torsdag 1 november 2012

Marinkåren


Vissa förband har en aura. Denna aura har sin grund i mental stegring, i fokusering på uppgiften, vad det än kostar. Ett förband med en sådan aura är USA:s marinkår.


”Marinkåren har en propagandaapparat större än Stalins... De är flottans brandkår och det är allt de kommer att förbli under min administration.” Detta sa president Truman med viss bitterhet en gång. Och nog är U. S. Marines mytologiserat så det räcker. Det är ett elitförband fullt i klass med fallskärmsjägarna – 82:a och 101:a divisionerna, som formellt också är en kår – men marinkåren har varit bättre på att slå på trumman för sin sak än dessa arméns jägare. Ta bara ”The Marine Hymn” (ej att förblanda med kårens paradmarsch ”Semper Fidelis”); där sägs på slutet att när man kommer till himlen, ”you will find the streets are guarded by the United States’ Marines”...

Ett vältaligt uttryck för marinkårens självuppskattning. Under andra världskriget var de även så framgångsrika i att göra reklam för sig, att folk började tro att alla USA:s amfibieoperationer, även de som företogs i Europa där marinkåren aldrig sattes in, hade utförts av dem. Men även andra förband än marinkåren har tenderat att idealisera sig själv, som armédivisionen ”Big Red One” under andra världskriget, så fenomenet med en hotande bumper-sticker bravado ska man inte ta för allvarligt. Varje militärförband måste bygga sin anda, det är en grundpelare i det militära sättet att vara. Och marinkåren har bortsett från detta spelat en framträdande roll i USA:s krig, ja även i fredstiden, så de är värda ett inlägg.

Marinkåren bildades redan i slutet av 1700-talet och deltog här och där i olika krig. Men intressant blir det först i och med andra världskriget om ni frågar mig. Man gick till exempel i spetsen för motoffensiven mot Japan. I augusti 1942 landsteg man på ön Guadalcanal i Melanesien. Det var den första av dessa landstigningar, dessa amfibiska återtaganden av japanskockuperat land. På Guadalcanal stod strider ända till i januari följande år då japanerna evakuerande ön. Det var en komplicerad historia med flyg och flotta samverkande med marinkåristerna på själva ön. Det blev ett av många vändpunktsslag i kriget. Ön togs, man stred i djungeln, men till slut lyckades japanerna evakuera sin styrka i skydd av natten.

Segern var symboliskt viktig: den visade att det var möjligt för USA att gå iland på okänd mark, bita sig fast och driva bort fienden. Här valde nämligen japanerna delvis att kapitulera (dvs vissa japanska soldater kapitulerade, vissa stred till slutet, andra evakuerades). På de följande öar som intogs valde japanerna att strida till sista man, praktiskt taget. Ingen evakuering förekom där, garnisonerna måste strida till slutet (Tarawa, Saipan, Iwo Jima, Okinawa).

- - -

Öar som marinkåren tog i det följande var Marshallöarna med bland andra Kwajalein, Bikini och Eniwetok samt Marianerna med huvudön Saipan, operationer som varade från hösten 1943 till hösten 1944. Generellt var det hårda strider det rörde sig om eftersom det gällde att landstiga från havet och inta öar på vilka japanska garnisoner förskansat sig; när man väl gått iland fanns inte mycket manöverutrymme utan man måste stånga sig fram, anfalla frontalt och förlusterna blev därefter. Taktiskt är det inte så intressant, det är mest ett massivt hamrande. Guadalcanal hade för sin del ett visst inslag av taktiskt finlir, kringgångoperationer, flankanfall och sådant.

Innan markstridsfasen hade man isolerat öarna och skurit av deras underhåll, bombat dem med flyg och flotta. Men i sina bunkrar av betong och palmstockar kunde japanerna tåla rätt mycket eld och ändå vara i stånd att försvara sig när fienden landsteg. Därför blev striderna ofta ett trist hamrande. Men visst kan man få ut en del av att läsa om exempelvis Tarawa, en atoll man stred om 1943. Det var ett sluggeranfall som var mer eller mindre givet på förhand (japanerna var isolerade, amerikanerna hade alla resurser), men Tom Baileys ”Tarawa” har ändå sitt värde som skildring av en dylik östrid. Den är en faktabok som kom på svenska 1964, avbildad nedan. En annan koncis faktabok i sammanhanget är "Slaget om Stilla havet" av Bruce Bliven j:r från 1967. Vill man ha en roman som kongenialt sammanfattar stillahavskrigets östrider ska man läsa "Blodig strand" av Delano Stagg.

Efter Saipan och Marianerna följde Iwo Jima och Okinawa 1945, den första tagen av marinkåren ensam och den senare tillsammans med armén. En general som stred på Okinawa var för sin del Simon Bolivar Buckner, han till och med stupade där, en av få amerikanska generaler att göra detta i kriget. Han har ett i sig intressant namn, bildat som det är på en berömd krigares namn med det egna efternamnet anslutet. Detta är ett vanligt bruk i USA, med exempel som Robert E. Lee Prewitt i James Jones’ ”Härifrån till evigheten” och Elvis’ gitarrist Winfield Scott ”Scotty” Moore. Ett generalsnamn med för- och efternamn plus ens eget efternamn: högst kuriöst.


Marinkåren stannade efter kriget kvar på Okinawa, denna japanska ö, i det man upprättade en av sina viktigaste baser där. När så Koreakriget bröt ut kunde man enkelt skeppas till krigsskådeplatsen. Man stred bland annat i nordligaste Nordkorea vid en plats kallad Chosinreservoaren där vinterkölden var hård. När så Kina intervenerade följde ett veritabelt Via Dolorosa i form av en reträtt. 1965 kom så interventionen i Vietnam. Marinkårsförband sattes in som de första reguljära USA-enheterna för att skydda flygbasen Da Nang i Annam. Eftersom basen låg nära kusten kunde man inte avhålla sig från att göra en landstigningn med amfibiefarkoster – och TV var så klart där och filmade. Ett liknande spektakel förekom när USA gick in med trupp i Somalia i början av 90-talet.

Vietnam: marinkåren fick i det följande ungefär samma uppgifter som armén, man skulle kontrollera territoriet och jaga gerilla och, ibland, strida mot reguljära NVA-förband. På hösten Dak To belägrades den marinkårsgarnison som var förlagd i Khe Sanh i Annams inland; NVA opererade i bergen och sköt till exempel med granatkastare ner i lägret som var omringat av dessa berg, ett Dien Bien Phu i miniatyr kan man säga. Marinkåristerna härdade ut bäst de kunde och slog tillbaka genom att sända AC-47 Gunships som pepprade kullarna med sina Gatlings och bombplan. Man anföll även markledes med arriunderstöd. President Johnson var orolig över ett nytt Dien Bien Phu, ett nytt debacle, men under 1968 kunde belägringen hävas. Men det var ett slags seger för NVA som bara tröttade ut USA på detta vis, i sedvanlig stil viftade med ett rött skynke framför nosen för att få honom att engageras och slösa resurser. Det var en Pyrrhusseger för USA trots att man bara haft 500 man i förluster mot fiendens 10 000.

En annan berömd händelse vid denna tid med marinkårens medverkan var slaget om Hué. Denna Vietnams gamla kejsarstad, belägen inte långt från Khe Sanh, intogs av FNL-trupper den 31 januari 1968 som ett led i Tetoffensiven. Den sydvietnamesiska division som försvarade staden bjöd lite motstånd. Snart inledde stadens nya herrar en massaker på civila enligt Karnow. Sydvietnamesiska trupper kontrade med att infiltrera staden och döda fiendekollaboratörer. Den 24 februari var emellertid staden återtagen och i täten för återerövringen gick tre bataljoner ur U. S. Marines. Dessa hade ryckt fram från norr och brutit sig in i staden. Särskilt hårda blev striderna i och kring stadens gamla citadell. Allt som allt dog i slaget om Hué 150 marinsoldater och 400 sydvietnamesiska soldater samt cirka 5 000 kommunistsoldater. Fienden led flest förluster av det myckna arri- och flygbombandet, för det var som en officer på platsen sa ”nödvändigt att förstöra staden för att rädda den”.

Detta har kallats cynism. Men om fienden nu grupperar i en strategisk stad, som tyskarna i Berlin 1945, så måste angriparen ”mjuka upp” den och då förstörs den i regel. Om staden ska tas som operativt mål kan man inte stirra sig blind på byggnadernas vara eller inte vara.

- - -

Efter Vietnamkriget finns det en och annan operation där marinkåren deltagit. Omskriven på sin tid var när 241 marinsoldater dog i en terrorattack i Libanon i september 1983. Landet i fråga var vid tiden en lekboll för många intressen: Israel hade invaderat södra delen, Syrien hade tiotusentals trupper i landet och olika gerillagrupper stred mot varandra – så för att stabilisera läget sändes marinsoldater dit, de skulle som man sa utöva en militär närvaro – men detta var en mycket vag uppgift, en uppgift som kunde betyda allt och ingenting. I vart fall blev marinsoldaternas förläggning angripen av några muslimska aktivister, som med lastbilar fullastade med sprängmedel körde rakt in i dem och lät dem explodera – med letala följder enligt ovan. När jag vid denna tid låg i lumpen pekade vår major på detta och sa hur viktigt det var med ordentliga vägspärrar kring dylika platser; genom att göra passagen trång med stridsvagnsminor, vägbockar och annat tvingas inkommande fordon stanna för kontroll. Libanonlägret måste ha saknat detta för det var visst bara att köra rakt in mer eller mindre.

En fredsuppgift som skiljer marinkåren från armén är kårens uppgift att vakta USA:s ambassader. 1987 uppdagades en skandal med detta då marinsoldater vid ambassaden i Moskva avslöjades ha haft spionkontakter med ryssarna. Man frågade sig om det var lämpligt att låta kåren vakta ambassader på detta sätt. Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk och vilket förband eller vaktföretag som helst hade kunnat drabbas av detta. Än idag är marinkåren ambassadsvakter jämte folk från säkerhetstjänsten, Secret Security Service.

Marinsoldater på parad har en mycket distinkt vapenrock, svart med röda passepoiler som är ett slags konturerande snören. En originell, tjusig stass. Vad gäller fältuniformer så var man under andra världskriget tidigt ute med kamouflagemönster, lämpliga för djungelstrid. Idag har man såvitt jag vet samma uniformer som armén i övrigt, öken- och vanligt kamouflage och så vidare.


Relaterat
Camouflage (roman 2011)
Delano Stagg: Blodig strand
Dak To 1967
Vietnamkriget: hela storyn
Koreakriget

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)