fredag 15 april 2011

Subjektivitet är sanning


Härmed ett inlägg om diverse filosofiska samband. Jag börjar med att titta lite på Castanedas roll och övergår sedan till att citera ur en bok jag skrivit, allt för att roa er mina kära läsare. Pdf:en till denna "Till Smaragdeburg" finner du här, fritt nedladdningsbar.

Objektivitet kan nog vara bra, attityden att man som vetenskapare iakttar en oberoende verklighet. Det kan lära oss en del om naturen och naturlagarna, kan sätta oss i stånd att bygga maskiner och kryssa nerför motorvägen sjungande "roll on down the higway". Men när det gäller ens egen plats i världen, ens relation till makterna, ens moral och etik - då har objektiviteten ingen plats. "Man kan inte skapa moraliska system för att slippa vara god" sa T. S. Eliot.

När det gäller ens frälsning, sökande på svaren som Vem är jag, Vadan och Varthän, då är det bara subjektivitet som funkar. Carlos Castaneda fick lära sig det den hårda vägen. Han var också lite trögfattad. Han var en inbiten akademiker, en antropolog som råkade bli lärjunge till en gammal magiker vid namn Don Juan, och i processen ställde Castaneda alltid fel frågor - frågor som om vissa magiska skeende han upplevde var objektivt bevisbara. De var det inte ety "subjektivitet är sanning" som Kierkegaard sa.

För ens privata plats här i världen måste subjektivitet till. Men även vetenskapen, den där objektivitet kan funka som jag sa inledningsvis, måste man erkänna subjektivitetens roll. Om detta skrev jag nämligen i "Till Smaragdeburg" (2010). Pilgrimen som är på väg till Smaragdeburg möter på vägen vetenskapsmannen Ancyra, glatt forskande i sitt labb i ett bönfält. Man inleder ett samtal om vetenskapens natur. Ancyra är en annorlunda vetenskapare i det att han har fromhet, han tror sig inte vara Världens Herre bara för att han bär vit rock och jobbar i ett labb. Han tror inte på vetenskapen som frälsningsväg. På väg till ett pentry säger Ancyra till Pilgrim (s 47 ff):
– [A]lla mina kolleger hävdar ju vetenskapens supremat, tror på vetenskapen i sig. Metafysiskt om något! Själv säger jag som Jowo [Johann Wolfgang von Goethe]: vetenskapsmannen ska inte vara naturens herre och mästare, utan dess ödmjuke tjänare.

Jag [= Pilgrim, berättaren] nickade igenkännande... och sa:

– Vetenskapsmannen som präst, som tempeltjänare.

Min värd nickade och började ordna kaffe åt oss. Medan vattnet kokade sa han:

– Man måste söka något mer än materien. Materien har ingen egen existens, den har bara en tendens att existera. --- Den sanna verkligheten är andlig och immateriell. Jag vill gå bortom det materiella, finna det andliga bortom de fysiska fenomenen.
Finna varats sanna natur genom experiment.

– Hur går det då?

Ancyra hällde vatten i två koppar med snabbkaffe. Jag tog den ena, rörde om och satte mig vid ett bord med röda stolar. Formgjuten plast.

– Hur det går? sa min värd. Andra har förvisso gått denna väg före mig. Bells teorem, de Broglie och allt det där. Men det viktigaste är att komma bort från reduktionism och nihilism, sluta förklara högre strata med principer som gäller för lägre. En levande organism är till exempel inte bara en hög med atomer, inte en massa slumpvis hopfogade organ; något högre styr
detta, livet är inte reducibelt. Om bara mina kolleger kunde förstå detta!

– Var är de då?

– Vilka?

– Dina kolleger.

– Ja, inte är de här inte..., sa Ancyra, blickade menande omkring sig och drack av sitt kaffe.

– Så detta är din exil? Ett labb i mitten av ingenstans?

– Så kan man se det. Men jag har ju trädgård och odlingar, inte sitter jag i sjön direkt.

Genom fönstret såg man en del av den trädgård som omgav huset. Närmast reste sig höga stänglar, antagligen bönväxter.

Så låter samtalet mellan Pilgrim och Ancyra. Men det har bara börjat. Man fortsätter pejla ontologins djup, Ancyra preciserar vad för slags vetenskapsman han är. Han vill slå en bro mellan objektivitet och subjektivitet, mellan naturvetenskap och mystik:
– Alla vetenskapsmän är metafysiker, sa Ancyra. Alla är en gnutta mystiker och intuitiva, men ingen erkänner det. Till exempel: vi tänker, vi ägnar en stor del av vår tid åt tankeverksamhet, och tänkande är till sin art en esoterisk verksamhet. Den är inte exoterisk, kan inte påvisas genom något yttre, det där som vetenskapen sägs bruka sträva efter. Vidare så är materien ett slags vågrörelser, i sin art något abstrakt, men vi ser materien som materiell bara för att vi själva består av dylika vågor. Men materien har ingen beständighet, ingen objektiv existens; ”världen är vår föreställning”, utan iakttagare skulle den inte finnas. En iakttagare behövs för att realisera universum. För varför finns någonting överhuvud taget? Jo, för om ingenting fanns skulle ingen kunna ställa frågan...

Det gick runt för mig [berättar Pilgrim], detta var psykedelisk vetenskap om något. Jag ställde ner kaffekoppen, andades ut, tog ett djupt andetag och samlade mig någorlunda – och mindes att jag varit inne på dylika tankegångar förr med ledord som korrespondens, fogpunkt och liknande.


– Är du möjligen en sån där legendar, sa jag, en sån som ”måste sätta sig in i fjorton obergipliga ting före lunch”...?

– Hm? sa min värd. Ja, det är jag nog, ha-ha...

Han återupptog genast sitt idémässiga bombardemang:

– Vad är en människa? Ingen vet; den sedvanlige vetenskapare som tror sig veta det ljuger. Handen som griper kan inte gripa sig själv, förståndet som försöker förstå kan inte förstå sig själv.

– Stämmer, sa jag.

– Nog finns det objektivt påvisbara fenomen, sa mannen, som magnetfält, gravitation och adhesion, men med empiri kan man inte förklara allt. Man kan inte bara betrakta naturen som ett objekt, man måste också erkänna att den är ett subjekt. Ett levande väsen.

– Moder natur...?

– Exakt.

"Detta var don Casta i vetenskaplig form: jorden lever, yttrat av en man i vit rock i ett vitt labb" reflekterar Pilgrim därnäst, för tidigare i romanen har han mött en gåtfull man boende i ett tempel: Don Casta. Denne är min version av Carlos Castaneda, med namnet en synkopering av "Don Juan" samt "Casta(neda)". Don Casta får stå för magin i denna värld, för ohejdad subjektivitet och intoning. Ancyra åter går en medelväg mellan intoning och empirism, mellan subjektivitet och objektivitet.

Så man kan behöva både Castaneda och vetenskap, både en mystiker i ett tempel och en vitrockad man i ett labb. Detta är "Till Smaragdeburgs" credo.

Men låt oss se vidare på vad den gode Ancyra har att säga! Det är några nyanser kvar av dikotomin subjektivitet-objektivitet att belysa:
Vi hade druckit ur men Ancyra ordnade påtår. Sittandes igen med fulla koppar sa han:

– Objektivitet är något mina kolleger ständigt bröstar sig med, något som gör dem till smygmetafysiker, till uttolkare av varats sanna natur. Det är myten om iakttagarens ofelbarehet trots att de någonstans vet att ”man inte kan iaktta något utan att delta”. Själv erkänner jag detta axiom, jag erkänner min subjektivitet; jag är bara ett varande i varat liksom de fenomen jag iakttar. Jag närmar mig naturen inte som herre och mästare, som sagt, utan som deltagande subjekt. För den skull är jag inte flummare, jag anlägger ju vetenskapliga metoder när jag väl iakttar, men med vetskapen att jag aldrig kan nå själva varat. Eftersom jag bara är ännu ett varande i varat, ”just another brick in the wall”...

– Pregnant liknelse, sa jag. Ancyra nickade, smuttade på kaffet och sa i docerande tonfall:

– Det finns ingen objektivitet, ingen privilegierad, evig och neutral utkikspunkt. Vi kan inte undkomma varat, vi vederfars alltid dess verkningar. Vi växelverkar med det och spelar med det men vi kan inte spela ut oss mot det. Det finns inget urverksuniversum vi kan pilla med, ta isär och sätta ihop. Den bilden är död sedan länge men många av mina kolleger fortsätter använda den som om inget hade hänt. De behåller den omedvetet.

– Inga kausala tvångsförlopp, fortsatte han, inget maskinkosmos. Det finns fält och strukturer, strålning och vågrörelser; det finns nivåer av verklighet. Det finns en värld att upptäcka, en värld vi skapar gemensamt med Den Store Anden.

Ancyra hade fått in överväxeln. Han såg på mig med lågande blick och sa:

– Allt är en dans, en enda stor tanke; du och jag och cellen, atomen och stjärnan, ja allt är delar av helheten! Vi kan inte sätta oss över dessa medfenomen, dessa medexistenser i varat. Man kan inte iaktta utan att delta, man måste erkänna sin subjektivitet – och erkänna att helheten är fascinerande! Man måste kunna känna förundran utan att för den skull bli ovetenskaplig. Ty denna känsla av under är bara förstadiet, för när man väl erkänt undret är det bara att koppla på all vetenskaplig objektivitet man är mäktig, när man nu iakttar sina stjärnor, atomer och sjögurkor eller vad det är.

Det sista resonemanget, det om "subjektivitet följt av objektivitet", hur vetenskapsmannen först erkänner att han blott är ett vara i varat jämte de fenomen han undersöker, detta har jag fått från Hugo Fischer, en tysk som kände Ernst Jünger. Fischer försökte i sin "Die Aktualität Plotins - über die Konvergenz von Wissenschaft und Metaphysik" (1956) slå en bro mellan metafysik och vetenskap, visa på att all så kallad objektiv vetenskap ändå behöver metafysik, behöver utsagor om verklighetens natur, utsagor man inte kan nå på objektiv väg, bara spekulativ. Min Ancyra i "Till Smaragdeburg" har lånat drag av Fischer samt av David Bohm, Paul Davies, James Jeans och andra smarta män som insett subjektivitetens sanning, som vistats i gränslandet mellan sett och osett.


Vad gäller Castanedas böcker, låt säga de tre första eftersom de avbildas här ovan, så är de god läsning för den objektive fanatiker som vill lära sig vad subjektivitet är. Man förs in i magins värld via den stockdumme Castaneda som inte släpper sin objektivism frivilligt. Mer läsvärd blir kanske Castaneda en bit in i serien med "The Second Ring of Power" och "The Eagle's Gift" men de tre första böckerna kan vara en nödvändig stege för att nå det sublimas nivåer. Dessa tre första heter "The Teachings of Don Juan" (1968), "A Separate Reality" (1971) och "The Road to Ixtlan" (1972). "Till Smaragdeburg", den roman jag gav ut förra året och som jag citerat ur här, läser du mer om här.

2 kommentarer:

Perra J sa...

Det är bra, det här!

En stor del av det jag själv skriver om handlar om sådant här. Objektivitet versus subjketivitet, hur allting en gång bottnade i konflikten mellan katolska kyrkan och vetenskapen.

I grunden handlar det om föresatsen att TA AVSTÅND FRÅN, för se det som är "verkligt".

Tro, tankar, vidskepelse, känslor, drogs över samma kam som religion. Därför har vi idag denna separation mellan subjektivitet och objektivitet. Och det är så oerhört laddat.

Den objektiva verkligheten har nu blivit ett koncept, på ett avstånd från oss själva, isolerat från oss själva, bara därför att vetenskapen ville ta avstånd från religionen.

Och både religion och vetenskap har med tiden utvecklat sina egna interna versioner av samma konflikt!
Inom religionen har vi de som vill se den SANNA läran och ta avstånd från det som är "hädisk" - vi får bokstavstrohet.

Inom vetenskapen har vi nu alla de som vill renodla den objektiva verkligheten och totalt ta avstånd från ALLT annat - vi får materialism.

Materialister och religiösa bokstavstroende är samma slags folk. Jag har debatterat med bägge grupper, de uttrycker sig likadant, följer samma tänk. De saknar förmåga att se helhet. De fragmenterar. De är helt fast i dualism. De är samma folk, men kan aldrig komma överens.

Svensson sa...

En välbekant konflikt, dock tror jag den kommer att lösas snart. Det får väl komma något slags brytningstid, någon jättekris som river upp den konsensus som råder - konsensus om vetenskapens saliggörande inflytande.

Vi behöver vetenskap även i framtiden men då med öppenhet mot metafysiken, som David Bohm, James Jeans och Paul Davies visat. Idag råder rena beröringsskräcken mot metafysik och ontologi, trots att vetenskapen själv ägnar sig åt metafysiska utsagor när den hävdar att endast den, vetenskapen, ger en bild av det sant varande.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)