Beowulf

En hjälte får i uppdrag att rädda ett hemsökt kungarike: ett monster lurar i markerna. Grendel heter fulingen, och denne dyker mycket riktigt upp ännu en gång, lyfter på taket till kungsgården och tar en handfull kämpar till mat. Men nu är Beowulf tillstädes, och han jagar rätt på fanstyget samt dennes moder, rensar kungariket. Slutstriden står på botten av en sjö.

Det hemsökta landet styrs av kung Hrodgar av Sköldungaätten. Kungsgården heder Heorot, vilket enligt Grönbech är Lejre i Danmark.

Sedan seglar Beowulf hem till Götaland. Där får han i uppdrag att döda en drake i en grotta, och hjälten rustar sig till strid och drar åstad:

Upp steg den gäve hjälmprydde hjälten,
härklädd, hårdför, med huggvärn i hand -
till klippväggen träder han; trotsig tror han
på en mans styrka - så gör ej en feg!

Den hårdaste härman, han som hade utstått
strider i mängd, mäktiga anfall,
fotfolkets stormlopp, han såg nu i väggen
en valvport av sten. Där vällde en ström
ur bergshålan ut; det böljande flödet
var eldande hett...

Det är draken som sprutar eld. Så kommer den fram, och Beowulf är beredd:

Handen höjde han,
gautarnas drott, och drabbade den gräslige
med sin ganla arvedel - dess glänsande egg
slog han slö emot benstommen; den bet ej så gott
som han skulle ha tarvat, den tappre kungen,
och nöden krävde. Då vart klippans vakt
för de omilda svärdshuggen ursinnigt vred
han sprutade mordeld, och spjutlågor flögo
vida omkring.

Draken blir dräpt men Beowulf såras dödligt. Så lever en man. Så dör en man.

Kvädet ska ha diktats av germanska engelsmän på 700-talet e Kr. Det är gammalnordiskt men kristet: "Gud är mitt vittne", "den goda gåvan, Gudi given" och "jag prisar Gud, den evige drott" är troper som förekommer.

Huvudnumret är såklart striden mot Grendel. Beowulf tar vakten i kungshuset:

Beowulf vakar och väntar på fienden,
bister bidar han brottningens utgång.

Då kom från heden, höljd i dimma,
Grendel gående, av Gudsvreden drabbad.

I den höga hallen hoppades nidingen
finna många män att mörda försåtligt.

Och så blir det strid och manfall, många hirdmän blir uppätna, men Beowulf sårar monstret och dagen är räddad.

Ett visdomsord må citeras, en korthuggen nordism som visade att våra förfäder minsann hade ideal, de var inga sluggertyper som bara stred, nej de kunde tänka också:

Tveggehanda
skall sköldför kämpe kunna skilja på,
som för vettig vill gälla: gärning och ord.

Att snacka är en sak, men man måste också kunna visa i handling att man menar vad man säger. Döm inte statsmän efter deras ord utan efter deras gärningar sa till exempel Lenin. Det kan även gälla i näringslivet; smarta placerare lyssnar aldrig till vad företagens VD:ar säger för detta är ju bara babbel, bara solskensprat som ska hålla aktiekursen uppe. Man ska hellre se till företagets konkreta resultat.

Slutligen kan man ju känna stoltheten svalla inför ett sånt här epos: en egen urkund som det är, en story diktad av ens förfäder. Men detta kan samtidigt vara lite bedrägligt, vara en konstruktion - för vad man läser är ju en översättning (här av Björn Collinder), och även på nutida svenska känns mycket i storyn främmande. Dunkla punkter en masse. Så någon naturgiven blut-und-boden-känsla för ens egen kultur finns inte alltid. Man måste lära på nytt, sätta sig in i en främmande världsbild.

Jämför med Indiens äldsta vedatexter. På 1800-talet hade dessa i stort fallit i glömska, de reciterades ännu men få förstod dem. Då började europeiska språkmän studera dem, och detta stimulerade indierna att själva gå till botten med dem - men även de fick börja på nytt, även de måste se på dessa Rig-, Yajur och Atharvaveda med fräscha ögon. De hade såklart närmare till sanskriten än William James & c:o, men att tolka dem var ofta lika svårt för rishin som för gentlemannen.

Samuel T. Coleridge: The Rime of the Ancient Mariner

1.

På väggen i min skrivhörna sitter en japansk akvarell, med en gräshoppa och en syrsa vid några grässtrån. Stram elegans.

Väntar på att Uppsalahem ska komma och kolla ventilationen.

Men de dröjer, så jag får väl säga något djupt om Coleridge istället.

Day after day, day after day,
we stuck, nor breath nor motion;
as idle as a painted ship
upon a painted ocean.

Water, water, every where,
and all the boards did shrink;
water, water every where
nor any drop to drink.

Självaste Iron Maiden citerar dessa ord i sin "The Rime of the Ancient Mariner". Det är när berättarjaget skjutit albatrossen och man kommer ut i solstekta vatten, i slemmig stiltje med ormande varelser överallt. Så får han fågeln hängd om halsen som kainsmärke.

Symbolismen regerar: man får härnäst i detta Coleridges versepos se något approchera dem i fjärran ("A speck, a mist, a shape I wist! / And still it neared and neared...") - men det är en skuta med Döden och Döden-i-livet, och det egna fartygets besättning förtrollas och blir skendöda. Spöklika scener, törst och en ensamt skinande måne, och vattenormarna dyker upp igen:

Beyond the shadow of the ship,
I watched the water-snakes:
they moved in tracks of shining white,
and when they reared, the elfish light
fell off in hoary flakes.

Within the shadow of the ship
I watched their rich attire:
blue, glossy green, and velvet black,
they coiled and swam; and every track
was a flasho of golden fire.

O hapyy living things! no tongue
their beauty might declare:
a spring of love gushed from my heart,
and I blessed them unaware:
sure my kind saint took pity on me,
and I blessed them unaware.

The selfsame moment I could pray;
and from my neck so free
the albatross fell off, and sank
like lead into the sea.

En resa mot is och mörker, men när det är som mörkast blir sjömannen tacksam över att åtminstone vara omgiven av liv, om än i främmande sjöormars gestalt. Därmed lyfts förbannelsen och en stråle ljus faller på hans väg.

2.

Resan fortsätter. Skeppet puttas på underifrån av en vänlig vattenande, som även hjälpt dem i kallare vatten:

Under the keel nine fathom deep,
from the land of mist and snow,
the spirit slid: and it was he
that made the ship to go.

Dessa rader är just inte poetiska - men det behöver de inte vara heller, det är ju ett epos detta - men som helhet med en sällsynt poetisk klang! Det är som Tegnérs "Frithios saga": en episk story på bunden vers, men med lyriska övertoner. Mer lyrik än epik?

Förbannelsen har lyfts, men bara delvis: han ansätts av sina medseglare, de glor på honom med döda ögon ("all fixed on me their stony eyes, / that in the moon did glitter"). Man glider fram över vågorna av vind eller av någon annan kraft, och så får sjömannen se något bekant: hemmahamnen, den som man först lämnade för sin ödesdigra resa.

Oh! dream of joy! is this indeed
the light-house top I see!
Is this the hill? is this the kirk?
is this mine own countree?

Man seglar in i hamnbassängen, och samtidigt lämnar själarna de vandöda sjömännen, skinande serafer beredda att bege sig till himlen:

This seraph-band, each waved his hand:
it was a heavenly sight!
They stood as signals to the land,
each one a lovely light;

This seraph-band, each waved his hand,
no voice did they impart -
no voice; but oh! the silence sank
like music on my heart.

Upplösningen är nära.

3.

Upplösningen är nära: en lots närmar sig båten som plötsligt sjunker, och sjömannen räddas ombord lotsbåten och ros i land. Och så går han iväg och berättar sin story för folk han möter ("this soul has been alone on a wide, wide sea"...).

Storyn har många fromma, esoteriska inslag: vattenanden, sjöormarna, botgöringen i mörka vatten. Och på slutet omtalas en eremit (som är med i lotsbåten): "He singeth loud his godly hymns / that he maketh in the wood." Och:

This hermit good lives in that wood
which slopes down to the sea.
How loudly his sweet voice he rears!
He loves to talk with marineres
that come from a far countree.

He kneels at morn, and noon, and eve -
he hath a cushion plump:
it is the moss that wholly hides
the rotted old-oak-stump.

Ramberättelsen är att sjömannen berättar sin story för en viss bröllopsgäst. Avskedsorden blir:

Farewell, farewell! but this I tell
to thee, thou wedding-guest!
He prayeth well, who loveth well
both man and bird and beast.

He prayeth best, who loveth best
all things both great and small;
for the dear God who loveth us,
he made and loveth all.

"Love, yeah baby, that's the secret", som Louis Armstrong säger i recitativet till "What a Wonderful World". Ett budskap jag skriver under på! Ljus och liv, intoning på högre makter, lovsång och tacksägelse, formell religiositet kanske men ej obsolet. Coleridge levde efter den, gestaltade sitt epos efter den; här finner vi både symbolism och programmatik således, både gåtfulla passager och enkel predikan.

In alles är det vad man kan kalla levande litteratur, trots att formen (epik i versform) dog ut strax efter det Coleridge skrivit verket i början av 1800-talet. För definitionen på "levande litteratur" är sånt som läses för sitt nöjes skull, och själv läser jag om denna av och till. Mitt ex är illustrerat av Mervyn Peake, härliga tuschteckningar som både är överdrivna och måttfulla. En annan utgåva har illos av Gustave Doré, vars träsnitt av passagen bland isbergen kan ses överst: "The ice was here, the ice was there, / the ice was all around..."

Man leds som synes av en albatross genom denna isvärld, och av rent okynne får sjömannen för sig att skjuta ner den. Så börjar nerfarten i mörkret. Andra albatrossplågande sjömän finner vi ju i Baudelaires dikt: "Souvent, pour s'amuser, les hommes d'équipage / prennent des albatros, vastes oiseaux des mérs"... Men det är en annan historia.