torsdag 25 april 2013

Jünger -- Mishima -- Breivik



Tidigare i vår såg vi hur en SD-medlem uteslöts för att han läst Ernst Jünger. Denne SD-medlem hette Patrik Ehn. Själv stödjer jag ännu SD. Partiet gör stor marginalnytta anser jag. Och att Ernst Jünger ännu spelar rollen av outsider har jag inget emot. Tvärtom. Men det ska inte handla om Jüngers "bad boy"-roll här. Jag ska reflektera över vad som förenar (och skiljer) figurer som Jünger, den japanske författaren Yukio Mishima och terroristen Breivik.


Ernst Jünger (1895-1998) är ännu aktuell. "På Marmorklipporna" kom till exempel i en nytutgåva 2011. Och Göran Greider hade kanske inte helt fel när han, i sin recension i Aftonbladet, sa att detta är Breivikland. Jag menar, OK: Breivik är en vardaglig, prosaisk typ, Jünger var diktare. Och Breivik var en mördare, Jünger var soldat. Men båda hade den här krigsfascinationen. I så måtto kan man väl göra associationen.

Men man kan i så fall även associera Breivik med en annan av mina favoriter, Yukio Mishima. Denne var likt Breivik en krigsintresserad civilist. Mishima var höger, han var radikal. Han var nationalist, han vurmade för Japans krigiska förflutna. Det blev mer betonat mot slutet av hans liv, delvis av teatraliska skäl (han var ju teaterman och skrev dramer, han tänkte i dramatiska termer), delvis för att detta var hans fritt valda åsikter. Han ansåg till exempel att kejsaren borde ha gudomlig status och att krigarlivet var livet. Han sa sig en gång (källa: Henry Scott Stokes, "The Life and Death of Yukio Mishima") ha velat dö i strid på en stillahavsö under andra världskriget, det vore drömmen. Detta var knappast sådant man basunerade ut i efterkrigstidens Japan. Där gällde "don't mention the war"...

- - -

Mishima var nationalist. Andra delen av hans romanserie "Sea of Fertility" börjar t.ex med en ingående beskrivning av ett japanskt infanterikompani, stående vid ett shintoaltare inför avmarschen ut i rysk-japanska kriget. Det är väldigt höger, nationalistiskt och så vidare. Och ärligt. Jag tycker själv att dylikt är värt att vurma för. Jag har bloggat om det här på min Motpolsblogg.

För övrigt gillar jag Paul Shraders film om Mishima. Han tonade ner det radikala hos Mishima i den, men så är det ofta i Hollywood. För det är en bra film. Trailer finns här. Jag älskar speakertexten:
He was an intellectual who advocated action. He was a rebel who fought for tradition. He was an artist who shocked the world...
Om Mishima kan mycket sägas. Och jag har sagt det. Jag har t.ex jämfört honom med nämnde Ernst Jünger här. Jag frågar mig om Yukio Mishima var österlandets Ernst Jünger, och svarar:
Visst finns likheterna där: man tillhörde båda axelmakterna, man hyllade Krigaren och andra traditionella ideal, och man förekom båda i Nobelprissammanhang. Sedan de uppenbara skillnaderna: Mishima var åtskilligt yngre än tysken, född 1925 [medan Jünger var född 1895], och hans allmänna författeriverksamhet var ganska bred, han skrev verk med bredare appeal än Jünger (se till exempel kvinnoporträtten i ”Efter banketten” och ”Markisinnan de Sade”), och han var mer nihilistisk och ateistisk än denne. Båda förespråkade visserligen självmord – men medan Jünger slutligen landade i åsikten att detta skulle innebära att man kom inför skaparen med blod på händerna, att man tog ut något i förskott, så tycks mycket i Mishimas condition peka fram mot seppukun den där ödesdigra dagen i november 1970. Hans fru sa till exempel att man inte skulle ömka hans öde, självmordet så som det skedde var för en gångs skull något Mishima verkligen ville göra.

Men i stora drag, jovisst: nog är de båda ett radarpar i andanom, dioskurer med ett vagt men omisskännligt samband.
Det är vidare Mishimas aktivistiska slutfas som får mig att associera honom med Breivik. Båda var nationalister med aktivism på programmet; båda ville göra sig gällande politiskt. De skilde sig också åt i ett avseende. Mer om det på slutet. Först något om hur Mishimas kuppförsök gick till: en dag i början av 1970-talet besökte han ett regemente med två bekanta. Man skulle träffa en viss general för att språka om något random; detta var blott förevändning för att ta fast och binda generalen så att Mishima kunde gå ut på kanslihusbalkongen och hålla ett tal till regementets personal.

- - -

Mishima stod på balkongen. Regementets personal hade samlats på planen nedanför. Mishima sa åt dem att göra uppror, arméns ställning var nämligen oklar rent konstitutionellt i dåtidens Japan. Grundlagen sa att landet inte fick ha någon armé, dock satte man upp "självförsvarsstyrkor" när kalla kriget hettade till på 1950-talet. Det var talets innebörd. Sedan gick Mishima in igen och begick självmord med svärd = harakiri a.k.a seppuku. Det hela var ett försök till kupp. Och man kan säga: det var moraliskt mer acceptabelt än Breiviks dåd. Mishima dödade bara sig själv, Breivik dödade 77 oskyldiga. Dock kanske den politiska effekten blir större av Breiviks dåd, det vet vi ännu inte. Mishimas kuppförsök blev för sin del bara en fotnot i hans biografi som konstnär. Men det har en viss gestaltkvalitet, han tog konsekvenserna av sitt protesterande och dödade sig. Självmordet var för Mishima en politisk protest, en moraliskt helgjuten protest. Den lämnar ingen dålig eftersmak som Breiviks barnmord.

Mishimas protest hade ostasiatisk karaktär: självmordet som bara drabbar vederbörande. Tänk här på de buddhistmunkar som i Vietnam på 60-talet brände sig offentligt som protest mot kriget. Det var imponerande. Och moraliskt försvarbart. Västterrorister däremot ska alltid ge sig på oskyldiga. Självmordet som protest upplevs här som ineffektivt, ett slag i luften (se här), det anses lämna tillvaron i övrigt intakt. Terroristattentatet däremot anses i den västerländske terroristens världsbild vara inbegreppet av effektiv protest, endast massor av döda ger intryck tycks man resonera. Märkligt -- för som sagt gör en brinnande buddhistmunk eller en harakiri-ande Mishima minst lika stort intryck. Och kvarlämnar inga anklagelser om feghet, de anklagelser som med rätta riktats mot Breivik.


Relaterat
Ernst Jünger: An der Zeitmauer
Eld och rörelse
Massinvandring eller inte
Breivik och paranoia
"Der Arbeiter"

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)