Delano Stagg: Blodig strand

En återkommande figur i USA:s krig är den politiske officeren. Jag menar nu inte politruken à la sovetique, utan mannen som efter en insats vid fronten gör karriär inom politiken, bygger sitt rykte på tapperhet i fält. Krigsbakgrund är ett plus i USA:s politik, se bara på John McCain och hans Vietnamår. Andra höga exempel är George Custer, som var knuten till demokraterna och hoppades att Little Big Horn skulle katapulta honom till Vita Huset, samt U. S. Grant, Eisenhower och Colin Powell.

På film har vi en bra bild av en politisk soldat i John Fords "The Horse Soldiers". Ju större anfall man deltar i, dess högre blir ambitionerna hos en viss officer: "nu kan jag kandidera till delstatsparlamentet... till representanthuset... senaten... Vita Huset!" Det där går som en röd tråd genom filmen.

I böckernas värld finner man något liknande i "Blodig strand" av Delano Stagg. En viss Calvin Hobbes är chef för ett marinkårskompani, han är en hjältetyp som får kongressens hedersmedalj efter Tarawa, och nu siktar han på en politisk karriär. Detta gör honom lite för taktisk, lite för återhållsam; väl på Iwo Jima 1945 tappar han koncepterna och beordrar reträtt när man har japanerna i sin hand. Istället tar plutonchefen Don Avery befälet över kompaniet.

Det låter kanske inte över sig originellt som krigsroman betraktat. Och nog finns här vissa klyschor. I stort vill jag dock anse "Blodig strand" som exemplarisk; författaren vet vad han skriver om, detaljarbetet är gott, och på 156 sidor hinner man med att både besöka Guadalcanal, Tarawa, Saipan, Guam och inte minst Iwo Jima. Det är valuta för pengarna. Det är mycket tajtare och bättre än Norman Mailers "De nakna och de döda", som också utspelas i stillahavskriget. Som krigsförfattare måste man skildra strid, och det gör Stagg. Mailer har ju bara med en ynka patrull.

Patruller och kommandoräder, sånt får man i parti och minut från krigsförfattare. Stagg å sin sida har med en räd i sin bok, en amfibieräd mot en radarstation på en ö i Marianerna (kap 8). Men det är bara tio sidor: tajt och bra. Resten av striderna har nivå, har komplexitet. Stagg har inte fuskat, har inte tagit någon genväg.

Ett citat? Kanske då början på kapitel 9, som inte alls är märkligt. Men det visar två saker, nämligen att Stagg berättar okonstlat och rakt, och att han kan det här med krigsväsendet - vare sig nu han läst sig till det eller varit med själv. Jag gillar i alla fall rader som dessa:

Första jägarregementet omdanades till 4:e marinkårsbataljonen, inlemmades i 1:a provisoriska marinkårsbrigaden och anföll Guam i slutet av juli 1944, efter att i sju veckor ha fraktats runt i varma transportfartyg för att utgöra en flytande reserv vid invasionen av Saipan.

Ni kanske inte blir direkt förtrollade av detta. Men vad ska man citera då? Här finns inga stilistiska, ordmusiska godbitar att plocka. Här finns bara crisp narrative, och det duger för mig. Du som vill ha en tegelstensroman med raljans och jargong uppmanas läsa något annat; denna bok däremot är en okänd storhet, en pärla som illustrerar det gamla måttot ars ist artem celare, "konst består i att dölja sin konst".

Väinö Linna: Okänd soldat

Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet. Sålunda hade han en gång i tiden låtit en skogseld bränna ner tiotals hektar kronoskog på en sandmo nära staden Joensuu. Sina vanor trogna lade människorna manken till för att hindra honom i hans uppsåt, men orubbligt svedde han av ett så stort område som han ansåg behöva för sina framtida göromål.

Den förste som upptäckte den allsmäktiges förtänksamhet var en överste. Han var stabschef i en armékår och fann det avbrända området utomordentligt väl skickat till förläggningsplats. Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa hittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måst avträda landområden åt sina motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser.

En sån inledning, vilken ingress. Lagom sockrad för att dra in läsaren, för att varsamt bereda honom på den storm som ska komma.

Det handlar om "Okänd soldat" av Väinö Linna. En roman som har allt - nästan allt. Vad den saknar kommer jag till; först kan vi ju se till vad den faktiskt har. Och den har som antytts en ledig berättarstil, men inte påfrestande så. Kåserandet försvinner nästan helt när striderna drar igång. Och man bestås i narrativet många fina porträtt: Rokka och Hietanen, Vanhala och Leto, Kaarna och Lammio. Känns de inte som folk man träffat IRL, så säg?

Linna kan skildra naturen:

Småningom grydde en grå, eländig morgon. Regnet hade upphört, men dess ymniga väta genomdränkte alltjämt hela landskapet. Det droppade från granarnas grenar och deras våta stammar skymtade som svarta silhuetter i den bleka gryningsdagern. Mannarnas kläder blev genomblöta i gräset. Varje ris och varje blad som man rörde vid gav ifrån sig en iskall liten skur. Otaliga spindelnät fastnade på händer och ansikte i buskagen och det höga gräset.

Påminner mig om mina västerbottniska skogsår: när man jobbade i skogen en dag, det regnade och man hade glömt regnrocken...

Han har alla hästar i stallet den gode Linna, alla indianer i kanoten. Med säker hand för han oss längre och längre in i Fjärrkarelen, längre och längre bort på öde moar mot det hägrande målet: Petroskoi, Onegastaden som döptes om Äinislinna ("Onegaborg") när den erövrats. Så blir det vinter och ställningskrig, och det blir reträtt - och allt känns autentiskt, detta är finska fortsättningskriget.

Det är sinnebilden av detta krig, men samtidigt en symbol för alla krig, för soldater och fronttillvaro och jargong och ond, bråd död.

Som sagt: denna roman har nästan allt.

Vad saknar den då?

Jo, detta: kartor!

Linna kan nämligen skildra operationer, han kan det här med infanteristrid. Det är inga stackars små patruller han nedlåter sig till att teckna, inte återigen detta "ett gäng grabbar på äventyr" som krigsstoryn ofta hänfaller till. Linna var underbefäl och visste vad han talade om. Han försätter oss där, mitt i smeten, mitt i operationerna. Men just därför att han förmår greppa komplexiteten i striden, så blir texten ibland lite kryptisk. Man skulle behöva kartor.

I kapitel sex har man till exempel gjort en kringgång, hela bataljonen på en gåsrad, för att ta fienden i flanken. Men just på grund av denna marsch ut i tomma intet så vet man inte riktigt var fienden är, och under en nattstrid får man förluster under famlande i mörkret. Man skulle sända ut en patrull för att sondera, och den fick följande order av kompanichefen, som pekade på sin karta, en bild läsaren dock får klara sig utan:

- Tredje kompaniets andra pluton grupperar sej vid kanten av dendär kärrängen. Den har till uppgift att rycka fram till vägen, skära av den och bilda front västerut. Från norra hörnet av ängen går en stig till landsvägen, ser ni? Plutonen går fram på ömse sidor om den. Enligt spaningsrapporterna ska det finnas något slags lada på ängen, men ni hittar den lätt i varje fall. Tvåhundra meter härifrån snett framåt till vänster. Finns ingen möjlighet att ta fel. Om de redan har gett sig av, följer ni stigen och ansluter er till plutonen vid vägen. Från ängen är det ytterligare tvåhundra meter längs stigen till landsvägen. Ni kunde naturligtvis gå via första plutonen och fortsätta längs dess front till andra plutonen, men det är en onödig omväg, och dessutom är ettan redan invecklad i eldstrid vid det laget. Dethär är den kortaste och säkraste vägen. Någonting att fråga?

Det har inte patrullchefen. Men vi som läsare är lätt förvirrade, lite ute i det blå. Man skulle ha haft en kartskiss.

Nog för att man klarar sig. Man får ju följa soldaterna ut på patrullen, får se vad de ser. Militärsnacket enligt ovan, planerna och informationen om grupperingar och allt, blir för den sedvanlige läsaren till ett slags ornament, "något militäraktigt man kan hoppa över". Själv vill jag dock ha mer transparens än så. Men i så fall får man rita egna skisser.

Hur som helst: den nivå som storyn rör sig på, de operationer som Linna greppar, det är något unikt i krigsromanens historia vill jag hävda. En Maclean, en Mailer och en Hassel har helt enkelt inte samma koll, inte samma överblick. Ska man hitta nåt att jämföra med får det bli Jüngers "I stålstormen"; det är förvisso en memoar, men den har också denna suveräna bild av läget, detta behärskande av den värld som heter kompaniets strid - och därutöver (bataljonsnivå).

Linna kan skildra strid. Han vet vad säkringar, flankpatruller, inringningar och utbrytningar är. Anfall och reträtt och blodsmak i munnen, sårade och döda, inget sopas under mattan. Boken håller loppet ut; man förs mellan hopp och förtvivlan, lever sig med i trotylstomen i de sista fyra kapitlen, skildrande finska arméns via dolorosa sommaren 1944. Den stillastående linjen 1942-44 skildras däremot bara en passant, här behöver man inte bli långrandig - men Linna bjuder såklart på guldkorn även här, i scenen med marskalkens födelsedag och festandet på olika nivåer: manskapet för sig, offar för sig. Hjärtevärmande bild ur folkens liv.

Så hur ska jag avsluta det här? Det får bli med ännu ett citat, en ouvertyr till en vinterstrid i december 1941, krigets första år, i slutet av offensivfasen. Vad som följer efter citatet är en klassiker i sig, en intrikat operation med höjdpunkt i Rokkas utplånande av ett ryskt kompani som försöker kringå dem. Förekommer bland annat i Laines film från 1956. Men här citerar jag bara början till allt detta, en stilsäker kapitelingress. Det kan inte bli bättre än så här! Jo kanske i en viss story av undertecknad, som ni kan beställa här... Men nog om det nu, låt oss erkänna Linnas storhet. Han kunde minsann berätta, han kunde strama åt den kåserande tonen när det ville sig:

Den klara kalla rymden var mättad av ett oupphörligt knatter, vrål och dån. Bataljonen trängde fram mot fiendens underhållsväg för att därigenom tvinga honom överge en by som han hade erövrat för över en månad sedan. Det hade varit långa och blodiga bataljer om den, men fienden hade inte släppt sitt byte. Nu skulle byn tas. Bataljon Sarastie hade fått en kategorisk order att avskära etappvägen och se till att den också förblev avskuren.

Krönet på Flinten, den kala kullen bakom till vänster, kokade under en eldkoncentration av tungt artilleri. Resterna av en gränsjägarbataljon hade till slut, efter tre fåfänga och blodiga försök, lyckats bita sig fast där. Sluttningarna var beströdda med lik, för fienden hade inga reträttmöjligheter och striden blev följaktligen oerhört bitter. Den goda andan bland gränsjägarna tålde tre misslyckanden, och då det fjärde försöket förde dem upp på kullen stupade sibirierna i sina gropar utan att en enda man gav sig. Nu trummade fienden häftigt på med sitt artilleri, och där mitt i virrvarret bland liken låg gränsjägarna och tryckte apatiskt med skräck i hjärtat.

Kullen, som slumrat i ro sedan urminnes tider, hade plötsligt blivit mycket viktig. En smal blåådrad hand hade pekat ut den på kartan: Att ta den är en absolut förutsättning för att byn ska kunna erövras. Den behärskar kärrområdet på en kilometers radie, och det går inte att skjuta fram en kil alltför långtifrån, det skulle bli svårt med tillförseln och den kunde lätt bli avskuren.

"Förutsättningen" var alltså uppfylld, och bataljon Sarastie hade börjat sin framryckning.

Analog i våra hjärtan

Jag sitter här med majnummret 1972 av Analog. Man ger Harry Harrisons "A Transatlantic Tunnel, Hurrah!" som följetong. Den handlar som alla förstår om en järnvägstunnel under Atlanten, à la Bernhard Kellermanns "Tunneln" från 1927. Denna gouterades på sin tid av Hitler, i vart fall filmversionen. En scen med uppvigling av arbetare satte hans hjärta i brand berättar Alan Bullock.

Kellermanns bok finns på svenska. Ni kan läsa en vältalig recension av den i en av Fredrik Bööks klippböcker.

Men nu gällde det sf-magasinet Analog. En kul sak med blaskor är alla annonser de kör; när man skulle ge ut en Life-utgåva för USA-soldater i Europa tog man till exempel bort alla annonser för att spara vikt, men då blev tidningen inte så rolig att läsa, bassarna saknade alla annonser... Analogs reklamspalter var inte så klatischiga som Lifes helsidor, men här finns ändå ett och annat. Ja, att det gör - till exempel en annons för en bok om utomkroppsliga resor, "Journeys Out of the Body" av Robert A. Moore.

Rubriken "ockult tidskrift" på förra inlägget om Analog var alltså inte så missvisande; det var inte bara på Campbells tid dess spalter ägnades åt ockultismer som energifria rymdresor (Deandriften), "Hieronymusmaskinen" och utveckling av psykiska krafter (dianetik)...

Såvärst mycket reklam hittar man nu inte i Analog, så jag får gå till systerblaskan Fantastic som körde både fantasy och sf. På sidan fem (septembernumret 1973) finns här en annons för rosenkorsarna, amerikanska annexet. Reinkarnation, utveckling av inre krafter och en ny utblick på historien utlovas av detta ärevördiga sällskap, känt för envar esoteriker. Gnosticism och nyplatonism var vad de gouterade, liksom Allt Annat får man förmoda - för sanningen är en och odelbar, religionernas gränser luckras upp ju längre man når i det ockulta.

I aprilnumret 1973 talar samma organisation om hur man kan utveckla sin intuition, förkänsla ("premonition") och telepatiska förmåga. Och det saknas inte exempel i denna Fantastic på annonser för vit magi, konsten att be och annat dylikt - samt, lustigt nog, en massa blänkare med "poems needed"! Jaså, poesin behövs, man är villig att betela för den? Inget skämt, för det handlar om poem man kan sätta musik till, användbara i musikindustrin och till filmer osv. Man söker USA:s motsvarigheter till Ingela Pling Forsman, Lasse Holm och Thomas Geson gissar jag.

Nåväl, innehållet då i blaskan Fantastic? Jag fastnar för "Dem Bones" av John K. Diomede (sept '73), en idiomatisk story om ett svart grannskap: "Karate Oskar done a bad thing", "fixing it up with foxy stuff like the super pimps over by the city", "dig it, man" osv. Har inget med sf eller fantasy att göra, men vem bryr sig om det om nåt verkligen är bra. En story om att komma sig upp, skaffa sig ett stall med horor och allt annat man kan vilja här i livet.

Så fanns ju också prat om sf här, "Sf in Dimension" av Alexei och Cory Panshin; antagligen sånt jag skulle läsa om jag tog upp blaskan igen. I Analog-numren jag äger recenserade P. Schuyler Miller böcker, ja min själ, USA:s svar på Bertil Mårtensson i gårdagens Nova SF kanske...? Högt skattad visdom i snabbrecensionens form.

Redaktör för Analog vid den här tiden var Ben Bova. Han tog över sysslan i januari 1972, och föregångaren hette John W. Campbell som hållit på sedan 1937 och redigerat inte mindre än 409 utgåvor (detta rekord för sf-redaktörer ska nyss ha slagits av vår egen Sam J. Lundwall, som ju kört sitt Jules Verne-magasin sedan 70-talet). Bova gjorde 83 nummer av Analog innan han 1978 överlämnade budkaveln till Stanley Schmidt. Bova blev sedan bas för Omni, en populärvetenskaplig tidning som även körde sf-noveller.

Analog hette i början Astounding, eller ordagrant "Astounding Stories of Super-Science". (Jag hämtar fakta från Clarkes "Astounding Days", torra fakta men roliga i sig, ballt att veta på någe sätt.) Magasinet tillhörde den så kallade Claytongruppen, en legendarisk tidningskedja ägd av William Clayton, en man med blodet i kroppen. Förste redaktören var Harry Bates.

I början var Astounding en måndasblaska, men i juni 1932 började den komma ut varannan månad på grund av pengatrassel. "This continued for six issues, until March 1933; then the Clayton Chain collapsed into bankruptcy." (Clarke s 79) I oktober 1933 började magasinet dock komma ut igen, nu med Street and Smith som ägare - och sedan dess har det kommit ut månad för månad, år efter år, ensamt bland sf-magasin. Än idag, 2008, finns magasinet.

Under Street and Smiths ägarskap togs för övrigt "Super-Science" bort från loggan och det blev endast "Astounding Stories". Och sedan blev det "Astounding Science Fiction" och därefter "Analog", som berättat i en tidigare artikel.

Jorge Luis Borges

Tänk om Dante haft en Swedenborgs ontologiska inblick, vilka himmelsvisioner vi skulle ha fått då: riktiga landskap med hus och träd och sjöar, och inte bara de "lysande stjärnor" som är avlidnas själar. Mycket annat ges inte hos Dante.

Nog är Dante värd sitt salt, men gestaltningsmässigt känns hans himmel en smula platt. Inte konstigt att folk gillar Inferno-delen bäst, där vandras det ju genom ett fattbart landskap åtminstone.

Nåväl - och tänk om en Borges haft en Castanedas metafysik, med sant esoterisk klangbotten, med oförlikneligt ljus över den latinamerikanska nejden. "The Circular Ruins" i "Fictions" ("Ficciones", 1944) känns onekligen väldigt sydamerikansk, om en man som ger sig av "into the unanimous night" och bort i djungeln för att drömma sig en människa, skapa en animus - men han gör det lite väl handfast i min mening, han föreställer sig varje organ för sig med blodkärl och nerver och ben, och på det sättet dröms inga världar. En esoteriker hade så klart föreställt sig en själ som sedan fick inkarnera en kropp.

Borges var ingen mystiker, och inte hans idoler Poe och Lovecraft heller, men de har gått till historien som sådana: folk ser framför sig gåtfulla slott och och kosmiska visioner när de hör om EAP och HPL, och JLB associeras med labytinter, kartor och oändliga bibliotek. Folk projicerar sin guru-arketyp på dem, ser dem som sanna esoteriker i ontologiska landskap, även om författarna själva mellan skål och vägg betygade sin materialism och nihilism.

Well, well. Borges besökte Japan som gammal och fick en smärre bodhi-upplevelse bland zenmunkar (varom mer i min artikel på Vetsaga, kolla in den, googla och var glad). Men nog nu om privatpersonen Borges, mer om hans texter - där man förvisso vandrar förundrad. Det är till exempel skoj hur det fiktiva landet Uqbar tenderar att bli verkligt tack vare ett entry i en uppslagsbok; texten som skapare av världen, författaren som stiftare av verklighet. Och "Death and the Compass" med sin hieroglyfiska mordgåta; man minns det där romboiden som går som en röd tråd genom allt, först som en målning på väggen till en färgaffär, sedan som en harlekindräkt och sist som ett kakelmönster i ett gåtfullt hus.

Det är hieroglyfskrift, tecknet som bevarar sin egenart även sedan det uttytts. Det är inte fonogrammets platta
ställföreträdande, nej det är ideogrammets dubbelnatur av bild och betydelsebärare. Man kan till exempel uppskatta det egyptiska fågeltecknet även sedan man läst vad det står för, man kan uppskatta den rena bilden av en fågel - men vad göra med ett "E" sedan man sagt själva ljudet det står för?

Men visst finns hieroglyfkänslan kvar även hos våra fonogram. Varför stofferar annars folk om sina namn till "Wahlberg" när "Valberg" låter likadant (eller Jeansson/Jansson, Eric/Erik, Lindquist/Lindkvist etc) - jo, det är för att man vill att det ska se snyggt ut när det skrivs, det ska ha ideogrammatisk framtoning, inte bara fonogrammatisk.

Novellen "The End" i "Ficciones" har en spaghettiwesternkänsla:

The plains, in the last rays of the sun, were almost abstract, as
though seen in a dream. A dot wavered on the horizon, then
grew until it became a horseman riding, or so it seemed, toward
the house. Recabarren could make out the broad-brimmed hat,
the dark poncho, the piebald horse, but not the face of the
rider, who finally reined in the horse and came toward the house
at an easy trot.

Detta får representera Borges' känsla för vanliga stories, för vanligt folk och gauchos och knivfajter, varav vi får en del även i "David Brodies rapport" (1972). Borges hade vid det här laget accepterat ödet att vara Borges, han behövde inte längre vara så originell i varje novell. Berättelser från Buenos Aires med omnejd, hjärtevärmande moraliteter berättade i första person singularis: de flyger litegrann under radarn för en fantastiksugen skribent, de är prov på detta att "ars ist artem celare", konsten består i att dölja sin konst. Det enkla är oftast det bästa.

Men här och i "Gåvornas natt" ("El libro de arena"/"The Book of Sand" 1975) får man förvisso även fantasterier i form av en HPL-pastisch, stories från mytiska Norden ("Undr", "Skivan") och "David Brodies rapport", om en Gulliverresa hos märkliga folk. Samt dramer på akademisk och konstnärlig nivå: "Guayaqil", "Mutan" och "Duellen", den sista om två kvinnliga konstnärrinnors renommésnyltning.

Sist frågar jag mig bara: vill någon egentligen besöka "Ficciones" babylonska bibliotek, där en given bok bara verkar bestå av slumpvisa tecken, och man måste bläddra sig igenom bok efter bok tills man stöter på en fattbar text? Det tycks mig som en tvångstanke detta bibliotek, en nördig mardröm. Ska man skildra det mytologiska biblioteket, bibblan som har allt, är det väl enklare att gestalta ett plejs som helt enkelt har allt som någonsin skrivits, från Moses hieroglyfiska Genesis till Nick Carter 121, "Tre dagars frist".

Europeisk skiffy

1.

I Jules Vernes "Resa till jordens medelpunkt" (1864) tar sig ett vetenskapsteam ner i en vulkan, Snaeffelsjökull på Island. De fortsätter ner i underjorden, ett par hundra kilometer under jordytan, vandrar och får se både det ena och det andra, en urtidsmänniska och en dinosaurie vill jag minnas. Well, ett underjordiskt hav korsas i alla fall, det minns jag tydligt.

Sist av allt tar man sig ut via ett vulkanutbrott i Stromboli; man flyter på lavan.

2.

Michael Moorcock har en roman som heter "Count Brass" (1973), "Greve Brons" på svenska. Den är volym ett i den andra sviten om Dorian Hawkmoon och dennes kamp mot Granbretans horder.

I slutet av första sviten var Granbretan besegrat men Count Brass död: "win some, lose some". Nu önskar Hawkmoon att denne feodalherre levde igen. Hawkmoon kommer vad det lider till en alternativ värld där striden om Londra utkämpas på nytt, och här överlever Count Brass - men Hawkmoons fru Yisselda dör istället!

Sens moral: man ska nöja sig med det man har, "the past is a thing of the past".

3.

Fred Hoyles "Det svarta molnet" ("The Black Cloud") skulle kunna beskrivas enligt följande:

Ett moln med interstellärt stoft utvecklar intelligens, och det har så stor volym att det kan omsluta en sol och värma sig hos den. Det tar kontakt med vetenskapsmän på jorden på detta sätt.

Detta är stram "scientist"-fiction, astronomvarianten. Laboratoriets kalla ljus skiner här liksom i Asimovs "Själva gudarna" (1973), i delen där den jordiska sidan av aktuellt energiutbyte skildras. Ännu en i samma genre är Benfords "Timescape".

Asimov är amerikan och svär mot rubriken här, men det räddas av att titeln i hans roman kommer från en rad i Schillers pjäs "Die Jungfrau von Orléans":

"Gegen die Dummheit kämpfen Götter selbst vergebens."

Alltså: Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves.

Asimov har gjort detta till titlar på romanens vardera tre delar, à la: "Mot dumheten... kämpar själva gudarna... förgäves." Snygg parad, ger romanen en kulturell touch mitt i all lysrörsbelysning!

4.

I H. G. Wells novellsamling "Den stulna bacillen" ("The stolen bacillus", 1895) finns en novell som heter "Mannen med diamanterna". Den handlar om en man som tillverkar diamanter genom explosioner i en låda.

Novellerna i övrigt har trygg berättarröst och lugn utblick: viktoriansk herrklubb. Det får mig att tänka på en något senare engelsk sf-roman som Aldiss berättar om i "Trillion Year Sprees", har glömt författarnamnet men den handlade om en sedvanlig gentleman som sitter hemma och donar, och plötsligt drabbas av utomjordisk invasion, kosmiskt oväder eller vad.

Men gentlemannen har ju sin "stiff upper lip", så han behåller fattningen och säger: "I decided to meet the crisis in the library"...

Här har vi in nuce en småborgerlig världsbild: inget kan rubba en, allt är tryggt, inte ens kosmiska stormar kan mer än rufsa en och annan hårtest. Knappast en "berättarstil direkt engagerad i händelserna", som en André Malraux eftersträvade...

5.

"Gullivers resor" skrevs av Jonathan Swift. I denna roman berättar huvudpersonen i jagform. Berättelsen utspelas maj 1699 - december 1715.

Detta är fakta om denna roman. Vad med tyckandet då, det personliga perspektivet? Vad säger Svensson om denna bok?

Laputa-scenerna är rätt okej. Är inte denna stads innevånare på pricken alltså, som stolliga perukstockar i stil med sjömännen i Poes "Flaskpost"; de har tillgång till allehanda instrument, kartor och vetenskapliga verktyg, men de ser endast i kors; ena ögat ser inåt, det andra utåt. De saknar djupseende, saknar den stereoskopiska blicken.

Var det inte Swift som på sin ålders höst blev misantrop, speglat i Gulliver som efter vistelsen hos hästfolket mest gillade att prata med djur? Swift tröttnade på att umgås med lärt folk, och hade på sitt yttersta endast en obildad tjänsteflicka hos sig; han gillade att prata med henne och dryfta de enkla tingen: väder och vind, hus och hem, barn och blomster. Denna språkmättnad, mättnaden på retorik och skitsnack kan jag själv känna ibland. Back to basics, skriv en haiku.

6.

I novellen "Möte med Medusa" av Arthur C. Clarke förekommer några märkliga varelser i Jupiters atmosfär: kilometerstora maneter som livnär sig på luftplankton, maneter som i sin tur blir byte för köttätande mantor - såframt man inte hunnit försvara sig med elstötar dessförinnan.

Detta ekosystem förekom också perifert i Clarkes roman "2010: Odyssey Two" (1982). Det var när den förvandlade David Bowman från "2001" for omkring i solsystemet som en osalig - eller salig - ande.

7.

I Ernst Jüngers "Eumeswil" från 1977 lever en så kallad anark i en framtida stadsstat: han är inte anarkist, han rusar inte runt på gatan och skriker uppror. Nej, han lever småborgerligt och passar till och med upp på stadens härskare, allt för att få tillgång till ideella spånor från maktens bord. Han är nämligen historiker också.

En intressant distinktion görs gentemot partisaner och kriminella beträffande hur de ser på lagen: partisaner vill ändra den och kriminella bryta den, men anarken vill ingetdera, han är varken för eller mot lagen. Han betraktar den som oundviklig, som naturlagar eller trafikregler. Och de senare är bra att kunna, man slipper ju bli överkörd till exempel.

Anarken erkänner rätten men inte lagen heter det på ett annat ställe. En skillnad mellan stigmannen och anarken framhävs också, och då heter det: den förre har trängts ut ur samhället, den senare har trängt ut samhället ur sig själv. Subtilt på min ära.

Edgar Allan Poe: Den gyllene skalbaggen

Dold familjetragedi, ett sammanrasat hus: det är "Huset Ushers undergång", och förebilden till det hela ska Poe ha hittat hos någon engelsk lord. Denne hade haft en incestaffär och tvingats i exil, och sedan kommit hem och ärvt en herrgård på vilken han byggde ett magnifikt torn - som rasade... Ja sickna korrespondenser, både här och i Poes novell. Vem adelsmannen var kan ni läsa om i en av Carl-Johan Malmbergs essäböcker, har själv glömt namnet.

Edgar Allan Poe: "Den gyllene skalbaggen". Utgiven på Bonniers Folkbibliotek 1954, redigerad av Staffan Andrae, översatt av Nils Holmberg och illustrerad av Gösta Kriland. Rysliga noveller, men också en och annan med lyckligt slut - som "Du är mannen":

Mr Pennifeather blev ögonblickligen frigiven, ärvde sin
onkels förmögenhet, drog lärdom av upplevelsen, vände
ett nytt blad och levde i fortsättningen som en annan
människa.

Där ser man, man ska akta sig för att placera författare i fack; Poes signatur må vara "the grotesque and the arabesque", men här skiner också solen. Förhållandevis ljusa är även "Den gyllene skalbaggen", "Hans Pfaal", "Det ovala porträttet" och "En berättelse från bergen".

En favorit är "Flaskpost", om en skeppsbruten som hamnar på ett märkligt skepp med inkrökta, skäggiga sjömän. På däck ligger en massa föremål, "matematiska instrument av en besynnerlig och gammalmodig konstruktion". Detta, har en skarpsinnig man sagt, betyder att vanliga hjälpmedel inte är till någon hjälp i de vatten man befar, här måste man lita på intuitionen. Men inne hos kaptenen är det samma visa; denne gråhårsman tvivlar och grubblar, och på kajutgolvet ligger "rostiga vetenskapliga instrument och mögliga, sedan länge föråldrade sjökort". Man vet inte vart man ska, har förlorat styrseln på detta ödets hav. Ingen vänlig ande puttar på skeppet underifrån som i Coleridges sjöäventyr, hos nihilisten Poe går allt mot avgrunden.

"Quoth the raven, 'nevermore'..." Ja tänk om jag haft detta poem att citera här, det skulle sitta fint... Har dock läst en biografi om mannen; lustigt att han var i armén ett tag, blev fanjunkare vid artilleriet och anmälde sig sedan till krigsskolan West Point, skulle bli officer, en man i staten. Men därav blev intet - vilket väl var förutbestämt, ty man har svårt att tänka sig en Poe bak ett arribatteri på ett slagfält i inbördeskriget. Men hade han levat så hade han väl tvingats in under fanorna, och, tja, spekulera kan man ju alltid...

Men nu var det guldåldern före denna konflikt, och Poe for till New York för att bli litteratör. Han gav bland annat ut tidskrifter och gifte sig med en kusin. Och så skrev han ett och annat, som "The Domain of Arnheim" om ett romantiskt ideallandskap, som någon har karakteriserat som att det har skönheten hos ett lik, allting där är så perfekt... Ett memento för skönandar, vilket för den skull inte innebär att fulhet är kungsvägen. "För att leva måste en dikt varken ha skönhet eller fulhet, den måste ha liv" sa Diktonius.

Novellen "A Predicament" berättas för sin del av en fjolla på promenad; hon går upp i ett kyrktorn, tittar ut genom en glugg i kyrkklockan och dekapiteras när timvisare möter minutvisare. Makaber men kul, för stilen var så överdrivet fjollig; rösten hos en litterär preciös. "Samtal med mumien" har också humoristiskt anslag, om en mumie som väcks och får svara på vetenskapsmännens frågor. Dessa texter hittar man dock inte i "Den gyllene skalbaggen", här var det stramare urval. Och bra illosar av den där Kriland, spänstig linje och mycket svärta, framarbetat med penna och inte pensel.

Själva illustrerandet av Poes stories är en genre för sig. Beardsleys verk tycker jag är lite överskattade, en annan illustratör jag nu inte kommer på namnet på var mycket bättre: mycket tusch, exquisit linjeföring och extrem komposition. Det speglade verket kongenialt, ja fördjupade det.

Ockult magasin

Guds virtuella hand rör om i ett stoftmoln: se där ett passande omslag för en tidning ägnad metafysisk litteratur. En som var publicerad i detta magasin var Arthur C. Clarke, en sann poet för det outgrundliga: mänskligheten utvecklad till en superintelligens, ja kanske ett helt kosmos medvetet om sig själv skrev han om ("Mot nya världar"), liksom hur överlägsna intelligenser triggat människans utveckling här på jorden ("2001"), samt om hur skapelsen återgår till tomma intet, till Logos, när vi äntligen funderat ut Guds nio miljarder namn ("Nio miljarder namn på Gud").

Han var med i Analog som tidigare hette Astounding. Hur det var med namnbytet vet Clarke att berätta i "Astounding Days", hans självbiografi som sf-författare. Mycket rör sig här kring aktuellt magasin, och man förstår att det har präglat honom; han omfattar det med den vördnad som en sann fan har för sina skrifter, hans perspektiv är inte bara proffsets.

Namnen: magasinet hette från början "Astounding Stories of Super Science", och därefter blev det "Astounding Science Fiction"; detta varade till och med januari 1960. Planen var då att ändra titeln till "Analog Science Fact-Fiction". Men namnändringen gick stegvis: februari 1960 var namnet "Astounding/Analog Science Fact & Fiction", och "the 'Astounding' part of the title was printed more and more lightly, until it faded out, a process which was completed by October 1960." (Clarke sid 202)

Detta var dock inte hela historien om namnändringen: ""Analog Science Fact-Fiction" lasted only 14 issues before becoming "Analog Science Fact - Science Fiction"; that lasted 40 issues... before switching to "Analog Science Fiction - Science Fact", which it still is today." Och den utsagan gäller än; Clarkes bok kom 1989, men än idag 2008 heter maget så.

En redaktör som satte sin prägel på blaskan var John W. Campbell. Han var noga med vetenskaplig stringens hos sina författare, det var betoning på "science" i science fiction, men det hindrade inte att han hade vissa udda intressen, föga kompatibla med en stringent positivist. Han puffade till exempel hårt för Hubbards scientologi i tidskriften; läran föddes i Astoundings spalter i form av en artikel av L. Ron himself, som tidigare publicerat sf-stories där. Campbell propagerade också för "Dean-driften", en maskin som sas kunna lyfta sig själv; vore inte det en bra manick att driva rymdskepp med var frågan.

Campbell trodde även på en apparat kallad "Hieronymus-maskinen", som bestod av en låda med en ratt; om man drog handen över ytan samtidigt som man vred ratten skulle handen kännas klibbig. Isaac Asimov besökte en gång Campbell för att få ett honorar, och utsattes då för testet med lådan - men han kände inget särskilt, han fick bara handsvett. Men då Campbell fick höra detta sa han bara: "Aha, negativ klibbighet!"

Campbell gillade även fantasy, gav ut blaskan "Unknown" med dylika stories. Så han hade många strängar på sin lyra. Han dog medan han såg på TV.

Men vad med det litterära innehållet i detta Astounding-Analog? Det räcker väl med att nämna följetängerna "Dune", "Double Star", "The Naked Sun", "The Weapon Makers", samt Haldemans långnovell "Hero", första delen till "The Forever War". Och så vidare. Före Campbells tid körde man en del Lovecraft, som "The Shadow Out of Time" och "At the Mountains of Madness", 1936 den sista - men här hade man brutit om texten så att det blev nytt stycke för varje mening, Lovecrafts svepande poesiprosa passade inte riktigt i tvåspalt. Tiden var för ögonblicket ute för Lovecrafts attityd, nu skulle det vara korthugget och slagkraftigt.

Det var en ny tid och det var upplagt för Campbells entré som redaktör; det var nya tider med imorgon stjärnorna och världsutställningen i New York 1939, med sin sant skiffyaktiga logotyp: en raket som svischar upp mot skyn.

Dunesagans vidare öden

Det är inte vår än, det är midvinter. Skrev jag igår. Och nu, som på beställning, har vi fått en del snö.

Kanske inga mängder, och kanske töar allt bort inom kort. Men det är min själ inte vår än, som sagt...

I slutet av "Children of Dune" påbörjas en förvandling. Det är Paul Atreides son Leto som börjar växelverka med små väsen där på Dune, protoplasma-maskar som har förmågan att påverka det de kommer i kontakt med - så pass att Letograbben verkar kunna bli en sandmask själv. Ett långlivat väsen, en gud för sin omgivning.

Han förvandlas till något mer än mänskligt - och så möter han sin far där ute på sandvidden, och vilket möte! Sonens hemliga önskan är alltid att kunna överträffa sin far, på det ena eller andra sättet - och här görs det på ett symboliskt lysande sätt, genom att bli ett gudaväsen. Fadern Paul skapade ett stjärnimperium, så vad kan en son göra för att toppa det? Leto finner svaret: han blir "God Emperor of Dune".

Första delen av "Dune"-sagan recenserades nedan. Del två hette för sin del "Dune Messiah" och hade en del intriger, en "tleilaxu face dancer" och en trickster-dvärg, ett litet comic relief bland alla uppknäppta dramatyper. I del tre som är "Children of Dune" skildras uppväxten för Pauls son och dotter, sagde Leto och dennes syster. Själv gillar jag de omslag som serien fick i New English Library, signerade Bruce Pennington som ses här ovan. Han har även målat Clark Ashton Smith-boken i förra inlägget - och samma sköna färgskala, sol i lointänen och glorifierad öken noterar vi på Penningtons "Dune Messiah"-omslag här. En spirituell öken med varma konturer, samt flott klädda människor, ceremoniell uppställning och, på bokens baksida, flygande diskusar i skyn; jag smälter när jag ser det.

Pennington gjorde som synes omslag till bok I-IV: till första delen med en fremen-kaippare i förgrunden, mättat blå ögonvitor speglandes himlens blå, mot en krämigt gul ökenfond. "Dune Messiah" gick som synes i blått-rött-guld, och del
tre gick i grönt, med Dune-barnen rusandes under jagande månar. Nästa del - "God Emperor of Dune" - gick i rött och gult, in alles en harmonisk avstämning, en ren symfoni som ni kan se ovan!

Pennington gjorde för övrigt genidraget att inte avbilda sandmaskar. Dessa är svåra att fånga så det ser okej ut.

Vad mer? Herbert himself, Dune-författaren, mötte en gång engelska pressen, inför premiären av filmen Dune. "Mr. Herbert, Mr. Herbert" ropade då en murvel, men Herbert svarade coolt:

- I'd be a helluva lot more comfortable if you called me Frank.

En gåtfull man. Med det långa skägget såg han själv ut som en veritabel sanddynernas profet. En gång förtjänade han sitt levebröd som närstridsinstruktör. Och hans böcker åter är fyllda med referenser till orientalisk kultur, som härskarepitetet "padishah" som tycks mig vara persiska, en term nyttjad av både iranska och indiska härskare, mogulerna för det senare, persisktalande afghaner som kom i besittning av indiska halvön.

Ett annat begrepp i "Dune" är "prana", som i formen "prana-bindu"-träning rör kontroll av kroppens muskulatur. Well, "prana" i formen "prâna" (långt a, giftermål mellan pra- och -an) kommer av roten "an" som betyder "andas, blåsa, leva"; pra- är ett prefix. Så vad har detta med den av Herbert apostroferade träningstekniken att göra? Andning i kombination med speciellt intagna poser, som i asiatisk skuggboxning, tai-chi?

"Bindu", efterledet i termen, betyder för sin del "droppe", av roten "bhid" som betyder splittra, bryta osv. Enligt Herbert har detta med nervsystemet att göra. Antagligen tog han bara ordet för att det lät bra och gav det en egen definition - eller? Finns någon striktare korrelation mellan ord och betydelse här? Upplys mig, ni som vet.

Sist undrar jag bara över figuren Gurney Halleck i första boken i serien, en bard. Varför tog han dennes efternamn från inbördeskrigets sämste general alla kategorier, en skrivbordspajas som bara skrev underliga inlagor och aldrig uträttade ett levandes grand, en pryoelev under Lincoln och sedan U. S. Grant?

Varför, ja varför? "Det sportes blott, det gavs ej svar"...

Clark Ashton Smith

Who has seen the towers of Amithaine
swan-throated rising from the main
whose tides to some remoter moon
flow in a fadeless afternoon...?
Who has seen the towers of Amithaine
shall sleep, and dream of the again.

Det är poeten C. A. Smith det rör sig om ovan. Annars sitter jag här med novellsamlingen "Out of Space and Time" vol. 2, med texten om demonen Charnadis som sitter och berättar för en nymf om sina resor i omöjliga rymder, om " ithyphallic runes", om "cities taken by ineluctable snow" och om "stupendous oceans where each wave is like the rise and fall of the Himalayas". Så når han forna havsplaneten Sadastor, nu uttorkad förutom en källa i en klyfta, där en sjöjungfru träffas på. Hon berättar drömskt om sin havskarriär: om sina dar då hon drog ner drunknade sjömän till sina lockande gemak på havets botten, och trådde en lustiger dans med dem bland strypande tång och glittrande pärlor.

När nymfen är klar med sin story dör hon och Charnadis flyger vidare till nya, unga världar för att skudda av sig stoftet, en sann dandy i demonhamn. Ja det är mycket dandyism i Smiths fiktion, det är död och föruttnelse och nedgång och fall, men allt kickas iväg med en ironisk klackspark. Gefundenes fressen för alla som inte vill veta av någon tragik. Å andra sidan kan ju påklistrad tragik vara nog så jobbig, olyckliga slut som bara tjänar att flagga texten som fin och seriös; hos Smith slipper man det, här är allt formlek och yta, textur och ordmums och l'art pour l'art. Det är gammeldags dikt om gammeldags ämnen à la Frans G. Bengtsson, och likt den gode FGB så hade CAS rätta klangen och rytmen i sina alster:

Rememberest thou? Enormous gongs of stone
were stricken, and the storming trumpeteers
acclaimed my deed to answering tides of spears,
and spoke the names of monsters overthorwn -
griffins whose angry gold, and fervid store
of sapphires wrenched from mountain-plunged mines -
carnelians, opals, agates, almandines,
I brought to thee some scarlet eve of yore.

Novellen om Charnadis var bara drygt fyra sidor lång. Ännu kortare är "From the Crypys of Memory", om en skuggtillvaro i ett epigonland beyond the Beyond: exquisit prosapoesi med glosor man inte ens hittar i Longman Dictionary. Och "The Shadows" som avslutar boken är lika kort den (2 s), med "fretted windows", "the undesecrated seal of death" och "a meaningless antic phantasmagoria". Men den duger att läsa om, även av en som likt mig mest gillar stram poesi, haiku och språkmaterialism, raka motsatsen till Smiths juvelsmide.

Men så finns här ju lite längre noveller också, bland annat "The Last Hieroglyph" om en quest som slutar med att pilgrimen själv skrivs in som tecken i den bok han läser. Samt den om en romantisk poet som önskar sig bort och hamnar på en regnbågsskimrande djungelplanet ("The Monster of the Prophecy"), och en story från ett utlevat hov ("The Death of Ilalotha") och en story från Mars med viss modern prägel, med moderna astronauter som utforskar en grotta ("The Vaults of Yoh-Vombis"). Gillar man fet, flödande prosa och lite omständlig berättarstil är detta great, asså. Om inte annat är det ett roligt alternativ till Campbell-erans prosaister, som ju uttryckligen förbjöds att pryda sina alster med atmosfär och purpurne skuggor.

For trumpets blare in Amithaine
for paladins that once again
ride forth to ghostly, glamorous wars
against the doom-preparing stars.
Dreamer, awake! ... but I remain
to ride with them in Amithaine.

Raphael Aloysius Lafferty

Att uttala amerikanska namn är inte lätt. Men har man öronen öppna snappar man upp en del.

Kelly Ripa uttalar till exempel inte sitt efternamn "Rípa", utan "Ripá". Och George Peppards efternamn ska uttalas "Peppárd". Och Cate Blanchetts efternamn ska också det ha accenten på ultima: "Blanchétt". Och Ildefonsa Impalas efternamn ska för alltid uttalas "Impála", inte på något annat sätt.

Vem är då Ildefonsa Impala? Hon är en gestalt i R. A. Laffertys novell "Slow Tuesday Night", om en värld där mänskligheten är delad i tre delar, med vakenvaro varsin tredjedel av dygnet. Och under denna vakenvaro kör man hårt, minst sagt: man gifter sig och skiljs, åker på semester och hinner komma hem, och bygger imperier och förlorar dem innan det är dags att lägga sig igen.

Det speciella med novellen kanske inte låter sig återberättas, dess kulighet och elegans. Då får man väl återge namnet på några protagonister istället, som Basil Bagelbaker, Judy Fixico, Stanley Skuldugger och Fred Fittle... instant humor.

En annan av Laffertys stories är "In Our Block", om en gudsförgäten plats åt järnvägen till där mysko typer bygger skjul där de säljer Allt Möjligt: 1000 radioapparater, leveransklara om tio minuter, något mer? Det är små skjul, rymmer knappt en människa stående. Och återigen en svår text att återge, måste läsas... liksom "All Pieces of a River Shore", om en sån där "världens längsta målning" som amerikanska tivolis brukade ha som attraktion, fast denna målning är ett fotografi, en mikrofilm i jätteformat. Märklig novell - liksom "Visiting Time", om en invasion av utomjordingar som bara väller fram ur en dimensionslucka, de praktiskt taget stapplar sig på varandra och tar upp varje kubikmeter. Men det är en soft invasion, en gentil approach: "skandierna var så vänliga människor" sägs det, och denna rad stannar upp storyn på ett obeskrivligt sätt. Sätter en speciell tonfärg på det hela.

Ja, hur ska man säga: obeskrivlig man den där Lafferty. En särling inom sf-fältet. Hans subtiliteter går nog de flesta förbi, medan hans fans är desto hängivnare. Ska man ge ännu ett citat får det bli ur "All Pieces...", om jättebilden av en flodstrand som rullas upp:

The rolling shores: cottonwood trees, slash pine, sycamore,
slippery elm, hackberry, pine again.
---
Rolling shore of pine, laurel oak, butternut, persimmon,
pine again... American elm, pine, black willow, shining
willow.
---
Rolling shore and trees: pine, dogwood, red cedar, bur oak,
pecan, pine again, shagbark hickory.

Se där lite amerikansk natur in nuce, den yppiga grönskan de har bakom knuten över där. Konkret poesi - liksom när huvudpersonen, indianen Leo Nation ska beskrivas:

He collected old pistols, old ball shot, grindstones, early
windmills, walking-horse thresing machines, flax combs,
Conestoga wagons, brass-bound barrels, buffalo robes,
Mexican saddles, slick horn saddles, anvils, Argand lamps,
rush holders, hay-burning stoves, hackamores...

Osv i tio rader till. Enkelt men svår, sublim poesi: Lafferty är stilmedveten, inget snack om den saken. Vän av ordning tycker kanske att dylik uppräkning kan vem som helst klara, ett barn rent av. Well i så fall: leve barnet!

(Not: alla noveller jag nämnt här utom "All Pieces..." finns på svenska, i Nova Science Fiction 2/83, 3/84 och 3/85. De hette då "I vårat kvarter", "En seg tisdagsnatt" samt "besökstid".)

Fantasy och symbolism

Mythago Wood. Smaka på ordet.

En dimensionernas korsväg: "the deeper you look into it the deeper it looks into you". Ju djupare du vandrar in i skogen, dess djupare vandrar du in i ditt psyke - och dess fler arektyper ser du, alltifrån tomten och Robin Hood till första världskrigets "Harry Hellfire" och Pan, östgöta nio riddare och whatnot.

Du går in i skogen och ser energier, som sedan förkroppas till det ena och andra av din fantasi. Tenderar du att se Robin Hood klädd i grön hätta, trikåer och snabelskor så visar han sig så för dig. Du bestämmer!

På denna idé har Robert Holdstock byggt sin roman. En man bosätter sig i ett arvehus, läser sin fars anteckningar om skogen och vad han däri funnit, och går till sist själv ut i skogen och möter fläktar från det arkaiska. Likt en Södergran kan han utropa: "vad som hänt i sagan ska hända även mig!"

In alles är "Mythago Wood" en styv uppvisning, en skön blandning av saga och idélitteratur, en seriös fantasy. Men vad finns det mer för tunga idéer inom fantasylitteraturen? För ytterligare exempel på fantasyromaner som talar både till intellektet och själen, som har ett drag av symbolism?

Tja, en trop som både är djup och som har sin sköna klang, som både talar till ande och själ, skulle vara scenen i "Härskarringen" där Legolas berättar för Gimli om några vackra grottor de ska uppsöka, kulörta tunnlar med vattenkonster och juveler infattade i väggarna. Där ska de gå, från sal till sal, "as if passing from a dream to another"...

Nog kunde gamle Tolkien gestalta sin värld i minnesvärda runor! Han förstod vad detta med symbolism var, han var ingen predikant som polaren C. S. Lewis. Det förekom till exempel ingen formell religion i Tolkiens romaner, han märkte det själv under genomläsningen och strök därför alla eventuella spår av det inför slutversionen; ingen psalmsång, inget offrande, inget hokus-pokus skulle finnas i Midgård. Kanske en och annan trollformel föll över Gandalfs läppar, men fundamentalt avgörande för storyn var det aldrig.

Ondskan besegras genom handling, genom veritabel marsch mot mörkrets hjärta - och med hoppets stjärna i fjärran. Allt det Tolkien ville säga gestaltades i dylika evokativa symboler. Och det är jag honom tacksam för, det gör honom märkligt nog till en djuping - men en subtil djuping, ty goddagspilten som bara vill ha underhållning, l'art pour l'art frikopplad från världens grå, märker inte att han här bjuds innebörd och eidos.

Om Tolkiens idégrund för sin story kan man läsa mer på bloggen "Café Exposé", under rubriken "Tolkiens kristna mytopoetik".

Nå, mera tung fantasy? Le Guins koppling till Jung har jag nämnt nedan ("En himla massa böcker"), och Moorcocks eventuella innebörder spånades det kring i "Multiversums mytolog". Så jag får väl dra en spader och inlemma Castaneda i fantasylitteraturen - jag menar, visst var denne en etnolog och fackman, men ju mer han höll på med sitt indianprojekt märkte han att det inte gick att bara iaktta, man måste delta också, och då förlorade han objektiviteten. I sträng magisters ögon blev hans texter nu ren fiktion, och det kan bara glädja oss som gillar fantasy. Men inte bara som lustläsare, för i verket finns en symbolisk sanning som går bortom den vardagliga.

I Castanedas böcker möter man en fjäril med guldstoft på vingarna, silverne kråkor som betyder död, språksamma ödlor och själlösa figurer i ökenskymningen, diffusa energier som tar form efter din fantasi - som i "Mythago Wood". Du drömmer medvetet, går in i din dröm och styr den - och möter din drömmande partner där, och ni ger er av till omöjliga länder.

Du finner tung ontologi och djup varaförståelse, färdas längs landskapets kraftlinjer och ser alltings eidos, alltings substans och sanna vara. Du möter Den store anden, "the Spirit" och lär dig skaffa energi från jorden, "imperceptible jolts of invigourating energy". Du lär dig memento mori, att bedriva din vardag strategiskt och att stävja din känsla av betydelse, krossa din egoism till förmån för identitet med ditt sanna jag.

Och i en av de senare Castanedaböckerna finner vi dikten "The Conditions of a Solitary Bird", som perfekt gestaltar detta med sökande, esoterism och eremitskap:

The conditions of a solitary bird are five:

The first, that it flies to the highest point;

the second, that it does not suffer for company,
not even of its own kind;

the third, that it aims its beak to the skies;

the fourth, that it does not have a definite colour;

the fifth, that it sings very softly.

(San Juan de la Cruz, "Dichos de Luz y Amor")

Philip Kendred Dick

Jag vet inte varför jag gillar "The Game-players of Titan" så mycket. Jag fattar inte vad den handlar om, slutet är melodramatiskt och van Vogt-aktigt (folk står och hotar varann med pistoler), ja slutet överhuvud är gåtfullt. Ändå håller jag den för en av de bästa Dickromanerna.

Den gavs ut 1963 kan jag meddela. Och man får här allt man vant sig att få av Dick: empatiskt tecknade personer, hjärtevärmande vardagligheter och en känsla av godhet, av balans och måtta. Sceneriet är framtiden, det sägs med en gång, och mänskligheten är reducerad pga ett krig, och de som är kvar kan roa sig med att spela hazard med de stadsdelar de äger. Så finns det utomjordingar också, och intriger av kosmiskt slag; allt gifter sig naturligt med vardagligheterna. I själva verket kräver fantasterier att vägas upp av den ena eller andra vardagliga detaljen, det gäller alla sf-författare från Lukianos över Verne och Poe till dagens sf, och Dick kunde den konsten. Han kunde förena filmjölksvardag med space fiction som ingen annan.

Konstigt nog lyckades Dick bäst med det vardagliga när han skrev sf; de av hans mainstreamromaner jag läst känns en aning stela, skribenten spänner bågen för att visa sig seriös och det lyfter inte riktigt. Sf:en däremot kanske han skrev lite tankspritt, i väntan på något bättre (kontrakt med Ett Riktigt Förlag och inte Donald Wollheims downmarket-DAW), och just därför har de sån charm, sånt schwung och sån känsla av "throw-away" kombinerat med djup filosofi och, ja, äkta tragik. Som i "Flow My Tears, the Policeman Said", där polischefen Buckman på slutet känner sig tom och eländig och går fram till en främmande man och kramar honom. I teorin en fin sak att skildra, nästan för fin - men Dick får bitarna att passa.

Det är empati, det är en känsla av godhet som emanerar ur denna roman; Dostojevskij sa att ondska är enkel att skildra, godhet däremot kräver sin man. Jämför till exempel J. G. Ballard som tycks ha tagit fasta på att skildra sin karaktärer med viss kyla, allt för att komma bort från den sedvanliga romanens kletighhet, detta att man manipuleras att känna sympati med protagonisterna med billiga knep, "det är synd om honom"...

Någon kallade Ballards metod för "death of affect as an approach to character", och det är en smart strategi, en subtil approach som sätter oss i närmare kontakt med romanfiguren än om han skildrades på traditionellt, inkännande vis. Man fångas till exempel av att följa en Traven på sin atombombsö - men efter alltför lång samvaro med Ballard känns även denna metod lite skral, eller snarare: det saknas något hos Ballard himself, och det är den där känslan av godhet, av balans, av empati. Någon gnutta kärlek kan han väl förmedla...?

Men kärleken, den innerliga livsbejakande känslan, den finns hos Dick vill jag mena. Och man finner den i rikt mått i "Flow My Tears..."; den flödar fram efter hand, sipprar igenom springorna i den hårda diktaturframtid som skildras.

Sagda roman kom 1974, och den jämte "Game-Players" är en favorit. Min tredje favorit får bli "Time Out Of Joint" från 1959, om en småborgerlig vardag som faller i bitar, steg för steg; det är ett pussel som läggs, en gåta som löses. Det är en roman fri från ångest, men den har även ett omisskännligt djup. Den kan analyseras som metafysiskt paradnummer och kryptoreligiöst drama, men parallellt med detta är den även en engagerande, spännande roman. Kanske något att rekommendera för den som frågar sig vad sf är och vad man ska läsa.

Dicks sista år såg en religiös kris ur vilken han gick stärkt vill jag mena, han omfattade religionens symboler och stämningar och var inte längre satirikern som drog allt heligt i smutsen, som i "Eye in the Sky" från 1956. Ändå tycks fansen se ner på den kristne Dick, de skakar på hvudet åt honom likt Bob Dylans fans när de fick veta att denne gått samma väg... Dicks efterlämnade papper kring "VALIS" är spännande läsning ("Exegesis"), även om mycket i denna veva också är kaotiskt och lätt blasfemiskt, som romanen "VALIS" självt - men kanske planade allt ut efter ett tag, kanske klarade stormen sikten. Jag frågar mig om "The Divine Invasion" och "The Transmigration of Timothy Archer" (1981 resp 1982) gav uttryck för sublim ro och vila, att ha hittat hem - just det, jag frågar er som vet, för själv har jag inte läst dem.

De två sistnämnda romanerna kom ut strax innan PKD dog 1982. Dessförinnan hade han såklart gett en massa - som "The Three Stigmata of Palmer Eldritch" (1964), "this wildly disorienting funhouse of a novel" som en baksidestext säger, om dimensionsresor, en marskoloni, en gåtfull halvgud Eldritch som invaderar ens drömmar - samt droger, dockdioramor och företagskultur. Samt novellen "We Can Remember It For You Wholesale", om artificiella minnen, en marsresa, spioneri och ångest. Samt "Do Androids Dream of Electric Sheep" från 1968 som blev den asläckra filmen "Blade Runner", med visst djup i storyn (som när Rutger Hauers robotfigur uppsöker sin skapare Tyrrell i denns höga torn) och med ett avsevärt djup i själva scenerierna, i gaturummens lointäner, ljusspelet i mörkret och i de barocka miljöernas överflöd av detaljer.

Sist kan man väl nämna "The Man in the High Castle" (1962) som har en överjordiskt lugn rytm för att vara Dick. Ändå är det en svindlande story med frågor kring vad som är verkligt, japanskt kontra amerikanskt och hantverk kontra industrikultur. Och genom allt finns också något slags sympati för personerna och deras göranden, omöjligt att förmedla om man inte som författare besitter något slags sympati, något slags godhet själv. "Man kan inte skildra personer som är bättre än en själv, och inte heller personer som är sämre än en själv" som Borges sa en gång.

H. P. Lovecraft

1.

I novellen "The Moon-bog" dör huvudpersonen Denys barrys på slutet, och berättarjaget flyr från scenen.

I novellen "He" dör denne "he" på slutet, och berättarjaget flyr från scenens hemskheter.

I "The Hound" dör en viss "St John" på slutet, och berättarjaget meddelar för sin del att han ska ta självmord, vad han bevittnat är alltför hemskt att leva med.

Och i "The Music of Erich Zann" dör denne överraskande på slutet, medan berättarjaget flyr från scenen, skakad i sitt innersta av den kosmiska horreur han bevittnat.

2.

H. P. Lovecraft var något av en excentriker som levde i det förgångna. Hans ideal sägs ha varit den engelske 1700-talsaristokratens, hans stilideal engelskan på det sätt doktor Johnson använde den. Denne 1700-talsvurm märks bland annat i HPL:s poesi, som bär senromantikens alla särdrag: strikt metrik, ålderdomligt språk, rim och hela tjofaderittan - ingen upplöst syntax, fri stil eller konkretion här inte!

Lovecraft inspirerades även av den grekiska antiken, av Edgar Allan Poe samt av lord Dunsany (1878 - 1957, se recension nedan). Det drömska, älvlika och sublima hos Dunsany fångade Lovecraft i stories som "The White Ship", "Celephais", "Polaris" och romanen "The Dream-Quest of Unknown Kadaath". Man måste drömma intensivt för att kunna segla i denna värld, måste bruka sig av "conscious unreality" i sitt skrivande för att nå De saligas öar.

Mycket kan sägas om Lovecraft som person. Men vi nöjer oss här med en anekdot, som bygger på det faktum att han trivdes bäst i ljummet, subtropiskt klimat. Ändå levde han nästan hela livet i New England, och när han gick ut så var det endast på kvällarna. En gång överraskade han av ett temperaturfall; han kollapsade och måste bäras hem.

Kanske inte mycket till anekdot. Nåväl, lite mer roliga fakta då? Hans rum var klätt med böcker, gedigna läderband med guldskrift, en skön atmosfär. Lovecraft var en aktiv amatörhistoriker, höll reda på fakta om gamla hus och landskap och reste ofta runt på jakt efter den ena och andra utsikten eller faktabiten. Och sedan skrev han brev en masse, brevväxlade med Clark Ashton Smith, Robert E. Howard och E. Hoffman Price om allt mellan himmel och jord.

3.

Men of broader intellect know that there is no sharp distinction
betwixt the real and the unreal; that all things appear as they
do only by virtue of the delicate individual physical and mental
media through which we are made conscious of them; but the
prosaic materialism of the majority condemns as madness the
flashes of supersight which penetrate the common veil of
obvious empiricism. ("The Tomb")

Det finns en glidande skala mellan verkligt och overkligt, och vissa ingivelser kan få oss att se in "det overkliga" som i själva verket är det sant verkliga: förundrans länder, det evigas nejder. Det gäller att träna blicken, se urbilden i avbilden och essensen i det efemära; att gå i skog och mark, i saga och legend och se gestalter och arketyper.

I do not think that what I read in these books or saw in these
fields and groves was exactly what other boys read and saw
there... (ibid)

Berättarjaget i "The Book" sveps för sin del iväg till osedda landskap och häpnadsväckande vyer, bara genom att läsa denna bok. Och protagonisten i "The White Ship" är en drömmande fyrvaktare som lyssnar till havets berättelser, hamnar i trans och får se ett vitt skepp lägga till utanför fyren; han går ombord på en månstråle och seglar iväg till drömmande länder. Och i "The Dream-Quest of Unknown Kadaath" nås sagolandet genom att berättarjaget experimenterar med sin sömn; han går de 711 stegen ner till det undermedvetnas räjoner, vandrar glad bort över blomstrande ängar och ser hur allting är en smula bättre, en smula klarare, en smula verkligare än i vardagens grå:

The sun rose higher over gentle slopes of grove and lawn, and
heightened the colors of the thousand flowers that starred
each knoll and dingle. A blessed haze lies upon all this region,
wherein is held a little more of the sunlight than other places
hold, and a little more of the summer's humming music of
birds and bees; so that men walk through it as though through a
faery place, and feel greater joy and wonder than they ever
afterward remember.

4.

Drömvandringen: han stöter förvisso på mörkare länder också, måste ner i en läskig underjord i drömlandet och slåss mot spöken, men han tar sig upp igen och når långt om länge målet: det eftersökta Kadaath. Eller gör han? Storyn slutar där den börjat, i Boston, Massachusetts, men en känsla av att vandringen ändå varit verklig är den kvardröjande känslan.

Solen på avlägsna hustak är vägen till verkligheten, till förundrans länder. Att betrakta något som skimrar, som lyser i solen eller som glöder i elden, sägs också vara vägen till den högre verkligheten i Castanedas "A Separate Reality".

"Vi går inte under på våra drömmar, utan för att vi inte drömt starkt nog." --- "Drömmar är strömmar - ur oändligheten." --- "Ta ansvar för din dröm." Yttranden som dessa torde kunna sekonderas av "Dream-quest"s huvudperson Carter, som kunde det här med att drömma: "He was old in the land of dreams."

5.

Andra Lovecraftfavoriter är så klart "The Festival", om folk i en gammal stad som vandrar till en grotta där de förs bort av jättelika insekter. Eller "At the Mountains of Madness", om en sydpolsexpedition som stöter på märkliga lämningar. Eller "Pickman's Model", om en annorlunda konstmodell.

H. P. Lovecraft levde 1890-1937. Andra som haft initialerna "HP" är H. P. L'Orange, den danske arkeologen, Helena Petrovna Blavatsky, mystikern, samt Hans Petter Burman, musikern.

Det mesta av Lovecraft finns på svenska, även "The Dream-Quest...", denna ovanliga story renons på kapitelindelningar. Aleph förlag. Rekommenderas.

En himla massa böcker

I Le Guins "Trollkarlen från Övärlden" manar Ged fram en Skugga, i ett magiskt experiment som gått fel. Han får en dubbelgångare som följer honom till världens ände. Då fattar han att han måste förena sig med Skuggan för att bli kvitt den; han måste i jungiansk sida bejaka även sina mörka sidor för att bli En Hel Människa.

En tour de force av Le Guin detta. Vad mer har jag att säga om boken? Intet, ty det övervägande nöjet med att babbla om böcker dessa dagar är alla utvikningar man kan göra. De tankar som triggas av texten är ibland roligare än texten i sig. Då kan jag ju gå vidare och avverka diverse böcker på detta vis, ta upp någon specifik tråd i varje och sedan gå vidare, vidare, ständigt vidare; "de seglade ständigt på höstens bokflod"...

"A Time of Changes" av Bob Silverberg utspelas på en främmande planet. Det intressanta är då att huvudpersonen lever sitt tidiga liv på en viss nordlig kontinent, och sedan går han i exil på en sydlig kontinent. Kanske en reflex av den hemmaprägling alla har, inklusive sf-författare - för denna världslayout tycks mig påminna om Nord- och Sydamerika. På samma sätt var ju Tolkiens Midgård rätt lik Västeuropa med sin kustlinje, och så ett stort hav och så Västliga länder där bortom, à la Amerika.

I Asimovs "The Currents of Space" ("Förbjuden värld", 1952) lever en man i en diktatur, och han lockas gå med i en oppositionsrörelse. Men han vägrar och det är tur det, för denna rörelse är bara en front som staten satt upp för att dra åt sig och fånga upp rebelliska typer. Förebilden för detta fann Asimov i Sovjetryssland, där tjekan på 20-talet satte upp en sådan skenrörelse för att fånga in just rebeller, folk som ville störta bolsjevikväldet. Peter Wright i "Spycatcher" kallar fronten för "The Trust" vill jag minnas. En elegant överföring av en sann historisk pryl till ett fiktivt sammanhang.

Här sitter man och spånar kring idéer och inslag i sf-böcker, intressanta dragningar av det ena eller andra slaget. Ta till exempel Zelaznys "Jack of Shadows", om en planet i heliostationär bana där det råder vidskepelse på nattsidan och modern vetenskap på dagsidan. Jämför här min kortnovell i "Eld och rörelse" med titeln "Nattsidan, dagsidan och mellanzonen", där en figur finner balans mellan ytterligheterna i skymningszonens löftesrika ljus, detta både-och-skimmer som lika gärna kan kallas ett evigt gryningsljus! I Zelaznys roman åter sker en intressant vändning då planeten börjar rotera kring sin axel; spelet kastas över ända, världen blir sig aldrig mer lik, ljussida blir mörk och vice versa. Ett konceptuellt paradnummer får man säga.

Samjatins "Vi" känns som en föregångare till "1984", om en framtida diktatur och en avfällig tjänsteman i densamma. I Samjatins roman är huvudpersonen emellertid raketingenjör, och på det hela är språket spänstigare än hos Orwell. En teknoromantisk ådra genomandar dess Ackumulatortorn, Musikfabrik, "Integral"-raket av glas och dess Radiovalkyria. Boken skrevs 1921.

Jag avrundar med några "one-liners":

. Chestertons "The Man Who Was Thursday": ett sätt för en anarkist att undgå upptäckt, är att uppträda som anarkist

. Moorcocks "Behold the Man": Om Jesus inte funnits, skulle det vara nödvändigt att åka tillbaka i tiden för att personifiera honom

. Lindbohms "Frostens barn": en framtidskrönika så komprimerad, så tajt att den framstår som rena experimentprosan

. Dicks "A Maze of Death": huvudpersonen dör på slutet och kommer till himlen, önskar återfödas som en blomma; givet inkarnationsidéns premisser är detta omöjligt, som människa återföds man som människa

. Clarkes "2001": efter att ha färdats bortom Bortom kommer astronaut Bowman till ett rum där han sätter sig ner och ser på TV; en snygg mix av det välbekanta i det obekanta

William Gibson: Neuromancer

Den här boken måste vara inbegreppet av "l'art pour l'art": snygg, läcker och ball, men utan substans. Den har ingen eidos, inget koncept, ingen idé annat än att man ska ha tag på en viss kod som släpper ut en demon i frihet, och när man väl fått "the fucking code", ja då får man betalt för uppdraget och så var sagan all.

Såå - varför spyr jag galla över den här men låter Silverbergs "Up the Line" nedan passera under radarn, den kåserar jag ju bara kring utan att säga så mycket om rent konstnärligt. Ja - säg det. Det beror väl på "Neuromancers" klassikerstatus. Så okej, visst kan man ge sig hän åt nevromancerns välformulerade snömos och välkonstruerade intrig, visst kan man nicka instämmande åt olika träffar som Gibson kammar hem - men återigen står man där utblottad på slutet, känner sig lurad på något. Någon form av filosofi, någon spåna av lärdom att ta med sig.

Filmen "Blade Runner" som kom strax före påminner om denna: snyggt gjord och härlig att sjunka ner i, men finns det nån substans? Jodå, en svag sådan kan skönjas, med diskussion om människa-maskin, människan och hennes skapare (scenen med Tyrrell och Hauers figur) och så, va.

Det är inte bortkastade pengar direkt att läsa "Neuromancer". Boken är som sagt formellt bra, med en atmosfär man sällan ser i sf-romaner; här finns en lust att teckna miljöer som är hjärtevärmande. Och tajt intrig som antytts, bra pace, snabba scenbyten och ett bra flow av idéer (som t ex "the Turing police"). Vad sedan gäller uppföljarna "Count Zero" och "Mona Lisa Overdrive" och (i en annan serie) "Virtual Light" så blev kvaliteten successivt sämre, rytmen blev långdragen och seg och Gibson trodde sig vara Stor Författare i PKD:s efterföljd. Den sistnämnda försöker efterlikna "The Man in the High Castle" vad gäller intrigflödets långsamhet; ju mindre som händer, dess finare. "The Man..." är en klassiker, Dick klarar av att orkestrera denna "långsamma förkylning" (som någon elakt beskrev den som...), men av Gibsons senare romaner får man bara snuva.

Å andra sidan måste man ju nämna "Burning Chrome" (1986) också, en novellsamling med bland annat "Johnny Mnemonic". Här får man in nuce allt det som Gibson var bra på: plotline, idéer och attityd. Och i samma bok finns "The Gernsback Continuum", om en fotograf som går runt och fotograferar 30-talsarkitektur, komplett med strömlinjeformer, sans serif-bokstäver och "kylflänsar". Han lever sig in i det hela så pass att han förflyttas till en retroframtid: han får se ett jättelikt propellerplan som passerar i skyn, ett där folk går runt och dansar foxtrot och dricker drinkar och roar sig på 30-talsvis. Och planet har såklart synliga nitar i vingarna och fönster à la "växthus", en framtidsvision à la Frank R. Paul.

Han ser även en man och en kvinna som stiger ur en strömlinjeformad bil, klädda i slängkappor. Mannen pekar på en skinande stad vid horisonten, säger "somthing strong and profound" och lägger armen om henne. Berättarjaget åser det hela och häpnar - och detta är föga mer än ett kåseri, så kallad "rekursiv sf", parasitär sf om sf - men skojsamt är det, så kudos åt Gibson!

(Not: "Neuromancer" kom 1984, "Count Zero" 1986 och "Mona Lisa Overdrive" 1988.)

Robert Anson Heinlein: a man and his music

En föga känd långnovell av den gode R. A. Heinlein, född 1907 och död något senare, är "Lost Legacy". Här utforskar Joan och hennes vänner våra dolda förmågor, titelns "förlorade arvedel" i form av klärvoyans, kläraudience, telepati, levitation och telekinesi. Och man uppdagar en hemlig organisation som motarbetar denna vurm, skurrila proppmänniskor, och i processen görs tillbakablickar till vår atlantiska gryning och dess kristallinska landvinningar: mudderverk, kraftverk och skepp drevs där med kristallenergi. En reminiscens av dessa självgående skepp finns för övrigt i Odysséen, där folket på Skería seglar med sådana. Skería har av vissa setts som ett kvasiminne av just Atlantis, av Homeros placerat i Medelhavet. Men att det sanna Atlantis låg i Atlanten behöver man inte betvivla; vad ska havet annars fått sitt namn av?

Heinleins novell finns att läsa i "Assignment in Eternity" från 1954. Där finns också "Elsewhen", om en professor och hans elever som gör experiment med tiden. Slutraderna är tjusiga, med huvudpersonen som sitter och mediterar:

"It did not matter. He was too lazy and sleepy to care. Time enough for a little nap before lunch. Time enough...

Time."

En annan samling stories av "The Dean of Science Fiction" är "Revolt in 2100" (1955), med eponym kortroman om ett uppror mot religiös fanatism, "Coventry" om ett anarkist-Utopia som visar sig ha brister samt "Misfit", om straffarbete i rymden. Mer rymdgrejer får man i "The Green Hills of Earth", 40-talsnoveller om kolonisering av solsystemet. "Logic of Empire" spelar t ex på ett med sumpmarker försett Venus, en uppfriskande pulp-detalj i en i övrigt realistisk teknoframtid. På rymdskeppet har man fällbara kojer, bara en sån sak; kadett Heinlein hade stött på dylika i de pansarskepp han tjänade på, och vips överförde han detaljen till en framtidsstory. In alles en skön grej får man säga, jag har inget emot denna typ av överföringar; detaljer av alla slag är upplyftande.

Noveller från ungefär samma epok finner man i "The Man who Sold the Moon". Här ges bland annat Heinleins debutnovell, "Life-line" från augustinumret 1939 av Astounding; en intressant faktabit detta, eller hur? Titelstoryn i "The Man..." handlar i vart fall om en man som slår mynt av rymdrejset, drömmen att åka till månen. Ja, denna dröm... som dröm var den vacker att ha, och känslan kring det hela fångas här och i den anslutande "Requiem". Själv tvivlar jag på erövring av akâsha med kolvätedrivna farkoster; både människan och tekniken måste utvecklas till en ny nivå innan vi ka