Den holistiska maten

Dagens armé tycks bestå av cirka 20 000 man i första linjen, plus 43 000 man hemvärn. (Okej, det där 20 000 ska ses som "9 500 man beredda att sättas in direkt, 13 000 inom ett till tre år".) Planer på en yrkesarmé skulle ge oss minskat hemvärn (15 000 man), 17 700 man yrkessoldater för omedelbar insats samt 15 300 man beredda att sättas in inom ett år.

Detta läste jag i SvD 22 december 2007. Har sparat urklippet för att skriva nåt vägande om detta, oklart vad. Detsamma gäller ett annat klipp, om en kyrka som inte fick ha solfångare på taket. Det rörde sig om Fläckebo kyrka. Riksantikvariämbetet sa nej, men då överklagade man till regeringsrätten. Som estet kan jag förstå att man förbjuder dylikt ingrepp på en gammal kyrka, men man måste också följa med sin tid - så in alles anser jag att solceller på kyrktaket är grrreat, det kan ge ny energi åt en stelnad kyrka! Se symbolismen i det hela, ny kraft från ovan!

Jag övergår till ämnet holism, en kär gammal vän. Holismen som idé kan verka lite uttjatad; säkert står detta begrepp högt i kurs inom KKK-sektorn, bland Kurser, Konsulter och Konferenser. Mången näringslivsguru lever nog högt på att säga saker som "se helheten, strunt i detaljerna" - men det är ju lätt att göra - eller?

Ett abstrakt ämne, ett stort ämne denna holism.

Man kan säga: för de högre nivåerna inom varje disciplin (konst, politik, handel) må holismen kunna tillämpas. Men på de lägre nivåerna funkar den inte alls. Ta konst: om du ska bli målare måste du först kunna teckna, måste lära dig föra pennan över papperet, måste kunna rita av ett par skor. Och som litteratör måste du först kunna läsa och skriva, som musiker måste du (helst) kunna noter. Här duger inte holism, här måste du behärska detaljerna först.

Detsamma om man ska lära någon hur man, säg, lagar ett cykeldäck. En holistisk vision är här malplacerad, nej istället är en bruksanvisning steg-för-steg att föredra: först skaffar du rätt verktyg, sedan lossar du hjulet, sedan däcket från fälgen osv.

Men i övrigt är holismen ett bra rättesnöre, på snart sagt alla områden. Som i matlagning: det slags grytor jag lagar är rätt holistiska. Det är inte "köttgryta med ris", inte "bulgur med fisk" - nej, jag har så pass många ingredienser att allt gifter sig i en högre syntes. Har man till exempel en grund av jasminris till vilken läggs finskuren morot, palsternacka, gröna ärter, kålrot och champinjoner, ja då går de enskilda ingredienserna inte att urskilja när allt är klart. Allt måste ses ur helhetens perspektiv.

Detsamma för sånt jag nämnt tidigare under etiketten "holism", som att göra en tennisserve. Du kan inte lära dig den steg-för-steg, inte genom att läsa om det i en uppslagsbok (som förvisso står att finna, som Gustafsson sa i "Tennisspelarna") - nej, att lära sig serva är en kombination av att se andra göra det, öva själv och på så sätt finna ut dess gåtfulla, outsägliga principer. "Try, fail; try again, fail better" som Beckett sa.

Nåväl, för att åter ta matlagning som exempel: på grundnivån lär man sig steg-för-steg, men på högre nivåer härskar holismen. När jag lärde mig till kock (se etiketten "Den musiske matlagaren") kunde jag inget om matlagning, jo kanske steka plättar... Så vad jag lärde mig av mina mentorer var från början väldigt basalt: som att blanchera blomkål, göra fransk tomatsallad och baka potatisgratäng. Ja en hel del recept måste man lära sig, som husmanskost och franska finesser (majonnäs och béarnaise, fiskfärs, duxellemassa, parfait), och här fanns inga genvägar, dessa kunde bara göras på ett sätt: det rätta sättet. Steg för steg. "Man tager en hare..."

Men idag, när jag kan allt det där, då kan jag komponera rätter och middagar ur sant musiska perspektiv, med holistiska förtecken. Som detta med att man måste låta en trerätters måla upp en palett, allt får exempelvis inte vara gult: inte omelett till förrätt, sjötunga hollandaise till varmrätt och sabayonnegratinerad mango till efterrätt. Nej hellre sallad med melon och parma till förrätt och jordgubbssorbet till efterrätt, det blir en vacker ram till sjötungan med sin hollandaise. Förutom att allt smakar ypperligt (såklart) blir det variation i färg, allt blir inte gult som i första exemplet.

Sådan är den musiska maten, sådan är den holistiska matkunskapen!

Snö som ingen ser

Att ha helhetssyn kan vara nyttigt. Se saken i stort, "the big picture".

Som detta med media.

Kollar man in IT-sektorn, internetanvändande och så vidare, kan man kanske märka trender hit och dit. I stora drag har så klart internet med alla sina aspekter tagit ögonpar från TV - men jag tror man är dum om man säger att TV är dömd, att allt i framtiden går via datorskärmen. Saker och ting kompletterar varann.

Man slutade till exempel inte skriva brev för att telefonen kom. Allt är delar av ett system, i detta fall ett kommunikationssystem. Systemsyn = holism.

Det faller snö - snö - snö -
faller snö som ingen ser...

Så lät en sorgset vacker ballad av Stefan Demert. Tänker på den en sån här dag då det kommer lite snö då och då, småskurar med rätt stora flingor som knappt någon hinner se förrän de slutat. Det kan även komma snöblandat regn, veritabel "snö som ingen ser".

Det hänger en istapp vid knuten,
den växer för varje minut...

En rad ur samma sång. Mer som Demert sjöng var "Man blir så glad när man hör vaktparaden", samt "Bertil och Sven är inte som andra, för Bertil och Sven de älskar varandra"... Revolutionerande text då på 70-talet, idag rena vardan.

Holism var jag inne på nyss - och denna holism är ett bra rättesnöre för en iakttagare som jag, ett tolkningsfilter för eder eremit när han ser ut över omvärlden. Med holism kan man ta varje ny trend med en nypa salt. Poptrender, litteraturtrender - mycket nytt är det, men sett på det hela taget, "what's new"? Roligt med ny musik och allt, men vad är kvalitativt nytt? Inget nytt under solen, sub sole novum säger jag; se där en perukstocksvisdom att möta alla förment nya trender med.

Inget nytt min vän! Man säger till exempel att vi idag är sällsynt intresserade av historia - men det var vi redan på 70-talet, i värsta kulturöknen. Lars Widding sålde bra, Fogelström också. Enda skillnaden är att idag ska det vara faktaböcker mest, då hade romaner större lockelse. Själv gillade jag Widding-Gernes "Historiska äventyr", en artikelserie ur Expressen med glimtar ur svensk historia, skrivna som kåserier och snyggt illustrerade. Kändes modernt, inget bokdamm här inte. "Stenbocks kurir - fifflade han med reseräkningen?" var en rubrik.

På måndag är det S:t Patrick's Day. Inte för att jag bryr mig, jag tänker inte dricka grönt öl - men jag tycker det är kul att förankra blogginläggen i tiden, säg om jag till sommaren läser om det här och tänker: "Minsann, detta skrevs i medio mars, kring S:t Patrick's Day! Ja det var tider det, en tvekande vår om än tidig, "varför ska annars själva våren tveka" och så vidare"...

Holist i politiken

Mona Sahlin har min fulla sympati. Omdana sossepartiet kan min själ inte vara lätt.

Hon har haft det lite svårt Sahlin, har inte lyckats gå fram i debatten så mycket. Men det hör till saken: hon är ingen tjusig florettfäktare, hon är en bred holist som antingen vänder sossarna till det bättre, förändrar det på sikt, eller som förlorar kampen mot sitt partis betonghäckar.

Att omdana ett parti är aldrig lätt. Centern och moderaterna har på sistone bytt kurs, imponerande på sätt och vis - men att omdana sossarna är oändligt mycket svårare, här kan man snacka om att vända ett hangarfartyg. Det är så mycket som sitter i väggarna.

Sahlins vision om att hjälpa individer, inte bevara gamla system, har mitt fulla gillande. Jag sympatiserar även med henne som typ, som holist; mycket har sagts om hennes särart, men ingen har så vitt jag vet använt denna beteckning - "holist". Hon ser den stora bilden, saknar viss kompetens på vissa områden men strunt i det, man kan inte kunna allt. Se på Reagan. Och likt honom kan hon kommunicera. Gammalt påstående, men det är sant och är ett plusvapen.

Och hon föredrar korsord framför sodoku: hoppande helhetspussel istället för detaljanalys. Persson däremot gillade sodoku...

Och att hon schabblade med betalkort en gång i tiden: politiker ska förvisso vara rena, men det här var också en sån där holistgrej: man har svårt med räknegrejer, blanketter och sånt när man är upptagen av de stora dragen. Kan därför även sympatisera med mp:s Yvonne Ruwaida som glömde betala en räkning en gång; holister i alla länder, förenen eder! Mot räknenissarnas tyranni. Det är mänskligt att fela.

Sahlin intervjuas i dagens DI Weekend. Säger sympatiskt att hon slutat röka, men ser sig ändå som rökartypen:

De bästa mötena jag haft på arbetsplatserna är när
jag dykt in till tjejerna i rökrummet, det är då man
får närheten, det är då man kan prata.

Vad ska jag göra nu? Föreslå att vi tar ett äpple
tillsammans?

Hon gillar att sjunga psalmer också, "Härlig är jorden" i vänners lag. Sen gör det inget om hon förnekar all djupare anknytning till makterna, detta räcker för mig.

Förutsägelse för Sahlin och sossarna i nästa val: antingen succé eller fiasko, nåt däremellan finns inte.

Resan fortsätter

US Armys slogan är "an army of one". Vad gäller Castanedas böcker skulle jag kunna kalla mig "a fandom of one".

Jag vet ingen annan i detta land som läst honom...! Jo, i tidskriften Summa recenserades bok ett och bok fyra en gång, annars är det komplett j-la mörker. Man får gå till den engelskspråkiga sajten "The Twilight Zone" istället, där Castanedas verk diskuteras lärt och ingående. Och här diktar signaturen Lampros, identisk med undertecknad, om detta att vara Castanedaläsare i Norden:

My voyage began in the heart of Lapland
among drumming noids and yoiking saamis.

I danced to the rythm, sang to the northern light
praised my creator and began my journey.

I lived among the flowers and the trees
I read about gurus past and present
I skimmed the shelves of fantastic libraries
and there I found the Book of Books.

It was about a man in the moon
who flew with crows, talked
with lizards and danced with Zacateca.

He jumped into an abyss
listened to the flowers
and talked with a coyote.
He was human.

The voyage continues. In the misty Andees
there is a beverage called "the black gold";
I have drunken it - and I have seen the promised land...

I'm just a human - I'm just a human -
I'm just a human - I'm just a human being...

Every day I brew some of that fluent gold
on my Brewmatic, and dream of condors
and eagles, silver crows, and giant butterflies
with golden dust on their wings.

My collection of Castaneda books dwells safely
in my shelf. The laplandic sceneries of my youth
is always with me. The black gold is still worth seeking.

The voyage continues...

Vad finns då att tillägga efter dessa vältaliga rader? Ja, vad? - Kanske detta att Castanedas verk har många fassetter; de är ett slags dokuromaner om ditt och datt, om mer än indianmagi och ontologi. Här kan man bland annat få sig lite sociologi till livs, se vissa Mexico-indianers liv till vardags. Man får aktuell shamanism jämförd med kristendomen, med officiell kyrkokristendom; vissa av magikerna verkar inom kyrkans ramar, andra utom dem. Det är ett fritt val. De som verkar inom kyrkan finner där samma känslor som i magin: samma nåd och gospelkänsla, samma känsla av oändlighet och evighet.

Autencitetsjägaren, den som vill veta om Castanedas böcker är sanning eller ljug, kan surfa på nätet och bland annat finna bilder på Florinda Grau, den paranta dam som nämns i "The Eagle's Gift" och som blir Castanedas lärare i "smygandets konst". Hon hade tidigare sysslat med judo får man veta på aktuell sajt, det verkar rimligt, det ger en pusselbit i hennes gestalt.

Jeschuà went out into the desert
and there he found a flower
who said "pick me, I'm nice" -
and Jeschuà picked it and just knew
it was the flower of love.

Shall I stay in this desert he mused
or shall I bring the flower of love
to the people, let them rejoice
over its beauty...

From desert plains I bring you love...
From desert plains I bring you love...

Men vad för lärdomar får man då av Castaneda? Massor. För ögonblicket kommer jag att tänka på "arriving at the totality of oneself", vilket må vara byråkratspråk för att tänka holistiskt - men nevermind språket, holism är ju en egen etikett här på bloggen. Det handlar om att man måste se helheten, man kan inte bryta ut en fassett av verkligheten som viktigast, inte ta en av alla de lärdomar man fått och se den som överordnad de andra. Allt är på sätt och vis lika viktigt, cirkeln har ingen början, äventyret börjar nu.

Poesin är också viktig. Castaneda är inte poet, inte ens habil skönlitterär författare, men i texten han ger oss finns förvisso poesi in nuce. Som i namnen "Florinda Grau" ovan, "Silvio Manuel", "Julian Senada" och "the Nagual woman", samt i kapitelrubriker som "Flying on the Wings of Intent", "The Last Temptation of the Nagual Julian" och "The New Seers".

För att inte nämna boktitlar som "The Power of Silence", "The Road to Ixtlan" och "The Art of Dreaming".

I search for tomorrow
I search for a read
search for a blog post
search for some fun...

But how 'bout that apatia they talk about:
enjoy the silence, enjoy nothingness
shûnyatâ... how is it done, how...?

Just sit down and dream, la-la-la...
think about nothing, the nothingness now...
I am nothing, I am void, infinity...
extinction - and expansion, evolution:

I have become Cosmos, the galactic whirl:
"sarva-loka-pravriddha", dance with me Shiva...

Kan man se Castanedaböckerna som en utmaning? Well, inte som en stilistisk utmaning, prosan är förhållandevis torr, bara snäppet över rapportprosa. Men filosofiskt är de en utmaning, i det att de presenterar ett credo, en esoterisk världsbild utan rötter i vare sig judeokristendom, hinduism eller taoism. I slutändan är all ontologi besläktad, är alla metafysiska läror grundade i samma absoluta Vara - men vägen dit genom Castanedas böcker är förvisso originell. Här ges en alternativ syn på esoterica, olik allt annat man kan ha stött på tidigare - och det är utmaningen.

Släng instruktionsboken...?

I inlägget "Flumkung eller systemvetare" (november, kan även googlas tror jag) skrev jag om detta med holism, om helhetssynen som en rätt vanlig attityd. Den är ej bara för esoteriker, som förvisso håller den högt. Och ännu ett exempel på pragmatisk holism ger Gustafsson i romanen "Tennisspelarna"; där snackar han om tennisserven, och återger en engelsk uppslagsboks ord om denna. Där beskrivs i närsynt detalj hur det hela ska göras - vilket Gustafsson så klart säger är orimligt, ingen kan följa en sådan instruktion. Tennisserven är något som bara händer, något man lär sig genom att iaktta och sedan måste träna på, igen och igen. Till slut sitter det i kroppen, men vägen dit går genom intuition.

Intuition - eller instinkt? Här behövs en gränsdragning. När man snackar verksamheter som fattas utifrån helheten, utan sträng steg-för-steg-metod, är det ofta instinkten som är inkopplad. Låt säga för enklare, kroppsrelaterade sysslor, som just tennis eller varför inte bilmekande. Jag får för mig att många händiga metalljockar går på instinkt; de har ansamlat en kunskap som "sitter i händerna", sitter i kroppen, m a o är ett slags instinkt. De prövar sig fram via trial-and-error och ger inte mycket för formella instruktioner; "släng instruktionsboken" heter det ju i dessa kretsar...

Även bland piloter kan det finnas dem som går på instinkt. Rekordhållaren Chuck Yeager (ljudvallen 1947) klarade det mesta på instinkt; när han nådde testflygandets högre nivåer måste han dock ha en ingenjörskompis som förklarade vissa moment för honom. Och en viss högre flygkurs klarade han bara för att skolchefen gav order om att han skulle få godkänt...

I Yeagers memoarer skildras övergången från propeller till jet. Ännu i jetflygets barndom kunde en pilot klara sig med en timmes instruktion i cockpit för en ny flygplanstyp, sedan var det bara upp och flyga. Men idag är detta otänkbart, flyget har blivit mycket mer akademiskt.

Så vad blir det med intuitionen då? Behövs inte den för helhetsuppfattningen också, för holismen? Jodå, men då rör vi oss på högre nivåer, i abstraktare sammanhang, som (för att anknyta till "Flumkung eller systemvetare") detta med att avgöra i vilka proportioner vissa vapen ska förekomma i en armé. Då kan man inte gå på instinkt, utan måste förlita sig på intuition, ta till cerebralt sjätte sinne; det kroppsliga radarsystemet däremot är overksamt här. Även om båda kopplas på tämligen automatiskt, det sker inte med viljan enbart.

Med instinkt kan man komma långt - men på högre nivåer måste man ha en viss formell, teoretisk grundval att stå på - men har man väl skaffat den, kan instinkten få kopplas in igen, nu i form av intuition.

Flumkung eller systemvetare

Som flumkung kan man ju alltid säga: "Var inte så närsynt, se helheten! Flyg jorden runt och se allt litegrann från ovan, strunt i detaljer!" Men dylik holism är egentligen inte flum; i professionella sammanhang kan man kalla det "systemsyn". Flumkungen och systemvetaren kan alltså vara en och samma person.

Låt mig exemplifiera, låt mig visa hur holism och systemsyn ofta är den bästa vägen att lösa problem. Den närsynta metoden, ensidig analys och delaljfixering är däremot återvändsgränder. Analys må behövas, men den måste alltid fogas in i en helhet.

Exempel: när Bob Rock skulle producera Metallicas svarta LP lärde han dem ett nytt sätt att producera. Dittills hade Ulrich och Hetfield proddat själva, och de hade då spelat in ett avsnitt av låten i sänder, det var lättast så tyckte de, men detta gav ett lite stelt intryck i slutändan. Istället sa Rock åt dem att spela hela låten först för att få känsla för helheten, och därefter analysera hur den skulle spelas in. Med andra ord: ett holistisk synsätt, greppa helheten innan du går vidare.

I den strategiska debatten råder ofta ett slags yrvakenhet; man stirrar sig blind på det senaste kriget och säger att så här kommer alla krig att utkämpas från och med nu. Efter 9/11 talas bara om terroristhot, efter Jugosalvien och Rwanda talades bara om etniska konflikter, efter Kuwaitkriget bara om smarta vapen osv. Och efter Oktoberkriget 1973 var det pansarvärnsrobotarna som var på tapeten; aj satan tänkte alla försvarsanalytiker, måste vi skrota alla stridsvagnar nu? Pv-robotarna hade nämligen skördat väldeliga i detta krig.

En viss major sa då (Sune Nyström i Arménytt)) att detta var fel synsätt; pv-roboten var nämligen del i ett system, och i detta system ingick både stridsvagnar och robotar. Och med dylik holism applicerad på strategidebatten, kan man säga att nästa krig inte blir så eller så, utan en kombination av flera elemenet: lite terrorism, lite etnokonflikt, lite high-tech... I vilka delar varje dos kommer att förekomma, det däremot är kruxet - i varje överblick, varje holistisk analys.

Fler exempel på holism till vardags, i sakliga verksamheter? I ett modellprogram på TV (Top Model Canada) fick de tävlande en dag besök av träningsguru som gick ut med dem i skogen, la fram en våg - och krossade den med en slägga. Budskapet var: "Strunt i vågen, strunt i kaloriräkning; det enda som betyder något är hur du ser ut i spegeln och hur du känner dig!" Ett sant holistiskt råd; se gestalten, strunt i nördiga mätvärden. Modellerna jublade förstås, det var ett hjärtevärmande gott råd; ändå undrar man hur många Skippers och skönhetsmissar som verkligen orkar köra ett sånt upplägg. Enkelt i teorin, svårt i praktiken, och det enkla är svårt som Clausewiz sa.

Fler tunga exempel på holism i vardagen, i näringsliv och "verklighet"? Kanske senare. Må detta dock vinna er för holismen, på vilket område det än gäller; man må analysera problem så mycket man vill, men något slags vision av något större måste man ha i slutändan. I arbetsliv och strategi, i bantning och skapande, ja även i vetenskapssyn och livsåskådning. Se gestalten!