måndag 19 december 2011

Koreakriget definierade Korea


Kim Jong-Il är död. Han var ledare för Nordkorea. Korea var ett enat land en gång i tiden, en vasallstat till Kina innan Japan tog över på 1900-talet. I slutskedet av andra världskriget ockuperade ryssarna norra hälften och amerikaner södra hälften av Korea. dn dn dn dn dn dn ab ab svd svd svd svd svd exp exp exp exp

Koreakriget var för USA:s del ett halvkolonialt krig utkämpat bortom haven. Men förvisso försvarade USA här det territorium man befriat i slutet av andra världskriget så någon intervention var det inte direkt frågan om. USA må vara imperialistiskt. Men att bara be dem överge sådant de erövrat då, i slutet av stillahavskriget, det vore magstarkt. Om fienden anfaller försvarar man sig; det var aldrig någon tvekan om vad som borde göras när kommunisterna anföll i gryningen den 25 juni 1950.

USA var en stormakt vid denna tid. Fjärran var de dagar då man i början av 1800-talet fruktat anfall från Kanada och Mexico. USA hade inlett en imperial fas från slutet av 1800-talet. Efter världskrigen var man kärnan i det ena maktblock som dominerade världen; USA var ledare i västblocket som stod mot kommunistblocket. USA hade baser på andra sidan haven både i öst och väst. En av dessa baser var Korea vars södra del innehades av USA och den norra av Sovjet. Demarkationslinje var den 38:e breddgraden.

Nordkorea var ett kraftcentrum i kriget som följde, ett land lett av Kim Il-Sung. Denne dog 1994 och var fader till den nu, 17 december 2011, avlidne Kim Jong-Il. Kim Il-Sung måste för sin del ha varit en rätt slug man. Jag menar, det måste man väl för att kunna manövrera mellan Kina och Sovjet, hans två mäktiga grannar. Vilken av de två stormakterna hade störst inflytande på kriget då? Enligt Yngve Furtenbach så hade Sovjet militärrådgivare i landet före 1950. Både Kina och Sovjet lät utbilda koreanska officerare i sina respektive hemländer. Dessutom hade Kina låtit hela koreanska förband strida i kinesiska inbördeskriget, förband som senare sattes in i Korea; detta torde ha satt en stor kinesisk prägel på nordkoreanska armén om ni frågar mig. Om vi lämnar Furtenbach så ser man att Sovjet förvisso levererade mycket vapen till Nordkorea men det var ingen välgörenhet. Mao och Kim Il-Sung fick betala för varje patron. Sist och slutligen deltog ju hela kinesiska arméer i striden från hösten 1950 och framåt; kineserna betalade med blod för kriget vilket är mer än man kan säga att ryssarna gjorde. Ska ett svar ges på frågan vem av Sovjet och Kina som gjorde mest för Nordkoreas krigsinsats så blir mitt svar Kina.

Vad som hände var i alla fall detta: i gryningen den 25 juni 1950 korsade nordkoreanska förband gränsen till Sydkorea, den 38:e breddgraden. Styrkan var inte mindre än sju infanteridivisioner samt en pansardivision med den modernaste varianten av T-34-stridsvagnar. Samtidigt anföll nordkoreanskt flyg mål runt Sydkoreas huvudstad Seoul, belägen strax söder om demarkationslinjen. Staden intogs den 28 juni och i början av juli hade Nordkoreas pansar nått halvvägs ner genom Sydkorea.

- - -

Vad gjorde USA under tiden? De trupper man hade i landet hade inte mycket att sätta emot. Men så fort nyheten om angreppet kommit gick man till aktion med överskeppande av fyra divisioner från Japan till Sydkorea. Det var den 8:e armén, placerad i Japan som ockupationstrupp som på detta sätt väcktes ur sin letargi: soldaterna var dåligt tränade och psykiskt oförberedda att utkämpa ett krig men nu var det bara att gilla läget. – USA lyckades utverka ett FN-beslut som uppmanade medlemmarna att stoppa aggressionen i Korea; många länder bidrog med personal men huvuddelen av styrkorna kom att utgöras av amerikaner. Den 8 juli utsågs MacArthur, ledare för den amerikanska ockupationen av Japan, till FN-befälhavare i Korea.

USA:s fyra divisioner hade upptagit försvaret inte så långt från demarkationslinjen, men som antytts fick man retirera i de inledande striderna. Bland annat hade man problem att rå på nordsidans T-34:or, som i striden den 5 juli vid Osan en bit söder om Seoul. 75 mm M20 recoillessgranater och Bazookaprojektiler förmådde föga mot detta pansar, det var först sedan pansarbrytande 105 mm artilleri letts mot kolonnen som två vagnar slogs ut. Men i stort var det reträtt här och annorstädes, det var omgruppering som gällde för USA-trupperna; den kan beskrivas som ”ordnad” men nog var man tagna på sängen. Snart försvarade man bara halvöns sydöstligaste hörn med hamnen Pusan. Befälhavare var 8:e arméns chef, Walton Walker som tidigare verkat under Patton: en kort och tvär typ, ett energiknippe. I hårda strider lyckades han försvara brohuvudet; man hade också tillgång till flyg som kunde anfalla nordsidans förbindelselinjer, och snart var krisen övervunnen och nya förband kunde fortsätta att skeppas in från Japan. Men det var hårda dagar, symboliserat i denna Walkers order till en av hans underlydande: I’m sending you up the river to die...

Man försvarade sig vid Pusan men större saker var i görningen. Precis som den italienska halvön under andra världskriget var Korea lämpat för amfibiska landstigningar, överraskande flankangrepp. Och medan det inte alltid gick så bra där, antagligen beroende på att man stred mot tyskar, så gjorde en MacArthur-manöver snart stor lycka i Korea. Det var landstigningen vid Inchon, Seouls hamnstad på västkusten. Den 15 september landsattes två divisioner ur marinkåren här vilket överraskade fienden, kommunisterna uppgav Inchon direkt samtidigt som Walker bröt sig ut från Pusan. Som i ett slag vändes krigsläget, nordkoreanerna slog till full reträtt och amerikanerna kunde återta Seoul – och snart var man tillbaka i utgångsläget, den 38:e breddgraden var åter frontlinje. Inchon var för övrigt en aktion som påminde om MacArthurs stillahavsdagar, en amfibieoperation som sattes in på en överraskande punkt – men kände man sin Mac var en manöver av detta slag Common Knowledge vilket operationen kallades.

Med denna seger i ryggen antogs en ny resolution av FN:s generalförsamling: hela Korea skulle befrias. Hur det gick berättar jag här.

Relaterat
Det amerikanska imperiets uppgång och fall
Att tröttna på USA
Toppmöten nyss och nu
En som var för otålig

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)