fredag 3 juni 2011

Egenheter i den jüngerska stilen


Jag gillar Ernst Jünger. Hans böcker kommer alltid att vara hälsokällor för mig. Dock kan man ha sina reservationer.

"L'homme et la style c'est la même" heter det. Mannen och stilen är oskiljaktiga. Fallet Jünger är för sin del omöjligt att bena upp utan att man anmärker på stilen. Och en aspekt på Jüngers stil är känslan av kontroll. Det är korta meningar (bra att lära sig tyska på kanske, hans lakoniska stil är lätt "otysk") där tanke och associationer inte tillåts löpa iväg alltför vilt. För den skull är det inte rent pedanteri, han kan förvisso förena disparata element i nya synteser, men känslan av nykterhet, vakenhet och spärrar mot diffusa utmarker finns där alltid.

Ett annat exempel på kontrollnojan är att Jünger ofta bearbetat sina texter i efterhand. "I stålstormen" av idag skiljer sig på många punkter från de första utgåvorna, och vad vi idag kallar krigsdagboken har sett olika varianter genom åren - vilket är ett slags bedrägeri, för dagboken som form bygger på att man skriver och publicerar och sedan låter det vara, annars blir det ju historieförfalskning. Men Jünger sätter stilen högt och vill polera den tills den skiner. Essäsamlingen "Das abenteuerliche Herz" såg även två skilda utgåvor inom loppet av tio år. Revidierungsmanie har någon kallat det hela.

Sedan har vi något vi kan kalla domarrollen. I "Eumeswil" talar Jünger om "historikerns smärta", den skriande ångest denne kan känna över alltings förgänglighet, över tystnaden hos gångna släktled och tigandet hos gamla ruiner. Samtidigt sägs att historikern ska vara en domare: partilös ska han sitta vid sin pulpet och döma alla som passerar revy. Då vill jag hävda att den smärta och ångest det rör sig om är specifik för Jünger; vi kan alla känna gripenhet inför historien, men den smärta Jünger nämner torde vara den som uppstår hos en som dagen lång placerat in allt i fack, en som klassat och dömt alla historiska personager han mött och som därmed tror sig kontrollera hela scenen, hela historien från Hedenhös till idag.

Men tomheten består. "Men jag då? Vad ska jag göra med min ångest?" frågar sig domaren när han lagt av sig kappan - och detta vill jag mena är den "historikerns smärta" Jünger talar om, vilket bara är bondångest av sedvanligt, personligt slag. Men han erkände aldrig någon ångest den gode Jünger. Låt vara att sakprosan är fri från detta, det hör till saken (det blir skrymteri att säga "idag har jag ångest" i sin dagbok) - men romanerna med sin metalliska högglansprosa blir ibland lite tomma, det filas och putsas på utanverket medan en råare, mindre bearbetad stil ibland hade varit effektivare.

Ta bara "nedstigningen i underjorden" i Heliopolis; med narkotiska medel ska mötet med mörker och nihilism gestaltas, men det hettar aldrig till. Här lider kontrollstilen skeppsbrott; att släppa efter litegrann och låta spelet spela sig själv hade varit effektivare, men Jünger var oförmögen till sådant.

"Jünger är en domare" sa en kritiker, "han tror sig vara den tyska metafysikens sista domstol. Hans tolkning av metafysiken ska vara den enda giltiga." Detta citerades av Bo Cavefors i en SvD-artikel 1987, och det visar på fler nackdelar med Jüngers stil, ja hans sätt att vara. Likt Fredrik den store resonerar han aldrig, nej stenstilen kräver tvärsäkra utlåtanden om allt och alla - inklusive ontologin, varmed full kontroll över hela universum uppnås med ett penndrag. Visst är samma stenstil effektiv när Jünger har alla hästar i stallet, när han får bitarna att falla på plats - men nackdelarna må framhållas.

Jünger är en kontrollfreak, en stiltyrann. Det är författaren som diktator över sina ord och tankar. Inte för att Jünger själv var omedveten om problemet. Någonstans säger han till exempel: "Den gode stilisten. Jag ville skriva 'jag handlade rätt', men jag skrev 'jag handlade orätt' eftersom det lät bättre". Voilà etik som estetik i ett nötskal, och visst finns andra exempel på hur stil och moral korresponderar i Jüngers verk; "På marmorklipporna" är ett exempel. Men kanske insåg han själv med tiden att "den tuktade koturnprosan" hade sina nackdelar, för efter "Heliopolis" 1949 skrev han i en sakligare stil. Hans prosa var därmed inte fri från alla sina avarter, men ingen kan å andra sidan hoppa över sin skugga. Som han förresten själv framhållit.

Relaterat
Heliopolis
På Marmorklipporna

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)