onsdag 21 april 2010

Blue Öyster Cult


Jag sitter här och drar mig till minnes mytisk metall, ärevördiga gitarrfäktare från flydda dagar. Nu har turen kommit till ett gåtfullt band vid namn BLUE ÖYSTER CULT.

Blue Öyster Cults ursprung förlorar sig i dimman, men låt säga att det bildades i slutet av 60-talet. Sedan, i början av 70-talet, började man spela ute. Man öppnade till exempel för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné, men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog det fart.

Toppen nåddes med "Agents Of Fortune" från 1976, där "Don't Fear the Reaper" blev en monsterhit. Följande skivor gick hyfsat och man spelade på arenor, men 1981 började det vända till det sämre. "Burning for You" och "Joan Crawford" från "Fire of Unknown Origin" lät man i och för sig göra videos till, lågbudgetgrejor som gick en del på MTV, lättsmält metallpop. Till sommaren var det så en illa beryktad Englandsturné. På grund av snorkigt uppträdande fick Al sparken under denna; en roadie fick rycka in och trumma på uppträdandet på Castle Donington, en stor festival kallad Monsters of Rock. Man frågar sig hur denne råddare klarade Als intrikata trummönster, mer invecklat kan det knappast bli; ett slags jazzstil.

Spelningen gick dåligt, soundet var uselt, och till råga på allt fick man en minnesplakett efteråt som tack och adjö efter tio år i branschen. En god tanke kanske, men i aktuellt läge var det droppen som fick bägaren att rinna över; Bloom slog sönder tavlan och hoppade på den, lät den allmänna frustrationen gå ut över denna symboliska gåva...

Det tidiga 80-talet är känt som metallens revansch, hårdrockens återkomst, men för vissa band var detta en svår tid: Slade, Kiss, Thin Lizzy, Uriah Heep, Led Zeppelin - och BÖC. Att det fanns många hungriga band på gång innebar ju också att konkurrensen ökade, och BÖC hade inga nya idéer för tillfället, "vi kunde inte återuppfinna oss som Madonna" sa Bloom. Så 80-talet gick halvknackigt och till slut hade man inget kontrakt, och kvar var endast Bloom och Dharma. Sedan fick man visst kontrakt igen och gjorde några CD:s från 1998 och framåt, och då var även Lanier tillbaka. Draghjälp fick man även av Saturday Night Lives sketch, den med Christopher Walken som producent när bandet ska spela in "Don't Fear the Reaper"; det är härifrån "More cowbell!" blivit ett slagord. Finns på Youtube.

Än idag turnerar bandet skrev Classic Rock 2006, och kanske håller man ännu på 2010. I så fall är det 40-årsjubileum. Man spelar en 70-80 gig per år och är sååå lyckliga. "It' not a bad job" säger Eric Bloom där han ligger utsträckt på sin Harley Davidson, "not a bad job at all."

Pearlmans vision för bandet var "the thinking man's rock band", och det lyckades han med. Och bandmedlemmarna var förvisso sanna intellektuella. En gång kom en journalist backstage och såg dem alla läsa böcker, och trodde att det var något slags påfund:
- What's going on here? Is this a set-up?

- What do you mean? sa Bloom.

- Well, you're all reading books!

- Well, yeah, that's what we do...

(Citat ur tidningen Classic Rock 7/2006)

Relaterat
Kopisten i Babylon
Kyros
Melinas resa

8 kommentarer:

Bellis sa...

Blue Öyster Cult.

Jag måste medge att jag inte har någon uppfattning om dem. Jag har nog nästan aldrig hört dem, trots att jag varit hängiven heavy metal-fan sedan tonåren.

Samtidigt har jag på senare år börjat tycka att det är roligt att söka mig tillbaka till gamla tunga rockband från förr som jag inte tidigare lyssnat på.

Så därför, om du ska rekommendera en skiva av Blue Öyster Cult, som ger en något så när allsidig bild av deras stil, vilken blir det då?

Kör hårt,
Bellis

Anonym sa...

Agents of Fortune, fjärde LP:n. Några höjdpunkter (Dont fear the reaper, Vera Gemini) men också en del lite skvaliga låtar. Lite ojämn sak alltså.

Men bra är också första, självbetitlade plattan.

Men en best of-samling torde nog vara mest att rekommendera, de har hållbara hits från hela 70-talet. En sådan låt som "Veteran Of The Psychic Wars" från 1980 tycker jag är ganska omistlig. (Och "Astronomy" från tredje plattan, "Death Valley Nights" från femte osv.)

/svensson

Bellis sa...

Jag måste medge att jag aldrig har gillat Best Of-samlingar. Någon på skivbolaget har suttit och satt ihop en sådan samling eller så har man samlat ihop bandets största hits, men jag köper hellre det gjutna koncept som ett enskilt album utgör. Så det blir Agents of Fortune nästa gång jag är i butiken och jag återkommer gärna med min åsikt om albumet.

Kör hårt,
Bellis

Bellis sa...

Otur med Blue Öyster Cult. I jättelika butiken Metropolis i centrala Athen har de inte ett enda album med dem. Gruppen har inte ens ett eget fack, varken på classic rock eller heavy metal-avdelningen. I dag blev det ett album med Aerosmith och det nya, förskräckliga med Uriah Heep i stället (där gruppen för *andra* gången gör ett helt album med *nya* och alldeles hemska versioner av sina gamla hits genom decennierna - med andra ord, de har blivit ett coverband på sig själva).

Får försöka köpa Blue Öyster Cult över nätet i stället. Och då är det ju lika bra att ta ett antal album på en gång. Agents of Fortune och två till, som inte är Best of eller live - vad föreslår du?

Kör hårt,
Bellis

Anonym sa...

Rekommendabel är första LP:n, självbetitlad och med ett enkelt, gåtfullt svart-vitt omslag. Lyssna på "Cities On Flame With Rock'n Roll", "Transmaniacon MC", "Then Came The Last Days Of May", "Stairway To The Stars"...

Andra LP:n (Tyranny And Mutation) KAN hoppas över. Känns lite forcerad. Men i brist på annat har den förvisso subtila spår, så som alla BÖC-plattor har.

Tredje är "Secret Treaties" med ett tyskt jetplan på omslaget. Lite ojämn, men med låtar som "Godzilla" och "Astronomy".

Fjärde var "Agents". Femte var "Spectres" med en övervägande radiovänlig stil, inte dåligt så. "Skvalmystik", värd att kolla upp.

"Mirrors" har jag inte hört, den brukar få dålig kritik. "Cultösaurus Erectus" har ball titel och fränt omslag men känns lite lam. Dock är den inte direkt dålig. Detsamma gäller för "Fire Of Unknown Origin" - lätt oinspirerad, men samtidigt med spår som "Veteran Of The Psychic Wars" och "Heavy Metal - Black And Silver".

Alla plattor har den där ojämna strukturen: ytligheter blandas med mästerverk, men ibland visar sig vad som i förstone var en smörsång vara ett gåtfullt universum

/svensson.

Bellis sa...

Vad får jag se när jag återigen är på stora skivbutiken Metropolis, för att köpa en Aerosmith, om inte en lång rad plattor med Blue Öyster Cult?! Anledningen till att jag missade dem förra gången är att det inte sitter någon skylt i facket! Skivorna bara står där, rent allmänt under B, liksom.

Nåväl, Agents of Fortune införskaffad. Nu har jag lyssnat på den en gång, utan att - såvitt jag vet - någonsin förut ha hört Blue Öyster Cult över huvud taget. Snabba intryck efter bara en lyssning:

1) Låter verkligen sjuttiotal. Mycket djupt rotat i sin tid. I positiv mening nostalgifaktor.

2) Ett närmast intellektuellt heavy metal-band, musikaliskt sett. Inte lättköpta lösningar, inte rakt mangel.

3) Inte ren heavy metal, som du ju sagt. Spretar åt olika håll. Många musikaliska riktningar. Kräver nog rätt många lyssningar.

4) Gillar inte huvudsångarens (Eric Blooms) röst särskilt mycket, men gillar att alla i bandet sjunger (som i Uriah Heep).

5) Mina tre omedelbara favoritlåtar på det här albumet: The Revenge of Vera Gemini, Sinful Love och Morning Final, med Tenderloin på god fjärdeplats.

6) På min CD-utgåva finns fyra bonusspår, bland annat Fire of Unknown Origin i originalversion, alltså med helt annan melodi och musik. Fast det säger inte mig så mycket eftersom jag inte hört slutversionen och hur som helst har jag inte lyssnat på de bonusspåren ännu. Ville först få intrycket av originalplattan som enhet, som koncept.

Kör hårt,
Bellis

Anonym sa...

Roliga nyheter, glädjande rik och mångfacetterad impression du bjuder på...!

Det är som sagt ett band med intellektuell tendens, rakt mangel saknas. Det beror inte så lite på trummisen, Al Bouchard är snarast jazztrummis. Väldigt intrikata mönster han får fram.

Sedan sången, detta att alla sjunger. Ja det är märkligt. Alla låter rätt lika men på Agents Of Fortune är det (enligt Wikipedia) Buck Dharma som sjunger The Reaper, Joe Bouchard Morning Final, Al Bouchard Vera Gemini, Sinful Love och Debbie Denise. Och Lanier sjunger True Confessions och Bloom resten (This Aint The Summer Of Love och Tattoo Vampire).

Med andra ord, man sjunger de låtar man själv skrivit. Men denna skiva är som sagt lite spretig just därför, dvs alla bidrog med låtar till visst förfång för en enhetlig känsla. Första LP:n är i så fall bättre, känns mer helgjuten och mystisk. Föga skval på den.

Så att, man får väl hälsa dig välkommen till BÖC-lyssnarnas selekta skara.

/svensson

Anonym sa...

Men herregud, om du gillar hårdrock och ska utforska böc så är det inte Agents du ska börja med. Tyranny and mutation är känd som deras råaste och cultösaurus erectus från 1980 är en återgång till metalrötterna efter att ha flörtat med pop ända sen 1976. Det som genomgående brukar anses vara den bästa skivan är Secret treaties från -74. Om man inte gillar den gillar man inte BÖC. Annars är ett bra väg till en första inblick att lyssna på deras första liveskiva från -75, On your feet or on your knees. Har visserligen fått lågt betyg på allmusic.com men det är helt fel enligt mig eftersom den lyckas fånga den råa och gotiska känsla som omslaget antyder. Och att sedan buck dharma maler på med sina soloslingar genom varje låt till skillnad från studioversionerna gör det till en ren njutning. Dålig inspelning men ge den lite tid.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (140) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)