Mårtensson på nätet

Jag har fått ett mail från Bertil Mårtensson i Lund. En pressrelease rent av, med reklam för att hans fantasytrilogi "Maktens vägar" nu ska utges via ELIB i pdf och andra elektroniska standardformat. De tre delarna kommer även att utges som en enda bok på 1077 sidor (pdf).

Om Mårtensson som recensent kan man läsa här och här. "Maktens vägar" har jag kanske nämnt som hastigast på bloggen, men jag kan lika gärna puffa för verket här - för jag minns att jag gillade del ett och del två när jag läste dem, de hade en prosalyrisk ton och en rytm som överträffade Tolkien. Nu ska man så klart inte dissa denne storhet, denne Tolkien, men Mårtenssons "Maktens vägar" har sin egen nisch i den episke fantasyfanens hylla.

"Maktens vägar - vägen bort" och "Maktens vägar - vägen tillbaka" är eminent läsvärda. Och de är inte linjärt förutsägbara med "kamp mot ondskan", utan har överraskande intrigtvistar, flott flödande miljöer och väsen, och personer med roliga namn som "Jore Duff", "Jarel" "Andira" och "Vaaz Algaz deRuin".

En tredje del är "Maktens vägar - vägen ut". Som jag inte läst. Sedan har Mårtensson redigerat verket en smula sedan första utgåvan på 80-talet, som var den jag läste. Baserat på min läsning kan jag dock rekommendera verket.

Moorcock, Gysin, nåden, Goethe, symboler...

Vart är Michael Moorcock på väg? Inte vet jag, men hans "Blood" från 1994 verkar inte så lovande: en story om ett parallellt USA där de svarta är herrar och de vita är slavar. Vad är det för djupsinnigt med det där? Det är bara en omkodning, bara ännu en fantasivärld där Moorcock kan tjusa oss med sin jargong.

Han "kan det här" med romaner, kan dra en skröna - igen och igen och igen. Med grundidén för multiversum och "The Eternal Champion" kan detta ursäktas; själva det repetitiva i uppläggen, med en hjälte som upplever olika äventyr i snarlika konfigurationer, sägs ju bero på att hjälten är aspekter av en och samma gestalt, och att de olika världarna är varianter av en och samma urvärld. Det där var kanske ball i hans heroiska romancykler, de om Corum, Hawkmoon, Erekosë och Elric, med krönande slutsten i "The War Hound And The World's Pain" där hjälten fick se en skymt av himlen och kände nåden strömma ned. Men efter det kändes flera utflykter i Moorcocks marker inte så lockande. Hur spektrala landskap han än målade upp och hur vitsig dialog han än kokade ihop.

Det går på tomgång, och då hjälper inga som helst finurliga multiversum-konstruktioner. Moorcock saknar visst djup. Att det förekom en fläkt av esoterica i "Krigshunden" var väl bara en bieffekt, ett transfenomen; till och med en ateist-materialist kan bli from när han sitter och skriver, glömsk av omvärlden. Han hamnar i trans helt enkelt, så som alla konstnärer gör när de kör sin grej. "When I am open I am the artist, when I am closed I am Brion Gysin", som Gysin sa.

Så när Moorcock är Moorcock kan han så klart sitta och säga att det finns ingen Gud bla-bla-bla, men för att få ihop Krigshundens berättelse måste han ha en scen där himlen existerar och en känsla av förståelse, understanding, emanerar och omsluter huvudpersonen. I trans såg Moorcock sanningen, och han förmedlade den för alla att se. Det värmer.

I övrigt har jag en klockarkärlek till Moorcock. "The Cornelius Chronicles" känns lite tillgjorda idag, men han vågade sig förvisso på att experimentera med språket, vågade ge sig ut på hal is. Fler sf-författare än han gjorde detta på den tiden, det gloriösa 60-talet: Ellison, Ballard, Silverberg nån gång, Malzberg, Delaney. Han var inte ensam - men vissa andra, högt uppburna sf-ister riskerade ju aldrig någonting, så äras den som äras bör. Till de säkra spelarna kan man väl räkna en Le Guin, en rekorderlig prosaist som förtjänar sin ställning, men riktigt vart hennes konst fört henne är svårt att säga. Hon tycks idag inte anse sina stora sf-skapelser vara något att nämna, fantasyn kändes rättare för henne, och idag skriver hon barnböcker om flygande katter...

Moorcock sprängde vissa ramar med Corneliusböckerna, vissa passager är sån där skön konkretism som annars Alexander Kluge var bra på. Jag vet med mig att ha läst någon passage där Jerry står och ser en massa flygplan på himlen; kan nu inte hitta den, men det räknas i alla fall upp en massa plantyper, och det blir som poesi: "And then he saw a Hawker Hurricane. And then a DeHavilland Mosquito. And then a Messerschmitt Bf 109. And then a Junkers Ju 87 Stuka. And then a Lockheed Starfighter. And then a Dassault Mirage..." Och så vidare: sublimt. Experimentprosa som är bortom den sedvanliga perukstockens horisont.

Att interfoliera texten med tidningsnotiser, att ha korta narrativa stycken och att göra mönster med själva typografin, det är också sånt som piggar upp i Corneliussviten. Trots att helheten kanske inte riktigt funkar. Men "hellre lyss till den sträng som brast"...

För att återgå till Moorcock heroiska fantasy, så frågar jag mig ibland varför jag har kvar dessa böcker i min bokhylla. Jag hade en period då jag läste dem rätt flitigt, men sedan dess har de mest samlat damm. Jag tröttas ut av det faktum att de saknar ideellt innehåll, den filosofi de uttrycker tycks vaporisera vid en närmare titt. Goethe sa att det är just det ideella som vinner i längden, en bok måste ha substans; det märker vi efter ett antal genomläsningar. Och ändå... ändå gillar jag dessa hjältar som rider ur i sina färgrika världar, de känns väsentliga på något sätt. Det kanske är något undermedvetet som talar till en under den moorcockska fäsörstilen; böckerna har en symbolisk kvalitet i alla sina slott och borgar, sina skogar och hav, sina skatter och amuletter. Moorcock gav sig alltid tid att gestalta sina miljöer i konkreta termer, han beskrev klädedräkter och interiörer och landskap utan omskrivningar; böckerna var lagom långa, aldrig mer än 160 sidor. Dylik koncentration vet inte dagens författare vad det är. Det känns som om det är på allvar i dessa verk, vad än Moorcock själv må säga att de skrevs för att betala tryckeriräkningar till New Worlds...

I Eternal Champion-sviten fejsar hjälten upp mot kosmiska krafter, han låter sig utsättas för elementen och det spel som bedrivs av kaos och ordning. Sånt respekterar jag (även om striden mellan kaos och ordning är lite konstruerad). "Dancers At The Edge Of Time"-böckerna däremot, där Moorcock hyllar en utlevad dandykultur som inte längre tar något på allvar, kan jag inte på något sätt stödja. Själva felet med vår kultur av idag är just att ingen längre tar något på allvar; ironin har för många blivit en andra natur, den genomsipprar allt de säger och gör.

En gnutta allvar är vad vi behöver, en känsla av att det vi säger och gör betyder något.

Romantik

Romantiken är ingen epok, den är ett tillstånd.

Visst kan man hävda att romantiken blomstrade i början av 1800-talet, och att det fanns för- och efterromantik och så vidare. Så kan man söka definiera vad romantik är, man kan anlägga någon viss aspekt på det hela, och vips är man doktor i litteraturvetenskap.

I min bok däremot har romantiken alltid funnits. Man brukar till exempel dra fram Milton och Shakespeare och säga att de är föregångare till romantiken; de är inte förromantiker à la Schiller och Goethe, nej de är proto-romantiker, uråldriga förelöpare till den enda sanna romantiken i 1800-talets början. Kannstöpa kan man ju alltid - men är det inte lättare att säga att romantiken alltid har funnits?

Jag finner romantiska element både här och där, gripande passager i både gamla och nya texter, i antika såväl som moderna. Min slutsats blir alltså att romantiken alltid har funnits: en drömmande attityd, en känsla för det sublima och fantastiska. Att leva på ordens mångtydighet istället för deras entydighet, att baka katedraler och susa genom omöjliga länder; detta är eviga stämningar, en odödlig nerv i all konst. Det är alltid läge att vara romantiker. Man må för den skull inte hata analys och vetenskap, reduktionism och nykterhet, men dessa inordnas av romantikern i ett större universum där dans och glada grabbar, skogsfiol och flöjt anger melodin.

Som romantiker har man rätt att vara lite motsägelsefull. "I contradict myself? Well then, I contradict myself" sa till exempel Walt Whitman. Och inom sf-gebitet har vi en sån som Poul Anderson, som i och för sig hyllade exploatering och dominans (titeln "We Claim These Stars" talar sitt tydliga språk), men samtidigt gillade fågelmänniskor och nordiska epos. "Han är romantiker i botten och kan inte ha en verklighetsbild med helt entydiga räta linjer, eftersom en sådan inte skulle vara romantisk" sa Bertil Mårtensson i Nova SF 2/84.

I blogrollen kan man klicka på "symbolism" och läsa om urbilder, drömtecken och det undermedvetna, och detta kan ledigt hänföras till romantiken av den som vill. Så join the crusade och bli en drömtung romantiker du också: pynta din salong med affischer av Caspar David Friedrich, Dante Gabriel Rossetti, Patrick Woodroffe och John Bauer, tänd rökelse och put on a gown, that touches the ground... Läs sedan "Trollkarlen från Övärlden" om Roke och Puke, vindspel och vågsurf i nordiskt smeksamma nejder, sedan Tormod Haugens "Slottet det vita" om ett skymningshus i den oändliga trädgården dit alla stigar leder, och sist Peter Straubs "Skuggrike":

En gång för länge sedan bodde vi alla i skogen, och vi var
alla magiker. Nu är endast ett fåtal kvar som bär de
hemliga kunskaperna, men ibland föds de som har naturlig
fallenhet för att få pennor att sväva eller se saker.

(Mårtensson, Nova SF 3/83) Man måste kunna se, måste anlägga en oförliknelig blick på tingen som Benjamin sa. Eller som Lovecrafts drömmare, som inte riktigt såg samma saker som övriga pojkar i de nejder han gick. Huruvida man sedan likt en Byron måste sitta och grubbla på gravstenar för att bli en sann romantiker, eller dyrka det morbida och vampyriska och gotiska för att anmamma denna stil, well därom tvista de lärde. Jag förespråkar en sundare romantik, men för den skull inte fadd och genomskinlig: nej, full styrka på blomkraften (flower power), bejakande av grönkraften (veriditas, Hildegard av Bingen) och dans till tonspår av Tangerine Dream, Kitharo och Jean-Michel Jarre: romantisk musik spelad på moderna instrument, syntetiska toner för en ny syntes.

(Not: Bilden heter "The Spiral Rainbow" och är målad Patrick Woodroffe.)

En galnings triumf

Jag såg "Star Wars: Klonerna anfaller" igår. Spänning och äventyr och skojiga rymdskepp, men en sak fattades: orkestrar!

Var vad den obligatoriska musikscenen, à la steelbandet i 77-filmen och r'n'b-showen i 83-filmen? Dessa har dröjt sig kvar när man glömt allt annat; de är i min bok Star Wars' "sine qua non", sockret i botten, det där lilla extra som ger helheten mening.

Från sf på film är steget inte långt till sf i bokform. Och då kommer jag osökt att tänka på "Lost Worlds" av Clark Ashton Smith, en sedvanlig novellsamling med sedvanlig språkonani. Men en och annan pärla finns, som "The Maze of Maal Dweb" där en viss Tiglari ska frita sin älskade från en Maal Dwebs våld - men Tiglari kommer dit, till dennes palats, bara för att se sin moatjé bli förstenad efter att ha blickat i "The Mirror of Eternity"; hon förvandlas till staty, får sin skönhet förevigad. Därefter förvandlas Tiglari själv till ett djur, ett krumbent murmeldjur som får rumla omkring i palatsträdgården.

Som sagt, kortnoveller var han bra på Smith. Även prosaskisser, som jag nämnt tidigare. Vad gäller de längre novellerna så finner vi i "Out of Space and Time" till exempel "The Monster of the Prophecy", om en jordman som kommer till en främmande värld - och inte nog med att takten i storyn är seg, texten saknar kapitelindelningar också. 20 sidor utan andningspaus, nåväl, det är inte så mycket som Lovecrafts "The Dream-quest of Unknown Kadatah" med 100 sidor utan kapitelbryt...

Vi går vidare.

Paul Andersons "Time Patrolman" innehåller två långnoveller: titelstoryn samt "Odin the Goth". I själva "Time Patrolman" jagas tidsboven Merau Varagan av tidsagenten Manse Everard; denne residerar i det levantinska Tyros under dess glansdagar, högantiken. Everard jagar runt på stadens gator och hittar ett modernt mynt i en butik, inser att han är skurken på spåren, jagar upp denne och utbrister:

- Merau Varagan, you are under arrest by the Time Patrol!

Strongt. Patrullens uppgift är annars att skydda historien från förändringar, vilket blivit möjligt genom tidsresor. Jämför Silverbergs "Up the Line" och "Lest Darkness Falls", två andra antika tidsrese-sf; den förra behandlades här på bloggen under "sf man minns", långt ner i scrollen.

"Odin the Goth" i Andersons bok inleds med raderna "such is the sorrow of Odin the Goth", det är gamle Oden det rör sig om alltså, Oden den enögde, asakungen och brodern till Vile och Ve. Odens själva namn är på tyska "Wotan" vilket visar på indoeuropeisk släktskap; se sanskrit "vâta", vind, av roten "vâ", blåsa. Oden var således ursprungligen en vindgud, men detta stöds även av folkmytologin där "vilda jakten" sägs gå när det stormar, och ledaren för denna vilda jakt var ingen mindre än Oden. "Den vilde jägaren" kallas han stundom, som i Snoilskys dikt:

Är det den vilde jägarn
som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
som i en blixt han ser,
pistoler, älghudskyller,
en kronans officer.
(ur "Stenbocks kurir")

Walter Benjamin hade en hylla i sitt bibliotek för detta: "böcker skrivna av vansinniga". Hade han levat hade han med tiden kunnat ställa Mervyn Peakes böcker där - för vad är dennes "Titus tronföljaren" annat än glorifierat gorm av en galning? Det är rätt välformulerat gorm må man säga, engelsk bokprosa driven till sin yttersta konsekvens: mycket snack och lite verkstad, barocka krusiduller i lager på lager, påminnande om språkonanin hos C. A. Smith. En sannskyldig galnings triumf, en tegelstenstjock berättelse om allt och inget, med massor av skildring av det slott där bristen på handling utspelas.

Peake var även bildkonstnär, illustrerade till exempel "The Rime of the Ancient Mariner" i vibrerande teckningar, mycket streck för pengarna. Så konstigheten i hans prosa behöver inte linjärt härledas från den sinnessjukdom han led av, man kan även säga som en viss kritiker sa: Titus-böckerna är skrivna av en bildkonstnär på utflykt i språket. Han befinner sig utanför sitt sedvanliga medium, han bryter mot vedertagna lagar om intrig, överblickbarhet och konsekvens - eftersom han helt enkelt inte känner till dem. Han är ett lekande barn, ett förvridet geni glömsk av omvärlden: "I sing for fun"...

Resan fortsätter

US Armys slogan är "an army of one". Vad gäller Castanedas böcker skulle jag kunna kalla mig "a fandom of one".

Jag vet ingen annan i detta land som läst honom...! Jo, i tidskriften Summa recenserades bok ett och bok fyra en gång, annars är det komplett j-la mörker. Man får gå till den engelskspråkiga sajten "The Twilight Zone" istället, där Castanedas verk diskuteras lärt och ingående. Och här diktar signaturen Lampros, identisk med undertecknad, om detta att vara Castanedaläsare i Norden:

My voyage began in the heart of Lapland
among drumming noids and yoiking saamis.

I danced to the rythm, sang to the northern light
praised my creator and began my journey.

I lived among the flowers and the trees
I read about gurus past and present
I skimmed the shelves of fantastic libraries
and there I found the Book of Books.

It was about a man in the moon
who flew with crows, talked
with lizards and danced with Zacateca.

He jumped into an abyss
listened to the flowers
and talked with a coyote.
He was human.

The voyage continues. In the misty Andees
there is a beverage called "the black gold";
I have drunken it - and I have seen the promised land...

I'm just a human - I'm just a human -
I'm just a human - I'm just a human being...

Every day I brew some of that fluent gold
on my Brewmatic, and dream of condors
and eagles, silver crows, and giant butterflies
with golden dust on their wings.

My collection of Castaneda books dwells safely
in my shelf. The laplandic sceneries of my youth
is always with me. The black gold is still worth seeking.

The voyage continues...

Vad finns då att tillägga efter dessa vältaliga rader? Ja, vad? - Kanske detta att Castanedas verk har många fassetter; de är ett slags dokuromaner om ditt och datt, om mer än indianmagi och ontologi. Här kan man bland annat få sig lite sociologi till livs, se vissa Mexico-indianers liv till vardags. Man får aktuell shamanism jämförd med kristendomen, med officiell kyrkokristendom; vissa av magikerna verkar inom kyrkans ramar, andra utom dem. Det är ett fritt val. De som verkar inom kyrkan finner där samma känslor som i magin: samma nåd och gospelkänsla, samma känsla av oändlighet och evighet.

Autencitetsjägaren, den som vill veta om Castanedas böcker är sanning eller ljug, kan surfa på nätet och bland annat finna bilder på Florinda Grau, den paranta dam som nämns i "The Eagle's Gift" och som blir Castanedas lärare i "smygandets konst". Hon hade tidigare sysslat med judo får man veta på aktuell sajt, det verkar rimligt, det ger en pusselbit i hennes gestalt.

Jeschuà went out into the desert
and there he found a flower
who said "pick me, I'm nice" -
and Jeschuà picked it and just knew
it was the flower of love.

Shall I stay in this desert he mused
or shall I bring the flower of love
to the people, let them rejoice
over its beauty...

From desert plains I bring you love...
From desert plains I bring you love...

Men vad för lärdomar får man då av Castaneda? Massor. För ögonblicket kommer jag att tänka på "arriving at the totality of oneself", vilket må vara byråkratspråk för att tänka holistiskt - men nevermind språket, holism är ju en egen etikett här på bloggen. Det handlar om att man måste se helheten, man kan inte bryta ut en fassett av verkligheten som viktigast, inte ta en av alla de lärdomar man fått och se den som överordnad de andra. Allt är på sätt och vis lika viktigt, cirkeln har ingen början, äventyret börjar nu.

Poesin är också viktig. Castaneda är inte poet, inte ens habil skönlitterär författare, men i texten han ger oss finns förvisso poesi in nuce. Som i namnen "Florinda Grau" ovan, "Silvio Manuel", "Julian Senada" och "the Nagual woman", samt i kapitelrubriker som "Flying on the Wings of Intent", "The Last Temptation of the Nagual Julian" och "The New Seers".

För att inte nämna boktitlar som "The Power of Silence", "The Road to Ixtlan" och "The Art of Dreaming".

I search for tomorrow
I search for a read
search for a blog post
search for some fun...

But how 'bout that apatia they talk about:
enjoy the silence, enjoy nothingness
shûnyatâ... how is it done, how...?

Just sit down and dream, la-la-la...
think about nothing, the nothingness now...
I am nothing, I am void, infinity...
extinction - and expansion, evolution:

I have become Cosmos, the galactic whirl:
"sarva-loka-pravriddha", dance with me Shiva...

Kan man se Castanedaböckerna som en utmaning? Well, inte som en stilistisk utmaning, prosan är förhållandevis torr, bara snäppet över rapportprosa. Men filosofiskt är de en utmaning, i det att de presenterar ett credo, en esoterisk världsbild utan rötter i vare sig judeokristendom, hinduism eller taoism. I slutändan är all ontologi besläktad, är alla metafysiska läror grundade i samma absoluta Vara - men vägen dit genom Castanedas böcker är förvisso originell. Här ges en alternativ syn på esoterica, olik allt annat man kan ha stött på tidigare - och det är utmaningen.

Indian-existensialism

1.

Glöm shamanism, det här är indian-existensialism...!

Ta bara "death as an adviser", det är ju "memento mori" i ny tappning. Alla existensialister från Kierkegaard till Heidegger talar ju om nödvändigheten att acceptera sin död, memento mori you know, och Juan Matus talar om detsamma. Endast genom att inse att man är dödlig, att ens dagar här på jorden är räknade, kan man bli fri.

Matus' tal om "the Tonal and the Nagual", om vardagsverklighet kontra Det Stora Obetingade Där Ute, det stora okända ontologiska hav där vi blott bebor en ö, synlig för våra yttre sinnen - detta tycks mig också nödvändigt för en strävsam existensialist. Förstår man sin relation till Alltet förstår man sig själv.

"Losing self-importance" talas det också om i Castanedas böcker. Inse att inför Gud har du aldrig rätt, skulle Kierkegaard ha formulerat en dylik utsaga. Tagga ner och begränsa din känsla av betydelse, hedra istället din skapare; inget sker utan himlens medverkan.

Den indianvisdom Castaneda målar upp i sina böcker har alltså viss beröring med existensialism. Man kan även hitta beröringspunkter till taoism, där Matus' "not-doing" blir Lao-Tses "handla som om du inte handlade". "Wu wei" sägs på kinesiska vara ett slags motsvarighet till "laissez-faire", ja till den "apatia" jag talar om under eponym etikett: låt gå, släpp taget så ska du se att saker och ting utvecklar sig bra ändå. En strategi nyttig att tillämpa ibland, predikad av bland andra don Juan Matus.

Så har vi ju "the art of stalking" hos Castaneda, om att sublimera sin jaktinstinkt till att gälla abstrakta ting. Att jaga rätt på sånt hos en själv man inte gillar, som fixa idéer, oro och lättretlighet. Vad detta liknar för andra filosofiska begrepp, för andra ting ur filosofins historia vet jag inte - men en god lärdom är det. Ett sätt att förvandla jakten på visdom till en något konkretare jakt, en jakt på avarter i ens eget psyke. "Smygandets konst" kallas det i den svenska översättningen.

Slutligen en djup ontologisk visdom hos Castaneda, nämligen denna om "beskrivningar", hur vi delar en beskrivning av världen. Som barn ser man drömmande dinosaurier i var buske, men som lite äldre lärs man en striktare beskrivning av världen, en tråkigare. "Ett barn har hundra språk men tas ifrån 99" sa någon, och Castanedas tal om beskrivningar och vikten att ifrågasätta dem är exakt samma sak.

Vill vi förändra oss måste vi söka ett nytt språk, en ny beskrivning av världen och oss själva.

2.

Sommaren 1960 träffade antropologen Carlos Castaneda en yacqui-indian vid namn Juan Matus. Det var i Arizona, USA. Castaneda var anställd vid UCLA i Los Angeles, och uppsökte närmast indianen för att få information om pskykotropiska växter. Efter viss tvekan började don Juan upplysa honom om detta. 1961 blev så Castaneda hans lärjunge i den gamla indianvisdomen, och då höll man till i Mexico; yacqui-indianerna uppehöll sig på ömse sidor gränsen.

Castaneda blev don Juans lärjunge. Indianen undervisade honom i indianläran, så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även före det. Lärjungeskapet varade för sin del fram till 1965 då Castaneda drog sig ur; han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig, och det blev "Samtalen med don Juan", som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för sin guru, och därmed kom lärjungeskapet igång igen. Castaneda kände också att indianens liv var mycket rikare än hans eget i Los Angeles, det don Juan lärde ut hade ingen motsvarighet i hans egen bidermeiervärld.

Castaneda hade börjat närma sig indiankulturen som en betraktare, men med tiden insåg han att man inte kan iaktta utan att delta, Heisenbergs gamla diktum. En kraft större än han anade svepte honom med sig, en kraft kallad Varat.

3.

Så visst kan man dra filosofiska lärdomar ur Castanedas böcker. Sedan är det ju också en story i sig själv också, en berättelse med många kringelikrokar: trollkarlens lärling version 2.0. Det är en inte helt sympatisk nisch han hamnat i, denne spanskamerikan; han lockas in i kretsen med psykotropisk svamp och cactus, tror sig få veta vad det handlar om - men don Juan har en dold agenda, han ska värva Castaneda till sin trollcirkel och göra sin lärjunge till näste trollkarl, näste guru, näste cirkelledare.

Nu må man tro vad man vill om böckerna, om deras autencitet och allt. Men som romanläsare bekymras jag inte av detta, jag ser texten utifrån dess inre kvaliteter, ser dess symboliska sanning. Men vad gäller autenciteten i sig: om allting är helt påhittat, fullkomligt gripet ur luften, ja då är Castaneda en j-vel på att dikta, en sällspord mytolog och ontolog - och dessutom med en tillgjort torr rapportprosa, som det anstår en fältarbetande antropolog. En svår ekvation!

Nej, jag tror Castaneda är vad han säger sig vara, en rapportör, en halvbildad materialist som konfronteras med Varats alla gåtfulla djup, indianvarianten. Man kan säga: allt i böckerna torde ha en kärna av sanning, men så har Castaneda lagt till lite här och där för att få till läsbara narrativ.

Det är hur som helst mycket läsbart. Första boken skildrar till exempel en serie drogsessioner, svamp och peyote och williamsrot, med spänstig dialog, bergsvandringar och kråkflygningar. Bok fyra, "Tales of Power" ("Berättelser om makt") är också läsvärd, med en svit kapitel i Mexico City som omväxling mot landsbygden. Och sista trilogin, "The Fire from Within", "The Power of Silence" och "The Art of Dreaming" är examensprovet och höjdpunkten, helraffiga grejer för den som redan är fångad av Castanedas värld.

Ja, denna värld: som en blixt som lyser upp ett bergslandskap, så har dessa psykiska nejder liknats vid. Förtrollas av en mal med guldstoft på vingarna, av ett gåtfullt väsen som emanerar ur en spegel hållen på botten av en bäck, och av en bro av dimma som plötsligt framträder i en bergsnejd. Med mera, med mera; vill man ha spökhistorier varvat med ontologisk dialog, så är detta rätta platsen.

(Vill du köpa bok ett och bok tre för en billig summa, googla "Alvarfondens antikvariat", och väl där gå till "blandade böcker/ockultism mm". En ideell stiftelse detta, jag har inga ekonomiska intressen i den.)

John Ronald Reuel Tolkien

Tolkien skulle en gång betala in restskatten. På talongen skrev han: "Inte ett öre till Concord-planet!"

Concord var ett överljudsplan producerat av England och Frankrike. Det blev tämligen dyrt, med sprängda budgetar och tidsramar - men det blev ändå ett lyckat plan i sin art, välbyggt och dannt. Att Tolkien var emot det kan man om man vill hänföra till hans konservatism, fram för oxkärror istället, men han var antagligen inte ensam om sin motvilja så vi ska inte dra alltför stora växlar på detta...

Kämpa mot ondskan! Javisst ska man det. Men ondskan i Tolkiens böcker blir lite abstrakt, det är ju bara vålnader som svajar i mörkret och ropar "Ringen...! Ringen...!" Annat är det i, säg, Jüngers "På marmorklipporna", där ondskans representant är en på ytan jovialisk herre med ilexblad på jaktrocken, en gubbe som berättelsens huvudpersoner suttit och pokulerat med under gladare dagar. Sedan förändras denne fuling; denne Överjägmästare blir ledare för mörka makter i sin urskog, ett kraftcentrum som breder ut sitt välde över det ljusa Marina.

Någon dylik glidning märker man inte av som läsare av Ringtrilogin. Där är ondskan ond, punkt och slut. En viss feghet i att gå ondskan psykiskt in på livet och fråga denne varför den är så ond kan förmärkas.

Men sedan är ju detta symbolism, en gestaltning av mörka tendenser, ett slags förkroppning av tidsandan (boken förbereddes och skrevs under världskrigsepoken), så man kan ju inte begära att få alla siffror rätt. Det är symbolism i sin prydno, ett verk som kommer att stå sig, även när 1900-talets mörkare delar glömts och vi dragit vidare till ljusare marker. De gestalter som är Tom Bombadill, Elrond och Vidstige, Gollum, Arwen och Legolas, har tidlös prägel. Och landskapen i form av Vattnadal, Morias gruvgångar, enternas skog och Moria med gränsländer, ja det är gestaltkvalitet det med.

Jag kollar i "Tolkien Bestiarium" av David Day för att hitta något uppslag, något djupt att säga. Man ser bilder på fåglar och vargar, drakar och demoner, hober och hobbitar, smygande gärningsmän och beväpnade troll. Det är skarpkartong och krita, tusch och akvarell, olja och akryl, svarvitt och färg i en smakfull blandning; en drös med konstnärer, ja de förtjänar nog epitetet, det är inte bara illustrationer i dyr inramning. Ian Millers masverk, Linda Garlands softa, naivistiska former och Jaroslav Bradacs tuschlinje må framhållas.

Konsten att tolka Tolkien torde vara att både våga utelämna och lägga till. Man får inte stirra sig blind på hur saker och ting beskrivs i böckerna, nej man måste lägga till litegrann av sitt eget. Detta har konstnärerna i "Tolkien Bestiarium" lyckats med; man kan i verken se både Tolkiens värld och vår egen, både exotiska nejder och kända landskap.

Bekämpa mörkermårdar, gestalta ljus och liv och rädda världen och dig själv... i en dans till metallflöjt på värdshuset i Bri... Sedan kan man ju ta ledigt från Trilogins storvulenhet ett slag och läsa "Bilbo", en bok där form och innehåll gifter sig ledigt: elegant stil, äventyr och en känsla av lek präglar boken. "Beskåda en man som leker och du ser hans rätta natur" sa Goethe, och detta ser man förkroppsligat i "Bilbo". Ja även i "Breven till jultomten"; en marginell bok kanske, men skoj likaväl. Och med snygga illustrationer, Tolkien kunde verkligen teckna och färglägga.

"Bilbo" har även den författarens teckningar: styva grejer, hårt driven stilisering! Landskapen står i fokus och det är djup i bilderna, vilket kräver sin man när man blott tecknar och inte har pensel och olja. Ja, Tolkien måste in alles haft roligt när han skapade boken; den är lekande lätt, det finns inget som tynger den. Samtidigt har den sin egen undertext, i form av den mytologi som Tolkien redan utarbetat i "Silmarillion" som alltså skrevs före. Det finns något slags substans och allvar under alla de dråpliga äventyren.

(I detta inlägg gjordes som ni såg en jämförelse mellan Tolkien och Ernst Jünger. Mer av den varan får ni i min Vetsaga-artikel "Världskrig och fantastik"; klicka på "Vetsaga" i min blogroll. Och när ni väl är på sajten kan ni ju kolla in min "Hieroglyfer i skyn: sf, metafysik och symbolism", en något längre artikel.)

Silverrävens geografi

I norr ligger Skogen, en mossig mörkmård som sprider dunst och dimma, fanstyg och konstigheter, hemvist för Överjägmästaren och hans skaror. Hit ska råttfångaren från Hameln till sist ha begett sig, liksom den blev tillflykt för Villon efter domen, skingrade rövarband, kättare och stugsittare.

Söder därom ligger Campagnan, en fri betesmark med arkaiska bondgårdar, befolkade med troget folk såsom Belovar, herden bland herdar. En man att lita på, både i dryckeslaget och i striden, och då vid blodshämnden framför allt!

Söder om Campagnan reser sig så Marmorklipporna, en ås bevuxen med ginst och lejongap, lupiner och timjan, och befolkad av ödlor som solar sig på klipporna under middagstimman. Här bor också Otho med sin broder, blomstersamlande goddagspiltar med hjärtat på rätta stället; de har kontaker både i Campagnan och nere i städerna, hamnstäderna vid Stora Marina. Bortom detta vatten kan man ana Burgunds rika länder, och vänder man sig mot norr kan man se berg och glaciärer.

Så ser geografin ut i Ernst Jüngers "På marmorklipporna", ett härligt fantasiland som jag aldrig sett avbildad i någon utgåva, ingen tecknad karta har funnits med. Det hade väl blivit för down-market. Men sf-romanen från 1949, "Heliopolis", hade minsann en handritad och kolorerad karta i tyska originalutgåvan, signerad Werner Höll. Längst i söder ser man där fängelseön man passerar under öppningskapitlets seglats, ja man beseglar själva sundet mellan denna och den lyckligare ön intill som en gång hade sommarhus, men som nu endast blir mål för utflykter av ungdom som tänder eldar på marmorgolven och dansar i musisk yra tills sol går upp.

Huvuddelen av kartan upptas såklart av staden Heliopolis, med två landsporrar inramande hamnen à la Genua. Från hamnkajens mitt går kan man anträda en vandring upp mot kyrkan, vandra längs Corson som delar staden itu; på vänster hand har man organiskt gatunät samt ett palats, en klassisk maktboning för Prokonsuln och hans legitima arméfolk. På höger hand har man vanliga rutnätskvarter samt Landsfurstens pentagonala fäste, en mörk byråkratblaffa som utövar sin makt mer osynligt.

Pentagonalt var ordet, och vid samma tid som boken skrev byggde ju jänkarna sitt Pentagon, försvarshögkvarteret i Washington. I sin ursprungliga plan skulle byggnaden ha saknat fönster, vilket skulle ha gjort den till en väl skyddad bunker i det krig man fruktade komma (och det skulle nog gett visst skydd mot det plan som störtade där 9/11) - men så som sakerna stod så beslöt man sig för att ha fönster ändå. Idén som sådan var ändå ganska talande, och Jünger förevigade den i sitt landsfurstetempel.

Så kan vi titta på "Eumeswil" från 1977, ännu en framtidsstad i Silverrävens fatabur, men denna har ingen karta på försättsbladet. Jag tror heller inte det behövs; berättarstilen är starkt subjektiv och någon tidslinje finns inte, några målande vyer av miljön ges inte. Men där finns förvisso detaljer, som Kondorens tvingborg, hans kasba på ett krön, och fågelrika marker vid en flod, en borgerlig stad och en hamn och så vidare.

Vid "På marmorklipporna" och "Heliopolis" tycks Jünger ha haft en fix karta som han skrev utifrån, men vad gäller "Eumeswil" lät han staden bara hända. "It's all in the mind"...

Clark Ashton Smith

Who has seen the towers of Amithaine
swan-throated rising from the main
whose tides to some remoter moon
flow in a fadeless afternoon...?
Who has seen the towers of Amithaine
shall sleep, and dream of the again.

Det är poeten C. A. Smith det rör sig om ovan. Annars sitter jag här med novellsamlingen "Out of Space and Time" vol. 2, med texten om demonen Charnadis som sitter och berättar för en nymf om sina resor i omöjliga rymder, om " ithyphallic runes", om "cities taken by ineluctable snow" och om "stupendous oceans where each wave is like the rise and fall of the Himalayas". Så når han forna havsplaneten Sadastor, nu uttorkad förutom en källa i en klyfta, där en sjöjungfru träffas på. Hon berättar drömskt om sin havskarriär: om sina dar då hon drog ner drunknade sjömän till sina lockande gemak på havets botten, och trådde en lustiger dans med dem bland strypande tång och glittrande pärlor.

När nymfen är klar med sin story dör hon och Charnadis flyger vidare till nya, unga världar för att skudda av sig stoftet, en sann dandy i demonhamn. Ja det är mycket dandyism i Smiths fiktion, det är död och föruttnelse och nedgång och fall, men allt kickas iväg med en ironisk klackspark. Gefundenes fressen för alla som inte vill veta av någon tragik. Å andra sidan kan ju påklistrad tragik vara nog så jobbig, olyckliga slut som bara tjänar att flagga texten som fin och seriös; hos Smith slipper man det, här är allt formlek och yta, textur och ordmums och l'art pour l'art. Det är gammeldags dikt om gammeldags ämnen à la Frans G. Bengtsson, och likt den gode FGB så hade CAS rätta klangen och rytmen i sina alster:

Rememberest thou? Enormous gongs of stone
were stricken, and the storming trumpeteers
acclaimed my deed to answering tides of spears,
and spoke the names of monsters overthorwn -
griffins whose angry gold, and fervid store
of sapphires wrenched from mountain-plunged mines -
carnelians, opals, agates, almandines,
I brought to thee some scarlet eve of yore.

Novellen om Charnadis var bara drygt fyra sidor lång. Ännu kortare är "From the Crypys of Memory", om en skuggtillvaro i ett epigonland beyond the Beyond: exquisit prosapoesi med glosor man inte ens hittar i Longman Dictionary. Och "The Shadows" som avslutar boken är lika kort den (2 s), med "fretted windows", "the undesecrated seal of death" och "a meaningless antic phantasmagoria". Men den duger att läsa om, även av en som likt mig mest gillar stram poesi, haiku och språkmaterialism, raka motsatsen till Smiths juvelsmide.

Men så finns här ju lite längre noveller också, bland annat "The Last Hieroglyph" om en quest som slutar med att pilgrimen själv skrivs in som tecken i den bok han läser. Samt den om en romantisk poet som önskar sig bort och hamnar på en regnbågsskimrande djungelplanet ("The Monster of the Prophecy"), och en story från ett utlevat hov ("The Death of Ilalotha") och en story från Mars med viss modern prägel, med moderna astronauter som utforskar en grotta ("The Vaults of Yoh-Vombis"). Gillar man fet, flödande prosa och lite omständlig berättarstil är detta great, asså. Om inte annat är det ett roligt alternativ till Campbell-erans prosaister, som ju uttryckligen förbjöds att pryda sina alster med atmosfär och purpurne skuggor.

For trumpets blare in Amithaine
for paladins that once again
ride forth to ghostly, glamorous wars
against the doom-preparing stars.
Dreamer, awake! ... but I remain
to ride with them in Amithaine.

Fantasy och symbolism

Mythago Wood. Smaka på ordet.

En dimensionernas korsväg: "the deeper you look into it the deeper it looks into you". Ju djupare du vandrar in i skogen, dess djupare vandrar du in i ditt psyke - och dess fler arektyper ser du, alltifrån tomten och Robin Hood till första världskrigets "Harry Hellfire" och Pan, östgöta nio riddare och whatnot.

Du går in i skogen och ser energier, som sedan förkroppas till det ena och andra av din fantasi. Tenderar du att se Robin Hood klädd i grön hätta, trikåer och snabelskor så visar han sig så för dig. Du bestämmer!

På denna idé har Robert Holdstock byggt sin roman. En man bosätter sig i ett arvehus, läser sin fars anteckningar om skogen och vad han däri funnit, och går till sist själv ut i skogen och möter fläktar från det arkaiska. Likt en Södergran kan han utropa: "vad som hänt i sagan ska hända även mig!"

In alles är "Mythago Wood" en styv uppvisning, en skön blandning av saga och idélitteratur, en seriös fantasy. Men vad finns det mer för tunga idéer inom fantasylitteraturen? För ytterligare exempel på fantasyromaner som talar både till intellektet och själen, som har ett drag av symbolism?

Tja, en trop som både är djup och som har sin sköna klang, som både talar till ande och själ, skulle vara scenen i "Härskarringen" där Legolas berättar för Gimli om några vackra grottor de ska uppsöka, kulörta tunnlar med vattenkonster och juveler infattade i väggarna. Där ska de gå, från sal till sal, "as if passing from a dream to another"...

Nog kunde gamle Tolkien gestalta sin värld i minnesvärda runor! Han förstod vad detta med symbolism var, han var ingen predikant som polaren C. S. Lewis. Det förekom till exempel ingen formell religion i Tolkiens romaner, han märkte det själv under genomläsningen och strök därför alla eventuella spår av det inför slutversionen; ingen psalmsång, inget offrande, inget hokus-pokus skulle finnas i Midgård. Kanske en och annan trollformel föll över Gandalfs läppar, men fundamentalt avgörande för storyn var det aldrig.

Ondskan besegras genom handling, genom veritabel marsch mot mörkrets hjärta - och med hoppets stjärna i fjärran. Allt det Tolkien ville säga gestaltades i dylika evokativa symboler. Och det är jag honom tacksam för, det gör honom märkligt nog till en djuping - men en subtil djuping, ty goddagspilten som bara vill ha underhållning, l'art pour l'art frikopplad från världens grå, märker inte att han här bjuds innebörd och eidos.

Om Tolkiens idégrund för sin story kan man läsa mer på bloggen "Café Exposé", under rubriken "Tolkiens kristna mytopoetik".

Nå, mera tung fantasy? Le Guins koppling till Jung har jag nämnt nedan ("En himla massa böcker"), och Moorcocks eventuella innebörder spånades det kring i "Multiversums mytolog". Så jag får väl dra en spader och inlemma Castaneda i fantasylitteraturen - jag menar, visst var denne en etnolog och fackman, men ju mer han höll på med sitt indianprojekt märkte han att det inte gick att bara iaktta, man måste delta också, och då förlorade han objektiviteten. I sträng magisters ögon blev hans texter nu ren fiktion, och det kan bara glädja oss som gillar fantasy. Men inte bara som lustläsare, för i verket finns en symbolisk sanning som går bortom den vardagliga.

I Castanedas böcker möter man en fjäril med guldstoft på vingarna, silverne kråkor som betyder död, språksamma ödlor och själlösa figurer i ökenskymningen, diffusa energier som tar form efter din fantasi - som i "Mythago Wood". Du drömmer medvetet, går in i din dröm och styr den - och möter din drömmande partner där, och ni ger er av till omöjliga länder.

Du finner tung ontologi och djup varaförståelse, färdas längs landskapets kraftlinjer och ser alltings eidos, alltings substans och sanna vara. Du möter Den store anden, "the Spirit" och lär dig skaffa energi från jorden, "imperceptible jolts of invigourating energy". Du lär dig memento mori, att bedriva din vardag strategiskt och att stävja din känsla av betydelse, krossa din egoism till förmån för identitet med ditt sanna jag.

Och i en av de senare Castanedaböckerna finner vi dikten "The Conditions of a Solitary Bird", som perfekt gestaltar detta med sökande, esoterism och eremitskap:

The conditions of a solitary bird are five:

The first, that it flies to the highest point;

the second, that it does not suffer for company,
not even of its own kind;

the third, that it aims its beak to the skies;

the fourth, that it does not have a definite colour;

the fifth, that it sings very softly.

(San Juan de la Cruz, "Dichos de Luz y Amor")

Multiversums mytolog

"Marvels upon marvels": detta var vad medeltidens riddarromaner urartade i. Säger Michael Moorcock i "Wizardry and Wild Romance".

Det är de så kallade Amadisromanerna det gäller, de första fantasyromanerna om man så vill. De var en utgrening på trädet som bestod av Eschenbachs Graalsstory, Tristan och Isolde, Mabinogion och andra innebördsrika verk, riddarlegender med en ideell kärna. Så kom flotta epiker och äventyrssugna swashbucklers och skrev fler berättelser om riddare, med element tagna från de gamla goda verken men nu berövade sin innebörd: det var äventyr för äventyrets skull och "marvels upon marvels", såsom jakt på skatter, besök på förtrollade öar, möten med trollpackor och kamp mot odjur.

Amadisromanerna florerade på 14-1500-talet, och i och med "Don Quijote" fick de sig en knäck, den sorglige riddaren med rakfat som hjälm hade förläst sig på just Amadisromaner. Att dessa stories (döpta efter verket "Amadis de Gaul") även inspirerade conquistadorerna i deras jakt på sagostäder i nya världen hör också till saken. Dessa fann förvisso sina Cuzco, Tenochtitlan och Teotihuacan, men auran kring dessa händelseförlopp är så mörk att vi inte har mer att hämta där, vi som vill drömma oss bort i sublima världar.

Så var hamnar vi? Fantasylitteraturen levde förvisso vidare, moderna verk skrivna med medeltidsepos som förebild. Moorcock skildrar genrens framväxt i sin bok, men han gör sig som antytts ingen illusion om deras beständighet: det är bara äventyr, "marvels upon marvels". Det hindrar inte att det kan finnas en hel del innebörd i dem ändå, som i Tolkiens verk. Nog bör man se dem som de romaner de är; man ska undvika att jämställa dem med arkaiska legender à la Mabinogion, Conte de Graal osv, men för den skull behöver man inte slänga ut barnet med badvattnet. Det finns ingen lag som säger att all 1900-talsprosa måste vara degenrerad.

Man kan hitta ett och annat även i föregivet ytliga fantasyromaner - ja, även i den cyniske Moorcocks egna texter! Han har utmålat sig själv som luttrad hackwriter, only in for the money med sina Eternal Champion-serier, men ibland finner även en blind höna ett korn. von Bek i "The War Hound and the World's Pain" finner ju sin Graal och ser även en skymt av himlen på slutet, överfalls av en känsla av förståelse. Och protagonisten i "The Dream of Earl Aubec" kommer till ett slott vid världens ände, och möter där en kvinna som manar honom att fortsätta ut i Kaos för att lägga nya länder under kunskapens spira; låt Ordning emanera ut mot kosmos ändar, från sanningens urkälla som är det Ena. Och i "The Sailor on the Seas of Fate" sitter några hjältar strandsatta och försöker förgäves finna vägen till Tanelorn, sanningens pleroma - tills någon kommer på att de måste söka sanningen inom sig. Och vips står den skimrande staden för deras blickar.

Se där vilka esoteriska växlar man kan dra på en föregivet nihilistisk författare. Men författaren vet inte alltid vad han skriver; i skapandets högvarv befinner han sig i trans, onåbar för sina vardagliga fixa idéer. "When I am open I am the Artist, when I am closed I am Brion Gysin" sa denne poet.

Författaren kan hävda att han avser det ena och det andra med sin text, men som littvetare får man inte fastna i denna fälla. Sån där intentionell kritik är ingen kritik alls, man måste se texten i sig. Och Moorcocks texter i sig, granskade här och där, säger mig att där finns esoteriska spånor. Som jag försökt visa ovan.

Men sen då, nu när den tunga filosofiska biten är avklarad, vad återstår? Jo, så klart den kära stofilen "lästipsaren", bokmalen som bor i en smatt i Babylons bibliotek och bara läser och läser, och är såå lycklig... Ja, vad har han att säga? Han säger att romanen "The Sleeping Sorceress" i Elricserien är rätt rivig (boken även känd som "The Vanishing Tower"), samt "The Weird of the White Wolf" och "The Bane of the Black Sword" med noveller om samme Elric har sina poänger. Samt Erekosëromanen "The Eternal Champion", Corumboken "The Bull and the Spear", andra trilogin, och första Corumtrilogins "The Knight of the Swords".

Här finns förvisso mycket. Kanske är mycket bara välformulerat snömos, "middlebrow"-prosa med hyfsad miljöskildring, hyfsade intriger och hyfsade porträtt. Ja kanske - men utöver det råder här och där en skön stämning, ett tideljus faller över tingen och en känsla av äkta äventyr infinner sig. Moorcock skojar inte bara bort sitt värv, han tar det på allvar: här råder "die Gefühle, im Ernstfall zu stehen" som tysken säger. Om detta allvar sedan bara är påklistrat är en annan femma; kanske är "Dancers"-trilogin ärligare härvid, där tas ju inget på allvar medan jorden går under, tra-la-la...

Moorcocks fantasy är som Amadisromanerna, med en liten gnutta Don Quijote: det är riktiga äventyr, men med en omisskännlig ironisk touch här och var. Och så finns här ju en hel del annat som gör dem värda sitt salt: rapp och elegant stil, behändigt format (inga tegelstenar) och förekomsten av roliga cross-overs à la Marvel. Och inte minst idén om Multiversums parallella världar: oändliga möjligheter, oändliga drömmar. Allting finns i Multiversum, i Guds minne går inget förlorat!

Lord Dunsany: Huset vid världens kant

Gå bort i skogen intill ditt hyreshus, vik av på just den där stigen, se hur allting börjar bli en smula dimmigt och sagoaktigt - men förfäras ej utan fortsätt bara, se hur tingen träder fram ur sig själva och allting blir besjälat. Och innan du vet ordet av har du sett Pan, Drömkaravanen, Den förtrollade ön och Smaragdeburgs gröna skimmer i fjärran.

Edward John Moreton Drax Plunkett, earl of Dunsany. Gillade hundar. Hade varit i första världskriget. På sitt gods, när han återvände från jakten, kunde han skjuta prick på klockan så att den klingade, då visste betjänten att herrn var hemma...

Dunsany skrev även pjäser, bland annat "A Night at an Inn", med något slags twist på slutet. Omtyckt att sätta upp av fängelsekunder av någon anledning. Att som det där svenska gänget spela Beckett var alltså inte någon ny idé i sig, det nya var bara att man skulle åstad och sätta upp fanstyget på en riktig teater, utanför murarna. Fångar i temporär frihet, gissa vad som hände... Har blivit en film med Björn Kjellman.

Segla på drömfregatter, sök Blimflims diamanter, debattera med flaskanden, ät av solens äpplen, dansa med brummeldjuren på lövängarnas prassel. Kort sagt: ändra medvetandenivå, turn on, tune in och sätt segel mot förundrans länder. Detta är Dunsanys värld.

Nedan nämnde Arthur C. Clarke mötte en gång lord Dunsany. Det var 1951. Han hade med sig ett ex av "The Charwoman's Shadow" (1926) för att få den signerad, och det fick han såklart - med gåspenna och allt, lordens sedvanliga skrivdon. Samtidigt som signeringen passade Dunsany på att ändra i sin bok; ett "The Country Towards Moon's Rising" blev "The Country Beyond Moon's Rising", det lät visst bättre så. Det kan man förstå - men det är å andra sidan höjden av pedanteri att göra så, det förstör bokens aura. Kladda i en tryckt bok, hm... Det sägs att trycket adlar; halvheter och enstaka missar lägger sig med tiden så att säga, bleknar och absorberas av helheten. Ingen annan än författaren märker dem.

Dunsany var en av Lovecrafts förebilder, se bland annat "The White Ship", "The Dream-Quest of Unknown Kadath" och "The High House in the Mist". Allt annat lika hade lorden en elegant, drömlik kvalitet i sina berättelser, och han tog samtidigt det fantastiska på allvar, skojade inte bara bort det i urban anda. Man frestas säga att han hade sett det han skrivit om, det finns en autencitet i det hela: "Si, karavanerna startar"...

En av novellerna i aktuell bok är "Andelsprutz' vanvett", om en öken dit själarna av döda städer beger sig. Där kan man höra gatubuller från antikens Rom, torgförsäljares skrik från Konstantinopel och stadsvaktens rop från det medeltida London. En annan novell handlar om ett palats där man ser gryningen genom ett fönster och skymningen genom ett annat: planet med heliostationär bana? Men Dunsany gör ingen sådan reduktion utan låter drömbilden stå.

Boken gavs ut av Sam J. Lundwalls "Fakta och fantasi" på 90-talet.

Tidningsbud

Clark Ashton Smith var en amerikan född 1893, novellist, poet - och fruktplockare. Kanske hade han svårt att förena dessa roller; man såg honom i vart fall aldrig skriva om sitt vardagskneg, sitt levebröd på de californiska fruktfälten. Han skrev bara om fantasiländer som Atlantis, Lemuria och Poiticesme.

Sådan var han - men själv tänkte jag (utan jämförelser i övrigt) inte tiga om mitt levebröd, ett lika oglamoröst sådant - för det är inget mindre än tidningsutdelning. Härmed en A-Ö i ämnet.

A - arbetshandskar, som måste vara av svinläder, "lyxprylar" och inte såna däringa gråblå som går sönder efter en vecka.

B - Bladet, lika med Svenska Dagbladet, en av många blaskor man delar ut och sedan läser, man får ju överex vet ni. På lördagarna skriver de om konst.

C - cykel; jag cyklar runt på mitt distrikt, har många radhus där man kan rulla förbi och bara tjonga in tidningen i lådan.

D - distriktet, som ligger i stans mellanzon, har både hyreshus och radhus och klockas in på två timmar eller så.

E - effektivitet, som uppnås genom att ha rytm i arbetet, att likt Musashi följa sin egen rytm och inte distraheras av annat (som smågluttande på tidningarnas förstasidor medan man går).

F - fel; det händer att man stoppar fel och då får man en reklamation, och det vill man inte för det stör rytmen.

G - gratisex; jag skänker bort överex sa jag men ibland kan de vara bra att ha, som TV-bilagan...

H - handdator; vi har s k Blackberry, frän handdator i svart hölje med liten skärm och scrollfunktion osv, där står alla abonnenter och det är ju grreat asså.

I - indragningar; har en abonnent slutat prenna på sitt blad rubriceras det i datorn som "indragning".

J - "jävlar-anamma", glatt humör man antingen har eller inte har.

KLMNOPQR - reklamation, kallas "rekis" på yrkesjargong.

S - stå på tramporna vill jag inte göra, inte ens vid en viss uppförsbacke på väg hem, för det förstör den där ack-så-viktiga rytmen.

TUVXYZÅÄÖ - övrigt, som är att vinter eller sommar, snö eller barmark får inte stoppa en - för tidningen måste alltid fram, hela året raka spåret!