Visar inlägg med etikett hårdrocken rockar hårt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hårdrocken rockar hårt. Visa alla inlägg

den 26 juni 2008

Rockanekdoter


Härmed utan omsvep ett antal rockanekdoter, såna man samlat på sig över åren från olika håll. Förhoppningsvis ska de roa er lika mycket som mig; håll till godo!

---

Led Zeppelin hade vandaliserat ett hotell, bland annat slängt ut en massa tv-apparater. När Robert Plant skulle betala räkningen sa portiern: ""Tänk va' kul att slänga ut en tv från ett fönster, jag har alltid undrat över hur det känns..."

Då ökade Plant på summan på räkningen och sa:

- Here, have one on us!

---

The Who's Pete Townshend körde en gång gitarrhalsen i taket ovanför scenen så att den fastnade. För att inte känna sig löjlig ryckte han loss instrumentet och började slå sönder det. Härav uppkom seden, för denna grupp och andra, att demolera instrumenten i slutet av konserter.

---

Det ryktades en gång i slutet av 60-talet att Paul McCartney var död. En journalist som ville undersöka fallet gick hem till Beatlesbasisten och ringde på. McCartney öppnade. Murveln frågade om inte denna var död, på vilket svaret blev:

- Me? I'm fit as a fiddle!

---

Karl Wallinger var en gång hembjuden till Prince. World Party-sångaren råkade vid intagandet av förfriskningar spilla rödvin på Prince' byxor. Det var väl inte så farligt, men då försökte Wallinger tvätta bort det - genom att hälla vitt vin på fläcken.

---

Tyska hårdrocksbandet Scorpions satt en gång i en hotellmatsal och åt frukost. Det började snöa. Rudy Schenker pekade ut och sa:

- Titta, det regnar kokain!

---

Svenska sånggruppen Herreys gavs under en turné öknamnet "de dansande deodoranterna". Men man lät sig inte nedslås, utan körde nästa spelning under slagordet "The Show Must Roll On"...

---

Sångaren i Joy Division, Ian Curtis, begick självmord genom att hänga sig i sitt kök. Efter detta hade gruppen ett framträdande. Någon i publiken frågade var sångaren var, och bandet svarade:

- He's hanging 'round in the kitchen!

den 12 juni 2008

Dio: Holy Diver


If there isn't light when no one sees,
then how can I know what you might believe?
A story told that can't be real,
somehow must reflect the truth we feel...


De två sista raderna tycks mig säga: diktaren är en lögnare som säger sanningen, symbolisk sanning är viktigare än bokstavlig. Texten skrevs annars av Ronnie James Dio, en fulländad rocklyriker. Och sångare. Och kompositör.

1983 skulle han ge ut sin soloplatta, hett efterlängtad. I själva verket blev detta hans sorti som nyskapande konstnär, men det var fullt förståeligt. Han hade ju gjort mästerverk i rad sedan 1975: plattorna med Rainbow och sedan "Heaven And Hell" och "Mob Rules" med Black Sabbath. Därför behöver man inte hålla emot honom att Dio-plattor som "Sacred Heart", "Dream Evil" och "Lock Up The Wolves" (1985-1990) inte infriade löftena från första plattan, "Holy Diver" från 1983.

Nåväl, visst finns det fina låtar på samlingsplattan "Diamonds - The Best Of Dio". Som "Hide In The Rainbow", "Evil Eyes", "Rock 'n' Roll Children" och "Hungry For Heaven"; den sistnämnda låter litegrann som Who's "Baba O'Riley". Men det är 1983-opuset som är juvelen i kronan, höjdpunkten i Dios solokarriär. Den enda dåliga låten är "Gypsy" - "och till och med den är ganska bra" som Dante Bonutto skrev i Kerrang...

En sån låt som "Caught In The Middle" kanske har lite melodifestivalvarning. Och "Invisible". Men de kan få vara andhämtningspauser från blockbusters som titellåten, "Straight Through The Heart", "Don't Talk To Strangers" och "Rainbow In The Dark".

In the misty morning, on the edge of time,
we've lost the rising sun, the final sign...
As the misty morning rolls away to die,
reaching for the stars we'll blind the sky...


Jämför man feelingen på "Holy Diver" med dem på Dios Rainbow- och Sabs-verk, så var dessa lite rundare, lite skönare om man så får säga. Detta berodde främst på gitarrsoundet; Blackmore har alltid fått ut en välljudande, lyssnarvänlig ton ur sina strator, och mer elegant än stringkvartett som uppbackning (på "Rainbow Eyes", Rainbow, och "Falling Off The Edge Of The World", Sabs) kan det inte bli.

Här på "Holy Diver" saknas dylikt, Vivian Campbells gura har ett lite råare sound. Och sången är framproducerad, självklart, det var ju Dio som betalade kalaset. Jag säger inte att denna lite strävare yta är oskön, ånej, det ger ju plattan karaktär. Kanske är det dessutom en uppdatering, ett sätt att hålla sig à jour med nya vågens metallsound. Alla hästar i stallet med andra ord, även om jag har mer fäbless för Dio så som han var i Rainbow och Sabs än i sin egen grupp.

Men strunt i det nu: hans solodebut rockade och rullade, och romantiserade och dansade. Det var tung fantasyrock, rätt medicin för en rockpublik som fått nog av självhat, realism och cynism. Det var den ultimata platsen i solen för en av hårdrockens absolut största namn, en undersätsig amerikan förutan vilken metallen inte alltid varit så skinande.

Time is a never ending journey,
love is a never ending smile,
give me a sign to build a dream on,
dream on, dream on...

den 6 juni 2008

Jazzrock, fusion och broslagning


Jag gillar denna skiva. På grund av, ska vi säga, minimalismen. Frånvaron av power chords, distorsion och poser.

Det här är alltså inte hårdrock. Men frontmannen är som alla förstår Ian Gillan, en 70-talsgigant inom heavy metal, "the best screamer in the world". Och spelstilen för denna grupp med sin ekvilibrism kunde lätt ha blivit hårdrock. Istället är det jazzrock, fusion och broslagning som gäller. Och Gillan tillåter sig bara ett och annat skrik.

Denna platta har växt för varje genomspelning. I början hatade man den så klart, på grund av besvikelsen efter det spejsade Chris Foss-omslaget och den manande Ian Gillan-monikern: detta måste vara tidernas metallattack tänkte man, en urblåsning av hjärcellerna härifrån till evigheten! Och det började lovande med orgel och kör - men så blev det ett stramt, ploppigt jazzfunkande, inte alls det man ville höra som finnig, adrenalinstinn 18-åring...

Men det var då det, för nu älskar jag varje låt, varje riff, varje ljudeffekt på skivan. Nåväl, bara för att det är jazzrock behöver det inte vara lyckat; styrkan i denna platta ligger istället i de strama tyglarna, i lydnaden till måttot "go all the way, then step back". Man tonar inte ut i formlösheter, nej låtarna har struktur och balans. IGB:s "Scarabus" däremot sägs inte vara så bra, där är det "fusionsmeltdown"...

På "Clear Air Turbulence" är det idyll och skönsång ("Five Moons", "Angel Manchenio"), andlig anima ("Good Hand Liza", she takes me to religion), lekfullheter och ljudeffekter. Det är transparens: elgitarren låter som en elgitarr, utan dist och överdrifter.

Denna skiva är precis och ackurat, kontrollerad och disciplinerad, men ändå friflygande och musisk.

Ten thousand
astral explorers
head for the light
ace cosmic tours...

den 31 maj 2008

Customiserad 70-talsrock


Ian Gillan föddes 1945 i England. I mitten av 1969 gick han med i Deep Purple, en grupp han firade triumfer med under fyra år. Samtidigt sjöng han titelrollen i "Jesus Christ Superstar" av Rice/Webber.

1975 startade Gillan eget i form av Ian Gillan Band. Den bästa skivan de gjorde är "Clear Air Turbulence" från 1977. Sedan övergick Gillan från denna fusionsmusik till ren rock, när han i slutet av 70-talet bildade gruppen Gillan. Från IGB togs keyboardisten Colin Towns, och nya medlemmar blev John McCoy på bas och Bernie Tormé på gitarr. Gillans eget hårdrocksrenommé plus McCoys flint och Tormés punkiga attityd gjorde't.

Från 1979 till 1982 gjorde man ett flertal skivor. Det gick rätt bra, man var kommersiellt stora inom den nya vågens hårdrock, men idag är det fler som minns Iron Maiden och Judas Priest från denna tid än Gillan. De spelade i grunden 70-talsmetall, customiserad för att låta modern. Lite snabbare, lite mer skrik, annars var det gamla tongångar. Orgeln gjorde också sitt till att ge dem en lätt antikverad prägel.

En bra låt på "Glory Road" (1980) är annars "Sleeping On The Job": svängiga rytmer. På den tiden låg man på Rough Trade har jag för mig, creddigt bolag med artister som Wreckless Eric och Nick Lowe. Från skivan "Future Shock" (1981) minns man såklart "No Laughing In Heaven", en novell om en man som kommer till himlen men blir besviken, det är ju inget partajande där: bara bibelläsning och psalmer... Rolig video med McCoy i rollen som Gud.

Till "Magic" från 1982 hade Jannick Gers ersatt Tormé. Öppningslåten "What's The Matter" är just sån där customiserad låt, lite "hej vad det spritter i gubbfläsket"-metal. 70-talsrock med högre speed: lättförglömlig. "Bluesy Blue Sea" däremot är en pampig ballad; introt är mäktigt, målar verkligen upp ett blyblått hav med vassa klippor. Gillans nonenslyrik firar triumfer.

Resten av sida A är habilt hantverk, sånt jag gärna lyssnar på en gång i kvartalet eller så. B1 är "Demon Driver", en episk black metal, soffhörnsvarianten. Tempobyten, phazing och spikpiano. "Living A Lie" är en bluesig ballad, sånt kunde de: mycket rymd och klangbotten, ingen deltablues (tack och lov) utan en elegant snajdare. Elegisk.

"You're So Right" är ett lättsockrat pålägg inför slutnumret, som är en cover på Stevie Wonders "Living For The City". En perfekt metallisering av denna r'n'b-låt. När jag hörde'n först kände jag inte till att det var en cover, jag accepterade den som en Gillanlåt helt enkelt, och det måste ju vara ett bra betyg. Originallåten sken inte igenom så att säga.

Ian Gillan la ner sitt band efter detta. Han hade erbjudits rollen som frontman i Black Sabbath. Sedan återbildade han Deep Purple, och efter många turer sjunger han ännu i detta band, den dag som idag är.

den 23 maj 2008

Alice Cooper: Trash


Jag köpte nyligen Alice Coopers "Trash" och Metallicas "Black Album" på en begagnataffär. En smörig 80-talare kontra en creddig 90-talare. Metallica är sånt man ska gilla - och visst gillar jag den, men sanning att säga har jag spelat Alice Cooper oftare. Jag trånar till låtar som "Hell Is Living Without You" och "Only My Heart Talkin", genuin skvalpop. Jag diggar till "House Of Fire", med det finurliga bildspråket:

Let's build a house of fire, baby,
not one of wood and stone...

Man ska bygga ett hus av eld, bygga det med sin kärlek... Verkligen klyschigt. Men bra.

Sen finns här så klart tyngre nummer också. "Poison", "Bed Of Nails", "This Maniac's In Love With You" och titellåten räddar det hela från melodifestivaltrallen. Jag menar, en Charlotte Perrelli hade kunnat sjunga de smörigare numren på plattan, men hon hade inte kunnat ro hem "Trash" och "Poison".

Det är välsmord metall i de tyngre låtarna, den är bakrytmig och - ja - creddig. Steve Tyler duettar på "Trash", call-and-response, låter väldigt ball. In alles en varierad skiva.

Syrran gillade Alice Cooper på 70-talet. Vet ej om hon ägde någon skiva med honom, det var nog bara hypen hon gillade; hon läste Tiffany och hängde på kampanjen Cooper vs Osmonds. Har dock själv minnen av att ha hört "School's Out" på radion dessa dar, och Coopers sminkande uppsyn etsade sig fast. En skräckrockare i Screaming Jay Hawkins anda.

(Not: albumet "Trash" kom 1989.)

den 21 maj 2008

Hårdrocken idag


Jag har tidigare här på bloggen frågat mig: vad blev det av engelsk hårdrock?

Amerikanska hårdrocksband finns det idag många (POD, Korn, Slipknot), men de engelska bandet i gamet är endast gamla namn som överlevt sig själva (Motörhead, Judas Priest, Iron Maiden). Så vad gör dagens hårda rockare i England, spelar de i källarband?

Jag gissar nu att svaret är följande: någon generisk hårdrock finns knappt idag i England, men samtidigt är mainstreamrocken så pass hård idag att genreuppdelningar börjar bli meningslösa.

"Alla" spelar idag högt och hårt utan att kalla sig hårdrockare. Franz Ferdinand och allt vad de heter. "Allt" är hårdrock.

Hårdrocken är död, leve hårdrocken...

den 8 maj 2008

Phil Lynotts sista år och död


1.

Det var inte synd om honom.

Han var slut som artist, var i en svacka, men det var inte synd om honom. Han kunde ha tagit ett steg tillbaka, lagt av sig sin kändispersona och tagit ett vanligt jobb. Men så klart gick det inte, han fortsatte mot undergången - med nya projekt, minskad inspiration, ökat drogintag och slutligen döden som följd.

Det rör sig om Phil Lynott. Hans sista tid var tragisk, ingen tvekan om det - men det var inte förutbestämt att han skulle gå under, han hade själv kunnat ändra den onda spiralen. Genom att, som jag antyder, lägga ner rockstjärnestilen och leva som en vanlig människa ett tag. Men ett kort ögonblick såg han faktiskt igenom slöjorna, lät allt rämna och blottade sin själ. Det var när han satt i artistlogen inför ett gig och sa till en roadie:

- Damn it Roger, no more heroes...

Den sanna människan kom fram bakom masken. Det är ett skakande ögonblick, och även ett rörande, ett hjärtevärmande - för här fanns fröet till räddning, till en väg ut ur Thin Lizzys sjunkande popularitet och Phil Lynotts självdestruktion. Men han fann inte vägen utan knarkade ihjäl sig.

2.

Höjdpunkten i Thin Lizzys och Phil Lynotts karriär var albumet "Black Rose - A Rock Legend" från 1979. Men här inträdde viss fartblindhet; Lynott var nu Stor Stjärna och började bete sig som Freddie Mercury på turnén, klagade på att förstärkarna hade fel färg, att äggen inte var färdigkokta och så vidare. De pengar man tjänade slösades också bort på limousiner, partyn och droger.

Följande skivor ("Chinatown" 1980 och "Renegade" 1981) var oinspirerade och bandmedlemmarna kom och gick. Gitarristbytena hade alltid varit täta i gruppen, men nämnas kan att "Black Rose" med sitt suveräna samspel mellan Gary Moore och Scott Gorham upphörde sedan Moore lämnade gruppen mitt under USA-turnén. In kom istället Midge Ure från Ultravox. Men han var bara med för turnén, och senare tog man in en viss Snowy White som gjort studioinspelningar med Pink Floyd; han kanske var skicklig, men som scenperson var han helt färglös. Till "Renegade"-turnén var han ende gitarrist, han fick bära bördan av hela gitarrsatsen; en svår uppgift, då Thin Lizzys varumärke var gitarrharmonier och twin guitar attack.

"Renegade"-turnen var en mardröm: Lynott var konstant drogad men han var nu ende frontman, Snowy White var som sagt en sidofigur. Gorham hade slutat på grund av akut leda; han ville inte se ännu en scen, ännu ett hotellrum, ännu en turnébuss... Den ende som var kvar sedan förr var trummisen Brian Downey, men till och med han började tröttna.

Visst hade Lynott potential. Han kunde apellera både på pop- och rockpublik, både på disco- och punkgänget; han var en sann genreöverskridare, var på gränsen till att bli ett begrepp. Hans andra soloskiva kom till exempel 1982 med låten "Old Town", klar poplistegrej om än lite diffus kanske. LP:n sålde bra här i Sverige men annars inte.

3.

Lynott gjorde en sista kraftansträngning med Thin Lizzy: han fick en ny gitarrist i form av Eric Sykes, Gorham kom tillbaka, man fick en keyboardist och skivan "Thunder And Lightning" spelades in. Bland annat låten "Cold Sweat" gick hem hos den nya metalpubliken, vi befann oss ju nu i hårdrockens andra andning, dess nya våg. Det var 1983.

Men i stort gick inte skivan så bra. Värst var det under den japanska delen av turnén; Lynott kunde ej få tag på droger, han kände hur allt föll samman, och det var i detta sammanhang han sa det där om "no more heroes" enligt ovan.

Sista spelningen på "Thunder And Lightning"-turnén var en katastrof: Lynott kämpade med sitt drogmissbruk, sitt äktenskap och sin avstannande karriär. Så splittrades Thin Lizzy och Lynott försökte starta ett nytt band, "Grand Slam", men man kunde inte få skivkontrakt. Branschfolket hade väl på känn att Lynott förlorat "det", tappat greppet.

Bakslag på bakslag: I "Band Aid" 1985 fick han inte vara med, blev inte ens tillfrågad, trots att hans manager Chris Morrison och bekantingarna Bob Geldof och Midge Ure skötte det hela. Lynott försökte sig även på dansmusikgenren med låten "19", mixad av Paul Hardcastle som gjort en annan mix med samma titel, en helt annan låt. Att som rockare göra dansmix låg annars i tiden, gjordes till exempel av ZZ Top, van Halen och Aerosmith med Run DMC dessa år, men Lynotts försök rann ut i sanden. Kanske för att "19" endast var ett splittrat intro och en samling riff på jakt efter en melodi, som Mark Puterford säger i boken "The Rocker" som detta inlägg baseras på.

4.

Phil Lynott dog den fjärde januari 1986, 36 år gammal. Han dog av ökande infektion/blodförgiftning på grund av långvarigt drogmissbruk. Han fick lever- och njursvikt och påfrestningar på hjärtat, som till slut helt slutade slå. Det var en smygande död, ej plötslig som den för Hendrix, Joplin, Morrison, Tommy Bolin, Keith Moon och Bon Scott, andra drogoffer inom rocken.

En kall, blåsig vinterdag hölls en ceremoni för Lynott i Howth Parish Church, Irland. Närvarande var ett antal ex-medlemmar i Thin Lizzy, däribland Brain Downey, samt folk från bandet U2 och förre irländske premiärministern Charles Haughey. Det irländska bandet Clann Eadair spelade två sånger i kyrkan.

Efteråt gick man till St. Fintan's Cemetery och gravsatte kvarlevorna. På minnesstenen stod det:

Go dtuga Dia suaimhneas da anam.

Det var gaeliska och betydde: "Må Gud ge frid åt hans själ."

den 3 maj 2008

Hårdrockens A-Z


Det skrivs en hel del om hårdrock här på bloggen. Så även idag; härmed en A-Z över intressanta företeelser inom denna genre. (Not: målningen är av Kay Nielsen från sajten "Been publishing, I'm back".)

---

AC/DC behöll sin popularitet från medio av 70-talet över 80-talets nya HM-våg och vidare. En grupp som diggades både av punkare och hårdrockare, en bedrift de delade med Motörhead.

Biografi - en bra biografi över en heavy metal-artist är Mark Puterfords "The Rocker" om Phil Lynott. Tragedi på slutet (han dör) föregått av en brokig karriär. Dylan ansåg till exempel att Lynott var ett geni.

The Cult var ett vanligt rockband, men ett stormigt sådant. Vid ett tillfälle lämnade trummisen bandet och gick med i Guns 'n' Roses istället, för att få lite lugn...

Deathmetal, mörk metall skapad av Black Sabbath. Vad denna dödsdyrkan kan säga en esoteriker som mig vet jag inte, men kanske: för att se ljuset måste man ha sett mörkret.

Elektrisk kyrkomusik var vad Jimi Hendrix kallade sin musik. Ett annat namn var "free feeling"...

Flares eller vida byxor användes inom hårdrocken ännu 1975 (se till exempel Jimmy Page i "The Song Remains the Same"), men med punkens ankomst förstod man vad klockan var slagen och övergick till stuprörsbrallor.

Glasögon bärs inte ofta av hårdrockare, men dock: Noel Redding, basist åt Jimi Hendrix, Ian Paice, trummis i Deep Purple samt sångaren i Linkin Park, har glömt namnet.

Headbanging - uppfanns av Ozzy Osbourne, som ett sätt att skaka av sig svetten och kyla ner sig.

Iron Maiden klottrade Ozzy Osbourne en gång på en vägg i sin hemstad Birmingham, långt innan själva bandet Maiden bildades i London. Annat han skrev var "Ozzy - Iron Man"...

Judas Priest - en biografi över detta band har skrivits av Neil Daniels. Den heter "Defenders of the Faith - The True Story of Judas Priest" och fokuserar på de tidiga åren då en viss Al Atkins var med, han slutade efter andra LP:n.

Kerrang! - punkens ikonografi speglades väl i fanzines och NME:s dagstidningspapper, men den nyuppväckta hårdrocken krävde glansigare papper; säga vad man vill om den nya metallvågen, men den hade en aura av fest och show. Därför startade Kerrang! som en fyrfärgsbilaga till Sounds 1980, och snart blev den en egen, bivecklig blaska. Det är än idag roligt att läsa dess texter av Mick Wall, Sylvie Simmons och Dave Dickson.

Loudness var ett japanskt heavy metal-band på 80-talet. Det svängde rejält kan jag meddela.

Metal som i "heavy metal", ett namn på aktuell genre som kommer från Steppenwolfs "Born to Be Wild" om MC-åkning: "heavy metal thunder". Sandy Pearlman ska senare ha applicerat termen på hårdrock. Eller om det var någon Rolling Stone-skribent som hade ett finger med i spelet också.

Nu-metal är dagens hårda rock, 2000-talets "ännu hårdare, ännu tyngre, ännu mer komplicerade" rockmusik... Svarta kläder och rakade skallar, street credibility som i en liten ask. Och sedan drar alla åstad och gör ett konceptalbum över Moby Dick, följt av samarbete med symfoniensemble; hårdrocken är sig lik, igår och idag...

Oljud, att spela på hög volym. Inlett av Hendrix som drog upp stärkarna på 10, följt av Spinal Tap som drog upp dem på 11. Idag tycks även poppigare band spela rätt högt, det är tidens melodi kort sagt.

Publiksurfning - uppfanns av Ozzy Osbourne.

Queen att Queen har rötterna i hårdrock är ingen hemlighet, Brian May gör sina solistiska metalluppvisningar - men in alles har denna grupp brutit genregränserna och inkorporerat det mesta i sin musik, även opera, jazz och vaudeville förutom sedvanlig pop och schlager.

Riot som i Quiet Riot, ett amerikanskt metalband som definierade genren i början av 80-talet. Covrade Slade, "Com On Feel the Noize" var det väl.

Stagediving - uppfanns av Ozzy Osbourne...

Thin Lizzy - deras namn kommer sig av en seriefigur i "The Beano", en "Tin Lizzie" som är ett vedertaget namn för "Plåtlisa". Därav kallas även T-Forden för "Tin Lizzie", men Lynotts grupp fick inte sitt namn av bilen om någon nu trodde det.

UFO var ett engelskt hådrocksband som levde under de svåra åren från mitten av 70-talet till 80-talets början. Men hur svåra dessa år var kan diskuteras; hårdrock var förvisso ute från 1977 och framåt, kritikerna svek och något nytt skapades sällan, men publiken var trogen och hård musik dånade ännu över västvärldens villaförorter och höghusområden...

Van Halen var liksom UFO ett late seventies rockband, med ett speciellt sound skapat av gitarristen Eddie van Halen. Han nyttjade bland annat halvtoner, som uppstår om man lägger fingret löst på vissa punkter av gitarrsträngen.

X som i Racer X, det band som Judas Priests nuvarande trummis tidigare spelade i. Travis är amerikan och bevisar återigen att USA tagit ledningen över England som metalland; även de gamla englandsbanden måste söka sig västerut för nytt blod...

Y&T var ett amerikanskt band i tidigt 80-tal, lett av Dave Menketti och med succéplatta i form av "Earthshaker". Lyssna på "Meanstreak", "Attack of the Mad Axeman", "Forever"...

ZZ Top med sin boogierock gouteras av de flesta hårdrockare. Någon sa att deras "Eliminator" från 1983 var "ljudet av kassaapparater världen över" - men om det nu är så lätt att skapa ett kommersiellt sound, varför kunde inte denne någon profitera på det själv och skapa en succé? Svaret är att ZZ Tops 80-talssound var resultatet av mångårigt lirande, slutprodukten av en intern, gåtfull process. Det är som träsnidaren som fick frågan hur man gör en dalahäst, på vilket han svarade: "Man tar bort det som inte är häst..." På "Eliminator" hade ZZ Top tagit bort det som inte var "ZZ Top"...

den 2 maj 2008

Det låg ett skimmer över Zeppelins dagar


In the light you will find the road...

In the light -
everybody needs the light!

Det låg ett skimmer över Led Zeppelin, något ljust och glatt. Nog fanns det mörka skuggor här och där, som Pages heroinmissbruk, hans Aleister Crowley-vurm och ryktet om dolda budskap i "Stairway To Heaven". Men det dominerande intrycket av Zeppelin blir glädjen. Det är en hippiefeeling som trovärdigt slagit rot i 70-talet.

Ta bara nämnda "Stairway...": i den-där-konsertfilmen säger Plant att "this is a song of hope", och det är en snygg gest. Ovan citerade "In the Light" handlar för sin del om "the need for eternal optimism", enligt Dave Lewis ("Led Zeppelin: A Celebration", 1991). Och den tolkienska vandringslåten "Ramble On" har referängen: "Ramble on! / Now's the time, the time is now / to sing my song..." Och "Celebration Day" har raderna:

My, my, I'm so happy, I'm gonna join a band,
this day is a celebration, we're in the promised land!

Enligt Lewis handlar den om en resa Plant gjorde till New York. Zeppelin var ju annars välsedda gäster i Staterna; sommaren 1970 var de där på sin sjätte turné till exempel.

Visst speglade Zeppelin även andra känslor än glädje och fest. Ta "No Quarter" på "Houses of the Holy" till exempel. Oavsett texten får mig dess musikaliska landskap att tänka på ett marskland, ett kustland, med gult gräs och mulen himmel. Ett slags nolltillvaro. Låten går tydligt i moll men det är varken hopp eller förtvivlan den talar om, utan något annorlunda tredje: apatiam (se etikett).

"Stairway To Heaven" är också märklig, och kan åter få en att tänka på annat än det texten talar om. En låt som kan betyda olika saker i olika faser i ens liv. Från början tyckte jag den var spöklik, med ryktet om dess dolda budskap i minne - men sedan blev den mer andlig, som när någon önskade denna för att hedra någon som dött. Framtiden må utvisa vad jag betraktar den som i morgon. En sak är säker: den kommer att fortsätta spelas i Svenssons residens.

"The Battle For Evermore" på samma platta (den fjärde) är synnerligen gripande. Med mandolin och akustisk gitarr vävs en saga från den gröna ön, med Plants och Sandy Dennys röster omslingrade i attraktion och repulsion. "Bring it back! Bring it back! Bring it, bring it, bring iiiiiiit..."

För övrigt kan nämnas balladen "Tangerine" från "III", ännu ett exempel på högprofilerad country i skiftet 60-70-tal. Varm steel guitar. Och mer? "Thank You" från "II" är en skimrande kärlekssång från Plant till hans fru: soft inledning, men han utforskar oktaverna grundligt vad det lider. Kanske kan också "Dancing Days" och "Houses of the Holy" från mitten av 70-talet nämnas, glada sånger för trallvänliga dagar.

Nämnas bör även "The Song Remains the Same", en låt på "Houses of the Holy", en gobeläng från gruppens resor världen runt. Många Plant-texter tycks för övrigt handla om resor: "Ramble On", "Celebration Day", "Going To California", "Achilles Last Stand" (se inlägget i förrgår) "Immigrant Song" och "Kashmir". Plant vandrade för sin del "along the open road, to that Acapulco gold", i låten vars titel summerar all denna reslängtan: "Over the Hills And Far Away"...

De som gillade Zeppelin var alltid långa och snygga sa Bruce Dickinson: de bar pälsar, hade långt hår och reciterade poesi. Deep Purple-fansen var som jämförelse mer vanligt folk, Tony Ordinary och hans polare. Det låg något eteriskt över Zeppelin, något 70-talshippieskt, något glatt och inbjudande. En synlig symbol för det hela var bandloggan i den där runda jugend-stilen, så fjärran från 80-talets vassa "Iron Maiden" och "Judas Priest"-loggor. Minns också etiketten för det egna skivbolaget, Swan Song: en Doré-ängel med 70-talsstuk. Ännu en del av den mosaik som heter Led Zeppelin.

den 30 april 2008

"Led Zeppelin - the only way to fly"


Det började komma grus i riffmaskineriet.

Det var 1976 och Led Zeppelin hade en ny platta ute. Bakgrunden till dess produktion är en sak för sig, men nu var den i alla fall där: "Presence", med ett pretto-omslag så som man kunde vänta sig från Hipgnosis. Det var mycket vitt, det var blekt och ofokuserat, och musiken lät som "kul-i-replokalen"-blues, grånad power-rock, en massa riff på jakt efter ett heureka!

Ett spår höjde sig dock över resten, fångade den lite ödsliga känslan perfekt: "Achilles Last Stand". Här susade man över nordafrikanska nejder, mindes en resa och riffade sig fram i triumf men också vemod. Den var som en summering av hela projektet Led Zeppelin: att spela på gränsen till sin förmåga, att fånga den där outgrundliga känslan i total kontroll och lössläppthet, att få det att låta "tight but loose".

Det var en lång låt, och samtidigt en snabb låt. Två gitarrsolon. Sedan får man väl säga att Zeppelin tappade styrfart. Sista stora spelningen var på Knebworth augusti 1979, och NME skrev: "Idag såg vi Led Zep krossas av sin egen tyngd." Man hade blivit för skickliga, för kolossala, för invecklade. Man hade börjat som fulländade musiker och kunde inte hitta tillbaks till den råa, naiva spelglädje som punken stod för. Nog kände man av pressen från detta nya, Jimmy Page trodde han kunde utmana punkarna genom att spela snabbare och fränare - men det gick inte, det blev bara "more of the same". Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod som Herakleitos sa: "Potamoisi tois autoisi embainomen te kai ouch embainomen, esmen te kai ouch esmen."

Men man hade förvisso en imponerande karriär bakom sig. Den zeppelinska låtkatalogen är en guldgruva för envar musikälskare, inte bara för den som dyrkar hårdrock. Man ville förvisso att musiken skulle låta som "the hammer of the Gods", men interfolierat mellan alla 20-minuterslåtar, dundertrummor och avgrundsskrik fanns akustiska ballader, countryrock, klassisk blues och folkmusik. Led Zep var ett musikaliskt universum.

Jag övergår till att recensera första LP:n från 1969. Bästa låten är "How Many More Times", kallad "psykedelisk blues" av Jan Sneum: basen är bluesig men formen är oigenkännlig; riffen speglar en ångestladdad tid, en övergång från romantikens 60-tal till ett kallare och blåsigare 70-tal. Jimmy Page är gruppens musikaliska centrum, hans gitarr fångar toner som ingen tidigare gjort. Han spränger gränserna, tar oss med på en psykisk resa, därtill hjälpt av Plants patos, Bonhams drivande trumspel och John Paul Jones' bas.

En annan nyskapande sak är "Dazed and Confused", en långlåt med likartad ångestkänsla. Snygga tempobyten; dessa killar var fullärda, Page och Jones var erfarna studiomusiker. Live kunde denna och "How Many More Times" svälla ut till halvtimmesformat. Kanske inte så lättlyssnat alla gånger, men spännande är det nog.

Led Zep hade faibless för rootsig blues, deltablues, gammalmansblues: rockens urform, popens heliga Graal! Livet mening är väl ändå att spela bluestolvor, att blotta sin själ i kvidande ackord och textrader. Av de två Willie Dixonlåtarna på denna skiva gillar jag "I Can't Quit You Baby" bäst, den har en respektlös underton. En klassisk blues spelad lite med vänsterhanden: "tight but loose"!

"Black Mountain Side" är en akustisk gitarrsak med tablaskomp. Ekvilibrism som tål att slölyssnas på. Låten ska vara en snygg stöld på Bert Jansch' "Black Waterside". Led Zep stal ofta låtar och gjorde om dem, ibland så pass att originalet sken igenom (q v "Lemon Song", "Bring It On Home", "Nobody's Fault But Mine"); ibland blev det rättssak, fläckar på Led Zeps banér. Man hör aldrig om nåt sånt för Black Sabbath och Deep Purple, till exempel.

"Baby I'm Gonna Leave You" börjar akustiskt och med sång av Plant som förebådar regntunga skyar. Likt "How Many More Times" känns denna låt tidstypisk, det är 70-tal här trots att inspelningsåret är 1969. Låten utvidgas senare med elgitarr och snabbare takt, sömlöst läggs de nya delarna till.

Man går in i ett nytt skede, i ett nyktrare 70-tal efter 60-talets festyra - men visst har bandet kvar sina rötter i glädjens era, visst har man en laid-back hippiekänsla i grunden. Tydligast märks den på "Misty Mountain Hop" från 1972, en låt Robert Plant sjöng ännu på sina soloturnéer på 80-talet: en hippie som åldrats med värdighet, som ännu står för sina gamla ideal! Vad gäller första LP:n så har vi "Your Time Is Gonna Come" som känns 60-talsaktig, med refrängkör och en känsla av tillförsikt över alltsammans. Även "Good Times, Bad Times" har något naivt och lättsamt över sig, även om låten är ganska rifftung.

In alles är det en "typisk" Zeppelinplatta detta, man har hittat framgångsformeln: klonad blues, pop och ekvilibrism, en hårtslående trummis och invecklade låtar, men samtidigt med en polityr som gör det trallvänligt. Man säger att det typiska för be-bopen på sin tid var svårspelade passager, rytmer som inte gick att dansa till och influenser från klassisk musik, och detta hittas även i mycken hårdrock: tritonusintervall och tonartsbyten, musik som ska lyssnas till samt lån från Mozart, Bach och Beetohoven. Page brukade till exempel infoga delar av Bachs svit för luta nr 1 i "Heartbreaker" live, och rytmen i "The Crunge" från "Houses of the Holy" gjordes enkom för att inte kunna dansas till; övriga låtar med sina tempobyten garanterar detsamma. Och att Led Zeps musik är svårspelad torde ingen förneka. Dock är helheten som sagt polerad och sömlös, och med rätta innehade de platsen som 70-talets största rockband, både om man ser till försäljnings- och publiksiffror (antal listettor, 50 000-hövdade publikhav) liksom till bredden och djupet i själva musiken.

den 29 april 2008

"American gothic"


Sex fot är lika med 180 cm. Är man sex fot lång är man av medellängd, är man kortare än så är man något undersätsig. Det märkliga är att ingen av Blue Öyster Cults klassiska line-up var över sex fot, nej alla var en smula korta. Se här:

. Buck Dharma, fem fot och två tum

. Albert Bouchard, fem fot och tre tum

. Joe Bouchard, fem fot och fyra tum

. Erik Bloom, fem fot och sju tum

. Allen Lanier, fem fot och åtta tum

Sånt får man lära sig på en suverän hemsida, "The BOC FAQ MAN's webpage". Jag kunde länka om jag orkade men det där torde räcka, ni får googla. Här finns massor av fakta, både nyttigt och onyttigt som detta med längd. Men den somatiska bilden är inte helt oviktig, till exempel inte för frontmannen Bloom. Denne antog mytiska proportioner som scenperson, och någon sa: "Jag skulle inte vilja möta Eric Bloom i en mörk gränd..." Sångaren skrattade senare åt det där, han var ingen vilde och han var rätt liten, se ovan. Men med spegelglas och läderbrackor etc var han en syn att se, han skapade en roll, en persona. En dansk som Clemens Altgård nämnde någonstans skrev till och med en dikt om denne Bloom, hur ball han var i sin attiralj: "Där står han i speglande brillor och outgrundlig min"...

Rock är teater och Bloom fattade det, han spelade en roll - med en gnutta självironi. Man var lite Spinal Tap, men texterna med sina dubbla bottnar och den varierade musiken gjorde att projektet höll, man var inte parodi på sig själva - bara lite. Är man medveten om att ens pose är parodisk är man immun mot andras hån.

Spinal Tap: alla hårdrocksband har någon gång känt sig som detta skämtband, BÖC kanske mer än andra. Exempel:

. "Currently residing in that where are they nowfile", BÖC från 1988 och framåt

. I "Big Bottoms" spelar alla i ST bas, och på många bilder av BÖC spelar samtliga fem i bandet gitarr

. Larviga scengrejer: när Bloom stannar musiken i "Cities on Flame" på "Extraterrestrial Live" och säger "Rock 'n'-" och publiken fyller i med "roll", snabbare och snabbare i en virvel

. Man slåss med gitarrer, duellerar med dem som svärd

. I filmen "This is Spinal Tap" är det en scen där Daniel StHubbins flickvän skapat kostymer och alias åt varje bandmedlem, och något liknande gjorde Pearlman för BÖC: varje medlem skulle ha en speciell outfit och ett artistnamn. Albert Bouchard skulle till exempel ha hetat Prince Orion. Kvar av detta blev endast Buck Dharma i vit kostym

. Sist men inte minst: för "pretentious, ponderous, religious rock songs" har vi så klart "Imaginos"-albumet...

Pearlman ville med BÖC skapa ett amerikanskt Black Sabbath, och visst fanns det fog för detta. Man kunde spela tungt och brutalt ("Cities on Flame", "This Is Ain't the Summer of Love", "Heavy Metal", "Godzilla"), men mer liknade man väl ett 70-tals-Doors; den i ljudbilden väl inbäddade klaviaturen borgar för det. Ray Manzarek var för Doors vad Allen Lanier var för BÖC.

Sabbath är inte kända för några kärlekslåtar (även om det finns antydningar), medan BÖC kunde skifta från "american gothic" till rosenskir romantik från den ena låten till den andra. Ungefär som Doors: från "The End" till "Light My Fire". De poetiska låttexterna är ännu en likhet; Sabbaths lyrik är på gränsen till funktionell, medan Pearlmans och Morrisons texter har djupare litterär klangbotten.

(Not: Bilden föreställer en Plymouth 1937. Den är målad av John Evans.)

den 28 april 2008

Skvalmystiker




1.

Blue Öyster Cult hade tre hits under sin karriär: "Don't Fear the Reaper", "Godzilla" och "Burning for You". Alla dessa är värda sitt salt, det är gedigna rocklåtar. Men för att nå kärnan av BÖC:s skvalmystik måste man lyssna på fler låtar, man måste gå igenom hela deras katalog för att luska ut deras särart. Och den särarten är i min bok de smarta texterna, de poetiska texterna. Orden i sig själv har klang, de är inte bara ett bihang till musiken.

Att gruppen var eminenta musiker och låtmakare vet vi redan. En på ytan enkel rocklåt som "Cities on Flame With Rock 'n' Roll" är i själva verket en intrikat byggnad, med surreala trummönster och blytunga riff som ändå flyger. Och texten harmonierar perfekt, den koncentrerar vissa lyricismer som inte envar rockpoet kan frambringa:

My heart is black and my lips are cold,
cities on flame with rock 'n' roll.
Three thousand guitars, they seem to cry,
my ears will melt and then my eye...

So let that girl, let that girl rock 'n' roll,
cities on flame now - with rock 'n' roll.

Så den lätt bluesiga, lätt elegiska "Death Valley Nights". Den målar upp tyst desperation hos en ökenprofet, en man som sett sanningen men som inte riktigt vet vadan och varthän:

Bleached by the sun
and scorched by the moon,
if I make it 'til tomorrow noon,
I'm leaving.

Nog kan man blekas av solen, men brännas (eng scorch) av månen är svårare... Men detta är en ordlek, Richard Melzer som skrivit texten vet vad han gör. Och nästa rad fortsätter ordlekandet, med hänvisningar till rädsla för tomrummet, horror vacui:

'tween the horror of space
and the terror of time,
my heart in crystal down the line,
I'm screaming...

Sedan kommer en "kiss me babe"-refräng ("all I need is a kiss from you babe, before it's hangover time"), helt i enlighet med gruppens förmåga att blanda skval med mystik. För i nästa vers kommer ett "desolate landscape", framsjunget med sån patos att man känner sig stå där och titta ut över den outgrundliga öknen:

Desolate landscape, storybook bliss,
my darling let me tell you this,
it's crazy.

Vi tar väl sista versen också:

Hell of a memory, is a heaven of pain,
snow is cold but so is rain,
please save me.

2.

Adelsmärket för en låttext är om den kan funka även som en dikt, ett fristående poem. "Death Valley Nights" är inte riktigt där, men den har potential, den visar på förmåga att hantera språket. Nämnvärda passager i övriga BÖC-låtar kan vara början på "Don't Fear the Reaper", denna fulländade låt av Buck Dharma med sina pauser, sin Byrds-janglande gitarr och sitt killer-solo, samt såklart Blooms softa sång:

All our times have come,
here but now they're gone.
Seasons don't fear the reaper,
nor do the wind or the sun and the rain,
come on baby, don't fear the reaper...

Sommaren 1976 härjades New York av mördaren "Son of Sam", och låten som kom då bidrog till skräckstämningen: skräck med förledande ljuva toner, mollstämt men popigt. Själva innebörden i texten tycks vara att döden är nåt naturligt, vi ska alla dö, men folk har såklart associerat den med det ena och det andra genom åren, självmord och allt. Men så är det med bra konst, associationerna ska väckas; man kan inte förbjuda folk att tolka som de vill. Allt är tolkning som Baudrillard sa, det finns ingen instans utanför språket som kan erbjuda svaret.

Sant poetisk är även "Heavy Metal: the Black and the Silver". Sandy Pearlman ska ha skrivit den utifrån kapitelrubrikerna i en bok om svarta hål. "Iron sun", "into the whirlpool", "direction light" och allt annat som skiner fram i denna text, var från början bara en innehållsförteckning. Men att göra poesi av sånt utmärker den sanne poeten!

Vi övergår till mästarprovet, BÖC:s kanske bästa låt: "Astronomy". Texten skrevs av Pearlman och musiken av Bouchard Bros. Här finns mycket undertext, mycket att hänvisa till. Dels förekommer låten på "Imaginos"-LP:n (förutom på "Secret Treaties" '74, vars version förvisso är bäst) och blir därmed del i narrativet om aztekspeglar, första världskriget och utomjordingar. Dels ska den handla om lesbisk kärlek, vilket onkeligen ger ökad spänning till vad textens Suzy och Carrie har gemensamt.

Texten är synnerligen diffus, synnerligen gåtfull, men det är ingen frustrerande gåtfullhet utan en förtrollande:

The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Like acid and oil on a madman's face,
his reason tends to fly away.
Like lesser birds on the four winds,
like silver scrapes in May,
now the sands become a crust
and most of you have gone away.

Jag har ingen aning vad detta betyder. Men det är mer än bara atmosfär, det bärs av ett patos. Notera annars klangen i "like acid and oil on a madman's face" och hänvisningen till "four winds", som ska återkomma.

3.

I andra versen möter vi våra kära Suzy och Carrie, där den senare säger:

Come Suzy dear, let's take a walk
just out here upon the beach,
I know you'll soon be married
and you want to know where winds come from.
Well it's never said at all
on the map that Carrie reads,
behind the clock back there you know
at The four winds bar...

Det är en pianoballad detta, synnerligen avskalad. Och fortsatt gåtfull! Vad är det för karta som läses, vad är det för klocka? Hur som helst tar låten fart nu, har för mig att elgitarr och trummor kommer in. Texten alltjämt poetisk, nu i en annan rytm:

Four winds at The four winds bar,
two doors locked and windows barred,
one door left to take you in,
the other one just mirrors it.
Hellish glare and inference,
the other one's a duplicate,
the queenly flux eternal light,
or the light that never -
never warms...

Sista raden upprepas ett par gånger, och så saktar låten in igen: de var mästare på tempobyten Blue Öyster, kanske för att trummisen var kapellmästare och arrangör.

Har ni fått nog? Låten fortsätter med ekon från första versen. Den gåtfulla storyn eller atmosfären ska utvecklas vidare, frågetecken må finnas men nu är man så inne i låten att man inte bryr sig:

The clock strikes twelve and moondrops burst
out at you from their hiding place.
Misse Carrie nurse and Suzy dear
would find themselves at Four winds bar.

Nu kommer rader som alltid fångar mig, nu är det allvar:

It's the nexus of the crisis
and the origin of storms,
just the place to hopelessly
encounter time, and then came me.

Vem är då detta "jag"? Jo, det är en gåtfull aktör, en nyckelperson i Imaginos-mytologin:

Call me Desdinova, eternal light,
these gravely digs of mine will surely prove a sight.
And don't forget my song,
fixed and consequent.

Så saktar tempot åter in; vi får lite orgelklink, gitarrtoner också om jag minns rätt - och sedan är det full gas mot oändligheten, ovanpå vilket Blooms märkliga stämma upprepar "Astronomy..." ett antal gånger, det låter bättre än jag kan beskriva.

Ekstasen är nära. Sist sjungs det: "Astronomy.... a star". Vilken stjärna då, om jag får fråga? Det vet man inte, men jag vet att det är en enorm låt detta, poetisk på alla plan och med en synnerligen suggestiv text. Att bara stapla gåtfulla ord på varandra är ingen konst; här gifter de sig emellertid med musiken till ett fulländat helt.

den 25 april 2008

Cultösaurus Erectus


Blue Öyster Cult hade en stabil line-up genom åren. Det var sångaren Eric Bloom i spegelglasögon, den vitklädde gitarristen Buck Dharma, "pale, frail" Allen Lanier på keyboards, stadige Joe Bouchard på bas och så den mustaschprydde trummisen Albert Bouchard. 1981 skulle man turnera i England, men de övriga bandmedlemmarnas fruar ville inte att Als flickvän skulle få resa med, de ville inte ha henne i turnébussen. De gillade henne inte.

Så vad göra? Al beslöt sig för att hyra en bil och köra runt själv i England med henne, det skulle väl gå bra? Det är väl lätt att hitta där bland alla småvägar och byar för en som aldrig varit där förr? Inte? Nej minsann, det var inte så lätt. Han kom för sent till några gig. En gång kom han inte förrän det var tre låtar kvar, och i logen efteråt utbröt ett gräl. Hårda ord utväxlandes och Al sparade inte på krutet - men trots att han bad om ursäkt senare var det över. Han kickades och påbörjade en solokarriär. Idag spelar han i New York-bandet The Brain Surgeons. Några stadionspelningar är det inte tal om längre - men det är det inte för BÖC heller, de lever och har hälsan men spelar på smärre ställen än förr.

Blue Öyster Cult bildades 1967 som Soft White Underbelly. Sedan bytte man namn till Stalk Forrest Group. Och sedan blev det BÖC - men det var lite senare, när de hippa journalisterna Richard Melzer och Sandy Pearlman blivit involverade med gruppen. Det hela var i alla fall i Upstate New York, och sedan flyttade man antagligen till The Big Apple, och gruppmedlemmarna var de ovan nämnda. Eric Bloom blev för sin del bekant med grabbarna 1968, han var en ball typ som gärna fick hänga med dem, en budotränande sf-läsare och MC-kille. Dessutom ägde han en van, som blev avgörande för hans värvning till bandet: man behövde den för att frakta instrumenten i.

Gruppen bodde i ett hus och man repade i källaren. "It was a real hippy kinda scene" (säger Bloom i artikeln "Reaping the Benefits" i Classic Rock 7/2006, av Sleazegrinder). "Meltzer and Pearlman were writing, and there were piles of manila folders full of lyrics lying around, so everyone was taking these piles of lyrics and writing music to them. And that's how the band really started."

Det låter som en kreativ miljö, ett skönt plejs. Relativt ovanligt också med texten som föregår musiken, texten brukar ju ofta skrivasefteråt, även om det såklart förekommer av och till genom hela rockhistorien. Pearlman var en sann visionär; han skrev för hippietidningen Crawdaddy, men han var ingen peace&love-fanatiker utan hade mörkare stråk, han insåg att Altamont hade förändrat rockens milieu och att det nu krävdes en ny saklighet, om än med ockulta undertoner. Med BÖC hade han en tacksam skara att arbeta med; de hade intellektuell bakgrund, hade gått på college (Al och Dharma på det tekniska Clarkson College i Potsdam, NY, den street-smarte Bloom på ett annat) och fattade vad Pearlman målade upp i sin science fantasy-värld. Texterna må ha varit nonsens ibland men det är en god tradition det med, det har jag nämnt förr här på bloggens musikinlägg. Spontanistisk lyrik: "Beers and barracuda, reds and monocaine"...

Pearlman hade också idéer om scenbilden, hur bandet skulle presenteras. Alla skulle från början ha haft alias som "Buck Dharma" (som egentligen hette Donald Roeser), men det där föll bort av olika skäl. Al skulle till exempel ha hetat "Prince Omega" och han gillade monikern, men det var inte menat att hända. Man var inte Kiss. En del smaklösa kläder och S&M-attribut präglade också gruppen, men till slut la man av allt det där och klädde sig tämligen normalt (se baksidan på "Spectres"). Kvar blev endast Blooms läderoutfit som Pearlman sa han skulle skaffa; det må ha gjorts på en bögaffär, men å andra sidan hade ju Elvis '68 och Jim Morrison också varit läderrockare så det var en gammal fin tradition vid det här laget.

Man började spela ute i början av 70-talet. Man öppnade för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné, men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 (den liksom merparten recenserad här igår) låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog allting fart.

Toppen nåddes med "Secret Treaties" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en monsterhit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor, men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så Englandsturnen som nämndes i början. Al fick sparken och en roadie fick trumma på uppträdandet på Castle Donington (en stor festival kallad Monsters of Rock); man frågar sig hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli; ett slags jazzstil.

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt, och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt, som tack och adjö efter tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är ju känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst, men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin - och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord. Finns antagligen på Youtube.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2005, och kanske håller man ännu på 2008. I så fall blir det 40-årsjubileum när som helst. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It' not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker, och trodde att det var något slags påfund:

- What's going on here? Is this a set-up?

- What do you mean? sa Bloom.

- Well, you're all reading books!

- Well, yeah, that's what we do...

den 24 april 2008

Blue Öyster Cult


De var skvalmystiker på grönbete, monsterrockare från bergen, popsnörda popoffer, ja litegrann av varje faktiskt. De var Blue Öyster Cult.

De drabbade skivköparna med sitt första opus 1972, en eponym (= "självbetitlad") LP som angav tonen med förstaspåret "Transmaniacon MC". Producenten Sandy Pearlman skulle säga att detta var ljudet av Altamont invävt i rockmusik, och det stämmer nog: en låt som fångar tidsandan, en lite ödslig, ödesmättad sak med tuff text. Gotta love it. Typiskt nog finns smöriga låtar här också, som "Then Came the Last Days of May", vilket hädanefter känntecknade gruppen: dels massiv goth-rock, dels skönt radioskval. Pearlmans vision om ett amerikanskt Black Sabbath må ha varit en ledstjärna, men jämfört med denna grupp var man lite mer kommersiella, lite mer varierade kanske. Nåväl, det är omöjligt att jämföra de tu, båda grupperna är ikoner i min kammare.

"Screams" och "Cities on Flame (With Rock 'n' Roll)" smyckar B-sidan på första LP:n, suggestiva saker. Den senare låten blev en smärre hit: en veritabel brännkyrka med läckra rytmer av Albert Bouchard, trummisen som var gruppens musikaliska drivkraft. "The Workshop of the Telescopes" fullbordar den mystiska atmosfären, jämte det gåtfulla omslaget av Gawlik: portar mot intet, järnväg mot oändligheten. Men sistalåten "Redeemed" förstjänar också att nämnas: ljuvaste radiopop. Blue Öyster Cult var skvalmystik, varken mer eller mindre.

Andra LP:n är en liten svacka, man försöker spela hårt och snabbt men det blir lite lättviktigt: "The Red and the Black" (omgjord "I'm On the Lamb But I Ain't No Sheep" från första LP:n) och "Hot Rails To Hell". Men så finns här förstås även "Wings Vetted Down" och "OD:d on Life Itself" som visar på bredden, på förmågan att ro även i lugna vatten. Tredje LP:n "Secret Treaties" är minnesvärd för Ron Lessers omslag med en Messerschmitt 262 med Kronos-symboler på vingarna. Planet ifråga får sig (tyvärr) också en låt tillägnad. Det är plastrock à la "Godzilla", kitsch på gränsen till det löjliga. Effektsökeri.

Bästa låten här är "Astronomy": ett pianointro leder oss till laid-back, patosfylld sång av Bloom, "it's the nexus of the crisis / and the origin of storms" etc leder oss till elgitarrens riff, tempoökning och fler gåtfulla rader, det är elegans och mystik och slutligen refrängen: "Astronomy... astronomy... astronomy"...

In alles var "Secret Treaties" ingen typisk tredjeplatta, inget mediokert verk Den hade många pärlor som exempelvis "Subhuman" och "Flaming Telepaths", subtila saker svåra att karaktärisera. Nästa skiva var "Agents of Fortune" 1976. Dess enda fel är ett lite splittrat intryck: varje gruppmedlem bidrog med egna låtar, man funkade inte riktigt som grupp. Och den sedvanliga mixen skval och mystik kan förbrylla lite. Trots det bör såklart varje svensk äga denna platta med tanke på numren "This Ain't the Summer of Love", "Don't Fear the Reaper" (more cowbell!), "Vera Gemini" av Albert Bouchard och Patti Smith (med den senare i duett med Eric Bloom), "Morning Final" och "Tenderloin". Glänsande poprock, syntläcker topplistemusik, vass gitarrock och suggestiv do-wop: snacka om att spränga gränser. Man anar bilden av ett amerikanskt Queen snarare än ett dito Black Sabbath.

"Spectres" från 1977 är lugnare, siktar in sig mer konsekvent på radiosoundet. Alla skivor från och med nu tycks göra det, man lägger bara in någon tuff rocklåt här och där. Ändå funkar det, man har förvisso skicklighet som musiker. "Nosferatu", "I Love the Night" och "Death Valley Nights" från detta 1977-opus är fulländad "Adult Oriented Rock", smörpop, softrock.

1980 kom den hyllade "Cultösaurus Erectus"; den har ett lyckat namn och ett fränt dinosaurieomslag, det ska erkännas, men annars vet jag inte vad som är så bra med den. Stilen från "Spectres" upprätthålls, och nämnvärda är de patosfyllda "Divine Wind", "Deadline" och "Unknown Tongue". Annars är det tendens till gubbrock. Efterföljaren "Fire of Unknown Origin" från 1981 gillar jag på grund av dess snygga omslag (en målning av den där musselkulten bandnamnet antyder), en snygg bacover också, men bland låtarna är det särskilt en låt som bör nämnas: "Veteran of the Psychic Wars" av Michael Moorcock.

Om denne författare har jag skrivit under etiketten "sf-man minns" ("Multiversums mytolog"), och den text han levererat till denna låt är en perfekt illustration till Eternal Champion-serien. Den säger mer om Elric och gänget än hans "Black Blade" på föregående plattan. Med synttoner som lägger en spektral bakgrund, ett ekofyllt gitarrsolo och ödemättad sång försätts man direkt till Multiversums nejder:

You're seeing here a veteran
of a thousand psychic wars,
my energy's spent to the last
and my armour is destroyed.
I'm young enough to look at
and far too old to see,
all my scars are on the inside...

Temat är självömkan, ingen frälsning finns, allt bara fortsätter; en filosofi jag inte skriver under på idag, för man kan ändra sitt liv med viljan, hurtigt men sant. Men för att beskriva en känsla av ödslighet, titaniska makter och förfall är denna låt perfekt. En klassiker.

En epilog för gruppens karriär blir för mig "Imaginos" av Al Bouchard från 1988. Denne hade egentligen lämnat gruppen då, men skivbolaget kallade detta samarbete med diverse musiker under Bouchards ledning för "Blue Öyster Cult", och varför inte. "Astronomy" finns med, det är Pearlman-texter och det är invecklad sf-intrig, och det funkar rätt bra även om idén bakom plattan förfuskats med fel låtordning. Bra platta för den som gillar den gåtfulla sidan hos gruppen. Men en ren skvallåt finns förstås också: "Del Rio Song"; hyllning till porrmadamen Vanessa del Rio?

Musiken på "Imaginos" är pampig och spännande. Ett 70-talsaktigt konceptalbum mitt i sena 80-talets glam-och-glamourvåg. Diggare av fantasymusik, av rock med litterär bakgrund har här ett äventyr som väntar.

den 23 april 2008

The Sabs


Det är märkligt vad många av Black Sabbaths låtar är softa och sköna, tvärt emot urbilden av denna grupp: mörka låtar från avgrundens djup... Men lyssna på "Laguna Sunrise", "Planet Caravan", "Wheels of Confusion" (slutet), "Solitude" och "Fluff" och ni finner att det är musik som till och med mormor kan gilla.

Men visst är tunglåtarna gruppens sine qua non. Sabs vore inte vad de vore utan "N. I. B.", "Black Sabbath", "Hand of Doom", "Iron Man", "Snowblind" och "Hole In the Sky". Den sistnämnda, från "Sabotage", är annars en av mina favoriter: "som ett pårökt godståg" sa någon, blytung elegans.

Den håller i alla väder. Liksom "Fairies Wear Boots", "The Wizard", "Sabbra Cadabbra" och "Am I Going Insane". Dessa har viss flykt över sig. Annars är tidiga Sabbath ofta drudge rock, grovarbetargung, slit-och-släp-rock. Visst ville de ha tyngd i musiken, men med alla tempobyten därtill blir det hela lite segt ibland. Steve Harris i Iron Maiden kallade det "diskbänkssoundet"...

Men visst pekar gamla Sabs fram mot det nya, mot Dios medverkan i början av 80-talet. "Spiral Architect" på "Sabbath Bloody Sabbath" har stråkar och annat klassiskt, och "Supertzar" på "Sabotage" har körer. Iommi (för det var han som var drivkraften, Ozzy var på denna tid bara en bromskloss) hade funnit ett sätt att kombinera klassiska element med rock, få dem att gifta sig. Som nämnt funkade inte Deep Purples "Concerto For Group and Orchestra", rockbandet och symfoniorkestern försökte överrösta varandra. Däremot kunde inlemmandet av delar av symfoniorkestern funka i rocken.

Detta ser vi ett bra exempel på i "Falling Off the Edge of the World" från 1981. En stråkensemble inleder i D-Moll ("the saddest of all keys" som Nigel Tufnel sa), kompat av elbas, och på det Dios sång:

I think about closing the door,
and lately I think of it more.
I'm living well out of my time,
I feel like I'm losing my mind.

I should be at the table round,
a servant of the crown,
a keeper of the sign,
to sparkle and to shine...

Så kommer en kör, en syntetiserad kör i en fallande ton. Därefter några tunga Iommi-riff med slavtrumma till, och därefter uppskruvning till själva låten, temporiff - och så drar låten igång. Det är "Big Rock" à la Dio, han var ju bandets frontman nu, och även han hade experimenterat med stråkensembler på "Long Live Rock 'n' Roll", den sista Rainbowplatta han medverkade på.

Vi talar om "Falling Off the Edge of the World". Den fortsätter i flygande rockstil och har ett enormt solo av Iommi, deras "finest moment" kanske - och det vill inte säga lite för Dio-Sabbath (eller "Black Rainbow" som det också kallas...) gjorde två klassiker i följd dessa år, "Heaven and Hell" och "Mob Rules". 1980 respektive 1981 kom de.

Merparten av låtarna här går rätt snabbt, man spelar inte längre slit-och-släp-rock. Diskbänkssoundet är borttvättat. En och annan långsammare drudge-låt finns, men det måste till för att hämta andan. En annan toppgrej är förvisso "Children of the Sea" från 1980, den första låt Dio och Iommi skrev ihop. Dio bjöds in till Iommis LA-villa, de gick ut i studion, och där spelade Tony introt. Dio högg direkt och skrev en romantisk text till. Denna låt blev sedan mönster för mången rocklåt typ Evanescence: intro med akustisk gitarr och skönsång, därefter fullt ös och grov röst.

Den sista intressanta Sabbath-plattan var "Born Again" från 1983. Många krönikor dissar denna, ja själve sångaren Ian Gillan sablar ner produktionen - men glöm allt det där, det här är en klassiker. Ta bara tempobytet på "Keep It Warm", så sömlöst var det aldrig i tidiga dar, och ta titellåtens power-ballad, mysrys och skön depp, mitt i bluesens gränsland mellan lida och njuta. Och tyngden på "Zero the Hero", det är tidiga Sabbaths blytunga elegans återigen. Hela plattan har någon gediget över sig, från baksidans arkaiska nunor och de handtextade låtarna till själva musiken: massiva trummor, sång med inlevelse, djup i klangerna, atmosfär och allt. En lämplig sorti för ett klassiskt band.

den 22 april 2008

David Coverdale


Don Carlos Buell Memorial Stadium, juni 1976: Jon Lord ligger utslagen bakom sin orgel, Tommy Bolin missbrukar narkotika, Ian Paice kliar flinten, Glenn Hughes fånar sig med sin bas och allt går i bitar. Gråtande går sångaren därifrån, irrar genom korridorer, kommer till sin loge och skriver sin avskedsansökan. När han väl finner sin manager säger denne:

- Det finns inget band att säga upp sig ifrån. Bandet har upphört!

Sångaren var David Coverdale och bandet var Deep Purple. Han hade kommit som ny frontman 1973, upplevt en grandios karriär och ridit på stormvinden (se "Deep Purple" nedan), men nu var det slut. Bandet var i spillror, och hade egentligen varit det sedan Ritchie Blackmore lämnade skutan.

Men Coverdale uppsökte en retreat i Sjödistriktet, tog långa promenader och njöt av de disiga morgnarna. Och så kom han på det!

- Jag ska starta ett band, sa han sig själv, ett eget band. Men först en soloplatta.

Den plattan blev "Northwinds": bara namnet... Sedan bildade han Whitesnake, ett hårdsvängande funkgäng. Suggestiva tongångar blev det på "Money to Burn", en obeskrivlig ackordtrappa som går upp - och sen ner... och sen upp - och sen ner. Och så sången, ack så världslig till sitt innehåll men likafullt magisk:

Well the world it keeps on turning,
people keep on learning,
it's crazy to be earning
all the money that your burning...

Puppande bas, bluesig sång, bra driv überhaupt... Jag älskar denna låt.

Sedan kom skivan "Trouble". Coverdale är ingen djuping, nej röka&kröka&brudar är hans recept, men han har en omisskännlig europeisk approach, en poetisk touch:

When I saw you in the garden,
sweet lilac in your hair,
the sunlight seemed to surround you
and bless the morning air...

"The Time Is Right For Love" heter opuset. Titellåten har för sin del raden "before I could walk / I had to learn how to run", rått bluesig sång, vår David var minsann ett barn av "the blues revival". "Free Flight" är en friflygande sak, påminner om "You Fool No One" på "Burn" (se "Deep Purple") och "Money To Burn". "Nighthawk" är en annan funkrockare, snabb och skön.

"Love To Keep You Warm Both Night and Day" plus "Lay Down (I Think I Love You)" hittar vi även på "Trouble"; visst fattar man vilken "love" det rör sig om, sinnesslö raggarmani, men ändå föredrar jag såna texter framför våldsexcesser, hårdrockens andra mani. Man kan ju tolka om kärleken i andliga termer.

Coverdale är ball, en gentleman med street credibility. "Here I go again on my own, like a hobo I was born to walk alone" från "1987" är ett örhänge, en evergreen. Ljuv poprock. Och "Wine, Women and Song" från en annan 80-talsplatta har den sanna Coverdale-touchen, orden från en dandy med alla hästar i stallet. Till boogie-woogie-piano hör vi introt:

I am an educated man
as all the Fleet Street Preachers know.
It's just the simple things in life,
get my motor run'
and ready to go.

If I can make you smile
I will raise my glass,
and if you don't like it
well darling, you can kiss my ass...

You can say what you want but I love
wine, women and song...

Följt av en reciterande övergång: ... "and me and the boys are gonna tell you about it, right now, now listen:"

Give me a good strong woman
and a seedy rythm'n'blues guitar,
take me to a dance hall palace
and a 24-hour bar...

Kanske lite umpa-umpa-rock det här, lite gubbvarning, men allt behöver inte vara så originellt. Det är musisk glädje, en hyllning till festen som företeelse. Och personligen är jag ingen festmänniska längre, men jag hyllar festen som idé - för, som jag sagt tidigare här på bloggen (tråden "Jünger", långt ner i scrollen): de livshatande titanerna hade inga fester, medan de olympiska gudarna däremot visste hur man svingade en bägare. Titaner liksom asuras är tekniska troglodyter, analytiska anemiker, medan olympier liksom devas är musiska och danna, bubblande blomstersprudlare (för asuras och devas, se "Vandra mot ljuset"). De förra dyrkade bara arbete i sina smedjor, och de dyrkas bara via arbete, medan olympiska gudar dyrkas via offer av vin och honung, sång och dans. Skål!

den 20 april 2008

Deep Purple


"Vi var helt enkelt tvungna att göra den här plattan. Annars hade vi fått spela med symfoniorkestrar resten av livet..."

Orden är Ritchie Blackmores och plattan är så klart "Deep Purple In Rock" från 1970. Föregångaren var ett grandiost misslyckande, med en symfoniorkester och ett rockband som försökte överrösta varandra. Nu var det back to basics och full fart framåt, men inte med enkel rock utan tung sådan. Och en smula tillkrånglad; öppningsspåret är en parafras på gammal rock med hänsyftningar på "Tutti Frutti" och "Good Golly Miss Molly", men allt på skrikvolym och med ett grötigt riffintro. Men sån är hårdrocken, den är over the top och ekvilibristisk, och Deep Purple i denna upplaga hade förvisso fyra mästare på var sitt gebit: Ian Gillan på sång, Blackmore på gitarr, Roger Glover på bas och Ian Paice på trummor.

"Bloodsucker" är en lugnare sak men svängig som få, ger lite andrum för den episka "Child in Time". Gillan vill inte sjunga den idag (liksom Robert Plant inte vill sjunga "Stairway to Heaven" längre) - men en skön musikresa är det allt, med det förföriska orgelintrot och raderna om blind man som skjuter på världen. Sedan kommer gitarren och allt ökar mot ett crescendo, plus fem satser till och solo och allt, och man pustar ut efter slutackordet: quelle affaire!

B-sidan med "Flight of the Rat", ""Into the Fire", "Living Wreck" och hyllningen till producenten Martin Birch ("Hard Lovin' Man") bevarar tempo och snits; snygga låtar med sömlösa temposkiften, sällan har man sett en så tajt grupp. De hade kul när de gjorde skivan, det märks. Alla låtar skrevs av gruppen tillsammans, både på denna och efterföljaren "Fireball" från 1971. Denna brukar räknas som en mellanskiva, men jag älskar bassolot på titellåten, det triumfatoriska riffet på "The Mule" och avvikaren, countryballaden "Anyone's Daughter". Alla från "The Band" till "Crosby, Stills, Nash & Young" och "Flying Burrito Brothers" skulle spela country vid den här tiden, och här tog sig Purple en skiva av kakan. Umpa-umpa-takt, piano, stråkar och kongenial, laid-back sång är receptet:

Well I stood under your bed-room window,
throwing up a brick,
no one came, I threw one more,
that really did the trick...

Så över till en klassiker. Alla har väl hört:

H- D - E / H - D - F - E / H - D - E - D - H - H