tisdag 25 oktober 2011

Porträtt: Norman Schwarzkopf


Detta inlägg tecknar ett porträtt av den amerikanske generalen Norman Schwarzkopf. Källan är hans memoarer, "Man behöver inte vara hjälte" (1993). Han började sin bana i amerikanska fallskärmstrupperna på 1950-talet. Sedan tjänstgjorde han i Tyskland, i Vietnam, i Alaska, under Grenadainsatsen 1983 samt i USA:s ökenkommando Southern Command. Som dess chef ledde han den allierade insatsen mot Saddam Hussein 1990-91. -- Edit 28 december 2012: DN meddelar idag att Schwarzkopf avlidit i en ålder av 78 år. Han föddes den 22 augusti 1934 i Trenton, New Jersey, och dog den 27 december 2012 i Tampa, Florida,




1. Fallskärmsjägare

Under det amerikanska inbördeskriget fanns det ett nordstatsförband som hette Iron Brigade. De hade en maskot vid namn ”Old Abe”, en vithövdad örn av sedvanlig amerikansk typ, och denna kom med tiden att utgöra förbandssymbol för 101:a luftburna divisionen, Screaming Eagles. 101:a räknade nämligen sitt ursprung till denna Iron Brigade. Vad gäller det moderna smeknamnet så kallas den vithövdade örnen förvisso skrikörn, det är ett vedertaget namn i faunan.

101:a blev USA:s första fallskärmsförband under andra världskriget – jämte 82:a divisionen, den så kallade ”All American”-divisionen som hade två A:n i sin symbol. Om 101:as öden under andra världskriget har jag talat tidigare, och här kan nämnas att förbandet levde vidare efter detta och att en viss Jimi Hendrix anmälde sig frivillig hit i början av 60-talet. Dock tröttnade han efter ett tag och ville hellre bli rockmusiker, så han ordnade avsked på grund av att han skadat foten under utbildningen. Enligt en annan teori så fick han avsked på psykologiska grunder när han sa till en läkare att han var homosexuell, en säker metod att bli fri från sitt kontrakt på den tiden.

Till denna division, stationerad i Fort Campbell, Kentucky, kom 1957 den stadige, klart lysande New Jerseybon Herbert Norman Schwarzkopf. Det berättar han i självbiografin "Man behöver inte vara hjälte" från 1992. Han hade själv valt fallskärmsjägarna efter sin krigsskoleexamen; ingenjörstrupperna verkade nämligen för tråkigt och han var för stor i växten för pansartrupperna. Allt annat lika låg hans val i tiden; ingenjörstrupper hade haft hög status ännu före andra världskriget men i och med detta krig hade jägarförband seglat upp som det vassaste. Med rätta innebär tjänst i jägarförband ett bra steg i en officerskarriär, så i utlandet som i Sverige. Det anses fostra den rätta, aggressiva ledartypen. Å andra sidan innebär detta att vara general att kunna operera med förband ur alla truppslag, det ligger ju själva ordet: general = generell. Så ingenjörer, signalfolk, pansarkillar och alla andra har även de sin del i framtidens arméer, såväl som ledare som på underordnade positioner.

Infanteriet och armén i stort skulle med tiden bli framtidsbranscher, men när Schwarzkopf kom till 101:a var armén lågt prioriterad. Världsläget var förhållandevis lugnt och Eisenhower förlitade sig på atombestyckat flyg som huvudvapen; när bombarna förvandlade fiendeland till en atomöken skulle armén vara åskådare, för att sedan bara gå in och säkra terrängen. Utvecklingen av armémateriel stod stilla, man hade i princip samma vapen som i slutet av andra världskriget: M-1 karbin och M-1-gevär, Bazookan som knappt kunde skada lacken på en T-34:a, få pansarfordon. Det var först på 60-talet man insåg att armén och dess ryggrad infanteriet hade en roll att spela även i efterkrigstiden, och på 70-talet började man förnya materielen mer målmedvetet – som vi ska få se. – Schwarzkopf blev fänrik och utbildare på 101:a, han hade sin kompanichef över sig men Norman fick ändå göra det mesta själv. Som många andra i dåtidens armé var kompanichefen alkiholist, och han mobbade vår hjälte för att denne legat vid West Point, ”den där tennsoldatsskolan vid Hudsonfloden” – men självklart var kadetten ifråga användbar när det gällde att planera övningar och utarbeta kartor... En annan officer man hade var rädd att hoppa fallskärm, tro det eller ej – men enligt vår sagesman hade han misslyckats med en civil karriär efter andra världskriget, och sedan hade han kommit till 101:a men aldrig riktigt lyckats förlika sig med tanken på att hoppa ut ur ett plan, så varje gång det var fallskärmsdags kom han med ursäkter: ”Jag känner mig lite krasslig idag, pojkar, men hoppa ni...”

Denna Schwarzkopf första stationering påminner slående om serien ”Knasen”, som tillkom just under 50-talet: det är det legendariska Träsklägret upp i dagen, en sömnig bas, ett bakvatten, en reträttpost för övertaliga veteraner, detta trots att fallskärmsjägare ska vara elittrupp. På denna tid hade man dessutom värnplikt, soldatmaterialet var inte alltid det bästa – så på det hela var väl detta humble beginnings för vår huvudperson.



2. Vietnam

1965 åkte Schwarzkopf till Vietnam som rådgivare åt Sydvietnams armé. Han placerades i en bataljon fallskärmsjägare, inhemska trupper; Norman fick äran att bära batchefens 20 kg tunga radio. En av uppgifterna var att vara eldledare, kalla på eldunderstöd från grk och artilleri. En egenhet med förbandet ifråga, var att när man gav sig av på sina ibland veckolånga uppdrag hade man inte konserver som mat utan levande ankor. Dessa bars hängande i stridsbältet med näbbarna ihopknutna, därmed kunde de inte väsnas men de kunde andas. Uppenbarligen fungerade det hela men hur bekvämt det var för ankorna ska jag låta vara osagt.

I början av juli 1965 belägrade FNL-gerillan ett sydvietnamesiskt läger i Duc Co, beläget nära kambodjanska gränsen och alldeles norr om Ia Drangfloden som var en brännpunkt vid denna tid. Lägret hade upprättats för att hindra gerillan från att korsa gränsen, FNL hade nämligen baser i kambodja, men det hade omringats och isolerats under sommaren så nu måste området rensas. Fienden beräknades ha två bataljoner där, omkring 700 man. – Enligt en ursprungsplan skulle man landsätta fallskärmsjägare med helikopter i vildmarken en mil nordost om Duc Co, för att därifrån ta sig till lägret i en kringgående rörelse under vilken man rensade terrängen från fiender. Flyget skulle bomba området före detta och under hela operationen skulle bombplan, artilleri och en bataljon vietnamesiska jägare i orten Pleiku väster om Duc Co finnas tillgängliga som understöd. Allt detta lät ju bra, men när Schwarzkopf begav sig till Pleiku för att tala med den ansvariga amerikanska staben för att få det hela bekräftat, då sa de att de inte hade något flyg tillgängligt nästa dag som var dagen D. Artilleri fanns inte heller, endast en grk i det omringade lägret med högst 20 granater kvar! Till råga på allt visade sig den utsedda landningszonen vara ren skog, inte en glänta som man trott. En ny landningszon – LZ – utsågs därmed men den låg på andra sidan Duc Co, 24 km sydost om lägret. Senare visade sig jägarbataljonen vara hemma på permission, omöjlig att återkalla på mindre än tre dagar, så därmed var hela den grandiosa planen söndersmulad.

Planen hade varit en ren skrivbordsprodukt, skapad av militärrådgivare utan stridserfarnhet. Som sanna stabsmänniskor behövde de inte kontrollera alla fakta, de skulle ju inte hamna i smeten under operationen, det var Schwarzkopf och hans bataljon. Allt fick ställas in och arbetas om. Med en reviderad plan som Schwarzkopf dragit upp kunde man så tre dagar senare ilasta bataljonen i 40 UH-1:or, rymmande tio soldater var; man flög rakt mot lägret, landade under fientlig grk-eld men tog sig vad det led in i skydd. Lägret i sig var en trekantig inhägnad av taggtråd, mindre än en fotbollsplan. Schwarzkopf möttes av en fänrik, lägrets amerikanske rådgivare, som var glad över att ha fått undsättning. Men det var nu det hela började: området skulle rensas från fiender och nästa dag lämnade man lägret för att göra detta, genomströva terrängen i en rörelse norrut, sedan västerut mot gränsen, och sedan söderut-österut för att sist nå lägret igen.

Man var två bataljoner, dels lägerstyrkan dels den nyanlända styrkan med Schwarzkopf och c:o. Dessa två styrkor lämnade lägret på enkel kolonn med Normans bataljon först, och på eftermiddagen med två mil bakom sig hördes eldgivning från täten; man var nu mindre än åtta km från den kamodjanska gränsen. Det var FNL som anföll en masse, men Norman med sin radio kallade in helikoptrar som stöd varvid hotet undanröjdes, Gatlingkulsprutorna rensade i bushen. Dessa hade sex roterande 20 mm pipor som gav en eldhastighet av 50 skott i sekunden, vilket inte är lite; en normal ksp skjuter ”bara” tio skott i sekunden.

Sedan attackhelikoptrarna gjort sitt jobb kunde Schwarzkopf ta sig fram mot täten, där tre man visade sig ha stupat. Liken fördes bakåt med en helikopter som Schwarzkopf tidigare kallat till platsen för att leverera ammunition. Så vandrade bataljonerna vidare på sitt uppdrag. Väl framme vid kambodjanska gränsen slog man läger, med garden uppe för att inte bli överraskade av ett fientligt överfall. Inget hände under natten men otaliga är de berättelser från detta krig om patruller som fredsmässigt kamperat och sedan utplånats eftersom man slarvat med försvaret. Man måste vänta det oväntade, i små strider som stora – tänk Shiloh, Kasserine, Ardennerna... – På morgonen gav man sig av igen, med Schwarzkopf i mitten av kolonnen; man arbetade sig söderut längs snåriga djungelstigar, klockan blev tolv – och då hamnade man i ett bakhåll. Automateld och grk-eld drabbade dem men bambusnåren var så täta att man inte kunde slänga sig i skydd; grönskan var som en vägg kring dem. Men dessa vietnamesiska jägarsoldater var av hårt virke och väntade bara ut överfallet.

Nu gällde det att ta sig tillbaks till lägret före natten, innan fienden hann gruppera för ett anfall mot lägret som kunde hota att slå ut det. Men under den följande marschen sinkades man av ideliga bakhåll, djungeln var ju som gjort för det, och varje gång måste Norman radiera om flyganfall som rensade terrängen och sedan se om kusten var klar. Men batchefen, major Nghi ville bara skynda på och komma till Duc Co så fort som möjligt, hellre det än att vara 100% säker på att terrängen var rensad, så det slutade med att denne med sin stab helt enkelt gick ifrån Schwarzkopf. Denne anslöt därför den bataljon som kom sist i kolonnen.

Efter ännu ett överfall angjordes så Duc Co på kvällen. Huvudstyrkan var i tryghhet men en del av arriärbataljonen var kvar ute i busken och skulle få svårt att hitta tillbaka, fick man höra på radio. Samtidigt befarade soldaterna i lägret fientligt angrepp så man var lätta på hanen, allt som rörde sig i skogen riskerade att beskjutas. Vem skulle då få den impopulära uppgiften att gå ut och leda hem utestyrkan? Det blev Schwarzkopf så klart, och med hjälp av radio och signalraketer gick det det vägen, den strandade styrkan påträffades och lotsades hem.



3. Lägret omringat

Men än var lägret omringat, 40 jägare hade stupat och dubbelt så många var sårade och flygevakuering var vansklig. Men ett Herculesflygplan kom, landade och flög iväg med sårade i lasten trots fientlig eld. Sedan sände man ut patruller som fick hjälp av eldledare i små Cessnaplan för att få koll på den belägrande fienden; eld leddes mot dessa truppkoncentrationer. Lägret låg under grk-eld dag som natt, brunnen utanför lägret kunde endast nås med stridspatruller och maten började ta slut. Efter en dryg vecka kom dock undsättning i form av vietnamesiska marinsoldater som ryckte fram från öster. Fienden tvingades omsider bort av dem, bort över kambodjanska gränsen, och nu visade det sig att den första uppskattningen om två FNL-bataljoner varit för snål; det hade varit två hela regementen ur NVA som belägrat Duc Co.

Hela affären var en temporär seger för sydsidan, men på hösten fortsatte nordsidan att operera i regionen; man sände tre NVA-regementen ner till detta Sydvietnams centrala högland via Kambodja med uppgift att fortsätta mot kusten och skära av landet på mitten. Huruvida NVA var i stånd att ”skära av landet” rent strategiskt är ovisst men det hela var ett hot som USA inte kunde ignorera, man hade ju reguljär trupp ilandet nu och det hela var upplagt för ett större slag: slaget i Ia Drang-dalen. Det var den helikopterburna 1:a kavalleridivisionen som i november sändes mot denna dal söder om Duc Co, nära Kambodjas gräns; det skulle bli U. S. Armys första sammanstöt med NVA, tidigare hade man endast stridit mot gerillan. Enheten var den Air Cav med anor från 7:e kavalleriet som jag nämnt tidigare. – När slaget var över hade amerikanerna lyckats hindra offensiven, om det nu varit en sådan; kanske var det bara en krigslist i form av att locka amerikanen till sig och sedan försvinna. Alla NVA-förband hade dock inte lyckats ta sig tillbaka till Kambodja, den trygga basregionen, och de sydvietnamesiska fallskärmsjägarna sattes nu in för skära av deras reträtt. 2 000 man inklusive Schwarzkopf sändes iväg, landsattes med helikopter och fick omedelbart känning med fienden. Dalen hade fått namn av Ia Drang-floden, och där denna rann västerut in i kambodja var dalen cirka två mil bred. Här antogs fienden befinna sig, retirerande genom den täta djungeln mot Kambodja och säkerheten – för väl i Kambodja kunde man antingen bege sig till egna basläger där, eller vandra Ho Chi Minh-leden norrut och omsider komma till Nordvietnam. Den sydvietnamesiska brigaden upptog ställningar på ett berg söder om floden, och stabschefen en överste vid namn Troung, planerade att sända ut en bataljon som spärr i väster och en i öster, varvid fienden skulle vara fångad och brigadens två resterande bataljoner skulle kunna anfalla frontalt efter lite arribombardemang.

Dagen D sändes flankeringsbataljonerna ut och allt gick som planerat, underligt nog! Vad man lär sig av krigshistorien är annars att planer ofta måste revideras under slagets gång, som Moltke observerade. NVA-förbanden växlade eld med bägge bataljonerna, med den västra klockan 8 och den östra klockan 11 – och även detta hade Troung förutsett, ända ner till klockslagen. Fienden var fångad och han betedde sig som förväntat: efter att ha försökt fly mot väster vände han sig mot öster för att finna bägge vägarna spärrade. Efter amerikansk arrield i en halvtimme, anropad av Schwarzkopf, kunde de två frontala bataljonerna anfalla och när Norman och Troung kom till platsen på eftermiddagen såg man fienden sönderslagen av elden. In alles ett unikt exempel på hur en plan går i lås; som sagt är detta ett undantag från regeln, kanske var terrängen särskilt lämpad för just denna operation och den fiende man hade emot sig kunde ju inte slå tillbaks, han var uttröttad, var långt från sin bas och saknade tungt understöd. Annars är det farligt att utgå från att fienden kommer att handla precis så som man förväntar sig.

Under sin nästa vända i Vietnam fick Schwarzkopf befälet över ett eget förband, precis så som han ville. Scenen i memoarerna när han tar över sin bataljon är som Patton i Nordafrika i miniatyr: en stursk officer kommer till en avkrok för att rycka upp en nergången enhet. För där kommer han i sin helikopter, Schwarzkopf, och dirigeras till marken av en föga förtroendeingivande typ med röd snusnäsduk om huvudet.

Det visar sig vara plutonchefen.

Schwarzkopf går runt på posteringen och tittar. vaktposten har en rostig kulspruta, transistorradio att roa sig med – och ett decimetergrunt värn. Norman tror knappt sina ögon. Han säger till vakten: ”Okej, nu övar vi. Skydd!” Vilket denne så klart inte kan göra, han står där bara fåraktigt i sin grunda grop. – I samma läger går folk runt utan hjälm och vapen och är orakade och otvättade, larmmineringar hänger och rostar, vaktposter står fel. Schwarzkopf samtalar bland annat med en kompanichef som inte bär hjälm; denne säger frankt att han inte har någon. ”Va, ingen hjälm?” säger Schwarzkopf, och kaptenen svarar att man inte använder hjälmar, deras uppgift är ju... varvid Schwarzkopf avbryter och säger: ”Kom inte och lär mig hur man leder operationer i fält!”

Han hade fått arméns sämsta bataljon på sin lott. Fienden kunde i princip vandra rakt in, slänga handgranater och meja med Kalashnikov och sedan försvinna i mörkret. Så ett hårt uppryckningsprogram fick sättas in, bland annat genom att fortbilda de yngre officerarna. Dessa var i regel sådana som blivit officerare bara för att de snart skulle bli inkallade och sända till Vietnam, och då var det lika bra att ha gått reservofficerskursen på college för att slippa släpa som menig skyttesoldat. Men befälskvaliteter saknades i regel, de var bara ett slags korpraler som av en händelse fått kommission ansåg Schwarzkopf. Man led vidare brist på kompetenta underofficerare, sergeanter och fanjunkare som varit med ett tag; men de han hade att tillgå hade bara 1-2 års erfarenhet jämfört med de 10-20 år som är önskvärda. ”Slag vinns eller förloras av generaler, krig vinns eller förloras av sergeanter” heter det ju, och bortsett från att Vietnamkriget kan sägas ha förlorats på grund av oklara mål och bristande politisk vilja så säger detta mycket om den undervegetation som behövs för att en armé ska fungera. Man måste ha kompetenta underbefäl, man kan inte bygga förband på lösan sand.



4. Arméns sämsta bataljon

Bataljonen var förlagd i mellersta Vietnam, söder om gränsen mellan nord och syd – DMZ, De-Militarized Zone. Gerilla och NVA opererade i trakten och bataljonens uppgift var att hindra den från det. Det var en polisiär, territoriell uppgift, alltså ingen stridsuppgift i operativ mening. Det påminde lite om armén i västern under 1800-talet: patrullera området och se till att ordning råder. Den vietnamesiske fienden var för sin ofta osynlig, det fanns inga traditionella fronter och basområden även om det i vid mening kan sägas att DMZ var frontlinjen och att denna kringgicks av fienden via Ho Chi Minh-leden, och att basen då var Kambodja i första hand och Nordvietnam i andra hand. USA-arméns förband skulle då hålla kontroll över det sydvietnamesiska territoriet, men var bakbundna i och med att Kambodja inte fick anfallas, dess neutralitet skulle respekteras av USA medan Nordvietnam bröt mot den dagligen. När Nixon till slut invaderade Kambodja 1970 bröt ett ramaskri ut i den amerikanska opinionen.

Vad gäller anti-subversiv krigföring (counter insurgency warfare, COIN) så utfördes den av Schwarzkopfs och andra styrkor genom att patrullera landsbygden, söka upp och förstöra gerillabaser och förråd, utföra bakhåll samt hindra att man själv hamnade i bakhåll. Att man misslyckades med att hindra att Sydvietnam infiltrerades kan ha berott på att landet var tämligen stort och folkrikt (80 miljoner invånare idag) förutom det att fienden hade övertaget med att smyga in i och ut ur landet via den kamodjanska bakvägen. Annars hade COIN lyckats här och där under efterkrigstiden, som för britterna i Malaya och jänkarna själva på Filippinerna; det sista rörde något som kallades Hukupproret. Här slog man ner uppror genom att använda små specialstyrkor, och att det lyckades här berodde dels på att båda länderna var väl avgränsade områden, Malaya en halvö och Filippinerna en ögrupp, samt vad Filippinerna beträffar att landet hade styrts av amerikanerna sedan seklets början, varvid en stor del av folket var positivt inställda till dem. I Vietnam var ju jänkarna mer av främmande fåglar.

Schwarzkopfs bataljon framsläpade sina dagar med COIN, ett ständigt harvande som det finns föga att säga om, och utöver det ryckte han upp förbandet och inskärpte i manskapet att man alltid måste bära hjälm, vapen och skyddsväst – ungefär som den regim Patton införde i Nordafrika när det begav sig. Norman förbättrade även den grundläggande utbildningen med bland annat skjutövningar. Arbetet bar sedan frukt, så pass att fienden fick för sig att en ny bataljon ersatt den gamla; denna förmodan fick sig Schwarzkopf till livs genom några erövrade dokument, ett gott betyg på hans arbete.

Efter något år lämnade Schwarzkopf sin bataljon, han lyfte i sin helikopter och gjorde tummen upp åt de församlade soldaterna, en i sammanhanget passande gest som han trodde. Året var nu 1970 och kriget gick på det hela taget dåligt, Nixon hade bestämt sig för att dra tillbaka USA-trupperna efterhand men hårda strider återstod, de amerikanska förlusterna 1969-73 var högre än dem 1965-69. Norman hade för sin del trott att kriget kunde vinnas, han kunde inte föreställa sig att stora USA kunde få stryk av tredjevärldsnationen Nordvietnam; ingen fransk reträtt här inte! Ho Chi-Minh förutspådde dock att amerikanerna skulle gå samma väg som fransmännen, men Norman avfärdade privat detta när han fann ett dokument med denna utsaga: USA går dock inte att jämföra med Frankrike! Men långt senare, 1975, då han satt hemma i Staterna och såg TV-bilderna från saigons fall, var han tvungen att erkänna att Onkel Ho haft rätt. Som amerikan var han bedrövad, han söp sig full berättar han i memoarerna när han såg de kaotiska scenerna med civila som stuvas in i transportplan, helikoptrar som räddar personal från ambassadens tak och så vidare. Men personligen kunde Schwarzkopf räkna sig till godo väl utförda uppdrag, hans karriär hade inte tagit skada av Vietnam, tvärtom: att vara major med fronterfarenhet och service with distinction ledde snart till överstegraden. Bidrog gjorde också att han mellan utrikesvändorna gått krigshögskolan i Fort Leavenworth. Denna General Staff And headquarter’s School är nödvändig för att nå topposterna i armén, med kurser i högre stabsarbete och förmågan att leda alla arméns truppslag samt samverka med flotta och flyg.



5. Army War College

Det var i juli 1970 som Schwarzkopf kom hem från Vietnam. Frun hette Brenda och de fick sammanlagt två döttrar och en son. Man bodde nu i Virginia och Norman arbetade nu i Washington på det så kallade Infantry Branch, en byrå som fördelade kommenderingar till infanteriofficerare. Noga räknat låg byrån inte i byggnaden Pentagon utan strax intill. Vid den här tiden hade man börjat ta hem folk från Vietnam, och arbetet på Infantry Branch bestod till stor del i att avgöra vad man skulle göra med alla övertaliga officerare. Senare gick Schwarzkopf det så kallade Army War College, en påbyggnadskurs till krigshögskolan avsedd för toppgeneraler. Även här kom Vietnam med i bilden – för U. S. Army i stort hade förfallit under den tid kriget varat, materielen började bli urmodig, baser fick sitt underhåll eftersatt och arméns förmåga att föra krig överhuvud hade gått ned, och allt detta präglade stämningen på AWC:s kurser. Lärarna hade för sin del en ljus bild av läget, som en som drog upp ett scenario där Warzsawapakten anföll Europa vilket skulle leda till planmässig NATO-reträtrr, förlustern kunde förvisso bli stora men sist skulle man nå Spanien – och dit skulle tarnsportplan från USA komma och skeppa in reserver. Eleverna varibland Schwarzkopf ifrågasatte denna glädjekalkayl, med tvivel på om dessa transportplan skulle finnas tillgängliga i krisens ögonblick, om landningsbanornahade rätt kapacitet eller om ens reserver i form av manskap och utrustning skulle finnas. Läraren bara viftade bort detta med ett: ”Det var då ena riktiga defaitister vi har här idag!” Men som vi sett från Vietnamn gjorde Norman rätt i att ifrågasätta alltför blåögda stabspåhitt.

AWC låg i orten Carlisle, Pennsylvania. Syftet med skolan var att vidga perspektivet hos eleverna, att få dem att se mer än militära ting och ta i betraktande historia, internationell politik, amerikanskt beslutsfattande och annat. Kursen beskrevs av en av lärarna som ”en mil brett och en tum djupt”, så det var möjligen en på ytan lättsinnig lärdomsanstalt, men har man generaler i skolbänken är det inget West Point det gäller. Studietvång fanns inte men de föreläsningar och seminarier man hade torde ha sått ett och annat frö. – Efter AWC kom Norman till pentagon och biträdde i förnyelsen av arméns materiel; man studerade utkast till Abramsstridsvagnen, Bradley-pbv:n och helikoptrarna Apache och Blackhawk; dessa skulle på sikt ersätta M-60-stridsvagnen, M-113-pbv:n, Cobra- och Hueyhelikoptrarna. Dessutom började man ta fram prototyper till luftvärnsmissilen Patriot, känd från Gulfkriget, samt kryssningsmissilen Pershing. Norman hade nu varit överstelöjtnant i sex års tid, och detta parat med att han gått AWC gjorde att han automatiskt befordrades till överste.

Schwarzkopf vantrivdes i Pentagon men räddningen var nära: han fick 1974 kommendering till armébrigaden i Alaska. Det var ett bakvatten men det var samtidigt trupptjänst, det där som räknas i de rätta kretsarna, så Schwarzkopf trivdes. Friluftsliv med fiske och fjällvandring gjorde även sitt till. Brigadchefen i Alaska var för sin del nykterist, han rökte inte och ansåg att befälet skulle gå i kyrkan varje söndag – bra for truppandan ansåg han. Dessutom var konditionsträning viktigt: 5 miles in 50 minutes, alltså 8 km på 50 minuter var kravet som alla i brigaden måste kunna. Denne Latham hade nämligen i Korea sett hur amerikanska soldater helt enkelt blivit efter under reträtten från Yalu på grund av dålig kondis så detta var ett livskvarv, här som i alla andra arméer.

Efter Alaska förflyttades Schwarzkopf till delstaten Washington i USA:s nordvästra hörn; här fick han befälet över en av tre infanteribrigader, en enhet med låg moral som han piskade upp till elitnivå på sedvanligt sätt. Denna brigad jämte de två andra utgjorde 9:e divisionen, en av U. S. Armys tio divisioner i första linjen med stationering hemma i USA. Plus sex andra (en i Korea, en på Hawaii och fyra i Västtyskland) hade armén däremd 16 divisioner i första linjen, 16 stående divisioner med värvat manskap – för man hade frångått värnplikten vid den här tiden, draft eller conscription som varit rådande sedan andra världskriget var nu ett minne blott, och de meniga soldaterna anställdes på kontrakt som löpte på tre år i taget. Denna värvade stående armé med sina 16 divisioner plus en del fristående brigader och bataljoner av typen jägare och Special Forces var på bortåt 800 000 man, med 500 000 man stationerade i USA och resten på andra sidan haven. Den viktigaste overseas-styrkan var som antytt Europaarmén med över 200 000 man. Sex av USA-arméns divisioner hade dessutom sina huvudsakliga förråd i Europa, varvid de vid en konflikt skulle kunna sändas dit tämligen snabbt per flyg. Utöver denna stående armé (Regular Army) fanns nationalgardet (Army National Guard), vars förband i fredstid var underställda respektive delstat och i krig avsågs att stärka den stående armén; nationalgardet bestod vid denna tid av sammanlagt åtta divisioner och 25 brigader, utgörande cirka 400 000 man. Därtill fanns reservarmén (Army Reserve), omfattande cirka 200 000 man i olika understöds- och underhållsenheter. Med alla dessa förband blev arméns styrka cirka 1,4 miljoner, och med marinkåren därtill (totalt fyra divisioner om 200 000 man) blev USA:s markstyrkor än större.



6. US Army: vapen och materiel på 70-talet

Nationalgardet var andra linjens trupper med äldre materiel på sin lott, men ser vi till första linjens divisioner av den typ Schwarzkopf tjänstgjorde vid i staten Washington, får vi följande bild av organisation och materielläge. Några av de 16 divisionerna var fallskärms- eller helikopterburna; Normans gamla enhet, 101:a, var vid denna tid helikopterburen kan jag meddela. Dessa jägarförband var lätt infanteri som snabbt kunde sättas in, men de saknade tyngre understöd av typen bandartilleri och tunga stridsvagnar; i strategisk mening är en luftburen jägardivision föga mer än en ”flygplatsvakt” som en general träffande sa. Vidare fanns pansardivisioner med sex pansarbataljoner och fyra pansarskyttebataljoner, samt pansarskyttedivisioner med sex psk-bataljoner och fyra pansarbataljoner. Huvuddelen av den stående arméns divisioner var av dessa tunga typer. Psk-division bestod för sin del av divisionsstab samt brigadstaber och signalförband, bandartilleri i form av pansarskyddade kanoner på larvfötter, samt luftvärn av typen Vulcan med den bekanta 20 mm Gatlingkulsprutan på ett M-113-chassi. Dessutom fanns lv-robotar. Vidare fanns underhållseneheter (sjukvård, transport, repararation, ammunition, drivmedel, mat) samt ingenjörsförband.

Ryggraden i divisionen var pansarskytteförbanden, där varje skyttegrupp stred från en 12 tons pbv av typen M-113, som i andra versioner var lavetter för granatkastare och pv-robotar. Infanteriet i sig hade understöd i form av M-60-kulsprutor, lätta granatkastare och pv-vapen av engångstyp – LAW, Light Anti-tank Weapon. Vad gäller pansarförbanden så hade de 46 tons M-60-stridsvagnar med 105 mm pjäs, en lv-ksp av typen Browning M-2 samt en med pjäsen koaxial M-60-ksp. Vagnen hade 4 mans besättning, hade en aktionsradie på 500 km och kunde köra i 48 km/h på väg. Utöver M-60 fanns i pansarbataljonen den lätta Sheridanstridsvagnen, en gammal klassiker på 16 ton som moderniserats genom att eldröret kunde skjuta pv-robotar, systemet Shillelagh. Divisionen hade även ett antal helikoptrar: attackhelikoptern Cobra, grupptransporthelikoptern Iroquois (gemenligen kallad ”Huey”) och spaningshelikoptern Hughes Cayuse.

1978 blev Schwarzkopf utnämnd till Brigadier General, den lägsta generalsgraden. Att bli general är för vissa som om himlen öppnat sig, äntligen har man nått toppen och allt är tillåtet, som att börja vänsterprassla med envart tjusigt fruntimmer som kommer i ens väg, men Schwarzkopf med kolleger fick sig en föreläsning som sa åt dem att behålla fötterna på jorden, ni är inte så unika som ni tror: ”Om ni 50 sattes på ett plan som störtade, skulle vi hur enkelt som helst hitta 50 andra överstar att befordra!” Nödvändiga ord, en behövlig kalldusch. – Schwarzkopf fick snart en central post, nämligen som biträdande divisionschef i Västtyskland. Tyskland var dåtidens strategiska knutpunkt, troligt slagfält i det väntade kriget mot Sovjetryssland. Ett oprovocerat ryskt anfall västerut på denna tid var i och för sig osannolikt, detta skulle ju blotta Ryssland för anfall från både Mellanöstern och Kina, men visst skramlade Kreml med sina vapen så en hög gard var nödvändig. Schwarzkopf fick 24 000 man under sitt befäl, ett rejält förband att leda. En lustig episod under denna stationering var när han märkte att divisionens helikoptrar inte höll måttet, alltför många var på reparation. Skälet visade sig vara att flygbataljonen jobbade efter en gammal norm, en som sa att det räckte med att ha 70% användbara maskiner för godkänt, medan den nya normen var inget mindre än 75%. Norman sa då helt enkelt åt teknikerna att nu är det 75% som gäller – och vips kom det fler helikoptrar i luften, flygbataljonen klassades snart som stridsberedd. Divisionschefen förvånades å sin sida storligen över detta, han trodde att Schwarzkopf kommit på något nytt sätt att underhålla maskinerna, upptäckt något nytt sätt att ställa in turbinerna – men det handlade alltså bara om att höja ribban.

Vid denna tid började arméns anslag att höjas: ny materiel började tillföras och baser och serviceanläggningar för personalen som sjukstugor och daghem kunde rustas upp. 70-talet hade varit en extrem nedgångstid för armén; downperioder hade förekommit förr (Koreakriget, tiden efter första världskriget), men då riktades allmänhetens missnöje mest mot den politiska ledningen. Nu, efter Vietnamkriget var armén i sig rejält impopulär hos gemene man. Det var därför bland annat svårt att fylla leden med duglig personal. Men på 80-talet vände det, opinionen svängde av flera skäl och rekryteringen började gå bättre.



7. Grenada

En dag 1983 fick Schwarzkopf ett telefonsamtal: ”du ska ut på hemligt uppdrag, varaktighet cirka tre veckor” var innebörden. Schwarzkopf bekräftade, lämnade över befälet för den division han då chefade och begav sig till Atlanta, Georgia för briefing. Uppdraget visade sig gälla ön Grenada i Karibien, där en vänsterregim tagit makten genom en militärkupp. USA:s flotta beordrades då gå iland och återinsätta den gamla regimen. Reagan ville med andra ord hindra uppkomsten av ett nytt Kuba, och vis av misslyckandet med Grisbukten 1961 på detta Kuba och Desert One i Iran 1980, såg man till att satsa rejält vad gällde truppstyrkor; hade man väl beslutat sig för insats var det lika bra att ta till lite i överkant, var resonemanget.

Schwarzkopf skulle i Grenadaaffären bli rådgivare åt flottan, som förutom sin marinkår hade flera arméförband under sig i operationen, bland annat 82:a divisionen. Norman anade för sin del att han inte skulle vara välkommen hos flottan på grund av den mångomtalade rivaliteten mellan vapengrenarna, den himlastormande interservice rivalry som rått från republikens första tid, och han gissade rätt. Grenada blev ett skolexempel i barnsligt kiv mellan armé och flotta; i fredstid kan man acceptera viss tävlan men i krig måste man inse vad det i förstone gäller, nämligen att lösa uppgiften. Schwarzkopf kom nu att fungera bra under den amiral han tjänstgjorde hos, en newengländare vid namn Metcalf, men andra episoder var oroande – som när Schwarzkopf på det hangarfartyg där han befann sig fick se ett dussintal helikoptrar stå parkerade. Varför inte använda dem för att frakta soldaterna till ön? Men aktuell marinkårsöverste vägrade, man tog inte armésoldater i marinhelikoptrar sa han... Och han stod på sig: om hkp:arna nödvändigtvis måste användas skulle det vara marinsoldater i dem; marinsoldater måste utföra uppdraget ifråga, även om det tog avsevärt längre tid. Till slut gav han dock med sig. – Vid ett annat tillfälle uppmanades Metcalf av flottans ekonomichef i Washington att inte tanka några arméhelikptrar, eftersom det ännu var oklart hur armén skulle betala för det – men Metcalf lär förnuftet råda och gav dem bränsle.

Så där höll de på och tjafsade. Samma sak såg man i Khe Sanh i Vietnam där marinkår och armé stred på samma avsnitt: de ville väl hellre beskjuta varandra än NVA gissar man. Problem av denna typ skulle elimineras om alla marktrupper, även marinkåren, organiserats av armén. Men kåren hade sina traditioner och blev egen vapengren på 90-talet, och detta var bra av ett annat skäl för då var man fyra vapengrenar i försvarsmaktens ledning: armé, flyg, flotta och marinkår, varmed en viss balans uppnåddes. I tvistefrågor kunde därmed armé och flyg gruppera sig mot flotta och marinkår, eftersom flyget stammade från armén på samma sätt som USMC stammade från flottan.

Vad gäller Grenada så var ön i amerikanernas händer efter ett par dagar; fientligheterna upphörde officiellt den 2 november. Som motståndare hade man bland annat haft Grenadas egen armé på 2-3 000 man samt militärutbildade kubanska byggnadsarbetare. Även om detta operativt sett var en försumbar affär så höjde den USA:s självförtroende. Den var symboliskt viktig, man hade börjat exorcise the ghost of Vietnam; intervention var åter en möjlig väg att gå. Grenada var med andra ord en liten seger, liten men naggande god...

Efter detta satte sig Schwarzkopf i Pentagon och såg ny materiel som Bradley-psk-vagnen, Apachehelikoptern och Abramsstridsvagnen komma ut på förbanden. Arméns budget var på 73 miljarder dollar på denna tid, inte lite. Nu drog det ihop sig till Irakkriget och då måste vi gå tillbaka i tiden litegrann. Redan i början av 80-talet hade Schwatzkopf fått stationering i det så kallade Central Command hemma i USA. Grunden till detta Command hade lagts redan av Jimmy Carter under slutfasen av hans presidentperiod; efter Sovjets inmarsch i Afghanistan och revolutionen i Iran, vilken sistnämnda berövade USA en viktig allierad, alarmerades han över hur instabil situationen i Mellanöstern blivit. Behovet av en styrka som kunde sättas in för att hejda en framstöt mot Saudi-Arabiens oljefält blev uppenbart. Iran kom nu inte att bli sovjetallierat, men man oroades ändå över att Sovjet skulle bli i stånd att tränga fram till Persiska viken; det strategiska läget var hur som helst osäkert, och Carter formulerade sin doktrin i termer av att varje makt som försöker ta kontrollen över området ska mötas av en amerikansk intervention – och sedan kom förvisso en annan makt att hota regionen, nämligen Irak år 1990. Grunden för den intervention som kom att ske detta år lades alltså redan av Carter, som först lät sätta upp en stab med rätt att rekrytera allehanda trupper för en dylik insats: Rapid Deployment Force. Carter började också att upprusta försvaret i allmänhet under sina sista år vid makten, liksom det som alltid bedrevs forskning för framtagande av nya vapen under honom – så även om Carter i huvudsak varit för naiv gentemot ryssarna så visade dessa aktioner att han inte var alldeles blind för realiteterna. Afghanistan hade varit en alarmsignal för honom. Vad gäller RDF så blev detta senare till Central Command, som under sig fick förband med materiel öronmärkt för Persiska viken. En yttring av detta var till exempel att man vid Desert Storm hade både ökenmålade stridsvagnar och ökenuniformer; allt var med andra ord förberett för en intervention, det var inte så att man råkade ha speciella ökenuniformer liggande eller att man snabbt svabbade på ljusbrun färg på tanks man hade stående – o nej!



8. Mellanöstern kallar

Schwarzkopf blev på denna post chef för 24:e psk-divisionen, som ihop med 82:a Airborne och 101:a Air Assault divisionerna skulle flygas till Mellanöstern i händelse av kris; tung utrustning skulle föras dit på fartyg. Basen för 24:e divisionen låg för övrigt i Savannah, Georgia, målet för Shermans marsch mot havet 1864. Den kallas Savannah-la-Mar och Savannah-by-the-Sea för att skilja den från andra städer med samma namn, till exempel Savannah i Missouri. – I juli 1988 blev Norman chef för hela Central Command, och samma år slutade kriget Iran-Irak som avsevärt stärkte Irak och fick det att se sig om efter nya erövringar. Vad gäller Iran så hade det nött ut sina resurser i kriget genom att betona anda och revolutionär glöd, viktiga faktorer förvisso, men det får inte ske på bekostnad av militär sakkunskap vilket skedde här. Irak ägnade för sin del tiden efter kriget till bygga upp krigsmakten ytterligare och i augsti 1990 erövrade man det sydliga grannlandet Kuwait. Ockupationen var fullbordad på några dagar, och därmed kontrollerade Irak 20% av världens oljetillgångar – och om Irak gick vidare och anföll även Saudi-Arabien, skulle man kontrollera än mer i den vägen. Detta kunde tolkas som att Irak med Saddam Hussein i spetsen försökte ta kontroll över Persiska viken, och därmed trädde Carterdoktrinen i kraft för USA: att hindra varje makt som försökte skapa sig en dylik hegemoni i området. Därvid sändes Schwarzkopf och Central Command till Saudi-Arabien; enorma mängder trupp sändes in, främst från USA men även från arabstater som Egypten, Oman och Syrien samt från England och Frankrike. En stor del av USA-trupperna kom från reserven; preisdent Bush hade låtit kalla in 200 000 reservister tämligen tidigt, vilket var ett rätt drastiskt steg – för något liknande skedde ju aldrig under Vietnamkriget, då man istället valde att sätta upp helt nya förband för insatsen i Sydostasien. Att sätta in nationalgardet i en nationell kris kan vara känsligt eftersom gardena har lokal förankring, de identifierar sig med den delstat där de sätts upp – och får hemmafronten sedan reda på att ett visst förband haft höga förluster i striderna, kan i delstaten ifråga krav på att ”sända hem våra grabbar och tjejer” uppstå. Det är därför, föreställer jag mig, som mobiliserandet av nationalgardet för krigsuppgifter är så känsligt och det var därför som man avstod från det under Vietnamkriget – men nu var man så illa tvungen att göra det eftersom man behövde stora truppstyrkor på en gång. Vardera sidan nere vid Persiska viken kom vid slutet av 1990 att räkna cirka halvmiljonen var, med viss övervikt för de allierade. Irak hade dock fler stridsvagnar, 5 500 mot 4 000, men de allierade hade fler flygplan – totalt 1 850 mot 550.

Vad var då Schwarzkopfs roll i det hela? Hans första uppgift var att försvara Saudi-Arabien, vilket han trodde sig kunna göra en bit in på hösten med de styrkor han hade. Därefter antog FN – som redan fördömt Iraks invasion av Kuwait enhälligt – en resolution som sa att Kuwait skulle bedrias, om inte Irak lämnade landet frivilligt; därmed skapades den så kallade FN-alliansen, utgjord av de länder som skickade trupp till området, och Schwarzkopf blev som ÖB för den amerikanska styrkan ledare även över dessa. Men styrkeuppbyggnaden gick sakta, och den första plan Schwarzkopf presenterade möttes med missnöje av den politiska ledningen – eftersom planen gick ut på ett frontanfall mot Kuwait, det enda som gick att göra med de till buds stående medlen. Men när man nått överlägsenhet i styrkor kunde en mer trovärdig plan utarbetas, en som gick ut på att finta mot Kuwaits sydgräns och kust medan huvudanfallet skulle sättas in i irakiska öknen väster om Kuwait; därmed kunde fienden anfallas i flanken och ryggen, och med lite tur komma att inringas och utmanövreras. Detta var ett skolexempel på manövrering och terrängen var förvisso lämpad för det – det var sandöken. En plan för flyginsatsen gjordes också.

Schwrazkopf ledde planeringen och grupperingen av förband inför anfallet. När alla förberedelser var klara, i januari 1991, fick Irak den passande frågan om det tänkte lämna Kuwait. Svaret blev nej. Då drog FN-alliansens flygoffensiv igång och i början av februari hade drygt 60 000 uppdrag utförts, med mål både i det omedelbara operationsområdet samt inne i Irak. Naiva bedömare som såg denna förstörelse från luften trodde att kriget nu var över men Schwarzkopf visste bättre, han förstod att även en markoffensiv måste till. Det var den gamla truismen om att tvinga upp fienden ur hans skyttegrop så att han kunde skriva under kapitulationen.

Kriget var inte över än. I slutet av januari kom Saddam till exempel med en överraskning i form av Scudmissiler, skjutna mot Saudi-Arabien och Israel. Scud var en rysktillverkad robot med 500 km räckvidd, med en stridsspets med vanliga sprängämnen. När dessa nu slog ner i saudi-Arabien så dödades bland annat några amerikanska soldater i ett läger, allvarligt nog, och de som träffade Israel var än allvarligare eftersom detta land nu hotade att vedergälla. Hade Israel gjort detta – exempelvis med flygattacker mot Scudramper – skulle koalition ha brutit samman eftersom arabländerna i FN-alliansen deltog på vilkkoret att Israel inte skulle ställa sig på samma sida. Krisen löstes genom att USA övertalade Israel att låta dem, USA, göra jobbet; en tredjedel av alliansens flyguppdrag omdirigerades till Scudbombning, brittiska och amerikanska kommandostyrkor begav sig in i öknen för att söka efter Scuds, och lv-robotar av typen Patriot levererades till skydd för de israeliska städerna. Denna robot var egentligen avsedd att slå ut vanliga stridsflygplan, vilket den förmodligen var bra på att göra genom att med värmesökare komma planet nära och väl där avge en svärm av stålkulor som slog sönder målet, fick det att störta – men att som nu använda roboten mot en missil var ett vågspel och i verkligheten gick det inte så bra, bara 30% av alla inkommande Scud sköts ner av Patriotsystemet. Vid tiden sa man dock att 90% sköts ner vilket var en i sammanhanget nödvändig lögn – för Scudhotet hade skärrat alliansen rejält, opinionen i väst och Israel hade temporärt bringats ur fattningen av detta vapens uppträdande.

Flygoffensiven hade främst slagit till mot irakiska staber, den hade isolerat stridsområdet och bekämpat det irakiska luftvärnet. Under flygoffensivens sista dagar inriktade man så bekämpningen mot irakiska divisioner i norra Kuwait, fiendens strategiska reserv, samt såg till att mjuka upp de främre irakiska ställningarna. När så markoffensiven inleddes den 24 februari var fienden knappt i stånd att slå tillbaka; operationen varade endast 100 timmar, under vilka förband väster om Kuwait gjorde den planerade kringgående rörelsen och nådde floden Eufrat, samtidigt som marinkåren fintade en landstigning mot kuwaitiska kusten. Dessutom, sedan kringgången påbörjats, överskreds kuwaitiska sydgränsen av egyptiska och panarabiska förband liksom två divisioner ur marinkåren. Man var speciellt noga med att kabla ut TV-bilder på hur de arabiska trupperna på detta sätt deltog i offensiven, samtidigt som några bilder på de tunga, avgörande förbandens framryckning inte kablades ut; av propagandaskäl skulle det se ut som om de arabiska trupperna spelade huvudrollen medan amerikaner, engelsmän och britter som bar 90% av bördan fick finna sig i att verka i det dolda.



9. Markoffensiven

Man mötte föga motstånd under markoffensiven. Flyginsatsen hade gjort sitt till för att lamslå ledningen och hindra tillförsel av reserver. Men om Saddam haft kem- eller atomvapen i sina Scuds skulle spelet ha ändrats fundamentalt; möjligen skulle segern även då ha tillfallit alliansen, den hade till exempel en betryggande överlägsenhet i flyg och hangarfartyg utöver arméerna, men kem- och atombeläggning kunde ha framtvingat andra framryckningsvägar, som genom norra Irak. Allt skulle ha tagit mycket längre tid, kanske ett år. Så något normalt krig var inte detta Gulfkrig, Schwarzkopf kunde mer eller mindre ostörd planera sina drag, medan det i ett allvarligare krig är mer krisartat och man måste ta besluten snabbt och under tidsnöd. Det normala kriget försiggår som en duell med stötar och motstötar, revidering av planer och improvisering, medan Gulfkriget gick mer eller mindre på räls. För den skull är inget krig att betrakta som en picknick, inte ens denna ojämna kamp, för i varje krig måste man till slut ge sina soldater ordern att rycka fram, ut i det okända – för att gå i närkamp med fienden och vrida vapnet ur hans hand, besegra honom och få honom att kapitulera.

Detta skedde förvisso, Gulfkriget leddes till ett segerrikt slut. Markoffensiven lyckades: 4 000 av Iraks 5 500 stridsvagnar ska ha förstörts i striderna och Iraks miljonarmé reducerades med hälften. FN-alliansen å sin sida förlorade bara cirka 150 man, många av egen eldgivning. Operativt sett var kringgångsrörelsen lysande utförd, fienden utmanövrerades och blev ur stånd att fortsätta kriget. Det var ett sant förintelseslag: fiendens förmåga att fortsätta striden utplånades.

Den framtoning Schwarzkopfs generalsskap hade är intressant, och jag menar då inte hans imponerande kroppshydda och beslutsamma min utan det faktum att han ledde kriget från källaren till ett kontor i Riyad, Saudi-Arabiens huvudstad. Så är det för alla moderna toppgeneraler, de leder från ett kontor omgiven av sin stab. Om så är möjligt ska förstås en general ha ett taktiskt högkvarter, helikopterburet eller med markfordon; en Monty hade en sådan rörlig chefsomgång medan huvudstaben fanns bakom fronten. Så är även det moderna idealet, generalen ska känna striden på pulsen och inte isolera sig i ett slott som en Maurice Gamelin.

Kriget vanns av FN-alliansen, Irak kapitulerade så gott som villkorslöst; man lämnade Kuwait och läget före kriget återställdes. Irak var ur stånd att hota omgivningen för lång tid framåt. Schwarzkopf tog för sin del avsked ur armén efter denna seger, rådd därtill av Powell: det jobb som väntade i den fredstida armén var ju bara av negativ art, som att nedrusta armén efter Sovjets sammanbrott. Det var lika bra att kröna sin karriär med en operation av detta slag, lyfta på hatten och elegant tåga in i Historien. Schwarzkopf pensionerades mycket riktigt i augusti 1991. Han var föddes för övrigt 1934 i New Jersey och hade en far som också varit general, dock aldrig en kommenderande sådan: en general utan armé. Han hade tllhört ockupationstrupperna i Tyskland efter första världskriget samt varit miliärattaché. Den senare funktionen hade han bland annat i Iran under andra världskriget, och sonen var med honom på denna stationering. En gång besökte man Irans centralbank för något ärende, man fick komma ner i valvet, och där beskådade man landets alla kronjuveler från safavidernas till Abbas den stores dagar. Normans blick fångades av en jordglob i massivt guld, med haven gjorda av smaragder, landytan av rubiner och Iran självt med briljanter. Han pekade förundrat på den och försökte säga något till en bankman, som bara sa: ”Jaså den? Det är bara något vi gjort av överblivna juveler!”

En officer måste vara lite buffel, han får inte vara rädd att komma med tuffa order. Till sina soldater i Vietnam som frågade honom varför disciplinen var så hård, varför man jämt måste gå med hjälm, vapen och skyddsväst, svarade Norman till exempel att så är det bara, detta är krig: ”Jag är inte här för att vinna någon popularitetstävling!” Så ska en officer vara om ni frågar mig, detta är bellatorattityden i ett nötskal.




Relaterat
Dak To 1967
Colin Powell
Vietnam
Gulfkriget 1990-91
Den omöjliga friheten
Detalj från affischen till "Hamburger Hill" (1987), en film om ett slag i Vietnams högland 1969.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)