tisdag 26 februari 2013

Östfronten: en operativ verklighet



Striderna på östfronten 1941-45 har länge intresserat mig. Redan som barn fascinerades jag av titlar i ämnet av Geoffrey Jukes och Alan Clark. Jag fann dem i min fars bokhylla. År 1988 köpte jag så min första egna östfrontsbok, ”På andra sidan kullen” av sir Basil Henry Liddell Hart. Här ska jag redogöra för striderna på östfronten. Först handlar det om Operation Barbarossa. Det var namnet på Hitlers invasion av Ryssland 1941. Den operationen slutade formellt i december, då den misslyckats. Ryssarna gick då till motanfall framför Moskvas portar. Men jag kommer i det följande även att berätta om resten av Rysslandsfälttåget, med operationer som Stalingrad och Kursk. Jag återger hela narrativet ända till Tysklands nederlag 1945.


1. Planen. AG Nord

Tysklands ledare under andra världskriget hette Adolf Hitler. År 1941 hade han som mål att angripa och erövra det europeiska Ryssland. Operationen kallades Unternehmen Barbarossa (Operation Barbarossa). Det hela var döpt efter den tyske kejsaren Fredrik Barbarossa (1122-1190). Denne hade rött skägg, ital. barba rossa. Han deltog i det tredje korståget, 1198, och dog under detta. Hitler såg sitt anfall mot Sovjet som ett slags korståg, därav namnet.

Operationsområdets bortre gräns sattes till Uralbergen, gränsen mellan Europa och Asien. Tre tyska armégrupper hade satts upp och grupperats för anfallet: AG Nord, AG Mitten och AG Syd.

Operationsområdet delades i två delar av Pripjatträsken i västra Ryssland. Norr om detta sattes två armégrupper in, AG Nord och AG Mitten. Söder om träsken sattes AG Syd in. AG Nord var den relativt sett svagaste armégruppen. Den skulle anfalla och ta Baltikum samt, som slutmål, erövra och besätta Leningrad, dagens S:t Petersburg. När anfallet väl börjat, under sommaren och hösten 1941, lyckades AG Nord i stort med sin uppgift. Den tog Baltikum och inringade Leningrad. Staden belägrades från september 1941, men den höll stånd kunde försörjas över en isväg över Ladoga.

Föga hände på AG Nords område till tidigt 1943. Då fick Leningrad förbindelse med Schlüsselburg, beläget vid Nevas utlopp i Ladoga. Helt hävd blev belägringen först i januari 1944. Hjälpt av den ryska offensiven mot AG Mitten sommaren 1944 lyckades den ryska nordfronten att skära av och isolera stora förband i Estland och Kurland. Kurlandbrohuvudet höll stånd till maj 1945, då det kapitulerade. Dessförinnan hade de tyska förbanden här stridit avvärjande till stora förluster främst för angriparen men även dem själva.



2. AG Mitten

Det tongivande avsnittet under det tyska anfallet 1941, operationen som alltså med tre armégrupper skulle krossa Ryssland (”Operation Barbarossa”), var Armégrupp Mitten. Det var den största armégruppen och den med mest pansar. Genom successiva kniptänger, med skänklar norr och söder om vägen Minsk-Smolensk-Moskva, inringades stora förband här sommaren 1941 (slaget vid Minsk, slaget vid Smolensk). De tyska förbanden hade därmed lyckats inringa och utplåna en stor del av ryska armén väster om linjen Dvina-Dnjepr, som var målet. Dock hade man räknat fel på antalet ryska divisioner. Man trodde att fienden hade 200 stycken men han visade sig ha över 350 [Liddell Hart 1988 s 197].

För att hjälpa AG Syd att sluta inringingen om en stor samling ryska förband vid Kiev sändes pansarkårer från AG Mitten söderut i som hjälp. Det var i augusti 1941. Detta försenade anfallet mot Moskva men var möjligen nödvändigt. Att bara lämna Kievfickan som den var hade tillåtit stora ryska förband att fly österut för att slåss ännu en dag. Säcken vid Kiev knöts till och rensades i september. När man bringat divisionerna till full styrka, slogs huvudanfallet mot Moskva ut på AG Mittens område. Tyskland vann en stor seger vid Vjasma och Briansk, flera ryska arméer gick under där, men det fortsatta anfallet mot Moskva körde fast på grund av stark kyla, personalens utmattning, försörjningssvårigheter och ryssens ihärdiga motstånd. Den 6 december gick Sjukov till motanfall på bred front, tryckte AG Mitte bakåt och räddade Moskva.



3. Stalingrad

Därmed hade Operation Barbarossa misslyckats. Kriget fortsatte som bekant, med fler operationer med fantasifulla namn (Unternehmen Wintergwitter, Unternehmen Fruhlingserwachen). Men Operation Barbarossas upplägg, med alla tre armégrupperna anfallande samtidigt, kunde aldrig upprepas. Hitler insåg efter nederlaget vid Moskva, december 1941, att han inte kunde anfalla på detta centrala frontasvnitt igen. Sjukovs motoffensiv hade tryckt fronten 100 km bort från Moskva. AG Mitten fick, likt AG Nord, uppta försvar.

År 1942 års satsningar gjordes istället i söder. Under 1941 hade AG Syd för sin del tagit nästan hela Ukraina och ryckt fram till floden Mius som nynnar i Azovska sjön. Mius kallas ”river” på engelska vilket brukar översättas med ”flod”, men den är stort inte mer än en å. På engelska kallas ju även Uppsalas Fyriså för ”river”; det bör man hålla i minnet. – Nu, 1942, skulle AG Syd hamna i fokus för de tyska ansträngningarna: man skulle ta Stalingrad och Kaukasus. Planen hette Fall Blau, Krigsfall Blå.

Det gick förhållandevis bra i början. Ryssen gav efter när detta anfall inletts i juni. Men i och med anfallets fortskridande blottlade man anfallskilens norra flank, löpande längs floden Don. Ryssarna såg detta och angrep denna flank i november 1942. Man behövde generellt inte gå över floden för detta, man hade redan ett brohuvud söder om den sedan sommarens strider. Med ett samtidigt svep från Kalmucksteppen mot söderflanken åstadkoms en inringning. Tyska 6:e armén fångades därmed i Stalingrad och utplånades efter två månader. Efter det kunde tyskarna inte gå till något liknande anfall igen. AG Syd deltog förvisso i anfallet mot Kursk, sommaren 1943. Det var ett försök till kniptång med en anfallstät från söder och en från norr, från AG Mitten. Det var en stor anfallsoperation men den misslyckades ju också till slut; den avbröts och man slog till allmän reträtt. Stalingrad jämte Kursk var vändpunkten i östfrontsfälttåget.



4. Kursk

Kursk förtjänar att belysas närmare. Den tyska, södra armégruppen delades 1942 upp i två delar. Armégrupp B stannade vid Don medan Armégrupp A anföll mot Stalingrad och Kaukasus. I Armégrupp A skulle 6:e armén ta Stalins stad medan 1:a pansararmén och 17:e armén skulle ta Kalmuksteppen och Kaukasus.

När den 6:e armén inneslöts i Stalingrad hade den alltså två grannarméer som var i farozonen. En hel månad efter inneslutningen stannade de i Kaukasus, bortom flaskhalsen vid Rostov, ”medan vintern blev strängare och faran ökade” [Liddell Hart 1985 s 143]. Men von Mackensen (1:a pansararméns chef) och von Kleist (17:e arméns chef) lyckades med mycken möda och stort besvär att retirera med sina arméer och slippa ur en hotande inringning. Ryssarna ansatte dem men hade inte kraft att stänga in hela Armégrupp A; prio låg på att strypa 6.e armén. 1:a pansararmén och 17:e armén tog sig omsider väster om Rostov. Den front man upptog försvar bakom löpte, längst i söder, längs floden Mius. Den hade, som ni minns, varit den bortre gränsen för AG Syds framryckning i december 1941.

Sommaren 1943 förankrades östfronets södra ände vid Mius’ utlopp i Azovska sjön. Frontens sträckning mot norr var vid denna tid resultatet av synnerligen invecklade operationer. Ryssarna hade under vårvintern rensat Kalmucksteppen och Kubanbrohuvudet samt flyttat fronten från Don till Donets. Detta kröntes av befriandet av den ukrainska storstaden Charkov och den något mindre orten Kursk. Men efter det överansträngde ryssen sig. Han missbedömde Mansteins ordnade reträtt för full flykt och eldade på i sin egen offensiv västerut. Kanske var hela tyska sydfronten i upplösning, kanske kunde man befria Ukraina innan året var slut...? Så kan ryssarna ha tänkt.

Men man hade, som antytt, missbedömt situationen. Hitler hade, som fas två efter ett genombrott vid Stalingrad, samlat stora reserver för att rycka norrut och ta Moskva i ryggen. Efter nederlaget vid Stalingrad fanns dessa reserver kvar, bland annat i form av II:a SS-pansarkåren. Nu användes den som kraftsamling i ett motangrepp när ryssens anfallskraft var uttömd. Februari till april återtog Manstein förlorad terräng, med Charkovs återerövring som främsta prestation. Den strax norr om Charkov belägna staden Belogorod vid Donets togs även.

Från Belgorod kom fronten att löpa söderut längs Donets tills den vek av söderut och, som sagt, följde Mius. Den norr om Belgorod belägna Kursk förblev i ryssens hand. Den blev fokus i en viss utbuktning, Kurskbågen, en utbuktning in på tyskhållet land och därför fokus för nya planer. Man kom att strida om denna Kurskbåge under juli. Mansteins plan var att angripa bågens ändar från söder och norr och skära av utbuktningen. SS-pansarkåren ur AG Syd skulle utgöra södra spjutspetsen, en stridsgrupp ur AG Mitten den norra.

Väl igång lyckades tyskarna ta sig en bit in, särskilt i söder (cirka 30-40 km). Men ryssarna hade inför anfallet hunnit förstärka bågens försvar. Det var öppen terräng där ryskt pv i alla dess former (pansarförstöringspatruller med minor och buntladdningar, pv-pjäser, artilleri samt pansar) kom att verka mot de anfallande tyska pansarspetsarna. Hitler avbröt anfallet, ”Operation Zitadelle”, den 16 juli. Därefter retirerade tyskarna i tämligen god ordning. Men visst var Kursk ett tyskt nederlag. Ryssarna kunde i kölvattnet av Zitadelles debacle gå till offensiv mot både AG Mitten och AG Syd.



5. Operation Bagration. Warzsawa

Efter Kursk gick ryssarna till anfall i söder, mot AG Syd. Ukraina rensades till och med Kiev 1943. 1944 rensades resten av Ukraina. En offensiv bortom Sovjetunionens gränser började göras: Ungern, Rumänien, Bulgarien, Balkan.

På AG Mittens område var 1943 förhållandevis lugnt. Hitler beslöt här att utrymma de så kallade Demjansk- och Vjazma-utbuktningarna. Det var meningslösa frontutbuktningar, tillkomna och konsoliderade mer eller mindre slumpmässigt. Demjansk låg mitt på frontlinjen Leningrad-Moskva och Vjasma låg strax väster om Moskva.

Att utrymma dessa utbuktningar sparade en massa trupp. Men det hela hade ingen strategisk betydelse. Kriget var i praktiken förlorat. Vid denna tid ökade ryssarnas styrka och tyskarnas minskade. Sommaren 1944 gick så ryssarna till generalangrepp på AG Mitten i vad man kallade Operation Bagration, döpt efter en rysk general från Napoleonkrigen. Det hela blev en stor framgång för ryssarna. Man stannade inte förrän man nått Warszawa i Polen.

Dit hade Rokossovskijs armé hunnit i augusti. Den 1 augusti gjorde en polsk gerillaarmé uppror i Warszawa. Den fick ingen hjälp av ryssarna trots att dessa grupperade alldeles intill, i Warszawas förstad Praga öster om Weichsel. Tyskarna kunde i lugn och ro slå ner upproret. Det tog ungefär en månad.



6. Ungern. Berlin

Samtidigt gick ryssarna till anfall över Karpaterna in i Ungern. Budapest inringades men höll stånd till februari 1945. Då sände Hitler reserver dit för att återta staden och stabilisera fronten. Stridsgrupper ur 1:a SS-pansardivisionen Leibstandarte Adolf Hitler började framryckningen den 6 mars. Pansarstridsgrupppen leddes av Jochen Peiper. Man tog sig över sju mil framåt, man nådde cirka 30 km från Budapest, men det ryska motståndet var för starkt.

Denna ”Unternehmen Frühlingserwachen” fick avbrtytas 16 mars. Det blev Tysklands sista offensiv under kriget. Samtidigt hade de allierade, efter att ha upprättat ett brohuvud i Normandie i juni 1944, angripit Tyskland västerifrån. Nu hade de korsat gränsen. Slutstriden om Berlin stod i april, då Sjukovs armé intog staden. I maj var allt tyskt motstånd nerkämpat. Därmed var kriget operativt sett slut.



7. En operativ verklighet

Vad har jag då för kommentarer till detta? – Striderna på östfronten visade hur pansardivisioner, sammanförda i kårer och arméer, kunde nå strategiskt avgörande genom kraftsamling och inbrytning på djupet. Försvararens tendens att försvara sig linjärt inbjöd till dylik kraftsamling och frontgenombrott i smala sektorer. Med långt syftande, parallella pansarstötar skapades kittlar eller mottis. Så vanns slagen vid Minsk, Smolensk, Kiev och Vjasma-Briansk.

Genom att tyskarna försvarade sig lika stelt från 1942 och framåt utsattes de för samma kitteltaktik, om än inte i samma omfattning. Tyskarna retirerade från 1943 och framåt delvis i form av avvärjande strider, utförda med pansarreserver som lokalt kunde ta tillbaka förlorad terräng. Detta gjorde östfrontsfälttåget långt och utdraget.

Jag har skrivit om östfrontsrelaterade ämnen förr, som Gösta Borg och Sven Hassel. Jag har även skrivit en östfrontsaktig roman: den här. Östfronten är, kan man säga, en operativ verklighet. Den lever sitt eget liv som pyskologiskt landskap.


Litteratur
Beevor, Anthony: Stalingrad. Historiska media 2001
Liddell Hart, sir Basil Henry: Andra världskrigets historia I-II. Natur & Kultur 1985
Liddell Hart, sir Basil Henry: På andra sidan kullen. Natur & Kultur 1988
Tippelskirch, Kurt von: Östfronten under andra världskriget. Hörsta förlag 1956
Whiting, Charles: Hitlers krigare. Fischer & Co 2008


Relaterat
Döden på larvfötter (1958)
Det röda massanfallet (1951)
Camouflage (2011)
Ekon i gaturummet
Pansargrenadjärinfanterifänrik

4 kommentarer:

sven sa...

Före andra världskriget. Att vara en bra människa = Att vara kristen.
Dess motpol = Djävulen.
Efter andra världskriget.Att vara en bra människa = Att vara politiskt korrekt.
Dess motpol = Hitler.
Dåtida porr = Läsa om hedniska folk som hade för sig saker som inte var kristna.
Nutida porr = Läsa om folket i Hitlers Tyskland som hade för sig saker som inte var politiskt korrekta.

sven sa...

Det är en gåta att Tyskland ändå kune ha sådana framgångar 1941.
Sett i antal soldater och antal vapen var ju Sovjetunionen överlägsna.Även när det gäller vapnens kvalite och eldkraft var Sovjetunionen bättre.
När det gäller stridsvagnar så hade Tyskland bara att komma med 3000 klena stridsvagnar på hela den långa fronten.
Pantern och Tigern kom ju först 1943.

Svensson sa...

Tack för kommentarer.

När det gäller 1941 så var det nog så att ryssarna, trots vissa enstaka bra chefer och förband, inte var så fulländade rent taktiskt och operativt. Orutin och gammeldags former för ledning och stridsuppträdande rådde. Man lät sig inringas, man anföll sig till döds. Slentrianmässiga ryska motanfall spelade tyskarna i händerna.

Tyskarna var som sagt numerärt underlägsna. Ändå var de nära att vinna. Ryssarna lär på hösten, jag tror efter Kievslaget, ha sonderat om separatfred. Hitler skulle få behålla vad han vunnit. Men Hitler sa nej. Jag har ingen källa på det idag, men nog var ryssarna smått desperata en bit in på Operation Barbarossa.

Om Hitler på hösten kört på mot Moskva, utan att ägna en tanke åt Leningrad och sydfronten, kunde det kanske ha gått. Ryssarna var bragta ur fattningen. Men även Hitler fick kalla fötter vid denna tid vad det verkar.

Om "att läsa om Hitlertyskland som porr" så är det kanske så, men så länge jag levat har det getts ut objektiva skildringar av Hitlers krig. Även på svenska. Liddell Harts "På andra sidan kullen" kom redan på 40-talet (då hette den (Nu vågar de tala). Otto Skorzenys memoarer gavs ut här på 50-talet (och nyutgavs av SMB förra året). Hassels böcker, om än hycklande i sin anztinazism, har sålts i grandiosa upplagor. På 70- och 80-talet kom bokserier som Aldus/Bonniers små illustrerade böcker om AVK, Bokorama och Bonniers gav ut foliantserier i ämnet, och så fick vi "Svarta serien" med liknande folianter, nu på temat Tredje Riket. Det var rätt sakliga skildringar tycker jag.

Och idag ges det ut böcker som "Hitler's Swedes" (en kommande bok om svenskar i Waffen-SS av Lars T. Larsson), Whitings böcker och Tamelanders m.fl böcker som koncentrerar sig på operationerna i sig, framför allt de tyska. Så inte är det helt mörkt för oss operativa andar, inte ens i PK-diktaturens Sverige.

glenn harding sa...

Alkohol har kanske alltid varit den svagaste lanken i ryssarnas arme.
Spelar val knappast nagon roll att man ar bevapnad till tanderna nar man har en flaska vodka i blodet......

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)