Rockanekdoter

Härmed utan omsvep ett antal rockanekdoter, såna man samlat på sig över åren från olika håll. Förhoppningsvis ska de roa er lika mycket som mig; håll till godo!

---

Led Zeppelin hade vandaliserat ett hotell, bland annat slängt ut en massa tv-apparater. När Robert Plant skulle betala räkningen sa portiern: ""Tänk va' kul att slänga ut en tv från ett fönster, jag har alltid undrat över hur det känns..."

Då ökade Plant på summan på räkningen och sa:

- Here, have one on us!

---

The Who's Pete Townshend körde en gång gitarrhalsen i taket ovanför scenen så att den fastnade. För att inte känna sig löjlig ryckte han loss instrumentet och började slå sönder det. Härav uppkom seden, för denna grupp och andra, att demolera instrumenten i slutet av konserter.

---

Det ryktades en gång i slutet av 60-talet att Paul McCartney var död. En journalist som ville undersöka fallet gick hem till Beatlesbasisten och ringde på. McCartney öppnade. Murveln frågade om inte denna var död, på vilket svaret blev:

- Me? I'm fit as a fiddle!

---

Karl Wallinger var en gång hembjuden till Prince. World Party-sångaren råkade vid intagandet av förfriskningar spilla rödvin på Prince' byxor. Det var väl inte så farligt, men då försökte Wallinger tvätta bort det - genom att hälla vitt vin på fläcken.

---

Tyska hårdrocksbandet Scorpions satt en gång i en hotellmatsal och åt frukost. Det började snöa. Rudy Schenker pekade ut och sa:

- Titta, det regnar kokain!

---

Svenska sånggruppen Herreys gavs under en turné öknamnet "de dansande deodoranterna". Men man lät sig inte nedslås, utan körde nästa spelning under slagordet "The Show Must Roll On"...

---

Sångaren i Joy Division, Ian Curtis, begick självmord genom att hänga sig i sitt kök. Efter detta hade gruppen ett framträdande. Någon i publiken frågade var sångaren var, och bandet svarade:

- He's hanging 'round in the kitchen!

Pop, rock, myt och magi: The Beatles

Jag levde länge i illusionen att Beatles bara blev bättre och bättre under sin karriär, och att de slutade när de var på absoluta toppen.

Idag anser jag inte det. "Let It Be", "Abbey Road" och vita dubbel-LP:n är förvisso mästerverk, men de känns lite splittrade. I början av sin karriär däremot fungerade Beatles som en grupp, medlemmarnas egon gick upp i en högre Gestalt och skapade det första popbandet. Dittills var det alltid en solist med uppbackning, vare sig han hette Frank Sinatra, Chuck Berry, Duke Ellington eller Jerry Lee.

Rockgruppens ontologi är verkligen svår. Hur enkelt är det inte att vara en artist som bara hyr in folk för olika uppdrag, något som åter är vanligt idag. JayZ featuring Beyonce och så vidare. Men med Beatles skapades detta att vara en grupp; ingen skulle vara frontman, och därför måste man alltid vara ihop, annars var det slut. Tänk på Rolling Stones och de hyllmeter som skrivits om psykologin mellan Jagger och Richards. Den senare har ju sagt: "Ni har det bra ni, som inte är med i gruppen; själv är jag fast med honom (Jagger) för livet!"

Tydligare än så kan inte gruppens förbannelse uttryckas.

Detta med rockgruppen som legend har också en viss Michael Moorcock tagit fasta på. I hans roman "The Day Of The Hawklords" gör han gruppen Hawkwind till superhjältar som slåss för universum. Slutstriden står mot ett gäng smörsångare... wow.

Rockgruppen har sin styrka och sin svaghet, kan bli en myt lika väl som en black om foten: kan bli föremål för processer kring vem som äger bandnamnet, svårartad immaterialrätt. Qv Pink Floyds rättegångar. Men att vara en grupp har så klart sina välsignelser också, som i tidiga Beatles. Fyra liverpudlians som låter lika, sjunger lika, spelar lika, drar likadana vitsar - men med bevarad individualitet. Svår ontologi som sagt! Mina favoritlåtar från denna period är "There's A Place" (sagoaktig längtan till sommarstuga), "A Taste Of Honey", "Love Me Do" (första hiten 1962) och "Michelle". Mellanperioden har ju sånt som "Drive My Car", "Paperback Writer", "Day Tripper" (dessa tre är sannskyldig hårdpop) samt "Norwegian Wood". Det bästa med denna fas är att det inte går att urskilja vem som skrivit låten; "Lennon/McCartney" till trots hörde man mot slutet lätt om det var en Lennon- eller McCartneylåt.

Skivorna "Rubber Soul" och "Revolver" är väl höjdpunkterna. Sömlösa skivor, få eller inga covers: LP-skivan som konstprodukt börjar se dagens ljus. "If I Needed Someone" av Harrison är för sin del höjdpunkten på "Rubber Soul": perfekt pop, glittrande gitarrsolo. Och på "Revolver" gillar jag särskilt slutet, maken till klimax får man leta efter. Först har vi Harrisons "I Want To Tell You", en subtil poptoppare, och så "Got To Get You Into My Life" (McCartneylåt), en vild elegi som toppas av med Lennons "Tomorrow Never Knows", en sant psykedlisk tripp:

Turn up your mind, relax and float downstreams,
it is not dying, it is not dying...

Men "Revolver" har så mycket mer. Inledningens "Taxman" är härligt vass, "Eleanor Rigby" med sina stråkar är en tragisk novell, och "I'm Only Sleeping" är coolt lennonsk (och med baklängessolo). "Yellow Submarine" är en legend i sin egen rätt, och den blev även en skoj film som håller än: en heroisk quest efter den försvunna musiken, stulen av blåkråkorna. Scenen med "Nowhere Man" är lite speciell; man möter en skojfrisk dåre som bara pratar på vers, men man ser igenom honom:

- I know what he is, säger Lennon. He's a real Nowhere man!

Så följer animationer där man så att säga sjunger sina vägar ut i tomma intet, sjunger fram de vägar man ska gå på, som aboriginala sånglinjer.

Är inte "Nowhere Man" med på "Revolver"? Hmm. Vi har i alla fall låtar som "She Said, She Said", ännu en Lennonbravad, en solig låt om hur det är att dö under en knarktripp: "She said... I know what it's like to be dead"... Så bjuds vi några McCartneylåtar som balans, till exempel den trankila "For No One". Sedan låttriaden som avslutar plattan; se ovan.

"Sgt. Pepper"? Lite för mycket McCartneyfeeling på den skivan. Projektet var ju hans idé. Denna skiva har fått sin backlash: i tjugo år utsedd som världens bästa skiva. Sånt straffar sig.

Höjdpunkter på de tre sista skivorna? Svårt att säga. Vita dubbel-LP:n är en fascinerande gobeläng, lite splittrad men kanske speciell därför. En skiva att upptäcka. Första dubbel-LP:n i historien? På "Let It Be" - om vi ser till den - gillar jag "The Long And Winding Road", vars rader jag brukar tänka på när jag cyklar till jobbet och ser pölar från ett regn som dragit förbi:

The wild and windy night that the rain washed away,
has left a pool of tears, crying for the day...

Och på "Abbey Road" gillar jag "Octopus' Garden", inspirerad av Ringo. Han hade lämnat gruppen för ett tag, kände sig illa omtyckt, och drog på semester till Medelhavet. På lyxyachten han bebodde fanns en kock som berättade att bläckfiskarna byggde bon av kulörta stenar på havsbotten, och när Ringo sedan berättade det för de andra i gruppen uppstod låten. Han var då tillbaks i bandet, hade rent av mötts av en blompyntad studio, så nu kunde man lira igen!

(Mer om den Moorcock jag nämnde kan man läsas på denna galax, här och här.)

Schlagerdebaclet

Det var Eurovision igår. Sverige blev som väntat utskåpat av östeuropeisk blockröstning. Topplaceringarna gick till idel östländer samt Norge. Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike och England, den gamla västeuropeiska hegemonin, hamnade långt bak.

Christer Sjögren måste gå: han förstår sig endast på den gamla trallpopen, förstår inte de nya, pentatoniska baktaktslåtarna med orientalisk feeling. Sveriges schlagersamfund befinner sig i kris och depression, har sett ett debacle utan like. Perrelli hamnade lika uselt som The Ark förra året, på 18:e plats...

Vi behöver en ny schlagergeneral som kan ta oss ur krisen. Men med vårt sega elimineringssystem, med svenniga folkröster, kommer något nytt och spännande aldrig att sållas fram. Vi kan säga farväl till storhetstiderna, inledda av Abba 1974 och avslutade av Perrelli 1999, när hon vann i Israel med "Take Me To Your Heaven".

Den äran kan man förvisso inte ta ifrån henne. En felfri låt enligt det gamla, anglonordiska schlagerreceptet. Men sedan dess har idel östmusik stått i segerfållan: Finland, Turkiet, Grekland, Serbien, Ukraina, och nu senast Ryssland.

Parhästar inom konsten

Brandgula tulpaner är populära i år, flammigt röda och gula. En brandfackla i debatten, nej jag menar rabatten...

Idag är det måndag.

Det finns konsthistoriska parhästar: Schiller och Goethe, Lovecraft och Clark Ashton Smith, Beach Boys och Jan&Dean... Samtida konstnärer, kompisar eller bekanta med varandra, och likartade i stil. Ett kärt besvär blir då att avgöra vem som var bäst, vem som hade den där lilla fördelen, den där lila, lilla överlägsenheten i stil och magi. Så inser man efter ett tag att det där är futilt, det går inte att jämföra; man får gilla båda på sina premisser. Som Lovecraft och C. A. Smith; den förre hade mer demoniskt sug i sina texter, nådde den drypande ångesten, medan den senare var bättre poet och förmådde släppa in humorn i sina opus.

Annars var de ju båda drivna stilister, drömmande katedralbakare, romantiker och pupurskimrande nattgäster. Om de någonsin träffades vet jag inte, men de brevväxlade, skrev ibland veritabla luntor brevledes. Särskilt Lovecraft kunde låta pennan löpa iväg; att skriva sitt pensum på aktuell Weird Tales-novell gick väl an, en sida eller två, men handlade det om att skriva om katters behag eller dagspolitik eller litteratuthistoriska åsiker, allt i ett brev till den californiske kollegan, ja då var det ju mycket roligare, då fanns ingen spärr.

Men Beach Boys och Jan&Dean då? Kanske skrev Brian Wilson låtar åt båda grupperna, sitt eget Beach Boys samt åt Dean Torrance och Jan Berrys grupp. Ändå har ju vardera gruppen sin lilla särart. Är själv särskilt förtjust i Jan&Dean, kanske av snobbiga skäl: de är helt enkelt mindre kända än Beach Boys. Lyssna på "Honolulu Lulu", "Popsicle", "New Girl In School", "The Little Old Lady From Pasadena"... Psykedelisk barber shop-musik, slätpolerad californiapop: sån var den, denna Jan&Dean och Beach Boys' musikaliska nisch.

Schiller och Goethe då? Där är det enklare; jag har knappt läst Schiller. Men för att övergå till dem jag nämnt så blir Smith något av den exklusivare i duon Lovecraft-Smith, liksom Jan&Dean blir det i sin parhästroll med Beach Boys. Fler känner till Lovecraft än Clark Ashton Smith, och därför är den senare roligare att ha som idol. Men jag gillar idag också den här lite artificiella auran kring hans texter: noveller för snobbiga 30-talsmagasin, ytliga och välskrivna, en fantasyns Dorothy Parker...

Tautologi inom konsten

Tautologi, tårta på tårta: för mycket av det goda. "En stor jätte" är exempel på ett tautologisk uttryck, en trop som bör undvikas, för alla förstår att en jätte är stor.

Ett slags konstnärlig tautologi blir det i mina ögon när detta sker: en skådis sjunger även ledmotivet till sin film, som Will Smith och "Men in Black" - eller när regissören även komponerar filmmusiken (q v John Carpenter och "Escape from New York") - eller när en författare även målar omslaget till sin bok, som Lars Gustafsson och en av hans senare filosofiböcker.

You see? Visst ska man bejaka mångsysslarna, de som kan litegrann av varje, men just när det gäller boken och filmen som produkt är arbetsfördelning att föredra. Det var till exempel därför som jag inte tecknade omslaget själv till "Eld och rörelse" (se etikett), utan gav det i uppdrag åt frisimmaren, tenngjutaren och grafikern Anatol Boström att göra det. Jag hade förvisso färdiga teckningar att tillgå, jag hade länge fantiserat över hur ett omslag skulle kunna se ut - men Boströms version blev bättre. För den som undrar kan nämnas att det föreställer sökarljus som speglas mot undersidan av några moln, ljus som sedan sipprar ner över terrängen som konstgjort månljus. (Nån som äger boken plus en digitalkamera, och har lust att fota av verket och maila mig bilden? Vore bra för min marknadsföring här på bloggen...)

Nåväl, vi kan ju fortsätta på temat mångsysslare och allkonstnärer. Wagner var litegrann som Carpenter - eller? Wagner var både manusförfattare och kompositör kan man säga, skrev både libretto och gjorde musiken till sina operor. Dessutom designade han kostymer och ritade scenbilder, det var grädden på moset, och voilà hade vi ett allkonstverk, ett Gesamtkunstwerk. Att man idag struntar i hans hornhjälmar och germanska skogskulisser gör inte så mycket, libretto och musik lever vidare i modern kosymering. (En old-school-"Niebelungens Ring" för fantasygenerationen vore förvisso något att goutera, komplett med spjut, svärd och hornhjälmar, trolska scenerier och valkyrieflätor, som kontrast mot alla glas-och-krom-"Ringar" vi sett på senare tid...)

Mångfrestare, folk som både kan sjunga och skriva, finns det? Nämnde Gustafsson kan spela flöjt. Ja det finns nog många författare som kan ta ton. Själv har jag en rätt bra sångröst, tjänade lite kulor i Stockholms tunnelbana på det en gång. Lite Bing Crosby: "Stranger in Paradise", "Summerwind", "Straight Down the Middle", golflåten ni vet. Som jag gjorde en paus passerade en herre och småsjöng "That old black magic"..., han hade något vädjande i blicken - men jag kunde tyvärr inte glädja honom med den, kunde inte texten. Så det fick bli "Mona Lisa" av Nat King Cole istället.

Folk som både kan måla och skriva? Gunnar Brusewitz. Normalbra standard på båda, skrev som han tecknade: lite journalistiskt. Clark Ashton Smith (q v etiketten "fantasi-fantaså-fantasy") kunde skulptera.

Något som är svårt i mångssyssleri är att förena musikerrollen med debattörens. Det har Alexander Bard fått erfara. Lite märkligt: ty författare som debatterar anses fint, musiker som debatterar anses udda. Men det kan bero att det musiska inte rimmar med det stridbara; det ena är harmoni, det senare dissonans. Eller hur man nu ska säga.

Kanske så här: prosaförfattare må debattera, dock inte renodlade poeter. Samma sak som med musiker: det skär sig med deras "sköna konst"-profil, poesi och strid gifter sig inte. Prosakonst däremot är lite grövre till sin art, det rimmar bättre med debattklimatet.

Picasso hade en period då han ville bli författare, en bra bit in i sitt konstnärskap. Men Gertrude Stein talade honom ut ur denna villfarelse, och då blev han lycklig igen. Mångsyssleri är inte alltid av godo - skomakare, bliv vid din läst - och författare ska inte måla omslagen till sina böcker!

Suggons mästare

Vi vet alla vad suggomusik är: Jarre, Kitharo, The Orb och så vidare. Men genren skulle vara något fattig utan bidraget från några tyska hjältar: Tangerine Dream.

Tangerine Dream bildades i slutet av 60-talet som en rockgrupp. Edgar Froeses elgitarr skulle höras även längre fram i gruppens sound, även när man inte spelade ren rock; dessutom lirade han synt liksom en annan gründermedlem, Chris Franke. Albumet "Zeit" från 1972 var genombrottet, en skulptural utflykt i elektroniska drömlandskap. Sedan fick man kontrakt med Virgin och gav ut en rad album i samma stil, men ständigt utvecklad inom genrens ramar. Man spelade symfoniskt men tänkte hitmässigt, vilket bland annat gjorde "Phaedra" till en tio-i-topp-hit i England 1974.

1977 turnerade man i USA för fulla hus, man gjorde filmmusik och 1979 kom Johannes Schmoelling med i gruppen; föga förvånande kunde han traktera keyboards och synt. Influenser var John Cage och Karlheinz Stockhausen, förutom rockmusik, blues och gitarrutflykter.

Åter till skivorna, närmare bestämt de som jag lyssnat på. 1975 kom "Rubycon", en långsam, drömsk komposition, glorifierad akvariemusik. Den kan kännas lite enkel i sina två snarlika satser (varsin LP-sida på den tid det begav sig), men den växer för varje gång. Bra att meditera till, vare sig man ligger ner eller pysslar med annat. Man noterar den totala avsaknaden av trummor.

"Stratosfear" från 1976 hade mer markerade låtar, en av dem är så kort som 4.26: "The Big Sleep in Search of Hades". Den inleds med akustisk gitarr, sedan kommer flöjt och sedan synt och ljudeffekter, in alles en märklig sak. De längre låtarna på denna skiva har också sin charm, men möjligen markerar denna skiva en svag, svag dipp i deras excellence.

"Force Majeure" (1979) är en tyngre platta med vissa perkussiva rytmer; den har sin grundton i moll men är för den skull inte dyster, nej det är ett fascinerande landskap att färdas i. Man experimenterar med olika ljud och knep, men helheten bärs fram av en vision; det är inte trix för trixandets skull. Medlemmarna var nu Froese-Franke-Schmoelling, klassisk line-up i mina ögon, och den fortsatte med "Tangram" från 1980. Denna har för sin del en passus med en glad melodi vilket är rätt unikt i denna tids "berlinmur"-sound - men annars susar projektet iväg med elgitarr och synt i perfekt harmoni, det är bluesigt och dannt vilket in alles pekar fram mot storverket: soundtracket till "Thief" från 1981.

Även här är det tungt och mollstämt, men blusen spränger asfalten med en blomma av evig skönhet. Musiken speglar perfekt skivbacoverns bild på en regnvåt gata i lyktors sken - och det må vara ljudspår till en Hollywoodrulle men musiken är helt och håller Berlin, den speglar "det tillstånd som var Berlin", västsidan helt omgiven av en mur; en enklav, ett allemansland i mitten av ingenstans.

Musiken är stundtals snabb och pulsig, stundtals vittfamnande och symfonisk. Noterbar är "Igneous" ("brandfarlig") som avslutar härligheten, en remake av "Thru' Metamorphic Rocks" på "Force Majeure": en sequencerdans till tonerna av en brinnande bar.

Ej att förglömma "Diamond Diary" på sida A: som en tågresa genom ett nattligt Europa, patosfyllt, stålblänkande och med en svagt upplyst horisont strax innan slutet. Men solstänket tar aldrig över, för helheten kräver återgång till molltonart och sus in i evigheten.

Även "White Eagle" från 1982 har jag för mig spelades in i Berlin, men nog finns här också färger från den vithalsade örnens land med "Midnight in Tula", titellåten och A-sidans "Mojave Plain". Bortom denna "sense of place" är det en mäktig skiva, fylld av tangerinskt patos. Den har allt det som jag gillar hos gruppen: experimentlusta men inget larv, hitkänsla men med integritet.

In alles inger TD en känsla av tidlöshet, av musik som står sig. Vokalmusik har man i regel inte gjort och sånt kan straffa sig på marknaden, för att inte säga livescenen, men för det långsiktiga ryktet kan det vara välgörande.

Man i grå kavaj

Jag vet mig aldrig ha hört en dålig skiva av Tangerine Dream.

Lyssnar just nu på "Force Majeure" från 80-talet. Före det var det den något äldre "Rubycon". Det perfekta soundtracket till öde landskap, övergivna städer och romantiskt svårmod, modern variant. Syntar, sequencers och ljudeffekter blandade med elgitarr och trummor. Och ingen sång, ingen frontman som pockar på uppmärksamhet. Nej, här är det diskret melodiverkan.

Det är ont om porträtt här på bloggen. Nu har jag emellertid gjort ett undantag, för ett porträtt av mig själv; fotot är taget av J. Anglemark, Uppsala. Originalplacering kan ses på sajten Upsalafandom (länk i blogroll), spalten "om oss/vilka är vi".

Tänkte ni kunde vilja veta hur jag ser ut. Well: så här... Mer om mig finns under etiketten "att vara Svensson".

Mer bra av Tangerine Dream: soundtracket till "Thief" av Michael Mann, med James Caan och Tuesday Weld; "Stratosfear", "Tangram" och "White Eagle". Musiken känns aldrig gammaldags, trots att de ibland använder syntar som idag är omoderna, av det enkla skälet att man aldrig fuskat med sin musik; viss inriktning på det populära har funnits, de har varit storsäljare åt Virgin, men man har genom allt detta kommersiella tänk behållit integriteten.

Den tyska romantiken sätter sin prägel... Hade Tangerine kunnat göra denna musik om de vore fransmän, engelsmän? Nåväl, vi har ju fransmannen Jarre med sina snarlika landskap. Tangerine förblir dock Tangerine: popkungar med symfonisk ådra, suggomusiker med sällspord briljans.

Brogren som simulacrum

USA svallar i Obama-hysteri. Om denne vinner kandidaturen och sedan valet, vad får man då - en kille som kan hålla tal, jovisst, men vad mer?

Att vara president handlar om så mycket mer. Hillary verkar mycket mera trovärdig, mera presidentlik: "presidential".

Egon Kjerrmans "Bla-bla-bla" sjungs av honom själv, ja reciteras, och även kärringrösten är hans. Har jag nu fått veta. Jag trodde det var någon inhyrd västkust-komedienne, Korven Åkesson eller vad hon nu hette. Där ser man, alltid lär man sig något nytt.

Apropå musik kan jag rekommendera sajten "Katastrofala skivomslag". Minnesvärt är "Trivs me' Brogrens" åttonde skiva eller vad det var, finns rätt långt ner på scrollen. Kanske var det den första Herr Dryck granskade i sin blogg: på en våt mur står en knubbis i tajt gabardinkostym på huk, iförd platåskor och med felan i högsta hugg. Skivtiteln är "Stäm fiolen, Brogren!"

Denna bild är fullkomligt absurd, ja mer än så, den är ett simulacrum som lever i sin egen värld, befinner sig bortom själva absurdismen. Ett parallelluniversum, konsistent på sina egna premisser, utan beröring med vår värld: hukstående man, märklig uppsyn som en imp, grått väder men ändå glad min, ja detta trotsar all beskrivning. Måste ses.

En annan rolig bild här var ett dansbandsomslag med en något fet typ nere till höger, med sammanbiten min. Dryck säger att han drar in magen och håller andan, därav ansiktsuttrycket...

Det är det roliga med denna blogg: jämte raljans och poänger är den kunnig, den kan foto och ljussättning och sånt. Roligt var det också när Mats Rådberg ("och Rankarna") himself kommenterade en kommentar, indignerad och upprörd...

Jag menar, vissa fattar inget... Bättre att spela med, you know!

Som när Håkan Nesser stämmer Spermaharen: "De har trampat på mig!" Lokko som var åtalad sa ju coolt, "vad är det med Bonniers författare, får de sin humor bortopererad eller?" Nesser fattar inte att sketcherna det gällde inte var ute efter honom personligen, de bara tar "Håkan Nesser" för att det låter roligt. Kändistjatat namn som är roligt att driva med as such.

(Not: Ovan nämnde Brogren sysslar idag med att sälja gäss som äter mördarsniglar.)

Genrernas magi

En gång i tiden fanns hård rock, tung hippiemusik kan man säga. Sedan uppstod "hårdrock" a k a "heavy metal"; en genre hade sett dagens ljus och allt blev kringgärdat av taburegler och måtton, nästan religiöst. Syntpop fick man inte gilla, topplistan var förbjudet land, och punken å sin sida hatälskade man som en vilsegången broder: hård musik förvisso, men med fula frisyrer och trista texter...

"It's like little armies fighting each other" sa Brett Anderson om popens genrer, fanskarorna bekämpar varandra med sann kämpaglöd. Och omvänt tas besläktade andar genast upp och blir en i gänget, initieras i detta ords sanna betydelse.

Man har sina husgudar, vare sig det är genrer eller enstaka artister eller författare eller vad. Själv är jag ännu rätt tagen av magin i begreppet "science fiction"; står man exempelvis och skummar en slumplåda med böcker och denna beteckning dyker upp, börjar hjärtat slå snabbare. Sedan må det vara en Olof Möller eller en Gregory Kern, det spelar ingen roll, trollmakten verkar ännu. Man får positiva vibbar av 'et, är präglad av allt det man en gång laddat in i sagda begrepp.

Makten i ordet "science fiction" är till och med så stor att många värjer sig mot den, de försöker förgäves undfly dess mäktiga aura. Per Wästberg lär nogsamt ha undvikit begreppet när han harangerade Doris Lessing i prisutdelningen, en sällsynt bedrift. Men man får ta det onda med det goda; en genre som, säg, "kriminallitteratur" har inte samma aura kring sig, tas för given, är i sig oproblematisk. Men själva namnet saknar samtidigt den poetiska schwung som finns i "science fiction".

Den som vill veta mer vad jag anser om science fiction och dess bäring på metafysik och symbolism och sånt, kan gå till http://vetsaga.se. Där har jag en rätt fet artikel i ämnet, resultatet av 30 års sf-läsning kan man säga! Annars gillar jag att vara ute på nätet och kolla in bokomslag i genren, reproduktioner av sf-konst. "The Heinlein Bookbin" har till exempel generösa återgivningar av denne författares alla utgåvor, amerikanska och engelska och andra. Även om man bara kollar in USA-utgåvorna kan man få se fyra-fem omslag genom tiderna; Signet på 70-talet hade till exempel väldigt läckra "batik-trycks"-omslag, flower power-elegans för en ny era.

Så finns ju sajten "Xenagia" med listor över allsköns sf, fantasy och skräck plus 40 subgenrer; ett och annat omslag återges, men tonvikten ligger på baksidestexter och referat. Roligt att således återuppleva böcker man en gång läst, som kondenserade stories, instant mytologi. Ett slags poesi nästan, om poesi är lika med ordekonomi, att koncentrera uttrycket.

Hör man någon i mediaflödet säga att hon gillar "science fiction" skiner man genast upp, man har en befryndad ande därute... På samma sätt fungerar så klart musiken som vi var inne på i början; vissa gruppnamn blir som koder, inträdesord à la "sesam öppna dig". I sin mest extrema form kan det yttra sig så här: man väcks av att grannen festar, spelar hög musik, men ens ilska lägger sig lite när man hör att de spelar Motörhead...

Mental jukebox

Var igår inne på Peter Englunds blogg och läste om "Lady Bump", den där 70-talslåten med Penny McLean. Tack vare det har jag gått och nynnat på låten sedan dess; det verkar finnas något slags jukebox i hjärnan som triggas av låttitlar. Detsamma erfor jag när jag var hemma i somras och hittade ett kassettomslag i en låda. En av de uppskrivna låtarna var "Surfers Rule" med Jan&Dean, och genast började jag nynna:

Surfers rule, they've taken over school,
surfers rule, they've taken over school...
Now when the surfers rule it's gonna be fun now...

En låt jag inte hört på 20 år började plötsligt "sjunga sig själv".

Annat jag nynnar dessa dagar är låtar ur Povel Ramels "Semlons gröna dalar", som TV haft godheten att visa i repris. Del två kommer på nyårsdagen. "Rödluvans sång", "Lingonben", "Hemmafru som ser på TV" var det i första avsnittet, och att vänta är så klart "Det bästa och det sämsta", "Lubbetur först och elske sen", "Upp i smöret" och så vidare! Serien har 30 år på nacken men är purt guld kan jag säga, den är ännu rolig och har ordvitsar och kuliga scener och allt, utöver det rent musikaliska. "Gesamtkunstverk".

Musisk TV har vi också på julafton varje år. Det är musiken som gör "Kalle Anka önskar god jul" och "Karl-Bertil" så minnesvärda, tonerna är perfekt integrerade med scenerna. Som jiggen som kickar igång en bit in i "Husvagnssemester"; allt sjunger och svänger till musikens rytm. En jigg är det väl också som spelas i "Snövit"-klippet; jag diggar särskilt ensträngssolot på mandolin.

Och så bluesen i Karl-Bertil! Scenen på ölcaféet när han delat ut alla klappar kommer ju utsökt till ro med några pianoackord, signerade Helmer Bryd. Och Dompans sax ljuder elegiskt över hustaken - men det är inte en klagosång, nej långt därifrån, för som Malmberg säger: "I blotta ordet 'klagan' bor silverflöjter"...

Jag kan köra alla bilar

Jag har ägt många amerikanska bilar, förvisso bara som modeller men känslan är densamma, drömmarna desamma. Här ska det dock inte handla om Mustanger och Corvetter per se, utan om termer och begrepp. Kring jänkebilar. En liten A-Z så här i vintersmusslet, akademisk utredning kring ord och toner som inte har någon djupare betydelse - men vad vet man!

AAA, "American Automobile Association". "The Triple-A has no maps, to the lair of great Cthulhu"... Så sjunger lovecraftfansen till tonerna av "Chattanooga Choo-choo". Antyder att detta amerikanska KAK bland annat ger ut vägkartor.

Blue Flame Six, rak sexa från Chevrolet, "the stovebolt six" som hängde med länge och väl. Motorblocket var målad i blått, därav namnet.

Channeling - på den tid man hade separat ram på bilarna kunde man sänka dem (för snyggare, smartare look) genom att ta upp inverterade kanaler (eng. channels) i durken, där ramen fick löpa.

Dragracingens 402,33 meterslöpa är en kvarts engelsk mil, vilket är den sedvanliga kvarterslängden i amerikanska städer, alltså längden mellan två rödljus. Annars har termen anor från häst-och-släde-epoken, med tävlingar med såna på huvudgatan i gamla tidens städer. "Drag-" alltså släkt med svenskans dylika ord, man drog slädar och tävlade i sprinterlopp.

Four-on-the-floor, fyrstegad växellåda med golvspak. Vanligt på sportigare bilar som Mustang, GTO och Corvette.

"Gotta be cool now, power shift here we go", tuff rad från Beach Boys' "Shut Down". Om dragracing såklart.

Howard, Ron, har en roll i George Lucas' genombrottsfilm "American Graffiti". Kör pappas Chevrolet Impala '58 i denna rulle om raggarsvängen i en amerikansk småstad i början av 60-talet.

"It was dark and moon, on the sixth of June, and a Kenworth pulling logs"... Inledningsraden till låten "Convoy", som faktiskt fanns före filmen. Och låten i sig är ett slags country-rap, rytmisk talsång innan rapen blev allmängods! Se även "Rubber Duck".

"Little Deuce Coupe", Beach Boys-låt om en hottad 30-talsford. "Deuce" ska syfta på tvåsitsig.

Mopar, "Motor Parts", trimsatser som såldes av Chrysler. Det hela har blivit ett begrepp, så pass att "syssla med Mopar" osv betyder att trimma och customisera bilar från Chryslerkoncernen (som är Dodge, Plymouth och Chrysler).

Pro Stock, en klass i dragracing för modifierade standardbilar.

"Rubber Duck", radiokoden för Chris Christoffersons rollfigur i filmen "Convoy". "He said 'Big Pan, this is the Rubber Duck, and we're about to go-a-huntin' bear!''"

"Turbofire", Chevrolets toppventils-V8 som kom 1955. Motorblocket var målat i orange.

"Ventura Highway", solig bilåkarlåt av gruppen "America". Om kaliforniska kustvägen mellan LA och San Francisco.

Y-Block, namnet på Fords toppventils-V8 som kom 1954. Sidventils-V8 från Ford kom för sin del redan 1932.

Minnesvärda ögonblick på TV

Ian McKellen skulle en gång gästa Conan O'Brien; orkestern spelade inledningsriffen till Black Sabbaths "The Wizard". Det tyckte jag var en elegant entré. Och kul att höra tung metal från ett gäng kostymklädda musikanter. Jo jag vet, Max Weinberg har varit trummis åt bland annat Springsteen, men ändå...

Vad är det mer man minns från senare års TV? Sånt som vägrar gå bort, sånt som likt en ringande telefon "tvingar en att gå upp och svara"?

Jo, bland annat detta: en deltagare hade röstats ut från USA:s "Top Model", hon låg bland de fyra översta och var lätt chockad men samtidigt glad över resan hon gjort. Hon grät och var glad samtidigt, och det var en oxymoron om något: enkelsvårt, tung lätthet, glad sorg...

I ett program på Kanal 9 skildrades sopåkare, råttjägare och kloakrensare med flera tabuyrken; mycket intressant, utan tvekan! Så var det saneringsgänget som skulle städa ur en knarkarkvart; liken var bortforslade, men kvar fanns kanylerna, skräpet, smutsen... När gänget kom dit fick de se en tarotkortlek med "Döden" överst - och senare, när korten städats ut med allt annat rosk, gick den glade cockneyn förbi och fick se "Dåren", skrattade och sa "det är typiskt mig"...

Så var det en annan Kanal 9-serie, en om bråkiga ungar som fick åka på uppfostringsläger i USA, på Iowas bondvischa. Där byggdes de upp med "tough love" och ibankades den enkla regeln att de måste lyda sina föräldrar...

Visst var många av ungarna hemska, men vissa hade så att säga skäl till det; en flicka hade till exempel en pappa som dött, och i protest mot detta började hon supa och bete sig svinaktigt. En irrationell reaktion, visst, men kanske rätt vanlig. Men på "turn around-camp" fick hon lära sig att ta ansvar och fejsa sina demoner - och hennes ansikte förändrades omsider, från ett överlägset hånflin till ett, tja, mänskligt ansikte. Det var guld värt att se...

Bilmusik

Låt gå för "Sommarnatt". Men "Cadillac", Joplins "Mercedes Benz" och "En gammal Amazon"?

Det är Ny teknik som idag (28/11) visar resultatet av en omröstning om bilmusik, vad är bäst att spela i bilen. Vinnarlistan visar kanske bra billåtar, men inte bra bilåkarlåtar om ni frågar mig. Då kan man ju lika gärna ha med Gullan Bornemarks "Mormors gamla Ford"; ingen dålig låt, men ingen bilåkarlåt.

Nej, ska man bränna järnet nerför motorvägen ska det så klart va' BTO:s "Roll on down the highway" och Accepts "Midnight highway", samt Judas Priests "Heading out to the highway", "Desert plains" och "Thunder road". Dessa tre finns samtliga på remasters-CD:n "Point of entry".

"Highway star" med Deep Purple listas i NT, godkänd. Annars frågar man sig om dessa ingenjörstyper verkligen rollat nerför högvägen, speedat genom natten i 150 knyck eller känt den faustiska glädjen i att köra bil. Antagligen inte, de kör väl bara Volvo V 50 med barnstol och slät famil i lagstadgade 90 km/h för att hälsa på moster i Knäckebröhult.

Sex hästar, om jag dem kan köpa, hör deras kraft till mig allen.
Jag kilar av, är karl nog att löpa, med summa tjugofyra ben.

Dessa rader är just ur "Faust"", och här är bilkörningens hemlighet sammanfattad, glädjen med att ha blyfot.