torsdag 21 februari 2008

Själens vildmark


På mitt distrikt har jag ett visst tvåvåningshus med loftgång, gult tegel. När jag i mörkret susar förbi där med mina tidningar brukar jag tänka på raderna:

Jag är ett väsen av idel ljus
som om natten kommer till ditt hus,
kastar en stråle in i ditt rum
av evighet och mysterium...

Jag är en skuggvarelse som bara sveper förbi, avlämnar mina tidningar att lysa upp deras frukostbord...

Det är en dikt av Bertil Malmberg. Ännu en plats jag associerar med hans dikt är "I skogen väglöshet". Det talas om en viss tjärn, och för mig är denna tjärn belägen några mil söder om Åsele på vägen mot Studsviken; vi åkte denna väg ofta när jag var barn, Övik-Åsele var traden mellan hemmet och sommarstugan, och just denna tjärn etsade sig fast, en snygg liten pöl mellan sandåsar, kantad av tall och gran och gråmossa. Där står jag och fiskar, silverfisk och sammetsfisk och samvetsfisk:

... tunga som stenar
krökande
mot ängslande djup
mitt vidjespö
under månens fallande båge.

Kanske är detta ångestdikt, jag vet inte, för mig har raderna förlorat innebörd och är bara sköna. Bara klangen finns kvar, bara känslan; eventuell mening har förvandlats till ornament.

Malmberg på min ära: jag går i en vinterpark och njuter av mitt svårmod, ser urnor och putti översnöade och tänker "la-di-da-di-dej"... Vilken kille det var, vilka scener, vilka hieroglyfer:

Min park med tuktade gångar
och träd, vilkas sus
drömmer om gångna släktled
och hägnar ett människohus

den går sakta över i skogen,
som mörknar tätt invid.
Så glider mitt eget vemod
präglat av ord och tid,

präglat av minne och tanke
- så glider det
över i själens vildmark
och blinda stiglöshet.

Dessa rader associerar jag med Tullinge, villaträdgård och omgivande tallmoar, blind vildmark. Jag hade kusiner som bodde där i Tullinge på en knabbe, ett sedvanligt hus med villatomt, och denna trädgård blir för mig diktens "park med tuktade gångar", skogen därbortom och ljuva vemod, ontologiska landskap...

Samma tullingska nejder figurerar förresten i novellen "Kvartsklippan" i "Eld och rörelse", se etikett.

Malmbergs mest kända dikt är kanske "Dårarna", om dårhushjon som vallas i en park utan att de märker det, de är långt borta i sina egna fantasivärldar. Denna hörde jag en gång läsas av Stina Ekblad, och sedan dess avgudar jag henne. En kritik mot dikten är förstås att Malmberg esteticerar sinnessjukdomen, det är en förhållandevis harmonisk bild han visar, vilket kan få vissa att avundas dessa dårar - ungefär som Robyn Hitchcock aldrig förstod sig på Syd Barretts mentalsjukdom, han trodde bara att han vistades i något slags dimma, något slags dröm, ett intryck man fick när han kommenterade Barretts död. I själva verket lider de mentalsjuka av sina åkommor, de kan inte ta sig ur sina predikament; världen har rasat samman omkring dem, det är inte bara någon romantisk skuggvärld de lever i.

Med det sagt är det ändå en gripande dikt av Malmberg. Det syndrom han skildrar förekommer förvisso, detta att man vägrar acceptera verkligheten som den är, med motgångar och vardagslunk, och tar sin tillflykt till solipsism och privata fantasier.

Ja, deras liv var både ljuvt och svårt
med mycken ofullkomlighet som vårt.

Men lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström,

att bygga sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form.

---

Så gledo de allt längre bort.
De stodo gränslöst fjärran inom kort.

- De stodo bundna av en magisk ring,
och allt föll sönder runt omkring.

- Och tingen voro liksom utan klang
och utan syskonskap och sammanhang,

och ingenting var längre fast,
och själva ljuset var en sträng som brast --

Där stå de nu. Men ringen som dem band
har vidgat sig och blivit himlarand,

och ingen kåre, ingen krusning stör
förhävelsens domän där innanför.

De äro helt sitt eget mått.
De kunna icke nås av ont och gott.

Träffsäker diagnos. Och under ytan finns här förstås ångest och sammanbrott, som i "allt föll sönder runt omkring" och "tingen voro liksom utan klang/och utan syskonskap och sammanhang". Den mentalsjuke lever i en ruin, och det är ingen hjärtevärmade romantisk ruin utan ett sammanrasat psyke.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

6 kommentarer:

Anonym sa...

Runt Ulleråker finns även såna tallar


Sigge F

Svensson sa...

Vid Ulleråker här i Uppsala, åt Dag Hammarskölds väg till, finns en tallmo, tallskog, plattmarks-park som påminner om fotot. Och detta foto torde vara taget i Norrland, jag vet inte men känslan är sån... och som norrlänning försöker man hitta norrlandskänsla i sina Uppsalabygder, det går ibland... som Sigge F tycks kunna göra.

Ändå noterar jag att tallarna här i Uppsala, till exempel i Eriksberg där jag bor, ofta är lite krokiga. Norrlandstallar är alltid raka. Så vad har vi har i Uppland, är det martallar? Eller motsatsen, för mycket gödning?

Tallar i tyska tavlor (romatik) tycks mig också ha denna krokiga, övergödda feeling. Ett stort ämne detta...

Anonym sa...

Köpte nyligen Bertil M:s diktsamling "Slöjan" från 1927. Högstämda och samtidigt ganska enkelt skrivna dikter med tillbakablickande vemod. Allt är väl ärligt talat inte så bra, ibland blir det lite nödrimsbetonat, men Malmberg är ändå alltid Malmberg. Men en liten detalj skakade om mig rejält. Dikten "Att vara barn" på sidan 15 börjar såhär:

Att vara barn - det är en djup,
en sällsam ting
i denna värld av branta stup
och mörker runtomkring -
fylld av demoners vingebrus
och avgrundsskratt.

"En ting" - förekommer den formen någonsin någon annanstans? Malmberg skriver väl så för att kunna rimma stup med djup, det hade ju inte gått så bra med djupt. Vad tycker du, är detta ett billigt trick eller tvärtom det som avslöjar den sanne mästaren?
/Marcel

Svensson sa...

"Licentia poetica" kallar jag sånt, nödlösningar poeter tar till för att tråckla ihop sin väv. Malmbergs dragning ovan får därför passera tycker jag, han begår sällan direkt våld på språket.

Som helhet fungerar denna dikt. Ja, "en ting" blir snudd på pricken över i, mästarens blinkning: "se jag kan byta genus på orden utan att det märks, ja av andra än felfinnarna då förstås"...

Anonym sa...

Jag håller med tror jag. Men fånigt nog var det inte förrän jag skrev ovanstående kommentar som jag förstod att det berodde på rimmet på "djup" att han skrev "en ting". När jag först la märke till avvikelsen så insåg jag inte att detta var förklaringen, och då tedde sig den ovanliga genusformen mycket mer mystisk, och faktiskt lite mer mästerlig.
Trevligt förresten med en blog som tar upp både Van Vogt och Malmberg, en självklar kombination för oss gamla sci-fi-fans, men kanske inte för alla andra.
/M

Svensson sa...

Apropå "en ting"...

2008 sa jag att detta var konstnärlig frihet. Men sedan dess har jag i andra sammanhang sett formen "en ting".

Så Malmberg skarvade inte, han hade gramatisk täckning för att skriva som han skrev: "en ting". Gammal svensk form som idag är obsolet men.