lördag 2 november 2013

Recension: Nietzsche -- tankarnas biografi (2003)


Härmed en recension av Rüdiger Safranskis ”Nietzsche – tankarnas biografi” (Natur & Kultur 2003, övers Peter Handberg). – För citaten ur ”Så talade Zarathustra” har jag använt mig av Forums svenska utgåva från 1982.


Rüdiger Safranski är tysk. Han har skrivit böcker om en rad klassiska tyskar: Goethe och Schiller (2009), Heidegger (1994) och Schopenhauer (1988). Och i ”Nietzsche – tankarnas biografi” (2002) skriver han om filosofen Friedrich Nietzsche. Safranski fokuserar på tänkaren Nietzsche, inte personen. Det är bra. Att psykologisera och reducera Nietzsches lära till blott en störd personlighet leder fel.

Många har annars gjort det: de har velat reducera Nietzsche till misslyckad galning och överspänd chauvinist. Nåväl, han var kanske överspänd på slutet. Men han sa också många gångbara saker. Safranski skissar en bild av en Nietzsche som existerade i gråzonen mellan ateism och tro, mellan nihilism och idealism.

För visst finns det andlighet hos Nietzsche. Det var väl bara det att posen krävde att han skulle bli ateist. Det var självstiliseringen, självheroiseringen. Han ville leva sitt liv som ett konstverk, märka ut sig på något vis, och i hans samtid trodde den breda massan slentrianmässigt på Gud. Alltså, kan man säga, måste Nietzsche gå på tvärs emot detta, bli ateist. Men de andliga, esoteriska tongångarna kvarstod trots det i hans texter, i hans stil och begrepp. Ingen kommer undan metafysiken.

I ”Så talade Zarathustra” (1885) nämns till exempel "gudomliga begär", "själ" och "evighet" i bejakande, affirmativa sammanhang. Och på det filosofiska planet kan nämnas att trots sin biologism så uttalar sig Nietzsche mot Darwin. Varför? Jo, engelsmannen hade ju glömt bort anden som Nietzsche skriver i "Avgudaskymning". Safranski: ”Nietzsche förebrår Darwin att han har flyttat över utvecklingslogikens omedvetna verkande i djurriket till människornas rike. Det är otillåtligt, ty i människornas värld bryts och reflekteras alla utvecklingsprocesser i medvetenhetens medium, och det innebär: människans högre utveckling kan inte längre tänkas enligt den omedvetna naturutvecklingens modell, utan måste förstås som en produkt av en fri handling, en fri skapelse. Man kan således, vad den kommande övermänniskan beträffar, inte förlita sig på någon naturlig process, man måste själv lägga hand vid verket.”

I Zarathustraboken talar Nietzsche vidare om övermänniskan. Också den kan ses andligt. Jag menar: traditionellt ses nog övermänniskan som en sedvanligt stark man, en atlet eller bodybuilder. Men vad om denne istället (men med en fortsatt sund kropp, corpora sana) var en brainbuilder, en andligt och psykiskt utvecklad individ...? Att träna psyket istället för att ensidigt träna kroppen...? Tendenser till detta kan man med Safranski hitta hos Nietzsche, där viljan till makt i förstone ses som viljan till makt över sig själv. Man ska enligt Nietzsche vårda och utveckla sina dygder, det vill säga bejaka den skapande kraft och fantasi man har inom sig – så varför inte gå vidare och göra detta till ett bejakande av sina andliga reserver, lyfta sig själv till ett högre plan via bön och meditation? Nietzsches attityd är väldigt nära buddhismens ateism: en from ateism, fokuserad på stillhet och koncentration.

I Zarathustras lära finns mycket man kan instämma med. Jag tänker här på optimismen, livsglädjen och betonandet av dansen som livsrytm. "Zarathustra vill, precis som solen, skänka ljus och glädje. Han träder fram som en människa med översvallande välvilja" [Safranski]. Men det är en svår väg, man måste först genomgå de tre förvandlingarna: från kamel till lejon till barn.

Det betyder: man går från att vara en slentrianens kamel, en kuvad vardagsmänniska, som snart gör uppror mot detta för att bli ett lejon, en djärv ande som slår vilt omkring sig. Sist utvecklas man till det lekande barnet, med närhet till kreativitetens och glädjens urkälla: "Oskuld är barnet, och glömsla, en ny början, en lek, ett av sig själv snurrande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande." [”Så talade Zarathustra”] Detta är vad ”de tre förvandlingarna” betyder.

Nietzsche lärde förvisso inte någon sinnesslö nihilism, någon likgiltighet inför tillvaron. Dagens ateist-nihilister är snarare exempel på vad han kallade "den sista människan", vardagsmänniskan som söker komfort och enkla nöjen och tråkas ut av det högsinta och upphöjda: "Vad är kärlek? Vad är skapande? Vad är längtan? Vad är stjärna? – Så frågar sig den sista människan och blinkar." [ibid]


Men "Gud är död" då? Nietzsche menade att människan uppfunnit Gud men nu har jag, Nietzsche, genomskådat detta. Alltså är Gud död. Men då ser han sig tvungen att kompensera detta: "Gudamördaren måste själv bli Gud, det vill säga övermänniska, eller så störtar han sig ner i banalitet" [Safranski]. Om människan uppfunnit Gud så har hon dock en vidunderlig fantasiförmåga, och dessa gudabildande krafter måste bevaras på något sätt:
Övermänniskan är fri från religion: hon har inte förlorat den, hon har tagit den tillbaka till sig själv. Den vanliga nihilisten däremot, den sista människan, har bara förlorat den och behållit det profanerade livet i dess torftighet.

[ibid]

- - -

"Människa, du kan icke leva helt utan medlidande" sa för sin del Dostojevskij. Men Nietzsche lyssnade inte på det örat. Det är Safranski som gör denna koppling. Han framhåller att Nietzsche hade svårt att bli kvitt detta begrepp medlidande, så centralt för kristendomen. Guruns brottning med det kan utläsas i "Ecce homo". Och var det inte symptomatiskt att Nietzsche, både personen och hans filosofi (som är svåra att skilja, ingen annan filosof har ju använt ordet "jag" så ofta som han) bröt ihop när han drabbades av medömkan vid åsynen av en häst som slogs av sin kusk? Det var i Turin, Italien; övermänniskan himself föll gråtande om halsen på djuret för att skydda det – och därefter var det slut med Nietzsche. Han blev i klinisk mening vansinnig, blev ”helt borta” och måste leva på sjukhem eller vårdas i hemmet resten av sitt liv.

Bort med all medömkan löd Nietzsches djärva filosofi, dyrka dig själv som skapande genius...! Och i förbigående kan man dödförklara Gud, då ligger scenen öppen för stordåd... Men avsätter man Gud, samtidigt som man har sinne för tillvarons djup som Nietzsche hade, då är man farligt ute. Ty för att inte tillvaron ska bli platt och tråkig, styrd av nödvändighet och vardagens krav, måste man sätta in någon annan på den lediga tronen – förslagsvis sig själv. Efter sitt sammanbrott skrev ju Nietzsche till sin gamle vän, professorn Jacob Burckhardt: ”När allt kommer omkring vore jag mycket hellre professor i Basel än Gud; men jag har inte vågat driva min privatreligion så långt att jag för att tillfredsställa den skulle åsidosätta världens skapelse. Som ni ser, man måste göra sina uppoffringar, hur och var man än lever.” [brev 6/1 1889, efter Safranski]

- - -

Nietzsche var ateisten som själv utnämnde sig till Gud. Jag lyfter på hatten för denna djärvet, detta drivande av gudsförnekandet till sin yttersta konsekvens. Det har bara funnits en ateist och hans namn var Friedrich Nietzsche.

Men för oss vanliga dödliga då, vad finns det kvar av Nietzsches lära om man ser hur galet allt gick? Hybris och galenskap, psykotisk självöverskattning? Vill man hitta negativa drag i Nietsches lära behöver man inte hålla på länge. Men här söker vi det positiva.

Och då kan man, som Safranski redan antytt, omtolka "vilja till makt", ett begrepp som skälver av etatism och trampande stövlar, till "viljan till makt över sig själv", och vips är vi i asketismen. Nietzsche hade en hemlig beundran för denna hållning. Han var väl i praktiken själv en asket med sin påtvingade enkla kosthållning på grund av magproblem.

För övrigt kan man instämma i Zarathustras betonande av dansen som livsrytm, talet om kreativitet och glädje som centrala värden i livet. Detta hänger samman med barnet jag talade om ovan: "oskuld är barnet” och så vidare.

Och här om inte annars kan man gå Nietzsche till rätta med det gamla "Gud är död". För man kan inte dödförklara en gud, varken Dionysos, Apollon eller Herren Zebaot. Det måste man acceptera om man tar slika ord i sin mun – och "von grosse Dingen zweigt man, oder redet gross", det sa Nietzsche själv i en ungdomsdikt.

Smärre gudar som en Dionysos kan förvisso dö, lämna sin jordiska form, men sedan återuppstår de. Så berättar legenderna. Och vår sedvanlige Gud kan sägas existera "bortom gott och ont" (”Jenseits von Gut und Böse”, 1886). Gud existerar bortom det vardagliga goda och onda där han utövar gott i en annan, högre mening. Och var inte en Herakleitos inne på detta i sin gudsbild, samme Herakleitos som Nietzsche dyrkade...?

Nietzsche gjorde med eftertryck filosofin till "en glad vetenskap" (”Die fröhliche Wissenschaft”, 1882). Han visade att den inte måste vara hänvisad till akademierna. På hans tid var det det hegelska arvet han bekämpade, snusförnuft i idealismens form. Nietzsche å sin sida betonade individ, känsla och det självupplevda. Han erkände sin roll som subjekt och försmådde filiströs objektivitet. Liksom före honom Kierkegaard och Sokrates tycks han ha ansett att filosofins mening är att filosofera. Svaren kanske man inte når, men basen för det hela är och förblir detta att vara en individ som ställer frågorna, att man erkänner sin begränsning och utifrån detta expanderar ut i det oändliga – till egoism och självförgudning å ena sidan, eller till identitet med sitt sanna jag och möte med Gud å den andra.

- - -

Nietzsche stiliserade sig själv, stiliserade sitt sökande till förmån för oss andra, vi som är kvar här på denna jord och läser hans böcker. Han är ofta rolig, ibland raljant, men ingen kan missta sig på stilen: i alla hans böcker är det Nietzsche från början till slut, "l'homme et la style c'est la même". Mannen och stilen är samma sak.

Höjden av självstilisering nåddes annars med Zarathustrafiguren:
Då Zarathustra var trettio år gammal lämnade han sin hembygd och sin hembygds sjö och gick upp i bergen. Här njöt han sin ande och sin ensamhet och blev i tio år icke trött därpå. Men slutligen förvandlade sig hans hjärta – och en morgon stod han upp med morgonrodnaden, trädde inför solen och talade till henne sålunda: ”Du stora stjärna! Vad vore din lycka om du icke hade dem för vilka du lyser! I tio år kom du hit upp till min håla; du skulle ha blivit mätt på ditt ljus och denna väg utan mig, min örn och min orm. Men vi väntade på dig varje morgon, tog ifrån dig av ditt överflöd och välsignade dig därför. (...) Välsigna den bägare som vill flöda över på det att vattnet må flöda gyllne ur den och överallt bära återglansen av din glädje! Se! Denna bägare vill åter bli tom, och Zarathustra vill åter bli människa!” Sålunda begynte Zarathustras nedgång.

[”Så talade Zarathustra”]


Relaterat
Motpol: När Evola äreräddade Nietzsche
Alexander Supertramp: nietzschean utan att veta om det

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)