lördag 4 juni 2011

I detta inlägg berättar jag om Doolittleraiden, en smärre krigsoperation 1942 då man bombade Japan med plan som lyfte från hangarfartyg


Här ska det handla om Doolittleraiden. Detta var som namnet antyder en raid, en smärre flygoperation mot Japan 1942. Namn har den fått av chefen för det hela, Jimmy Doolittle.


1.

Konkret gjorde Doolittleraiden föga skada. Några bomber föll över Tokyo och andra städer och någon ”kainitisk förstörelse” var det inte frågan om – men psykologiskt var det hela en chock för japanerna, i det att deras heliga luftrum invaderades av bombplan som ostörda kunde fälla bomber över Solgudinnans Rike. Doolittleraiden har namn efter den dåvarande överstelöjtnanten i flygvapnet James Doolittle – och förutom den psykologiska dimensionen så fick denna operation långtgående effekter: den bidrog förmodligen till att kalla hem en japansk flotteskader från Indiska oceanen, bidrog till att japanerna riktade blickar mot Stilla Havet igen och ledde därmed till slaget vid Midway, som var fatalt för japanerna.

Men vi tar det hela från början. Det var nyåret 1942 och amerikanerna hade inte skäl att vara glada. För det första låg större delen av pacifikflottan sänkt i Pearl Harbor på Oahu, Hawaiiöarna. För det andra var den egna besittningen Filippinerna i Ostasien isolerad, och den amerikanska armén där kämpade mot överlägsna kejserliga invasionstrupper. Slutligen var hela Ostasien på väg att erövras av japanerna. Så var läget, men en sak kunde man glädjas åt: man hade sina tre hangarfartyg i behåll, Hornet, Enterprise och Yorktown. Detta gav en person på flygstaben en idé, en idé som gick ut på att man skulle bomba Tokyo med B-25-Mitchellplan som startat från hangarfartyg, cirka 400 sjömil från kusten. Efter fullbordat uppdrag skulle planen landa i Kina, i nationalistkontrollerat område, och besättningarna skulle omsider via Indien kunna ta sig tillbaka till USA på ett eller annat sätt. Det djärvaste i denna djärva plan var att låta de landbaserade B-25:orna starta från hangarfartyg. Var det ens möjligt?

Flygvapenchef var vid denna tid Henry Harley ”Hap” Arnold och han nappade direkt på planen. Snart fick man även presidentens godkännande: denne gillade allt som hade med flyg att göra, ett behändigt krigsvapen som inte innebar insättande av massor av marktrupp. Insättande av marktrupp var politiskt känsligt, då som nu. - Mannen som sattes att leda operationen blev flyghjälten Jimmy Doolittle, och i början av mars 1942 hade han rekryterat sina besättningar. Det var 140 man ur 17:e bombeskadern, samtliga frivilliga, och man samlades vid basen Eglin Field i Pensacola, Florida. Doolittle höll en genomgång för sina mannar, under vilken han sa att det hemliga uppdrag de tagits ut till var synnerligen farligt – så om någon ville backa ur i detta skede så var det OK. Men, mirabile dictu så ville ingen dra sig ur, alla ville vara med.

Man skulle använda B-25:or, North American Mitchells, tvåmotoriga, midvingade plan döpta efter Billy Mitchell. Denne Mitchell kom under mellankrigstiden med idéer som kan sägas ha legat till grund för uppdraget: bombflyget har strategisk verkan, bombare kan vinna krig. B-25:an hade normalt en startsträcka på 500 m, men nu skulle man lyfta redan efter 170 m; detta skulle gå genom att fälla ner landningsklaffarna och ge full gas. Man övade även nattflygning samt bombning från låg höjd. Än var uppdragets mål hemligt för besättningarna; man visste inte ens att man skulle starta från hangarfartyg. – Planen utrustades med en extra 300 i bensintank överst i bombrummet, samt en 200 l tank där ksp-tornet på ryggen normalt var placerat. Vidare togs de avancerande Norden-bombsiktena bort och ersattes av enklare – en gardering ifall något plan skulle hamna i japanernas händer – och man lät skydda vingarnas framkanter mot nedisining genom att dra varmluftsledningar där, ett slags gummikanaler. Värmen var spillvärme från motorernas kylsystem.

Allt var hemligt: Doolittle pendlade för sin del till Washington under övningsprogrammet, han måste åka tåg för att hämta sina order, för telefonen kunde vara avlyssnad. Annat som han gjorde i Washington var att ordna med mottagandet i Kina; Japan höll landet besatt sedan 1937, i första hand kustregionerna, men i inlandet härskade här och där Chiangs nationalister som var USA:s allierade. Planen var ju att B-25:orna efter att ha bombat Tokyo skulle landa i nationalistkontrollerat område; flera små fält prickades in för denna manöver, fält där planen skulle tankas för att sedan flyga vidare till Chungking, Nationalistkinas huvudstad. Väl där skulle besättningarna anses säkra, för USA hade ett flygfält där som användes för skeppande av materiel från Indien till Kina. Från Chungking skulle man alltså flyga till Indien och därifrån via Afrika ta sig hem till Staterna. Som det skulle visa sig var det ingen B-25:a som klarade sig ut denna väg, som flög för egen maskin ända till Indien; man antingen störtade, tillfångatogs eller internerades, eller tog sig från Kina landvägen till Indien.



2.

Det var alltså tidigt år 1942. USA planerade och förberedde en bombraid mot Japan: att starta från hangarfartyg med B-25-bombplan. Man samlade styrkan, 16 plan med besättningar, tränade och övade. Den 25 mars 1942 ombaserades så styrkan till McClellan Field i Sacramento, Kalifornien. Efter ytterligare träning flög man till Alameda vid San Franciscobukten, där man vid landingen fick syn på hangarfartyget Hornet där det låg förtöjt. Först nu började man förstå uppdragets natur, varför man övat korta startsträckor till exempel. Sedan planen landat, 16 stycken, togs dessa ombord på fartyget; de måste stå på däck och nästan halva däcksutrymmet upptogs därmed.

Nästa dag, den 1 april, var man ute till havs. Nu fick besättningarna veta att man skulle bomba Japan: Tokyo, Yokohama, Osaka, Kobe och Nagoya närmare bestämt, strategiskt viktiga städer. Men fick också veta att efter bombningen skulle kursen sättas mot sydväst, för att omsider landa på vissa kinesiska fält för tankning och vidare flygning till Chungking i Sechuan. Planen skulle lastas med tre 250 kg bomber och en brandbomb; naivt trodde man att Tokyo skulle övertändas om bara sju av dessa brandbomber träffade, staden hade ju så många rispappershus, men verkligheten blev en annan, det brann inte alls som man väntat. Vidare fick besättningarna order att bomba flygplansfabriker, järnverk och oljecisterner – men ej det kejserliga palatset i Tokyo, det var helig mark. Besättningen på varje plan var annars pilot, andrepilot, navigatör, bombfällare och aktre ksp-skytt. Varje flygare fick som specialutrustning en pistol i kaliber -45, en jaktkniv, proviant och morfin.

I gryningen den 18 april befann sig Hornet cirka 800 sjömil från Japan. Då siktades man av en japansk patrullbåt. Den sänktes snabbt av Hornets eskorterande jagare, men detta påverkade ändå bombuppdraget. Risken fanns nämligen att båten hunnit rapportera hem om den fientliga styrkan, så man beslöt sig för att starta omedelbart. Ursprungsplanen hade varit att starta på eftermiddagen den 19 april, flyga in över städerna och bomba dem i mörkret, flyga vidare genom natten och landa i Kina i gryningen; eftersom man nu måste flyga en sträcka som var 400 sjömil längre fick varje plan fem extra 25 l dunkar.

Det hela var ett stort vågspel och med den japanska patrullbåtens uppdykande hade allt blivit ännu svårare, men man gav inte tappt. Det var dags att starta och först iväg var Doolittles plan. Han varvade upp motorerna, släppte bromsarna och satte fart längs däcket med en för tillfället målad syftlinje som hjälp, och just som Hornet för full maskin stod på toppen av en våg lyfte planet. Det var tungt lastat och hade bara några meter till godo till havsytan men Doolitle hade spaken i magen och fick omsider B-25:an att stiga. Folk på däck såg hur planet nästan hängde i propellrarna. Väl uppe i höjd gjorde Doolittle en gir, cirklade några varv och fortsatte i skeppets gångriktning – för Halsey, fartygschefen, hade som orienteringshjälp satt skeppets kurs på Tokyo. – Alla plan startade lyckligt, och nu var det bara att glömma formeringsflygning eftersom starten varit så bårdstörtad; man flög en och en, det var every man for himself. Vid vanliga uppdrag gick man upp och cirklade ett tag tills alla samlat sig och satte sedan kurs på målet, som en oövervinnelig armada i Guilio Douets anda.

Ut över Stilla havets öde vidder styrde maskinerna, grönmålade och med det gamla USAAF-emblemet på vingar och kropp, det med en vit stjärna på blå botten och en röd prick i mitten; senare fick denna variant överges eftersom den röda pricken tenderade att förväxlas med den japanska Hin-no-maru, ”den uppstigande solen”. Doolittle flög för sin del i vågtoppshöjd, cirka sju meter över vattenytan. Marschfarten var relativt låg. Klockan 13.30, efter cirka fem timmars flygning, siktade man japanska kusten; så följde lite navigerande för att hitta till huvudstaden, ett successivt följande av dalgångar tills man nådde rätt dal – och det sägs att Doolittle slog till mot Tokyo i ett psykologiskt intressant ögonblick, nämligen just då en radiosändning på engelska försäkrade lyssnarna att Tokyo aldrig skulle kunna bombas. Säkert är i alla fall att Doolittle vid sin anflygning bland annat lågsniffade över en idrottsplats; en baseballmatch som pågick måste avbrytas. Vad gäller denna sport så hade japanerna varit entusiastiska baseballspelare sedan seklets början, då sporten introducerades av amerikanerna. – Doolittle fällde sina bomber, inklusive brandbomben, över fabriker och lagerbyggnader. På tillbakavägen gick han rakt över ett fält fullt med övningsplan, och han beklagade vilt att han inte hade fler bomber att fälla, det vill säga svor som en borstbindare över detta oblida öde...

Doolittle flög sedan till Kina, man övergav planet genom att hoppa och sedan landade besättningen var för sig. Mer om detta i nästa stycke. Där berättar jag även om hur raiden i stort förlöpte och vad som hände med alla 16 plan.



3.

Vi såg alltså nyss hur Jimmy Doolittle flög in över japan i sitt plan. Han fällde sina bomber, inklusive brandbomben, över fabriker och lagerbyggnader. På tillbakavägen gick han rakt över ett fält fullt med övningsplan, och han beklagade vilt att han inte hade fler bomber att fälla, det vill säga svor som en borstbindare över detta oblida öde...

När man flög in över kinesiska kusten rådde storm, men man flög över den. Klockan tio på kvällen övergav besättningen planet genom att hoppa fallskärm, och man befann sig då över vänskapligt territorium. Nästa dag, efter att ha sovit i en dikesren med fallskärmen som täcke, började Doolittle gå för att strax komma till en by. I denna by fick han veta att om han valt en något annorlunda väg skulle han ha fallit i händerna på en japansk patrull. Senare återfann Doolittle sitt störtade plan i en risodling. Med hjälp av nationalistkineser tog sig Doolittle och hans besättning, som alla landat lyckligt efter sina fallskärmshopp, till Chungking och vidare till USA.

Även de andra planen i styrkan hade nått sina mål och bombat dem. Vilka följder uppdraget i stort kom att få ska jag tala om längre fram, för här tänkte jag nämna något om de olika besättningarnas öde. Dessa hamnade nämligen på många olika platser, vissa dog och vissa överlevde, och bland de överlevande hamnade vissa i fångenskap och kunde friges först efter krigsslutet. En kort rapsodi över besättningarnas diaspora vet berätta att ett plan styrde till Vladivostok i Sovjetryssland där det internerades, eftersom Sovjet och Japan var neutrala sinsemellan. Resten av planen förlorades i Kina, och vad gäller deras manskap så var de ursprungligen 80 man, och av dessa dog eller tillfångatogs elva man; tre av de elva dog efter uthopp över Kina, åtta av de elva tillfångatogs av japanerna i Kina, och av dessa åtta avrättades tre medan en dog på annat sätt i fångenskap, antagligen genom sjukdom. Fyra man överlevde således fångenskapen och kunde friges i augusti 1945. Resten, alltså de 69 besättningsmänn som varken dog eller tillfångatogs, hamnade hos nationalistkineser och kunde rädda sig ut via Chungking och Indien. Slutligen kan nämnas att inget plan nersköts under raiden vilket säger något om överraskningseffekten; inget plan störtade över Japan utan alla nådde Kina, utom det som flög till Sovjet.

Så vad gäller följderna för raiden. Jag har redan varit inne på att de konkreta resultaten var begränsade, några större skador orsakade inte planen på de städer de bombade; effekten var mest psykologisk. Några allvarligare bränder uppstod inte heller, för det skulle dröja till B-29-raiderna från Saipan våren 1945 innan Tokyo övertändes.

Effekten var psykologisk. Japanerna trodde nämligen att de var oövervinneliga vid den här tiden, hela Sydostasien hade ju erövrats utan nämnvärda förluster, och så siktades plötsligt amerikanska bombare över deras städer. Som jag sa ovan så ledde detta till att man samlade sig, man skådade åter österut och beredde sig att åter ta itu med amerikanen som man trodde var helt utslagen efter Pearl Harbor. Rktigt hur B-25:orna tagit sig till Japan förstod man inte, men man började göra upp planer för att krossa USA:s kvarvarande flotta i Stilla havet – planer drogs upp för det som skulle bli slaget vid Midway. Detta utkämpades 4-6 juni och kom att bli Japans första marina nederlag i modern tid; man förlorade här bland annat fyra hangarfartyg medan amerikanerna bara förlorade ett. Så om Midway var ett vändpunktsslag, som man brukar hävda, kan man säga att Doolittleraiden bidrog till att vända kriget.

Slutligen några ord om mannen som ledde företaget, Jimmy Doolittle själv. Han föddes 1896, var under första världskriget flygare och instruktör och blev fänrik 1920; vidare doktorerade han i teknisk fysik 1925, på det kanske redan då anrika MIT. Han tog avsked från flyget 1930. Nu började han arbeta åt Shells flygavdelning och flög racerflygplan så det stod härliga till. Det inofficiella världsrekordet för 1932 hölls av Doolittle i planet Gee-Bee Super Sportster, en veritabel flygande tunna för sin tid. Den flög i 471 km/h.

Vid andra världskrigets utbrott återvände Doolittle till aktiv tjänst. Tokyoraiden renderade honom för övrigt USA:s högsta utmärkelse, kongressens hedersmedalj. Sedan han befordrats till generalmajor ledde han operationer i Europa, Nordafrika och Stillahavsområdet. Efter kriget arbetade han bland annat som konsult åt Shell. Han pensionerades 1959 och dog väldigt gammal, vid 96 års ålder i september 1993.

Ett kuriosum: 1946 besökte Doolittle Sverige på hemligt uppdrag. Han skulle undersöka de så kallade "Spökraketerna", ett dåtida UFO-fenomen. Vad han fann vet man inte för, övernaturligt eller inte, är det naturligt för försvaret att lägga locket på om sådant här. Government denies knowledge!



Epilog

En bra källa för detta om Doolittleraiden är Ted Lawsons "30 sekunder över Tokyo". Den finns på svenska, kanske ska man googla "Trettio ---".

Lawsons eget öde i denna affär är tragiskt. Och en smula komiskt. Lawson var en av de 18 piloterna, en av piloterna/befälhavarna för de B-25:or som utförde raiden. Han var en relativt nybakad flygförare, en "vanlig pilot" med föga av Doolittles hjälteaura. Han var i vart fall en reko kis, inställd på att göra sin plikt.

Innan man drar åstad döper Lawson sitt plan. Det blir "The Lame Duck" med symbolen av ett ankhuvud med två korslagda kryckor under. Detta var kul men ödesdigert; han skulle inte ha valt denna symbol! Lawsons plan, sedan man bombat Tokyo, kraschlandar nämligen på en kinesisk strand man trodde gick att mjuklanda på. Lawson skadas, mister båda benen. Besättningen tar sig förvisso till vänligt kinesterritorium och vidare till Indien och hem, men Lawsons krig är slut.

Han är en krympling, han har förlorat benen. Nu var det så att han var gift och hade en fru som tog hand om honom, så bra då. Men lärdomen i denna affär är: lek inte med symboler, de är viktiga! Lawson valde en sjuk symbol på sitt plan, Den lama ankan - det var han själv som var denna!

Symboler och gester har betydelse, det är min övertygelse. Så tänk på det nästa gång du ska ut på något viktigt uppdrag, om i krig eller fred: skapa ingen "lam", olycksbådande symbol. Skapa istället en god symbol, en bra vapenbild för ditt uppdrag. Den som gör annorlunda, den som väljer sjuka och felaktigt humoristiska symboler utmanar ödet.

I överförd betydelse innebär detta: vi formas av våra tankar, "we become what we fear". Så vänd detta till din fördel istället och tänk positivt.

Relaterat
USA:s egenart
Dollar och olja
Utbrytningen
Grönt ljus
Ode till en plastsoldat i skala 1/32

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)