måndag 31 oktober 2011

Toppmöten förr och nu


På torsdag ska det hållas ett G20-toppmöte. Det handlar om ekonomi. Det är tidens ödesfråga: ekonomin! För 40 år sedan var det annat man fruktade; då hette hoten kapprustning och kärnvapen. Vapen och militära styrkor spelar ännu roll men det är inte på agendan på samma sätt idag. Nu står stormakterna inför ekonomisk kris, depression och fasa. Men som antytt var det annat ljud i skällan förr. USA och Sovjet kapprustade och hotade ta kål på varandra. dn svd svd svd svd


1. Global maktkamp

Tiden efter 1945 var världen grovt sett indelad i två block, väst och öst. Ledande makt i respektive block var USA och Sovjet. Man var tämligen jämnstarka under 1950-talet; Sovjet hade större armé men USA större flotta så det jämnade ut sig. Att sedan Sovjet hann före ut i rymden med Sputnik och Gagarin var imponerande i sig, men det hela var mest en symbolisk seger.

Teknologin att med interkontinentala raketer, beväpnade med kärnvapen, hota varandra var nu det nya. Dock hade Sovjet bara 12 ICBM-raketer vid 60-talets början och flottan var förhållandevis svag. Detta visades i Kubakrisen, som ju resulterade i att man måste stryka på foten för USA. Då började man upprusta flottan liksom man moderniserade armé och flygvapen. USA under samma tid försvagades på grund av kriget i Vietnam: det var kostsamt och ledde ingen vart. Vid 70-talets början måste USA därför göra en uppgörelse med Sovjet, primärt om att begränsa kärnvapnens antal.

Detta var allmänt taget en god gest, det hela låg i tiden. Världen ville ha "avspänning" (détente) och ett slut på kalla kriget. Men realiter var det ett tecken på USA:s svaghet och starten för Sovjets sista storhetstid. Under 80-talet tog så västvärlden tillbaka förlorade positioner. Det resulterade omsider i östblockets sammanbrott.



2. Sovjet vinner segrar

Låt oss se på läget vid början av 1970-talet. Det rådde vid denna tid alltjämt konfrontation mellan USA och Sovjet, väst och öst, fast utan att det kom till rena krigshandlingar. "Kallt krig" kallades det. Det hade varat sedan 1948.

Väst och öst hotade varandra med kärnvapen. USA var vid denna tid försvagat av kriget i Vietnam; de uteblivna segrarna urholkade landets image som segerrikt imperium och krigandet tärde på kassakistan. President Nixon insåg det. Ökade rustningar för att hålla Sovjet stången var inte möjliga längre. Så man sonderade med sin fiende om att rusta ner åtminstone på kärnvapensidan. På 70-talet kom vissa genombrott i dessa förhandlingar. Det började med avtalet SALT I, 1972: Strategic Arms Limitations Treaty. Här sattes ett kvantitativt tak för antalet kärnvapenbärare hos USA och Sovjet. Ryssarna tilläts dock ha fler vapenbärare än USA, vilket berodde på kvalitatitva avgöranden - de sovjetiska raketerna var mindre träffsäkra än de amerikanska. Samtidigt blev det tillåtet för staterna att modernisera sina befintliga kärnvapen. Det vidhängande ABM-avtalet gällde för sin del försvarssystem mot kärnvapen.

Fler avtal ingicks 1972, som Moskva-avtalet. Här talades om vikten av fredlig samexistens och iakttagande av återhållsamhet i inbördes relationer. Det kan låta intetsägande och var det kanske (USA var svagt och Sovjet var starkt, man utnyttjade USA:s troskyldighet och låtsades vara förbindliga) men viss lättnad i internationella relationer medförde detta. Sentimentet förändrades, åtminstone för en tid. Sovjet förespeglades generösa handelsavtal och västteknologi om de strategiskt nöjde sig med vad de hade.

Samtidigt hände saker i Europa. Västtysklands Willy Brandt räckte handen mot den östra rikshalvan med sin Ostpolitik. Tidigare hade Västtyskland vägrat erkänna DDR som självständig stat; den var "die Ostzone". Välvillighet åsido kan sägas att Brandt böjde rygg för östdiktaturen. Sedan visade det sig att han haft en DDR-spion i sitt kansli, Günther Guillaume. Det blev slutet för vidare försoning mot öst. Men sentimentet vid denna tid, uttryckt i Helsingforsdeklarationen, var att de gränser som drogs upp efter 1945 skulle gälla. Det betydde främst att DDR kunde se sig som en legitim stat trots att det var en av Sovjet ockuperad del av Tyskland, en marionettstat.

1945 års gränser gällde. Väst och öst var skilda för evigt verkade det. Berlinmur och järnridå blev tingens naturliga ordning. Sovjets landvinningar efter andra världskriget, med västgränsen flyttad västerut på Polens bekostnad (och Polen kompenserad med tyska landskap), stadfästes, om än inte avtalsmässigt. Något fredsfördrag Tyskland-Sovjet efter andra världskriget hade nämligen inte undertecknats. Det dröjde till 1990.

Som motprestation mot detta erkännande av Sovjets ställning med bufferstater avkrävdes Sovjet garantier för medborgerliga fri- och rättigheter. Sovjet sa formellt ja till detta. Det var ett billigt pris för att accepteras som supermakt. Men denna betoning av oförytterliga friheter blev en metapolitisk vinst för östblockets dissidenter och borgerliga regimkritiker.



3. Avspänningen fallerar

Under 70-talet föreföll på det hela taget Sovjet att bli starkare. Under sken av "avspänning", och med kärnvapenbegränsning som goodwillskapande symbolhandling, rustade Sovjet upp flotta, armé och flygvapen. USA å sin sida förblev en supermakt med stor, modern försvarsmakt, men man var lite stukat. Nederlaget i Vietnam var en prestigeförlust: det var det första krig man förlorade. Sentimentet bland USA:s medborgare var för en sänkning av de internationella ambitionerna. Försvarsanslagen trappades ner fram till 1977 och presidentämbetets handlingsfrihet inskränktes: insättande av trupp utomlands krävde kongressens samtycke om mer än 60 dagars varaktighet, kodifierat i War Powers Act. Sovjet var inte sen att utnyttja svagheten. Sedan Portugals kolinialvälde brutit samman gick man till exempel in i Angola. Och i östra Afrika blandade man sig i Somalia och Etiopiens affärer. Förutom förstärkning av konventionella stridskrafter moderniserade man sina medeldistansmissiler i Europa (SS 20).

Väst å sin sida försvagades av oljekriserna 1973 och 1979. Sovjet blev inte lika drabbat, möjligen för att de hade mindre privatbilism och mer kollektivtrafik. Irankollapsen 1979 var ett bakslag för USA: man förlorade en trogen allierad. Samma år kom den symboliskt och reellt avgörande Afghanistaninvasionen: Sovjet ockuperade denna tidigare allierade med början december 1979 och fullbordade det hela nästa år. Landet var taget men motståndet kvarstod. Man fick ett utdraget gerillakrig på halsen. USA stod för sin del handfallet i Mellanöstern: vad skulle hända härnäst om redan Iran och Afghanistan samt Afrikas horn fallit? Är Persiska viken, Irak och Saudi-Arabien med all sin olja hotat?

Carter fick sig en tankeställare. Han hade velat fortsätta avspänningspolitiken, på sin höjd med ideologiska markeringar mot sin motståndare, men nu gick det inte längre. Han hade varit naiv. Han medgav det själv. Men denna carterska omprövning kom först i slutet av 1979. Innan det mötte han Sovjets globala frammarsch med en metapolitisk offensiv, en ideell kraftsamling: istället för på militär makt skulle det satsas på mänskliga rättigheter. Detta skulle vara instrumentet för att styra världspolitiken. Dessutom skulle man ta till ekonomisk hjälp och teknologiska stödåtgärder för hotade och allierade länder i tredje världen. Med en trilateral bildning USA-Västeuropa-Japan skulle man stå starka mot Sovjet ("Trilateral Committee" finns ännu kvar som en rest av detta, mest som en elitklubb à la Bilderberger). Dessutom betonades Helsingforsavtalets stadganden.

Detta var metapolitik, ideologi och idealism. Det kan förvisso behövas. Men för en supermakt som står inför en annan supermakts aggression räcker det inte. Mer måste till, konkretare medel måste nyttjas. Hårdare tag låg i tiden och dessa kom i form av Carterdoktrinen som började formuleras i slutet av 1979. Man befarade att Sovjet var på väg att spärra av Persiska Viken, och doktrinen blev nu att om de gick ett steg längre skulle USA intervenera. USA:s alla konventionella försvarsgrenar fick ökade anslag. Samtidigt lanserades en förstärkning av den västeuropeiska fronten med kryssningsmissiler. Man företog även ekonomiska och andra bojkotter, såsom vägran att delta i Moskva-OS 1980. Détente var på nedgång, ja denna idé var nu fullkomligt död och begraven. Man talade om "det nya kalla kriget" (även om vi idag ser kalla kriget som ett kontinuerligt skeende från 1948 till 1990).



4. Reagan tar över

Carter hade misslyckats med sin politik. Hans uppvaknande för de storpolitiska realiteterna kom för sent. Ronald Reagan å sin sida hade alltid varit skeptisk mot ryssarna och kommunismen, och det med knogjärnet i bakfickan. Han var inte bara en metapolitiker, han var realpolitiker. Det måste man vara i tider som dessa. Det sägs att han hade på känn att den ryska kolossen vilade på lerfötter, att den skulle gå att rusta ihjäl och således knäckas ekonomiskt. Något krig var inte på väg även om det sannerligen kunde låta så ibland när Reagan talade. Hans stil var "den hårdföre kalla krigaren", det där som Barry Goldwater förlorade valet mot Johnson på 1964.

Reagan vann presidentvalet 1980. Det var mörka tider med lågkonjunktur och kommunistisk offensiv världen över, men Reagan vägrade se sig och västvärlden besegrade. Han lanserade en klar ideologisk linje i sin politik: väst mot öst, frihet mot slaveri. Vissa kallade det kallakrigs-nostalgi; en hård nostalgi och en hård retorik. Men som sagt ville Reagan inte starta krig; han lär bland annat ha förstått att vad man sagt under valkampanjen inte var juridiskt bindande, det var "spel för gallerierna" till viss del. Det viktiga var att ta landet ur lågkonjunkturen för att möjliggöra militär upprustning. Kungstanken var att man skulle möta den ryska överlägsenheten med ordentliga rustningar på fickan, därefter gå in i förhandling från en styrkeposition.

Konkret lät Reagan införa sanktioner mot Sovjet för dess brytande av avspänningen, främst vad gällde högteknologi. Sovjet skulle inte få tillgång till datateknik och modern elektronik, som ryssen suktade efter denna tid ("Industrispionage", Nordblom 1984; "Teknobanditerna", Melvern/Anning/Hebditch 1984). I Europa var man inte så entusiastisk för sanktionerna. Samtidigt fortsattes dock jordbruksexporten: amerikanskt vete till ryska piroger.

När ekonomin ljusnade en bit in på 80-talet började Reagan rusta upp. Flottan prioriterades men egentligen fick alla försvarsgrenar höjda anslag, vare sig de ville eller inte...! (Colin Powell berättar i sina memoarer om den bakläxa armén fick på sitt anslagsäskande vid denna tid; "för lågt" sa politikerna, vilket var en ovanlig situation). Ryssarna skulle mötas med höjd gard; de förtjänade detta eftersom de ansågs ha avfallit från 70-talets överenskommelse om avspänning, skaffande sig fördelar på andras bekostnad. Som kulmen på Reagans rustningar kom SDI, ett försvar mot missiler som funnits på papper ett tag, men nu betonades det för att visa att man menade allvar med detta att på alla sätt prioritera försvaret och låta det kosta. Ett sätt att ekonomiskt rusta ihjäl fienden som sagt.

Reagan undanröjde för sin del låsningen i amerikansk utrikespoltik. "Vietnam-syndromet", som förhindrade interventioner, ja all slags utrikespolitiska initiativ, gick all världens väg. Nu skulle man möte ryssen här och där, helst via ombud: Mujahedin i Afghanistan, som fick lv-missiler liksom amerikanska packåsnor (!), UNITA i Angola och Contras i Nicaragua samt en viss Kambodjagerilla. Interventionen på Grenada 1983 visade också att man var beredda att ta till våld för att möta upplevd kommunistisk aggression.



5. 80-talet: det ljusnar

1984 inträdde ett mer förhandlingsvänligt klimat. Reagan fick väljarnas godkännade för sin politik och blev omvald. Han bytte dock utrikesminister från höken Alexander Haig till den mer flexible George Schultz. I Sovjet kom samtidigt Gorbatjov till makten, signalerande förändringar. Omsider fick man till stånd ett fett avtal, INF 1987, som begränsade medeldistanskärnvapen. Förhandlingen hade nu skett på lika villkor, det var inte Sovjet som dikterade från en styrkeposition som SALT 1972 kunde ses som.

Sovjet hade lidit propagandanederlag: man hade misslyckats att via diplomati, desinformation och fredsrörelser få Reagan att framstå som en galen fascist som ville ha krig. Han och Nato hade stått emot kritiken och kunnat placera ut nya missiler 1982. Det var nu inte höjden av godhet att rusta på detta vis men skulle man välja mellan öst och väst denna tid torde väst ha varit att föredra. Östblocket hade enpartisystem och fängelse för dissidenter, väst hade på det hela taget en mer frihetlig kultur. Kommersialism må han rått men man man fick inte fängelse för att kritisera dem som satt vid makten, för att ta ett exempel.

Sovjets globala ambitioner började förlora sin glans. Etiopien, Angola och Afghanistan var inga framstegshistorier vid tiden för Andropov-Tjernenko-skiftet 1983. Gorbatjov å sin sida ville avsluta den globala offensiven. Han strök den gamla retoriken av typen "kamp mot imperialism och kapitalism, leve socialismen som kommer med befrielsen". Istället såg han hotet från kärnvapenkriget, han såg miljöhot och sa att vi sitter alla i samma båt. Han tycks också ha gjort klart att han insåg västvärldens överlägsenhet i rustningar, men att han kunde leva med det; han ansåg ej att aggression förelåg.

I väst välkomnade man denna syn. "We can do business with him", sa Thatcher om Gorbatjov. Sovjet skulle för sin del möta framtiden med en doktrin om ömsesidigt beroende istället för konfrontation och internationell klasskamp. Den ryska försvarsdoktrinen blev mer defensiv och strök Tuchatjevskijs gamla idé om att möta fienden på dennes eget territorium.

Och vi vet alla hur det gick: Sovjet löstes upp och östblocket gick samma väg. Ryssland blev en stat bland andra, kantat av frigjorda sovjetrepubliker som de baltiska staterna, Vitryssland, Ukraina och Kazachstan. Kuba och Angola fick klara sig utan rysk hjälp. Ryssland blev en lojal medspelare i FN. USA blev den enda kvarvarande supermakten. Tyskland återförenades. Sovjet hade ansett att detta land skulle vara neutralt men väst ansåg att de fick välja själva, så det återförenade Tyskland valde Natomedlemsskap och EU-medlemsskap, en fortsatt västtysk politik alltså.

Mer kunde sägas om utvecklingen sedan dess, om fortsatt antagonism, fortsatta småkrig, ekonomisk fixering och andlig utarmning, men det får anstå till en annan gång.

Relaterat
Att tröttna på USA
Det Stora Babylon

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)