamma kan gälla för schackspelet; det är inte bara ett tidsfördriv, ånej, för "schackspelets kung bevarar magin från det arkaiska kungadömet".

I "Eumeswil" framhålls även att en stads sanna natur visar sig dels på gravplatsen, dels på torget; gå till dessa platser och se om de är välordnade, ger känsla av balans och måtta eller är fula, vulgära och vanskötta. Ännu ett exempel på universalia in re, på det diskreta i kontinuet, på hur subtila krafter inverkar på vår vardagsvärld.

Jünger himself praktiserade metoden när han var ute och reste, kollade in kyrkogård och marknad för att ta pulsen på ett nytt resmål. Själv kan man ju göra testet på sitt Uppsala och säga att kyrkogården är välordnad, ger ett bra intryck, vi vårdar oss om de döda, och lördagens marknad på Vaksala torg ger ett vitalt och spännande intryck. Men denna är för sin del bara en second hand-marknad, en loppis; försäljning av livets nödtorft försiggår på andra platser, och en lördag på Ica Maxi ger förvisso en annan bild på tillståndet i vår stad: uttröttade familjer med skrikande barn, överfulla vagnar och inte en glad min så långt ögat ser. En känsla av hunger råder, trots allt överflöd.

Åter till "här och nu"-esoterikern Jünger. Om en av sina lärare säger eumeswilaren Venator att denne återfört eidos till den yttre gestalten; han låter det underbara finnas här och nu och inte i någon fjärran idévärld. Allt finns i det du ser med egna ögon: i molnens gång, träd och blad och gökens hoande. Universalia in re återigen. Detta med eidos synlig i gestalten kan annars sägas vara Plotinos' credo, nyplatonisten som utvecklade och förenade Platon med Aristoteles; diskrepansen mellan dessa två var blott skenbar, bara något för filosofilärare att hänga upp sig på. Vi andra ser ju med Plotinos att båda var esoteriker med blick för det diskreta i tillvaron.

5.

Det gäller att betrakta tingen och låta deras väsen tala till oss, säger Jünger. Likt Södergran fann han hemligheten i gräset i hallonbacken.

Han noterade till exempel hur olja i ett fat är mörk, medan en utspilld droppe är en psykedelisk palett, just på grund av att dess yta är så tunn. Det är återigen Goethes "sinnligt-översinnlig".

Och vägen till söderns paradis finner man dels med kartor, dels med bilder av överflöd, av mognande vindruvor i solen. Detta säger oss Silverräven, detta är hans symbolism in nuce. Han idkar (som någon sa) "Seinsverbundenheit und Daseinsbejahung": han accepterar sin roll i det vardagliga Varat, läser tecknen och glädjer sig åt formernas verklighet.

Man kan säga: hans var "den eros som visar på värde och vara bakom tingen, men även i dem"...

Sen silverräv

Jag har på sistone läst Jüngers sena dagböcker, "Siebzig verweht". Liksom "Jahre der Okkupation", dagbok från 1945 till 1949.

Vad som fastnat? Ur den förra är det diverse sentenser författaren fått sig tillsända, aforismer av det ena eller andra slaget; vi kan strunta i avsändaren och klassa dem som Jüngers. Som "bara Gud vet om han existerar eller inte" och "i en stad där bankerna är högre än templen bör man ana fanstyg".

Visst finns det guldkorn, båda här och i "Jahre...". Ändå får man väl säga att den gode Silverräven blev lite sur och butter på slutet, det är en konservativ reservkrycka som sitter och grunnar, sida upp och sida ner. Och Ernstels dödsdag och födelsedag varje år, o vad det är synd om honom... Det är en tragik detta att han förlorade sin son, men den litterära effekten under dagsboksläsandet blir lite märklig så att säga. Det är Jüngers något bristande stilkänsla som här spelar in; han må i verkliga livet ha saknat sin son, år ut och år in, men att som läsare konfronteras med denna trop var 50:e sida gör att man tröttnar.

Han hade sina käpphästar och fixa idéer. Vad man retar sig på är de bristande esoteriska insikterna. Han är mer metafysisk än mången annan författare, no doubt, men att han inte insåg reinkarnationens idé slår mig som märklig. Hade han insett den skulle vi sluppit läsa alla hans naiva spekulationer kring vad som händer när man dör. Vi andra fattar ju att vad man gör i livet spelar roll; ens handlingar och tankar alstrar karma, som bestämmer ens återfödelse i nästa tillvaro - en tillvaro som människa, glöm det där med att återfödas som djur. Har man väl påbörjat en människocykel fortsätter man på den.

I tidskriften Hjärnstorm berättar Björn Cederberg om hur det var att filma Jünger (http://hjarnstorm.com/79/cederberg.html). Jag gläder mig åt slutraden i artikeln, där den bärande tanken ur "Sizilischer Briefe an den Mann in Mond" återges: man kan dels se månen som en steril klippa i den tomma rymden, blottlagd för oss av den moderna vetenskapens instrument, och dels som den hjärtevärmande, livgivande mångudinnan i all världens myter. Annars rör sig artikeln mycket kring titaner och teknik, nihilism och krig, allting i och för sig sant och tänkvärt, ja nyttigt kanske som en första introduktion för den nyfikne.

Själv kan jag dock känna en övermättnad inför dessa termer och teorier, inför profetiorna om hur världen utarmas mer och mer och eländet blir institutionellt. Det kan till slut landa i själva den defaitism som Jünger varnade för, en "det spelar ingen roll"-attityd som är precis vad titanerna vill ha. Bättre i så fall att odla sin trädgård och spankulera i skogen, precis det som Jünger gjorde på sin ålders höst - men även i sin sista dagbok fick han inte fram den där sidan så bra, nej hellre hänga över dagstidningen och buttra över senaste dumt...

Jünger kände till gudar och myter, det diskreta i kontinuet, de osynliga krafter som inflyter i våra liv - men han saknade den där sista knuffen in i trons värld, om jag så får säga. En viss närsynthet och perukstockighet präglade hans utblick in i det sista. Nu sägs ju att han blev katolik på sitt yttersta; han hade besökt ett kloster och förundrats över munkarnas åsyn, "som om de vore druckna". De hade upplevt något större, något högre. Så meddelar oss Bo Cavefors (se blogroll).

Det intressanta är så klart att Jünger skribenten kände till detta långt tidigare. Han skriver i "Eumeswil" att "driften att be är starkare än sexdriften" - och mer fromt, mer munklikt kan man inte uttrycka sig. Men att tillämpa det i sitt eget liv, ta steget till den oreserverade trons domäner? Hmm...

Jag anklagar honom inte. Jag vet själv som romanförfattare (baserat på en text i min hårddisk) att det är en sak att utmåla en världsbild i en story, en annan att verkligen leva detta credo i sin vardag. Jag bara pekar på en diskrepans man som läsare möter hos Jünger.

Visdom i "Gitan" II

I Bhagavad-gîtâ 2.24 förekommer begreppet "sarva-gata" (som vi såg i föregående inlägg), tolkat som "allnärvarande". Det är själen som är detta - själen som ju är en gnista av det eviga ljuset, en "scintilla animae" för att tala med Eckehart - och sant allnärvarande måste då förstås Gud vara, källan för detta ljus, Lux Eterna itself.

Ett annat rikt ord i BhG 2 är "samâdhi" i vers 53, "koncentrerad tanke"; roten "dhî" har att göra med "tänka". Yessir, samâdhi är modellen; vi kan alla tänka, men tanken har ofta en tendens att fara sina egna vägar, vela hit och dit och ge sig av till omöjliga länder. Det har sin charm ibland, men större ting skapas om tanken riktas åt något håll, om viljan tar kontrollen över den. Då får vi precis detta samâdhi, som är instrumentet för meditation, tanke på det gudomliga, på godhet och gyllene ljus.

Det är för såna här saker jag älskar sanskrit: man får sitt ordförråd utökat, man får en snygg synonym för något som inte kan uttryckas så bra på svenska eller andra europeiska språk: "samâdhi" är bara tre stavelser, "koncentrerad tanke" däremot är åtskilliga fler. Samâdhi är poesi in nuce just för sin ekonomis skull; poesins hemlighet är att uttrycka något med så få ord som möjligt, ja så få stavelser som möjligt.

"Dhî" är en rot som betyder "tanke" sa jag, och "sthita-dhi" annorstädes i BhG 2 betyder "fast i tanken"; ännu ett omistligt ord. Och "sthita-prajnâ" betyder "varaktig förståelse", poesin bara flödar. Exempel på vers där den förekommer (2.55):

Prajahâti yadâ kâmân sarvân, Pârtha, mano-gatân,
âtmany evâtmanâ tushtah, sthita-prajnas tadocyate.

När man lämnar alla begär som är skapade i sinnet, Arjuna,
och man i själen är tillfreds i sig själv: detta kallas varaktig förståelse.

Ännu ett vackert ord är "prasâda", "nåd". Vän av ordning märker att det svenska ordet är kortare och därför att föredra, men så enkelt är det inte; "prasâda" har vacker klang, därför är det roligt att ha i synonymförrådet. "Uppnå nåd" heter för sin del "prasâdam adhigacchati" (2.64).

I ett tidigare inlägg har jag sagt att "yoga" betyder fromhet osv. Participet heter "yukta", så den som är "yukta" är from och religiös medan den som är "ayukta" är irreligiös"; a-et är ett så kallat "alfa-privativ", ett negations-a vilket väl finns i latin och grekiska också. En enkel men snygg (enkel och därför snygg) vers med "ayukta" är 2.66:

Nâsti buddhir ayuktasya, na câyuktasya bhâvanâ,
na câbhâvayatah shântir; ashântasya kutah sukham?

Hos den irreligiöse ("ayuktasya", genitivform) finns varken buddhi eller
bhâvanâ (varken intelligens eller behärskning),
hos den ostadige ("abhâvayat", "den icke-blivne") finns ej frid ("shânti");
var finns lycka ("sukha") hos den orolige?

"Shânti" betyder som ni ser "frid". Ännu en gyllene synonym. Den som läst en viss översättning av Upanishaderna finner detta i ingresserna: "Shânti... frid..." Ja, jag kan bara upprepa: "shânti... frid... aum..." Och i 2.71 talas det om detta att uppnå frid, "shântim adhigacchati":

Vihâya kâmân yah sarvân, pumâmsh carati nihsprihah,
nirmamo, nirahankârah; sa shântim adhigacchati.

Den person som övergett alla begär, som agerar fri från begär,
som är osjälvisk och fri från egosim; han uppnår frid.

Orden "nirmama", "icke-mitt" dvs "osjälvisk", samt "nir-ahankâra", "fri från egoism", är också poesi in nuce om ni frågar mig.

Så hur slutar allt? 2.71 var näst sista versen i detta BhG 2, så vi tar väl sista också, en sant högstämd sortireplik:

Eshâ brâhmî sthitih, Pârtha, nainam prâpya vimuhyati.
Sthitvâsyam anta-kâle 'pi, brahma-nirvânam ricchati.

Detta o Prithâs son, är ett tillstånd av gudomlig energi,
och den som uppnått det förvillas inte.
Står han i det ännu vid tidens ände, uppnår han Brahmas himmel.

Visdom i "Gitan" I

På mitt distrikt har jag Travronden. Det är en tidning om trav. Den kommer en gång i veckan, fredagar som idag.

På omslaget till denna Travrond är det hästar, och de är alltid bruna. Man kan fråga sig varför. Är alla travhästar släkt?

I Bhagavad-gîtâ däremot är det vita hästar: "Tatah shvetair hayair yukte, mahati syandane sthitau"... "Och då, stående i en stor vagn som drogs av vita hästar, blåste Krishna och Arjuna i sina gudomliga snäckor." Sedan får Arjuna se sina släktingar på motståndarsidan, och då vägrar han att slåss - men Krishna säger att det är din plikt som krigare att slåss, denna strid är rättfärdig; strider han inte begår han en synd, han våldför sig på dharma. För övrigt så är detta liv bara ett av många, själen dör inte när kroppen dör: "na hanyate hanyamâne sharire".

I vers 2.12 utvecklas det hela, detta med att själen lever vidare, att man således existerar för alltid: " Jag har aldrig icke-funnits ("na tv evâham jâtu nâsam"), inte heller du eller dessa kungar; och inte heller i framtiden kommer vi att icke-finnas."

Det är reinkarnation som gäller, själen tar sig en annan kropp vid döden ("dehântara-praptir", 2.13). För den som fötts är döden säker, och för den som dött är födelse säker: "Jâtasya hi dhruvo mrityur, dhruvam janma mritasya ca". Denna vers gjorde på sin tid intryck på George Patton. Han skulle säkert också ha gillat 2.32, om nödvändigheten för Arjuna att strida när nu striden är rättfärdig och denna tillvaro ändå bara är ett sken, ty:

Yadricchayâ copapannam svarga-dvâram apâvritam,
sukhinah kshatriyâh, Pârtha, labhante yuddham îdrisham.

Lyckliga är de krigare, o Prithîs son, som får en dylik strid,
som dykt upp spontant och som är en port till himlen...

"Onward, christian soldiers" alltså. Strid utan tanke på seger eller nederlag, idka apatia på slagfältet så ska allt gå dig väl i händer. Denna apatia är sann gudshängivenhet - inte bara för krigare, utan även för vanliga människor skyndar jag mig att nämna. Om apatia mer nedan (se etiketten "sanskrit"); man kan säga att denna är en harmonisk attityd, ett tillstånd av balans och vila. Men det är ingen mekanisk balans, nej det är en harmoni fylld av en stilla glädje, tack vare det inflytande av gudomlig nåd som då kan äga rum. Detta kan upplevas även när man handlar, man måste inte sitta och meditera för att uppnå det; man kan söka vila i handling.

Vad sägs det mer för klokt i Bhagavad-gîtâs andra kapitel?

Vi existerar alla i varat, i "sat", och icke-vara ("asat") existerar inte: "Nâsato vidyate bhâvo, nâbhâvo vidyate satah", 2.16. Detta är vad man har att rätta sig efter, man kan inte tänka sig ut ur varat, ställa sig vid sidan och titta på; vi är alla varande i varat, "seiendes im sein". Detta sagt i parentes, som en liten ontologisk godbit; annars kan man ju gå tillbaka och se vad som sägs om själens odödlighet i Gitan, för det blir smått poetiskt:

Nainam chindanti shastrâni, nainam dahati pâvakah,
na cainam kledayanty âpo, na shosyati mârutah.

Den ("enam" = själen) skärs inte av vapen, eld bränner den inte,
vatten fuktar den inte och vinden torkar inte ut den.

Acchedyo 'yam, adâhyo 'yam, akledya 'shoshya eva ca;
nityah, sarva-gatah, sthânur, acalo 'yam, sanâtanah.

Den är okrossbar, obrännbar, olöslig och kan ej torkas ut;
den är evig, allnärvarande, stabil, orörlig och ständigt densamme.

Avyakto 'yam, acintyo 'yam, avikâryo 'yam ucyate.

Det sägs att den är omanifest, omöjlig att förstå och oföränderlig.

Detta var verserna 2.23, 2.24 och halva 2.25. I ett senare inlägg ska jag gå vidare i detta BhG, andra kapitlet, och vaska fram fler visdomskorn.

"Gå ner från trädet, Nikodemus!"

Ett nytt betygssystem har lanserats, nya betygsgrader, nu bokstaverat från A till F, o så originellt...

Förr var politik lika med ekonomi och utrikespolitik, nu är allt det där utlokaliserat till Bryssel, vi får nöja oss med skolpolitik här hemma, det är riksavgörande grejer det...

Förutsägelse: nytt betygssystem inom två år, vad ska politiker annars syssla med...

Va synd att man inte röker längre, hade varit skoj att aska i ett sånt där fat i form av ett däck, firman Continental gav ut dem som reklamgrejer, jag minns dem från min barndom, ja det var "golden memorabilia" det... Ett besök i ett inre rum på "Åsele Vulk", blekröda eternitplattor på fasaden, jag var där med pappa, vi gick in i ett rum, där hade man askfatet, Continentalprylen, askfat i form av ett däck.

Har nu slutat röka. Jag gör 20 armhävningar varannan dag, några situps i motfas, så håller man sig fit, cyklar ett par kilometer per dag. Ingen kulmage än, ingen kal hjässa, får se vatt de bär, allt kan hända... Det skadar inte att köra formeln KM2, "käka mindre, kuta mer", har en tendens att fika för mycket, måste begränsa mig till 6-8 brödskivor per dag...

En gång bodde jag i Enköping, på lördagar gick vi till Åsenstugan och köpte kokosbollar, vanliga Delicatobollar, det var lyx det, kanske fick man sig även en Coca-Cola, det var great det... I Enköping slamrade pansarfordonen mot stenläggningen, det var P1, idag är det S1, det fanns även Bacho, det fanns Tammerfors' konditori, det fanns Isidorius' leksaker, det fanns Paus, uttalat "Páús".

Snön har försvunnit. Men det vore kul med en rejäl blizzard innan våren, en rejäl offensiv från general Vinter för att visa att han finns, se till så vi inte glömt honom. För några år sedan hade vi minus 30 i mars...

"Un, deux, trois, quatre, cing, six, sept, c'est une omelette"...

Läste Bibeln nyss. Jag fastnade för evangelium där den lille Nikodemus hör någon commotion i byn, det är Joschúa som är i farten, Nikodemus rusar ut men han ser bara en folkmassa, han är för liten till växten för att se, så han klättrar upp i ett träd för att se bättre. Kommer så där Jeschuá gående och säger:

- Gå ner från trädet, Nikodemus! Jag tänker gästa hos dig.

Det tycker jag var roligt, mänskligt på något sätt. En kul detalj.

Men för att vi inte ska bli alldeles ytliga, kan jag nämna följande favoritcitat från evangelium:

"Gud är ande."

"Varför låten I icke edert inre döma vad riktigt är?"

"Guds rike är inom er."

Samtliga dessa är exempel på esoterism i Bibeln, annars rätt svårt att finna. Betoning på inre, diskreta förhållanden, ej på det som är uppenbart för alla: det yttre, det exoteriska.

(Not: "Jeschuá" är även känd som "Jesus".)

Sanskritiker

1. Apatia

Bhagavad-gîtâ innehåller en del verser som kan tolkas som "apatia": ett budskap som rimmar med stoiska tankar om "varken-eller", engagera dig inte i lyckans upp- och nedgång utan förhåll dig lugn som havet. 2.48 säger till exempel att man bör göra sig likgiltig för både framgång och misslyckande ("siddhy-asiddhyoh samo bhûtvâ"), och 2.50 säger att man bör överge resultaten av både goda och dåliga gärningar ("sukrita-dushkrita"). Då kan man uppnå "yoga", vilket bör tolkas som "sann tro", "andlighet", "religiositet" i betydelsen "att vara bunden av något" (lat. religare, "binda").

Sanskritordet "yoga" är baserat på roten "yuj" vilket betyder binda, förankra, oka (detta svenska ord "ok" är av samma rot, är etymologiskt samma ord som "yoga" osv). Den som är yoga, som sysslar med yoga sysslar alltså med andligheter, anser sig bunden av något högre i sitt liv. I dagligt tal betyder yoga "meditation" hos oss, men då menas egentligen "dhyâna-yoga", att vara andlig via systematisk medititaion. "Bhakti-yoga" är för sin del att vara hängiven, hylla sin Gud med sång och dans och glada hymner, medan "jnâna-yoga" är att bedriva sin andlighet via studier av Upanishader, gnostiska texter och plotinska perioder.

I vilken egenskap talar jag förresten här om sanskrit? Jag gör det som privatreligiös, som "mystiker", som privatguru. Jag tillhör ingen sekt, går inte i någons (jordiska) ledband. Jag läste sanskrit på universitetet en gång, och sanskritiken är ett av många sätt jag bedriver min esoterism på.

2. Sanskrit i svenskan

Vi har en del låneord från sanskrit i svenskan. Som ädelstenen opal, av skt "upala", och djungel, av skt "jangala". Och mandarin, av skt "mantrin", minister, av roten "man" som associeras med tänkande; se skt "manas" samt även grek. Eu-menes, "den välsinnade" osv.

Fler glosor, sanskrit i svenskan:

Sumatra, en ö i Indonesien. Kommer av skt "samudra", hav (eller från det mytologiska landet "Suvarna-dvîpa").

Sandel, ett träslag som kommer av skt "chandana".

Lack, har vi fått från engelskan via hindi "lâkh" och skt "lâksha/râksha" (l och r ligger nära varandra fonetiskt, inte bara i skt utan generellt).

Schakal, av skt "shrigâla" varifrån persiskan fått sitt "shagâl", och från detta turkiskan sitt "chakâl".

3. Ur minnet

Något mer i ämnet? Jag drar åstad och citerar Bhagavad-gîtâ 1.1 ur minnet, så ni får lite känsla för feeling:

Dharmakshetre Kurukshetre samavetâ yuyutsavaha,
mâmakâha pândavâsh caiva, kim akurvata Sánjâya?

Samlade på vallfartsorten Kurukshetra för att slåss,
de mina och Pândus söner, vad gjorde de Sanjâya?

Detta frågar alltså den blinde Dhritarâshtra sin härold Sanjâya, när slutuppgörelsen i det stora Bhârata-kriget ska stunda. Bhagavad-gîtâ är som alla vet en av böckerna i Mahâbhârata (betoning på "-bhâ-"). Ett intressant ord i versen är "yuyutsavaha" som är ett adjektiv i plural, sing "yuyutsu". Detta är i sin tur en s k desiderativbildning av roten "yudh", slåss, betecknande att någon vill detta extra mycket; de ville slåss, de ville strida, de var sugna på't. Sedan kan man ju undra om detta "yuyutsu" är besläktat med namnet på den japanska stridskonsten "jiu-jitsu"; som sanskritiker hävdar jag så klart det, medan andra kan hävda annat. Etymologi är inte alltid en exakt vetenskap.

Apatia i "Herrens sång"

Vi kan kalla det "apatia", den där stoiska känslan av coolness, "not-doing" och "wu-wei". Laissez-faire.

Man låter banden gå och står fri både från lycka och olycka, glädje och sorg. Ett mycket svårt tillstånd att uppnå, det medges; det är själva upplysningen, satori, nåden om man så vill. Men vad säger då Bhagavad-gîtâ om detta begrepp "apatia", om det tillstånd av oberördhet som det gäller?

En hel del faktiskt. Ta bara 2.14:

Mâtrâ-sparshâs tu, Kaunteya, shîtoshna-sukha-duhkha-dâh,
âgamâpâyino 'nityâs; tâms titikshasva, Bhârata.

"O Kuntîs son! Sinnesförnimmelserna (mâtra-sp.) är som lycko- och olyckobringande vinter (shîta) och sommar (ushna), deras kommande (âgama) och gående (apâyin, av roten "i") är inte eviga (anitya). Uthärda (titikshasva, imperativ av roten "tij") dem (tân, plural ackusativ maskulinum av "ta"; -ms-ändelsen är eufoni), Arjuna.

Resonemanget fortsätter i 2.15:

Yam hi na vyathayanty ete purusham, purusharishabha,
samâ-duhkha-sukham dhîram, so 'mritatvâya kalpate.

"De (sinnesförnimmelsena) upprör (vyathayanty, plural) inte (na) personen (purusha), o du tjur bland män (purusha-rishabha), som (yam) är lika inför lidande och olycka (s-du-su), resolut (dhîram) och är lämpad (kalpate, av roten "klp") för odödligheten (amrita, dativ). (Alternativ: "Den som dessa ej påverkar, den person som är lika inför olycka och lycka, är lämpad för odödligheten.")

Temat "likgiltig för lycka och olycka", alltså kärnpunkten i apatia, återkommer i BhG 2.38:

Sukha-duhkhe same krtvâ, lâbdhâlabdhau, jayâjayau,
tato yuddhâya yujyasva, naivam pâpam avâpsyasi.

"När du gjort dig liknöjd (same) inför lycka och olycka, erövring och förlust, seger och lederlag (-au-ändelse, lokativ dualis), samla dig (yuj) för stridden (yuddhâya), och på detta vis (evam) kommer du inte att ådra sig (ava-âp) synd (pâpa)."

Mer finns att säga i ämnet, men detta får räcka för nu.

Skänkande dygd, salighet och nåd

När jag tänker "Platons filosofi" kommer bilden av Sokrates på Athens gator för mig. Och när jag tänker "Bhagavad-gîtâ"s lära ser jag Arjuna och Krishna i stridsvagnen på Kurukshetra. Och när jag tänker "Nietzsche" ser jag Zarathustra för min inre blick, predikande för den uppgående solen.

Det är symbolism, grejen att förknippa en tanke eller ett tankesystem med en fattbar bild. Få andra filosofer har fattat makten i symbolen, få andra tänkare kan förkroppa sina tankar som Nietzsche i Zarathustraboken. Förutom nämnde Platon skulle man kanske kunna ta Kierkegaard, som har en dramatisk inledning i "Enten-eller" med resa i vagn, jakt på ett manuskript och så vidare; också detta är symbolism inom idétexternas domän. Man kanske kunde tillägga Swedenborg och Castaneda, vars sinnebilder kunde vara himmelska ängder med hus, träd och smäktande vattendrag respektive en svart panter smygande i skymningen.

Nietzsche förkroppar sin filosofi till Zarathustras vandring och predikan, och skapar därmed en odödlig symbol, en hieroglyf som lever vare sig man gillar eller ogillar denna lära. Zarahustra dansade runt som en Dionysos, offrade honung åt sina djur och visade därmed exempel på "den skänkande dygden", dygden som en musisk, positiv akt och ej som livshatande nejsägarlära.

Han skälvde av gudomliga begär och han dyrkade evigheten - "ty jag älskar dig, o evighet" - och han åkallade sin själ, "o min själ", ja denna kunde han tilltala i rad efter rad, så bra att kunna sublimera ens dyrkan av det himmelska till något fattbart som "själen". Ja min själ!

Han undfick salighet mot sin vilja, drabbades av obetingad nåd och seglade iväg på äventyrliga nejder, i synbarligen evig middagssol under himlens azurklocka. Han skulle leva en oändlighet av liv, möta död och återuppståndelse tills cykeln var fullbordad - och sedan, efter att ha levat ut all den karmiska salighet som var att få, var det dags för en ny vända i samsâra.

Men han gick glad till den nya cykeln, hurtigt sa han: "Nåväl, än en gång! Ty vi inkarneras för att lära oss vår läxa, och nu var det dags för allt om igen, i den eviga återkomstens outgrundliga spel."

"Evig återkomst: till sol och måne, stjärnor och planeter, träd och stenar och daggdroppar på en Sankt Paulia. Hur jag älskar er, o skapelser i Guds fria natur, kristaller och växter, harar som skuttar och korpar som flyger - ja även människan kan jag älska, om än det sitter långt inne, jag är ju så inbiten att jag bara älskar mig själv - men i denna andra cykel ska jag undvika den förstelningen, jag ska sikta på ljus och liv och ett deltagande i min omgivning, sjunga för blomman och prisa högre makter."

"Ljus, överallt, om dagen och om natten! Jag ska dyrka min inre glöd, det själiska ljus som är av himlens ljus..."

Så talade Zarathustra.

Medlidande, dans och glada grabbar

1.

"Människa, du kan icke leva helt utan medlidande" sa Dostojevskij. Nietzsche lyssnade inte på det örat.

Enligt Rüdiger Safranski hade Nietzsche svårt att bli kvitt detta begrepp medlidande, så centralt för kristendomen; guruns brottning med det kan utläsas i "Ecce homo". I mina ögon var det också symtomatiskt att Nietzsche, både personen och hans filosofi (som är svåra att skilja, ingen annan filosof har ju använt ordet "jag" så ofta som han) bröt ihop när han drabbades av medömkan vid åsynen av en häst som slogs av sin kusk. Det var i Turin, Italien; övermänniskan himself föll gråtande om halsen på djuret för att skydda det - och därefter var det slut med Nietzsche, vansinnig.

Bort med all medömkan löd skrivbordsfilosofin, dyrka dig själv som skapande genius! Och i förbigående kan man dödförklara Gud, då ligger scenen öppen för stordåd... Men avsätter man Gud, samtidigt som man har sinne för tillvarons djup som Nietzsche hade, ja då är man farligt ute. Ty för att inte tillvaron ska bli platt och tråkig, styrd av nödvändighet och ananke, måste man sätta in någon annan på den lediga tronen - förslagsvis sig själv. Efter sitt sammanbrott skrev Nietzsche till sin gamle vän Jacob Burckhardt:

När allt kommer omkring vore jag mycket hellre professor i
Basel än Gud; men jag har inte vågat driva min privatreligion
så långt att jag för att tillfredsställa den skulle åsidosätta
världens skapelse. Som ni ser, man måste göra sina
uppoffringar, hur och var man än lever. (6/1 1889)

Han var ateisten som själv utnämnde sig till Gud: jag lyfter på hatten för denna dansande Dionysos! Det har bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nietzsche.

2.

Men för oss vanliga dödliga då, vad finns det kvar av Nietzsches lära om man ser hur galet allt gick? Hybris och galenskap, psykotisk självöverskattning? Ja, vill man hitta negativa drag i Nietsches lära behöver man inte hålla på länge. Men här söker vi det positiva!

Javisst: och då kan man omtolka "vilja till makt", ett begrepp som skälver av etatism och trampande stövlar, till "viljan till makt över sig själv", och vips är vi i asketismen. Nietzsche hade en hemlig beundran för denna hållning, ja han var väl i praktiken själv en asket med sin påtvingade enkla kosthållning (magproblem).

För övrigt kan man instämma i Zarathustras betonande av dansen som livsrytm, talet om kreativitet och glädje som centrala värden i livet. Detta hänger samman med barnet jag talade om nedan: "Oskuld är barnet, och glömska, en ny början, en lek, ett av sig själv rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande."

Och här om inte annars kan man gå honom till rätta med det gamla "Gud är död". För man kan inte dödförklara en gud, varken Dionysos, Apollon eller Herren Zebaot. Det måste man acceptera om man tar slika ord i sin mun - och "von grosse Dingen zweigt man, oder redet gross", det sa Nietzsche själv...

Och smärre gudar som en Dionysos kan förvisso dö, lämna sin jordiska form - men sedan återuppstår de. Den judeokristna Guden åter existerar "bortom gott och ont" (för att åter citera aktuell guru = himself); Gud existerar bortom det vardagliga goda och onda där han utövar gott i en annan, högre mening. Och var inte en Herakleitos inne på detta i sin gudsbild, samme Herakleitos som Nietzsche dyrkade?

3.

Nietzsche gjorde med eftertryck filosofin till "en glad vetenskap", visade att den inte måste vara hänförd till akademierna. På hans tid var det det hegelska arvet han bekämpade, snusförnuft i idealismens form; Nietzsche å sin sida betonade individ, känsla och det självupplevda, erkände sin roll som subjekt och försmådde filiströs objektivitet. Liksom före honom Kierkegaard och Sokrates tycks han ha ansett att filosofins mening är att filosofera. Svaren kanske man inte når, men basen för det hela är och förblir detta att vara en individ som ställer frågorna, att man erkänner sin begränsing och utifrån detta expanderar ut i det oändliga - till egoism och självförgudning å ena sidan, eller till identitet med sitt sanna jag och möte med Gud å den andra.

Nietzsche stiliserade sig själv, stiliserade sitt sökande till förmån för oss andra, vi som är kvar här på denna jord och läser hans böcker. Han är ofta rolig, ibland raljant, men ingen kan missta sig på stilen: det är Nietzsche från början till slut, "l'homme et la style c'est la même".

Höjden av självstilisering nåddes med Zarathustrafiguren:

Då Zarathustra var trettio år gammal lämnade han sin hembygd
och sin hembygds sjö och gick upp i bergen. Här njöt han sin
ande och sin ensamhet och blev i tio år icke trött därpå. Men
slutligen förvandlade sig hans hjärta - och en morgon stod han
upp med morgonrodnaden, trädde inför solen och talade till
henne sålunda:

- Du stora stjärna! Vad vore din lycka om du icke hade dem för
vilka du lyser!

I tio år kom du hit upp till min håla; du skulle ha blivit mätt på
ditt ljus och denna väg utan mig, min örn och min orm.

Men vi väntade på dig varje morgon, tog ifrån dig av ditt
överflöd och välsignade dig därför.
---
Välsigna den bägare som vill flöda över på det att vattnet må
flöda gyllne ur den och överallt bära återglansen av din glädje!

Se! Denna bägare vill åter bli tom, och Zarathustra vill åter bli
människa!

Sålunda begynte Zarathustras nedgång.

Vad jag lärt mig av Zarathustra

I komedieserien "Två och en halv män" fick nyligen Kandi höra att hon skulle få en present som var en kvinnas bästa vän, något att ha runt halsen:

- En apa! Å, va snällt! sa hon...

En annan som mötte en apa var Zarathustra, en figur som kallas "Zarathustras apa" eftersom denne påminner om den store gurun men bara i vissa åtbörder. Stående utanför Den stora staden talar denna apa om hur dåligt allt är därinne, inkrökt och uselt och Gud vet allt, men Zarathustra tröttnar på att höra allt detta tjat:

- Tig! Varför slösar du tid på det här, varför ger du dig inte ut i världen? Ut och gestalta livet; finns inte ännu i havet gröna öar?

En lektion i positivt tänkande, positivt handlande. Istället för att racka ner på det som är dåligt, kan man bruka sin så kallade fria vilja till att blogga om sånt man gillar, gå ut i skog och mark och hylla blad och blomma.

Om en viss blomma sa Nietzsche för övrigt:

Den som inte känner doften av en ros, har sannerligen ingen
rätt att kritisera den. Och känner han doften, nåväl, då
kommer han att mista lusten att kritisera...

"To the point", på min ära. Men det var "Så talade Zarathustra" jag var inne på, och fler guldkord i den finns det förvisso. Som detta med de tre förvandligarna: kamelen måste bli lejon och lejonet i sin tur barn. Det betyder i korthet: som ung lastar man på sig en del saker, kunskap och fakta och intryck, och själva syftet kan vara dolt för en och det hela är inte så heroiskt, man vet ju ännu inte det där man vill veta, man böjer sig för ödet och läser ännu en bok och ännu en, i väntan på Den stora Upplysningen.

Men för att utvecklas måste kamelen bli lejon, han måste dra ett streck i ökensanden och säga: "Nog, nu är det jag som är jag! Andra kanske har svaret, men nu vill jag hitta det på mitt eget sätt! Jag vill formulera min egen sanning, skapa mig en egen världsbild." Det är den heroiska fasen, den berusande egocentrerade fasen; en kreativ fas, utan tvekan, men den är inte målet i sig.

Nej, för målet är att åter bli barn och låta allt bli "en lek, ett av sig självt snurrande hjul". Man måste undvika att kontrollera livet och istället komma in i flödet, låta saker hända av sig själv. "Framsteg sker när vi slutar vilja göra framsteg", som en zenmästare sa.

Så kan man tolka "De tre förvandlingarna" i Zarathustraboken.

Något mer? Här finns förvisso mycket, detta är bara ett skrapande på ytan. Men ska jag nämna en tredje smart grej i denna bok får det bli läran om "Den sista människan". Denna är nämligen en trist nihilist, en utlevad endagsvarelse, en slöfet sentida konsumist som inte erkänner några högre värden: "Vad är kärlek? Vad är skapande? Vad är längtan? Vad är stjärna? - så frågar sig den sista människan och blinkar."

Så den som tror att Nietzsche sjöng någon dandyartad punkpoesi där allt bara ska sänkas, tror fel. Några högre värden trodde han väl inte på själv, men han betedde sig däremot som om dessa funnes. Och det räcker för mig.

Jorge Luis Borges

Tänk om Dante haft en Swedenborgs ontologiska inblick, vilka himmelsvisioner vi skulle ha fått då: riktiga landskap med hus och träd och sjöar, och inte bara de "lysande stjärnor" som är avlidnas själar. Mycket annat ges inte hos Dante.

Nog är Dante värd sitt salt, men gestaltningsmässigt känns hans himmel en smula platt. Inte konstigt att folk gillar Inferno-delen bäst, där vandras det ju genom ett fattbart landskap åtminstone.

Nåväl - och tänk om en Borges haft en Castanedas metafysik, med sant esoterisk klangbotten, med oförlikneligt ljus över den latinamerikanska nejden. "The Circular Ruins" i "Fictions" ("Ficciones", 1944) känns onekligen väldigt sydamerikansk, om en man som ger sig av "into the unanimous night" och bort i djungeln för att drömma sig en människa, skapa en animus - men han gör det lite väl handfast i min mening, han föreställer sig varje organ för sig med blodkärl och nerver och ben, och på det sättet dröms inga världar. En esoteriker hade så klart föreställt sig en själ som sedan fick inkarnera en kropp.

Borges var ingen mystiker, och inte hans idoler Poe och Lovecraft heller, men de har gått till historien som sådana: folk ser framför sig gåtfulla slott och och kosmiska visioner när de hör om EAP och HPL, och JLB associeras med labytinter, kartor och oändliga bibliotek. Folk projicerar sin guru-arketyp på dem, ser dem som sanna esoteriker i ontologiska landskap, även om författarna själva mellan skål och vägg betygade sin materialism och nihilism.

Well, well. Borges besökte Japan som gammal och fick en smärre bodhi-upplevelse bland zenmunkar (varom mer i min artikel på Vetsaga, kolla in den, googla och var glad). Men nog nu om privatpersonen Borges, mer om hans texter - där man förvisso vandrar förundrad. Det är till exempel skoj hur det fiktiva landet Uqbar tenderar att bli verkligt tack vare ett entry i en uppslagsbok; texten som skapare av världen, författaren som stiftare av verklighet. Och "Death and the Compass" med sin hieroglyfiska mordgåta; man minns det där romboiden som går som en röd tråd genom allt, först som en målning på vägge