tisdag 1 mars 2011

Skvalmystiker


Ända sedan begynnelsen har hårdrocken rockat hårt här på bloggen. Den musik som driver Galaxen är tung, metallskimrande rock typ Judas Priest och Iron Maiden. Men idag ska jag inte skriva om dem, jag ska kolla in ett amerikanskt metallband som är rätt besynnerligt: Blue Öyster Cult.

1.

När man idag talar om hippietiden kan man få för sig att allt var blomsterfolk, kärlek och fred. Men så var det inte. Tung musik beledsagade denna era och parallellt med rosenskimmer och frid fanns det rigorism och hårda tag. Jag tänker här bland annat på Sandy Pearlman.

Sandy Pearlman var en sann visionär. Han skrev för hippietidningen Crawdaddy men han var ingen peace&love-fanatiker utan hade mörkare stråk. Han insåg till exempel att Altamont hade förändrat rockens milieu och att det nu krävdes en ny attityd, gärna med ockulta undertoner. Med bandet Blue Öster Cult fick han så en tacksam skara att arbeta med; de hade intellektuell bakgrund, hade gått på college och fattade vad Pearlman målade upp i sin science fantasy-värld. Texterna må ha varit nonsens ibland men det är en god tradition det med, såväl inom som utom rockmusiken: det kallas spontanistisk lyrik. "Beers and barracuda, reds and monocaine"...

Blue Öyster Cult hade annars bildats utan att Pearlman var med. Det var 1967 då man hette Soft White Underbelly. Strax bytte man namn till Stalk Forrest Group och sedan blev det BÖC. Det hela var i alla fall i Upstate New York och sedan flyttade man till The Big Apple, och gruppmedlemmarna var Al Bouchard, trummor, Buck Dharma, gitarr, Allen Lanier, keyboards, Joe Bouchard, bas och Eric Bloom på sång. Bloom blev för sin del bekant med grabbarna 1968, han var en ball typ som gärna fick hänga med dem, en budotränande sf-läsare och MC-kille. Dessutom ägde han en van vilket blev avgörande för hans värvning till bandet: man behövde den för att frakta instrumenten i.

Gruppen bodde i ett hus och man repade i källaren. Vid den här tiden kom journalisterna Pearlman och Richard Melzer med i bilden. "It was a real hippy kinda scene" (säger Bloom i artikeln "Reaping the Benefits" i Classic Rock 7/2006):
Meltzer and Pearlman were writing, and there were piles of manila folders full of lyrics lying around, so everyone was taking these piles of lyrics and writing music to them. And that's how the band really started.

Det låter som en kreativ miljö, ett skönt plejs. Relativt ovanligt också detta med texten som föregår musiken, texten brukar ju ofta skrivas efteråt.

Pearlman hade för sin del idéer om scenbilden, hur bandet skulle presenteras. Alla skulle från början ha haft alias som "Buck Dharma" (som egentligen hette Donald Roeser), men det där föll bort av olika skäl. Al skulle till exempel ha hetat "Prince Omega" och han gillade monikern, men det var inte menat att hända. Man var inte Kiss. En del smaklösa kläder och S&M-attribut präglade också gruppen, men till slut la man av allt det där och klädde sig tämligen normalt (se baksidan på "Spectres"). Kvar blev endast Blooms läderoutfit som Pearlman sa han skulle skaffa; det må ha gjorts på en bögaffär, men å andra sidan hade ju Elvis '68 och Jim Morrison också varit läderrockare så det var en gammal fin tradition vid det här laget.

Man började spela ute i början av 70-talet. Man öppnade för The Byrds och Mahavishnu Orchestra på sin första turné men allt lät uselt. Man var tvungna att tänka om helt och hållet. Basisten Joe Bouchard ska ha varit en samlande kraft vid den här tiden. Man måste sätta mer edge på materialet och det gav resultat; den första plattan från 1972 låter proffsig, det är fart och fläkt och ljus och skugga. Strax före utgivningen blev man erbjudna att vara förband åt Alice Cooper och därifrån tog allting fart.

2.

Man drabbade alltså skivköparna med sitt första opus 1972, en eponym (= "självbetitlad") LP som angav tonen med förstaspåret "Transmaniacon MC". Producenten Sandy Pearlman skulle säga att detta var ljudet av Altamont invävt i rockmusik, och det stämmer nog: en låt som fångar tidsandan, en lite ödslig, ödesmättad sak med tuff text. Typiskt nog finns smöriga låtar här också som "Then Came the Last Days of May", vilket hädanefter känntecknade gruppen: dels massiv goth-rock, dels skönt radioskval. Pearlmans vision om ett amerikanskt Black Sabbath må ha varit en ledstjärna, men jämfört med denna grupp var man lite mer kommersiella, lite mer varierade kanske. Nåväl, det är omöjligt att jämföra de tu, båda grupperna är ikoner i min kammare.

"Screams" och "Cities on Flame (With Rock 'n' Roll)" smyckar B-sidan på första LP:n, suggestiva saker. Den senare låten blev en smärre hit: en veritabel brännkyrka med läckra rytmer av Albert Bouchard, trummisen som var gruppens musikaliska drivkraft. "The Workshop of the Telescopes" fullbordar den mystiska atmosfären, jämte det gåtfulla omslaget av Gawlik: portar mot intet, järnväg mot oändligheten. Men sistalåten "Redeemed" förstjänar också att nämnas: ljuvaste radiopop. Blue Öyster Cult var skvalmystik, varken mer eller mindre.

Andra LP:n är en liten svacka, man försöker spela hårt och snabbt men det blir lite lättviktigt: "The Red and the Black" (omgjord "I'm On the Lamb But I Ain't No Sheep" från första LP:n) och "Hot Rails To Hell". Men så finns här förstås även "Wings Vetted Down" och "OD:d on Life Itself" som visar på bredden, på förmågan att ro även i lugna vatten. Tredje LP:n "Secret Treaties" är minnesvärd för Ron Lessers omslag med en Messerschmitt 262 med Kronos-symboler på vingarna. Planet ifråga får sig (tyvärr) också en låt tillägnad. Det är plastrock à la "Godzilla", kitsch på gränsen till det löjliga. Effektsökeri.

Bästa låten här är "Astronomy": ett pianointro leder oss till laid-back, patosfylld sång av Bloom, "it's the nexus of the crisis / and the origin of storms" etc leder oss till elgitarrens riff, tempoökning och fler gåtfulla rader, det är elegans och mystik och slutligen refrängen: "Astronomy... astronomy... astronomy"...

In alles var "Secret Treaties" ingen typisk tredjeplatta, inget mediokert verk Den hade många pärlor som exempelvis "Subhuman" och "Flaming Telepaths", subtila saker svåra att karaktärisera. Nästa skiva var "Agents of Fortune" 1976. Dess enda fel är ett lite splittrat intryck: varje gruppmedlem bidrog med egna låtar, man funkade inte riktigt som grupp. Och den sedvanliga mixen skval och mystik kan förbrylla lite. Trots det bör såklart varje svensk äga denna platta med tanke på numren "This Ain't the Summer of Love", "Don't Fear the Reaper" (more cowbell!), "Vera Gemini" av Albert Bouchard och Patti Smith (med den senare i duett med Eric Bloom), "Morning Final" och "Tenderloin". Glänsande poprock, syntläcker topplistemusik, vass gitarrock och suggestiv do-wop: snacka om att spränga gränser. Man anar bilden av ett amerikanskt Queen snarare än ett dito Black Sabbath.

"Spectres" från 1977 är lugnare, siktar in sig mer konsekvent på radiosoundet. Alla skivor från och med nu tycks göra det, man lägger bara in någon tuff rocklåt här och där. Ändå funkar det, man har förvisso skicklighet som musiker. "Nosferatu", "I Love the Night" och "Death Valley Nights" från detta 1977-opus är fulländad "Adult Oriented Rock", smörpop, softrock.

3.

1980 kom den hyllade "Cultösaurus Erectus"; den har ett lyckat namn och ett fränt dinosaurieomslag, det ska erkännas, men annars vet jag inte vad som är så bra med den. Stilen från "Spectres" upprätthålls, och nämnvärda är de patosfyllda "Divine Wind", "Deadline" och "Unknown Tongue". Annars är det tendens till gubbrock. Efterföljaren "Fire of Unknown Origin" från 1981 gillar jag på grund av dess snygga omslag (en målning av den där musselkulten bandnamnet antyder), en snygg bacover också, men bland låtarna är det särskilt en låt som bör nämnas: "Veteran of the Psychic Wars" av Michael Moorcock.

Om denne författare har jag skrivit under etiketten "sf-man minns" ("Multiversums mytolog"), och den text han levererat till denna låt är en perfekt illustration till Eternal Champion-serien. Den säger mer om Elric och gänget än hans "Black Blade" på föregående plattan. Med synttoner som lägger en spektral bakgrund, ett ekofyllt gitarrsolo och ödemättad sång försätts man direkt till Multiversums nejder:
You're seeing here a veteran
of a thousand psychic wars,
my energy's spent to the last
and my armour is destroyed.
I'm young enough to look at
and far too old to see,
all my scars are on the inside...

Temat är självömkan, ingen frälsning finns, allt bara fortsätter; en filosofi jag inte skriver under på idag för man kan ändra sitt liv med viljan, otroligt men sant. Men för att beskriva en känsla av ödslighet, titaniska makter och förfall är denna låt perfekt. En klassiker.

En epilog för gruppens karriär blir för mig "Imaginos" av Al Bouchard från 1988. Denne hade egentligen lämnat gruppen då, men skivbolaget kallade detta samarbete med diverse musiker under Bouchards ledning för "Blue Öyster Cult", och varför inte. "Astronomy" finns med, det är Pearlman-texter och det är invecklad sf-intrig, och det funkar rätt bra även om idén bakom plattan förfuskats med fel låtordning. Bra platta för den som gillar den gåtfulla sidan hos gruppen. Men en ren skvallåt finns förstås också: "Del Rio Song"; hyllning till porrmadamen Vanessa del Rio?

Musiken på "Imaginos" är pampig och spännande. Ett 70-talsaktigt konceptalbum mitt i sena 80-talets glam-och-glamourvåg. Diggare av fantasymusik, av rock med litterär bakgrund har här ett äventyr som väntar.

BÖC:s texter
BÖC = Spinal Tap?

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)