lördag 12 november 2011

Blytung elegans


Jag läser i bladet att Black Sabbath ska återförenas 2012. Vad härligt: världsundergången kommer att ske till Iommis blytunga riff och Ozzys klagande stämma...! exp exp ab

Det är alltså originalsättningen som ska göra platta och turnera. Huruvida även basisten Geezer Butler kommer att vara med vet jag inte. Kanske. Dock tvivlar jag på att Bill Ward, originaltrummisen, orkar ta sig upp på trumpodiet. Han har inte varit så närvarande i de senaste årens olika återföreningar. God bless him.

Förresten är det märkligt vad många av Sabbaths låtar är softa och sköna, tvärt emot urbilden av denna grupp: mörka låtar från avgrundens djup... Men lyssna på "Laguna Sunrise", "Planet Caravan", "Wheels of Confusion" (slutet), "Solitude" och "Fluff" och ni finner att det är musik som till och med mormor kan gilla.

Men visst är tunglåtarna gruppens sine qua non. Sabs vore inte vad de vore utan "N. I. B.", "Black Sabbath", "Hand of Doom", "Iron Man", "Snowblind" och "Hole In the Sky". Den sistnämnda, från "Sabotage", är annars en av mina favoriter: "som ett pårökt godståg" sa någon.. Blytung elegans.

Den håller i alla väder. Liksom "Fairies Wear Boots", "The Wizard", "Sabbra Cadabbra" och "Am I Going Insane". Dessa har viss flykt över sig. Annars är tidiga Sabbath ofta drudge rock, grovarbetargung, slit-och-släp-rock. Visst ville de ha tyngd i musiken men med alla tempobyten därtill blir det lite segt ibland. Steve Harris i Iron Maiden kallade det "diskbänkssoundet"...

Men visst pekar gamla Sabs fram mot det nya, mot Dios medverkan i början av 80-talet. "Spiral Architect" på "Sabbath Bloody Sabbath" har stråkar och annat klassiskt, och "Supertzar" på "Sabotage" har körer. Iommi (för det var han som var drivkraften, Ozzy var på denna tid bara en bromskloss) hade funnit ett sätt att kombinera klassiska element med rock, få dem att gifta sig.

Epoken med Dio som sångare var spännande. Trallvänlig hårdpop, himmel och helvete. Men jag ska inte tala om denna epok här. När nu Ozzy åter ska lira med sitt Sabbath kan vi istället erinra om en platta som hade lite av det gamla Sabbath i sig. Det var "Born Again" från 1983. Många krönikor dissar denna, ja själve sångaren Ian Gillan sablar ner produktionen - men glöm allt det där, det här är en klassiker. Ta bara tempobytet på "Keep It Warm", så sömlöst var det aldrig i tidiga dar, och ta titellåtens power-ballad, mysrys och skön depp, mitt i bluesens gränsland mellan lida och njuta. Och tyngden på "Zero the Hero", det är tidiga Sabbaths blytunga elegans återigen. Hela plattan har någon gediget över sig, från baksidans arkaiska nunor och de handtextade låtarna till själva musiken: massiva trummor, sång med inlevelse, djup i klangerna, atmosfär och allt.

Sabbath efter detta var inte så upphetsande, även om det blänkte till ibland på "Seventh Star" och "Eternal Idol". Men för att sluta på en glad not säger jag: lycka till med återföreningen, dagens ungdom kan behöva lite tung musik, lite hårdhet blandat med skönhet. Glöm inte "Laguna Sunrise", "Planet Caravan" och "Solitude" eller för den delen "Changes". Soft musik av hårda grabbar!

Relaterat
Iron Maiden
Dio

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, en annan växte upp med Black Sabbaths musik. Senare blev det mer progressiv rock, och klassisk musik. Men Sabbath har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta, som en barndomsförälskelse. En av mina favoritlåtar är och förblir War Pigs, med den där avslutande gitarrmelodin...

Svensson sa...

War Pigs! Jag tycker Liveversionen med Ronnie Dio är rätt tung. Där avrundas den snyggt med ett trumsolo också. Studioversionen slutar ju bara lite pajasaktigt med att man drar upp hastigheten.

Anonym sa...

Ja, det medges att det uppsnabbade slutet ter sig lite löjligt. Men jag tänkte på det berömda gitarrsolot nära slutet...

På min tid fanns inte så mycket live-material att tillgå. Och Dio är en senare epok, då jag redan gått över till annan musik.

80-talet är för mig en mörk period vad gäller rockmusik. På 90-talet dök nya intressanta band upp, och jag hittade tillbaka till hårdrocken, som nu blivit mer extrem. /Non serviam!

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)