lördag 13 augusti 2011

Claire Lee Chennault: en biografi


På denna blogg finns det litegrann av varje: debattinlägg, recensioner, bildreportage och, inte minst, historiska artiklar. Och nu är det dags för en dylik historiegrej igen, en biografi. Den skildrar en amerikansk flyggeneral vid namn Claire Lee Chennault.

1.

I Texas föddes 1893 ett barn som döptes till Claire Lee Chennault. Mellannamnet kom sig av att hans mor var släkt med Robert E. Lee. Chennault gick för sin del in i armén, började flygskola 1919 och var jaktflygare i den fredstida armén på 20-talet. Vid denna tid fanns inget självständigt flygvapen; det hörde istället till armén och kallades U. S. Army Air Corps, bytte senare namn till U. S. Army Air Force och blev först 1947 en självständig vapengren.

Ett tag var Chennault fallskärmshoppinstruktör, ett pionjärarbete i USA för att sätta upp fallskärmstrupper. US Army var emellertid inte så begeistrade av denna teknik medan däremot ryssarna kontaktade Chennault för att få lära sig mer om det hela. Vad det led satte Sovjet upp de första reguljära fallskärmstrupperna.

I amerikanska flygvapnet förekom vid denna tid en debatt om huruvida jaktflyg eller bombare skulle dominera framtidens luftkrig. Bombarna skulle visa sig vinna men få trodde det då. En flygofficer vid namn Billy Mitchell gjorde sig till exempel ovän med alla när han sa att bombflyg var framtiden – och här stötte han sig inte enbart med jaktflygets förespråkare, utan framför allt flottans män; genom praktiska förevisningar stod det klart att örlogsfartyg tämligen lätt kunde sänkas med flygbombning. Mitchell förespråkade alltså nedskärning av flottan till förmån för flyget, men tack vare sin osmidiga debattstil blev han strax ställd inför krigsrätt, dömd och avskedad. Det finns en film gjord om detta, ”The Court-Martial Of Billy Mitchell” med Gary Cooper i huvudrollen. Att fartyg, även stora fartyg som slagskepp var sårbara för luftangrepp var emellertid ett faktum, och Mitchell lär också ha förutsagt japanernas anfall på Pearl Harbor redan 1923.

Vad gäller flygvapnet i sig, kom med tiden Mitchell och andra bombteoretikers idéer att antas ganska allmänt: ”bombarna tar sig alltid igenom” blev slagordet. För jaktflyget betydde detta att dess roll skulle bli att skydda bombplanen; tidigare hade man tänkt sig att armador av jaktplan skulle kunna hejda bombarna och rensa himlen från dem. Bombflygsepoken kom på 30-talet, och Chennault som jaktflygsexpert såg sina dagar räknade och tog avsked. Men en ny framtid hägrade vid den östra horisonten, för nu lät han värva sig som jaktflyginstruktör åt kinesiska flygvapnet; han anlände till Kina 1937, ungefär vid den tid då Japan anföll landet, så Chennault hamnade direkt i hetluften. Nu kom han bland annat att leda de kinesiska flyginsatserna i kriget, man kan säga att han blev flygvapenchef de facto. Kineserna hade i sin flygplanspark bland annat några lätta bombplan av typen Northrop 2EC, gammalmodiga dubbeldäckare; japanerna hade modernare plan av egen tillverkning.



2.

Det var Kinas president som värvat Chennault, en slim politiker vars namn ofta stavas Chiang Kai-Shek även om den modernare varianten lyder Jiang Jeshi (det är ”Wade-Giles” kontra ”pinyin” vi ser, två transskriberingssystem som för en intressant kamp). Chiang hade gått segrande ur det inbördeskrig som brutit ut på 1910-talet, då det urgamla kejsardömet störtades – men Chiangs seger var endast temporär, kommunisterna under Mao och c:o var en stark faktor i landet, men inför det japanska anfallet 1937 hade en högst osäker borgfred slutits.

1940, när kriget mot Japan pågått i tre år, tre år av kinesiska motgångar även om Japan aldrig lyckades besätta hela detta kinesiska imperium, kom Chiang upp med idén att man skulle köpa moderna plan till flygvapnet och hyra amerikanska piloter att flyga dem, allt för att stärka Kinas krigsmakt. Idén torde ha kommit från spanska inbördeskriget; där hade båda sidor sina ”flygande främlingslegioner”, rebellsidan med sin Légion Condor och regeringssidan med sin flygkår av ryska plan och piloter. President Roosevelt gick nu med på Chiangs idé, men kinesen fick endast köpa 100 plan, inte 500 som han velat. Typen blev Curtiss P-40 B, ett lågvingat, ensitsigt jaktplan med radmotor, ett av tidens bästa plan om inte det allra bästa.

Chennault kom med tiden att bli chef för denna flygande legokår, dessa ”Flying Tigers”. Men ännu var det bara våren 1941 och värvandet av personalen skulle börja, något som Chennault inte var inblandad i. För detta åkte agenter runt på flygbaser i USA och presenterade sin sak: vill ni komma och flyga åt Kina? På vissa baser blev agenterna helt sonika utslängda, cheferna trodde antingen dessa värvare var spioner eller charlataner, eller ville inte förlora folk åt denna legostyrka. Med tiden fick man i alla fall ihop de cirka 100 man man behövde, även om man aldrig kom att disponera mer än 60 plan; styrkan gavs namnet Air Volunteer Group och delades in i tre divisioner, Panda Bears, Hell’s Angels och Adam and Eve.

AVG skulle flyga för Kina i dess krig mot Japan. Men när man anlände till Asien kom uppgiften att ändras något. AVG hamnade nämligen i den brittiska kolonin Burma eftersom maskinerna man skulle använda fanns här. Det var alltså först tänkt att britterna skulle ha maskinerna. Britterna var emellertid smarta här; de lät AVG använda ett av de flygfält man hade i landet mot att de bistod de brittiska styrkorna i kampen mot japanerna. Det hade nu hunnit bli december 1941 och Japan hade utvidgat kriget till att omfatta hela Sydostasien; förutom USA och dess baser Pearl Harbor och Filippinerna anfölls Hollands och Englands asiatiska kolonier inklusive Burma. AVG hamnade alltså i det sistnämnda landet, och det hade nog Chiang Kai-Shek inte räknat med. Men han gick med på att de stred för britterna på denna krigsskådeplats, ty att Burma försvarades låg delvis i hans intresse; den del av Kina han ännu kontrollerade var avstängt från Stilla havet men hade en förbindelse bakåt genom Burma, den så kallade Burmavägen som öppnats 1939. Västländerna kunde alltså skicka förnödenheter till Burma, och via Rangoon och Kinaprovinserna Yunnan och Kweichow nå Sechuan med huvudstaden Chungking, hjärtat i Nationalistkina. Alltså låg det i Chiangs intresse att låta AVG strida i Burma. Förvisso kom endast en skvadron att hamna här medan de två andra baserades i Kunming och Yunnan.



3.

Chennault var som sagt chef för AVG nu, han var inte längre rådgivare åt Kinas flygvapen. Han utarbetade taktiken åt sina flygande tigrar, där till exempel dykanfall var ett bra sätt för den tunga Curtissmaskinen att komma åt Mitsubishi Zeron, medan akrobatisk luftstrid skulle undvikas för där var Zeron överlägsen. På imagesidan lät man måla hajtänder på flygplanen, närmast efter förebild i engelska P-40:s i västöknen, och med det blev styrkan känd som ”Flying Tigers”. Disney Studios fick så i uppdrag att designa ett emblem och det blev den kända figuren med ett stegrande lejon som river sönder en japansk flagga: odödliga sinnebilder i tidens stil.

De första tre månaderna efter Pearl Harbor förde AVG en heroisk kamp mot den japanska krigsmaskinen, de var det enda som stod emot denna uppenbarligen ohejdbara offensiv. Man försvarade bland annat Burmas huvudstad Rangoon i vilda luftstrider. Staden föll snart och reträtten fortsatte, den engelska armén som stred på marken drog sig tillbaka till sina baser i Indien och AVG understödde operationerna så gott det kunde med markanfall och annat som jaktpiloter egentligen inte vill syssla med, det har inte samma heroiska appell som luftstrider. Anfall mot exempelvis en fordonskolonn är också tämligen farligt eftersom anflygningen måste vara rak, och en fordonsmonterad kulspruta kan under denna manöver ha planet på kornet och peppra det med mantlad 14,5 mm ammunition.

Burma föll på sommaren 1942, japanerna var överlägsna både på marken och i luften. Dock hade AVG en hög andel nerskjutna plan per pilot, mer än tio. Man hade täckt den brittiska reträtten samt, med sina andra divisioner, hindrat japanerna från att angripa Kina bakvägen längs Burmavägen, längs den avgörande sträckan genom Salweenklyftan. Detta var viktigt, eftersom en av anledningarna till att Japan angrep Burma var att nå just denna bakväg till Kina; kriget mot Kina hade i princip gått i stå sedan 1940 efter den lovande inledningen hösten 1937, och svepet ner genom Sydostasien från december 1941 var strategiskt tänkt att bringa Kina på knä, främst genom att Burma togs för att man skulle kunna anfalla Nationalistkinas hjärtland via Burmavägen. Hjärtlandet var Sechuan, en provins skyddad för anfall från öster, vilket japanerna dittills försökt, genom höga berg samt det faktum att det låg avlägset, nätt och jämnt möjligt att nå med bombplan. Att då iställert försöka komma åt Kina bakvägen var enligt mig det bästa skälet att anfalla Sydostasien; att detta även gjordes för att få råvaror som Indonesiens olja och metaller må vara sant, men att prioritera erövringen av Kina var viktigare eftersom man med innehavet av detta skulle styra över ett imperium och därmed hade kunnat komma åt dessa råvaror genom sin hegemoniställning. Man borde alltså i förstone ha struntat i alla erövringar som inte var länkade till besegrandet av Kina. Sydostasiens fastland hade räckt föreställer jag mig. Men Hollands svaghet vid tiden inbjöd antagligen till att anfalla även Indonesien, en på papperet lätt seger som dock inte ledde någon vart. En strategisk återvändsgränd trots alla löften om råvaror, ungefär den roll som Kaukasus med sina oljekällor spelade för Hitlers fall.

I juli 1942 upplöstes den ärevördiga AVG. Det var tydligen tanken redan från början. Under sin drygt halvårslånga existens hade kåren skjutit ner 280 fiendeplan mot en egen förlust på 26 piloter, i alla fall enligt deras egen statistik. Några av piloterna åkte nu hem till Staterna, medan andra stannade i Kina för att bli USA-anställda piloter i den flygkår som ny sattes upp här; denna kallades till en början China Air Task Force och kom att ledas av Chennault för att senare, 1943, inordnas under 14:e flygkåren vars chef blev en general Bissell. Chennault, nu med brigadgenerals rang, var endast en underordnad chef i denna styrka. Men han hade förmågan att skapa sig en karriär i denna avkrok och än var kriget inte slut; Chennault må ha varit en udda figur men han förstod att föra sig i de högre staberna, han kunde kommunicera med Washington till skillnad från armégeneralen Stilwell som samtidigt krigade med kineserna på marken. Dennes vrånghet och primadonnafasoner blev en visa; han förtjänade nog smeknamnet Vinegar Joe. Stilwell ansåg att Kinakriget måste vinnas på marken, vilket han i och för sig hade rätt i på lång sikt: Mao vann ju landet utan att ha något flygvapen att tala om med Chiang fick massor av flygstöd från USA.



4.

Chennault var tillbaka i amerikansk tjänst, i det amerikanska flygvapnet som förändrats en del sedan han tagit avsked 1937. De gamla debatterna om bombflyg versus flotta samt detta med bombare versus jaktplan hade hunnits ikapp av krigsutvecklingen. Vad gäller det förra så fick man Pearl Harbor-attacken där Billy Mitchells varningar besannades; slagskeppen slogs ut av flygbomber men trots det fortsatte slagskepp att produceras, de stävade ännu ut i sjöslagen om än de måste skyddas av massor av luftvärnskanoner, samt av eget flyg baserat på hangarfartyg som var ett vapensystem i vardande. Vad gäller frågan om jaktflyg-bombflyg så ingick båda numera i ett intrikat system. Vill man förenkla kan man säga: länder som var på defensiven satsade stort på jaktflyg medan bombflottor, eskorterade av jaktplan, var ett viktig vapen i USA:s strategi. Bombplanet, ytterst symboliserat i B-29:an som fällde atombomben, var ett segervapen på gott och ont. Återgår vi till Kina så var den 14:e flygkårens uppgifter dels att anfalla japanska stridskrafter i Kina, dels att bomba de japanska öarna; den senare uppgiften blev det för sin del inte mycket av, man fick nämligen ingen effektivitet i uppdragen förrän 1944-45 då man flög från Saipan och andra öbaser. Och kampen mot japanerna i Kina rann mer eller mindre ut i intet, Solens rike behöll i stort de erövringar det haft sedan 1937-38, det vill säga kustregionerna med de största städerna, när kapitulationen kom. Då blossade inbördskriget upp igen, där kommunisterna gick från klarhet till klarhet medan Chians nationalister slogs på flykten trots allt det stöd man fått av USA.

Vad fanns det då för plats i detta läge för Claire Chennault? Han förblev i Kina även efter kriget, även sedan han i augusti 1945 tagit avsked från USAAF, för nu lockade åter en plats i Chiangs rike. Den gamle flygaren lät grunda ett civilt flygbolag, China Air Transport som senare blev Civil Air Transport och sist Air America. Denna firma gjorde från början tjänster åt FN som att flyga förnödenheter till norra Kina, alltså led i humanitär hjälp åt folk som drabbats av inbördeskriget, men senare blev man mer direkt inblandade i kriget. Det sägs att USA:s regering via bland annat detta företag stödde Nationalistkina i hemlighet; USA var ju formellt neutralt i kriget. Men trots allt man investerade av dollar, medling och hjälpsändningar vann kommunisterna och Chiangs kadrer fick retirera till Taiwan, som än idag 2011 är en från Kontinentalkina fristående stat.

När inbördeskriget var över dröjde det inte längre förrän Air America inblandades i fransmännens Vietnamkrig, liksom i det amerikanska Vietnamkriget 1965-73. USA lät använda piloter från Air America för bombuppdrag mot de ”neutrala” länderna Laos och Kambodja, använda av Nordvietnam som transiterings- och basområde. Piloterna fick betalt ur CIA:s hemliga fonder.

När detta ägde rum var emellertid Chennnault sedan länge död för han lämnade det jordiska 1958. Han var som sagt en lite udda figur, en lyckoriddare till flyggeneral som ledde ett hoprafsat flygvapen i form av AVG och andra Kinastyrkor. Bortser man från att han satsade på ”förloraren” Chiang och att han överskattade flygstyrkornas roll i att vinna det kinesiska kriget, så var han en slug person som både kunde leda krigsförband och propagera för sin sak på högre ort.

Relaterat
Kina och Ryssland samarbetar
Patton

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)