Jag har alltid gillat Lovecrafts "The Dream-Quest Of Unknown Kadath". Den har både skir drömstämning och mörkare drag, den har en antihjälte i huvudrollen, en äkta drömmare och ingen stridis, och konceptuellt är den en av Lovecrafts bästa. Därför tyckte jag det var roligt när Aleph gav ut den 2005, som "Sökandet efter det drömda Kadath".
På förlagets hemsida står det att boken är slutsåld. Men den torde gå att låna på bibliotek; jag har själv sett ett ex på Uppsala stadsbibliotek.
En viss Randolph Carter är besatt av visionen av en stad, en drömstad, det lysande Kadath bortom höglandet Leng. Så han letar länge i drömmen, men förgäves; han måste drömma intensivare förstår han, drömma djupare. Så då tar han de 400 stegen ner till den djupa sömnens land, ner i det undermedvetna, och där vidtar hans symboliska resa. Här är man alltså i fantasyns hett omhuldade andra värld, en parallell- eller fantasivärld, det där som alltid är spelplats för våra drömmar och visioner, men här sägs uttryckligt att det är dröm - samtidigt som allting gestaltas sömlöst och trovärdigt. En svår balansgång detta: att måla upp en sagovärld, trovärdig ner till minsta tomte, men samtidigt blinka åt läsaren och säga att allt är drömt. Lovecrafts jag-narrativ, hans "gammeldags berättarröst", passar bra för en sån strategi.
Som sagt utspelas det hela både i ljusa och mörka riken. Efter att ha förts vilse av några flygande demoner hamnar han i den nedre drömvärlden (the secrets of inner clubland), och där möter man ghouls and demons och annat "lovecraftianskt". Den som gillar hans nitty-gritty, mörka sida får här sitt lystmäte.
Men det slutar inte där, ånej! För Carter hittar vad det lider en trappa upp till den sedvanliga drömvärlden igen, dit demonerna inte vågar sig. Snart går han genom ett fagert landskap i sitt återupptagna sökande:
The sun rose higher over gentle slopes of grove and lawn, and heightened the colors of the thousand flowers that starred each knoll and dingle. A blessed haze lies upon all this region, wherein is held a little more of the sunlight than others places hold, and a little more of the summer's humming music of birds and bees; so that men walk through it as though through a faery place, and feel greater joy and wonder than they ever afterward remember.
Han söker här, han söker där; han söker i hamnar, han söker i städer, men ingenstans finns det strålande Kadath. Ingen har hört talas om den, inte ens i drömvärlden. Till sist hittar han dock ett spår, och - spoilervarning - det strävas på mot ultima nejder med gudasäten och troner, Nyarlathotep bedriver sitt spel, och det frågas om inte allt är en projektion av något vardagligt. För allt slutar där det började, i Carters hemstad Boston; han vaknar upp och frågar sig ni-vet-vad, men frågan huruvida allt bara var en emotion dribblas effektivt bort av den lovecraftska retoriken, solen lyser på fjärran hustak, och kvar blir längtan, känslan av att ens känslor trots allt är verkliga.
Det är inget simpelt "drömmen finns inte, sätt dig i askan och gråt" man serveras. Nej, det är en resa rätt ner i det undermedvetna, "right into the heart of mankind's dreams". En resa i en värld man sällan ska glömma. Drömlik och fattbar på samma gång, som antytts ovan. Drömmen lever! Symbolismen fungerar!
Storyn är på cirka 120 pocketsidor i den version jag läste ("At The Mountains Of Madness And Other Tales", 1985). Alephs utgåva är på 125 s i stort format. Texten saknar helt kapitelindelning, och detta kan ju verka charmigt och exklusivt och dannt, och man ska såklart inte ändra sånt. Men faktum är att Lovecraft aldrig hann revidera sin text, och här och där märker man det. Vissa episoder är lite poänglösa, som ett besök i någon vacker stad där man bara ser på de märkliga husen och parkerna. "Turistprosa".
För övrigt är denna bok en pärla, av skäl jag redan yppat. Alephs utgåva är en kulturgärning; deras andra HPL-böcker jämte Deltas beredde, kan man säga, vägen för den Lovecraftvåg vi idag ser på svenska: böcker från Bakhåll, Alastor Press och Vertigo. (Alastors bok recenserades häromdagen. Samtliga Lovecraftinlägg på bloggen här.)
12 kommentarer:
Jag håller med om att Alephs utgivning var en kulturgärning av stora mått, men jag tror knappast att de "beredde vägen" för Lovecraft. Den nuvarande Lovecraftvågen kommer sig nog huvudsakligen av karlns renässans utomlands plus det faktum att han sedan nyligen har varit död i över 70 år.
Men jag saknar Aleph. Jag hoppas att Rickard lyckas uppamma entusiasm, tid och kapital att dra igång igen i framtiden. Aleph var en lysande stjärna på himlen.
På grund av en flytt har Aleph rea på diverse udda titlar just nu. Klicka på "Nymodernism" i blogrollen.
Nja, Kadath är inte föremål för Carters vision -- poängen är ju just att Carter inte vet vad det är för stad han drömmer om och därför måste ge sig iväg till Kadath -- som är en ganska dyster onyxfästning på toppen av ett berg långt i norr -- för att fråga gudarna där om de vet.
Johan A: En fråga, varifrån menar du att entusiasmen och motivationen skulle komma? Förutom då att hjärndött följa en viss Anders A:s omdömeslösa nycker och tro det är fritt fram att försöka mobba ut Alephs ägare och redaktör från Alephs egen mailinglista - och sedan bli bittra och hatiska för att redaktören demonstrerar att det givetvis inte är acceptabelt? Det är så korkat det någonsin kan bli...
Jag tror inte att jag vet vem Anders A är, men jag klandrar dig inte för att du har förlorat entusiasmen och motivationen. Jag uttryckte bara en stilla önskan om att den skulle återkomma. Ibland önskar man sig sådant som man inte kan få.
I vilket fall har du, även om du aldrig skulle ge ut en bok till, satt ett avtryck som räknas med den utgivning som du faktiskt hann med.
Jodå, du förstår utmärkt väl vem jag syftar på, d.v.s. en Anders B.
@magister: tack för preciseringen!
OK, Anders B vet jag såklart vem det syftar på. Trist om du känner att hans uppträdanden gör det svårt för dig att vilja driva verksamheten vidare.
Det finns fler sätt att helt medvetet missförstå och misstolka det jag skriver, Jophan. Fortsätt bara, sådant här är ju sf-fans experter på! ;-)
Jag tänker inte försöka lista ut vilka inbillade oförrätter du syftar på. Jag var ute efter att säga att jag tyckte att du gjorde en fantastisk insats med Aleph, och avstår från dina märkliga försök att förvandla det berömmet till ett gräl.
Du får hitta en annan väderkvarn att slåss mot. Lev väl.
Bra, Jophan! ;-)
Medan Johan A pyr i bakgrunden, kan jag passa på att nämna att jag säljer ett ex av Kadath på min blogg. Boken sålde mycket bra när det begav sig men var också mycket dyr och därmed ekonomiskt "knölig" att trycka, så upplagan blev ändå ganska begränsad.
Skicka en kommentar