onsdag 17 oktober 2012

Följetong: Melina Starr, 35, kriminalinspektör

Om Melina Starr har jag berättat förut. Detta var hennes första äventyr här på bloggen, berättelsen om en andlig resa. Denna resa företogs då hon var 25. Nu är det 2012, Melina är 35 och hon har utbildat sig till polis. Hon har gått polishögskolan, jobbat som polisassistent med sedvanlig patrullering och nu, slutligen, blivit kriminalare. Och vad hon finner under ett visst fall kommer att förvåna även henne, som den luttrade esoteriker hon är.




1.

De tog skydd bakom en container. En kvinna i svart fjällrävenjacka, svarta ridstövlar och ljusbruna ridbyxor kikade fram runt hörnet, spanande mot en tvåvåningsbyggnad i korrugerad plåt. Hon hade blont hår i hästsvans och regelbundna drag, rak näsa och blå ögon. Runt midjan bar hon ett pistolhölster med en 9 mm Glock. Hon hette Melina Starr.

- Så det är där inne de finns, sa Melina när hon återgått i skydd.

- Ja, sa kommissarie Cedor Lund, en 50 års sälle med hängande kinder, fetmage och djupt sittande ögon.

- Jag kan inte tro det, sa Melina. En konspiration av tenngjutande figursamlare, med högkvarter i ett nedlagt magasin...? Mitt i Solna...?

- Men börja tro då, sa Lund. Vi ska snart ha dem framför oss, livs levande.

- Men alltså, sa Melina, vad är det som är så farligt med att gjuta och samla tennfigurer...?

- Vänta och se, sa Lund.

Platsen var Sverige och tiden var Den femte post-atlantiska eran, närmare bestämt år 2012. Detta var en fin tid, en strålande epok i kölvattnet efter Atlantis sjunkande i havet – en tid präglad av vetenskapliga framsteg och en begynnande esoterisk återkomst, en renässans för den ockulta vetenskap som gjort Atlantis stort. Vad detta har att göra med denna ingress, med poliserna som beredde sig att storma tenngjutarnas näste, det ska vi snart få se.

Lund anropade en annan styrka, en fyrmannagrupp som skulle ta sig in i huset bakvägen. Själva, det vill säga han, Melina och tre specialpoliser, skulle ta sig in via huvudentrén.

Melina hörde med ett halvt öra på chefens radiosnack. Hon hette som sagt Melina Starr och var polis, kriminalinspektör. Hon var vid denna tid 35 år gammal. Hon föddes 1977 i Sålunda, en stad i Sveriges hjärtland. Redan som ung var hon en subtil operatör, en esoterisk goding. Åren från 15 till 25 hade hon ägnat humaniorastudier, friluftsliv och arbete som cafébiträde. Hon knöt även kontakter inom operativa nätverk av skilda slag, en gråzon mellan underrättelsearbete och andlighet. De mentorer och stödpersoner hon hade var, kan vi nämna parenteteiskt, hennes syster Zinnia, gurun Aspilian samt Topsy som självironiskt kallade sig spion. Om ett möte hon hade med Topsy berättades här. Det var 2002 inför hennes andliga resa. Aspilian lärde henne för sin del att kunskaparen måste vara en krigare. Man måste ha en viss soldatisk hårdhet för att tåla de emotionella stormar som kan möta en i det andliga sökandet.

När Melina var 25 hade hon gett sig ut på en andlig resa. Hon hade rannsakat sig själv, lyssnat inåt och funnit ökad frid. Resan var med andra ord lyckad. Hon fann vad hon sökte. Efter det hade hon återvänt till sin barndoms Sålunda. Där hade hon återigen arbetat på caféet, nu som föreståndare. Hon hade därtill läst böcker om alltifrån pistolskytte till pyramidens hemligheter och tränat, fysiskt och psykiskt. Sedan hade hon sökt till polishögskolan.

Hon ville vara aktiv, lösa brott och tjäna samhället. Det var, kan man säga, hennes soldatiska sida som hon ville förverkliga. Hon ville för den delen inte bli militär, trots att armén vid denna tid börjat värva kvinnor en masse. Hon gillade inte fältuniformen, hon förstod inte hur hon iklädd fältbyxor och kängor skulle kunna få det se snyggt ut. Hellre då polisens mörkblå stass.

Men var inte detta ett ytligt synsätt? Men sådan var hon. Därför även denna utstyrsel med ridbyxor. Hon ville inte ha jeans, hon ville inte ha slacks. Ridbyxor däremot, det ansåg hon vara höjden av stil. Och till ridbyxor passar endast ridstövlar. Det ena ger det andra. Vad gäller Melinas läggning i övrigt, hennes unika livsstil, så gillade hon nog friluftsliv, pistolskytte och annat vagt militäriskt, men fältuniform ville hon slippa. Därför polisen, inte armén.

Den som nu undrar om hon med sina ridstövlar och skjutintressen var någon manhaftig chinona, tror fel. Hon var jämte sin aktiva framtoning mucho quicho. Hon hade många strängar på sin lyra. Hon var till exempel andlig som få. Och som person och som kvinna hade hon älskat män. Just nu var hon singel.

Melina antogs till polisen. Hon flyttade till Stockholm för polishögskolestudier. Hon gick ut 2008. Därefter jobbade hon som polisassistent i Halmstad i några år. Hon tog hand om fyllos, avstyrde lägenhetsbråk, spårade stulna bilar och patrullerade, både gåendes på stan – i mörkblå dress, hölster, båtmössa och poliskängor – samt i bil. Sedan hade hon gått en ny kurs. Efter den hade hon blivit kriminalinspektör i Stockholm. Då behövde hon inte gå uniformerad längre. Då kunde hon låta sin personliga stil prägla arbetsdräkten, som detta med ridbyxor och fjällrävenjacka.

Hon gillade kriminaltjänsten och var duktig på det hon gjorde. Att förhöra folk, analysera data, läsa och skriva rapporter – detta var gefundenes Fressen för henne. Hon var singel och levde för sitt jobb. I övrigt, socialt på jobbet, så mötte hon den råa tonen kollegerna emellan, snacken om trav och fotboll, bil och villa och så vidare med sin inre frid. Hon var som sagt redan andligt tränad. Men att balansera ett andligt liv med polisarbete var inte alltid lätt. Hon kunde tänka sig att vara sin egen, jobba som privatspanare eller andlig konsult. Dock hade Cedor Lund, kommissarien med vilken hon utredde detta fall, visst intresse för bildning och annorlunda perspektiv. Hon var inte direkt bundis med honom men de jobbade bra ihop.

Melina var alltså kriminalare vid tiden för denna berättelse. Hon var polis och hon hade utrett ett fall som ådagalagt en konspiration – av tenngjutare. Det var bara en smärre gruppering, en liten inbiten skara. Men här – skulle det visa sig – skulle man få ledtrådar till bättre länder, djupare esoterism. Men först skulle man hala hem bytet, storma bastionen.

Lund fick ett anrop. Hans knogar vitnade om Nokiamobilen.

- De har gått in. Då kör vi!

Han och de tre piketpoliserna, k-pistfolk i svarta uniformer, stormade iväg över gården mot entrén. Melina följde i bakhasorna.

En dörr bröts upp, man hamnade i en förhall med flera trappor, och tätmännen sprang uppför den vänstra. Melina som kom sist fick infallet att ta den högra.

Hon gick sakta uppför trappan, drog sin 9 mm Glock och kom via en gång till ett stort rum med ett lysrör i taket. Fönstren var förtäckta. Runt ett bord satt en grupp människor, sju stycken närmare bestämt.

Doften av smält bly låg tät i rummet. På en arbetsbänk syntes en spisplatta, Prince August gjutformar av gummi samt tackor av gjutmetall. Alla övriga poliser, både de i andra omgången och hennes egen, hade försvunnit. Nåväl, de kanske skulle komma snart. Men Melina iddes inte vänta; hon höjde sin pistol och rusade ut i rummet, skrikandes:

- Det är polisen, upp med händerna!

Detta överraskade sällskapet i rummet. De sträckte händerna i vädret.

- Nu har vi er till slut, tenngjutare! sa Melina där hon stod med dragen pistol.

- Hallå, vänta nu..., sa en ur den överraskade gruppen, en skallig man med stålbågade brillor. Han satt vid bordsänden.

- Och du är...?

- Jag är ledaren för denna grupp. Eskil Finholm.

- Själve överfanatikern!

- Nej, sa mannen. Jag vill väl. Jag vill bara gjuta tennsoldater, måla dem, samla dem och byta dem med likasinnade. Som här.

Han svepte med handen över lokalen och vännerna kring bordet. På själva bordet låg omålade exemplar av Prince August-figurer: karolinska ryttare, indianer, fotbolsspelare. Melina sa:

- Så du försöker säga oss att du är en fin grabb?

- Jag säger ingenting; ni får förklara er, varför ni stormar in här med dragna vapen.

I samma ögonblick ryckte resten av piketstyrkan in, något försenad; den hade gått vilse. Alla åtta inklusive Lund. Man kom genom en dörr i ett hörn. Det var en annan väg än den Melina tagit.

Lund kommenderade poliserna, som gick till aktion och slängde ner gruppen kring bordet på golvet, handbojade dem, skrek och hade sig. Shit, tänkte Melina, jag hade just fått ledaren att börja tala. I samma ögonblick såg hon en kvinna vid andra bordsänden som inte blivit handbojad, så hon stoppade pistolen i hölstret och gick fram till henne. En blond valkyria, en given statist i en vikingafilm om någon sådan skulle göras, klädd i blekta jeans, mörkblå Peak Performance-tröja och rosa sjal med paljetter.

- Det var en fin sjal, sa Melina och drog kvinnan med sig.

- Tycker du? sa damen, skärrad över vad som hänt, men glad över att någon tog sig an henne.

- Visst, sa Melina. Hon ville vinna denna figur, ta henne avsides och se om hon kunde ge upplysningar.

Man kom till ett litet pentry, satte sig ner på två pinnstolar.

Kvinnan visade sig heta Julita.

- Så vad är det här...? sa Melina.

- Det här, sa Julita och såg bedrövad ut, är en konspiration av så enorma dimensioner att du inte kan fatta det. Det är...

Hon dolde ansiktet i händerna och började gråta.

- Så ja, sa Melina och la handen på hennes axel. Om du berättar allt för mig ska jag ordna så att du får mildare behandling.

Bra tänkte Melina, bra sagt: inga konkreta löften, men lugnande ord som kunde ge avkastning. Och det gjorde de: kvinnan började tala om hemliga grupper och hemliga möten, koder och chiffer – och Atlantis. Hon nämnde namn; Melina antecknade.

Melina skulle just resa sig för att ordna ett glas vatten åt Julita, då en piketpolis kom dit och började hojta.

- Det är lugnt, DET ÄR LUGNT! sa Melina, men Julita började skrika och polisen slet åt sig henne, förde henne till salen. Melina svor tyst, lugnade sig och drack av vattnet. En grupp tenngjutare, en gåtfull ledare, en konspiration som ledde till Atlantis...? Hon fick snacka igenom det med Lund senare.

Hon gick ut i salen, såg styrkan bunta ihop de fångna, sju stycken handbojade. Sex män, en kvinna: Julita. Denna kastade precis en desperat blick på Melina. Hon åter försökte se lugn ut, nickade till svar. Vad var Julitas roll? Det visste hon inte.

De sju fördes iväg av ena piketomgången. Melina approcherade Lund.

- Så vi är klara här?

- Jag har kollat igenom stället, vi har hittat en del: dokument, mappar, anteckningar. Det plus en del bevismaterial tar vi med. Som gjutformar och tenntackor Annars var det väl klart. Du då?

- Jag har lite info. Vi tar det sedan.

Den kvarvarande omgången samlade ihop de nämnda papprena och annat bevismaterial; man stoppade allt i svarta sopsäckar. Man tog dessa vad det led på ryggen, kpistarna på bröstet och lämnade mangrant rummet, tog trappan ner och kom ut i friska solen. Piketstyrkan hade sina folkabussar medan Lund och Melina, med Lund vid ratten, körde en civilskyltad, svart Volvo V90 till polishuset på Kungsholmen.




2.

Med ledning av de dokument man funnit hos ligan följde så sedvanligt spaningsarbete: man måste följa upp alla spår man hade fått, spår i förhör och dokument. Nästa dag fick till exempel Melina i uppdrag att besöka en viss figur i Älta, Vibul Hansson.

Det var i september. Hansson skulle ha svar om den konspiration man var på spåren, den sammansvärjning som tenngjutarna i Solna var ett led i. Hon tog V90:n och kryssade längs gudsförgärna, somriga villagator och såg en daycruiser på en trailer, ett gulteglat konditori, en lekpark med kulörta karuseller och en avtagsväg som ledde ut i det gröna. Hon hade läst kartan men for nu fram genom området på ren intuition, tog av på måfå och kryssade ensamma boulevarder fram, sökte den omöjliga friheten och tyckte sig ibland ha funnit den – i en reva i molnen, en betongsilo, en gatas melankoli.

Hon kom till rätt adress: Brunkows väg 11. En grårappad villa, två-och-en-halv våning. Hon ringde på och släpptes in av en lång, kutryggig man i kofta och sandaler. Han presenterade sig som Vibul Hansson.

Han ledde henne till sitt kontor, smakfullt inrett med Monets ”Impression, soluppgång”, en modell av ”Havets vinthund” och en gjutjärnssköld av Sörmlands landskapsvapen. Den sistnämnda kallades ”gripen med klotbomben” i folkmun. I bokhyllan stod souvenirer: snäckskal, en grekisk etnodocka, vykort med guldram och ett stentroll. Samt en statyett av Robert E. Lee.

- Så Lee var den störste?

- Självklart, sa Vibul, pekade på en läderfåtölj och satte sig själv bakom skrivbordet. Eller vad tycker du?

Hm, tänkte Melina medan hon satte sig i fåtöljen, nördig favoritsport: utse den bäste inbördeskrigsgeneralen. Hon passade och sa:

- Möjligen Grant. Men han fick å andra sidan tid att tjäna sig upp, började som kapten eller vad det var. Lee stod förvisso på topp hela tiden, var mer utsatt för kritik; Grant kunde utbilda sig till general steg för steg.

Hon började fråga om konspirationen. Den andre gav ett rättframt svar: i ett bergrum i Norrland finns svaret.

- Vilket bergrum...? sa Melina klentroget.

- Jag kan rita en karta.

Vibul tog fram ett papper, ritade en bra stund och överlämnade det. Melina såg på dess klara disposition, noterade ortsnamnet Grönsele och tänkte: värst vad lätt det gick, sådant här brukade man ju få spana efter i tio år... Men det här var ingen melodram, ingen PK-deckare, ingen sedvanlig polisstory med bromsspår i kalsongerna och filmjölksångest. Det var en värld med skarpare konturer, med ett löfte om något underbart bortom horisonten, ja i samma ögonblick: detta ögonblick.

För sittandes i skinnfåtöljen hos Vibul, glömsk av dennes närvaro, insåg hon att hon funnit vad hon alltid sökt efter i sitt liv: lugnet och ron.

Hon kände lugn och ro, mitt uppe i ett spaningsuppdrag. Inre frid. Att ha fått kartan till målet underlättade förvisso – men den var inte avgörande, nej, nu förstod hon att ”när man funnit lyckan, då har man funnit glädjen”, som Mats Wilander sagt.

Det var obetingad lycka, lycka opåverkad av något yttre. Spontan, stilla glädje.

Hon hade ett sublimt ögonblick – och hon insåg att hon alltid skulle kunna återvända till detta, vad som än hände. När som helst, var som helst.

Och det var tack vare den återvändande esoterismen, den så smått påbörjade renässansen för atlantisk esoterism som Melina kunde känna detta nu. Samt hennes egen 20-åriga bana som privtareligiös och esoteriker. Den resa hon gjorde när hon var 25 var på sätt och vis avgörande. Andlighet var svaret, materialism gick bort. Man måste lyssna inåt och få kraft från sina inre, andliga reserver.

Hon var en åskledare för det osynliga, ett lackmuspapper för morgondagens andlighet. Och mer väntade henne i den riktningen; detta fall skulle leda till atlantiska annex och filialer, till esoteriska utskott i våra nejder.

Detta skedde som sagt i Den femte post-atlantiska eran. Den första och andra eran i denna mänskliga historiefas var dunkla, medan den tredje var den egyptokaldéiska eran och den fjärde var den grekoromanska, båda med sina andliga och esoteriska landvinningar. Nu, i den västerländska eran, Den femte post-atlantiska eran, väntade ytterligare kulturella stordåd på att göras – och en av de som skulle göra det var Melina...!

Melina reste sig ur stolen, tackade för kartan och lämnade stället, återvände till högkvarteret. Och, för att göra en lång historia kort, så fick hon efter en vecka med sig Lund på en spaningsräd mot bergrummet i Norrland, en gammal militär ledningscentral i södra Lappland. Dock måste de göra räden själva, polisledningen hade förlorat tron på detta fall – sa man. Utredningen las ner ”i brist på uppslag”. Egentligen var man på officiellt håll rädd för att en fantastisk verklighet skulle komma ut och bli offentlig.

Så Melina och Lund tog tjänstledigt och beslöt sig för att spana vidare på detta privat. Man lämnade Stockholm och polistjänsten och bara drog iväg. Båda var i grunden nämligen andliga sökare, inte bara Melina; även Lund sökte någon mer basal sanning i sitt liv, en mer esoterisk svängom i sitt sinne.

Man tog alltså tjänstledigt, tog Lunds privata Ford Mondeo och körde upp till Grönsele, först längs kusten till Hudiksvall, sedan via inlandet över moar och myrar, förbi berg och byar i solens glans. Väl framme i det mytiska Lappland, Västerbottens inland, nådde man en liten stad vid en älv: Grönsele. Man övernattade på ett motell. Man hade separata rum, det var ingen sexuell attraktion mellan de båda.

Nästa dag körde man en bit ut i spenaten och parkerade på en vändplats. Sedan drog man iväg ut i skogen ledd av kartan som Vibul ritat, gick över ett kalhygge och kom vad det led till en rågång genom en granskog. Man bar ryggsäckar med Trangiakök, ombyte, sovsäckar och tält, allt som behövdes för en utflykt som denna. Melina var van vid dylika strapatser. Och Lund hängde för sin del med bra trots sin övervikt. Melina bar för dagen ridbyxor, vandrarkängor, grön goretexjacka av märket Pinewood och svart skärmmössa med hästsvansen chict gungande i sprundet baktill. Plus en paisleymönstrad halsduk i rött och blått. Lite färg måste till för att sticka av från allt det grå. Lund bar för sin del kängor, svarta fjällrävenbyxor, grå Nato All Weather Jacket samt en sedvanligt grön m 59-keps.

Rågången följdes en dryg kilometer. Himlen var blå, luften var torr och det var en lust att leva. ”Ljuv är september, en helt annan timbre”... tänkte Melina där hon gick bland skog och mossa.

Rågången tog slut. Man konsulterade kartan och följde kanten på en tjärn. Via en plantering med ungskog nåddes en kraftledningsgata. Denna korsades och man fortsatte genom en skog med fullvuxna tallar.

Vad det led nåddes ett skogsbryn. Där gick man ner i skydd och spanade ut över dalgången framför dem. Ett berg lyste i middagssolen. Det var berget med bergrummet som Vibul Hansson talat om.




3.

Man var i djupaste Norrland, i susande storskogen som växer där, den tusenmila barrskog som bara fortsätter och fortsätter, över berg och dal, över mo och hed – och in i psyket och ut i oändligheten.

Melina och Lund var i alla fall där, i skogarnas skog, en strålande höstdag. Spaningarna hade som synes lett dem till ett visst berg där det skulle finnas ett bergrum, där svaret på gåtan skulle finnas – svaret på varför en viss tenngjutarklubb bredrev sitt spel i Sverige 2012, en rörelse med esoteriska undertoner, en rörelse med möjliga kopplingar till Atlantis...! Mystiken tätnade.

Man konsulterade kartan med ledning av Vibuls skiss. Man enades om att ta sig in i bergrummet, hemligheternas kammare, via en tilloppskanal till ett kraftverk i environgerna, en kanal insprängd i berget.

Melina var ledig, hon var inte i tjänst. Ändå hade hon hästsvans. Det var ju så praktiskt när man var i farten. Hon var ledig men det var ändå ett uppdrag, ett privat uppdrag, ett ontologiskt uppdrag, ett sökande efter mening. Nog hade hon inre frid, hon sökte inget nytt, men det var alltid roligt att undersöka mysterier som dessa. Och svaret på det nuvarande sökandet stod att få i detta bergrum – eller bortom. Ett vidare svar än det hon personligen fått svar på under samtalet med Vibul, det kände hon på sig, det anade hon. Hon var andligen i balans, personligen fri och fridfull, men en större sanning väntade på att uppdagas, det visste hon; kalla det kvinnlig intuition om ni vill. Det var en sanning som berörde jordens historia. Det anade hon så smått.

Man gick iväg över dalgången. Melina andades ut, tog ett djupt andetag och kände frid, den frid som kunde vara evig – med eller utan finnande av målet för aktuell quest.

Och man fann tillopskanalen – och följde denna tills berget nåddes – och följde kanalen in i berget via en gångnisch – och nådde ett bergrum som lystes upp av kristallter, grönaktigt skimmer – och i salen bortre del hittade man en hemlig gång, som man började gå längs. I timmar vandrade man över ett slätt golv och såg skrovliga väggar med sipprande vatten, alltsammans upplyst av märkliga kristaller. Man sa inget utan vandrade som i trans, uppnådde rörelsen som tillstånd och vandrade glada utan behov av vare sig mat, vatten eller vila.

En bred trappa nåddes vad det led. Man ascenderade den, kom till en järnbeslagen dörr, öppnade den och trädde ut i solljuset. En grön- och violettklädd man i toppluva kom dem till mötes och sa:

- Välkommen till Otilia.

Melina och Lund bugade. Det visade sig att man var på en ö i Bottenhavet, en isolerad ö, en hemvist för vilsegångna Atlantisflyktingar. Detta fick man veta av sin guide, den grönviolette som hette Cromellion, medan man gick mot ett samhälle med vita stugor.

- När Atlantis gick under 10 000 före Kristus flydde vissa per båt därifrån, sa han. Vissa kom till Mellanamerika och grundade mäktiga riken där, andra till Nordafrika och sedermera Egypten och byggde sfinxen och pyramiderna. Ett sista skepp nådde denna ö i Bottenhavet. Vi som lever här idag är ättlingar till detta skepps besättning; här har vi levat sedan dess, med vidareutvecklad Atlantisteknik på alla områden...

Melina och Lund såg på varandra. Vad skulle de tro om allt detta? Saken var den att de var trötta efter vandringen, de orkade inte höra talas om jordens dolda historia mer idag. Så de lät sig villigt föras till varsin vit stuga med röda knutar för att sova ut.




4.

Nästa dag väcktes Melina och Lund av guiden och fick frukost i en rotunda, ett vitt stenhus kallat Prytaneion. Väggarna bar virvelmönster, avbildandes jordmagnetism. Detta förstod Melina medan hon drack sitt källvatten och åt sitt bröd, hon förstod det intuitivt som den new age-hjältinna hon var.

Inget sas och allt var gåtfullt i den halvfulla salen, befolkad med människor i rosa och gula dräkter. Efter maten fördes man ut ur huset och leddes under en mulen himmel till en hangar. Där stod ett spolformat objekt, slätt som marmor eller helsmidd aluminium, stött på tre ben. Man satte sig på bänkar, en förevisning av något slag skulle ske – och snart dök en man dök upp, gick till en pulpet, och väl där vred han på en ratt på ett kontrollbord. Gradvis började skeppet försvinna för deras blickar; alla häpnade, man vojade och ojade. Lund blev för sin del alldeles till sig, började skrika och vråla, men han lugnades av en sköterska som gjorde handpåläggning.

Vadan denna reaktion? Jo, trots sitt sökande, öppna sinnelag hade han fått sin världsbild slagen i spillror, hade fått ett motbevis mot allt han trott på sedan han lärt sig läsa och tagit till sig gängse världsbild – alltså trots att även han likt Melina kommit att intressera sig för det ockulta. Men från läpparnas bekännelse till sann tro är steget långt.

Skeppet, den spolformade tingesten hade försvunnit gradvis: först blev det genomskinligt som kristall, sedan höjdes vibrationen ytterligare – och så försvann farkosten alldeles. Man gick fram till platsen där det stått: där var helt tomt, fanns bara luft.

Sedan gick vibrationerna ner, skrovet materialiserades och blev synliga igen.

- Så vad har hänt? sa Melina.

- När vi har förändrat vibrationerna och har vi gått ut ur denna dimension, sa Cromellion, hamnat i en parallellvärld. Eller en högre värld, om nu inte detta förefaller dig stötande.

- Stötande, varför?

- Människor i er kultur är ju så emot allt som än högre än dem. "Jag är lika god som du", "en ann' är så god som en ann'" heter det ju hos er, eller hur?

- Kanske, sa Melina, men jag kan acceptera existens av högre dimensioner.

- Och högre stående varelser? Besättningens kroppar genomgår ju samma process, blir osynliga och hamnar i en högre dimension.

Detta gav Melina en tankeställare. Men hon var böjd att tro även detta. Hon hade inte skepsis som ryggmärgsreflex. Hon var för den skull inte naiv. Hon ansåg: urskilja måste man alltid göra, allt är inte guld som glimmar, men en rimligt affirmativ grundinställning löser vissa epistemologiska knutar i livet.

Melina var förvisso, sedan sin andliga resa för tio år sedan, botad från sin tvivelsjuka. Hon kunde tro det otroliga och se vad vardagsmänniskan inte såg. Och vad gäller märkliga fakoster hade hon som 20-åring en gång besökt Edwards Air Force Base i Kalifornien med sin kontakt Topsy. Man var där för att, som täckmantel, närvara vid 50-årsjubileet av Chuck Yeagers rekordflygning med Bell X-1. Han genombröt som den förste ljudvallen på denna bas. Men på samma bas fanns diverse exopolitiska resurser som Melina fått se, med Topsy som sin omisskännlige guide i gråzonen.

- - -

Senare på kvällen uppsökte Melina Lund i dennes stuga för att språka. De kom fram till att tennsoldatsklubben bara var en front, en vilseledande fasad för denna Atlantiskoloni. Vad klubben, vars högkvarter de stormat i Solna, spelade för roll utöver det förstod de inte – men det fick de undersöka om eller när de kom tillbaks till Stockholm. Spaningen kring dessa hobbymänniskor hade i alla fall fört dem hit, till denna gåtfulla new age-ö vid namn Otilia, och väl här var det bara att gilla läget.

Lund kom för sin del med lite ny information, ny för Melina: han sa att regeringen redan kände till ön med alla sina hemligheter, men att de valde att tiga om den.

- Men varför håller regeringarna inne med allt detta? sa Melina. Varför skulle det vara så hemskt att berätta för folk att detta finns, att tekniker som den vi sett förevisad existerar?

- Enkelt, sa Lund. Det handlar om makt. Det är lättare att kontrollera ett okunnigt folk än ett som vet hur det ligger till.




5.

Gator och hus på Otilia verkade vibrera av någon högre vibration. Själva materialen verkade leva. Över alltsammans låg en skimrande pärlemorlyster, ett transparent kristallsken och en skir metallglans.

De besåg staden med sina fontäner och prång, sina broar och torg, sina gator och affärer. Sist fördes de till ett hus av blått glas, gick in och eskalerade en bred trappa som ledde dem till ett runt gemak.

I gemaket, vid ett skrivbord med en grön lampa, satt en man. Han bar vinröd kavaj, som en bilhandlare; hår och skägg var silvergrå. Ögonen var gamla och visa, hyn däremot slät som på en yngling.

Han reste sig, kom fram och hälsade.

- Apparaksi Wholon var namnet.

Melina och Lund presenterade sig, neg och bugade respektive.

Mannen förde dem till ett sidogemak; två vakter slöt omärkligt upp och eskorterade dem. Det nya rummet hade en soffgrupp och ett bord dukat med frukt, bakelser och konfekt. Karaffer serverade av sig själv vin i kristallglas. Man accepterade detta som effekt av Atlantistekniken, satte sig ner och lät sig väl smaka.

Sedan materialiserade Wholon ett silverne klot mitt i rummet. Man såg på klotet och efterhand började bilder framträda i det. Det var dansande människor på gatorna i en marmorskimrande stad, det var en meterbred, rosa fjäril som flög under en lila måne, det var drömlastade skepp som seglade över skumkrönta vågor.

Klotet slocknade. Melina ruskade på huvudet, kände sig osedvanligt klar i knoppen, som om hon inhalerat rent syre. Hon var lugn och samlad, som efter en tupplur.

- Jag har ett budskap till er, sa mannen. Ni ska återvända till ert land och lära dess människor esoterism, helande, positivt tänkande och andligt färgad ekobalans. Ni ska bringa dem ett glatt budskap; det blir en utmaning så god som någon, ett äventyr med andliga förtecken.

Melina och Lund bad om betänketid, gick avsides till ett pentry och konfererade inbördes. Skulle de bli new age-dårar på stående fot...?

De satte sig tysta, såg ut över havet och genomgick inre kriser, tänkte samma sak. Hela sina liv hade de fått lära sig hur officiell kunskap var enda vägen, allt annat vore dårskap; vad skolläraren och dagstidningen säger är alltid det rätta, vad den obskyra hemsidan och fotostatblaskan säger är per definition lögn.

Dock märkte de att den officiella läran, det vedertagna vardagscredot saknade något viktigt: glädje. Vad de sett på Otilia däremot, det var ett outtalat glatt budskap. Allt på ön sjöng och svängde av egen vibration, allt var affirmation och tvåvägsflöde. En stilla eufori var denna Atlantiskolonis immanenta lära, en lära som byggde upp istället för att riva ner.

Melina ställde den avgörande frågan:

- Ska vi...?

Lund hade nu nått samma insikt som hon, han hade hämtat sig från sin chock under den första förevisningen. Det var telepati med i spelet, han var redo som sin kollega, så han utbrast:

- Ja! Vi gör det!

Man återvände till Wholons gemak.

- Vi accepterar, sa Melina, ja mer än så: vi ska med glädje sprida ditt evangelium till svenskarna.

Skimrande dagar följde. Melina och Lund blev lärjungar till Wholon; man fick sig en snabbkurs i andningsteknik, växternas språk, dans för devas och helande sånger. För Melina var det mesta bekant men lite uppfriskning skadade inte. När det så var dags att återvända till Sverige, återvända genom tunneln till berget i Norrland och vidare till civilisationen, kände sig Melina lätt knäsvag.

Hon gick ut på altanen till den stuga hon disponerade, väntade på att solen skulle gå upp. Hon var rädd, det erkände hon, trots att hon hade viljekontroll över sina tankar. Hon var en smula rädd för hur folk skulle komma att reagera på deras budskap. Folk upprördes ju en gång av det budskap som en viss Jesus bringade, lät fängsla honom och döda honom. Å andra sidan segrade han ju i långa loppet, så vad fanns det att vara rädd för?

Solen gick upp, strålade över havet och invärvde Melina i sina strålar. Hon sträckte ut händerna och stämde upp med ”Solar Angels” av en viss hårdrocksgrupp:
Golden halos, radiating higher,
diamond visions, softly breathing fire,
sky processions, we are watching you arrive...

Hon kände åter det obetingade lugn hon känt under spaningsarbetet, där i Vibuls arbetsrum. Hon hade funnit lyckan och glädjen, stillheten inom sig. Och här på ön med alla sina underverk, sina atlantiska trollkonster, hade hon fört upp det hela till en högre nivå, en nivå som hela Sverige kunde ha glädje av.

Lund kom ut på altanen till sin stuga, som låg alldeles intill Melinas.

- Jag är lugn, sa Melina. Jag är trosviss, har självförtroende.

- Jag med, sa Lund. Vi kan greja det här, vi kan omvända massorna!

- Risken finns förstås att folk vänder sig emot vårt glada, energirika budskap – men då får man gå den matchen.

- Ja, sa Lund. Men lika stor chans är att de kommer att ta sig till det och omhulda det, omfatta idéerna som sina egna.

Melina nickade och sa:

- Vi vet inte hur det går, allt är ännu en öppen fråga, och det är detta som gör hela företaget till ett sånt äventyr.

De beredde sig att åter gå ner i tunneln, bege sig via underjorden tillbaka till Sverige – men då kom där i röd kaftan själve kung Wholon och ledde dem till hamnen och ett väntande kristallskepp, ett skepp av ren, skimrande diamant. Melina och Lund bordade farkosten, den la ut och seglade iväg ledd av deras tankar, en gammal Atlantisfiness. Kursen sattes på Stockholm, Sveriges huvudstad.

De seglade iväg över en skimrande ljusgata, for med tankens vingar över vattnet mot en strålande framtid i Den femte post-atlantiska eran.

Här kommer del 2 i berättelsen om Melina Starr som kriminalare.




Relaterat
Tennsoldater i ett vitrinskåp
Melinas resa
Konspirativt möte: Topsy
Kunskaparen måste vara en krigare

tisdag 16 oktober 2012

Överlägsen teknik


Science fiction är en fascinerande litteraturform. Här ska det handla om ett fenomen man möter i vissa sf-verk: mötet med en överlägsen teknik. Jag börjar med en del jordiska exempel på detta och fokuserar sedan på det hela inom sf.




”Varje tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att skilja från magi” sa Arthur C. Clarke. Det är en skarp iakttagelse. Det fångar särarten i vissa av de intryck man får av ny teknik: av att ställas inför nya bilmodeller, senaste mobilvarianten och senaste dataskärmen från Zapple. Allt detta är exempel på är ett slags magi.

Roland Barthes beskrev (i ”Mytologier”, 1957) presentationen av nya Citroën DS som vore det ett rymdskepp: folk gick fram till denna sköna strömlinjeform och tog på den, smekte plåten och förundrades – och förvånade sig sedan över att den faktiskt hade skarvar och gummilister kring dörrarna. Eller som när Chrustjov och c:o fick sig förevisat den första Vostokraketen; man betedde sig inför denna skapelse som bönder på en marknad sa han, man vidrörde skrovet som i trans. Det enda man inte gjorde var att slicka på det...

- - -

”Nyheten har en absurd framtoning i nuet och en kälkborgerlig i framtiden” sa Walter Benjamin (i ”Passagearbetet”, 1980). Vilket torde betyda att årets nya bilmodell kan te sig lätt absurd, främmande och ”sf-artad” just när den presenteras, men att samma modell sedd om fem år (= i framtiden), ståendes vid vägkanten nött och smutsig, är lika banal som en skurborste. Hur som helst är den magiska, surreala karaktären hos avancerad teknik något som ofta tycks förekomma i den science fiction jag läst; den ena och andra storyn visar på mötet med överlägsen teknik, uppenbarelser av en synbarligen högre intelligens. Den kan vara såväl utomkulturell och utomdimensionell som utomjordisk; det blir, kan man säga, en symbol för mötet med det okända. Man möter en gåtfull manick man inte förstår. Avancerad teknologi gränsande till magi, utnyttjad för olika maktsyften.

Vi möter det hela i 40-talets sf, bland annat i Heinleins ”Sjätte kolonnen” (1949). Där befriar ett rebellgäng USA från panasiater tack vare sina unika strålvapen. Som täckmantel startar man en kyrka, där strålvapnen får tjäna som mirakel förevisade för massan. Utan sakral inramning märks samma fenomen i första boken av Asimovs ”Stiftelse”-trilogi (1951), kapitlet ”Köpmännen”, där en av dessa handlare åker till en barbarvärld för att imponera med en atomdriven skärmaskin: en demonstration görs och ett hål i en stålplåt med perfekta kanter blir resultatet. Barbarerna är vederbörligen imponerade, och Stiftelsen kan börja sälja sina produkter till dem och importera råvaror istället, i sant imperialistisk anda.

- - -

Fler mänskliga exempel på det hela möter i Raymond F. Jones’ ”Universum ockuperat” (1952), där en herre på ett elektronikföretag får sig tillsänd varuprover från en okänd firma, bland annat motstånd som tål hur mycket som helst. Skapare av dessa visar sig vara en grupp ingenjörer som vill rädda jorden från utomjordisk invasion.

Jack Williamsons ”Med knäppta händer” (1947) kan parentetiskt nämnas: stålblanka, sömlösa robotar drivna av ”rhodomagnetism” dyker en dag upp på jorden, överlägsna den i berättelseframtiden gängse. A. E. van Vogt var också flitig nyttjare av temat, som i novellen ”Minnet” i ”Destination universum” (1952), där mötet med en försäljare av outslitliga pennor och själfyllande karaffer leder huvudpersonen in i en surreal melodram, en mångbottnad sak. Här var det framtida ursprung på spetstekniken, liksom i den berömda ”Tidsmaskinen” (”The Weapon Makers”, 1946) där vapenhandlargillets affärer kan dyka upp var som helst och sälja sina ypperliga energivapen. Att man har denna teknik som maktmedel i kampen mot imperialistiskt förtryck förstås lätt, även om intrigen slår knut på sig längre fram...

- - -

Sist kan vi nämna utomjordingars överlägsna teknik, uppenbarad här på jorden. Det får bli i form av Bob Shaws novell ”Full Member of the Club” (1974), där utvalda människor får tillgång till bland annat cigarrettändare med cirkelrund låga, fungerande trots kontakt med vatten, samt HD-TV (vilket var en ouppnåelig dröm när novellen kom). Upplägget för det hela var rätt originellt: utomjordingar säljer denna teknik i hemlighet till en rikemansklubb och köper jordisk konst för pengarna, ty konst kan de själva inte skapa.

Allra sist kan vi väl ta steampunk-varianten på det hela. Det är i Moorcocks ”The War Lord of the Air” (1971), om ett parallellvärlds-1971 med luftskepp som teknikens spjutspets. Föga anar man dock att en hemlig rörelse i Kinas utmarker experimenterar med flygplan, farkoster enligt principen tyngre än luft istället för luftskeppets lättare än luft.

Slutsatsen då? Vad betyder allt detta, konkret? Det har jag redan antytt; det är mötet med det annorlunda förkroppsligat i en artefakt. En teknisk symbol blir en det okändas hieroglyf.




Relaterat
Multiversums mytolog
Jack Williamson
Arthur C. Clarke: Möte med Rama
Målning Robert Svensson

söndag 14 oktober 2012

Bibliografi: Castaneda

Denna blogg startades på hösten 2007. Ett av syftena med den var att behandla Carlos Castanedas böcker.




2007... det är i skrivande stund nästan fem år sedan. Jag bodde i Uppsala då, bland Eriksbergs tallar.

Jag skulle skriva om Castaneda. Dessa texter om Castaneda kom att bli av skilda slag. Men mest blev det recensioner.

Jag började alltså 2011 med att recensera Castanedas böcker. Sådant var då sällsynt i min värld: Castaneda-recensioner.

Härmed mina recensioner, inbakade i en Castaneda-bibliografi. Dvs. jag listar alla hans böcker -- och, i förekommande fall, finns en länk till en recension här på bloggen:

. The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge (1968)
. A Separate Reality (1971)
. Journey to Ixtlan (1972; blev senare doktorsavhandling som: ”Sorcery – A Description of the World”)
. Tales of Power (1974)
. The Second Ring of Power (1977)
. The Eagle's Gift (1981)
. The Fire From Within (1984)
. The Power of Silence (1987)
. The Art of Dreaming (1993)
. Magical Passes (1998)
. The Wheel of Time (1998)
. The Active Side of Infinity (1999)

Jag har som synes behandlat alla böcker av värde. "The Art of Dreaming" visar för sin del hur medvetet, viljestyrt drömmade går till (s.k lucid dreaming). "Magical Passes" åter är en teknisk avhandling med fotografier, visande kroppspositioner i systemet tensegrity som endast nämns flyktigt i de tidigare böckerna. "The Wheel of Time" innehåller citat från de nio första böckerna. Och "The Active Side of Infinity" är ett slags överblick över den resa Castaneda gjorde som kunskapare.

- - -

Carlos Castaneda var en människa. Han föddes av allt att döma i Cajamarca, Peru, 25/12 1925. Och han dog sannolikt i Los Angeles, Kalifornien, 27/4 1998. Men det är svårt att veta detta exakt. Castaneda gillade att lägga ut dimridåer. Det var i sig en tillämpning av gurun don Juans regel om erasing personal history: en kunskapare bör avmytologisera sig själv för att spara energi och leva med låg profil.

1960 träffade i alla fall Castaneda don Juan i Mexico för första gången. Han blev lärjunge under denne indianske shaman och guru. Castaneda skrev sedan sina dramadokumentärer om lärjungeskapet. Se ovan för bibliografi. Förutom de recensioner jag lagt upp på bloggen har jag sammanställt en lista med termer man möter i böckerna. Detta inlägg, med citat på temat "kunskaparen är en krigare", kan också vara av intresse.

Som antytt råder en viss rigorism i Castanedas värld, som detta med liknelsen att vara en krigare när man sysslar med shamanism. Men det är i sin ordning tycker jag. För i varje esoterisk disciplin måste man vara skärpt, man måste ha kontroll över sina känslor, sitt sinne och sina tankar. Man måste skaffa viljekontroll över intuitionen, ha förmågan att hitta friläget, förmågan att komma till ro även i stressiga lägen. Därför kan krigarliknelsen vara nyttig för envar esoteriker som en dag finner sig långt ute i gråzonen, ensam och övergiven av världen. Man måste då gilla läget och likt en Gösta Borg säga sig 1) nu är det kärvt 2) men det är ändå inte så farligt som jag trodde.

Ett djupt andetag kan ofta göra susen. Det låter enkelt men det enkla är svårt, som Clausewitz sa.




Relaterat
Melinas resa
Borg: Det röda massanfallet (1951)
Evola: Metaphysics of War (2011)
Michael Moorcock
Gunnar Asplund: Stockholms stadsbibliotek

torsdag 27 september 2012

Morgondagens barn (novell)


Härmed en novell jag skrivit. Den heter "Morgondagens barn". Den utspelar sig i det sagolika Rokkana och har diverse teman och egenheter. Det är sådant som andlighet, att bygga en ny värld, att gå från ett vita activa till ett vita contemplativa och tillbaks. Allt skildrat genom sökandet efter försvunna barn som visar sig vara Morgondagens Barn...! Mycket nöje.




1.

Vi seglade över ett grått hav under gråblå skyar. Vi sökte ön Valderalia, en gåtfull ö dit några barn skulle ha kidnappats.

Så enkelt var det – och så svårt. Vi hade nämligen sökt på all världens hav, kryssat i lugna och stormiga vatten, sökt i norr och i söder, men inget spår hade hittats. Så hade vi, det vill säga jag, Plusor Gumm, mannen som hade i uppdrag att hitta barnen, lagt om strategi. Jag hade lagt av mig mitt gamla, stridbara jag, hade blivit from och pilgrimsk, börjat se mer positivt på saker och ting.

Det var mer invecklat än så. Men detta var huvudlinjen i den nya taktiken. Så hade jag åter lagt ut med min galleon och min besättning och en ny farled hade prövats.

Nu var allting annorlunda, jag visste det, jag kände det. Jag såg en albatross cirkla uppe i den grå skyn. Kanske var detta ett tecken, tänkte jag, kanske var detta en symbol för en ny tid...!

Jag såg på min lärare som stod intill mig vid relingen. Han hette Findalon. Han var klädd i vit särk med rött bälte, hade långt vitt hår och vitt skägg. Det var han som rått mig att ändra stil, ändra mentalitet; sluta vara krigare och bli pilgrim istället. Jag sa:

- Nå, tror du vi finner ön snart? Den legendariska Valderalia?

- Tror du? sa han.

Aha, ett test tänkte jag. Så jag måste väl svara jakande, det hörde till pilgrimsdräkten så att säga.

- Jodå, vi kommer att hitta den, sa jag.

- Gott, min son, sa trollkarlen, för det var vad han kallade sig: en trollkarl. Jag hade aldrig sett honom trolla, aldrig strö magiskt pulver omkring sig eller liknande, men visst hade han oanade gåvor den gamle.

- Vi hittar den nog! sa en man på min andra sida där vi stod vid relingen, en grönklädd kaippare med kort skägg, brett ansikte, lädermössa och kort svärd i sidan, en hirschfängare. Mannen var även en smula kort i rocken; han hette Jibon Ludgo och var en gammal kamrat till mig, en följeslagare på krigets och fredens stråt de senaste tjugo åren. Mest krigiska vägar, om jag ska vara ärlig. Som sagt var jag numera pilgrim, inte krigare – men Ludgo var fortfarande krigsman, om än införstådd med uppdragets nya inriktning: att söka barnen som kunskapare, inte som straffande väktare eller prisjägare.

- Bra, sa jag. Vi är alla positiva till uppgiften.

- Med all rätt, sa Findalon och pekade med sin stav utåt vidderna.

Jag såg dit – och jag såg ön, belyst av en stråle genom en molnreva. Den verkade vara av guld, rent guld; en solbelyst klippa i fjärran, ett hägrande Shang-ri-la, ett Eldorado inför våra blickar. Jag ropade åt styrman att styra dit.

Vi närmade oss så sakteliga ön. Det måste vara Valderalia tänkte jag, vårt mål, det var jag övertygad om. Det var ön dit de kidnappade barnen förts, jag kände det på mig.

Vår galleon länsade mot ön. När vi kom närmare såg vi att den inte var av guld. Det var vanlig sandsten. Men nog var ön vacker: träd kantade klipporna, en äng sökte sig inåt land och i fonden låg en lummig skog.

Vi styrde mot en vik och kastade ankar. En matros rodde mig, Ludgo och Findalon in till land. Vi skulle göra en dagsutflykt och se om vi fann något intressant.




2.

Vi sökte barn, bortrövade barn. Jag hade fått uppdraget när jag kom till en viss stad på Rokkanas västkust, Kobelburg. De sa att deras barn var försvunna, bortrövade med ett Kristallskepp som lagt till i hamnen en dag. Som i trans hade deras barn gått ombord på skeppet och som i trans hade de, deras föräldrar, sett på. De var som förstenade, kunde inte röra sig ur fläcken. De hade bara sett på då barnen gått ombord och seglat iväg med det gåtfulla skeppet.

Jag hade fått en summa pengar för att finna barnen. Så jag hyrde ett skepp med besättning och startade min seglande sökning. Efter ett års fruktlöst sökande hade jag mött Findalon i en sydlig hamn, Mekadus. Gurun hade rått mig att göra sökandet till en pilgrimsfärd istället. Han hade även erbjudit sig att följa med – och han hade på färden lärt mig saker som ”vägen är målet”, ”det finns bara här och nu” och ”världen är en helhet där mitten är du”.

Styrkt med dylik visdom hade jag fortsatt min seglats. Och nu, på den gröna ön, verkade målet vara nått. Med Findalon som ledsagare hade jag endast seglat i en månad, men hans närvaro verkade redan ge resultat.

Vi vandrade uppför ängen och kom in i skogen, en skönt kvittrande miljö med lövträd och blommor.

- Titta sa Ludgo och pekade på marken. Inga löv, inga döda löv! Bara blommor och grönt!

Jag såg att det stämde. Det var sommar så nog borde det grönska. Men vanligtvis ser man i skog och mark fjolårets döda, bruna löv här och var på marken under det gröna. Men här fanns inga vissnade löv. Jag vände mig till Findalon för ett svar.

- Det är en helgad ö, sa denne. Ett värdigt mål för en pilgrimsfärd. Här blomstrar allting ständigt.

"Blomstrar ständigt"... detta lät konstigt tyckte jag. Jag sporde:

- Har du varit här förr?

- Kanske, sa trollkarlen. Jag har hört talas om denna ö.

Han verkade inte ha lust att säga mer, så jag vände mig till Ludgo istället medan vi gick:

- Så har vi då kommit hit på våra vandringar...

- Visst, gamle kaippare, sa min kamrat. Vi har delat vått och torrt både här och där...

Det hade vi. Från mitt tjugonde år hade Ludgo följt mig i krig och på äventyr, i skattjakter och i jakter på kvinnor och öl. Många ljuva kvinns hade man mött och lika många bittra avsked hade det varit, ja min själ... Vi hade levat livet, hade njutut av att vara krigsmän och storskrävlare i det fagra Rokkana. Så hade det kommit en kris i världen, en brand som förtärde mycket. Det kallades Världskrisen och i dess kölvatten hade banditer och rövare tagit makten. Vi ombads av goda krafter att strida på deras sida, de godas, så vi deltog i upprensningar och jakter på dessa banditgäng.

Det var ett slitgöra, det var inget äventyr längre. Banditerna gav inte nåd, därför trodde de att de själva skulle förvägras det – så när vi, efter att ha tvingat in dem i kittlar erbjöd dem nåd, vägrade de att tro oss. Det blev en strid till sista man för banditerna.

Vi besegrade dem men det var en bitter seger. Så när detta väl var gjort drog jag mig undan till Norra skogarna för att meditera i stillhet. Jag hade fått nog av krigarlivet, nog av likstanken, nog av allt. Dock återvände jag till civilisationen efter ett år, eremitlivet gav inte så mycket. Ludgo blev åter min följeslagare och vi for runt i den plågade världen på jakt efter den gamla glöden – men vi fann den inte. Det var slut med äventyr i det-inte-längre-så-fagra Rokkana. Kriga ville jag inte längre; banditväldet var brutet men något nytt hade inte kommit i dess ställe. Endast här och var levde små samhällen upp. De gamla gudarna svarade inte, det gamla credot värmde inte längre. Folk gick runt som bedövade, glädjelösa, trots att man i regel hade mat för dagen: röken hade förvisso skingrats och solen sken. Och det hade kommit livgivande regn och askan gödde marken.

Det var då vi kom till Kobelburg, en hamnstad med branta gavlar och slingrande gränder, och här fick vi uppdraget med att finna barnen. Också i denna stad var man bedrövade och glödjelösa, men här hade man ju orsak till det: deras barn hade försvunnit.

- Vi har varit vapendragare, sa Ludgo till mig där vi gick genom skogen. Men du bär inte vapen längre. Är det för gott?

- Jag vet inte, sa jag. Jag fick på sätt och vis nog av ’et efter Världskrisen och banditjakten. Idag bär jag stav.

Det gjorde jag: jag hade stav, vinröd tunika utan vapenbälte och på huvudet en halmhatt.

Vi kom ut ur skogen och såg en dal med vita byggnader. Vi närmade oss, åter kände jag det på mig! Tysta gick vi tre, Ludgo, Findalon och jag, ner mot husen, inbäddade i grönska. De grå skyarna hade blåst all världens väg och himlen var blå med vita moln.




3.

Via en gränd nådde vi ett torg. Där, kring ett bord, satt ett trettiotal män och kvinnor i olikfärgade dräkter. De vände sig alla mot oss där vi kom – och jag rös. Ja, jag rös av anblicken av deras ansikten som utstrålade makt, andlig makt. Det var en god kraft men också en som kunde få dig att darra. Ett numen tremendum et fascinosum, så att säga. ”Jag darrade inför det heligt milda som inför ett anslag mot mitt liv”...

En av de trettio reste sig. Det var en man med gyllene långt hår, grå ögon och en välvillig uppsyn. Han bar en violett särk.

- Välkommen, sa han, slå er ner. Välkommen alla! Välkommen Broder Findalon, vår medsvurne, och välkommen ni andra två!

- Va? sa jag och vände mig mot trollkarlen. Vad är detta? Är du...?

- Ja, sa denne. Jag har varit här förut. Jag är medsvuren i denna orden. Men var lugn, vårt syfte är gott.

- Jaså, och hur ska jag veta det?

- Vi arbetar på världens räddning.

- Men kunde du inte ha sagt det när vi träffades första gången? I Mekadus?

- Nej, sa Findalon. Då hade du sparkat bakut. Jag tog det med lämpr: jag övertalade dig att söka denna ö på ett fördomsfritt sätt – och då fann du ju den också! Du fann ön själv, det var nödvändigt.

- Jaha, sa jag, knappt övertygad. Nåväl, vi får väl slå oss ner och höra vad dessa typer har att berätta.

Mannen i violett visade oss till bordet och pekade på tre tomma säten. Jag och Findalon satte oss, och sist Ludgo sedan han blivit ombedd att lägga ifrån sig svärdet på en gräsplätt. Här rådde nämligen andliga makter, inget järn fick komma när! Järnet, denna vapenmetall föraktades här. Man dyrkade istället brons och guld.

Vi hade satt oss. Alla i sällskapet var bänkade. Nu sa värden:

- Välkommen till Valderalia och staden Siderion. Jag är Nycalias. Och jag och mina syskon, vi är dem ni söker. Vi fördes bort hit från Kobelburg för ett år sedan och nu har vi vuxit upp.

- Redan? sporde jag. Var ni inte små när ni gick ombord...? Och hur vet ni förresten att vi...?

- Ja, sa Nycalias, vi har vuxit sedan vi kommit hit – andligt och kroppsligt. Vi är mogna för en ny tidsålder. Och våra lärare har lärt oss att en viss pilgrim sökte efter oss. Så du är välkommen, Plusor Gumm; du kan bli vår interlokutör när vi återvänder till fastlandet, det fagra Rokkana.

Jag såg frågande på Findalon för att se om detta stämde, och min guru nickade. han var ju medsvuren i detta sällskap.

Jag såg på de andra ”barnen”, de trettio barn som så gåtfullt förts från Kobelburg på Kristallskeppet för att hamna här, växa upp på nolltid och bli – gissade jag – andliga stormästare. De kallades ”De trettio”; det var både män och kvinnor, ljushåriga och mörkhåriga och allt däremellan, och deras dräkter skiftade i allt från brandgult och rosa till ljusblått, mellanblått och ljusgrönt. Svarta dräkter fanns för sin del inte och endast Nycalias bar violett. Nu sa han:

- Får jag be er dela en måltid med oss, nykomlingar!

Han reste sig och ledde vägen till ett hus med arkader. Väl inne satte vi oss vid ett långt bord. genom ett fönster anade man havet där långt borta, skimrande safirblått under ljusa himlar.




4.

Någon började sjunga en sång där vi satt i refektoriet. Det lät som en paian: lätt, snabb och öm. jag tonade in på den och kom till ro. Ja, jag lugnade ner mig, försonade mig med Findalons svek och med allting annat: jag försonade mig med mig själv, insåg att mitt livs sökande nått sitt mål, inte bara sökandet efter barnen.

Ända sedan Världskrisen och de strider som följde hade jag känt mig vilsen. Förödelsen och de bittra striderna hade fått mig att tappa tron på mig själv. Vem var jag? Var jag krigare och äventyrare? Men var det längre möjligt, i en krig där äventyret bokstavligt talat gått upp i rök? I en värld där man inte accepterade nåd utan bara stred till det bittra slutet, som råttor instängda i ett hörn?

Vi hade rensat upp efter branden men jag drog mig undan från kulturen, drog upp i Rokkanas Norra skogar. Mitt försök till eremitliv misslyckades dock, jag hade inga principer att meditera kring.

Sedan slog jag mig på ett vita activa igen. Jag fick uppdraget att finna barnen – och efter mötet med Findalon kom en vändpunkt, jag la ner mina vapen och blev pilgrim. Och nu var jag här, vid pilgrimens mål. Men vilket mål? Esoteriska ungdomar som ville att jag skulle bli deras tolk, deras interlokutör? Och Findalon som var medsvuren; han hade visst förklarat varför men jag kände mig ännu förvirrad.

Maten kom, inburen av tre rödklädda ynglingar. Det var bröd och linser, det var frukter och nötter, det var blommor och dryck på honung, olja och välling som skiktade sig i glasen. Efter en bön av Nycalias började vi äta. Tystnaden sänkte sig över salen.

Det var en passande måltid, enkel och utsökt på samma gång. Jag fascinerades särskilt av drycken, som man kunde blanda och se skikta sig på nytt; den kallades kykeon. Efter skaffningen visades jag till ett sovrum där jag tog en tupplur. På kvällen mötte jag Nycalias och Dindalon igen; Ludgo hade gått ner till skeppet för att meddela att allt var väl. Vi satt på en altan och såg en äng breda ut sig, fragranta dofter lägrade över nejden och himlen stod purpurfärgad i väster.

- Vad det handlar om, sa Nycalias, är att du kan bli vår ledare. Du kan bli exekutiv chef, du kan bli domare, kalla det vad du vill. När vi återvänder till fastlandet och tar tag i saker och ting kan du bli världslig ledare. Vi tänkte nämligen erbjuda världen en färdriktning och du kan bli bas för de praktiska sakerna. Vi som levat här på ön, vi som fått utbildning i allehanda esoteriska läror, vi är inte så lagda åt organisation och praktiska saker förstår du. Du däremot har handlaget.

- Mmm, sa jag och drack av det vin man serverat, runt och fylligt. Men vad rör det sig om, konkret? Det fanns ju esoteriska läror även före Världskrisen.

- Sant, sa Nycalias, men mycket var missförstått och inskränkt. Man dyrkade sina sakrament, sina lokalgudar; man såg sig inte först och främst som människor, som syskon i mänsklighetens familj. Det däremot är den nya tidens credo: varen människor!

- Bra, sa jag. Vi ska bli en enda familj. Men tror du inte vissa folk sätter sig till motvärn? De kan ju tro att de blir uppslukade i en oformlig massa. Får inte folk behålla sina sedvänjor? Måste allt bli nytt?

- Visst, sa Nycalias. Folken får behålla vissa lokala särarter i legender och myter, i sedvänja och tradition. Men för det högre credot bör världen enas under en tro, tron att vi alla är människor under En Högre Verklighet.

- Så ni ska bringa detta budskap till världen? Bara det?

- Det och mycket annat. Som kristallodling, och energi via kristaller och magneter, och olika tekniker för att tänka och känna. Det låter enkelt men det enkla är svårt – och vice versa.

- Hur då, menar du?

Findalon tog vid och sa att de nya lärorna var sådant som han redan lärt mig. Som att ”söka vila i handling”, ”se vägen som målet”, ”tänk rikt så blir du rik”, ”Se helheten”, ”se en värld i varje blomma” och så vidare. Sluta sök det hinsides bortom Bortom, finn istället friden här och nu: detta var den skatt som skulle beledsaga den nya tidsåldern. Credot som åter skulle få Rokkana att blomstra!




5.

När jag vaknade i Siderion den andra dagen slogs jag av en märklig känsla: jag hade varit där förut! Under mitt tidiga sökande efter barnen hade jag gjort strandhugg på ön men inte funnit något misstänkt. Bara en stad med låga hus och barn som undervisades av lärare.

Findalon gav mig senare under dagen svaret på denna gåta:

- Du har nog varit här, min käre Plusor, men du var på den tiden en jägare med en jägares mentalitet. Du letade kidnappade barn, men barn som fritt undervisades i en lund stämde inte med din bild av ”kidnappade barn”. Alltså lämnade du stället. Nu däremot, när du nyss approcherade detta Siderion, då var du inte jägare längre, en sådan som går på djurets instinkt, utan en pilgrim driven av intuition. Därför insåg du obetingat att du kommit rätt. Så enkelt är det!

Så enkelt, tänkte jag, och så svårt...

Vi stannade i Siderion en vecka för att bekanta oss med De trettio och allt de kunde. De utstrålade alla en stilla glädje och kunde såväl praktiska saker som handel och hantverk liksom sång och dans, poesi och etik, ontologi och stjärnskådning, och ett i allt och allt i ett. Jag var helt införstådd med projektet, såg fram mot att leda dem till Rokkana för att fullfölja det.

Veckan förflöt med studier och planer och så blev det dags att ge sig av till Rokkana. Vi stod på torget i Siderion där vi först sett De trettio sitta till tings. Nu bar alla hatt och stav, liksom jag då jag kommit dit. Ludgo, min gamle stridskamrat, var åter med mig och nu hade han hämtat sitt svärd, det som han varit tvungen att lägga ifrån sig.

- Så vad säger du, gamle järnätare, sa jag, är du med i den nya tidsålderns galej?

- Ja, antagligen... Jo, jo, det är jag! Det blir väl ett äventyr detta med, gissar jag...

- Ackurat så! Äventyret lever. Vi ska inympa en droppe glädje i en dyster värld.

Ludgo hade som sagt återvänt till vårt skepp redan första dagen, bara för att meddela att allt var i sin ordning. Därefter hade han återvänt till den vita staden, De trettios säte, och lärt sig om det nya som skulle komma. Han skulle fungera som min adjutant i vår nya uppgift.

Nycalias gav tecken och De trettio tog upp sina ränslar. De började gå och jag, Ludgo och Findalon följde dem. Färden styrdes genom samma skog som vi kommit genom. Jag sa till Findalon:

- Så du lyckades med ditt uppdrag, att få mig hit...

- Tja, sa min lärare, du hittade ju hit själv. Du hittade mig!

- Så du sökte inte upp mig?

Jag syftade på vårt första möte i Mekadus. Gurun sa:

- Låt säga att Den Store Anden pekade ut dig för mig.

Vi gick in i lövskogen. Fåglar kvittrade, brokiga fjäderdräkter svischade förbi.

- Så vitsen var, sa jag, att jag skulle känna det som om jag valde dig till lärare...?

- Något sådant. Den fria viljan måste råda. Du sökte fritt och du fann, både en lärare och de försvunna barnen. Du fann Rokkanas framtid!

- Men hur kom du med i denna orden, vad var det för hemlighetsmakeri bakom scenen...?

- Jag har vandrat länge i vida nejder, sa Findalon. Jag har levat i många tidsåldrar. Jag vill människorna väl men ibland kan det vara befogat med lite hemlighetsmakeri. I det gamla Rokkana jagade man ju kättare.

Jag nickade. I den gamla världen, före krisen, hade det funnits vissa fixa idéer om renlärighet, som detta att endast lagstagade gudar fick dyrkas. Men nu, efter bränderna och krigen, hade det gamla credot dött ut utan att ersättas av något nytt. Vi, jag, Findalon, Nicalias och De trettio, skulle komma med det nya.

Vi kom ut ur skogen och såg viken där vår galleon ankrat. Men nu låg där också ett annat skepp: Kristallskeppet, det som tagit barnen med sig från Kobelburg. Det var en stor, gnistrande farkost av slipat naturglas, en skön skapelse av eteriska dimensioner, skinande av många färger. Nu skulle det ta oss med till Rokkana – för inte skulle vi stanna i Kobelburg inte. Hela världen skulle uppmuntras och ges en ny färdriktning, på basis av vad de trettio lärt sig på ön.

Jag frågade mig plötsligt vilka deras lärare varit. Jag frågade Findalon och denna sa bara:

- Det var devor. Änglar!

Jaså minsann? Det skulle förklara varför man aldrig sett till dem...

Väl nere vid stranden roddes Ludgo ombord på galleonen medan jag, Findalon, Nicalias och De trettio via en spång vandrade upp på det andra skeppet. Väl samlade på dess spegeldäck, med skimrande master och rosa reling, började skeppet röra sig; energifritt gick dess färd mot öster, mot det rokkanska fastlandet.

Med en albatross som vägvisare nåddes Kobelburg. Vi gick iland och gick upp till stadens torg, omgivet av branta gavlar. Där kunde jag säga åt folk att jag funnit deras barn. Det blev ett märkligt återseende; föräldrarna kände knappt igen sina barn, de som i ett nu blivit morgondagens barn, beredda att leda världen på en ny väg. Men visst fanns det lite av värmen från de gamla familjebanden kvar.

Stadens äldste ville ge mig belöningen för att jag fullgjort uppdraget. Men jag tackade nej; jag var ju pilhgrim numera, inte prisjägare! Findalon rådde mig dock att ta emot denna kruka med guld; den kunde komma väl till pass i vårt missionsarbete, sa han. En pragmatisk trollkarl denna Findalon, en jordnära esoteriker får man säga.




Epilog

Tio år senare. Jag gick med min fru, den rågblonda Gina Leitis, i en prunkande trädgård. En jättefjäril rullade ut sin snabel och drack nektar ur en enorm, orangeröd blomkalk. Gina skrattade till och jag log. Tillsammans gick vi bort och satte oss på en bänk vid en damm. En tät cypresshäck omgav oss som en omslutande famn.

Vattnet porlade från ett litet vattenfall. Himlen var blånande blå. Berusande dofter steg från buskar och blommor. I fonden såg man spirorna från ett palats resa sig – mitt palats.

Jag hade gått åstad och blivit Rokkanas statsöverhuvud. Jag hade inga arméer, inga tvångslagar; jag hade bara lett De trettio i att rycka upp världen ur sin letargi, sänt ut dem i alla riktningar för att lära folk nya sånger om självförtroende, lycka, stilla glädje och annat man fann inom sig. I den rådande nihilismen var detta som vatten för en törstande.

Vi kom med nya eller kanske nygamla läror. Det var i vart fall ett system med harmonin som grundval, med intoning på helheten i jord, himmel, vatten och solens värmande anlete. Allt det där hade jag börjat fatta redan som pilgrim, som Findalons elev vilket jag varit redan under sökandet efter ön. Nu fick hela världen lära sig det – och allting vände, folk reste sig ur askan och fann mening igen, fann glädje i nuet. Man fann kärlek strömma till från En Högre verklighet, från det heliga inom oss.

Man fann glädje i att odla och bygga, att slöjda och snickra, att väva och sjunga och dansa och dikta hymner till Den Store Anden. Världens stater såg att det nya credot fungerade, och man såg att mannen som ledde det tydligen var en reko kis – så man lät bygga mig ett palats, man gjorde mig till ett slags världens överdomare, och där var jag nu – med en drottning vid min sida.

Visst hade jag haft mina älsklingar förr men nu var Gina min anima, min dual, min livsledsagare. Jag hade nått livets mål, hade sökt och funnit äventyret i både handfast och ideell mening. Jag kunde njuta mitt otium men ändå få utlopp för min aktivitetslista: ett veritabelt sätt att ”finna vila i handling”, det där som Findalon lärt mig för så länge sedan. Ty jag arbetade också, satt inte bara i trädgården och njöt dagen lång. Jag ledde möte i palatset, jag språkade med furstar och dignitärer och präster och diktare och kristallsiare, alla vi som arbetade mot ett och samma mål: ett blomstrande Rokkana.

Vi satt vid dammen. Jag tryckte Ginas hand, såg henne i de blå ögonen; där var allting nytt, där kunde jag spegla mig och finna mig själv. Jag kysste henne och hon kysste mig; vi var förlorade för världen i ett ögonblick. Så reste vi oss från bänken och gick tillbaka in i palatset, gick in i en tronsal med röd matta och kristallpelare. Väktare i gröna livréer skyldrade. Chefen för gardet, en bred och trygg man som stod nedanför tronen i samma livré, nickade åt mig. Det var Ludgo, min gamle vapendragare.

Jag satte mig på tronen, snidad ur en jättesmaragd. Gina satte sig på en rubintron bredvid. Med en diamantstav i handen kom Findalon fram bakom en ridå, satte sig på en länsstol snett framför mig och sa:

- Nå hur känns det, Plusor Gumm, att styra världen i dessa dagar?

- Ånej, sa jag, jag styr inte. Det är bara som om jag styr...

Findalon smålog åt detta och även jag själv drog på munnen. Och Gina skrattade sitt pärlande skratt.




Relaterat
Melinas resa
Holdstock: Mythago Wood (1982)
Doriel
Jakten på Minilorden

lördag 22 september 2012

Lennart Svensson tar en titt på fenomenet TIMEWAVE ZERO


Jag ska som sagt behandla "Timewave Zero" här. Denna idé är spekulativ i överkant. Frågan är: ÄR den verkligen substantiell? Eller är det bara en science fiction-skapelse som roar för stunden? Var med och säg din mening. Men Terence McKenna kan vara något på spåren här. Han kan med sin graf ha upptäckt en dold struktur i det kinesiska horoskopet I Ching, "Förändringarnas bok". Med grafen applicerad på historien får man ett förutsägelseinstrument. Überprofetian är i så fall att tiden slutar i december i år. "Time as we know it" kan snart vara ett minne blott...!


1. Tidsvåg Noll

En viss Terrence McKenna lanserade idén om Timewave Zero. Det är en eskatologisk, eller möjligen anti-eskatologisk tanke om hur tiden upphör i slutet av detta år, 2012. Det handlar om den relativa dosen av novelty versus habit, av ”radikal nyhet” versus ”vanemässighet”. Det ena är inte sämre eller bättre än det andra, de kompletterar varandra som yin och yang. Och likt yin och yang, en ostasiatisk idé, fick McKenna idén från det hela ur det kinesiska förutsägelsemedlet I Ching. Han databehandlade förändringarnas natur i dess 64 ideogram och fick en självliknande graf som resultat.

Denna graf eller våg eller kurva blev ”Timewave Zero”. Applicerad på efterkrigstiden, med augusti 1945 och atombomben över Hiroshima som start, slutar vågen i november 2012. Senare fick McKenna höra talas om Mayakalenderns slut i december 2012 så då tog han det som slutdatum istället.

Här kan man säga att han lappade och lagade lite. T.ex ändrade han ju inte startdatumet en smula för att få det att passa – han tog t.ex inte FN:s grundläggande i oktober 1945, som annars var en lika stor radikal nyhet som atombomben. Dessförinnan hade världen aldrig enats i ett råd som detta.

Hade i så fall kurvan passat bättre med midvinter 2012 som slut...? Men oktober är kanske för långt fram i så fall. Han borde ha haft ett startdatum i mitten av september eller så för att få det att passa bättre. Vad hände i september 1945...? VJ Day...? "Victory over Japan-day" var 15 augusti då Hirohito kungjorde Japans kapitulation. Men fredsdokumentet skrevs förvisso under den 2 september av japanen Mamoru Shigemitsu inför MacArthur, Nimitz och andra amerikanska generalspersoner ombord på USS Missouri i Tokyobukten. Detta var det formella slutet på andra världskriget och kan mycket väl tas som den sista 67-åriga epokens startpunkt (riktigt var han fick "67" ifrån vet jag inte). För då torde den väl sluta i mid-late december, om en applikation på 6 augusti, så som McKenna först tänkte det, slutade i november...?

Man kan ha åsikter om McKenna och Timewave Zero. Etablerandet av teorin med en smula backward engineering för att få den att passa med Mayakalendern kan ju kritiseras. Men dock: utan att ens ha hört talas om Mayakalenderns slut i december 2012 så fann han en graf som förutsade tidens slut till november samma år. Det är en ganska bra träff, givet att vi snackar om ett perspektiv som innefattar hela människans historia. Ja, hela universums historia om man så vill...! Och nu sägs även en viss John Sheilak ha korrigerat grafen, bland annat med hjälp av s.k vektoranalys. McKennas ekvation hade ett fel sa Sheilak men nu stämmer allt med slutdatumet 21/12 2012. Vi har även "The Watkins Objection" som ledde till en annan korrektion.

Korrektioner har gjorts. Och grafen tycks nu gå sin gilla gång. Och man kan bl.a göra makroapplikationer av denna kurva, som på universums antagna början för 72 miljarder år sedan. Eller på civilisationens traditionella början 4000 år f Kr etc. Grafen är som sagt självliknande, den är en fraktal kurva som i det lilla speglar utseendet i det stora.

Timewave Zero kan brukas till mycket. Risk för övertolkning finns. Det hela har dock flera intressanta aspekter, många idéer inom modern fysik spelar med, och jag ska tala om dem här. Jag utgår till viss del från reflektioner av en viss Chris Kirk. Men först en reflektion kring begreppet ”steam engine time”.



2. Steam Engine Time

Personligen är jag inte så road av eskatologi: denna tanke på att allt ökar till en kris. Allt stiger, intensifieras, går uppåt, kulminerar i det yttersta (gr. ton eschaton) ögonblicket. Detta kan tyckas lite väl dramatiskt och linjärt i sin approach. Men man får ju medge att det, i vår moderna tidsålder, skett en hel del utveckling inom sådant som energianvänding, teknisk komplexitet och kommunikation, mer på sistone än förr, hela tiden med ökande takt...! Det intensifieras, det är eskatologiskt. Charles Fort brukade säga att efter uppfinnandet av ångmaskinen går tiden liksom fortare: We ”steam-engine” when comes ”steam engine time”. Timewave Zero påminner om detta: radikala nyheter sägs öka med tiden.

Terence McKenna var en amerikansk esoteriker som dog år 2000. Hans idé om Timewave Zero kan, enligt den Chris Kirk vars essä i ämnet jag nu ska diskutera, belysas genom att ta en godtycklig tidsrymd, t.ex från den moderna tidsåldern och säga: från 1800-talet till idag har det skett mycket. Sedan kan man, på en kortare tidsskala men med samma Timewave Zero-graf (en graf som är fraktal, dvs självliknande, dvs ser likadan ut i vilken skala den än ges) fortsätta: från 1900-talets början till idag har det skett ÄNNU MERA i termera av teknisk utveckling. Och från 1945 till idag ÄNNU MERA. Och från 1990-talet till idag ÄNNU MERA. Detta är ”steam engine time”, detta är ”ökning av radikala nyheter”. Och i slutet av 2012 ska vi ha nått ett tillstånd av maximala radikala nyheter, maximum novelty. Begreppet ”novelty” tror jag etablerades inom fysiken av Alfred North Whitehead. McKenna har i alla fall påverkats en del av denne etablerade fysikers metafysiska spekulationer.

Vi får alltså enligt hypotesen maximal novelty år 2012. Vad detta tillstånd torde innebära vet inte ens Chris Kirk. Men han försöker uttrycka slutet så här, hur allt kulminerar 2012:
[W]e end the whole thing. We collapse the state vector and everything goes into a state of novelty. And what happens then, I think, is the universe becomes entirely made of light.
Och detta, mina vänner, är intressant. För det harmonierar med andra förutsägelser om 2012 jag sett: vid uppstigandet, ascension, rapture och hänryckning denna 21 december så realiseras våra själars ljusnatur. För idag är vi ljusvarelser som valt att inkarnera i 3d:s materiella verklighet. Efter ascension kommer vi att vara ljusvarelser som lever i 4d:s drömtid, en tid då ”time as we know it” inte kommer att finnas längre.

Ljusaspekten och tidens död har jag alltså läst om annorstädes, på internetsajter som Galactic Free Press, svenska S:t Germain och Steve Beckow (2012 agenda), sidor som aldrig nämnt McKenna och hans tidsvåg. Så hans idéer harmonierar med vad som idag diskuteras. McKenna dog som sagt år 2000.

2012:s kulmen kan alltså innebära att ”allt blir ljus”. Sker detta genom att endast fotoner kommer att finnas, ty fotonen har ingen antipartikel likt andra partiklar...? Kanske skapades materia och antimateria i tidens början, och nu, efter en lång separation, är de på kollisonskurs. Kirk:
And a model like this holds open the possibility of the instantaneous transformation of the entire cosmos because the collison of these two universes would not occur in three-dimensional space, it would occur in a higher-dimensional space. So this cosmological model holds out the possibility that all matter in the universe could be instantaneously cancelled in this encounter with the antimatter twin that was born at the beginning of the cosmos.

Och nu kommer vi till fotonen, den märkliga ljuspartikeln. Kirk: "Every particle known to physics possesses an anti-particle (...) with one exception, one astonishing and amazing exception. The photon has no anti-particle. There is no anti-photon. So this universe is on a collision-course with itself in hyperspace”, och vid krocken försvinner all materia, allt som återstår är ett universum helt gjort av ljus. För oss människor torde det betyda att vi åter blir de ljusvarelser som de andliga internetsajterna talar om: vi blir åter de skinande devas vi var innan vi inkarnerade i materiens fängelse. Men att föreställa sig en värld av idel ljus är svårt, säger Kirk. Så omsider kommer även han in på andligheter:
[W]e have no model, I have no model, for a universe made of light. – What would happen to forms? What would happen to your body, my body, this planet? The answer is, no one can know. But it is interesting that the esoteric traditions of nearly every religion talk about light a great deal. Talk about ascent into the light, cultivation of the light, the after-death vehicle as a thing made of light.
Kirk medger att detta är spekulativt. Men det är ett försök att förstå Timewave Zero – ett försök att med modeller ur klassisk fysik (materia och antimateria, ljusets natur) få konceptet att harmoniera med känd vetenskap. McKennas idé kan tolkas med fysikens lagar säger Kirk. Han avslutar denna del av essän med att tala om upplysning, enlightenment:
So perhaps enlightenment is when an entire universe drops its matter and antimatter out of its structure and it becomes entirely made of light.”


3. Novelty Accordeon

Saker och ting utvecklas. Vi har idag internet, en förening av alla människors vardagsmedvetanden. Detta påfund är en klassisk novelty, en radikal nyhet som ökar komplexiteten i världen. Kirk. ”Novelty is the quality in nature that seeks complexity”, och dess motsatta och kompletterande kraft är habit eller vana, vanemässighet, tradition, konvenans. Enligt Kirk och McKenna växelverkar nyhet och vana som plus och minus, yin och yang, tradition och revolution, manligt och kvinnligt.

Vana kan ses som entropiökning, linearitet, en konservativ tendens, en förvaltande tendens. Vana är allt detta och lite till. Nyhet däremot är spontanitet, självorganisering, kreativ omkombinering, ökad komplexitet, överraskning. Dessa båda krafter kompletterar varandra, det ena är inte bättre än det andra. Men novelty tycks öka med tiden.

System tycks utvecklas mer ”nya” än vad de var från början. Detta går emot klassisk fysik (q v termodynamikens andra lag) men det bekräftas av den modernaste fysiken. Nobepristagaren Ilya Prigogine var inne på detta; han kallade det ”principen om ordning genom störning” (the principle of order through perturbation). Då tangerar vi sådant som kaosforskning, instabila system som når ny stabilitet, spontana mutationer som leder till en ny nivå av ordning. Nyckelordet är, tycks det mig, SPONTANITET. Detta uttolkas som ”opåverkat av något yttre”. Av sig själv, eller från sitt inre, esoteriska ursprung, från sin öververkliga verklighet, utvecklas system såsom universum, jorden och den här skapelsen vi kallar människan till högre nivåer. Novelty växelverkar med habit och novelty vinner.


Västerländsk vetenskap, säger Kirk, kan lätt studera avgränsade fenomen som är möjliga upprepa i en kontrollerad miljö. Viktigt är att man kan återställa de ursprungliga förhållanden som rådde vid typexperimentet. Men tiden förlöper ju, saker förändras, om så enligt termodynamikens andra lag (energi förbrukas och blir mer oorganiserad) eller Timewave Zeros postulat om ökad komplexitet, så att återställa typexperimentets förhållanden är omöjligt. Modern vetenskap, säger Kirk, studerar naturfenomen så avgränsade att antagandet om återställande av ursprungliga förhållanden inte förstör fenomenets egenart. Modern vetenskap är alltså, säger Kirk, en lins som endast kan fokuseras till ett visst djup.

Men den nyare fysiken har lärt sig studera komplexa fenomen, instabila system, ”brutna formationer” (fraktaler) och icke-linjära processer. Ungefär sådant som ”kärleksaffärer, dynastiska relationer, företagsräder, politiska revolutioner och familjefäder”, allt detta som enligt Kirk är vad som egentligen intresserar oss, inte lokalt observerbara laboratoriefenomen. Vi lockas av komplexa fenomen, unika fenomen: ”the complexity of those phenomena ensures their uniqueness”. Och komplexitet är som sagt ett mått på nyhet = novelty, det där som ökar med tiden i Timewave Zeros graf.

Kirk hävdar att Timewave Zeros idé är svår att smälta för västerlandet, men jag tror inte det är omöjligt. Vi har idag kaosforskning, Mandelbrots fraktaler och icke-linearitet mm, allt skildrat i James Gleicks ”Kaos – forskning på nya vägar” från 1988. Spontan ordning och självorganisering har för sin del skildrats av Paul Davies i böcker som ”Gud och den nya fysiken”. Båda besökte på sin tid Sverige och föreläste för fulla hus. Deras böcker var bestsellers här och i hela västvärlden, jämte titlar som ”De dansande wu-li-mästarna” och ”Tao och den nya fysiken”. Så vi behöver inte strida mot väderkvarnar, det har hänt en del inom fysiken efter Newton. Einstein lärde oss att allt är energi, materiens beständighet är en illusion. Och Heisenberg lärde oss t.ex att vi kan inte delta utan att iaktta. Vi deltar vare sig vi vill eller inte. Våra personliga psyken spelar med i tillvaron, det finns inget utanför. Man kan inte längre som forskare tro att man kan iaktta slutna system som oberoende iakttagare. Tiden går medan experimentet fortgår, saker förändras irreversibelt som jag var inne på nyss.

Med en dylik attityd etablerad hos dagens fysiker torde nog idén om att varje ögonblick är unikt gå att acceptera för dem. Kirk nämner i vart fall uniciteten i varje ögonblick som grundläggande för Timewave.



4. I Ching

Varför ”I Ching”? frågar sig Kirk. Han skisserar Ostasien som en mer individcentrerad, esoterisk kultur inriktad på stillhet medan västvärlden var intresserad av den yttre verkligheten, maskinbyggande och rörelse. Vi analyserade ner tillvarons element till 110 i det periodiska systemet, Ostastien analyserade ner det till 64 element via I Chings ideogram. Hur de regelbundna förändringarna i detta I Ching överfördes till Timewave Zeros graf kan ni läsa här.

I Ching har alltså något slags struktur. Och McKenna anser sig ha funnit den och applicerat den på historien, utvecklingen och trenden. McKenna tog mönstret i I Chings s.k King Wen-sekvens och deriverade en matematisk våg ur den, en graf som förutsäger världen apoteos i synk med Mayakalenderns slut.

Kirk säger detta om McKennas modell. Och mer specifikt säger han om den att när grafen går upp så betecknar det att vanan ökar, och när grafen går ner visar den att nyheten ökar. Om vi t.ex börjar vid den tidpunkt då livet utvecklas på jorden så ökar graden av nyhet, och den ökar stadigt och kontinuerligt. I begynnelsen går kurvan upp, sedan går den successivt ner. Det är precis det jag sagt: nyhet ökar, vana minskar. På slutet planar kurvan ut helt = når nollpunkten = når maximal nyhetsgrad, maximal förbundenhet = eng. connectedness. Bortom nollpunkten upphör tiden så som vi känner den, allt kommer att vara förbundet med allt – förbundet omedelbart, inte vagt intutitivt så som det kan vara för vissa klarseende andar.

Maximal nyhet, maximal förbundenhet, ljus i evighet, slut på materialismens 3d-rike och starten på 4d:s drömtid med potential för vidare höjningar ipp till 7d – där kommer vi antagligen att hamna i slutet av 2012. Vi håller, som Kirk säger, på att falla in i ett svart hål av maximal nyhet.

Glöm linjär historia. Det nyss gångna ögonblicket är inte det som är viktigast i att härleda det nuvarande ögonblicket. I att skissera tillvarons utveckling skisserar Kirk fram ett nät av relationer mellan alla ögonblick: ”[E]very moment in time is an interference pattern made by other moments in time that are related to each other not through linear seriality but through this much more complex schema of relations.” Det är ungefär som T. S. Eliots time is a series of timeless moments. Serialitet är ute, tvärsnittsperspektiv är bättre, att hoppa i tiden och skåda tematiskt. Att ta till sig det som angår en – det är historiens sanna vara. Att däremot skildra saker ab ovo är bedrägligt.



5. Självliknande

Kirk: om grafens sista cykel från 1945 till 2012 är korrekt så är, enligt grafens självliknande natur (egentligen: dess scale invariance), alla större cykler sammanfattade och speglade i den. Vi återlever hela historien i denna 67-åriga epok. Och vi kan om vi vill känna hur saker och ting går fortare, utvecklas fortare, även om jag tycker man blir stressad av en sådan synvinkel. Men enligt I Chings 64 ideogram kan man kanske finna en 1/64-relation hos tiden, se hur varje cykel var 1/64:e-del så stor som den föregående cykeln. Enligt Kirk ökar nyhet på ett – svårt ord – asymptotically – vis under 2012:s sista månader, dagar, timmar och minuter, sekunder och millsekunder. Allt kommer att upplösas och höjas till ljus och 4d. Materiens nexus stängs ner, vi stiger upp till en högre verklighet.


Om vi tar 1/64-delsmodellen så är den sista epoken 67 år, och 1/64:e-del av det är 384 dagar. Den går från slutet av 2011 till slutet av 2012. Hela historien repriseras i denna 384-dagars-period” sa Kirk när han skrev detta i januari 2011. Och jag som nu skriver detta i september 2012, tycker jag att människans historia repriserats sedan slutet av 2011...?

Det tål att tänkas på. Sant är i alla fall att informationen vi människor producerar ökar. 2005 sägs den ha fördubblats var 36:e månad, 2008 var fördubblingshastigheten 11 månader och 2010 skapades varannan dag lika mycket info som från civilisationens början till 2003. Det sista enligt Googles VD Eric Schmidt.

Man kan diskutera om anhopning av information är något framsteg i sig. Men något borde det betyda, det torde spegla något slags höjning av mänskligheten, detta att vara sysselsatt med immateriella ting som information istället för med materia. Vibrationerna är högre idag och de ökar.



6. Vi dras mot nollpunkten

Jag nämnde den sista 67-årsfasen samt 1/64:e-del av det som är de 384 dagar vi nu är i. Sedan då? Ja, 1/64-del av 384 är sex dagar. Nu torde novelty – graden av radikal nyhet i tillvaron – vara synnerligen märkbar. För i denna sexfagarsfas ska allt det föregående sammanpressas och åter gestaltas. Sedan kommer en 95-minutersfas. Sedan en 1 ½ minutsfas. Sedan en 1,3-sekundsfas. Kirk säger att utifrån antagandet att partiklar har fasta relationer mellan riktning och laddning (Planks konstant) så kommer det i denna 1,3-sekundersfas att återstå 13 cykler, och vi har likaledes just passerat genom 13 cykler. ”So the universe is only half done 1,3 seconds before its end.” Så det är svårt att fatta detta tidens slut. Men det är i sig en spegel av tidens början. Universums skapelse , synbarligen ur intet, är svår att förstå, liksom utveckling under dess första sekund. Därför är det inte konstigt att Timewave Zeros slutsträcka mot nollpunkten är svår att bilda sig en uppfattning om.

Novelty ökar tills nollpunkten, sedan går den mot oändligheten. Tiden upphör, vi når en högre level, materialism är passé och vi har hänryckts. Vi dras mot nollpunkten säger McKenna, vi rör oss inte själva mot den. Tiden finns ju inte, tiden är en illusion, och världen bortom nollpunkten blir den yttersta lektionen i tidens illusoriska karaktär.

Annorlunda uttryckt, enligt Wikipedia/Terence McKenna: vid tidens slut finns en teleologisk attraktor som ökar alltings förbundenhet, som ökar interkonnektiviteten. Maximal förbundehet nås i slutet av 2012, då allting som är möjligt att föreställa sig kommer att ske simultant.

Det kanske är övertolkning. McKenna var ingen skolad metafysiker, han var en genialisk visionär som ibland for ut i luddiga resonemang. 2012 och ascension torde höja oss till en högre dimension, men vi blir väl inte allsmäktiga gudar bara för det. Eller blir vi perfekt medvetna, allomfattande psyken som kan resa till Sirius med tankens hastighet...?



7. Vad vet man?

Vad vet man? Här citeras McKenna sägande "Novelty is density of connection” (april 1996). Samt att information som är lika med novelty vill frigöra sig från vana som är lika med entropi. Hela kosmos tycks vilja bli information...! Allt vill bli sammanlänkat med allt annat. Allt strävar mot ett tillstånd där varje punkt i universum är förbundet med varje annan punkt. Kirk sa som ni minns att "allt vill bli ljus" (se stycke 2 ovan) vilket är samma sak. Information är upplysning, döljande av information av mörkande.

Information är sant vara, evigt liv. Entropi är fallet ner i materien och en lägre vibration.

Man kan säga: själen måste bli exteriöriserad. Nu lever den ju bara i det inre, den är interiör. När tiden slutar och vardagsverkligheten kollapsar kommer själen att förverkligas, förkroppsligas, ”exteriöriseras”.

3d kollapsar, vi approcherar hyperspace, ett universum där allt flödar samman. Den ökande graden av novelty leder till en reality warp där vi kan bli allt vi vill. Voilà kristallomniversum där rummet är oändligt och tiden ej finns till.

Detta låter fantastiskt; kan detta superverkliga tillstånd realiseras i december 2012...? 2012 blir i så fall portalen till detta tillstånd, som nås i 7d och högre. Men först måste vi gå från dagens 3d-materialism till det mer själsliga 4d. En sak i taget.

McKennas Timewave-graf är lockande. Hans förutsägelse med den, oberoende av vetskapen om Mayakalenderns slut, att sent 2012 sker Något, det är något man som analytiker i detta ödesdigra 2012 bör uppmärksamma. Den kinesiska kalendern har för sin del 2012 som Drakens År, ett år av ”stora förändringar och förstörelse av det gamla”. Och utöver det har vi muslimernas förutsägelse om Mahdins återkomst och hinduernas om Kalkis uppträdande i år, när Kâli Yûga upphör och ersätts av Sat Yûgas guldålder. Med allt detta i minne så får man för sig att Något verkligen håller på att hända. Men vad? Den som ascenderar får se.





Relaterat
Terminering av tidslinjer
Wilcock: The Source Field Investigations (2011)
Mondovista: hur tidsvågen skapades utifrån I Ching
Illustrationen är ett fotomontage av LS. -- Den översta Timewave Zero-grafen är från Mondovista. De undre är båda från Beyond 2012.