måndag 9 juni 2008

Harmoniska halvgudar och zebrarandiga nejder


Härmed en artikel om Frederik Pohl och hans begränsningar. Pohl är en amerikansk sf-författare.




Gammal man gör så gott han kan...

Jag tänker på Fred Pohl, och jag menar så här:

Det är helt okej att vara född 1919, gå ut i andra världskriget och återvända som hjälte. Att låta denna erfarenhet påverka en: man har besegrat Hirohito och nazismen, man är en god människa. En hero = halvgud. Nåväl, raljansen åsido: man har prövat sina krafter i världshistoriens vimmel och, om vi ser till Pohl, bestått provet.

Detta har påverkat en, och det må speglas i den fiction man skriver. Amerikansk 50-tals-sf har, allt annat lika, ett visst självförtroende, ett visst skimmer. Samhällskritik etc må finnas i den, men den är de facto skriven av the greatest generation: de som vann andra världskriget.

Solen lyser alltså på Pohl och hans gelikar (Heinlein, Asimov, Clarke).

Sedan kommer 60-talet. Och en ny prosa ser dagens ljus. En mer ångestladdad, kvalfylld fiction. De som skriver den vet inte hur lyckligt lottade de är, de vägrar se besegrandet av axelmakterna som historiens slut. De är uppväxta i kalla krigets MAD-värld, och kan inte riktigt acceptera att ömsesidig förstörelse är det högsta goda. Därav ångesten i texter som "I Have No Mouth And I Must Scream" (Ellison), därav det pulserande psyklandskapet i "The Singing Citadel" (Moorcock), därav Travens såriga ansikte i "The Terminal Beach" (Ballard).

En ny prosa, en ångestprosa har blivit norm inom sf. Vad ska då en gammal man som Pohl göra? Han är smart och vill inte avfärda allt detta nya rakt av, han vill inte spela sur gubbe som exempelvis Heinlein. Nej, Pohl försöker sig på ångestbagen själv. Men hur?

Ja, hur? Ångestprosa kan han inte skriva. Så han får ge sin huvudperson lite formell ångest, låta'n träffa en psykolog och lägga'n på analyssoffan (efter referat av bok i Aldiss sf-historik, kanske var det "Starburst").

Jag är ledsen, Frederik Pohl, men detta räcker inte. Det är skillnad på implicit, inre, medfödd ångest, och en ångest som bara är påklistrad och tillagd för att visa att man läst läxan.

Moorcock, Ellison, Ballard och eventuellt andra i den nya generationen (Malzberg, Silverberg i "Dying Inside") har förstått vad det rör sig om. Deras bombimploderade, disharmoniska värld kräver en dissonant, ångestdrypande prosa. Den kan inte skildras av välmenande gentlemen, av medaljerade krigshjältar som Pohl. Av harmoniska halvgudar, besegrare av de hitlerska och japanska odjuren.

Man kunde ju föra resonemanget vidare och ställa Tolkien och Moorcock mot varandra. Nu gillar jag förvisso Tolkien, jag uppskattar hans religiösa djup - men vad jag vänder mig mot hos honom är tendensen att projicera det onda, besegra odjuret, och sedan blir allt bra: man återvänder till sin tekopp i det trygga Fylke. Moorcocks fantasyhjältar däremot lever i världar där kaos och ordning tycks leva sida vid sida, dessa krafter gör landskapet zebrarandigt. Elric, Corum och Erekosë tvingas ta ställning i en mycket mer komplex värld.

Tolkiens generation "fought the hun", gott så. Men för dem var det ideellt sett enklare. Efterkrigsgenerationen kastades ut i en mer konfys värld, en där - som jag varit inne på - atombomber krävdes för att stävja ryssen. Detta intrikata moraliska spörsmål speglas i fysionomin hos Elric, den förkroppas i de landskap han färdas genom. Där finns ingen trygg famn att återvända till; han dödar sin kära Cymoril, och andra hustrun Zarozinia bjuder bara tillfällig tröst innan slutstriden timar. Nu må hans Harmageddon i "Stormbringer" vara rätt nihilistiskt, allt går under, och det är mer än jag kan köpa - men Moorcock har åtminstone speglat ångesten i symbolisk form, förhållandevis mer drabbande än hos Tolkien.

Jag säger inte att sf-författare som debuterade på 60-talet per automatik är bra, och att 40-talsgenerationen inom sf är dålig. Men i populärfiktion som denna märks generationsskiftena rätt tydligt.

Inom mer idérik fiktion blir generationsfrågan mindre intressant. Ernst Jünger ser jag som tidlös, mer tidlös än Tolkien och Moorcock. Ju intressantare författare, dess mindre bagage i form av tidsstil. Dess mindre påverkas han av tiden, av accidentia och modeföreställningar, av sånt som ett tag anses viktigt men som sedan sjunker undan och blir till bakgrund. Många av H. G. Wells böcker känns också rätt tidlösa, tycks det mig. För att inte tala om Philip K. Dick.




Relaterat
Science fiction från höger
Memoarer

4 kommentarer:

Anonym sa...

Har läst igenom Pohls svit om Heecherna för länge sen, och tyckte om dom böckerna. Han hade en profetisk beskrivelse om vad ingenjörer spånar om idag, att länka upp sig själv till datorer och leva i en slags virtual reality cyberspace.

Anonym sa...

Ok, va länge sen jag bläddra igenom en Close-Up tidning, men mycket metal-band har väldigt snygga omslag, är väldigt många musiker som själva gör omslagen till både sina egna och andras band, sen finns det ju mycket som ser för jäkliga ut också!

Ja, gör det, kommentera gärna mina recensioner!

Olov L sa...

Mycket bra recension! En formfråga(SPOILERVARNING för Stormbringer): Världsalltet går väl inte slutgiltigt under i "Stormbringer"? Själva grejen är väl att en ny, mer balanserad värld (vår) ska uppstå ur askan? Därav Elrics tripp till vår värld för att hämta Olifant från Roland, där han (Elric) ser en forsande bäck och inser att han befinner sig i en lagbunden värld med smärre inslag av kaos.

Anonym sa...

Jag har egentligen inte läst hela Stormbringer: bara början och sedan en tjuvtitt på slutet...

Kul att någon läser ens gamla inlägg f ö, särskilt en sådan här "paradartikel".

/svensson