måndag 8 augusti 2011

Omar Nelson Bradley: en biografi


"Biografi är summan av historia" sa Carlyle. Därför brukar jag inbland lägga upp smärre biografier här på bloggen. Nu är det dags för ännu en. Den handlar om OMAR NELSON BRADLEY, arméchef och armégruppschef under fälttåget i Europa. Hans memoarer "A Soldier's Story" är en av källorna, en rekommendabel bok som ännu finns i tryck: koncis, lagom detaljerad och jordnära, precis så som man föreställer sig att Bradley var.

1.

En general kan personligen få vara litegrann hur som helst, bara han kan sitt jobb och vinner segrar. En general som är nykterist och bär glasögon är kanske inte den sedvanliga bilden av en krigare men visst har det funnits sådana generaler också. Omar Nelson Bradley var en sådan.

Bradley gick ut West Point 1915. Första världskriget missade han men han hamnade på en intressant skola något senare, infanteristridsskolan Fort Benning. Här, på 20-talet fick Marshall upp ögonen för honom och noterade hans namn i en liten svart bok. När det så blev dags att fylla generalsposterna inför andra världskriget var Bradley ett givet namn och inför Nordafrikafälttåget utsågs han till kårchef. Han var själv glad att sändas västerut till vad som skulle bli den europeiska krigsskådeplatsen, för här låg prioriteten säger han i sina memoarer, hit var allas ögon riktade. Mellan raderna läser man att han var glad att slippa tjänstgöra under MacArthur i Stilla havet som tog åt sig all ära själv och gav föga åt sina underställda generaler.

Det nordafrikanska fälttåget försiggick för sin del metodiskt och bra för Bradley, han var en trogen kämpe som vann små men otvetydiga segrar. Han var sinnebilden för infanteristen kan man säga, en stabil och jordnära typ som inte lockades iväg på wild goose chases utan fixerade på den fiende som fanns för handen. Nackdelen var en viss brist på fantasi och tendensen att strida med konstant tryck över hela linjen, att inte förstå kraftsamlingens evangelium som vi ska se senare.

Sommaren 1943 var Nordafrika rensat och de allierade gick vidare och invaderade Sicilien. Här kan en episod från Bradleys bana belysa detta med att leda högre förband. En av divisionerna i hans kår var nämligen 1:a divisionen, Big Red One med anor från första världskriget; det var stöddiga typer, pålitiliga i striden men utrustade med en viss självöverskattning. De trodde att de höll på att vinna kriget på egen hand sägs det. Inte så lite berodde detta på divisionens chef, Terry de la Mesa Allen, och hans ställföreträdare Theodore Roosevelt junior. Bradley hamnade inför ett dilemma: divisionen skötte sig bra på Sicilien men man kunde märka viss insubordination hos ledarna och hos manskapet i övrigt, vissa order från Bradley ignorerades helt enkelt – inga allvarligare order, men blotta faktum att det förekom var irriterande nog. Så Bradley gjorde det enda raka: han avskedade Allen och Roosevelt och utsåg en ny divisionschef. Manskapet ogillade förvisso detta, den nye chefen accepterades inte av dem förrän man landstigit i Normandie sägs det. Allen fick för sin del åka hem till Staterna där han i sinom tid fick befälet över en ny division som kom att strida i Europa, och Roosevelt ledde landstigningen för en amerikansk stridsgrupp på D-dagen, den första som landsteg. Han sägs ha varit en helt orädd frontgeneral och han stupade också där i Nomandie efter ett par dagar.

Medan Bradley var på Sicilien fick han en glad nyhet: han skulle vara med och landstiga på kontinenten 1944. Därmed slapp han delta i det italienska fälttåget som följde direkt på det sicilianska; denna italienska affär var för sin del en strategisk återvändsgränd och taktiskt ointressant, det var bara ett trist hamrande, så jag förbigår det här. Bradley blev chef för den amerikanska armén i England, den som skulle landstiga i Normandie, det mest prestigefyllda kommandot i U. S. Army vid tiden.



2.

Själva landstigningen i Normandie har behandlats av många böcker så jag frångår detta här och säger: landstigningen ägde rum 6 juni 1944 och de allierade fick iland sina fem divisioner första dagen. Sedan skeppades än fler divisioner iland men sedan blev det stopp, tysken hejdade framryckningen för både Montgomery i östra Normandie och Bradley i västra.

Hur amerikanarna bröt sig ur västra Normandie, hur man lanserade "operation Cobra" är en diger historia. Och en viss Montgomery sa sig ha kommit med idén till det hela. Det låter kanske som en myt, men historien är i så fall att Monty gav Bradley en lektion i KRAFTSAMLING en av dessa dagar; Bradley ska ha uppsökt Monty och frågade honom varför fronten inte gick att genombryta, varför tysken kunde hålla stånd så bra: "Vad gör jag för fel?"

Monty förde då ihop pekfinger och långfinger och pekade med dessa på kartan, sägandes "Du måste göra så här, koncentrera dina styrkor." Bradley hade nämligen dittills avancerat fantasilöst, kört med jämnt tryck över hela linjen som den fullblodsamatör han var.

Så låter legenden i alla fall, att Monty undervisade Bradley. Hur det än var så beslöt sig Bradley dessa dagar för att KRAFTSAMLA, en av taktikens grundpelare. För att genombryta den tyska frontlinjen beslöt han sig omsider för flygbombning i stor skala; strategiska bombplan av typen B-24 Liberator skulle koncentrera insatsen på en 0,5 x 1 km stor yta, hädanefter kallad ”mattan” eftersom taktiken ifråga kallades att lägga bombmattor. Anflygningen skulle ske längs en väg som löpte parallellt med fronten, vägen från Lessay vid kusten via Périers till S:t Lo. Sedan bomberna fallit och slagit ut fiendetrupperna på den lilla ytan skulle två infanteridivisioner slå sig igenom och säkra flankerna i bräschen. Därefter skulle en motoriserad och två pansardivisioner rycka fram genom luckan; den första divisionen skulle ta staden Coutances, 24 km söderut, och de andra två Avranches vid kusten, i hörnet där Normandie och Bretagne nuddar varandra. Det sistnämnda målet var det viktigaste för väl bortom Avranches skulle man vara ute i fri terräng, ej präglad av Normandies buskar och snår; öste man på med reserver skulle tyskarna få sin vänsterflank helt avskuren. Reserverna som skulle skickas fram här var Pattons 3:e armé, invasionens andra echelong som väntat i England medan brohuvudet togs och som först därefter skulle sändas över.

Det var i mitten av juli och det allmänna läget var dystert: en tidigare attack mot Coutances hade misslyckats, Montgomery hade kört fast framför Caen i broguvudets östra del, vädret var mulet vilket omöjliggjorde flyginsats och hela striden påminde om första världskrigets skyttegravselände med stillastående, bortnötning av trupper och frustration. Ingen kände till planen som Bradley höll på att dra upp förutom några få invigda; trots det var tyskarna lyhörda för faran att bli kringrända på vänsterflanken och de sände två pansardivisioner från Caenregionen till amerikanernas del av fronten.

Bombattacken skulle ha satt igång den 21 juli men vädret var dåligt så den måste skjutas upp. Den 24 sändes bombflottan äntligen iväg från sina baser i England men 20 minuter innan klockan K fick den order att vända om; vädret hade inte klarnat som man väntat sig. Några bombplan hade emellertid redan utfört sitt uppdrag – men de råkade bomba egna trupper flera kilometer bakom det utsedda målet, mattan på 0,5 x 1 km. Hur de hade kunnat fälla sina bomber bakom mattan förbryllade Bradley eftersom han utsett målet med tanke på den öst-västliga vägen de skulle följa dit, en med fronten parallell kurs, you can't miss it. Det visade sig att planen inte tagit denna kurs utan en mot fronten rätvinklig; de gjorde detta eftersom det då blev närmare från baserna i England. Nu hävdade flygkommandot att de måste ta denna väg även nästa dag, annars måste det hela ställas in.

Bradleys trupper låg bara 1,5 km bakom målet så han tog en väldig risk. Men han lät flygkommandot få som det ville; man hade ju redan släppt bomber på mattan, avsikten var röjd, så det gällde att satsa allt på ett kort. Den 25 juli kom det hela igång, höghöjdsbombare, medeltunga bombare och jaktbombplan beströdde mattan med bomber hela förmiddagen; återigen träffades egen trupp, flera hundra GI:s dödades och skadades. Denna miss ledde till beslutet att aldrig mer använda strategisk bombning för taktiska syften; mer härom senare.

På grund av de egna förlusterna kom markanfallet endast igång långsamt; omgrupperingar och omdispositioner i anfallsstyrkan måste göras. Men väl på väg visade det sig att fienden i målområdet pulveriserats och 24 timmar efter starten visste Bradley att det skulle bli en framgång. Den 27 nåddes Coutances, förstahandsmålet för infanteridivisionen, samtidigt som pansardivisionerna spurtade mot Avranches längre söderut. Den 1 augusti hade hörnet ner till Bretagne rundats och samtidigt hade Patton kommit till platsen för att ta befäl över de styrkor som skulle bli 3:e armén. Dittills hade amerikanerna bara haft 1:a armén på plats, chefad av Bradley; med 1:a och 3:e på plats bildades en armégrupp med Bradley som chef medan en Cortney Hodges blev chef för 1:a armén, allt som planerat.

Med Patton ute i fält drevs pansaret på, genombrytningen hade lyckats och nu gällde det bara att skydda flankerna; jänkarna fick nämligen en lång utsatt vänsterflank i och med den lyckade utbrytningen. Tyskarna kom mycket riktigt att anfalla denna, från Normandie slog de västerut mot havet för att skära av den amerikanska spjutspetsen – men de hade inte de styrkor som krävdes, framför allt saknade de flyg som skydd för anfallskolonnerna medan de allierade hade armador av både jakt- och bombflyg. De tyska enheterna, lätta att finna eftersom de var ute i terrängen för sin operation och inte dolda i försvarsgruppering, hamnade i ett regn av bomber från medeltunga bombplan och resten togs om hand av enmotoriga jaktbombare typ Typhoon och Thunderbolt.

Motattacken misslyckades. Resten av den tyska Normandiestyrkan inringades genom en kniptångsmanöver i augusti, slaget om Falaisefickan. Närmare bestämt så inringades tyskarna av en engelsk framryckning från norr och en amerikansk från väster; kompletterad med flygbombning blev de tyska förlusterna 50 000 döda och massor av tung utrustning gick förlorad. Endast spillror av förband lyckades ta sig ur inringningen. Två tyska pansararméer hade utplånats av de allierade.

Samtidigt med denna operation fortsatte den andra, slussandet av amerikanska trupper ur Normandie via Bradleys bräsch. Mellersta Frankrike kom därmed att svepas rent av Pattons 3:e armé, och även 1:a armén kunde rycka fram vad det led liksom Montys engelska och kanadensiska trupper i 21:a armégruppen; man hade definitivt brutit dödläget, lyckats slå sig ur Normandiebrohuvudet där man varit fången så länge – operation Cobra som den hette hade lyckats. Faktiskt ledde den till en allmän offensiv som inte upphörde förrän vid tyska gränsen på hösten.

Vad gäller strategisk bombning för taktiska syften så var detta en nödfallsutväg, en sak man tog till då inget annat fungerade. Enligt boken ska markförband klara sig med artilleriunderstöd och flyginsats av jaktbombare medan strategiska bombplan är till för att att bomba fiendens fabriker och städer. Och trots att resultatet var nedslående som vid Cobra med egen trupp som träffades så fortlevde konceptet i kommande krig, i Korea, Vietnam och i Gulfkriget. Det var väl helt enkelt så att man inte kunde hålla sig från att använda detta vapen, de strategiska bombarna, även i taktiska roller när förhållandena verkade vara de rätta. Något principiellt förbud mot denna metod tycks inte finnas i USA:s doktrin.



3.

Vi går nu fram i tiden till december 1944. Från september till denna månad hade den amerikanska framryckningen avstannat av olika skäl – brist på bensin, ökad tysk beslutsamhet i försvaret när striden nådde Tyskland, allierad oförmåga att ha en enad strategi. Det visade sig att tyskarna lyckats samla sig så pass att de kunde lansera en motoffensiv i decmber: Ardenneroffensiven. Om denna berättade jag i Pattoninlägget. Vad gäller Bradley så fläckades han rykte i och med denna han affär, han togs på sängen av överfallet och hans bortförklaringar om det hela i memoarerna är inte helt övertygande. Visst lyckades man dämma upp flödet efter någon vecka men faktum är att det var ett amerikanskt nederlag, ett operativt-taktiskt nederlag. Jänkarna, främst 1:a armén under Hodges led 50 000 man i förluster (döda, sårade och tillfångatagna) och det var en hög siffra – med tanke på att de allierade varit så överlägsna från augusti och framåt och att tyskarnas styrkor i väster under denna tid inte varit stort mer än ”korprals postering”. Men i krig kan allt hända och är ledningen fantasilös så åker man dit. Bradley var ”segersjuk”, blind av framgången. Så är det kanske för le bon général ordinaire av Bradleys typ, de kan fungera bra i normala situationer men när de ställs inför det oväntade väntar katastrofen runt hörnet.

Men även geniala generaler kan förvisso överraskas. Tänk på MacArthur på Filippinerna till exempel, hans agerande vid den japanska attacken den 8 december 1941 var klart underkänd.

Sedan Ardenneroffensiven slagits tillbaka kunde allierade rycka fram. På våren 1945 nåddes för amerikanernas del Elbe där man kunde skaka hand med ryssarna; kriget var slut. Bradley blev för sin del chef för USA:s försvarsstab 1949-53, en tid under vilken man utkämpade Koreakriget. Nämnvärt är här hans uttalande som svarade på MacArthurs åsikt att vilja föra kriget till ett segerrikt slut: ”Detta” sa Bradley ”skulle vara fel krig mot fel fiende vid fel tidpunkt.” Rätt krig i sammanhanget vore så klart ett mot Sovjetryssland som det var USA:s första prioritet att möta, en rysk offensiv mot Västeuropa för vars skull man byggt upp NATO som skydd.

Bradley var som sagt en dugande infanterigeneral, en konkret herre som slog sig fram metodiskt medan en sådan som Patton stod för kavalleriandan, rörlighet och stundom galna infall. Dessa båda typer har väl skildrats i filmen ”Patton – pansargeneralen” med Karl Malden som Bradley och George C. Scott som Patton. I folkmyten har sedan Patton fått litegrann rollen av skurk och soldatplågare medan Bradley var soldaternas vän, den fine fadersfiguren som ledde sina skaror med varm hand, men enligt Pattonbiografen Carlo D’Este är detta en myt. Ty för soldaten i gemen var Bradley en högst anonym figur, en som inte ens väckte lågmäld uppskattning, medan alla i Pattons armé visste vem denne var, på gott och ont.

Relaterat
Colin Powell
Patton
Doolittleraiden
Custer
Bild US Paratrooper 1944, Airfix skala 1/32

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)