Bifigurer i brännpunkten

Regi är till 90% casting, sa en regissör. Adelsmärket på en pjäs är birollerna, sa en kritiker.

Birollerna gör komedin vill jag mena. Se på våra sitcoms, se på "Nanny" till exempel. Nog är Fran Drescher och "Maxwell Sheffield" samspelta, men alla andra figurer i denna serie är släta figurer.

Å andra sidan: de bra komedierna är de som har bra biroller. Tänk "Ellen" med Joely Fischer, Jeremy Piven med flera som sparringpartners. Och tänk "Joey" med syrran, systersonen, Jennifer Coolidge och agenten med flera: det betalar sig, det blir ett slags kritisk massa med rätta figurer i birollerna. "Seinfeld" och "Curb Your Enthusiasm" tycks mig också ha lyskraft i birollerna, det är inte bara Jerry och Larry David som lyser.

Jag följer TV-serien "Life"

TV-serien "Life" håller stilen. Den var bra från början, och även efter fyra-fem avsnitt sitter man som klistrad.

Hela konceptet funkar: det är dels en ramstory, där den fordom fängslade polisen Crews ska lösa gåtan kring vem som satte dit honom, samt avslutade kriminalfall i varje avsnitt. Men dessa fall är inte bara lösa trådar, utan belyser något. I går kväll var det till exempel Crews' kvinnliga kollega som fick fejsa en tvehövdad demon: sprit och våldtäkt.

Denna serie arbetar med små medel. Som till exempel i skådespeleriet: små gester och kontrollerade fysionomier. Och Crews zenvisdom känns äkta, den piggar upp jämfört med CSI-Carusos cynismer eller "må dåligt"-köret hos Wallander & c:o. Igår sa till exempel den gode Crews, helt en passant, att man måste älska ögonblicket, gilla läget, trivas där man just nu befinner sig. En grundbult även i mitt credo.

"Life" har en tonträff som är svår att fånga. Man kan bara se den (TV 3 tisdagar, 20.00). Och läsa mer om första avsnittet, som jag skrev om här.

(Målningen är Giorgiones "Stormen".)

Genom porten

Man snackar om "Stargate" dessa dagar, det har blivit ett begrepp. En sf-serie på tv, en lättsockrad produkt med låtsasdramatik och fräna repliker, rymdskepp, aliens och dimensionsportar. TV6 kör dess 100 episoder om och om igen, den gamla serien, grundserien som hette "Stargate SG-1". (Det finns en spin-off som heter "Stargate Atlantis"; den går på prime-time.)

"Stargate SG-1" är en okej serie, den är lyckad utifrån sina förutsättningar. Man kan förbigå sånt som bra rollbesättning och rätt påkostad scenografi, för det är intrigerna som fascinerar. Legenden är att det på 1930-talet hittats en gåtfull artefakt i Egypten, en hyperrymdsport, en port till stjärnorna som man med tiden lärt sig använda - men det är top secret, government denies knowledge! USA:s flygvapen tar sig så via denna Stargate till främmande världar, möter främmande folk och får del av avancerad teknologi. Med tiden invigs även England och Ryssland, ja alla stormakters regeringar får sin del av kakan.

Det smarta med intrigen är att det hela utspelas i nutid, i tidigt 2000-tal, och därmed kan figurerna otvunget prata om filmer, kändisar och populärkultur mellan varven. Civilt kör de även dagens bilar, bor i moderna hus osv, en skön ikonografisk detalj. Amanda Carter körde till exempel en stålgrå P1800 härförleden.

Sedan kan intrigerna själva förläggas lite varstans: här på jorden när det gäller kamp mellan flygvapnet och CIA och annat, eller i rymden och på främmande världar. Scenografin är som sagt relativt påkostad, det är inget studioharvande som i Star Trek.

Med andra ord har denna serie en skön mix mellan nutid och oändlighet, mellan vardag och fantasterier. Det måste i all fantastik finnas små vardagliga detaljer, det bara förhöjer graden av det sublima.

Vi skriver juni

Det doftar tall, solvarm tall. Vi har värmebölja som resten av landet, och här i Eriksberg skapar det en speciell arom. Det är mycket tallar här, uppländska tallar förvisso med sina krokiga stammar, ser ut litegrann som de vore ryggmärgsförtvinade - men nu ska vi inte vara negativa, nu ska vi gå ut i nejden och hälsa tall och björk, hägg och syrén och sjunga lov till Moder Jord, till Vårgudinnan Ostara och alla andra smärre devas, nymfer och områdesandar!

Jag ser dessa dar på Gordon Ramsay, "Den elake kocken" på TV8. En smart man. Och en ganska typisk kock: en lyxhantverkare som är ful i mun, svär som en borstbindare. Jag menar inte att alla kockar svär och är elaka, men frestelsen att leka köksdiktator är förvisso stor, it goes with the territory. Vissa blir då sura och griniga, vissa bevarar gentlemannen i sig, och åter andra, som Ramsay, kryddar varje mening med en svordom men har ändå glimten i ögat.

Och han vet hur krogar ska drivas. Han möter både lyxkrogar och enklare krogar på sin väg, krogar som går dåligt, men ett genomgående drag tycks vara att man har för många rätter på menyn. En lyxkrögare kan vilja imponera med sin bredd, och en amatörkock kan vilja dölja sin okunskap med den ena och den andra skryträtten, tillagad med fusk. Lösningen för båda är att kapa antaket rätter: tre förrätter, fyra varmrätter och tre desserter kommer man långt med. Men då ska man se till att dessa är lagade och inte inköpta halv- eller helfärdiga, och att råvarorna är bra (tjatig anmärkning detta, men många bryter mot den).

Sedan måste såklart köket och servisen kunna kommunicera, och köksmästaren måste ta kontroll över sitt kök och sitt kall, han måste vilja vara kock, måste kunna stå för det han gör. Måste ha yrkesstolthet. Ännu en tumregel som Ramsay bankar in i sina adepter, är att man kan göra mycket med billiga råvaror. Till exempel äkta skinka, ej pressad utan typ julskinka som man själv kokar och griljerar, kostar inte så mycket, men kan användas till mycket: på varma mackor, i grytor, som såsgarnityr osv. Och grisfötter, tunga och oxsvas går att göra mycket skoj med, bara man gifter dem med rätt tillbehör (palsternacka, scallops, kålrotsmarmelad mm). Och grönsakssoppor är alltid billiga att göra, men lagade från scratch och serverade varma i finkrogsmiljö gör de alltid kunden nöjd.

Sånt har jag noterat när jag sett Ramsays program. Är själv gammal kock, därför är programmet så lärorikt: man förstår hur han tänker, that motherfucker...

Jag är kock. Och vill ni läsa den kokbok jag själv gett ut, se etiketten "Den musiske matlagaren". 45:- inkl porto, som hittat. Du kan även köpa den på SF-Bokhandeln på Västerlånggatan 48 i Gamla Stan, Stockholm, för 98:-. Även SF-Bokhandeln i Göteborg har den: Östra Larmgatan 16. Bägges öppettider är måndag till fredag 10-19, lördag 10-17 samt söndagar 12-16.

Dr. Phil, Paul, Saira, Tim, James och Coby Smulders

Folk kommer till honom med sina problem. Och han säger till dem: "Ryck upp dig!" Och det är skönt att se.

Det är sant det han säger: man är själv ansvarig för sitt liv, måste själv styra upp sin situation. Lite hjälp på vägen kan behövas, men när det kommer till kritan är det den egna viljan som måste väckas. Annars är man förlorad.

Det är "Dr. Phil" jag talar om. Texanen Phil McGraw, en kostymgubbe med viss kärv charm, som hjälper folk som försöker döda sig, som knarkar, som äter ihjäl sig. Och mycket mer. Vill man ha lite handfast livscoaching kan man kolla in detta program. TV4+, vardagar kl 19.

Annars undrar jag dessa dar hur det ska gå för vännerna i "The Apprentice UK" på TV8. Vem ska vinna av Paul, Saira, Tim och James? I ett flertal veckor har de tävlat i konsten att sälja blommor, konstruera en leksak, köpa diamanter och plommonstop, göra reklam för osäljbara produkter och sälja hemlagad mat på en bondemarknad. De har fått stå till svars för sir Alan Sugar, en bister self-made man; det är ett aspirantskap hos honom tävlingen gäller. Mycket strategi, mycket corporate bullshit, mycket ansvar och delegering och adrenalin och östrogen - och mycket bra TV-underhållning, det behöver jag väl inte säga. Finalen på måndag 18.45 eller därikring.

Vad mer ges det på TV dessa dagar? "How I Met Your Mother" på TV3 kl 17.30 kan vara skoj, om några 30-somethings i New York. Många skämt går ut på att dissa Coby Smulders rollfigur, en kanadensiska; i ett avsnitt visade det sig att hon aldrig ville följa med till shoppingcentrat, "the mall", och skälet var att hon för tio år sedan varit popstjärna i Kanada med låten "Let's Go To The Mall"... En åttiotalslåt med alla tillbehör, fast den kom 1993 - för 90-talet kom inte till Kanada förrån 1994... Jag tyckte det var kul.

(Målningen som smyckar detta inlägg är av Helmer Osslund.)

Polis och zenbuddhist

"Sun's shining... the weather is fine"...

Han står och tittar in i solen. Hans kollega ropar på honom: "Vakna! Vi har ett mordfall att lösa!" Endast långsamt vänder han sig om och följer sin kollega. Han är en polis som suttit inne på falska anklagelser, men nu är han fri, fått miljonskadestånd och har återfått sitt polisjobb. Han jobbar på prov, är underhuggare till en yngre kvinnlig komissarie.

Första avsnittet av TV-serien "Life" sändes igår. Den hade många fina detaler. Polisen Charlie Crews' egenheter utvecklades medan han och kollegan löste ett mord. Han har blivit lite vrickad av att sitta inne, pratar för sig själv och tänker högt, men han hade hållit sig uppe under fängelsetiden genom att läsa en bok om zenbuddhism. Så när han nu, i detta avsnitt, var på besök i ett fängelse och pikades av två vakter (han ska ha dödat en vakt när han satt inne, inte populärt i vaktmannakåren) höll han på att få spel, men så sa han bara:

- Ilskan har inget mål, ilskan är improduktiv. Det man är arg på tycker man är viktigt. Jag tycker inte ni är viktiga...

Och så gick han därifrån.

Kul var det när han körde den bil han köpt för skadeståndspengarna, en svart Chrysler Crossfire. I buddhistisk anda sa han medan han körde:

- Jag är inte fäst vid denna bil. Jag är inte fäst vid denna bil. Nåja, jag är lite fäst vid denna bil...

Och så var det eldstriden mot en misstänkt i ett sjabbigt hus. Den misstänkte var beväpnad och öppnade eld, men till slut fälldes han av Crews' vapen. Denne hann fram innan han dog, tog tag i honom och sa lugnt: Just go back to sleep...

Vårt liv här nere är blott en illusion, en dröm. I himlen däremot har vi vårt sanna vara.

Att som polis säga några ord på vägen åt en döende: en fin gest. Och det är sånt som även förekommer i verkligheten. I boken "Snutliv", om amerikanska poliser, förekom en polis som sa att han ville kunna göra detta, säga något mänskligt åt en döende, om han så är kriminell eller kollega. Han ville själv inte dö i en gränd, ögnad av en passerande luffare som säger: "Fy fan, du ser för djävlig ut..." Således: "Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, ska ni göra mot människorna."

Skådisen som spelar Crews, Damien Lewis, ser ut som en rödhårig Steve McQueen. Som röd tråd genom serien ska gå Crews egna spaningar, hans egen utredning kring varför han åtalades och dömdes för det där han inte hade gjort. Kanske värt att följa. Vi lär i alla fall få veta att de små sakerna i livet är det som ger det guldkant, det har ju Crews insett efter livet bakom murarna: solsken, fågelsång... Andra skojiga detaljer i serien är all ny teknik, mobiler och internet (han satt visst inne länge) som Crews får möta: "Du kan inte fotografera med den, det är en telefon"...

"Life": en ovanlig titel på en polisserie må jag säga.

Pop Model

Jag fyndade Michael Strunges "Kristallskeppet" nere på Västertorg. "Jag hyllar den nya elektroblå poesin / med ett tenebre-maia-zeneso"... Fem spänn.

Idag är det lördag.

Om man ska bli modell måste man vara minst 1,70 lång, ha perfekta tänder, symmetriskt ansikte och gärna en aning brett mellan ögonen. Det sista gör sig bättre på bild än ögon som sitter tätt.

Detta har jag lärt mig av att se på TV, "Americas Next Top Model" och liknande program. Det är en härlig värld denna modellvärld, en smula fjollig men det får man ta. Många intressanta aspekter finns.

Som detta med vilka etniska grupper modellen bör komma ifrån, om vi talar toppskiktet av modeller. Ett slags salongsrasism detta. Dagens noteringar är i alla fall: gärna rysk-slavisk och nordisk (angloamerikansk), men sedan blir det svårare. Visst finns det svarta och asiatiska modeller, men det är mycket trängre i facken här, endast en åt gången tillåts bli stor.

Varför är det så här då? Varför är till exempel inte sydeuropeiska/latinamerikanska modeller gångbara? Ja säg det. Det bara är så. Det är ett stildrag.

Nog finns det asiatiska toppmodeller, men märkligt nog inga japanska sådana. Inte ens om det ska mannekängas kläder i Japan finns inhemska figurer att tillgå, nej allt är importerad arbetskraft. Japanskor anses inte modellsnygga nog, de har till exempel lite för korta ben. Låter detta rasistiskt kan jag bara säga: lugn min vän, det är salongsrasism...

Vad gäller fotomodellernas historia kan mycket sägas. Viktigast var nog ändå skiftet från 50- till 60-tal, när den tantiga looken ersattes av en flickaktigare stil. Engelskor som Jean Shrimpton och Twiggy gick här i täten. Se Farbror Sid (länk i blogrollen) för bilder på dessa. Eller googla.

Tävlingsdokumentären "Americas Next Top Model" har varit kul att följa i några år. Roligt med Tyra Banks som programledare, en modell som även kan skådespela. Hon kan konsten att dra ut på elimineringarna, konsten att ge 15-sekunders kritik, konsten att få allt att låta dramatiskt. Hon hade till exempel en roll i "Coyote Ugly", hon kan det där med scenkonst. Annars är snacket om toppmodellernas bristande skådespelartalanger lätt överdriven. Få har väl lyckats i seriösa sammanhang, men gästspel i komedier och videos kan ofta bli lyckat. Se till exempel Cindy Crawford med flera i ett två-avsnitts "Tredje klotet från solen" (invasion av supermodeller från Mars!), Linda Evangelista i George Michaels "Freedom", Stephanie Seymour i Guns 'n' Roses "September Rain" och Heidi Klum i "Spin City".

Denna Klum hade ju ett eget program: "Project Runway". Här var det plötsligt designers som stod i centrum, modellerna var bara bifigurer. En märklig känsla: det var ju detta allt handlade om, att skapa kläder, medan att visa dem är skäligen underordnat! Men var sak har sin tid. Att mannekänga är för sin del litegrann som att vara stumfilmsskådis, man måste kunna uttrycka mycket med ansiktet.

En härlig värld detta. Att posera och uppfylla fotografens intentioner, kunna skapa ett konstverk (Kleinkunst) i ett slags dialog ("höj hakan, ner med armen, le med ögonen"), ända till den lyckade upplösningen: "You nailed it!" Så nog är modeller värda sitt salt.

Modeller är kvinnor. Manliga modeller tjänar inte lika mycket. En kvinnokult - och gärna det. Kvinnokläder kräver sin man, kräver sin konst, medan manskläder ser likadana ut år från år. Men ett stort aber i sammanhanget, en intressant sak jag fick veta på "Project Runway", var att manskläder må vara enkla att designa, men de är mycket svårare att sy än kvinnokläder. En sidenkavaj måste vara absolut felfri i sömmarna, medan man i en klänning med 40 applikationer kan dölja felen mycket lättare.

Det är som en ädelsten med många fassetter: om man missar en eller annan gör det inget, den allmänna briljansen döljer småfelen.

(Not: Bilden av Heidi Klum är tecknad av Pit Hammann.)

Låna Svensson

Ni kan låna den på universitetsbiblioteken: i Uppsala, Lund och Göteborg.

Vad? Min novellsamling "Eld och rörelse" så klart. Endast läsesalslån dock, sån är deras princip för skönlitteratur. Men de har även fått pliktex av "Den musiske matlagaren", min kokbok, och eftersom det är en faktabok går den att låna hem.

Så vill ni kolla in dessa böcker i verkliga livet, gack åstad till UUB, LUB eller GUB och beställ fram... Ni som läst mina inlägg om böckerna här på bloggen, men ännu tvekar om köp, skynda till er lokala universitetsbibbla. Och ni som inte vet vad jag talar om kan kolla respektive etikett här till vänster, boktitlar = etikettnamn, och läsa mer...

I kokboken finns ett kapitel om hamburgare, och där nämner jag flyktigt "Supersize Me" av Morgan Spurlock. Nu i helgen såg jag denna film: en svidande vidräkning med McDonald's, en kul dokumentär. Jämför man med Michael Moores dokumentärer så var denna effektivare, kändes på det hela taget ärligare. Spurlock angriper "bara" ett snabbmatsföretag, Moore angriper Bush och hela västvärlden - och då sympatiserar jag med den förre, det är mer hanterligt helt enkelt. Både Spurlock och Moore är vänsterfolk, fina killar med fina budskap - men Spurlock har närmare till skrattet samtidigt som han behåller fokus för filmen: ner med McDonald's, ifrågasätt dem! (Mer om Moore för övrigt under etiketten "film och TV": "Sankt Michael".)

Inte så att jag själv hatar McDonald's, jag ser inte snabbmat som vårt värsta gissel. Men Spurlock hade rätt på en, avgörande punkt: ingen behöver en liter Pepsi och ett kvarts kilo pommes till varje hamburgermeal - och det där Supersize-erbjudandet som blåste upp mealsen till löjligt stora omfång, det upphörde efter filmen! En liten seger, men en bestående. David hade besegrat Goliat - och gjort det med ett leende.

I filmen säger till exempel en forskare att små barn blir präglade av McDonald's, de går dit med sina föräldrar och får äta Happy Meal och leka och känna goda vibbar, och på så sätt grundläggs beteendet att äta där jämt. Spurlock säger då:

- Då ska jag slå mina barn varje gång vi passerar ett McDonald's - då blir de negativt präglade!

En kul kille helt enkelt. Gotta love him. Ja denna dokumentär var elegant gjord, man suger i sig diagram och besök i skolmatsalar lika ivrigt som man följer Spurlocks projekt att äta alla måltider på haket morgon, middag och kväll i 30 dar.

Nyss spelade någon Nationalteatern på hög volym, hördes genom väggen i skyskrapan jag bebor: Jack Ripper, Bängen trålar, såna hemlandstoner...

Följer annars dessa dar "The Apprentice UK" på TV 8. Hormonstinna män och kvinnor ska tävla om att bli lärling åt en rikis, och de duvas i projekt som att sälja blommor och ta fram och pitcha en ny leksak. Mycket snack, mycket strategiprat, intelligent och välformulerat, "a rough trade" helt enkelt. Vad vore TV utan dessa tävlingsdokumentärer?

Joyeuse pacques!

Home is the sailor, home from the sea,
and the hunter is home from the woods...

Frid sänker sig nu över nejden: stilla veckan, skärtorsdag klockan 15.20. Alla beger sig till vad hem de nu har och firar vad de nu har lust att fira. Själv firar jag att jag är ledig från tidningsutbärning i morgon: söderkisens söndag och tidningsbudets helgdag...

Jag såg "Hannibal" i går", skräckligt äckel och mysrys med Anthony Hopkins. Hade redan läst boken och visste vad som skulle komma, men det var bra ändå - och slibbigt - och lockande med denne kultursinnade gourmet och kannibal. Tyvärr hade man ändrat slutet; i boken blir ju Clarisse och Hannibal ett par, dansar ut i ett lyxnjutande operettliv, men det var tydligen för magstarkt för Hollywood... Men dramaturgiskt är bokens upplösning ett rimligt slut, ja ett logiskt slut: Hannibal räddar Clarisse från hennes rigida plikt-och-heder-värld, vars ideal bara upprätthålls av underhuggare som hon, till ett sannare liv, en musisk tillvaro. Ett autentiskt liv. Att det sker ihop med en kannibal är ett billigt pris; de skulle trots allt leva ihop, inte äta varann... Kort sagt: i boken blir de blir kära och lever lyckliga hädanefter, ett udda par men ett trovärdigt.

En variant på temat kvinnor som blir kära i kriminella, som ges extra relief av det faktum att hon är lagens tjänare, och att hon haft honom som dubiös mentor och tipsare i första boken. Kannibalismen ger det hela bara en extra krydda... Äckligt och skräckligt, men just inom gränserna för kväljningar. Det funkar på sina premisser.

Vad ska jag tala om nu?

För att inlägget inte ska bli för kort?

Jo nu vet jag: jag ska nämna lite om etiketterna.

Några nya har tillkommit, som "bing", "hucques flucques" och "containerterminal". Dessa betyder inget i sig, utan är märken för allmänt intressanta inlägg inom skilda genrer. Klicka på någon av dem och ni får ett tvärsnitt av bloggen, ett smakprov på vad som bjuds. Det är också ett sätt för mig att rädda guldkorn att försvinna bak etiketter som få annars klickar på. "Ge folk vad de inte vet att de vill ha", "slumpens skördar" och "charmen med att resa ospecificerat" är måtton för etiketterna "bing" osv.

"Sf-rapsodi" innehåller för sin del kortrecensioner av sf-verk, inlägg som buntar ihop ett flertal böcker. Lite mindre pretentöst boksnack helt enkelt.

För övrigt talar väl etiketterna för sig själv: under "Bhagavad-gîtâ" talas om detta verk, under "poesy" om poesi och lyrik och under "Nietzsche" om filosofen Nietzsche.

Dagsljusbesparing

Enligt min almanacka inför USA imorgon sitt "Daylight Saving Time", medan vi européer får vänta ännu några veckor på vår "Summer Time". Årets onödigaste ritual, en statsdirigerad våldgästning på dygnsrytm, sans och måtta. Jag orkar inte dra alla mina argument mot denna galenskap; det räcker med att säga att det kanske var bra när det kom, under första världskrigets England för att få fabriksarbetare lättare ur sängen den där höstveckan sedan "den besparade timmen" tagits ut - men idag...?

Lägg ner eländet. Vem bryr sig om en aning ljusare på morgonen i november? Det är inte värt allt omak det ställer till med.

En annan sak: varför kör inte TV tyska deckare i repris? Varför inte ha gamla avsnitt av "Tatort", "Den gamle deckarräven" och "Hansi und Creuff" på, säg, eftermiddagarna? Vore det inte skönt att som omväxling få se lite tyska miljöer och tyska ansikten, istället för dessa ständiga jänkefejs under Californiens feta sol. Den fuktigare europeiska luften ger ett helt annat ljus. "Men vi har ju engelska deckare" invänder vän av ordning - men då säger jag engelska deckare är engelska och inte tyska, där ligger problemet...

Nåväl, apropå fetsolen så filmas det ju inte så mycket i Hollywood/LA/Californien numera, nordligare stater och självaste Canada har ryckt fram som filmplejs. Det har varit välgörande för bilddjupet, för fotot och atmosfären, eftersom luften är fuktigare i dessa nejder. Californiens subtropik var kanske bra i filmens barndom, men idag får man bättre bild i nämnda nejder. New York har ju ryckt fram som filmstad på sistone också, och det kan vara ett tecken på samma sak: bort från Hollywood, go east!

Välkommen till detta blogginlägg, en text om allt och inget men med substans. Bloggande är ju för sin del "push-button publishing", och jag är gammal i gården vad gäller "publishing", att ge ut mina texter i olika media. Jag började i tidigt 80-tal med fanzines, tidskrifter i fotostat och stencil, omsorgsfullt layoutade och skrivna av undertecknad, med egna och andras teckningar, utsända inom sf-fandom och mottagna med välvilja. Fick rentav pris som "bästa fanskribent" nåt år, eller om det var näst bästa...

Hur som helst var jag tidigt igång med tidningsutgivning, och vem minns inte titlar som "Den stumme astronautens blues", "Bing" och "Smoltsovrapporten", för att inte nämna "Leo Hard's Fan Magazine", "Åstundande" och "Atom Science Fiction". Jodå, så hette de, "Teutates", "Vetenskap" och "Turbinbil" ej att förglömma...

Denna "Svenssongalax" är på sätt och vis en fortsättning på denna linje, med den skillnaden att läsekretsen är mer spridd nu: den består både av sf-fans och av folk från andra kretsar, som Jüngervurmare, new ageare, bilbyggare och frisimmare. Så nog är det roligt att se tillbaka på en 25-årig karriär som publicist - men tack vare teknikens under och annat måste jag nog säga att den bästa tiden är nu...! Ingen falsk nostalgi, nej "new worlds ahead" är måttot. Eller njut av nuet, ett evigt nu och ett oändligt här.

Ett blogginlägg om diverse var det, och ett mer neutralt ämne att avrunda med skulle sitta bra. Men vad? Jo: jag såg "Garden State" med Zach Braff häromdagen, en hypad film som trots allt levererade. En bitterljuv hemkomst - och en psykisk resa på arméhoj i hemstaden, med gammal vän i sidovagnen och ny på bönpallen. Braff har även skrivit och regisserat filmen, och från och med nu ska jag alltid hylla honom vad han än gör; han kan få svårt att toppa det här, men för den skull behöver han väl inte straffas. Jag menar, han behöver inte dissas om han, säg, gör en "något sämre" nästafilm.

Braff agerar bra i komediserien "Scrubs". I aktuell film, i denna seriösa kontext är han aningen svag, men han vet sina brister och gör sig inte till, han spelar inte över. Han låter sitt nollställda fejs tala. Detta är Bergmanskådespeleri, en reducerad och kontrollerad stil som funkar. Det gråts en del här också, det spelas ut en del men det är okej, det gifter sig med helheten.

I enstaka filmbilder, i scenerier, dialoger och repliker, ja über alles är det här en bra film, en sann film. Jag förstår dem som har den som kult och som ser den om och om igen. Här finns djup - men det framförs inte med bekymrad min, med självmedveten "nu-ska-vi-göra-tung-film"-känsla, utan plats för skratt och småleenden finns också. Ett plus också för att karaktärerna är rätt vanliga, det är inte tillgjort "skruvade karaktärer" som befolkar denna film.

Trots olikheter kommer jag att tänka på "Fyra nyanser av brunt" när jag ser denna film. "Garden State" var nästan lika bra - och det är ett toppbetyg i min bok.

Vita duken

I slutet av "Rumblefish" ser man några fiskar på marken, de har slängts ut ur sitt akvarium och ligger och sprattlar. De är en grön och en röd fisk, bråkfisk, titelns "rumblefish" - och de är det enda i hela filmen som är i färg, resten går i svartvitt. Minnesvärd rulle av Coppola, med Mickey Rourke och Matt Dillon, fint patos i småstad i denna svartvita lyster, en 80-talsfilm alltså, baserad på en roman av S. E. Hinton.

Penthouse' recensent rynkade på näsan åt att man här "försöker göra Tjechov av S. E. Hinton", jaha, hmm, nåja - det kan ju vara ett problem för den som redan känner till tanten, annars kan man ju säga att en enkel, halvt okänd story ofta låter sig filmas, svårare är det med en klassiker, där tror sig ju alla veta hur det ska se ut. Där har alla gjort sig en mental bild av iscensättningen.

Tänkte nämna lite om filmer man sett, de bra filmerna, kanske de bästa filmerna. Så vad mer?

"Smultronstället" av Bergman gillar jag. Överhuvud är Bergman bra i så måtto att han håller sina skådisar i tajta tyglar, de har inte en massa hyss för sig, speglar inget "inre" med sitt minspel utan håller sig förhållandevis stoiska. Jag älskar det. Psykologiskt spel däremot är för amatörer; "aha" ska tittaren tänka, "nu genomgår han en moralisk konflikt i sitt inre, se bara hur ansiktet förvrids i paroxysmer..." Hos Bergman är ansiktena blott ansikten, och därför så engagerande. En djupsinnig tankspriddhet, speglad i ett på ytan oberört ansikte - det är för mig Bergman.

Så "Smultronstället" med den resande Isak Borg i sin förkrigs-Chrysler genom 50-talssverige, samtidigt ett psykisk landskap som är hans liv. Ungdomliga förälskelser, karriär, mor och far, ja allt träffar han på, utan att det blir förutsägbart eller smetigt. Så når han resans slut, Lund där han ska jubeldoktoreras, medan de unga liftare han haft med sig fortsätter ut i Europa, ut i livet. Sublimt.

Mer bra Bergman är "Tystnaden", samma tajta skådespeleri, och här med ytterst få repliker: ett obegripligt öststatsland är spelplats. "Sjunde inseglet" må också nämnas, samt "Persona", lite för lång men i stort okej.

"Runaway Train" med Eric Roberts var en bra rulle, en actiofilm med instant poesi i lokets körning genom snöig vildmark. Vad hette regissören? Konchalovsky vill jag minnas.

Och detta ryssklingande namn för mig så klart in på "Tarkan" Tarkovskij. "Offret" var majestätisk: soligt Gotland, vindpinade nejder och märkliga hus, dubbat tal ibland och, ja, vad ska jag säga... Drömsekvens inspelad på Tunnelgatan, precis där Palme sköts - före det han sköts. Har jag inte sett fler Tarkovskijs? Jo, "Stalker". Som älskare av öde landskap och rostig industri (q v "Eld och rörelse") gillade jag förstås även denna. En avsides industrinejd blir här ett psykologiskt landskap; vandringen är märklig, Kyshtym-olyckan hovrar i bakgrunden och bröderna Strugatskijs roman är överträffad med hästlängder. Återigen må en lite udda roman göra sig bra som stor film, svårare är det att filmatisera stora romaner.

En Hitchcock ska jag nämna: "Fönster mot gården". Känns lite konstruerad, men är likväl skön. Studioepokens glada dagar, förevigade i denna rulle om en man som glor ut genom sitt bakfönster. Voyeur. - Ännu en Hitchcock jag gillar är "Vertigo", snygga scener i L. A. är det väl, eller San Francisco? "Mannen som visste för mycket", engelska 30-talsversionen, är också bra; Peter Lorre, den gåtfulla kyrkan, ja sånt etsar sig fast.

En himla massa skiffyfilm

Bland mina papper hittar jag en lista över sf-filmer jag sett. En faktalista, en med uppgifter om regissör och tillkomstår och skådisar, men utan stringens. Så utifrån den kunde man ju säga till exempel:

"Prince of Darkness" från 1988, vilken film det var... folk som går omkring och spyr på varandra... speglar, gåtfull stämning... John Carpenter... starring Donald Pleasence.

"Escape from New York" av samme Carpenter hade också patos, tänk bara på musiken, gjord av regissören himself, ovanligt. 1981 kom filmen. Med DP plus Isaac Hayes, Ernest Borgnine och Lee van Cleef. Och Kurt Russell.

"Close Encounters of the Third Kind" var ju också bra, kom 1977, en sant gospelartad kommunion. För att inte tala om "Cocoon" (1985), skinande aliens i människohamn kommer hit och växelverkar med oss, för oss till en högre level. Starring Tahnee Welch.

"THX 1138" gjordes av George Lucas 1970. Dystopia mon amour, men rätt gediget arbete med ljus och perspektiv. Ännu bättre var hans "American Graffiti", men den var inte sf så den får jag inte tala om här, här gäller bara skiffy baby! Sf man minns från vita duken.

"Flash Gordon" från 1980 var en skön pomo-queer rymdopera, medvetet overklig, "conscious unreality" à la Dunsany. Plastig och överkolorerad. "Star Wars" var också den postmodern, med sina slitna rymdskepp, svärdsfajter, gurus och känsla av det arkaiska, men med en matt, realistisk textur på tingen. Det funkade det med.

"Things to Come" från 1936 hade slängkappor och inomhusgallerior i sin framtid, med avstamp i nutiden och en vy av en stad: "Varjestad, staden som är varje stad". Anytown you know. Sedan återkom vyn allteftersom det blev krig och civilisationskollaps, vyn lätt förändrad för varje tidshopp; smart bildlösning. Medverkade gjorde Raymond Massey och Ralph Richardson.

"Brazil" från 1984 var bra, återigen pomo men nu med Messerschmitt Kabinenroller och rörpost i fiktiv framtid. Mycket händer, såväl intrigmässigt som bildmässigt. Toppklass, och så bra musik sen: "Brazil, we stood beneath an amber moon"...

Går vi till ren fantasyfilm kan jag framhålla "Excalibur" från 1981, John Boorman. Färger och ljusspel, tung myt väl överflyttad till vita duken.

"King Kong" från 1976, den första remaken, var inte så dålig. En ö helt omgiven av dimmor och dunst, därför hade civilisationen inte kommit dit: sweet symbol. Med Jeff Bridges och Jessica Lange. "Tron" från 1982 var ball, lite jobbigt för ögat att se den där gråsilvriga lystern i datavärlden, men klart annorlunda. Med Bruce Boxleitner och David Warner. "Predator" och alla "Aliens"-filmerna var också värda sitt popcornsalt, i varje fall Aliens Iⅈ den första en modern spökrulle, den andra en krigsaction. Full rulle.

Har även sett, och anser värt att nämna: "Terminator" I och II --- "Robocop" --- "Planet of the Apes", 1968 --- "War Games", 1983 --- "Fantastic Voyage", 1966, starring Raquel Welch --- "The Stepford Wives", 1975, med Katherine Ross och Paula Prentiss --- "The Fly", 1958 --- "Invasion of the Body Snatchers", 1956, regi Don Siegel som senare gjorde "Dirty Harry" --- "Poltergeist", 1982 --- "Fahrenheit 451" av Francois Truffaut, med Oscar Werner och Julie Christie, kom 1966 --- "The Illustrated Man" 1969 av Jack Smight, med Rod Steiger och Claire Bloom.

Gåtan

Hennes bästa ögonblick här i livet var när hon fick dricka te hos drottningen. Många engelsmän sägs drömma om detta, vaket eller om natten, och för Agatha Christie gick det hela i uppfyllelse. Jag kan bara glädjas åt detta, har inget ironiskt att säga om det.

Annars talar hon mycket om problem med tjänstefolk, svårigheten att få ta på "decent people" i efterkrigstidens England. Självbiografin har inte mycket att säga om skrivande. Men det kanske är sunt, skapandet sker ju ofta undermedvetet, så hos stora som mindre stora författare.

Det slår mig att jag sällan läst ut någon Christie, fastmer har jag sett dem på bio och TV. "Döden på Nilen" från tidigt 80-tal, var inte den soldisigt skön, med David Niven och Peter Ustinov, templet i Karnak och Mia Farrow och den andra bruttan som var så tjusig... Och alla dessa Hercule Poirots med teaterbrytning, det skulle vara så förr, har man inte kommit ifrån det litegrann... jaja, han är belgare, på något sätt måste det visas men... Och så "N eller M" med Francesca Annis som Tuppence, rivigt spionkrigsdrama nästan som "De 39 stegen"... ja...

Poirot är systematiker, miss Marple är tankspridd, den förre analytisk, den senare intuitiv. Men båda lyckas, vilket kan visa på att såväl reduktionism som holism kan nå till målet - eftersom båda ändå i sista instans torde förlita sig på något utomrationellt, något undermedvetet som till slut får alla bitarna att falla på plats. En god natts sömn verkar i bådas favör.

Det var från sin första make hon hade namnet Christie. Han sa innan de gifte sig: "Du får aldrig klaga eller gnälla, jag tål 'et inte!" Kanske började Agatha trots allt göra detta, för de skilde sig efter ett tag. Men apropå den viktorianska-georgianska erans undfallande, lojala kvinnoideal sa hon att det var ändå inte så att männen styrde, på ytan kanske men den ideala makan på den tiden sa bara till sin man:

- Naturligtvis har du rätt. Men har du tänkt på att...

Denna samtalsmetod är generellt mycket effektiv. Det kallas kultivering, gentlemannaskap.

Kollegan Sayers' "The Nine Taylors" har jag också sett, den gick på TV på 70-talet. Mest minns jag svåröversättligheten i titeln, ska ha hetat "De nio målarna" på svenska, kanske syftande på knekt-dam-kung i kortlek. Vad är förresten en "taylor", kan inte hitta't i någon ordbok, kanske är det en klockringare...? Gåtor, gåtor, sånt som kriminalstoryn lever på - låt vara att den alltid måste lösas, annars känner sig läsaren lurad - men nog symboliseras gåtfullheten i sig rätt bra med den avbildade boken ovan, "Why didn't they ask Evans?" Också den gick på TV. Har glömt varför de inte frågade denne Evans, men trots det lever titeln kvar som "instant poetry".

Intrigen har man glömt, och kvar står bara titeln som en spännande ruin. Frågetecknen kvarstår. Samma känsla får man av oavslutade serier, från barndomens Kalle Anka-stories där man aldrig fick läsa del två eller tre, till verklighetens Andy MacNab och hans redogörelser för ett avbrutet spaningsföretag på Irland, till TV-serien "Traveler" vars första säsong slutade öppet utan att det blev någon andra säsong.

Disney: det var till exempel en serie med Stål-långben och Gilbert, de jagade orkaner som drog spår genom landskapet, och del ett slutade med att hjältarna hovrade i luften och såg två av dessa spår försvinna bortom horisonten, frågande sig vad de skulle göra, antagligen följa spåren till deras gåtfulla källa. Vilken var då denna källa? Obesvarat för evigt, och jag vill låta det förbli på det viset.

Andy MacNab: en pseudonym och numera ett "trade-name", ett slags Nick Carter, men "Bravo Två Noll" och "Attack" skrevs ändå av en engelsk armésnubbe som blev SAS:are och sedan tillfångatagen under Gulfkriget. I "Attack", om tiden före detta krig, redogör han bland annat för hur SAS är och spanar efter attentatsmän och bombmakare i Nordirland, och en av dessa turer mynnar ut i en nattlig spaning vid en sjö med ett båthus. Det är mycket spännande, intrigen kring detta har byggts upp länge och väl - och så slutar det hela med ett konstaterande att spaningarna avbröts och gåtan förblev olöst, aktuella bombkastare gick fria.

Ett sånt narrativ hade varit omöjligt att ha med i en fictionbok av sedvanligt slag. Här däremot, i en memoar, kunde det vara kvar, och det blev ännu en av dessa härligt olösta gåtor, en ruin att gå in i och ut ur, utan att man någonsin lär känna dess sanna natur.

Och så "Traveler": de terroristmisstänkta grabbarna var nära att bli frikända, men så dödades en nyckelman i en bilbomb och de tu måste fortsätta sin flykt. Vad hade egentligen hänt, vadan bilbomben? Det fick man aldrig veta, och storyn som helhet är nu bara en fascinerande ruin, är inte och kan aldrig bli ett avslutat helt. Vilket, som jag försökt visa, kan ha sin lockelse det med.

Mental jukebox

Var igår inne på Peter Englunds blogg och läste om "Lady Bump", den där 70-talslåten med Penny McLean. Tack vare det har jag gått och nynnat på låten sedan dess; det verkar finnas något slags jukebox i hjärnan som triggas av låttitlar. Detsamma erfor jag när jag var hemma i somras och hittade ett kassettomslag i en låda. En av de uppskrivna låtarna var "Surfers Rule" med Jan&Dean, och genast började jag nynna:

Surfers rule, they've taken over school,
surfers rule, they've taken over school...
Now when the surfers rule it's gonna be fun now...

En låt jag inte hört på 20 år började plötsligt "sjunga sig själv".

Annat jag nynnar dessa dagar är låtar ur Povel Ramels "Semlons gröna dalar", som TV haft godheten att visa i repris. Del två kommer på nyårsdagen. "Rödluvans sång", "Lingonben", "Hemmafru som ser på TV" var det i första avsnittet, och att vänta är så klart "Det bästa och det sämsta", "Lubbetur först och elske sen", "Upp i smöret" och så vidare! Serien har 30 år på nacken men är purt guld kan jag säga, den är ännu rolig och har ordvitsar och kuliga scener och allt, utöver det rent musikaliska. "Gesamtkunstverk".

Musisk TV har vi också på julafton varje år. Det är musiken som gör "Kalle Anka önskar god jul" och "Karl-Bertil" så minnesvärda, tonerna är perfekt integrerade med scenerna. Som jiggen som kickar igång en bit in i "Husvagnssemester"; allt sjunger och svänger till musikens rytm. En jigg är det väl också som spelas i "Snövit"-klippet; jag diggar särskilt ensträngssolot på mandolin.

Och så bluesen i Karl-Bertil! Scenen på ölcaféet när han delat ut alla klappar kommer ju utsökt till ro med några pianoackord, signerade Helmer Bryd. Och Dompans sax ljuder elegiskt över hustaken - men det är inte en klagosång, nej långt därifrån, för som Malmberg säger: "I blotta ordet 'klagan' bor silverflöjter"...

Sankt Michael

"Michael Moore är en predikant" sas det i en dokumentär om mannen som nyss gick i SVT. Och visst är han det; världen förenklas och högern är satan, vänstern är de rättrognas skaror som till sist ska segra. Sedan har ju mannen humor också, han har känsla för vad som går hem, och detta fattar inte alla de som motarbetar honom. Att göra "anti-Michael-Moore-filmer" stärker honom ju bara, såvida man inte använder humorn som vapen.

Nåväl, sagda dokumentär var en mildare form av anti-MM-uppvisning. Vad jag fäste mig vid var de kvasireligiösa dragen hos mannen, predikantrollen och allt. Han använder känslomanipulationen som vapen; Charlton Heston förevisas en bild på ett Columbineoffer, Bush vägrar möta Irakkrigsinvalider, och båda vägrar bryta ihop inför hans helighet Michael Moore och bekänna sina synder. Denne kan bara stå där med tvådda händer.

"Shame on you, George Bush, shame on you"... gammaldags uttryckssätt, kryptoreligiöst. Kommentarer överflödiga.

Och i "Roger and me" var det GM-ordföranden som skulle krypa till korset. Michael Moore var såklart ödmjukheten själv, han begärde "bara" att Smith skulle "spendera en dag i Flint" tillsammans med honom, för att i andanom förödmjukas medan man gick runt i stadens nedslitna och övergivna stadsdelar medan Moore mässade och höll låda. Att det sedan var ohållbart att bygga bilar i USA på 80-talet med de höga lönerna, och att Smith var tvungen att utlokalisera jobb till bl a Mexico (som drabbade Flint), fattade såklart inte Moore. Det fanns en väldig överkapacitet i industrin.

Alla högerspöken ska komma fram till altaret och bekänna sina synder. Och sedan ska de få en björnkram av Michael Moore. Och sedan ska allting bli bra.

Det är denna smygreligiösa sida hos honom jag retar mig på. Att han sedan småljuger och redigerar sanningen för att passa in i den dramatiska mallen stör mig mindre. Att ta såna genvägar är fullt accepterat idag verkar det, omöjligt att opponera emot. Det är som när Jünger redigerar sina dagböcker, även sedan de givits ut; det är ett fel sett ur genreformen (som bygger på att dagboken för evigt ska återges i den form den en gång offentliggjorts, annars är det historieförfalskning), men Jüngers syften med redigeringen är ju stilistiska så låt gå då.

Moores syften med sina genvägar och fejk är för sin del att skapa ett tydligare narrativ, en bättre film, och det får väl passera det med. Det hela är ett slags stilfråga - och som l'art-pour-l'art-snobb sätter jag förstås stilen i högsätet, vad det än gäller...

Övriga genregränser som brutits idag är annars dokuromanen. Förr skrevs historiska romaner med i regel okända, påhittade figurer i huvudrollen, och sedan skymtade Caesar, Napoleon och Churchill förbi en passant. Som i "Krig och fred" där Napoleon på ett ställe passerar på slagfältet vid Borodino och ser en av huvudpersonerna ligga sårad, fäller ett "pro patria mori" och drar vidare.

Idag gäller inte denna tumregel. Idag ska man fritt gå in i skallen på Marilyn Monroe, Strindberg och Ria Wägner och skildra saker och ting så som denne hade kunnat uppleva dem. Läs en biografi och stoffera ut resten, ett lite fult knep - men va fan, gillar folk att skriva och läsa sånt så må det väl vara hänt. Kanske nåt att själv ta till när man fått idétorka, säg randa om en Bertil Malmberg hemkommen från Tyskland, intagen på nervklinik: ooo vilken ångest jag har, men nu läser jag lite stel konstlyrik av Stefan George, tänker på min barndom i Härnösand och beskådar molnens flykt på himlen, då blir allt bättre om en stund...

Jag kan köra alla bilar

Jag har ägt många amerikanska bilar, förvisso bara som modeller men känslan är densamma, drömmarna desamma. Här ska det dock inte handla om Mustanger och Corvetter per se, utan om termer och begrepp. Kring jänkebilar. En liten A-Z så här i vintersmusslet, akademisk utredning kring ord och toner som inte har någon djupare betydelse - men vad vet man!

AAA, "American Automobile Association". "The Triple-A has no maps, to the lair of great Cthulhu"... Så sjunger lovecraftfansen till tonerna av "Chattanooga Choo-choo". Antyder att detta amerikanska KAK bland annat ger ut vägkartor.

Blue Flame Six, rak sexa från Chevrolet, "the stovebolt six" som hängde med länge och väl. Motorblocket var målad i blått, därav namnet.

Channeling - på den tid man hade separat ram på bilarna kunde man sänka dem (för snyggare, smartare look) genom att ta upp inverterade kanaler (eng. channels) i durken, där ramen fick löpa.

Dragracingens 402,33 meterslöpa är en kvarts engelsk mil, vilket är den sedvanliga kvarterslängden i amerikanska städer, alltså längden mellan två rödljus. Annars har termen anor från häst-och-släde-epoken, med tävlingar med såna på huvudgatan i gamla tidens städer. "Drag-" alltså släkt med svenskans dylika ord, man drog slädar och tävlade i sprinterlopp.

Four-on-the-floor, fyrstegad växellåda med golvspak. Vanligt på sportigare bilar som Mustang, GTO och Corvette.

"Gotta be cool now, power shift here we go", tuff rad från Beach Boys' "Shut Down". Om dragracing såklart.

Howard, Ron, har en roll i George Lucas' genombrottsfilm "American Graffiti". Kör pappas Chevrolet Impala '58 i denna rulle om raggarsvängen i en amerikansk småstad i början av 60-talet.

"It was dark and moon, on the sixth of June, and a Kenworth pulling logs"... Inledningsraden till låten "Convoy", som faktiskt fanns före filmen. Och låten i sig är ett slags country-rap, rytmisk talsång innan rapen blev allmängods! Se även "Rubber Duck".

"Little Deuce Coupe", Beach Boys-låt om en hottad 30-talsford. "Deuce" ska syfta på tvåsitsig.

Mopar, "Motor Parts", trimsatser som såldes av Chrysler. Det hela har blivit ett begrepp, så pass att "syssla med Mopar" osv betyder att trimma och customisera bilar från Chryslerkoncernen (som är Dodge, Plymouth och Chrysler).

Pro Stock, en klass i dragracing för modifierade standardbilar.

"Rubber Duck", radiokoden för Chris Christoffersons rollfigur i filmen "Convoy". "He said 'Big Pan, this is the Rubber Duck, and we're about to go-a-huntin' bear!''"

"Turbofire", Chevrolets toppventils-V8 som kom 1955. Motorblocket var målat i orange.

"Ventura Highway", solig bilåkarlåt av gruppen "America". Om kaliforniska kustvägen mellan LA och San Francisco.

Y-Block, namnet på Fords toppventils-V8 som kom 1954. Sidventils-V8 från Ford kom för sin del redan 1932.

Minnesvärda ögonblick på TV

Ian McKellen skulle en gång gästa Conan O'Brien; orkestern spelade inledningsriffen till Black Sabbaths "The Wizard". Det tyckte jag var en elegant entré. Och kul att höra tung metal från ett gäng kostymklädda musikanter. Jo jag vet, Max Weinberg har varit trummis åt bland annat Springsteen, men ändå...

Vad är det mer man minns från senare års TV? Sånt som vägrar gå bort, sånt som likt en ringande telefon "tvingar en att gå upp och svara"?

Jo, bland annat detta: en deltagare hade röstats ut från USA:s "Top Model", hon låg bland de fyra översta och var lätt chockad men samtidigt glad över resan hon gjort. Hon grät och var glad samtidigt, och det var en oxymoron om något: enkelsvårt, tung lätthet, glad sorg...

I ett program på Kanal 9 skildrades sopåkare, råttjägare och kloakrensare med flera tabuyrken; mycket intressant, utan tvekan! Så var det saneringsgänget som skulle städa ur en knarkarkvart; liken var bortforslade, men kvar fanns kanylerna, skräpet, smutsen... När gänget kom dit fick de se en tarotkortlek med "Döden" överst - och senare, när korten städats ut med allt annat rosk, gick den glade cockneyn förbi och fick se "Dåren", skrattade och sa "det är typiskt mig"...

Så var det en annan Kanal 9-serie, en om bråkiga ungar som fick åka på uppfostringsläger i USA, på Iowas bondvischa. Där byggdes de upp med "tough love" och ibankades den enkla regeln att de måste lyda sina föräldrar...

Visst var många av ungarna hemska, men vissa hade så att säga skäl till det; en flicka hade till exempel en pappa som dött, och i protest mot detta började hon supa och bete sig svinaktigt. En irrationell reaktion, visst, men kanske rätt vanlig. Men på "turn around-camp" fick hon lära sig att ta ansvar och fejsa sina demoner - och hennes ansikte förändrades omsider, från ett överlägset hånflin till ett, tja, mänskligt ansikte. Det var guld värt att se...

Modernt spökhus

Jag läste i Henrik Alexanderssons blogg om hur han besökte Sveriges Television i något ärende. Kanske för en presskonferens.

Han åkte i alla fall dit, till det långa, låga huskomplexet på Gärdet, och gav en talande ögonblicksbild av stället: gamla tanter i färgglada ponchos, "gammal-moderna" trävita möbler från 60-talet, och inte minst stora, yviga krukväxter som lät ana att de stått där länge. In alles en bild av stagnation och förstelning, vilket såklart speglas i aktuella programtablåer med proggig slagsida, tantig hippness och gammalt vin i nya läglar.

Det blir nästan som ett modernt Huset Usher, en välstädad horreur där "mycket sitter i väggarna", de fina vita, linnestrukturerade väggarna med litografier från Konstfrämjandet. En trävit mardröm, ett välplanerat koncentrationsläger för tanken.

Inte så att jag har så mycket emot SVT. Visst är tablån generellt fylld av mycket foderväxter, men de visar ju även en del kvalitesfilm så man ska inte klaga. Det var mest Alexanderssons inlägg som fick min fantasi att dra iväg; man kanske kunde använda sinnebilden av detta hus för något annat, för stelnad byråkrati, för detta med "på ytan vackert och ljust, men därunder bärande på mycken gammalt groll". Ett dunkelt spökhus som i Poes novell blir automatiskt rysligt - men vad med ett vitbonat modernisttempel?

Framför allt gillade jag detta med de yviga krukväxterna, en bild som säger mer än tusen ord.

Interiörer från TV-huset fick man annars i komediserien "Ulvesson och Herngren", ett dokudrama om att göra just en komediserie på SVT. Interiörer: ödsliga korridorer med en kopierande pryoelev i fjärran, fina kontor med utsikt över ingenting, konferensrum utan fönster med evighetsdiskussioner ekande mellan väggarna...

Lubbe Rymdpromenad

Jag har döpt om mina etiketter nyss, skapat roliga titlar som "bilbabbel", "någonting att äta", "lite litteratur" osv. Vad jag ska ha för rubrik på "film och TV" vet jag ännu inte, helst något tillgjort som alla andra kategorinamn, men det ger sig.

Jag har just besökt Preem och där snappat upp tidningen "Videotoppen". Läsandes i den får jag syn på nye James Bond, och man får väl säga att denne Daniel Craig må duga, han ser okej ut i rollen - men det var förödande för hans rykte när det kom ut att han bara hade körkort för automatväxlade bilar... Visst, en Roger Moore gillade inte skjutvapen, en annan upplysning som möjligen inverkade menligt på auran, men detta avslöjades förhållandevis sent så det gjorde inget. När jag däremot ser Craig ser jag bara en lätt handikappad metroman som inte vet vad det handlar om...

Man kan ju spekulera över hur pass lik en skådespelare ska vara sin rollfigur, mentalitetsmässigt. En regel säger ju att man inte ska låta en slampig kvinna spela slampa, inte låta en nördig typ spela en nörd - så därför behöver inte Bondgestaltare vara äventyrare och kvinnojägare privat s a s. Men något slags böjelse för rollen måste de ha, de får inte hata det den står för - som Timothy Dalton, som ju inte gjorde någon hemlighet av att han gav nada för Bond som företeelse - och följaktligen gjorde en platt insats som Bond. Pierce Brosnan däremot ville verkligen spela Bond, och det märktes; det fanns verve och gusto i hans gestaltning av rollen.

Likartat exempel: Mark Hammil var sf-fan och såg fram emot att spela Luke Skywalker, medan Mickey Rourke som också erbjöds rollen tyckte att rymdpilot vore en löjlig sak att gestalta. Alla nöjda således; den förre fick som han ville, och den senare kunde dra vidare och bygga sitt renommé på "Motorcycle Boy" och annat. Skådisen måste således ha något slags positiv föreställning om rollen; att följa tumregeln att inte ha "äventyrare i äventyrsroll" får inte ske slaviskt.