måndag 24 oktober 2011

Porträtt: Montgomery of Alamein


Khadaffi har varit död i fyra dagar. Inbördeskriget går mot sitt slut. Och sharia ska råda i det framtida Libyen. Enligt Cornucopia säger det Benghazi-baserade övergångsrådets ledare Mustafa Abdel Jalil Enligt så här: "Vi som är en muslimsk nation måste ta sharialagarna som källa till en grundlag – alla lagar som motsätter sig islams principer är juridiskt ogiltiga." (Stampen/GP/TT-AFP-Reuters, Bonnier/DN/TT-AFP-Reuters) - Cornucopia säger vidare bland annat detta: "Antar att alla som hyllat den underbara arabiska våren är nöjda nu. - - - Vi är många som om och om igen påpekat vilka rebellerna i Libyen är. Det handlar inte om några frisinnade västerländska liberaler. Liberaler tar väldigt sällan till vapen för att dö i 10 000-tal. Delvis har styrkorna rent av utgjorts av hemvända mujahedin från Afghanistan, som tidigare stred mot samma NATO-styrkor som nu gav dem flygunderstöd. Måste kännas ganska surt för svenska flygvapnet som ställt upp för att stödja att sharialagar skall införas i Libyen. Eller så tycker man förstås att sharialagar är något positivt."

Där har ni er arabiska vår. Den blir nu omärkligt en arabisk höst med islamism på programmet. Generellt tycker jag att islam får väl existera bäst den vill i sin egen biotop, MENA. Dock måste vi dämpa euforin över all den förväntade frihetsutvecklingen. Det här är inte Europa 1989, 1848 eller 1789. Det här är Mellanöstern 2011.

Libyen går en sharia-präglad framtid till mötes. Kriget är slut men kanske blir det lite gerillastrider och upprensningar. Vad vet jag. Jag är mer insatt i de strider som fördes i Libyen för 70 år sedan: andra världskrigets strider mellan ökenräven och Monty. Om Rommel berättade jag här, nu ska det handla om Monty. Det blir en diskussion om hela hans karriär, inte bara ökenstriderna. Jag gör även vissa reflektioner över dagens engelska armé och dess uppträdande i Gulfkriget.

Han hette Bernard Law Montgomery. Han kallades "Monty". Han var en av de få engelska generaler som retirerade ordnat inför den tyska attacken västerut i Belgien-Frankrike 1940. Väl tillbaka i England med spillrorna av armén insåg han att det fick vara slut på amatörism. Nu måste man möta tysken på lika villkor. Man måste bli som tysken både materiellt och ideellt, tillämpa tyska metoder i uppbyggandet av pansardivisioner och strida preussiskt = professionellt på alla nivåer. Ditills hade engelska arméns officerskår haft amatörismen som ideal. Man skulle inte syssla med sitt yrke alltför hängivet, då var man inte gentleman...!

Det är sant det jag säger. Sådant var sentimentet; detta var den anda som rådde i engelska armén. På sina posteringar gjorde Monty sitt för att ändra den. 1942 fick han så befälet över engelska 8:e armén i egyptiska västöknen. Det gällde att försvara Egypten från Rommels hotande anfall. Monty lyckades med detta. Rommel slog sig blodig mot försvarsverken och fick retitera till Libyen. Monty kunde ta till offensiven. Nu gick det kanske lite väl sakta framåt, det var mycket små steg, men Monty vann i alla fall segrar, i Libyen och Tunisien samt på Sicilien och i Normandie. Det var han som var segerns arkitekt och det var tack vare att han ökade professionalismen i engelska armén.

- - -

Vid reträtten från Belgien 1940 var det bara två engelska generaler som hade koll på läget, som kunde retirera ordnat, och det var Alexander och Montgomery. I övrigt härskade klassisk engelsk förvirring och amatörism.

Montys främsta förtjänst var alltså att han utraderade denna engelska böjelse för amatörism. Det var en mentalitet, svår att fånga MEN DEN FANNS DÄR, "satt i väggarna" som det heter. Visst hade man sina Sandhurst och andra skolor, visst hade man vunnit FVK osv. Men det fanns ändå en tradition av amatörism; det var en del av det gentlemanship som var ett ideal - ett ideal som Monty förvisso saknade. "In dealing with Monty you have to remember that he isn't a gentleman" sa lord Alanbrooke. Det var en skarp anklagelse i engelska salonger. Är man inte en gentleman är man snudd på en paria.

Den exakta korrelationen gentlemanship/amatörism i British Army får andra utreda. Anyhoo: den engelska armén såg ner på tyska armén för dess professionalism och kallade den preusseri, robotmentalitet osv. Monty å sin sida värderade tysken rätt, han underskattade honom inte.

En talande episod är från när Monty under uppbyggnaden av en ny engelsk armé efter 1940 talade med en reservare. Denne trodde han kunde sina saker, han ville bli bataljonschef. Denne visade sig dock bara vara samma gamla engelska amatör, en weekendsoldat. Mot dig, sa då nämligen Monty, har du en tysk batchef som har tjugo års yrkeserfarenhet, som på heltid övat och satt sig sig in i pansarkrigets verklighet, och mot det har du inget att komma med!

Källan till detta är en viss trebandsbiografi över Monty, utgiven på 80-talet och skriven av Nigel Hamilton (finns nyutgiven i ett band som "The Full Monty", of course...).

Engelska armén måste bli professionell för att kunna besegra tysken. Monty var en av dem som la grunden för detta.

- - -

Låt oss se på Carlo d'Estes biografi PATTON - A GENIUS FOR WAR. Där sägs det att Patton (och George Marshall) drog amerikanska armén ur dess mellankrigstida letargi, dess tänkande som var präglat av första världskriget. Den förste amerikanske arméchefen i Nordafrika 1942, Fredendall, var en stel typ som byggde skyddsrum tio mil bakom fronten. Patton åter ledde praktiskt taget från fronten. Han införde offensivanda, självklart tycker vi men det var det inte då.

Patton lärde sig mycket av Monty: han tog efter Montys stil, strävade efter hans professionella nivå, bland annat genom "tightening the morale to martinet standards" (Sheehan, "A Bright Shining Lie", 1980) sedan Fredendall misslyckats vid Kasserine (samme Fredendall som byggde skyddsrum tio mil bakom fronten). Patton tog över och gaskade upp den amerikanska armékåren. Han insåg att man måste göra som tyskarna: så fort man gått i ställning måste man till exempel lägga ut minfält, det räckte inte att göra det nästa dag även om timmen var sen...!

Sedan gällande engelsk amatörism: under Market Garden ryckte en brittisk pansarkår fram längs vägen med de erövrade broarna. Well de gjorde, det, slog sig fram några mil. Sedan, Dag 2, när allt verkade fint och bra, stannade man för att koka te! Det kan ha varit en viss bataljon eller brigad i denna kår, skit samma, kontentan är att detta är kvardröjande amatörism, kanske hjärtevärmande BRITTISK sådan, men likafullt. För ingen, varken jämförbara enheter av ryssar, tyskar eller amerikanare skulle så vitt jag kan bedöma göra något sådant - stanna för te bara för att man känner för det, mitt under framryckning!

- - -

Under ökenkriget hade också en viss Monty problem med "the corps à chasse that wouldn't chase"! Han satte upp en förföljningsstyrka, en snabb pansarstyrka som skulle ligga i bakhasorna på den flyende tysken. Men inte kom den igång inte, nej den skulle väl koka te först!

Sir de la Billieries pansarkår under Gulfkriget 1991 hade också svårt att få fart och jaga efter fienden, slår det mig (q v Schwarzkopfs memorarer "Man behöver inte vara hjälte", 1994). En engelsk kår, en som hade behövt lite mer djävlar-anamma! Mer push 'n' go!

- - -

Ära vare brittiska armén för alla dess segrar. Jag förnekar dem inte. Ånej! Man har trots allt slagits mot flertalet av jordens folk och besegrat dem (någon gång). Men engelsmännen själva är på det klara med den amatörism man dragits med. Se alla böcker om "militära misstag" som kommit de senaste 20 åren och du ska se en förfärande mängd slag där britter är med - slag redogjorda för av engelska historiker! Böcker skrivna av engelsmän!

Talande var här en essä i en bok jag inte minns titeln på, men som visst var baserad på en TV-serie i ämnet (miltära misstag). Det gällde Scharnhorst och Gneisenaus utbrytning från Brest hem till tyska vatten 1943, bland annat effektuerat med cirklande landbaserat flygskydd. Britterna emottar en och annan rapport om detta, flyget och flottan - men inget görs och allt rinner ut i sanden, de tyska skeppen tar sig igenom Kanalen och når tyska hamnar. Författaren till essän beskriver i förbigående den engelska attityden, dess approach till militär ledning och allt, som "snug amateurism" och det tycker jag säger mycket: självgod amatörism, voilà den engelska mentaliteten som nu, långt om länge, i stort sett är utrotad. Falklandsöarna (q v Max Hastings, "Slaget om Falklandsöarna", SMB 2006) var som jag sa i ett tidigare inlägg prov på proffsighet rakt igenom (mutatis mutandum) så vissa saker blir faktiskt bättre med tiden.

- - -
Vad tyckte de tyska generalerna om sina motståndare i väster ? De tvekade att uttrycka någon åsikt i den frågan, men jag fick ändå några intryck under våra samtal. På tal om de allierade befälhavarna sade Rundstedt: "Montgomery och Patton var de två bästa jag ställdes mot. Fältmarskalk Montgomery var mycket systematisk." Han tillade: "Det är nog bra - om man har tillräckliga styrkor, och tillräcklig tid." Blumentritt gjorde en liknande kommentar. Efter att ha givit ett erkännande åt Pattons snabba framryckning tillfogade han: "Fältmarskalk Montgomery var den enda högre officer som aldrig upplevde någon motgång. Han drog fram så här" - Blumentritt tog en rad medvetna och korta steg, satte ner foten hårt var gång.

Detta är ur Liddel Harts "På andra sidan kullen" (1988). Och vad som sägs här är också sant. Monty saknade som jag antytt visst schvung och elegans. Han körde metodiskt som Blumentritt visar, han (Monty) tog det säkra före det osäkra. Och sedan, när han en dag fick en ingivelse och ville bli djärv utöver det vanliga, misslyckades han (= Market Garden). Men hellre lyss till den sträng som brast säger jag; Monty har visst fog för sin åsikt att "idén bakom Market Garden var bra och jag förblir en anhängare till den" som han sa i "Krigskonstens historia").

Sedan vad gäller Montys stelhet och systematik, kritiserad och lätt föraktad, så ledde den ändå till segrar - och "segra är trots allt vad en general förväntas göra" som han säger i samma bok. När han inför Alamein visste att tiden arbetade för honom, att allierade vapensmedjor pytsade ut tanks och artilleripjäser och granater i hög takt så vore han ju en dåre om han inte drog nytta av det. Dvs det enda raka var att lugnt och metodiskt bygga upp en betryggande överlägsenhet. Den behövdes verkligen för slaget stod ju och vägde i flera dagar innan man bröt igenom.

Relaterat
Mellanösterns geografi
Miyamoto Musashi
Gulfkriget
Stridsmiljö 2500
Moorcock
Jim Ballard
svd svd svd ab dn exp

4 kommentarer:

Steve Finnell sa...

you areinvited to follow my blog

Anonym sa...

Ja minsann, i nästa vecka börjar slaget vid El Alamein - för 69 år sedan. En vecka senare står britterna, australiensarna, nyazeeländarna m fl och inte minst Montgomery som segrare. Det blev andra världskrigets vändpunkt, eller en av dem. "Before Alamein we had no victory, after Alamein we had no defeat", som Winston C sa.

Det var intressant att läsa din karaktäristik av Montgomery. Jag inser att han var metodisk och organiserad, men var han en "skicklig" härförare, som det sägs att flera av tyskarna var, t ex Manstein?

Patrik Blom

Svensson sa...

Bra fråga. Monty var, inom en engelsk ram, det bästa AVK frambringade. Men generellt var såklart en Manstein, en Manteuffel, en Guderian eller en von Kleist vida skickligare.

Anonym sa...

Tack, jag lägger din kommentar på minnet!

PB

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)