Bröllop i faggorna

Det kanske blir bröllop trots allt. Mellan Daniel och Viktoria.

Ja, hur ska det gå? Jag förbiser här allt det sedvanliga klassköret, veckotidningsgeschäftet och allt. Jag ser det hela genealogiskt och fokuserar på frågan: om Daniel Westling blir prinsgemål och de får barn, kommer den nya kungaätten att heta Westling då?

Logiskt sett ja. Men antagligen kommer barnen att heta Bernadotte, det blir enklast så. Mer prestige.

Jag tänker på när ätten Marlborough dog ut på svärdssidan i England, i mitten på 1700-talet. Då räknade man ändå kvar ätten så att säga, barnen till den nya linjen fick även de heta Marlborough. Fick moderns efternamn, trots att det ska vara patrilineärt (både i adel och övrigt, för så är seden i vår patriarkala kultur). Man gjorde denna rockad, tog till detta trick, eftersom det vore en fläck på den engelska äran att låta ätten Marlborough dö ut, ättlingarna till segraren vid Blenheim 1707. (Winston Churchill räknade sig som avkomma till denne store John Churchill, earl av Marlborough; WC var inte ättens huvudman, inte först i turordning, men bra nära.)

Huset Romanov dog också ut på svärdssidan på 1700-talet, men namnet behölls trots att det var genealogiskt fel. Samma orsak där som i England: Romanov var ett prestigefyllt namn. Ryska tsarhuset skulle heta Romanov, basta. Egentligen borde det från 1700-talets mitt, sedan svärdssidan slocknat, ha hetat Holstein-Gottorp, eftersom Katarina den storas man var av detta hus. Men Romanov blev det alltså, och förblev till 1917.

Att sedan vårt bernadottska kungahus inte dött ut på svärdssidan, utan fått agnatisk tronföljd på grund av riksdagsbeslut, är en annan sak.

För övrigt har vi ju inget riktigt kungadöme i det här landet. Kungen är sedan Gustav V inte krönt. Det finns inget annat kungadöme i världen där kungen inte är krönt, eller genomgått motsvarande konsakrering. Läs mer om detta i ett tidigare inlägg här.

Sverige är ett bra land, ett kulturellt och andligt sett skönt plejs att bo i. Statligt sett må det vara ett operettkungadöme, en bananrepublik, och i så måtto är de rynkade pannor som visas apropå Westling-Viktoria-förbindelsen lite löjeväckande. Det är ju inte stormaktstidens Sverige vi talar om. Kanske är Daniel inte så perfekt som prinsgemål, men än sen. Han växer nog in i rollen. Och Mette-Marit har ju klarat sig bra i Norge, eller?

Att gifta sig under sitt stånd är inte så farligt. Det är inte direkt ett förfallssymptom, även om vi är ett operettkungadöme på fallrepet. Värre vore om det rådde ultrarojalism, med allt vad det innebar av renhetstabun och dragning åt incest, som i utlevade egyptiska dynastier.

Så ta och gift dig med Daniel, Viktoria! Det sägs att kungen och Silvia inte är så förtjusta i mannen, detta vore orsaken till att förlovningen låtit vänta på sig. Men att det ändå verkar dra ihop sig, det finns det ett bra tecken på: inför 2008 begärde UD nämligen extrapengar inför "beredskap för bröllop i kungahuset", skrev Diego 4/2008. Där sas också att det sannolikt är för sent för ett bröllop i år, för i så fall borde förlovningen ha eklaterats i mars eller så, för lagom marginal inför bröllop på sommaren. Blir det av så torde förlovning alltså ske nästa vår eller så. Spännande...

Ja, lite skoj spektakel vore det allt. Roligare än fotbolls-EM och OS, som jag alltid har svårt att uppamma entusiasm inför. Tar vi guld är jag glad, annars är jag likgiltig. Även om jag förstår känslorna kring det hela, förväntan och allt. Ja ja...

(Foto: Pentti Sammallahti)

Atlee som poet

Sitter här och tänker på Churchill och Atlee. Deras respektive stil närmare bestämt, deras retorik eller brist på sådan.

Jag menar, var inte Churchill en ordbajsare egentligen? En gammaldags stilist, en sönderkokt prosaist och retoriker. Efterföljaren Atlee däremot var en mycket mer ordknapp herre, och därmed en poet i min bok. Poesins särdrag är ju dess ekonomi, dess rikedom på information relativt ordmängden.

Atlee som poet: man kommer att tänka på en medarbetare som hade hållit en längre utläggning och väntade på kommentar - men Atlee bara tände pipan, blossade på den och sa: "Quite, quite"...

Den gode Clement var också poet i klassisk mening, ogemen versmakare. En viss Ann Glossop, femtonårig skolflicka, skrev en gång en dikt till premiärministern med klagomål, hon måste göra om sitt så kallade skolcertifikat:

Would you please explain, dear Clement,
just why it has to be
that Certificates of Education
are barred to such as me?

I've worked through thirteen papers
by my swot is all in vain,
because at this time next year
I must do them all again.

Please have pity, Clement,
and tell the others too.
Remove the silly age-limit,
it wasn't there for you.

På vilket Atlee svarade:

I received with real pleasure
your verses my dear Ann,
although I've not much leisure
I'll reply as best I can.

I've not the least idea why
they have this curious rule,
condemning you to sit and sigh
another year at school.

You'll understand that my excuse
for lack of detailed knowledge,
is that school certs were not in use
when I attended college.

George Tomlinson is ill, but I
have asked him to explain,
and when I get the reason why
I'll write to you again.

Inte många premiärministrar som skriver dikter till skolbarn...

(Källa: Peter Hennessy, "The Prime Minister", 2000)

Passager

I 1800-talets Paris hade man så kallade passager, sin tids inomhusgallerior. Övertakade gränder med korsväg i mitten. Walter Benjamin spekulerade över innebörden i dessa uterum, och fann bland annat detta: passagen saknar likt drömmen utsida.

Det tyckte jag var skarpsinnigt. Det är något visst med dessa fönsterlösa miljöer, som med tunnelbanestationer: ingen vet hur de ser ut från utsidan. De har bara en omärklig ingång, och sedan - rätt ner i drömmen.

Vet någon hur T-Centralen i Stockholm, med alla sina perronger och gångar, ser ut från utsidan? Nej, det är likt passagen en dröm att besöka i vaket tillstånd: en dröm med alla sina former och intriger, irrgångar hit och dit och förgreningar upp i ljuset.

Benjamin var marxist och andeskådare, han hade blick för diskreta ting i vardag och i Paris' 1800-tal, som han skrev om i sitt magnum opus "Paris, 1800-talets huvudstad" (även känt som "Passagearbetet"). Horor och lurendrejare som väntade vid ingångarna till passagerna kallade han "moderna tröskelgudar", och vågar som tills ganska nyligen fanns på järnvägsstationer var ett modernt sätt att spå sig: "gnothi seavtón", känn din vikt...

Marx himself hade blick för det mytiska djupet i industriåldern, som idén om "varan som fetisch". Varor man köper är inte bara ting man förbrukar, nej de får ett värde i sig, blir dyrkade enligt vissa ritualer - och denna ritual föreskrivs av modet och reklamen enligt Benjamin. Och visst är det så: reklamen är inte bara fakta och påverkan av blivande konsumenter, den tjänar även att befästa de ritualer som varan ska konsumeras enligt. Coca-Cola dricks när man är lycklig, en metanoldriven bil får dig att bli ett miljövänligt helgon, fiberrik mat gör dig framgångsrik.

Benjamin kunde även gå i gamla passager (de fanns där ännu på 1930-talet) och se på skyltar och affischer, tyckte sig se att de ville säga något mer än bara informera om respektive affär. På samma sätt kan man gå runt här i stan och se på parkerade bilar, se på emblemen och försöka läsa in något i dem - för de vill något mer än bara informera om sin existens: Volvo C70, Citroën Xantia, Audi A6, Plymouth Voyager... Lite märkligt blir det då när man möter bilar utan emblem, som dyrare BMW:ar och Mersor: de blir som sarkofager, kommunicerar inte med omgivningen. Väcker mer harm än den föregivna vulagriteten i att låta emblemet sitta kvar.

"Här tillhör till och med bilarna urtiden" sa Apollinaire om Paris. Han såg något annat än fortskaffningsmedel i dess former, såg det groteska i dem, det djurlika. Visst är lyktorna ögon och grillen mun, visst uttrycker även en bilfront ett helt spektrum av känslor - och visst ser ett bilvrak i skogen ut som ett djurkadaver, så främmande är det trots allt inte i denna miljö. Mer främmande vore att stöta på en marmorstaty i en skogsglänta, då vore det förvisso kultur och inte natur. Bilar är natur.

Teknik är natur, verkar lite spöklik, på samma sätt som gamla fotografier har en gåtfull, lite främmande karaktär: de är natur. Träsnitt däremot har en vänligare framtoning, de är mer kultur.

Detta säger Benjamin. Och hans verk är skoj att läsa, storverket liksom även "Enkelriktad gata" med sökande efter innebörder i reklam, i stadsvyer och bland frimärken, litegrann som Ernst Jüngers "Das Abenteuerliche Herz" när denne läser in innebörder i muséer, kiosker, järnvägsstationer och järn- och tyghandlar (kapitlet "In den Kaufläden").

Vad gäller själva "Passagearbetet" har jag bara en invändning att göra. Benjamin sa att dessa passager försvann från Paris av tre skäl: friluftskultur, prostitutionsförbud och breddade trottoarer. Det var nog sant, men var bara en utveckling på kort sikt. Idag ser vi ju fler inomhusgallerior än tillförne, från Uppsala till Singapore, från Paris till Peking, från Milano till London och i det förlovade USA, där "going to the Mall" är en hel livsstil.

Napoleons gräshoppor

Napoleon lät döda Enghien för att visa sansculotterna att han var en av dem: han kunde minsann också döda aristokrater...

Det ska också ha varit ett sätt att visa radikalerna att han inte tänkte låta bourbonerna återvända.

Så det var metod i galenskapen, mordet på denne landsflyktige prins var inte en oöverlagd handling. Talleyrands kommentar - "mordet på Enghien var värre än ett brott, det var en dumhet" - håller inte riktigt sträck. Inte så att jag försvarar tyranniska infall, men ni förstår vad jag menar; ur machiavellisk synvinkel visste Nappe vad han gjorde.

Han visste det i detta fall, och han visste det när han efter slutet av ryska fälttåget utgav en viss dagorder. Det var när han korsade Njemen västerut, när han var på vänskapligt territorium igen, som han lät sända ut kungörelsen att kejsaren aldrig mått bättre... Raljanta kåsörer med Frans G. Bengtsson i spetsen har gjort sig roliga över det där, sett det som kejsarvansinne, oförmåga att inse ryska fälttågets misslyckande osv. Men vid denna tid hade en kupp inträffat i Paris; vissa kunde tro att Napoleon var död, allmänt uppror kunde ha utbrutit, men budskapet som Nappe sände ut stäckte i alla fall spekulationer kring hans persons välmåga. Det hade ett sunt politisk syfte, var ett lugnande budskap.

Ovanstående två klargöranden har jag läst i Felix Markhams Napoleonbiografi. Den har ett antal år på nacken men duger än. Annars kan man väl läsa Hermann Lindkvists biografi, där man bland annat inhämtar vilket heraldiskt djur Nappe skulle välja för sitt imperium. Den franska tuppen var på förslag men ansågs inte heroisk nog. Elefant, lejon? Hmm... Valet föll till sist på biet, grundat på det faktum att man funnit små silverbin i frankerkungen Klodvigs sarkofag. Senare fick man veta att det var gräshoppor, i sin tur en egyptisk influens, det ska ha varit vanliga inslag i faraoners gravar.

Då kan man såklart fråga sig: hur kände man i medeltidsfrankrike till det? Att egyptiska kungar beledsagades av gräshoppor till andra sidan? Det får mig i alla fall att tänka på originaltiteln till Lovecrafts "Necronomicon", "Al-Azif"; detta var en efterbildning av gräsloppslåt, tolkad som rop från de döda...

Vi återgår till Napoleon. Lindkvist säger att denne inte var så kort i rocken, han var 168 cm lång vilket var normal kroppslängd för män där och då. Men förvisso var Nappe åt det korpulenta hållet, pykniker you know, och detta kunde ge honom en lite undersätsig figur - så naturligtvis tog propagandan fasta på det.

Nappe jämförs ibland med Hitler. Hur lång var denne förresten? Hitler brukade också karikeras som småväxt vill jag minnas. Kanske bloggen Faktioder vet - men lite svårt att få denna uppgift är det nog, han kremerades ju av medhjälpare där i Berlinbunkern, och så tog ryssarna kvarlevorna. Nappe däremot dog i engelsmännens famn på S:t Helena.

Austerlitz' sol, mötet med Goethe ("voilà un homme" sa Nappe), sjötunga Walewska och Toulons kanoner... Gardet dör men ger sig inte! Nu ska jag komponera en Heroica till minnet av en stor man...

Ett liv i det blå

Varför sitter dörren alltid på planets vänstra sida?

Det lär ha varit så här: de första piloterna var i regel ryttare, och hästar kliver man upp på från vänster sida. (Av någon anledning; högerhänthet, lättare uppsving på så vis?) Detta bruk följde med till de första flygplanen, man klev upp i dem från vänster sida, med påföljd att man på denna sida monterade fotsteg, handtag och med tiden dörr för att kunna kliva in i kabinen.

Så var det med den saken. Själv brukar jag flyga till mina föräldrar i Övik, men nu går flyget dit lite knackigt, Dashplanen kvaddar och jag vet inte vad. Så man får väl ta tåget då, tids nog går ju Botniabanan ända fram till Arnäsvall. Dessförinnan blir det tåg till Sundsvall och buss resten av vägen.

Som ung var jag flygtokig, läste Pilot och planerade en karriär som stridspilot. Sedan fick jag glasögon och tänkte nu är det kört - men kanske transportpilot går an, kanske kan man få flyga Hercules, där är månde kraven inte så hårda...?

Så kallades jag in i armén och glömde allt flygtrams, armismen blev min ledstjärna. Men en och annan flygbok har man väl läst sen dess, och än behåller denna värld sin fascination. Det är ju så eteriskt och finkulturellt att vara pilot, tänk bara på Saint-Exupéry och Richard Hillary, filosofer i sittbrunnen...

Men de bästa flygböckerna är de rakare memoarerna, som Yeagers och Charles Lambs. Den sistnämnde skrev "War in a Stringbag" (på svenska som "Krig i en nätkasse"), om livet som marinpilot i Royal Navy under VKII. Flög Swordfish, de där dubbeldäckarna som var riktiga bitvargar får man säga, sänkte Bismarck och allt. Lamb var inte med där, men har var med och sänkte italienska flottan vid Taranto 1940, säg vad ni vill men sånt där är spännande.

Han hamnar även i Nordafrika på spionflygningar (frakt av spioner), men störtar och tas till fånga, och detta skapar sin egen episod i boken. En välskriven, omväxlande sak således. Författaren är pugilist och kan bita ifrån sig med båda nävarna; en man med full koll och elegans, en officer och gentleman.

Yeagers memoarer, om livet som Mustangpilot i Europa 1944 och testpilot på Bell X-1, är som sagt en annan höjdare. Miljön kring Rodgers Dry Lake, Murocbasen och californiaöknen är väl fångad, se här filmen "Det rätta virket" som har den i inledningsscenerna. Barägaren "Pancho" Barnes porträtteras med värme, ett rivjärn med hjärtat på rätta stället, en hundans kvinna.

Yeager flög både här och där, chefade divison och flottilj i Västtyskland och Vietnam och slutade som brigadgeneral. Som pilot var han gudabenådad, men som officer var han antagligen blott genomsnittlig. Han går den byråkratiska befordringsgången helt enkelt; gör man inga misstag så skuffas man sakta men säkert uppåt.

En tredje flygmemoar är Ulf Björkmans "Ett liv i det blå", om en som blev stridspilot 1943 och sedan spakade sig igenom Mustang och alla jetplan som kom. Han var därtill en oregerlig typ som ofta fick disciplinstraff, varför karriären gick lite knackigt. Jämför med Yeager, denne strulade aldrig till det och befordrades därför, även om han och Björkman är samma andas barn: födda piloter, snitsiga snajdare. Björkmans bok är bland det bästa jag läst - ja, generellt bland memoarer, inte bara vad gäller flygböcker. Han har en och annan vitsighet att dela med sig av, à la "äktenskapet slutade lyckligt, det vill säga med skilsmässa", "stadens han- och honoratiores", och "overheadapparat = ombudsmannarespirator"...

Förr hörde man flygbuller här i stan, flottiljen F 16. Nu är den nerlagd. Inte mig emot, det kunde bullra ordentligt ibland. Har dock en svag punkt för flygvapnet (se till exempel novellen "Kvartsklippan" i "Eld och rörelse", q v etikett); man är helt enkelt präglad av sina modellbyggardagar med S 31 Spitfire, Viggen och Draken och allt det där. Är barnsligt stolt över att Gripen är en framgång också, såld till många länder, vet inte varför. Jag menar vad rör egentligen detta mig, vad styrker det mig i min själ att en svensk åskvigg dundrar här och där? Det är ett av livets mysterier.

För övrigt, apropå trafikflyg, kan man ju fråga sig varför ett plan aldrig avgår från Gate 1. Det är alltid Gate 22, Gate 11, Gate 7 och annat vardagligt. Varför är det så, nån som vet?

Surisen, sfinxen, saxofonisten och några andra

Det är presidentval i år. Det kan få en att tänka på gamla tiders USA-presidenter, deras personliga egenheter framför allt. Den förste i raden, George Washington, var en kylig person, ej ägnad att väcka sympati. Han log aldrig, delvis på grund av inflammerat tandkött sägs det, delvis på grund av att han var en suris av födsel och ohejdad vana.

Men förvisso en kompetent general och politiker.

Vad har vi sedan? "Sfinxen" Thomas Jefferson. Boren retor. Men realpolitiskt då? Svårt att säga; mannen är en ikon, odödliggjord liksom Washington i Mount Rushmore. Mer sfinx kan man inte bli, mer förgudligad.

Andrew Jackson var en man av folket, med krigsmeriter från 1812 och slaget vid New Orleans. Även en duellerande kaippare, "Old Hickory" kallades han; ordblind. Och hans variant av demokrati, "spoils"-systemet, var höjden av korruption: in med anhängarna på alla tänkbara poster då man vunnit sitt val, ut med förlorarna. Hans installationsfirande i Vita Huset var också lätt skandalartat: hans gäng kom och röjde...

Lincoln: dyrkad av nordstater och historien, hatad av sydstatare. Han var en realpolitiker av samma garn som Bismarck, dock med en något större förmåga att hålla tal; ett bra sätt att hamna bland historiens fina män. Både Bismarck och Lincoln enade sina stater med blod och järn, men Lincoln har fått ryktet som höjden av vettighet, balans och måtta. Nog var sessesion en orimlig princip, unionen hade något slags berättigande - men att implementera detta med vapenmakt? Tja, inget val fanns...

"You can fool some of the people all the time, you can fool some of the people some of the time - but you can't fool all the people all the time." Detta Lincolncitat ska bevisa att han var en fin, sanningssägande politiker; för mig visar det snarast på cynismen, insikten att man som politiker kan ljuga och komma undan med det.

Nåväl: "fiskar lever inte i rent vatten" (Hagakure), och som politiker kan man behöva schackra. Men som livsideal? Hmm...

Teddy Roosevelt. Beslutade att "Vita Huset" skulle heta så även officiellt; detta var hans första ämbetsgärning. En sann chauvinist, ungefär som Lincoln (vapenmakt regerar), men med något älskvärt som gör att man gillar'n på någe sätt...

William Howard Taft var en medelmåtting, borde väl aldrig ha blivit president. Men han styrde landet i en lugn tid så det kvittade. Fet: ägde ett badkar i vilket fyra vuxna personer fick plats.

Woodrow Wilson var en man med koll. Han ansåg att kongressen hade för stor makt, han ville att presidenten skulle ha större makt - och det lyckades han åstadkomma, tack vare första världskriget, som han långt om länge gick med i. Staten expanderade tack vare krigsansträngningen, federal makt ökade. Wilson var nu ingen chauvinist, men väl med i kriget trädde hans överlägsna sida in, han skulle styra och ställa och göra efterkrigsvärlden till ett paradis med sitt Nationernas förbund. Well, hatten av för idealisterna.

Coolidge och Hoover får stå över, jag går direkt på FDR. Han var rätt avskydd i högerkretsar för sitt expansiva ekonomiska program, för sin utökning av statens befogenheter - men där och då var åtgärderna nödvändiga. Som krigsledare hade han en tendens att tro på flygets saliggörande inverkan, arméchefen George Marshall fick lära honom att även markstridskrafter behövdes. Han var beroende av Marshall; det var tänkt att denne skulle få ett fältkommando cirka '43, efter att ha tjänat som arméchef (i praktiken lika med chef för försvarsmakten) ett par år; han ville bort från skrivbordet, men FDR insåg att han inte klarade sig utan denne, tanken på Marshall borta från hans sida gjorde honom sömnlös, så Marshall fick stanna som arméchef och chefsrådgivare.

Truman var avskydd av sin samtid, först på senare tid har han uppvärderats till "near great". Ike Eisenhower var lite lat, lät Nixon göra jobbet; Ike ville stå över partierna. Kennedy var för sin del en medioker president; han lät bland annat upplösa nationella säkerhetsrådet till förmån för ad hoc-kommittér och intuitiva beslut, med hyfsat resultat måhända men ändå lite äventyrligt. Med en sån kris som Kubakrisen behövs ett permanent organ av typen NSC.

Kennedy har lämnat efter sig myten om sig själv, måttstocken för hur en demokratisk president ska se ut, stå, gå och tala. Obama lever litegrann på denna våg. - LBJ var nog "den fulaste president USA haft" sas det i ett Seinfeldavsnitt... En slug inrikespolitiker med brinnande ambition, men väl på presidentposten fattade han inte hur han skulle göra. Han tänkte inte utrikespolitiskt, han begrundade inte internationella problem medan han rakade sig - vilket däremot en Nixon gjorde. Erkännandet av Kina var för sin del ett mästerstycke. Och att kalla kapitulationen i Vietnam för "peace with honour" gav det hela rätt glasyr, alltid lurade det väl någon.

Nixon var annars sant paranoid, och förtjänade att kickas från sin post.

Ford? Hm... Carter? Kunde likt Obama se bra ut i TV, vinna primärval och tala om förnyelse, men i synen på Sovjet var Carter naiv. Det var först efter Afghanistan '79 han lärde sig läxan. Han började upprusta - men för sent. Dags för "The Gipper", "The Great Communicator", vars bästa insikt var att Sovjet var på ytan aggressivt, men innnerst inne en papperstiger, en koloss på lerfötter. Trots krigsretoriken fattade han att detta imperium kunde besegras ekonomiskt, kapprustas ihjäl.

Bush senior? Han uppnådde allt han ville i sin första presidentperiod, så därför behövde han inte vinna valet '92... Clinton för sin del vinner mitt hjärta på grund av att han kunde spela saxofon. De gamla grekerna ansåg ju att en ledare måste ha musiska gåvor, måste kunna sjunga likt en Kimon. En Themistokles å andra sidan saknade det musiska draget och drevs i landsflykt, blev ett avskytt namn trots att han vann slaget vid Salamis och därmed perserkrigen.

Och Bush junior? Han kan ju ha haft dåliga rådgivare, men ansvaret för beslutet att invadera Irak måste till slut falla på honom. Fast åsikten att Bush senior lämnade Irakkriget '91 halvfärdigt fanns där förvisso, och med 9/11 på det och Afghanistaninvasionen därutöver blev det hela tämligen oundvikligt.

Just det: och USA:s engagemang i Mellanöstern går långt tillbaka, till 1950-talet med CIA-inblandning i Mossadecs fall, upprättandet av shahen, stöd till Saudiarabien och så vidare. USA är en stormakt vars agerande följer sina egna lagar. Nu är man insyltade i Mellanöstern värre än förr, landets renommé där borta är usel - men vad ska man göra. Det är ödet - ett öde som säger att man på lång sikt måste dra sig bort från regionen. Samma öde som sa att engelsk överhöghet över USA i längden var ohållbar, den process som gav landet frihet 1783.

En världsdel kan inte härska över en annan. Därför kan inte USA fortsätta att utöva hegemoni över Mellanöstern, så som man gjort i femtio års tid. Allt har en ände, pessimisten får alltid rätt!

Le Croix Bleu

Carl-Göran Heidegrens bok slutar egentligen där den borde ha börjat...

Visst är "Preussiska anarkister - Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens krisår", med sin utredning av det högerextrema ormboet Tyskland 1929-34 värd sitt salt. Det är en bok som förmår att behandla mer än en tanke åt gången.
Men vad gäller den i titeln apostroferade Ernst Jünger så anser jag att det var efter nazisegern som han blev verkligt intressant som författare. Nu lät han sin blidare, livsbejakande sida blomma ut, och härtill påverkades han av brodern F. G. Jünger säger Bo Cavefors.

Men Jünger hade detta småborgerliga, stillsammare väsen i sig redan från början. I essän "Tristram Shandy" i "Das Abenteuerliche Herz II" berättar han hur han läste denna bok under stridspauser 1918, och minnet av Sternes bok är tydligare än striderna som förvisso var intensiva så det räckte. Detta är kvietismen i ett nötskal, besläktat med den kultursinnade filisterns credo som vi finner i Snoilskys dikt: hellre köpa en vacker vas som kan glädja även kommande generationer, än att i maktsinnad fåfänga lägga pengarna på tio grenadjärer. Soldaterna dör ju förr eller senare, medan vasen för ett annorlunda, beständigare liv.

När så Jünger efter "die Machtübernahme" inser att politiken är ett avslutat kapitel för honom, anträds en smalare väg som efter hand breddar sig. Smal väg: där och då kan det nya kursvalet ha tett sig dunkelt och småtrist, men eftersom det ledde till "På Marmorklipporna" får man säga att det var alldeles rätt. Det måste också ha burit med sig en hel del smärta, smärtan att åse nazisternas första härjningar och samtidigt känna att han saknade språket att uttrycka sin motvilja mot det hela. Jag menar, han kunde ju inte bara sätta sig ner och skriva en debattartikel. Dels var ju pressen helt i Goebbels hand, dels hade han med "Das Abenteurliche Herz I" (1929) anträtt symbolismens väg, detta att förkroppa idéer och stämningar i scenerier och berättelser.

Så reaktionen mot gangsterväldet, mot "detta oerhörda som höll på att ske" (jodå, han hade sina intuitiva känslespröt ute) blev med tiden "På Marmorklipporna"; han måste bli romanförfattare, han tvingades till det skulle jag vilja säga. Tillkomsten av detta verk är nu i stort sett fördolt för våra blickar, skapelseprocessen är och förblir något svårfångat för en littvetare. Men ovanstående är en fingervisning.

När så andra världskriget bryter ut är den nye Jünger där, fix och färdig. Den tidige stormpionjären hade älskat maskiner och materielslag, medan gentlemannaofficeren anno 1940 säger sig må illa vid åsynen av stridsvagnar. Det låter lite tillgjort, det är en 180-gradersvändning - men man måste trots allt ha rätt att ändra sig. Nietzsche bytte ju också åsikt från bok till bok, till fromma för författarskapet.

Jünger uttrycker sitt nyfunna credo, vändningen till "vita contemplativa" från "vita activa" i krigsdagboken så här: om man vid skiljevägen erbjuds makten att dels gruppera sju regementen rätt innan slaget börjar, dels ordna sju ord på papperet så att de bildar ett perfekt poem, torde den senare förmågan vara att föredra i längden.

Blomälskaren och skalbaggsvännen är äntligen framme, "he has arrived". Och utan denna "Kehre" hade inte "Strahlungen" och "Jahre der Okkupation" kunnat skrivas. Eller "Heliopolis" och allt det andra. Sedan kan man hålla det emot honom att han ännu bär uniform och ser ut som idealpreussare, att han inte lämnar igen sina ordnar och medaljer som en annan Vietnamprotestant, och att han fortfarande står för det han sagt i Sturm-und-Drang-tidens texter. Men vad som sker hos honom är en andlig fördjupning, och övergången till ett privatare liv efter offentlighetens teater bejakas, ja omfattas för att till slut, med nödtvång, bli den enda möjliga - och detta är ett livsdrama väl värt att fångas av. Sedan får man säga vad man vill om "anpassning till Förbundsrepublikens bokmarknad" och spel för gallerierna; för en uppburen löjtnantsgud var det ändå inte alldeles lätt att en gång ge politiken på båten och uppsöka lugnet vid sidan om allfarvägarna, i "die Hütte im Weinberg", i Borglandet och på Marmorklipporna.

Biografi

För att sticka av mot alla djupa och skarpsinniga inlägg om Jünger på denna blogg, härmed en rak biografi.

Ernst Jünger föddes 1895 som äldste son till en apotekare i Heidelberg, en stad i Rhenlandet. Sedan flyttade man till Hannover i Niedersachsen. Modern var en mörk skönhet med franska anor, medan fadern var en stabil biedermeiertysk med materialistisk världsbild. Som barn fick Ernst en gång boken "Der Käferfreund", om att samla skalbaggar, vilket blev en livslång hobby; sedan utökade han vurmen till fjärilar, varav en art är döpt efter honom (se Petri/Cederberg i Expressen 16/9 '88).

Vid 18 års ålder rymde Ernst hemifrån för att gå med i franska främlingslegionen, men äventyret blev till intet och efter vissa trubbel kom han hem igen. I "Afrikanische Spiele" från 30-talet skildras allt detta, då med hjälten föryngrad till 16-åring. Det var hur som helst inte så konstigt att Jünger sedan blev arméfrivillig på hösten 1914; många andra blev det, hänförelsen var allmän. En inblick i "den sanne Jünger" får man kanske, när man i en sen dagboksanteckning läser att han helst av allt velat stupa som volontär i detta Schlieffenplansanfall.

Men han överlevde i trotylstormen, och av fadern fick han rådet att anmäla sig som officersaspirant. Han torde ha slutat kriget som löjtnant (premiärlöjtnant, strax över sekundlöjtnant; viktig distinktion!), och i förbifarten sårades han ett antal gånger och fick medaljen Pour le Mérite, en orden med anor från "der alte Fritz" dagar. I den egenutgivna "In Stahlgewittern" från 1920 (strax på svenska) redogörs jargongfritt för det jüngerska kriget, och i "Das Wäldchen 125" och "Feuer und Blut" skildras episoder från samma tid. "Der Kampf als innere Erlebnis" (1922) drar filosofiska växlar på frontupplevelsen, en guldgruva för Jüngerhataren...

Efter kriget läste Jünger filosofi i Leipzig för Hugo Fischer, en figur som lånat vissa drag till den Nigromontanus som dyker upp här och var i fiktionen. Sedan studerades marinbiologi i bland annat Neapel. Men den akademiska banan blev kort, och framgångarna för krigsböckerna gjorde att Jünger kunde bli författare på heltid och flytta till Berlin. Här levde han (som han själv sagt) "i Leviathans buk" i skiftet 20- och 30-tal, blev bekant med Goebbels och en rad andra typer, konservativa anarkister eller preussiska bolsjeviker med Ernst Niekisch i spetsen. Dessa var armélojala extremhögerpipel, inspirerade av både Marx och Nietzsche, men i regel utan antisemitisk färgning. Många blev också inspärrade av nassarna sedan dessa tagit makten, som Niekisch, medan andra övergick till segerlägret utan alltför myckna kval.

Jünger förblev dock Jünger. Han ogillade Hitler och gänget av elitistiska skäl, tyckte de var för simpla plebejer med sitt ölhallsskrålande och judehatande. Själv hade han en romantisk-arkaisk syn på judendomen, ansåg att den borde bli mer judisk, mer traditionell och särartsmässig och mindre sekulär och anpassad; vart än en sådan väg hade lett så inte var det en konventionell åsikt. Jünger avböjde också stilriktigt ett nazistisk riksdagsmandat, vägrade inval i Goebbels "Deutsche Akademie der Dichtung" och förvägrade 1934 radion att citera hans skrifter; svårt att implementera detta sista kanske, men in alles är tendensen klar.

"Münchenskolan tog hem spelet alltför lätt" sa Jünger om nazisternas maktövertagande. Han tycks ha velat en mer intellektuell högerregim, militärt organiserad så klart, kanske i stil med Mussolinis Italien - som ju hade lite avantgardistisk konst att pryda sig med, d'Annunzio och Nietzsche och övrig intelligensia, mer stimulerande än Julius Streicher och gänget. Men som tur var lämnade Jünger den aktiva politiska sfären vid denna tid, bosatte sig vid Bodensjön och senare i Kirchhorst i Sachsen, skrev reseskildringar och inte minst "På marmorklipporna", som kom ut 1939.

Han gick vid denna tid från ett "vita activa" till ett "vita contemplativa" kan man säga - men bara i andanom, för vid krigsutbrottet blev han inkallad i armén igen och var kompanichef i anfallet mot Frankrike. Sedan spenderade han lata dagar i Paris i ockupationsarméns stab, och hade rätt att gå civilklädd vilket möjliggjorde besök hemma hos Braque och Picasso och andra notabiliteter. En resa till östfronten företogs också samtidigt som 6:e armén fångades i Stalingrad, vilket allt sammantaget blev till "Krigsdagboken", på tyska som "Strahlungen". Prolog och epilog utgörs av "Gärten und Strassen" samt "Jahre der Okkupation", om 1940-fälttåget respektive tiden som civil i Kirchhorst fram till 1949.

Efterkrigstidens emblematiska hem blev jägmästarbostället i släkten Stauffenbergs slott i Wilflingen, Oberschwaben, där Jünger levde tills han dog. Första frun Gretha von Jeinesen avled på 60-talet, och Jünger gifte då om sig med en Liselotte Lohrer. I första äktenskapet hade han barnen Ernst, som stupade i Italien 1944, samt Alexander som blev läkare. Jüngers roll i det sakta sig återhämtande Västtyskland blev som ett slags guru, konservativ stöt och sanningssägare. Han blev något av en institution, en som fick rätt många besök av kända och okända - men det fick han så klart ta, han hade ju stiliserat sig själv som augur och orakel, samvetets röst i en stormig tid. Med det ståtliga hemmet och de legendariska böckerna blev han sinnebild för Den Store Författaren, rätt likt Heidenstams och Lagerlöfs roller på sin tid här i Sverige.

Men skaparkraften var det inget fel på: den efterkrigstide Jünger lämnade efter sig verk som "Heliopolis", "Eumeswil" och dagböcker i fem band, liksom udda romaner och kortprosa, särtryck och skogsvandringar. Och på den officiella sidan var han till exempel med i den fransk-tyska försoningsceremonin vid Verdun 1984, och året därefter besökte Mitterand honom i Wilflingen på 90-årsdagen. Jünger åkte också med Helmuth Kohl till Paris i januari 1988 för att fira minnet av det tysk-franska vänskapsfördraget, ingånget 1948.

Släng instruktionsboken...?

I inlägget "Flumkung eller systemvetare" (november, kan även googlas tror jag) skrev jag om detta med holism, om helhetssynen som en rätt vanlig attityd. Den är ej bara för esoteriker, som förvisso håller den högt. Och ännu ett exempel på pragmatisk holism ger Gustafsson i romanen "Tennisspelarna"; där snackar han om tennisserven, och återger en engelsk uppslagsboks ord om denna. Där beskrivs i närsynt detalj hur det hela ska göras - vilket Gustafsson så klart säger är orimligt, ingen kan följa en sådan instruktion. Tennisserven är något som bara händer, något man lär sig genom att iaktta och sedan måste träna på, igen och igen. Till slut sitter det i kroppen, men vägen dit går genom intuition.

Intuition - eller instinkt? Här behövs en gränsdragning. När man snackar verksamheter som fattas utifrån helheten, utan sträng steg-för-steg-metod, är det ofta instinkten som är inkopplad. Låt säga för enklare, kroppsrelaterade sysslor, som just tennis eller varför inte bilmekande. Jag får för mig att många händiga metalljockar går på instinkt; de har ansamlat en kunskap som "sitter i händerna", sitter i kroppen, m a o är ett slags instinkt. De prövar sig fram via trial-and-error och ger inte mycket för formella instruktioner; "släng instruktionsboken" heter det ju i dessa kretsar...

Även bland piloter kan det finnas dem som går på instinkt. Rekordhållaren Chuck Yeager (ljudvallen 1947) klarade det mesta på instinkt; när han nådde testflygandets högre nivåer måste han dock ha en ingenjörskompis som förklarade vissa moment för honom. Och en viss högre flygkurs klarade han bara för att skolchefen gav order om att han skulle få godkänt...

I Yeagers memoarer skildras övergången från propeller till jet. Ännu i jetflygets barndom kunde en pilot klara sig med en timmes instruktion i cockpit för en ny flygplanstyp, sedan var det bara upp och flyga. Men idag är detta otänkbart, flyget har blivit mycket mer akademiskt.

Så vad blir det med intuitionen då? Behövs inte den för helhetsuppfattningen också, för holismen? Jodå, men då rör vi oss på högre nivåer, i abstraktare sammanhang, som (för att anknyta till "Flumkung eller systemvetare") detta med att avgöra i vilka proportioner vissa vapen ska förekomma i en armé. Då kan man inte gå på instinkt, utan måste förlita sig på intuition, ta till cerebralt sjätte sinne; det kroppsliga radarsystemet däremot är overksamt här. Även om båda kopplas på tämligen automatiskt, det sker inte med viljan enbart.

Med instinkt kan man komma långt - men på högre nivåer måste man ha en viss formell, teoretisk grundval att stå på - men har man väl skaffat den, kan instinkten få kopplas in igen, nu i form av intuition.

Ford Fairlane Skyliner Retractable

Vissa kan fåglar, själv kan jag bilar. Den ene spanar på fåglar, den andre på bilar; samma sak, båda tillhör naturen vill jag hävda.

Jaså? säger vän av ordning. Men fåglar är ju fina miljövänliga kvidevitter, bilar däremot miljöförstörande cybertroll, mänskliga artefakter som bara ska dissas. Nej säger jag då, bilar är så naturliga som någonsin djuren; se bara på ett bilvrak i skogen, det smälter in där väldigt snabbt, liknar ett djurkadaver med blottat skelett och tomma ögonhålor. Vad som skulle sticka av däremot vore om man fann en staty mitt i skogen - för då vore det kultur och inte natur, en sant avvikande artefakt och inget som skapats genom naturlagarnas inverkan.

Jag spanar på bilar, jag kan dem, jag känner igen en Mercedes på 500 meters håll i dimma och mörker. Även nyare bilar kan jag rätt bra; intervallet 50- till 70-tal är väl något slags hemarena för mig, men senare dagar kan också gillas, ja design numera är ju rätt prioriterat så moderna bilar är också roliga att spana på.

Man kollar bilar, på gator och torg och i böcker och i tidningar, är inte så haj på det där med att skruva och meka även om jag har körkort. Men nu får det handla om det yttre - och då kan man så klart roa sig med epokindelning, med något slags sinnebild i det amerikanska även om det inte är någon tvångströja.

Bilens barndom, fram till cirka 30-talet, är så klart arkaisk tid. Bilarna är enkla till formerna och strikt funktionella; en A-Ford var nästan som en SUV, lätt att stiga in i, hög förarställning och bra överblick av vägen. Snygga är väl bilarna inte, formspråket är trevande, lite primitivt även om det kan ha sin charm. Och bilnamnen är likaledes enkla och basala: A- och T-Ford, Typ 1 och 2, Jakob...

30-talet blir förklassisk tid: formerna börjar mogna så smått, designen får ökat utrymme. Och 40- och tidigt 50-tal får bli klassisk tid, som Ford Tudor från '49 med pontonkaross och hypoidbakaxel: lång och låg och slät, bilkonstens Parthenon. Funktion och form går hand i hand, ja formen börjar ta över; skönhetsaspekter blir allt viktigare.

Sent 50-tal och tidigt 60-tal blir då senklassisk tid eller barock: formerna blir lite tillgjorda och övermogna, design är nu allt medan konstruktionen är vad den alltid varit (separat ram, stel bakaxel med bladfjädrar) - men visst är det en härlig tid för bilnjutaren, och namnen blir lika utstyrda som dekorationerna: Dodge Highway Kingsman Custom Sports Sedan, Ford Fairlane Crown Victoria, Cadillac Eldorado Brougham...

60-talets återgång till stramare linjer ("clean look") får beteckna klassicismen i denna revy. Man kan inte längre lasta på fenor och krom, man måste återgå till det basala, men med bevarat skönhetssinne. Sedan följer kommer stilupprepningar med retrodesigner som VW Beetle, PT Cruiser, nya Thunderbird, nya Mustang osv - och sist funkisen, med fokus på SUV:ar, pickuper och kombibilar.

"No violence please, we're swedish"...

Orvar Nilsson berättar i sin eminenta "Liten bricka i stort spel" hur han en gång är hemma på permis, och det är inte vilken permis som helst. Det är sommaren 1944, han är Finlandsfrivillig och ryssarna går till brett anfall på Näset; manfallet har varit stort så påfyllning i leden kan behövas, även i frivilligkåren som förvisso bara är ett kompani. Nilsson besöker bland annat en tjänsteman på UD för att få till stånd rekrytering av fler svenska frivilliga, men det går rakt inte: "Sända ut svenskar i krig, men det är ju farligt, det kan vi minsann inte ta ansvar för" säger tjänstemannen...

Vi svenskar ryggar tillbaka så fort det börjar osa hett. Alla konflikter ska skötas med silkesvantar, förhandling är alltid bäst - "och kommer fienden och anfaller oss, ja då gömmer vi oss och då kan han ej slåss"... Litegrann samma mentalitet såg vi under ambassadsdramat på 70-talet, när terrorister tog gisslan på tyska ambassaden på Gärdet. Man lät veta att man förskansat sig med sprängmedel, och sedan krävde man frigivning av fängslade terrorister, tankad Learjet och pengar och vad. En ur gisslan sköts också för att visa att man menade allvar. Svenska regeringen ringde då aktuellt land, Tyskland, och frågade vad man skulle göra. "Ingenting såklart" blev svaret, "vi förhandlar inte med terrorister".

Detta var kansler Helmuth Schmidts linje, obegriplig för svensk mentalitet. Nej, här gällde det bara att rädda liv (på kort sikt), ingen fick komma till skada sa justitieminister Geijer. Man var beredd att möta de kriminellas alla krav, ställa upp med champagne och kaviar och tankad Learjet och hela svenska guldreserven, bara gisslan fick slippa fri. Då sprängde sig förvisso banditerna i luften, man hade glömt att detta med sprängmedel är farliga saker, och därmed fick dramat sin upplösning, ambassaden kunde stormas. Men frånsett detta ödets ingripande var den svenska linjen obrutet "no violence please, we're swedish"...

Delvis samma fjompighet tycker jag man såg i Estoniakatastrofen, i eftermälet. En kommission med bland andra Yrsa Stenius tillsattes för att utreda huruvida vraket skulle tas upp igen, det låg förvisso inte alls så djupt och liknande aktioner hade amerikanska sjöräddningen gjort. Eller om det bara gällde att gå in med dykare i alla skrymslen och vrår och rädda liken så att de efterlevande fick avslut på händelsen. Men nej, o nej, inget skulle göras - ty att närma sig vraket där det låg vore hemskt för alla inblandade, jättehemskt för de dykare som måste dyka runt i alla prång och smattar och bärga liken ur vraket; de kunde få neuroser och mardrömmar av aktionen, alltså skulle inget göras...

Förlåt en yngling, men en dykare med uppgift att hämta lik i ett vrak är stålsatt inför uppgiften. Det är som, låt säga, krimpersonal; de gillar inte att handskas med lik, men de är stålsatta för det. Har mental beredskap. Men det gick inte att få in i aktuell kommissions hjärnor; de själva skulle ha saknat mental beredskap för dylik gärning, och de var svenskar - för här blundar vi för allt hemskt, täck över vraket så försvinner kanske problemet, ge banditer allt de vill ha bara de inte skjuter någon, kör huvet i sanden som strutsen, och "när fienden kommer så gömmer vi oss"... Det sista, slår det mig, Karl Gerhards rader, är mer aktuella än någonsin som svensk försvarsdoktrin.

Anekdoter om näringslivssnubbar

Volvochefen P. G. Gyllenhammar granskade en gång en årsredovisning man gett ut. På en bild upptäckte han dock skymten av en Scanialastbil, så hela upplagan på 80 000 ex fick förstöras...

Idag hyllas väl en sån åtgärd; PG "byggde varumärket", koncentrerade sig på symbolfrågor. Att denna symbolhets samtidigt innebar att produktion och teknisk utveckling försummades är väl glömt idag.

Vad har jag mer i anekdotväg för näringslivsfolk? Något klatschigt? Kanske det att Johnsonkoncernens skapare, Axel Ax:son Johnson, var mäkta stolt över sin titel "generalkonsul"; han saknade formella examina så detta blev hans skryttitel. Nästan okänt är dock att han var generalkonsul för Thailand, en syssla som på 70-talet mest bestod i att utfärda visum åt sexturister...

Marcus Wallenberg s:r, även känd som "häradshövdingen", lär ha hållit attraktionen mellan könen för "en form av oförnuft". Han var gift med Amalia Hagdahl, dotter till kokboksförfattaren Charles Emil Hagdahl; paret fick sex barn, fyra döttrar och två söner.

När Sony utvecklat sin så kallade fickradio märkte man att den inte fick plats i en ficka. Man lät då sy upp speciella skjortor med en något större bröstficka, som säljare fick använda vid demonstrering...

Chef för Sony var annars Akio Morita. En gång på 50-talet befann han sig i Tyskland på studieresa; han höll just på att bygga upp sitt företag. Vid ett tillfälle var han på restaurang, och för att muntra upp denne japan sa servitören om ett pappersparaply i glassen: "Titta - den här är tillverkad i ditt land!" Men ingenjör Morita var måttligt road.

Lee Iacocca var Fordchef på 60-talet. I sina memoarer berättar han att företagets ekonomistyrning var i oreda strax efter kriget, eftersom Henry Ford hatade ekonomer. På en avdelning lät man till exempel väga fakturorna för att räkna ut kostnaderna (men det fungerade faktiskt; man räknade ut att den genomsnittliga summan på en faktura var, säg, 50 dollar, och resten var enkel matematik).

Sist en man som har beröring med den dator jag skriver på, Steven Jobs. Hans företag Apple behövde en gång en s k minidator för att klara löneutbetalningar med, och man beställde en sån från Digital Equipment. Leverensen dröjde emellertid, och Jobs skickade en begravningskrans till DI-chefen Ken Olsen med påskriften: "Så här tycker jag om era leveranstider."

Detta omvandlades senare till att Jobs skulle ha besökt Digital Equipment, kommit in på Olsens kontor, lagt upp sina bara fötter på skrivbordet och sagt att man skulle begrava DI inom fem år...

Misslyckad militär

Vän av ordning må fråga sig: du som i "Eld och rörelse", titelstoryn, skrivit vitt och brett om skottvidder, segelduksdamasker och gevärskalibrar - är du nån slags militärexpert, någon glorifierad reservofficer och bitvarg även privat?

Men då svarar jag: "expert" kanske, men militär är jag inte, möjligen en misslyckad sådan, inbiten malaj och bevakningssoldat. Men det är å andra sidan ingen nackdel rent statistisk, rent litteraturhistoriskt; många kronvrak och dylikt har varit bra författare. Horatius eller någon annan romare flydde från en befälspost under ett slag, och Frans G. Bengtsson ("Karl XII:s levnad" mfl krigshistoriska texter) fick väl frisedel rätt omgående.

Sedan har vi ju en sån som Kipling, skildrare av engelskt soldatliv i "Backroom ballads" mm. Denne hade nog aldrig hållit i ett gevär; ändå kunde han tala vitt och brett om sina regementen, "my regiments" - men då menade han bara regementen han besökt eller som låg i städer där han bott...

Eller ta krymplingen Byron, som hängde på sig en sabel, satte en kyrassiärhjälm på huvudet, utrustade en yacht med två löjliga kanoner och for iväg till Grekland för att kriga - och dog där av tyfoidfeber eller malaria, omgiven av bergsbanditer som var hans mannar. Men legend blev han.

Och så porrsångaren Johnny Bode, som var på turné i Finland under kriget och återvände hem, iförd fantasiuniform med fantasimedaljer...

Inte så att jag tror mig vara något slags like till vare sig Kipling, Byron eller Johnny Bode. Och vill någon dissa mig för min furirsgrad etc så varsågod; någon elitsoldat var jag inte, där på I 21 i Sollefteå. Det hela var väl mer ett slags förlängt studiebesök i det militära - men ingen skulle väl å andra sidan pika en kriminalförfattare för att han studerat polisväsendet inifrån.

Bandvagnar och lastbilar, kpistar och lösplugg, granris och segeldukstält; känn draget, Svensson!

Sagt på slagfält

Krig må vara helvete; det hindrar inte att många odödliga repliker sagts på slagfältet. Som i slaget vid Spotsylvania 9 maj 1864, när överste John Sedgwick av sina närmaste råddes ta skydd:

- Skydd, löjligt! sa han. De kan inte träffa en elefant ens!

I nästa ögonblick träffades han av en gevärskula och föll död ner.

Eller Leonidas vid Thermopyle, när han fick veta att fiendens pilar komme att förmörka skyn:

- Bra, då får vi slåss i skuggan...

Eller den okände nordman som dog av ett kastspjut i bröstet; han ögnade vapnet där det satt inborrat och sa, innan han dog:

- Långbladiga spjut är populära nuförtiden...

Eller spartanen som blev hånad för att de hade så korta svärd:

- Långa nog för att nå fienden.

Eller romaren Marius, som hånades för att han stannade i sin fästning (engelska):

- If you're such a great general (sa fienden), come out and fight me. Marius svarade:

- If you're such a great general, make me.

Ja, så där kan man hålla på. Min favorit bland soldatiska yttranden är nog Leonidas' ovan. En annan sentens som säger allt om "fighting spirit" osv, är Ferdinand Fochs vid Marne 1914:

- Hårt trängd på min center, min höger ger efter. Situationen utmärkt. Jag går till anfall!

Bästa replikerna

Det var emigranten som återvände till Frankrike efter restaurationen, stegade upp till marinministeriet och sa:

- Då jag lämnade Frankrike 1790 var jag sjökadett, så om inte revolutionen kommit emellan skulle jag ha varit amiral idag. Så hit med min grad, min lön och mina förmåner!

Men tjänstemannen svarade:

- Amiral är du kanske; tyvärr måste jag meddela att du stupade i slaget vid Trafalgar...

En annan fransk replik som faller mig i sinnet är när Leon Gambetta såg Londons nya S:t Pancras järnvägsstation:

- C'est magnifique mais c'est ne pas la gare...

En annan kul historisk replik var när Gustav IV bannade Döbeln, för att denne låtit kalla in Ålands lotsar i ryska kriget på vintern 1808. Döbeln hade formellt gjort ett fel, han skulle ha gått till kungs först, men han sa bara:

- På vintern behövs inga lotsar...

Odödliga repliker. Ännu en var när västgotiske kung Roderik av Spanien sände iväg sin vasall Julian, man var osams och straffet skulle bli att hämta jaktfalkar i Nordafrika. Julian svarade då:

- Jag ska sända dig jaktfalkar du aldrig kommer att glömma...

Strax återvände han med morer i släptåg, och detta inledde Spaniens muslimska tid. Några hundra år senare var så morerna körda på porten, och den siste sultaten av Granada, Boabdil, kunde förhandla till sig fritt avtåg plus en smärre summa pengar; inte så dåligt egentligen, få betalt för att slippa iväg. Men nog insåg han det historiska i situationen, han hade sålt sitt stolta rike för pengar, och vid avfärden grät han vid tanken på allt han lämnade. Modern fick sista ordet:

- Gråt som en kvinna då du inte kunde försvara sig som en man...

En fet, en smal

Historiska radarpar har ofta varit av typen "en fet, en smal". Två smala respektive två feta ihop är sällsyntare, för att inte säga omöjligt; när Göran Persson hade Åsbrink som finansminister gick ju samarbetet dåligt, men med den smale Ringholm gick det galant. Jag talar nu inte om politiken som sådan, bara om personkemin.

Per-Albin var förhållandevis rund, Wigforss var smal = bra samarbete. Och Churchill var rund, utrikesministern Anthony Eden var smal, bra samarbete; detta var under andra världskriget.

Augustus var smal, Agrippa kraftig = bra samarbete. Eisenhower smal, John Foster Dulles kraftig, bra samarbete.

Napoleon kort och lite tjock, Talleyrand lång och smal: dynamisk duo.

Tillbaks till Sverige så var Erlander och Sträng bra kombination, en smal plus en tjock - och Ingvar Carlsson och Feldt, samma proportioner.

Teknikens värld

På sajten Tjuvlyssnat.se kan man läsa mycket roligt. Som de gamla gubbarna som står och pratar, och så hörs en SMS-signal från den enes mobil. Denne tar upp den och säger "Hallå? Ingen där, fan nu är det nån som busringer igen!"

Fler teknogrejer som tjuvlyssnats är två grabbar som snackar, och den ene säger: "Vet du, jag hittade jättekonstiga CD-skivor i min pappas garderob, jättestora saker som inte ens gick in i CD-spelaren"...

Ett tredje kunde vara tjejen som är hemma hos killen, hon söker en viss låt och grabben tar fram sina CD-skivor - och då säger hon "Va fan är du stenålder eller, har du ingen dator?"

Olika aspekter på teknolivet vi lever, autentiska samtal ur vardagen. Själv minns jag hästspårvagnarna... nej inte så, men jag minns annat. Som svart-vit TV; vi skaffade färg-TV sist av alla, kanske 1975. Manuella och elektroniska skrivmaskiner, ett liv utan mobil och internet, och allt gick ju så bra ändå, det bästa här i livet är ändå en koltrast i björken här utanför, tra-la-la...

Ett lite annat spår i det hela är: bilar kontra data. Vissa kan bevisligen inte köra bil, de lär sig aldrig hur mycket de än försöker. Det gick ett program på TV om detta, där bl a regissören Susanne Osten hörde till de svårlärda. Jag vill inte plocka poäng på henne för det men voilà, hon kan inte lära sig konsten att köra. Då undrar man: finns det personer som aldrig lär sig data? Hit kan jag nästan räkna mina föräldrar (70+) som försökt lära sig data men tappat lusten; å andra sidan, att lära sig något från scratch på gamla dar är särskilt svårt, närminnet är knackigt, man glömmer lätt. Och finns inget akut behov av (som det gällde) data så är det lätt att välja bort.

Har dock svårt att tänka mig att det skulle finnas pipel som inte kan lära sig "köra dator", på samma sätt som det finns de som aldrig lär sig köra bil. Men vi är nog rätt många som har halvtaskig koll på allt ens dator kan göra, som undertecknad...

Ett annat spår: köra bil kontra spela instrument. I sagda dokumentär visades en annan "bilanalfabet", som samtidigt var toppgitarrist. Men det är helt olika begåvningar, helt olika perceptioner; man kan vara pianovirtuos och blind (som någon jag såg på TV, spelade "Rhapsody in Blue" med bravur). Musiker och bil-dum: John Lennon kunde knappt köra bil, ändå tvingade honom Yoko en gång att ratta flower power-Rollsen, med förutsägbart resultat (diket). Han lät sig därefter köras runt med chaufför, i och för sig passande för en pop-kunglighet.

Flumkung eller systemvetare

Som flumkung kan man ju alltid säga: "Var inte så närsynt, se helheten! Flyg jorden runt och se allt litegrann från ovan, strunt i detaljer!" Men dylik holism är egentligen inte flum; i professionella sammanhang kan man kalla det "systemsyn". Flumkungen och systemvetaren kan alltså vara en och samma person.

Låt mig exemplifiera, låt mig visa hur holism och systemsyn ofta är den bästa vägen att lösa problem. Den närsynta metoden, ensidig analys och delaljfixering är däremot återvändsgränder. Analys må behövas, men den måste alltid fogas in i en helhet.

Exempel: när Bob Rock skulle producera Metallicas svarta LP lärde han dem ett nytt sätt att producera. Dittills hade Ulrich och Hetfield proddat själva, och de hade då spelat in ett avsnitt av låten i sänder, det var lättast så tyckte de, men detta gav ett lite stelt intryck i slutändan. Istället sa Rock åt dem att spela hela låten först för att få känsla för helheten, och därefter analysera hur den skulle spelas in. Med andra ord: ett holistisk synsätt, greppa helheten innan du går vidare.

I den strategiska debatten råder ofta ett slags yrvakenhet; man stirrar sig blind på det senaste kriget och säger att så här kommer alla krig att utkämpas från och med nu. Efter 9/11 talas bara om terroristhot, efter Jugosalvien och Rwanda talades bara om etniska konflikter, efter Kuwaitkriget bara om smarta vapen osv. Och efter Oktoberkriget 1973 var det pansarvärnsrobotarna som var på tapeten; aj satan tänkte alla försvarsanalytiker, måste vi skrota alla stridsvagnar nu? Pv-robotarna hade nämligen skördat väldeliga i detta krig.

En viss major sa då (Sune Nyström i Arménytt)) att detta var fel synsätt; pv-roboten var nämligen del i ett system, och i detta system ingick både stridsvagnar och robotar. Och med dylik holism applicerad på strategidebatten, kan man säga att nästa krig inte blir så eller så, utan en kombination av flera elemenet: lite terrorism, lite etnokonflikt, lite high-tech... I vilka delar varje dos kommer att förekomma, det däremot är kruxet - i varje överblick, varje holistisk analys.

Fler exempel på holism till vardags, i sakliga verksamheter? I ett modellprogram på TV (Top Model Canada) fick de tävlande en dag besök av träningsguru som gick ut med dem i skogen, la fram en våg - och krossade den med en slägga. Budskapet var: "Strunt i vågen, strunt i kaloriräkning; det enda som betyder något är hur du ser ut i spegeln och hur du känner dig!" Ett sant holistiskt råd; se gestalten, strunt i nördiga mätvärden. Modellerna jublade förstås, det var ett hjärtevärmande gott råd; ändå undrar man hur många Skippers och skönhetsmissar som verkligen orkar köra ett sånt upplägg. Enkelt i teorin, svårt i praktiken, och det enkla är svårt som Clausewiz sa.

Fler tunga exempel på holism i vardagen, i näringsliv och "verklighet"? Kanske senare. Må detta dock vinna er för holismen, på vilket område det än gäller; man må analysera problem så mycket man vill, men något slags vision av något större måste man ha i slutändan. I arbetsliv och strategi, i bantning och skapande, ja även i vetenskapssyn och livsåskådning. Se gestalten!

Kung utan krona

Kungen har endast representativa uppgifter heter det, han är endast en symbolfigur. Han ska presidera vid ceremonier, som till exempel invigningar, och han ska åka på besök runt i landet och till främmande länder; han ska göra sin existens känd, han ska närvara i kraft av sitt ämbete, ska inte göra något konkret - men han ska vara där, fullgöra vissa ceremoniella och därmed religiösa uppgifter.

Kungen religiös? Jodå, ämbetet är ett slags prästämbete anser jag. I det gamla Rom hette det "rex sacrocorum", offerkung, en som utförde vissa offer - och denne rex (= kung) fanns kvar även under republiken. Historiskt tenderar vi att se kung = krigare, men det är en rätt ovanlig roll sett i långt perspektiv, ingen idealform typ 1A. Kungen är i första hand ett slags präst, överstepräst för riksceremonier à la Japans kejsare. Och (nu kommer min poäng) för att hans framtoning ska vara komplett måste han vara krönt tycker jag.

Sveriges kung är dock inte krönt, en absurd tradition inledd av Gustav V 1907. Han ville därmed hämnas på fadern Oskar II sägs det, en pompös och ceremoniös typ. Må så vara - men ska det vara så ska det, och kung utan krona är som kejsare utan kläder, kaffe utan grädde, kärlek utan kyssar. Kronan är pricken över i, bokstavligt talat kronan på verket; kungen sittandes på sin tron utan krona ser märkligt naket ut. Kejsarens nya kläder!

En sagoforskare sa att sagans kung bär krona för att visa hans kontakt med högre världar. Jag menar inte att Carl Gustaf skulle bli någon andlig övermänniska med krona; vad jag menar är att kronan är en symbol som kröner verket, som fullbordar kungarollen; det hela må vara en projektion, en psykologisk företeelse, men accepterar man kungadömet som idé måste man också acceptera att vi på ämbetsinnehavaren projicerar vissa attribut, däribland kronan, som symboliserar det bästa inom oss, det goda och det fina, ja rentav det andliga och (jodå) kontakt med högre världar, dvs med ideal.

Gärna kungadöme, men då med krona - och ska det va' utan kan vi lika gärna införa republik. Inga halvmesyrer i Svenssongalaxen, tack!

Berömda självmord

Mina tankar går denna dag till George Eastman, som på sin ålders höst satte pistolen mot huvudet och tryckte av. Han hade uppnått allt han ville i livet sa han i sitt avskedsbrev: chef för Kodak Company, en mångmiljonindustri med filialer världen över.

Ja, vad säger man? Jag är mållös. Kanske var han ateist, kanske är detta den normala utvägen för dem.

Så var det Virginia Woolf som på grund av tidens elände dödade sig. Det var under andra världskriget. Visst var det hemska dagar, men ändå ställer jag mig lite frågande till det hela. Heter man Walter Benjamin, är jude och har nassarna efter sig, står på gränsen till Spanien och nekas inträde, då kan jag förstå att man tar sig en förberedd kokainöverdos - men i trygghet på öfästningen England, som Woolf?

Även vår Karin Boye tycks ha dukat under för världsläget, när nazisterna ockuperade Grekland och hade "genombrutit Thermopyle, Greklands lås... 40-åriga Karin Boye efterlyses från Alingsås"... Jag dömer inte, jag bara "förundrar mig storligen" (likt Rokka hos Väinö Linna) över detta syndrom; att fjärran från händelsernas centrum säga att detta påverkar en, så till den grad... Jag vill inte ropa "ateism" igen, men något märkligt är det med denna förlust av förtröstan.

Självmord på grund av världsläget? Det kanske blir ännu vanligare framöver.