Att bedöma Obamas roll i Syrienkrisen

Det var anti-krigsprotester vid Downing Street i London nyss, före beslutet om England skulle delta i en intervention. Och som vi vet blev beslutet att England inte ska göra det. Protesterna hade effekt...!

Att bedöma Obamas roll i Syrienkrisen är svårt. Det ser ut ungefär så här: MSM tror sig veta att Obama kommer att besluta sig för en intervention (typ flygattack). Internethögern tror sig veta ungefär detsamma. Obama fördöms av nätet som krigshetsare. Men jag är själv inte så säker på att Obama vill ha krig. Han ger ett något diffust intryck, sant, men jag får också intrycket att han strävar emot krigshetsarna i sin egen regering.

- - -

Obama tycks inte vilja gå i krig i Syrien. Det är en teori jag har. USA:s president tycks inte ha lust att intervenera. Det ser vi i den pågående krisen med anledning av den påstådda gasattacken 21 augusti. Och vi såg det i slutet av juni i år.

Minns ni denna inte så avlägsna tid? Då talades det ju om att upprätta en flygförbudszon i Syrien. USA skulle göra det. Det sa man i alla fall. Planerna var långt framskridna. Men Obama var emot det. Denna nyhet, Obamas motstånd mot flygförbudszon, försvann alldeles. MSM förteg den. Men det var tydligen så: Obama var emot att intervenera i Syrien med en flygförbudszon, vilket ju är en omskrivning för egna flygattacker.

Jag läser i alla fall detta i ämnet, i Nya Tider nr 24 från vecka 26 (24-30 juni). Väst med USA i spetsen verkade alltså redan då beredda att klampa in i Syrien. Men, skriver Christer Ericsson i ”Dramatisk utveckling i Syrien”, s 11:

Enligt israelisk media har Obama trots omfattande påtryckningar, bland annat vid ett extrainsatt möte med USA:s Nationella säkerhetsråd, avböjt att intervenera i Aleppo och Idlib. Vid mötet uppger även anonyma israeliska källor inom Obamaadminsitrationen att presidenten även vägrade att inför en begränsad flygförbudszon, som ”bara” skulle ha involverat ett 20-tal amerikanska och turkiska stridsflygplan, i syfte att hindra Syrien att ge Operation Nordstorm flygunderstöd. Irritationen över att Obama satte sig på tvären är stor i Tel Aviv.

Så lät det alltså i somras: man skulle ha flygförbudszon, den var på väg. Men Obama sa nej och sedan dess har man aldrig hört av den mer.

I dagens kris med påstådd SAA-gasattack (den var som alla vet ett verk av rebellerna) är Obamas ståndpunkt märklig: den är svårbedömd. Av en artikel på BBC News tycks han tro att Assad stod bakom gasattacken. Det är magstarkt. Men Obama är i alla fall emot att gå i krig: ”I have no interest in any kind of open-ended conflict in Syria.”

Hur ska man tolka det då? Kan han ändå tänka sig någon form av vapeninsats (som han i övrigt antyder)? Eller är han verkligen besluten att hålla emot krigshetsarna? Jag vet inte. Jag har hört bedömare som säger att Obama är emot krig och att det inte blir någon intervention, och själv hoppas jag att detta stämmer.

Vad Obama gör idag är i alla fall ingenting: det är ”No decision yet” om intervention. Och det är bra det. Och Storbritanniens parlament har nu sagt nej till brittiskt deltagande i en intervention. Också detta är ett glädjande beslut.

Europas ställningstagande: Tyskland kommer inte heller att intervenera i Syrien. Det är gjutet. Såväl den sittande kanslern Merkel som utmanaren Steinbrück är emot utrikespolitiska äventyr. (Tyskland går till val om cirka tre veckor och Merkel spås vinna.) I Västeuropa är det alltså bara Frankrike och Italien som ännu verksamt hetsar till krig. Sverige kommer inte att delta sa Reinfeldt nyss.

- - -

På tisdag nästa vecka ska Obama ut och resa. Bland annat ska Sverige besökas. Om han ger sig ut på denna resa minskar nog risken för att han krigar. Nåja, visst startade han Libyenkriget under en Brasilienresa 2011. Men nog försvårar en resa krigsmöjligheterna. Det sätter hinder i beslutsprocessen, det sätter käppar i hjulet för krigsfraktionen att påverka Obama 24/7.

Om Obama på detta sätt dröjer med beslutet så gynnar det antikrigssidan. Tveksamheterna i gasattacken hinner diskuteras, som vem som orsakade gasattacken (= rebellerna) och vad den bestod av (= tårgas, inte sarin). Tiden arbetar för antikrigssidan.

Generellt kan sägas: om Mitt Romney vunnit presidentvalet 2012, om han nu sutte i Vita Huset, då hade interventionen i Syrien börjat i förrgår. Men med Obama vid rodret är jag inte lika säker att en intervention blir av.




Relaterat
Arnäs kyrka
Asimov
Christin och Mézières: Vårdagjämningens hjältar (1979)

Nya Tider 35 har kommit -- där skriver jag om Per Engdahl

Nya Tider är här.

NyT 35/2013 kom i min brevlåda igår. Där står det ett och annat. Man behandlar utvecklingen i Syrien (men där har det ju lagt sig lite nu, risken för intervention kanske är över), hiphopgruppen Kartellens ljusskygga aktiviteter, Karlsborgs fästning, kyrkovalet och lite till.

Jag recenserar även en ny bok av Per Engdahl. Engdahl levde 1909-94 och var en svensk nationalist. Han var ganska radikal och jag stödjer inte allt han gjorde och sa. Men han var intressant som person och aktör. Därför är boken ifråga, "Det nödvändiga greppet", hans utgivna ledare i Vägen Framåt, en givande exposé över svensk politik 1968-1992. Tidningen gavs ut av Engdahls Nysvenska Rörelse. Den rörelsen finns än idag. Se här.

Jag skriver bland annat detta i NyT om Engdahl:

Per Engdahl var en man med många strängar på sin lyra. Han skrev en rad böcker och debattskrifter, som Folkhem i utförsbacke 1966, Europa med svenska ögon 1991 och självbiografin Fribytare i folkhemmet 1979. Dessutom var han poet. Jag har en känsla av att formbunden, nationalistisk poesi av Engdahls typ inte är så gångbar idag. Det var det heller inte under den efterkrigstid som Engdahl var verksam i, även som poet (samlingarna En kättares bekännelser, Väg bland skuggor, Mörkast före gryning, Det finns alltid ett bortom, Förbjuden frukt, Gnistor av en eld, utgivna 1959-1993). Men när Engdahls första samling, Stormsvept, kom 1935 så var hans poesi precis i tidens smak, både vad gäller form och innehåll. Dessa dikter skulle "fladdra som fanor mot himmelens blå" och "smattra som korta fanfarer".

Engdahl hade en rad idéer. Han var långt framme inom korporatismen. Man skulle organisera samhället i moderna skrån. Dessa skulle kanalisera intressen och få del av resurser. Personligen anser jag inte att korporatismen är vägen framåt; den är bara ännu en kollektivism. -- Vidare var Engdahl nationalist, en vurmare för Sverige som nation, stat och kultur. Men han var dessutom samnationalist: varje folk har rätt att existera i sitt ursprungsområde. Man ger andra folk samma rätt som den man själv hävdar.

Om detta skriver jag i artikeln. Och man kan ju säga att samnationalismen är aktuell än idag. Jag själv är ju svensk nationalist. Men jag värnar även Syriens rätt att existera som suverän stat. Vissa krafter i världen är emot bådadera: de anser att Syrien ska bombas och det traditionella Sverige kuvas med massinvandring och mångkultur. Det är samma krafter igång på båda hållen.

- - -

Engdahl var som sagt poet. Han hade ordet i sin hand. Han kunde formulera sig snärtigt. För Nysvenska Rörelsen kunde det låta: Korporatism -- samnationalism -- ny humanism. Det sista visar på hans konceptuella bredd; han öppnade för andliga strömningar och för kristendom. Det gör ju inte alla radikalhögerpersoner. Vidare kunde han beträffande sina ekonomiska idéer formulera det: ”Kapitalism? Nej! – Kommunism? Nej! – Blandekonomi? Nej! Den stora syntesen: Korporatismen! Ja!”

Korporatismen åsido (vi har ju nästan haft det som system sedan 1938) så måste jag säga att jag gillar den citerade formuleringen per se. En kraftfull, effektiv polemisk utsaga.

- - -

Nu har jag nämnt en del om Engdahl. Men texten i NyT är en helt separat historia. Vill du prenumerera på tidningen, gå hit eller ring 08-410 677 70. Eller maila kundtjanstATnyatider.nu

Ett halvår kostar 285:-, helår 545. NyT är en vecklig nyhetstidning på 16 sidor. Den skriver om det gammelmedia mörkar och det är som bekant mycket. I våras, under Husbykravallerna, hade NyT till exempel en massiv täckning på vad som egentligen hände. Det var nr 20. En klassiker.




Relaterat
Recension av Per Engdahls "Fribytare i folkhemmet"
Sverige behöver en ny berättelse

David Nessle: en granskning av hans verk: mest om science fiction

Visst är David Nessle en tillgång för Sveriges kulturliv. Hans tecknade serier har rättmätigt sin status som moderna klassiker. Men vart tog sf-romanerna vägen...? Och var är de seriösa texterna...?

David Nessle (1960-) är en svensk serietecknare och författare. Hans serier om ”Den maskerade proggaren” har blivit ett begrepp. Och diverse-albumet ”Döden steker en flamingo”, hans seritecknardebut från 1991, är rätt fyndigt. Dels är teckningarna välgjorda; det är ”mycket streck för pengarna”. Dels är humorn i regel ganska intelligent.

Nessles romandebut ”Döda fallet” (2004), en deckare i 40-talsmiljö, är också rätt lyckad. Detta är boken för den som gillar gamla svenska deckare med allt vad det innebär. Såsom en teatralisk, ”dramatisk” ton och ett något uppstyltat språk: en blandning av retorik och söderslang. Det var i svensk litteratur fram till 1960-talet gångbart med en viss nivå på språket, både med risk för teatralisk ton och med chans för stilmässiga parader.

Det var en stilnivå som låg högre än dagens Ikeaprosa. Ikeaprosan kan i rätt händer också leva (enligt formeln "enkel men inte simpel"). Men visst är det roligt med andra stilarter som omväxling. Enligt egen utsago inspirerades Nessle vid skrivandet av ”Döda fallet” av namn som H. K. Rönblom, Vic Suneson och S. A. Duse. Dessa var stora svenska deckarförfattare en gång i tiden [uppgift i kommentarsfältet till denna bloggpost].

- - -

Nessle debuterade som författare 1983. Det var i tidskriften Nova Science Fiction 4/83 med "Den slutgiltiga lösningen", en berättelse på temat att själen vid döden blir elektricitet. Idén som sådan är vettig. För likt energi är själen oförstörbar. Vid döden utplånas den inte; den övergår bara till ett annat tillstånd, obundet av kroppen.

Allt är energi. Materia är energi (E=MC2). Själen är energi. "Idam sarvam, yad ayam âtmâ"...

Nessle var sedan med i Nova 2/84 med novellen "Stadsliv" (se bild).

Jag vill minnas att Nessle själv på denna historia tänkte sig denna titel: ”Den levande stadens fångar”. Men tidskriften ändrade det till "Stadsliv". Den pragmatiska förklaringen är att man gjorde originalen för hand, med Letraset gnuggbokstäver. Då var korta titlar att föredra... Det åsido, sf-legendaren John Campbell i USA föredrog också enords-titlar av detta slag -- à la Arena, Reason, Nightfall, Coventry -- så detta bruk har sina anor.

Nesslenovellen ifråga var ett slags äventyrsberättelse i en galaktisk framtid. Och språket var medvetet rikt på adjektiv och beskrivningar: en intelligent pastisch på gamla rymdäventyr och ändå något i sin egen art.

Nessle publicerade en novell till i Nova SF, ”Världsräddaren”, i 4/84. Den var en humoristisk sak i Börje Cronas anda med utmejslat kåserande ton. Det är som Nessles skämtserier: det är klassiker ungefär som Oskar Anderssons eller Albert Engströms verk. "Mycket streck för pengarna"...

- - -

Det är som sf-författare jag tycker Nessle firat sina största triumfer. Hans sf-verk borde få en renässans. Nåväl, jag kan klara mig utan att hans noveller samlas i bokform. Men nog var han bra i gasen i början av 80-talet. Han var en kreativ urkraft.

Nessle publicerade sig i olika amatörtidskrifter med en rad pastischer och parodier på äldre sf-verk. Med inspiration från Jack Williamson, E. E. Smith och John W. Campbell (”The Mightiest Machine”...!) samt A. E. van Vogt och den tyske rymdhjälten Perry Rhodan kunde Nessle skriva drastiska, fyndiga melodramer som levde sitt eget liv.

- - -

Man måste inte ha läst förebilderna för att uppskatta dessa pastischer. Nessle tillfogade något av sitt eget väsen i sina space opera-berättelser. Vi kan som exempel ta ”Esaac” i Der Leuchtturm nr 7, signerad "Ray Gunn" (och det är med 99% säkerhet Nessle som skrivit den). Bland annat ur novellens början läser vi: ”Rymdskeppet exploderade och 37 människor omkom.” [DL 7 s 44]

Detta är ju brutalt. Och roligt. Det är den där titaniska Perry Rhodan-känslan: meningslöst våld med pedantiskt angivande av hur många som dör. Perry Rhodan-berättelserna är så där, tro mig.

Det är våld som driver hela handlingen. Och man ska inte skämta om våld och förstörelse. Jag vet det. Men konst består i att bryta alla regler. Man måste ibland vara hänsynslös: "sångens anda är kriget" som Södergran sa. Därför är denna berättelse bra. Och det inte bara för att det är våld utan för att det är Nessle som skrivit den. Han hade ett rörligt sinne och här får han med mångahanda infall och allusioner.

I detta raffel presenteras hjälten Esaac, som upplever än mer. Bland annat slås vid något tillfälle en dörr upp till ett okänt rum: ”Där fanns ett hemligt sällskap som hatade inkräktare.” [ibid] Det kanske inte låter så roligt nu men infall av denna typ är vad som parodieras i denna thriller, detta hur intrigen matas med konstant action. Läsarens krav på sammanhang avtrubbas av alla häftigheter hon dras med i.

- - -

Bara action räknas...! Och mot slutet i aktuell berättelse är Esaac universums ende överlevande efter att ha bombat en viss planet: "När det var fritt fram landade han på planeten och strövade omkring bland liken (eller rättare sagt sprang, för actionens skull)." [ibid s 48]

”Esaac” fångar själen i Perry Rhodan, van Vogt och annan, tidigare space opera. Men mest av allt är det förstås Nessle själv denna text speglar. Nessle var och är en ”högvibrerande” typ och hans sf-parodier utstrålar än idag energi. Han skrev även seriösare, romanlånga sf-verk som ”På andra sidan många istider” och ”Mig skall somligt fattas”. Även dessa trycktes i Erik Anderssons tidskrift Der Leuchtturm.

Låt oss titta lite på det förra verket, "På andra sidan många istider". Den trycktes i Der Leuchtturm 5, april 1980. Här finns bland annat en minnesvärd rad om en moder, den säger mycket, det är verkligen spot on inom avdelningen "psykologisk realism":

[Hon hade] ringprydda skeletthänder som hon vred om varandra i ett konstant neurotiskt tillstånd. Den enda kärlek hon förmådde visa var oro. Oron var den enda manifestationen av hennes kärlek och hon älskade sin familj i en mardröm av överbeskydd, förmaningar och välmenande förebråelser.

[DL 5 s 34]

Denna iakttagelse är sann: den visar hur känsla utan glädje bara blir nerköp och energisänkning. Oron i sig är steril. Men om oron däremot befruktas med en droppe glädje får man sann omtanke och medkänsla, sägs det.

- - -

Om Nessle kan mycket sägas. Jag är, som helhet, rätt positiv till hans verk. 51% positiv eller så. Men man ska inte tro att han ligger i framkant i svenskt kulturliv. Han utmanar inget, tänjer inga gränser. Inte idag. Och han har tydligen gjort en paus i serietecknandet och romanskrivandet. Sett i återblick är hans satirer en aning tandlösa. Han driver ju inte med vänstern ("Den maskerade proggaren") i politisk mening. Han driver bara med sin egen vänsterbakgrund. Tro inte något annat. Han är exempel på den postpolitiska vänstern. Realpolitiken har man övergett sedan länge, allt som återstår är småborgerlig livsstil och anti-åsikter (antihöger, antivit etc).

Nessle är en pajas. Det har han alltid varit och det är ingen hemlighet. Och han är en pajas som stryker medelklassen medhårs. Med sådant som hans bloggs parodiska återblickar på obsoleta konstnärer, gamla schlagersångerskor och 1800-talsstofiler.

Det är väl inget brott att vara en pajas säger någon. Men idag är det suspekt -- när svenskar konceptuellt utplånas, väst hetsar till krig mot Syrien och tvångsinvandring och nivellering är ordningen för dagen. Det pågår ett infrakrig mot våra sinnen. Och i det måste konstnärerna och författarna delta. Men idag är det tomt på bastionerna måste jag medge.

Även om Nessle är en pajas så har han seriösare drag. Han kunde ha haft visst pondus om han inte alltid "fikat efter publikens gunst", om han vågat skriva allvarliga texter istället för att alltid försöka få flabbarna med sig.

Det menar jag nog. Och jag förväntar mig inga under från hans penna framöver. Men visst är han, som jag sa i början, en tillgång för Sveriges kulturliv.




Relaterat
Jack Williamson: The Legion of Space
E. E. Smith
Leonard Borgzinner (1957-1990)

Illustrationen ur Nova SF 2/84 är av Pål Andreasson

Recension: Fallet Wennerström (Sundelin 1999)

Härmed en titt på Anders Sundelins "Fallet Wennerström". Den gavs ut av Norstedts 1999.

En bra författare förmedlar detaljer. Och det gör Anders Sundelin i denna bok. En sådan är hans skildring av det svenska 50-talets försvarsmakt. Han karakteriserar dess olika grenar genom att citera deras slogans på värvningsbroschyrerna, på de trycksaker som stacks i händerna på tjänstesugen ungdom. Armén, den gamla, ärevördiga försvararen av riket, hade för sin del det något fantasilösa, men raka och rättframma ”Armen behöver dig.” Flottan var lite djärvare och hade devisen ”Flottan kallar”. Snitsigast och djärvast var flygvapnet med: ”Framtid med flygande start – i flygvapnet”.

Dylika upplysningar säger mycket. Sundelin kan berätta, detaljer som dessa ger liv åt skildringen. Hans ”Fallet Wennerström” (Norstedts 1999) har allt man kan begära av en spionskildring med utvikningar i aktuell historia och säkerhetspolitik.

Det var i flygvapnet som Stig Wennerström kom att tjänstgöra. Hans bana är på ett plan beklämmande läsning: Wennerström var ju begåvad, han ville bli tandläkare men sades ha för små händer – så han väljer flygvapnet istället, havererar med en Saab B17, bedöms olämplig för divisionstjänst, blir attaché, spelar under täcket med nazityskar, sedan ryssar och amerikanare. Visst kan man i Wennerströms egna memoarer (”Från början till slutet”, 1972) notera vissa otvetydiga, intelligenta anmärkningar om läget i 50-talets säkerhetspolitiska verklighet, visst var han smart, men allt ledde ju till förräderi och säljande av svenska vapen- och försvarshemligheter för att han skulle få X antal dollar och kunna vräka i sig lyxmiddagar. De middagar som hans ryske controller alltid bjöd på sägs ha varit en motor. Sälja ut Viggen för rysk kaviar...? Man tar sig för pannan.

- - -

Det finns inget beundransvärt alls hos Wennerström. Men OK, han var skicklig som spion. Intressant i hans memoarer är vistelsen i USA under sent 50-tal. Där är det nästan legitimt att sälja hemligheter. Man behöver bara ha en firma. Sedan är det fritt fram att leva i informationssäljandets gråzon med andra länders attachéer och diplomater. Håller man sig bara borta från ryssarna kan man nog sälja det mesta. Sedan kan ju vederbörande, säg en brasiliansk attaché, sälja uppgifterna vidare till Ivan. Men man levde så i den amerikanska diplomatiska kolonin då och sannolikt även idag. Bara man har ett företag och en respektabel fasad kan man tjäna extra på att handla med hemligheter och upplysningar.

Stig Erik Constans Wennerström blev 99 år. Han föddes i augusti 1906 och dog i mars 2006. Han dömdes för grovt spioneri 1964 och satt cirka tio år i fängelse. Han var onekligen begåvad. Han skrev flera böcker, som ”Röda vingar” om det ryska flygvapnet från tsartiden till andra världskrigets slut. Och när han satt i fängelse för sitt spioneri översatte han flera böcker, som ”Pansarslaget vid Kursk” av Geoffrey Jukes (Bonniers 1974). Där kunde Wennerström till och med kosta på sig att ha en översättares anmärkning i någon detalj som Jukes missat. Wennerströms namn var utskrivet, det stod ”översättning: Stig Wennerström” så han satte inte sitt ljus under en skäppa. Varken då eller i sin karriär. Fåfänga var ett noterat drag i Wennerströms varelse.

Som sagt är Sundelins bok om Wennerström välskriven. Den har det mesta man kan begära i sammanhanget. Plus lite mer. Den har sinne för detaljer utöver grundberättelsen om Wennerström och hans förräderi. Men om man inte hittar Sundelins bok kan man läsa Wennerströms egen redogörelse ”Från början till slutet”. Den ger många interiörer från och reflektioner över kalla krigets utveckling fram till 1962. Den hör till de bättre förrädarmemoarerna jag läst.




Relaterat
Guillou hade samröre med KGB
E.7: "Jag är spion"
Min privata Operation Barbarossa
Ode till en plastsoldat i skala 1/32

Recension: Defenders of the Faith (Priest 1984)

Här ska jag recensera Judas Priests 1984-verk, "Defenders of the Faith".

"Defenders of the Faith" köpte jag på vinyl när den kom ut. Då tyckte jag nog att föregångaren, "Screaming for Vengeance", var stråt vassare. Och det tycker jag kanske än. "Screaming" var på något sätt mer äkta. Men "Defenders" är för sin del också klassisk Judas Priest. Denna platta har många intriktata aspekter.

Jag tänkte nöja mig med att närgranska tre låtar. Jag menar, inledningens "Freewheel Burning" är nog bra, men den känns som "Exciter" möter "Screaming for Vengeance". En snabb, brutal inledare som ska bringa lyssnaren på knä. Samma anslag hade man 1988 med titellåten "Ram It Down" tycker jag. Det är lite "been there, done that" över det hela.

Så jag förbigår 1984-plattans inledningslåt här plus en del annat.

Men tre-fyra låtar ska jag fokusera på. Och en lysande låt är verkligen "Rock Hard Ride Free". Det inser jag sedan jag hört den första versionen till denna, utgiven som "Fight For Your Life" som extraspår på "Killing Machine"-remastern. Den låten saknar nämligen det mesta, den är stel, har lam text. "Rock Hard Ride Free" däremot, det är samma grundlåt men med ett helt nytt, briljant intro. Och en ny text som rockar bättre. Kanske har man inspirerats av Suzie Quatros "Rock Hard" där hon i svart läderoverall far runt med en stor bas och, ja, rockar hårt. Det kanske var hårdrockens födelse...? Idén att rocka hårt var i alla fall född och Priest fulländade den på 1984-plattans "Rock Hard Ride Free".

Den låten är ett mästerverk. Där ser man att det inte alltid är så lätt att få till det. "I tell you folks, it's harder than it looks" som Bon Scott sjöng. "Rock Hard Ride Free" framstår som så självklar när man hör den, men lyssnar man på första versionen ("Fight For Your Life") inser man att det var en lång väg att gå innan man satte det.

- - -

En annan favorit på "Defenders" är "Love Bites". Jag minns när den här skivan kom och min hårdrockslyssnande kompis på gymnasiet varnade mig för denna låt. Varning för löjlig låt på B1 sa han... Jag håller med om att denna låt börjar lite stötigt med mörk percussion och "tuff" sång av Halford, men den tar sig. Låten saknar till exempel solo. Det är ovanligt för denna grupp. Detta är ett slags minimalism i sammanhanget: låtens struktur medger inget solo och man utvecklar den på dem premisserna.

Det är en varierad låt och den har sina studioeffekter. Och den har ett skönt ZZ-Top-gung. Produktionen som helhet på denna platta torde vara inspirerad av denna grupps "Eliminator" med ett "överstyrt" gitarrsound (override). Jag är ingen tekniker men fuzzet är liksom "kapat", överstyrt, vilket skapar en viss atmosfär för "Defenders". Samma effekt fanns i alla fall inte på "Screaming" 1982.

- - -

Min tredje favoritlåt från "Defenders" får bli "Heavy Duty -- Defenders of the Faith". Här har vi en rungande gånglåt à la "Take on the World" och "United", men med en extra, totalitär briljans. När allt utmynnar i kören "we are defenders of the faith" är det inbegreppet av triumf, seger och halleluja. En gyllene gryning kort sagt.

Den remasters-CD jag baserar detta på har dessutom en liveversion av sistnämnda låt. Den är OK, den något taffliga framtoningen är ändå autentisk. Och det andra bonusspåret, "Turn on Your Light", är en fascinerande akustisk ballad som sedan byggs ut med elgitarrer. Typisk Halford-Tipton-samarbete. Downing tycks inte ha varit någon balladkompositör.

"Turn on Your Light" är inte direkt originell. Och jag störde mig i början på att plektrumet liksom hörs. Plopp-ploppa-plong... Det är litegrann "fina musiker framför fin unplugged-låt" över den. Texten är för sin del en typisk "o det är synd om mig" som Halford ofta sysslat med ("Here Come the Tears", "Night Comes Down"...). Men den tar sig och elgitarrerna som kommer in efter hand lyfter det hela från det "fina" till det mustigare.

- - -

Jag äger alltså remasters-CD:n. Jag köpte även LP:n ny när den kom ut 1984. Jag sålde den senare men insåg att denna platta måste man äga, trots att spår som "Some Heads Are Gonna Roll" mm inte är essentiell lyssning. Men inalles är det en ypperlig skiva, man upptäcker av och till nya saker på den. Som "The Sentinel" som är en sjuk våldshyllning -- men vem bryr sig, det är ju en så lysande låt och lyriken har karaktär: "Dogs whine in the alleys, smoke is on the wind / and deep inside its empty shell a cathedral bell begins / ringing out its toll, a storm begins to grow"...

Och vem kan glömma den tacky målningen med "The Metallian" och Halfords prosapoetiska hälsning:

Rising from darkness where hell hath no fury and the screams of vengeance echo on forever, only those who keep the faith shall escape the wrath of the Metallian...

Undertecknat "Master of all Metal". Detta fångade mig när det begav sig och det fångar mig än idag. Rock hard, ride free -- all your life...!




Relaterat
Screaming for Vengeance
Accept: Breaker (1981)
Det bästa bandet: Judas Priest

Recension: Der Kampf als inneres Erlebnis (Jünger 1922)

Ernst Jünger skrev en rad böcker baserade på sin första världskrigsupplevelse. Den första var "I stålstormen" (1920). Detta var den bearbetade dagboken om hans fronttjänstgöring, hans personliga krigssaga från nyåret 1915 till hösten 1918. Han skrev även "Sturm". Förutom dessa skrev han "Der Kampf als Inneres Erlebnis" samt ”Das Wäldchen 125” (”Dunge 125”) och ”Feuer und Blut” (”Eld och blod”). Detta är kompetent skrivna, sedvanligt detaljrika och lite pedantiska Jüngerböcker. Och i detta inlägg behandlas både "Das Wäldchen 125" och "Feuer und Blut", men fokus ligger på ”Der Kampf als inneres Erlebnis”. -- Sedan inlägget skrevs har min Jüngerbiografi kommit ut på svenska. Nedanstående text ingår i den.

Den mest slående förstavärldskrigsbok Jünger skrev efter ”I stålstormen” var ”Der Kampf als inneres Erlebnis” (1922). Det var en bok om striden som inre upplevelse. Man kan fråga sig: behövs denna bok? Försöker inte Jünger säga det outsägliga i denna, i sin ambition att fånga vad det är i striden som lockar? Vet inte varje människa det att striden, förutom att bjuda på vidrigheter, förstörelse och förfall, också kan ha sina lockande sidor? För varför skulle annars män ge sig ut frivilligt i krig, generation efter generation, trots de eviga ropen om nie wieder Krieg...?

Pedanten Jünger analyserar här vad det är i striden som är så speciellt, ungefär som när Kant i sin text om humor (”The Critique Of Aesthetic Judgement”) försöker luska ut vad det är i humor som får oss att skratta... Ni förstår parallellen: varje normalt funtad människa förstår att humor, det är sådant som är roligt, utan att för den skull behöva analysera varför det är så – och krig kan nog för utövaren ha sina passionerade och ”äventyrliga” sidor utan att det för den skull låter sig formuleras i en uppsats.

Men med det sagt: ”Der Kampf als inneres Erlebnis” är värd sitt salt. I denna drygt 100-sidiga essä avsåg Jünger att tolka sin frontupplevelse metafysiskt. Han försökte, som antytt, luska ut vad det var i striden som lockade. Är detta att utsätta sig för fara ett sätt att höja sig mentalt...? Är detta att leva på gränsen ett slags supermeditation...?

Jünger antyder dylika spörsmål. Striden blir en andlig akt. Hur krig, strid och krigaren som företeelse kan tolkas esoteriskt har många andra varit inne på tidigare. Bland de mer moderna uttolkarna finns sådana som Friedrich Nietzsche, Julius Evola, Castaneda och Taisha Abelar. De två sistnämnda ingick för sin del i en sydamerikansk, shamanistisk tradition där den ockulte kunskaparen skulle se sig som en krigare. Bara så kunde han höja sig mentalt, bara så kunde han möta de ontologiska utmaningar som Kunskapen ställde i hans väg.

Att gå ut där och möta elefanten: så kallade för sin del soldater under amerikanska inbördeskriget detta att gå i strid, att begå sitt elddop. Man går ut i det okända och får sina fysiska, och framför allt mentala, krafter satta på prov. Kommer jag att bli vansinnig? Eller kommer jag att bestå provet? Och för att bestå provet måste man ha någon form av mental beredskap. Enkla propagandafloskler som att ”vi strider för sanning och rätt” hjälper inte på slagfältet. Här är det mer elementära krafter i omlopp. Att vilja härda ut eller att inte vilja. Det är knäckfrågan. Ingen kommer att hjälpa en att höja sig i denna utmaning.

Man måste gå till sig själv, skåda inåt: det är vad striden som inre upplevelse handlar om primärt. Och sekundärt, när man begått elddopet, väntar en annan värld, en högre nivå, en annan ontologisk medvetenhet. Jüngers bok skildrar detta numinösa möte med ”elefanten”, denna mentala stegring och energihöjning, ur olika synvinklar. Han liknar det bland annat vid rus och extas, vid vad som även diktare och helgon möter, ja även det som ”den stora kärleken” erbjuder. Att se denna sista analogi är modigt. Och man bör inte ta lätt på det. Mäktiga, psykiska krafter frigörs hos människor i strid; här måste viljan vara i kontroll av tanken, annars är man förlorad. Jüngers beskrivande av ruset och extasen i sammanhanget leder honom att jämföra det med en naturkraft. Denna och andra översättningar ur aktuella böcker är mina egna:

Detta är ett rus över alla rus, en frigörelse som spränger alla band. Det är ett raseri utan hänsyn och gränser, jämförbart endast med naturens våldsamma krafter. Där är människan som den brusande stormen, det rytande havet och den dånande åskan. Sedan smälter hon in i alltet; hon rusar mot dödens mörka portar som en projektil mot målet. Och när vågorna purpurfärgade slår ihop över henne har hon för länge sedan blivit omedveten om övergången. Det är som om en våg gled tillbaka ut i det svallande havet.

Ingen annan uttrycker sig så djärvt. Visst var en Evola i "Metaphysics of War" (2011) inne på samma saker som Jünger gällande hur striden har en andlig kvalitet. Denne italienare hade en mer akademisk approach till ämnet. Han citerade till exempel vad Bhagavad-Gîtâ säger om striden som tillstånd, hur en krigare med esoterisk jämnmod (apatia) når frälsning. Jünger hade varken läst Bhagavad-Gîtâ eller en text som den japanska Hagakure. Han visste inget om den indo-europeiska traditionen att viga sig åt striden och lägga avgörandet i Guds hand (devotio). Men intuitivt förstod Jünger stridens metafysik. Och han lyckades, en aning riskabelt men sant, förknippa dess drifter med kreativitet och erotik.

- - -

Jämfört med Evola går Jünger längre. Och han uttrycker sig konstnärligare. ”Der Kampf als inneres Erlebnis” må som alla Jüngers böcker vara lite osystematisk, men det gör inget för läsaren blir rikligt belönad. Om denna bok kan detsamma sägas som det som stod på affischen till Leones ”För några få dollar mer”: ”stjärnsmällar och praktgrejor blandas med iskall briljans”. Och det enklaste sättet att fånga bokens särart är därför att återge diverse citat, med eller utan mina kommentarer.

Boken försöker fånga vad detta med strid är. Och Jünger återfaller ofta till vad han själv upplevt. Första världskriget är bokens klangbotten, men slutsatserna är evigt giltiga. Och ska man ta ännu ett citat som fångar krigets särart kan man ta detta. Man måste vara skönlitterär författare för att kunna skriva så här. Jünger hade ännu inte skrivit romaner men detta var en förskola i romanstil:

De gestalter av stål, som med örnblick över snurrande propellrar genomfar himlarna, som inklämda i stridsvagnar vågar sin helvetesfärd genom larmande kraterfält, som i dagar, med en säker död framför sig, i omringade stödjepunkter omgivna av högar av lik halvt försmäktade sitter hukade bakom glödande kulsprutor. De är det moderna slagfältets bästa, genomströmmade av hänsynslös kampanda, av en stark vilja som urladdar sig i en hård, koncentrerad, målmedveten stöt.

Citatet fortsätter med att skildra infanteristerna, de stöttrupper som Jünger själv ledde som befäl i fält. I lyriska, men nyktra ordalag tecknas bilden av världskrigets elitsoldater:

När jag ser hur de ljudlöst klipper vägar i taggtrådshindren, gräver stormtrappor, jämför klockor med självlysande urtavla, tar ut riktningen mot norr efter stjärnorna, då går det upp för mig: detta är den nya människan. Stormpionjärerna, Mellaneuropas elit. En helt ny ras, listig, stark och målmedveten. Det som här i kampen uppenbarar sig som fenomen, kommer i morgon att vara den axel kring vilken livet roterar allt snabbare. Över deras stora städer skall tusenfalt brusande dån välva sig, när de går fram över asfalten, smidiga rovdjur, fulla av kraft. De kommer att bli byggmästare på världens krossade fundament.

Detsamma försöker Jünger fånga här. Det är en infanterismens höga visa, smidd av Solingenstål:

Det var en helt ny ras, förkroppsligad energi, laddad med den högsta kraft. Smidiga, magra, seniga kroppar, skarpt tecknade ansikten, under hjälmen energiska blickar. De var övervinnare, stålnaturer inställda på striden i dess ohyggligaste form. Deras framfart över det fraktala landskapet innebar en yttersta triumf av fantastisk fasa. Bröt dessa oförvägna trupper in i demolerade ställningar, där bleka gestalter med vansinnig blick stirrade mot dem, så frigjordes oanade energier. Som dödens jonglörer, sprängämnenas och eldens mästare, som praktfulla rovdjur förflyttade de sig med fjädrande steg genom skyttegravarna. I sammandrabbningens ögonblick förkroppsligade de det mest stridbara som jorden kunde bära, det mest slagkraftiga koncentrat av kropp, intelligens, vilja och sinnen.

Som sagt är Jünger inne på hur driften att döda är elementär. Det hör inte till sådant man gärna diskuterar, ens med sina vänner. Vissa personer blir illa berörda av detta. Det är ett tabu. Som sex. Som för sin del är besläktat med allt detta. Att i skrift fånga det hela är ett svårt företag. Det kan balansera mellan det sublima och det löjliga. Jünger går möjligen över gränsen ibland. Döm själva. Som när det talas om ”blodets vällust, som hänger över kriget som ett rött stormsegel över en svart galär, i sin gränslösa flykt endast besläktad med eros”... Han är något på spåren här, men visst är det riskabelt att uppehålla sig i denna gråzon. Jag menar, för en upplyst själ med ordning inom sig är detta något man kan ta till sig. Men för en tygellös ande, en blanknött nihilist, kan vistelse i dessa marker leda till undergången. Alla spärrar släpper och vägen till helvetet är utstakad. Jag har varit inne på det förut: man måste ha viljekontroll över sina impulser. För mig är detta självklart men kanske inte för en nihilist och hedonist som bara styrs av sina begär.

Jünger hyllar kriget. Striden är karaktärsdanande anser han, den höjer en andligt och får en att komma i kontakt med tillvarons elementa. Han hyllar det i striden som går bortom striden, som är själva livet, själva energin i tillvaron, prâna, vitaliteten och livskraften:

Här förbi flyter viljan till liv, viljan till strid och till makt, om det så vore till priset av livet självt. Gentemot denna nattliga och aldrig upphörande ström till striden blir alla värden intiga, alla begrepp tomma. Man förnimmer yttringen av något elementärt, väldigt, som alltid funnits och alltid skall finnas, även när det för länge sedan upphört att finnas människor och krig.

- - -

Jünger skrev som sagt fler böcker om sitt första världskrig. Nästa viktiga bok var ”Das Wäldchen 125”, som kom 1925. Där skildrade han de veckolånga striderna om en viss dunge på västfronten, Dunge 125. Händelserna utspelas sommaren 1918. De återfinns kortfattat i ”I stålstormens” kapitel ”Engelska framstötar”. Nu tar Jünger om det hela och lägger till detaljer. Till exempel är inledningen suggestiv med en nattlig motormarsch över månlysta fält. Utöver detta skjuter Jünger i sedvanlig stil in olika reflektioner. Han talar om den anda och disciplin som behövs för att skapa en armé, han talar om viljan att segra, och han talar om hur tekniskt kunnande och samverkan med maskiner är en grundbult i det moderna kriget. Hur människa och maskin är ett helhetsfenomen sägs bland annat så här:

Mekaniseringen av kriget betyder inte bara ökad makt utan skapar också högsta tänkbara krav på de män som deltar i det. De bästa männen kommer att ha de bästa maskinerna och de bästa maskinerna kommer att ha de bästa männen – för de två är oskiljaktiga.

Samma år (1925) som ”Das Wäldchen 125” kom ”Feuer und Blut”. Den skildrade Jüngers upplevelser under våroffensiven 1918. Det hela hade redan tecknats i ”I stålstormens” kapitel ”Det stora slaget”, men nu gav sig Jünger på att bygga ut narrativet horisontellt liksom i ”Das Wäldchen 125”.

”Feuer und Blut” innehåller en rad intressanta passager. Dit hör även reflektioner över sådant som inte rör striden per se; stridens metafysiska och övriga innebörd hade han ju redan avhandlat i ”Der Kampf als Inneres Erlebnis” och ”Das Wäldchen 125”, så nu började krigsfältet bli genomtröskat så att säga. Jünger skulle alltid värdesätta sin krigsupplevelse, ja så länge han levde, men något direkt nytt att säga om skyttegravsstriden per se hade han inte längre. Ett citat av icke-taktisk natur kan därför ges och jag nöjer mig med detta, som är en teknoromantisk lovsång till maskinen:

[M]askinen är skön. Och den måste vara det för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. Tänk här på Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen, och det han anförde mot darwinismen, nämligen detta att livet inte endast är en eländig kamp för tillvaron utan en vilja till högre och djupare mål. I detta måste även maskinen inbegripas. Den får inte endast vara ett medel för att producera, för att tillgodose vår knappa nödtorft, utan den skall även skänka oss en högre och djupare tillfredställelse. När så sker, är mången fråga löst. Den konstnärliga människan, som i maskinen plötsligt ser en helhet stället för en ändamålsenlig sammansättning av järndelar, och strategen som strävar efter att frigöra sig från produktionskrigets band, de arbetar båda på denna lösning likaväl som teknikern eller socialisten.

Relaterat
Ernst Jünger -- en biografi (2021)
Ernst Jünger -- A Portrait
I stålstormen
Metaphysics of War

Recension: We Were Soldiers (Wallace 2002)

Här handlar det om en modern krigsfilm. Som är bra.

Vem gillar modern amerikansk film? Inte jag. Men det finns undantag.

Jag menar, det må vara att Hollywood av idag mest skapar förflackade, nihilistiska verk som hyllar materialism och urban livsstil. Hollywoodfilm typ 1A, vare sig det är action, komedi eller historiskt drama, visar programmatiskt förakt för traditioner. Den ger oss moralkakor direkt från genusbageriet. Men det finns, som sagt, undantag. Nyligen såg jag Randall L. Wallace ”We Were Soldiers” från 2002. Den har Mel Gibson i huvudrollen som majoren Hal Moore, ledande sin bataljon i slaget om Ia Drang 14-16/10 1965.

Denna film är så bra man kan önska att en Hollywoodfilm ska vara. Den känns äkta, den gestaltar något verkligt. Det är inte bara tack vare att den skildrar en krigsmemoar. Många fina, dokumentära berättelser har havererat när de nått filmduken. Men denna film har patos. Den skildrar krigarlivets strapatser och faror som den heroiska verklighet det kan vara. Det är en modern film, det är inget flaggviftande (jo lite, i början) men det är heller inget nihilistiskt indignationsstycke.

Detta är en krigsfilm från Hollywood. Den är avsedd för en bred biopublik, men den är ändå ganska vederhäftig som skildrare av en operativ verklighet. I det följande ska jag koncentrera mig på den militära, taktiska sidan av ”We Were Soldiers”.

Moores förband var en flygburen styrka, ”Air Cav”, transporterad med helikoptrar för snabb insats. Bataljonen bestod av tre linjekompanier och en tung pluton. Det är, minus transportmedlen, ganska likt en modern svensk skyttebataljon. Understöd fick Moore från en artilleribataljon 8 km från platsen. Samt, vid ett tillfälle, av flyg. Skyraiders, Phantoms och A4 Skyhawks gör i filmen en utryckning på larmet ”Broken Arrow”, indikerande att en amerikansk enhet är på väg att utplånas. Den måste få stöd från allt tillgängligt flyg. Och den fick det vid tretiden dag 1. Även under dag 2 begärdes en Broken Arrow-attack på grund av hotande läge.

Det hela har som antytt stöd i verkligheten. Filmen baseras på Moores och Joe Galloways bok ”We Were Soldiers Once, and Young” (1992). Filmen visar pedagogiskt hur en skyttebataljon kunde strida i Vietnam. Slaget är väl valt, för senare Vietnamslag som Dak To och Khe Sanh hade inte samma koncentration. Ia Drang ägde rum under två dygn och filmen fångar väl detta tidsspann. Dess 138 minuter ger en novis en bra grundkurs i operativ-taktisk krigföring.

Bakgrunden till Ia Drang-slaget var detta: Nordvietnams armé (NVA) hade hotat ett Special Forces-läger i Vietnams högland, nära gränsen till Kambodja. Tecken tydde på att NVA-förbandet hade sin bas i grottor i Chu Pong-berget. Moores bataljon fick order att bege sig dit och söka strid med NVA. Men var det en krigslist för att få amerikanerna att göra just detta? Sant är att striden som stod tillfogade fienden förluster och att Moores underlägsna styrka, 395 man mot kanske 4.000 på NVA-sidan, höll fortet. (Moore fick en del stöd av en annan bataljon, det fanns gott om reserver, men man var lokalt underlägsna i Ia Drang-dalen. Man hade få helikoptrar och landningszonerna blev snabbt ”heta”, dvs låg under eld.)

Moores bataljon flygs in och upptar igelkottförsvar. En pluton rycker fram för långt och avskärs. Resten av kompanierna lyckas försvara sig tämligen väl. Man har eldledare som med precision leder artillerield mot de anfallande skyttelinjerna. Detta plus M-60-kulsprutor är försvarets plusvapen. Vietnameserna vet det och försöker ta sig in på närstridsavstånd. Det lyckas de med ibland. Men Moores bataljon avvärjer alla angrepp, även om det ibland ser mörkt ut.

Bataljonen har bara en granatkastarpluton på platsen som eget understöd. Artilleribataljonen är grupperad 8 km därifrån. Men så är det ju generellt för infanteriförband. Artilleriet kan gruppera 10-15 km bort och ändå leverera granater just dit de ska, även utan inskjutning vad det verkar. Träff i första granatlaget. Det var tur för amerikanerna att vietnameserna inte hade något liknande understöd. NVA-förbandet hade inget tungt understöd alls verkar det, det var bara ett talrikt jägarregemente.

Det amerikanska artilleriet var sedan andra världskriget mycket framstående. Detta räddade livet på Moores bataljon. Plus hans ledarskap. Han hade varit i Koreakriget. Hans måtto som frontbefäl var: ”There’s always one more thing you can do to increase the odds of your success.”

Detta visar det sentiment som är frontbefälets: det är krisverksamhet, man måste ha koll på mer än en detalj. Den kan bli livsavgörande. Filmen gestaltar väl denna ”striden som krisverksamhet”. Den skildrar så gott det går, i en Hollywoodfilm, en bataljonschef i strid med allt vad det innebär. Här är det särskilt tillspetsat eftersom fienden kan infiltrera deras 100x200 m gruppering när som helst. Moore måste bokstavligt talat ha fingret på avtryckaren till sin M-16 medan han leder bataljonen. Men han har förstås hjälp av sin stab, här symboliserad av fanjunkaren Basil L. Plumley, kongenialt gestaltad av Sam Elliott. Denne har en del kärnfulla repliker i filmer. Som när en fotograf dyker upp och säger att han är ”icke-kombatant”. ”Aint no such thing today” säger Elliott och sticker åt honom en M-16.

- - -

Detta och andra detaljer gör ”We Were Soldiers” till ett bra dokument för den intresserade studenten. Svenska soldater under GMU skulle definitivt ha nytta av den. Jag vet bara en annan film som skildrar striden lika vederhäftigt: Rauni Mollbergs ”Okänd soldat” från 1985. Glöm här en nyare Finlandsfilm som ”Framom främsta linjen” (2004). Den var nog vällovlig men den saknade den kombination av realism och drama som Mollbergs och Wallace’ filmer har. (Man kan förstås gilla ”Framom främsta linjen” för att den är den första och enda finska krigsfilmen som gjorts på svenska. Verket baseras på finlandssvensken Harry Järvs dagböcker.)

”We Were Soldiers” är som antytt en underhållningsfilm. Det är Hollywood. Då får man ha överseende med vissa saker, även hur det taktiska uppträdandet gestaltas. Som att hela bataljonens gruppering à la igelkottförsvar, 360 degree defense, inte framgår så bra för tittaren. Men man kan ju inte ha kartor i bild. Den enda karta som syns är en synnerligen enkel skiss, visad i en scen, som NVA-chefen har i sin grottstab. Dess ”pilar”, ”skog” med mera ser inte övertygande ut, inte som taktisk karta. Men man kan som krävande tittare inte få allt.

Som sagt, bataljons strid i en spelfilm har aldrig visats så koncist och bra. Vanligtvis brukar krigsfilmer röra sig på patrulls nivå. Det brukar bli ”ett gäng grabbar på äventyr” som Quentin Tarrantino uttryckte det. Och hans krigsfilm från häromåret ska vi inte ens tala om. Men ingen hade väl väntat sig att Tarrantino ville gestalta taktisk krigföring per se. Jag tycker även ”Saving Private Ryan” (1998) har denna eländiga patrullnivå. Man har sett det förr. Det är helt enkelt så att operationer i sig inte tycks intressera filmmakarna. Relationer mellan befäl och soldater överbetonas. Soldaters huvuduppgift är att strida, inte att bråka sinsemellan. ”We Were Soldiers” fokuserar på strid.

Den fokuserar på det. Och den har en och annan minnesvärd replik av Moore. Som hans tal till bataljonen innan man ger sig av till Vietnam:

[T]his I swear (...), that when we go into battle, I will be the first to set foot on the field, and I will be the last to step off, and I will leave no one behind. Dead or alive, we will all come home together. So help me God.

Detta är kärnfullt. Att säga att ”alla kommer att hämtas hem, döda eller levande” säger ju dels att han bryr sig om sina soldater, men även att de bör vara beredda på det värsta.

Fokuset på bataljonschefen i denna film gör att man slipper det sedvanliga utmålandet av stereotyper bland manskapet, dum sergeant, streber osv. Man fokuserar på vad det är man utbildas för, att strida. Ta därför en titt på ”We Were Soldiers”. Någon film som på samma nivå gestaltar infanteristrid lär dröja. Krigsfilmer görs i parti och minut idag men få av dem tycks ha intresse av att skildra ledarskap och operationer i sig. Framför allt om man jämför denna film med andra Vietnamfilmer, som ”Platoon” (1986) och ”Hamburger Hill” (1987), så märker man skillnaden. Dessa två är inte direkt dåliga. Men de känns aningen klichéfyllda. Och de har inte samma konsekventa fokus på striden i sig. Moore sa själv om Vietnamfilmerna att ”the movies got it all wrong”. Detta torde filmmakarna ha tagit till sig för ”We Were Soldiers” är en film som gör det mesta rätt.




Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
Utbrytningen

Recension: Stained Class (Priest 1978)

Halleluja.

"Stained Class" är ett märkligt nummer i Judas Priest-katalogen. Jag borde egentligen gilla den. Den är ju från bandets klassiska sena 70-talsperiod, strax före det bredare genombrottet. Men medan jag älskar "Killing Machine" från samma år är det något som inte rockar riktigt med denna platta.

Nåja. Visst gillar jag "Stained Class". Men plattan saknar viss charm. Den är "kall-varm" på ett besynnerligt vis.

- - -

Härmed en genomgång låt för låt:

Sidan A
. Exciter -- hård rock med gastryck i pedalregistret, med falsettsång som plusvapen
. White Heat Red Hot -- en låt som ger en kall-varm känsla. Vass sång, kanske för vass
. Better By You, Better Than Me -- en cover på en Spooky Tooth-låt. Med Priestbehandlingen får den mer fart. Men originalet var också bra
. Stained Class -- djupsinnig text, lite dunkel som helhet. Rak rock men vart går den?
. Invader -- kortare, enklare låt som pekar fram mot briljansen på "Killing Machine"

Sidan B
. Saints in Hell -- heroisk änglakamp i tillvarons hetare regioner
. Savage -- moraliserande text om imperialismen (You poisoned my tribe / with civilized progress...). Nog är det en solid Priestlåt, men sällskapet med de andra låtarna på denna skiva drar liksom ner den
. Beyond the Realms of Death -- episk självmordslåt, episkt solo av Tipton (solo 1) och KK (solo 2, på slutet)
. Heroes' End -- komplex låt med elegant tempobyte, Halford gör en call-and-response med sig själv i den passagen. Det är en djupsinnig text om rockhjältar som dött unga, så vitt jag förstått det

- - -

Slutsatsen då...? Jag gillar många låtar här. Men jag håller inte denna skiva, som helhet, så högt. Är det för mycket falsettskrik, är det för komplexa ämnen som avhandlas, är det en för "svår" platta...?

Jag nämnde "kall-varm" ovan och det är den känsla jag får: vass, alltför vass framtoning, men visst är det en briljant platta ändå med den rocklyrik, de riff och den generellt sömlösa konstruktion man bjuds. Les Binks trummande håller byggnaden solid; det är många tempobyten men de stör inte som i annan prog rock där låtar kan tvärstanna vid skarvarna. Då blir det "taktbytesporr". Men här är det Priest-rock i sin egen dimension; en helt egen skapelse. I denna form, på denna skiva, är det emellertid inte min absoluta favorit. Men visst är Tipton-solot i "Beyond the Realms of Death" Priest i sitt esse liksom "Invader", "White Heat Red Hot" och "Stained Class".




Relaterat
Priest: Killing Machine
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
"Burning Magnesium" (2018)
Unslaved: "The Soul of Western Man" with Lennart Svensson
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)

Recension: Man kan inget veta om sedan (Norling 2011)

Klara Norling (1980-) är filmskribent. Hon är verksam på sajten Cinematomeow. Men hon är även poet. Här har vi en intervju med henne. I detta inlägg ska jag recensera Norlings ”Man kan inget veta om sedan” (Pupill 2011), en 16 sidors prosapoetisk text. Möjligen kan man kalla den berättelse. Du kan köpa den här.

Klara Norling. She never promised us a rose garden. I ”Man kan inget veta om sedan” är det skarpa ord, minimalism, något som skaver. Men inte bara. Det är ingen eländes-frossa à la Birgitta Trotzig. Men bra nära.

Nåväl. Omslaget på boken är grönt. ”Man ska inte döma en bok efter dess omslag” heter det ju. Men här tänker jag i alla fall väga in omslagets gröna färg. Som anslår en ton. En hoppfull ton. ”Hoppets färg är grön” heter det som bekant.

Men hopp... bjuder texten i ”Man kan inget veta om sedan” verkligen på hopp...? Inte riktigt. Sidan 1 talar om ”gnagande, malande käkar” och ”att må så illa att man kräks ur sig själv”. Detta är, förutom det gröna, grundackordet. Så ni som ogillar vass prosapoesi, texter om obehag, kan sluta läsa här.

Ni andra: stanna för en resa genom Inferno. En helvetesresa. ”Medicinering, ambulans, akuten, gråt i håret.” Och iförd ”ett linne med en bild av Ian Curtis på sig”.

Då kan man gissa att det handlar om ett självmordsförsök. Jag säger ”gissa”. Texten är dunkel. Ian Curtis var i alla fall sångaren i Joy Division som tog livet av sig. Han är något av en ikon för depprock, goth, patos – och självmord.

Men i Klara Norlings text levs det vidare. Det ”dröms i bilder, som träd och hav”. Det handlar om att ”dö, för att leva igen”. – ”Endast den som dödens öga skåda kan, soldaten ensam, är den frie man” sa man under 30-åriga kriget. Norling för, kan man säga, ett eget krig – mot tillvarons demoner.

Texten, brödtexten (bokens 20 sidor minus de fyra försättsbladen) är på 16 sidor. Och eländet, själva kampen, varvas med lättare känslor. Allt är äkta, det är koncentrerat och digert på innehåll. Det är en hård värld och en svår text, men den lättas upp av sådant som ”fotobok av Anton Corbijn med fina bilder av U2” [s 11]. Jag är tacksam för det. Det ger en viss färdriktning: aha, det är samma värld som jag lever i... Visst gillar jag texter där allt lever på sina egna villkor, inga markörer som pekar på vår värld finns. Men i denna extrem-minimalism är troper som ”Ian Curtis” och ”Anton Corbijn” välkomna andningspauser.

Norling slutar sin text med: ”man fortsätter, man ger sig inte, nej, man ger sig fan inte”. Det passar bra. Lyckligt slut kan man kanske kalla det. Det är i alla fall ett som passar. Hela detta verk har substans. Ni som aldrig läst poesi kanske tycker att det är lätt att fylla 16 sidor med ett koncentrat av ett skede av ens liv. Men det, kan jag meddela, är det inte. En konstnär måste bestämma sig för att utesluta, ta bort. Här har mycket tagits bort. Det kallas minimalism: så lite som möjligt ska återstå. Men det som finns kvar här har, som sagt substans.

- - -

Mer nerskalat än så här kan det knappast bli. Och som antytt har Norling en blogg där hon skriver längre texter. Så med det i åtanke kanske hon kan berätta mer för oss. Berätta om världen. Om allt. ”Man kan inget veta om sedan” och vissa bloggtexter har i alla fall ett anslag som känns modernt – fritt, egensinnigt och skarpt, men inte überäckligt och frossande – så som det annars kan tendera till i modern poesi. Det ska vara kantigt och oskönt och svart och kräkningar.

Norling rör sig förvisso där. Men även bortom. Om hon släppte fram än mer av de drömmar hon antyder, om hon blir mer positiv – 51% positiv ska man vara här i tillvaron, det säger David Wilcock och det tycker jag är klokt – så torde hon rimma än mer med tidsandan. Starka, självständiga, fria människor, som vet vad det är att leva och som kan skildra det hela i alla toner, med svärta men även med färger, det är vad vi behöver. Möjligen så som Klara Norling visar oss. En författare som inte lovat oss någon rosenträdgård och kanske aldrig kommer att göra det. Men som kanske framöver, på sina vandringar, gör ett besök där, en liten avstickare eller två, och rapporterar om det. Parallellt med hyllningar till stålets skönhet. Hon säger sig ju i intervjun samla på samurajföremål. Hon säger till exempel: ”Det är en speciell känsla att hålla i en välgjord katana. Stål som någon skapat med omsorg – det är poesi för mig, det med.”

Hur sant är inte detta. Norling säger sig även alltid bära med sig samurajkodexen ”Hagakure”. Även detta ligger i tiden anser jag. Inte i att starta krig, men att skriva texter som höjer sig andligt som om det gällde krig och strid. Det kan vara den poesi som behövs ”för att dra kungariket ur dyn”, för att anspela på Majakovskij. Skönheten i stål, ”sångens anda är kriget” (Södergran). Samt: ”Vilan dig väntar blott i strid. / Först mellan sköldarna givs det frid.”

Det sista var Karin Boye. Och Norlings vurmande för Hagakure och katanas tycker jag är uppfriskande. Något av den andan kan svensk poesi behöva mer av: hängivenhet, passion med attityd. Så att vi får en poesi som inte ryggar för något, som inte väjer för elände, men även skildrar ”världen i dess rika mångtonighet”, som solsken och stål, blommor och blemmor, jetflyg och dharmashâstra – det är åtminstone vad jag kommer att driva i mitt författarskap. Se till exempel mina diktsamlingar "Grönt ljus" och "Tempel och trädgårdar. Och denna gryende vitalism kanske även får med sig det unga gardet.




Relaterat
Edith Södergrans bellatoriska sinnelag
Karin Boye

Nyhetssvepet: Nya Tider, Motpol, full fart

Det är början av augusti 2013 och regimkritikerna är på offensiven.

Jag börjar detta nyhetssvep genom att titta på nya numret av Nya Tider (se bild). Det är nr 29 av denna veckliga printtidning. Det innehåller en hel del på sina 16 sidor. Vi får till exempel ett brett reportage om staden Detroits undergång. Det är som tredje världen i ett västland. Undergångsreceptet stavas white flight, etnifiering, kravaller, kriminalitet och industriell kollaps. Den svarte borgmästaren Coleman Young ställs till ansvar för detta, av sin rasfrände Thomas Sowell. Vavra Suks artikel visar detta för oss.

På sidan 3 i NyT skriver så Jan Tullberg, docent på Handels, om invandringens kostnader. Och han nämner dess omfattning i individer. "Under perioden 1980-2010 har Sverige fått 1.300.000 invandrare" skriver han bland annat. Vad är merparten av dessa då? Återinflyttade svenskar? Nordeuropéer med universitetsexamen? Tullberg är inte exakt inne på det, men alla vet att det för lejonparten av detta rör sig om fjärrinvandring, okvalificerad för svensk arbetsmarknad. Och att protestera mot denna utveckling är lika med frihet. Det är den befrielserörelse jag anser mig tillhöra: regimkritikernas skara.

Och jag deltar som regimkritiker här och där. Bland annat i detta nummer av Nya Tider. Jag recenserar socialarbetaren Juha Snellmans bok "Trasiga liv och bristande bot" (2013) på sid 12-13. Jag skriver bland annat att Snellman är...

... kritisk mot mångkulturen. Som när han flyttar med familjen till Jönköping. Han får veta att hans barn ska få gå i en skola med många invandrare, Råslättskolan. Han anser att detta är bra och berikande. Sedan kommer sonen hem och berättar om svenskfientlig mobbing. Snellman lyfter denna fråga: ”Varför pratar man så lite om all mobbing som svenska barn får utstå i den svenska skolan? Passar det inte in i den mångkulturella drömmen? Så vad gör politiker, massmedia och alltför många föräldrar? Offrar sina egna barn inför heliga multikultialtaren? Shame on you!” (s 140) -- Att uttrycka saker som detta i en social rapportbok är förstås fullkomligt omöjligt idag -- om man ger ut den på finförlag. Men Snellmans bok är utgiven på eget förlag. Då har han kunnat ta ut svängarna och säga vad han vill.

Detta kan man alltså läsa i Nya Tider. Den är en central spelare i mångkulturkriget. Detta är alternativ media i framkant. I nr 20 behandlade man ju, som enda printtidning i landet, Husbykravallerna; man var den enda som tycktes vilja skriva sanningen. Nämligen att det var invandrarföreningen Megafonen som stod bakom upploppet. Sådana avslöjanden, plus kultur, debatt och utrikesbevakning (många bra artiklar om Syrien, helt unika i svensk press) gör att jag kan rekommendera en prenumeration. Info om detta finns här.

- - -

Annat nytt i kulturkampen är att jag uppdaterat min Motpolsblogg. Och inte bara det, jag har gjort en innehållsförteckning. Se här. Sedan januari 2011 har jag lagt upp över 50 artiklar på denna radikalkonservativa sajt. Och ska man välja tre av dem får det bli dessa:

. Det militära: patriotism och mental stegring
. Herman Lindqvist om Sverige
. Peter Englund: kulturmarxist

Motpol är nätverket. Min blogg där heter Rent Principiellt. Den innehåller ungefär samma material som Galaxen, fast mer renodlat åt högerfrågor. Andra bloggar i nätverket är till exempel Solguru, Gudomlig Komedi, Arya Varta och Oskorei. Målet är att flytta fokus och lyfta frågor som PK-media ignorerar. Och om jag får säga det själv lyckas vi bra med det. MSM är helt besinningslös i att driva mångkultur och försvara massinvandring. Den kritik i frågan de kan komma med är helt marginell, feg, svag och kraftlös. Och det som de positivt målar upp är endast mjäkiga böcker, fega företrädare och rent snömos.

Den svenska officiella kulturdebatten är stendöd. Den är rädd, den är marginaliserad. Därför behövs Motpol. Det är en skarp aktör som skriver om en rad tabubelagda ämnen, som nationalism, etnicitet, familjefrågor med radikalkonservativ vinkel, militant heroism och annat. Och innehållet åsido så tycks mig stämningen där kampberedd, metapolitiskt redo till strid. I bloggarnas kommentarsfält hörs till exempel inget kraftlöst gnäll och inga ironier, sådant som man ser på vissa andra högersajter. Motpolsläsarna, tycks det mig, är helt övertygade om att dagens regim är sjuk och måste förändras. Exakt vad som ska ersätta regimen är öppet för debatt. Men kampanda behövs när man bekämpar en regim som enbart handlar om tvångsinvandring, materialism och nihilism. Och på Motpol finns debattmässig kampanda i rikt mått.

- - -

Vad har jag mer på hjärtat då? Egocentrisk som jag är säger jag: jag opererar, jag existerar som regimkritisk författare. Och det gör att jag är ständigt aktuell dessa dagar. Jag vet att det låter farligt skrytsamt, men samhällsklimatet idag är inte normalt. Det råder storm, åsiktsmässig storm i alla frågor. Inte bara om invandring utan om klimat, religion och andlighet, vetenskap, utbildnig, feminism -- allt. Allt är kontroversiellt; alla blir kränkta av minsta lilla, allt är brännbart. Allt blir således föremål för strid. Inte så att jag som en samuraj sitter med hachimaki om huvudet, men en kamp är det. Och jag bidrar, som synes, här och där. Och på boksidan har jag nyligen medverkat i Catahyas antologi 2011, som översättare av "Absolut Sverige" och som bidragsgivare i en engelsk antologi. Och needless to say har jag mina e-böcker upplagda fritt, som denna.

Med andra ord: det är full fart nu. Internet är ännu fritt och steg för steg tar vi tillbaka landet. Det må vara baby steps. Men framryckningen i sig är irreversibel. "I am confident the enemy is very shaky" som US Grant sa.

Läget är i ett nötskal detta: ett land där man inte får skämta om en viss religion, där man inte får diskutera en invandringskvot på 100.000 per år, där man inte får nämna i signalement att gärningsmannen hade svart hår och bruna ögon -- det landet befinner sig i en fullkomligt löjlig sits. Det är inte "1984" längre, det är "Alice i Underlandet". Och att med kraft, och metapolitiskt, bekämpa en sådan regim är en hederssak, en fråga om redlighet. Därför har jag självförtroende i denna strid. Och därför ser jag trots allt ljust på läget; kampen går ju framåt. Regimen "has gone beyond a joke" och nu är det bara att fortsätta baxa PK-liket över kanten på stupet.




Relaterat
Catahyas antologi 2011
Kulturmarxist i Växjö angriper heroisk staty
Svenskfientligheten och antivitismen är passé, det bevisas av Zolfagarys, Miris, Baksis och Khemiris tystnad

"Sverige behöver en ny berättelse" skriver DN

Det traditionella Sverige lever. Det ska jag bli man för.

"Sverige behöver en ny berättelse". Det skrev Maja Hagerman i DN 4/2 2013. "Det nya" som kommit med massinvandringen skulle hyllas. Hon försökte nog lyfta in det traditionella i denna bild. Men i så fall misslyckades hon. Kontentan blev att det traditionella Sverige var ointressant.

Här måste man mumla ur skägget. För nog behöver vi berättelser. Sverigevänliga berättelser, nygamla berättelser -- berättelser om det traditionella Sverige, som är en framgångssaga. En berättelse om ett litet, strävsamt folk som överlevt som nation och stat och skapat en högkultur i det karga norden. Influenser från Europa har här bearbetats och getts en säregen stil.

En av många Sverigeberättelser jag har är denna: hur vi överlevt som stat från medeltidens slut till idag. Den gav jag här. Och idag tänker jag på en annan sådan Sverigevänlig berättelse. Och den gäller Sverige som kultur. Man kan till exempel fråga sig: har det odlats traditionell kultur i detta land i modern tid? Ja, det har det. Det är själva huvudströmmen i vår nationella kanon. Att däremot, som PK-isterna, försöka få fram någon alternativ, mångkulturell svensk kultur är helt döfött. Jag menar, till och med radikalen Strindberg skrev ju nationella dramer ("Sankt Olof", "Gustav Vasa", "Kristina").

Mer om dem snart. Vad jag här tänkte skissa är i alla fall en bild av den svenska litteratur som vurmat för flydda tider och för nationen i sig, genom alla tidens skiften. Tradition, hävd, sedvana och ekot i gamla valv är kulturens sine qua non, det förutan vilket ingen andlig odling kan leva. Att däremot enögt leva i aktualiteter och nymodigheter leder ut i tomheten. Att i modernismens anda hela tiden ”make it new” är kulturfientligt.

Den förste svensk som gav luft åt dylika tankar var Erik Gustaf Geijer. Tradition var lika viktig som förnyelse ansåg han. Geijers credo var att samhällsutvecklingen ska ske kontinuerligt och utan tvära avbrott. Senare avföll Geijer i dagspolitisk mening från denna konservatism till en mer liberal hållning, men det betydde inte att han tog avstånd från allt han tidigare gjort. Avfallet betydde inte att han över en natt blev traditionshatare. Tvärtom. Han bejakade ständigt sitt verk med dess gestaltning av vikingar och odalbönder, bergsmän och fornkungar, gamla seder och bruk och gångna tiders landvinningar. Geijer har ingenting gemensamt med dagens liberaler, sådana som Erik Ullenhag och Annie Lööf.

- - -

Litterärt blev Geijers, Tegnérs och Atterboms romantik blev mer eller mindre bestående. De verkade 1800-1830. Stilmässigt kanske ”Fritiofs saga” och Atterboms Lycksaliga ö kändes daterade efter ett tag, ja kanske än idag, men helt kan man inte reducera det som den svenska högromantiken stod för. Stilar kommer och går men något slags substans består, och det finns substans i romantiken anser jag. Dess ”gripenhet och värdighet” är tidlös.

Sedan fick svensk traditionalism en stark röst i Viktor Rydberg. Han var slängd i fornkunskap och hyllade det gammelgamla kulturarvet med magnum opus i ”Fädernas gudasaga” 1887, en bok om asatro. Han var genuint esoterisk och troende; ”Gläns över sjö och strand” är beviset på det. Han var idealist, ingen fördold materialist. Jubelkantaten från 1877 visar till exempel Tegnérpåverkan med omnämnande av det sanna, det goda och det sköna.

- - -

Rydberg kan sägas förkroppsliga 1870-talet. Sedan, kan man med visst fog hävda, kom 1880-talet som var vänsterpräglat, stadsorienterat och inriktat på sociala problem, feminism och realism. August Strindberg var årtiondets man med debuten ”Röda rummet” från 1879. Tidsandan var storstad, journalism och modernism.

Det var nog bra det också. Man behöver inte nedvärdera all icke-traditionalism. Strindberg berikade ju den svenska litteraturen med sitt temperament och sitt ordförråd. Och var sak har sin tid. Men så kom 1890-talet och det blev en ny vår för traditionalismen: nu blev det mainstream med färg och glädje, med formrik gestaltning fotad i saga, myt och legend. Stadsskildringar gav vika för landsbygd och hembygd: Fröding och Lagerlöf skildrade Värmland, Karlfeldt Dalarna, Pelle Molin och Per Hallström Norrland och Ola Hansson Skåne.

Som antytt var även det tidiga 1800-talet inne på mytisk och traditionella drag: Tegnér, Geijer och Atterbom hade ju i sina verk en slagsida åt saga, myt och fantasi. Och politiskt var de övervägande konservativa och kungatrogna. Viktor Rydberg höll för sin del den litterära högerfalangen vid liv under sin tid. Och en markant nytändning för nationalismen kom nu, på 1890-talet, med Verner von Heidenstam som frontfigur. Han gav svärmeri och förbundenhet med flydda tider nytt liv med skildringar av karoliner och vikingar. Diktsamlingen ”Ett folk” (1899) var uttryck för en progressiv nationalism. Hans yrkande på allmän rösträtt var inte vanlig högerpolitik då.

- - -

Traditionalismen levde vidare. Den hävdades i början av 1900-talet av namn som K. G. Ossiannilsson, Sten Selander, Vilhelm Moberg och Frans G. Bengtsson. Mobergs novell ”Bödeln och skökan” visar för sin del på god kunskap om medeltidens samhälle; detta är en strong tidsskildring, dramatiserad som tv-film 1986. Niklas Ek var en kongenial bödel. Och Ossiannilsson skrev bland annat en biografi över Karl XII.

Förutom dessa skrivkunniga vänstermänniskor (Moberg, Ossiannilsson) har vi förstås den gode August Strindberg. Dennes definierande drag må vara radikalism och vänsterism. Men han var även intresserad av gångna tiders lust och kval, flydda tiders kungar och stormän. Tack vare den nationella, traditionella skolans uppsving gav sig ju även Strindberg i kast med det kungliga förflutna, yttrat i hans historiska dramer. Verk som ”Gustav Vasa”, ”Erik XIV” och ”Kristina” är skrivna under nationalismens högtidsstund kring sekelskiftet och de spelas än idag. Därtill intresserade sig Strindberg för forn sed och Eddadiktning. Hans vurm för den rebelliske Loke är inte att ta miste på. Strindberg gav hela den grekisk-romerska antiken på båten; det var djärvt, det var att svära i kyrkan i den tidens bildningssamfund. Men han var för den skull ingen nihilistisk modernitetsdyrkare. Han slog rot i det fornnordiska istället.

Traditionalism är huvudfåran i svensk litteratur. Många har lyssnat på ekot i gamla valv och känt ”vinden från hedenhös”. Det sista är en trop av Johannes Edfeldt (1904-1997). Denne akademiledamot förstod traditionens betydelse, han diktade med örat mot det förflutna. Han gav historien poetisk rang. Lyssna bara:

”Vind från hedenhös, vind genom seklerna, blås, / kamma gräset i Edåsa, Våmb och Horn, / där de multnar: ryttare, bönder. – Lång / var deras möda, sträv deras dagsverkes kväll. / Skönast slutgiltigheten: jord och vind."

Orden är ur dikten ”Vestrogothia” från 1962. Begreppet är en latinisering av Västergötland. Detta med ”ryttare” ska dels anknyta till Västgöta ryttare, Axevalla heds kavalleriregemente, segrande vid Breitenfeld, Lützen och Lund. Dels syftar det på någon runsten med en bild av Oden som ryttare. Där fick han med mycket, Edfeldt. Poesi kännetecknas ju av att orden kan syfta på mer än en sak. God poesi år mångtydlig och därmed rik på information.

Tänk här även på Ulf Lundell (1949-). På skivan ”Kär och galen” från 1982 diktar han om hur han lever i landskapet, hur han känner sig hemma i detta land och dess traditioner. Det är svallande hav, måsars skri. Då trivs han. Och han trivs när ”... det klara och det enkla, får råda som det vill, / när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still. / Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmsta sten, / där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.”

Ack så enkelt och träffande. Jag ryser av hur han smyger in det där med att ”runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen”. Bandet bakåt till äldre, uråldriga tider kan inte uttryckas bättre. Sverige består av både de döda och de nu levande. Vi hör ihop med gångna tider och de hör ihop med oss. Den som förnekar detta lever i ett vakuum, blottställd för politiska modenycker som säger än det ena, än det andra. Har man däremot rötterna i den svenska myllan är man trygg.

Trygghet, det handlar om trygghet. Politiker brukar i och för sig nämna detta ord rätt ofta men då är det bara ekonomisk trygghet som åsyftas. Men vi behöver något mer än detta – vi behöver en ideell trygghet, en känsla av hemhörighet i tid och rum. Den hemkänslan får i alla fall jag av att tänka på och erkänna mina svenska rötter, banden till mina svenska föregångare. Den tryggheten riskerar att tas ifrån oss om vi inte ställer oss upp och säger ”Sverige existerar, etniska svenskar existerar”. Den rådande trenden är ju att förneka och problematisera ihjäl sådant som ”Sverige” och ”svenskhet”. Men dessa är som alla förstår sedvanebegrepp som man gör sig löjlig om man avvisar.

- - -

Sverige finns, vi svenskar finns. Och ”vår andes stämma i världen” är litteratur av den typ jag talat om här – traditionsmättad, historiemedveten poesi, dramer om våra kungar, romaner som Heidenstams "Karolinerna", hembygdspoesi och landskapsbundna texter av folk som Lagerlöf, Karlfeldt, Fröding, Lundell och andra. Detta är det Sverige som lever i litteraturen. Mångkulturen har inte en chans mot detta. PK-ismens berättelser à la Moodyssons "Det nya landet", "Tsatsiki, morsan och polisen" och "Jalla jalla" är en död genre. Den dödades av Ruben Östlunds "Play" från 2011.




Relaterat
Modern asatro
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska

Kyrkskepp från Själevads kyrka, Övik, som jag besökt och gjort reportage om.

Recension: Verner von Heidenstam -- ett liv (Gedin 2006)

Härmed en recension av Per I. Gedins Heidenstam-biografi. Det är en telegsten på 672 sidor. Boken är lite för tjock. Den är, rent fysiskt, tung att ligga och läsa. Visst bör en bok som denna vara bred och noggrann. Men ett litet minus för dess ohanterbarhet måste jag nog ge. I övrigt är det, som jag skriver nedan, en bok värd sitt salt.

Här ska det alltså handla om ”Verner von Heidenstam -- ett liv” av Per I. Gedin (Bonniers 2006). Författaren Gedin är född 1928 och gör sitt ämne rättvisa. Han må vara en liberal "elitmänniska". Men han har bland annat blick för vad 1800-talets nationalism var: en folkrörelse, driven av liberaler, som först med tiden kom att omfatta såväl arbetare som dåtidens elit inom högborgerlighet, aristokrati och kungahus. Sant: i början av 1800-talet var inte kungahuset vad vi skulle kalla nationalister. Det elitsentiment som rådde till cirka 1830 var ju ryssvänligt; tsar Nikolaj I sågs som garanten för ordning. Nationalism var lika med uppror, som i Frankrike och Polen.

Detsamma var det i Tyskland. Året 1848 såg till exempel strävanden efter tysk enhet: de små, skilda kungadömena borde gå samman ansåg revoltörerna. Men det hela slogs ner av reaktionens krafter. Först 1871, sedan Preussen blivit Tysklands ledande makt, blev tysk nationalism även ett elitprojekt.

Detsamma var det här i Sverige: först på 1870-talet blev nationalismen accepterad även av samhällets toppar. Men nationalismen som ledkultur hade det trögt i portgången. Gedin beskriver Heidenstams debut, ”Vallfart och vandringsår” från 1888, som något av en vitamininjektion i Sveriges själ. Den rådande nihilismen och gråvädersprosan ersattes då av fantasi, färg och glädje. Heidenstam banade väg för författare som Selma Lagerlöf, Fröding, Karlfeldt och Ellen Key samt för en förnyelse inom måleriet, ja för nationalismen överhuvud. För kring 1830 kom ju först skandinavismen, sedan kom en gryende svensk nationalism med Viktor Rydberg och andra. Sedan kom 80-talet med naturalism, stadsskildringar och elände. Sedvanliga titlar vid denna tid var sådant som ”Gråkallt” och ”Fattigdom”. Detta ansågs locka publiken. Realism rådde och poesin var harmlös verskonst. I detta läge kom Heidenstam med ett nytt poetiskt språk med influenser från Byron, Heine och Turgenjev. Det var en på sin tid friare vers som här etablerades på svenska.

Heidenstam blev snabbt nr 1, han blev ”den nya litteraturens anförare” (Gedin s 150). Med sin debut 1888 vann Heidenstam seger: han triumferade över ett blanknött, förfallet litteraturliv. Heidenstam sa själv i ett brev till Ellen Key 1897: ”Det eviga målandet grått i grått slog jag här hemma ihjäl på två år.” -- Jag har i ämnet även läst ”Kring Verner von Heidenstam” av Gudmund Fröberg (red; Carlssons förlag 1993). Boken gör upp med den nedvärdering vänstern gjorde av Heidenstam 1910-1990. Essäer av Staffan Björk, Olle Holmberg, Magnus von Platen och Pär Lagerkvist tecknar ett brett, sympatiskt porträtt av författaren. Vad gäller personen Heidenstam citeras på sidan 270 dessa ord av John Landquist:

Han hade blå, vänligt forskande ögon men de hade ett hemlighetsfullt djup. Han hade en mörk stämma med mjuk klang (...) Han var förnäm men okonstlad. Han hade en lugn vänlighet. Han hörde på vad man sa. Hans eget tal var bekymmerslöst improviserat men rätt som det var steg det som en vågkam upp till en poetisk bild. Men det var hans tankes naturliga rörelse. Man trivdes med honom.

Heidenstam hade alltså sina sympatiska drag. Samtidigt kunde han, i officiella sammanhang, vara pompös. Han gillade rollen som nationalskald. Detta slog tillbaka på honom i Strindbergsfejden 1910, då Strindberg angrep Heidenstam för ett och annat. Och Heidenstam tog åt sig. Man kan säga: Heidenstam blev ett offer för den roll han skapat åt sig själv.


- - -


Gedin skildrar denna Strindbergsfejd i sin bok. Plus allt annat som Heidenstams uppväxt, hans kvinnor och hans karriär i alla dess skiftningar. Gedin gör som sagt ett bra jobb och hans bok kan rekommenderas för den som gillar vaggan-till-graven, life-and-letters-biografier. Om man klarar av bokens fysiska tyngd, vill säga...! Boken kan knappt läsas liggande, så som jag föredrar. Den bör läsas vid ett bord.

Inspirerad av Gedins bok, samt av Fröbergs antologi, tänkte jag här gå igenom Heidenstams viktigaste verk. Jag börjar med romaner och prosa och avslutar med dikterna, nå egentligen bara samlingen "Nya dikter" från 1915. Sedan berättar jag om ett och annat.




Hans Alienus (1892)

Detta är en roman med vissa versinslag. Upplägget är djärvt och lockande, mixar realism med fantasy. Alienus är i Rom som tjänsteman åt påven. Sedan far Alienus ut på en resa genom östern och underjorden och upplever ett och annat. Det är som en svensk version av Dantes "Inferno" eller Goethes "Faust"; Heidenstam har brutit ny mark med denna bok, "it goes boldly where no man has gone before". Och svenska litteraturforskare har alltid gillat denna bok. Själv är jag dock lite skeptisk mot idéinnehållet. Det är dualism, det är, trots skönhetsvurmen, lutheransk tagelskjorta, visad i figuren "den gamla heliga". Detta är, som Gedin föreslår, en jungiansk "skugga", denna skräcktant som är en glorifierad glädjedödare.

Gott och väl. Men Heidenstam förmår inte, som Jung förespråkar, integrera denna skugga med sitt eget väsen. Skuggan förföljer honom hela vägen, ända till slutscenen i Sverige. Men Alienus har inget försvar mot denna "samvetets röst". Romanen mynnar ut i sentimentala rader i försoningen med fadern. Heidenstam var aldrig djup, han nådde aldrig de esoteriska nivåer som en Rydberg, Atterbom eller Stagnelius nådde. Men Heidenstam förstod åtminstone vad tillvaron kunde bjuda, han förstod att den är en gåta. Och han kunde visa det i sina romaner och dikter. "Gåta, saga, jordedag, ditt djup kan ingen loda."




Karolinerna (1897)

Jag har skrivit om denna bok tidigare på bloggen. Det är en klassiker anser jag, en ogement läsvänlig rundmålning av svenska figurer under stora nordiska kriget 1700-1718. Och liksom jag hävdar Lagerkvist i Fröbergs antologi att texterna har ett drag av av teater. Det är inte alltid några berättelser, det är mer statiska scener. Och replikerna låter en smula onaturliga; alla talar likadant, både trosskuskar och generaler.

Dålig teater alltså...? Nej, boken har kraft och färg men man kan reta sig på tonen ibland. Bokens förtjänst är bredden; man fascineras även av bifigurer som Mazeppas ambassadör, Lina Andersdotter, Måns Fransöske och andra. Och det är tecknet på ett mästerverk, hur även birollerna är välbesatta.




Folke Filbyter (1905)

Även denna har jag recenserat tidigare, på min Motpolsblogg. Det är en klassisk tidig-medeltidsroman och detsamma anser de flesta experter. Även uppföljaren "Bjälboarvet" är en bred, läsvärd skildring men inte lika angelägen.




Svenskarna och deras hövdingar (1908)

Även denna har jag recenserat på Motpol. Gedin anser för sin del att det är "en platt text" men han har fel. Här finns massor av fantasieggande noveller som "Ura Kaippa", "Sköldmön", "Grek-konungens gårdvar" och annat från tidig medeltid. Det är osökta skrönor om nordmän- och kvinnor, skarpskurna bilder av en levande tid. Men även från högmedeltid finns bra texter, som "Karl Knutsson och råttfångaren". Och för modern tid får man "Karolinerna" sammanfattat plus mycket mer.

Detta är en helt ojämförlig bok om svensk historia, på gränsen mellan fakta och fiktion. En "skolläsebok för ungdom" som kan läsas av alla.




Nya dikter (1915)

Heidenstam var som sagt poet också, lyrisk diktare. Hans ”Nya dikter” från 1915 var i mina ögon höjdpunkten. I debuten 1888 målade han med brokigare färger, läsvärt det med. Men nu, 1915, var det stramare och enklare. De stora frågorna om liv och död behandlades med öppna ögon. Gripande är till exempel ”Begynd vandring”. Den skildrar en död som ser tillbaka på den jord han lämnat: ”Jag vandrar redan på den bro, som leder / från jorden mot det obekanta / och fjärran blir mig vad mig förr var när.” Han är fri, han slänger sina skor och kastar staven, och när han ser sig själv begravas nere på den fjärran jorden, då känner han knappt igen namnet de mumlar kring kistan. – Detta kallar jag en vision: att se sig själv som död, på vandring ut i det okända.

När ”Nya dikter” utkom var Heidenstam 55 år. Han skulle leva i 25 år till. Ändå omtalar han sig själv som ”en gammal man, som sitter vid brasan och grundar”. Det är i ”Vore jag ett litet barn”, som handlar om vad man skulle göra om man var barn igen; diktaren sitter och minns och konstaterar att de flesta av hans vänner är döda. Den slutar: ”Gåta, saga, jordedag, / ditt djup kan ingen loda. / Ännu samma barn är jag / och människorna goda.”

Detta visar på en hjärtevärmande, vardaglig fromhet som alltid är gångbar. Denna dikt är enkel men inte simpel. Liknande vardagsmässig esoterism möter vi i ”Vi människor”. Den säger att vi alla ska dö en dag, det är vad ”vi människor” har gemensamt. Ändå tycker jag bäst om inledningsraderna här, de har liksom etsat sig fast: ”Vi som mötas några korta stunder, / barn av samma jord och samma under, / på vår levnads stormomflutna näs...!”

En annan gripande enkel dikt är ”Gustaf Frödings jordafärd”. Den är skriven till minne av diktarkollegan som levde 1860-1911. Dikten skildrar bland annat hur Fröding, medan han levde, satt vid sin Bibel medan håret vitnade. Utifrån det görs det hela allmängiltigt, ”förunderligt stort är ett människoöde”, men människan är som ett rö för vinden: ”Dö, dö, det är rösten hon hör / när hon skapar och frågar och spanar.” Men kanske kommer en ljusning i de följande raderna: ”Allt fåfängligt, / allting jordiskt dör, dör, / men hon själv blir det verk, som hon danar.”

Apropå att dö så komponerade Heidenstam denna gravskrift. Den är kongenial och säger allt om la condition humaine: ”Här vilar stoftet av en gammal man. Tacksamt prisade han det ofattliga, att det förunnades honom genomleva ett liv på jorden som människa.” Detta är, bland mycket annat, en gravskrift som erkänner dödens majestät. Man får inte skoja till det på sin gravsten, så där som författarkollegan Fritiof Nilsson Piraten gjorde. Att vitsa är nog fint och bra, praise the Lord for the gift of laughter sa ju Shakespeare, men det hör inte hemma på en gravsten. (Piratens gravskrift var, för den som undrar, denna: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31. jan 1972.”)


- - -


Heidenstam slutade i princip att skriva efter ”Nya dikter”. Författare som på detta sätt ”pensionerar” sig sägs vara ovanligt. Men Heidenstam medgav för bekanta att skaparkraften helt enkelt tagit slut. Han byggde sig ett gods vid Vättern, Övralid, inte långt från Motala. Det ser ut som en korsning mellan en karolinsk herrgård och Goethes hus i Weimar. Den omedelbara förebilden var gården Odinshöj i Danmark, där han ett tag bodde med sin sambo Kate Bang. Övralid är mycket stilrent, på gränsen till det sterila. Ingen park eller trädgård skulle finnas; gräsmattan skulle omärkligt övergå i vildmark och utsikten åt vattnet skulle vara fri. Endast ett så kallat vårdträd skulle erbjuda skugga.

Klara Johanson sa att Heidenstams roll här i livet var samma som renarnas på Skansen: att ställa upp en lätt igenkännbar profil mot världsrymden. Och visst var han en smula fåfäng, visst gillade han att posera. Han gillade, som antytt, att spela rollen som nationalskald. Men nog var han omtyckt också. Kanske var Selma Lagerlöf mer folkkär men Heidenstam kunde också dra skrönor. Hans historiska läsebok för folkskolan, ”Svenskarna och deras hövdingar”, har som sagt många fyndiga berättelser. Astrid Lindgren har till exempel vittnat hur hon greps av inledningens novell om Ura-Kaipa och stenåldern. Heidenstam kunde måla suggestiva scener, som i novellen om Ura-Kaipa, i dikten ”Tiveden” och i ”Folkungaträdets” utflykter i skog och mark.

Lagerlöf och Heidenstam dog samma år, 1940. Då gav man ut en minnesbok vid namn ”Mårbacka och Övralid”. Där finns en suggestiv anekdot från Heidenstams själva skrivande av ”Karolinerna”. Att säga att han träffade på Karl XII:s spöke när han komponerade kapitlet om kungens död må låta otroligt, men detta är vad minnesboken säger. Det var 1897 och Heidenstam bodde som gäst på herrgården Nor i Uppland, söder om Knivsta. Han var i sluttampen på Karolinerboken. Det var en viss natt då han var den ende som satt uppe, arbetande med gåspenna i lampans sken. Just som han skildrat hur Karl XII stupat vid Fredrikshald hörde han ett ljud – skramlet av en nyckelknippa. Sedan hörde han klirret av sporrar. Därefter steg uppför trappan.

Stegen närmade sig arbetsrummet. Så stod han där, Karl XII, och betraktade författaren. Kungen satte sig på en stol med värjan vilande i knät. Han ska ha sagt: ”Kom ihåg att jag bad till Gud den sista natten jag levde!”

Heidenstam noterade allt detta. Så blev han omtöcknad och böjde huvudet med handen för ögonen. När han såg upp var figuren borta. Inga ljud hördes av steg som avlägsnade sig. Det rådde en gravlik tystnad. Heidenstam satt kvar vid bordet, förvirrad. På morgonen togs han om hand av tjänare. Han blev sängliggande i flera dagar. Därefter steg han upp och beslöt sig för att ändra i sitt manus. Lite forskning förde honom till en ”Karl XII:s bön vid Narva”. Denna lät han omarbeta och infoga i skildringen av kungens sista dygn. Ytterligare några tillägg gjordes i boken för att det religiösa inslaget i Karl XII:s liv bättre skulle komma till sin rätt.




Slutsats

Jag är radikalnationalist. Jag gillar böcker om det traditionella Sverige. Sedan får de även vara konstnärligt högtstående också. Och detta får man med Heidenstams böcker. Vi lever idag i en tid när "eliten" ofta är svenskfientlig, när den rackar ner på det sedvanliga Sverige vi andra älskar. I denna kamp kan man inte alltid bruka "högtstående stil, eviga formuleringar, odödliga konstverk" -- men med Heidenstam ombord får man även detta. Så om du ser en bok av Heidenstam, köp den. "Karolinerna" trycktes till exempel i över 100.000 ex sammanlagt. Och det finns samlade verk-utgåvor och annat.

Man ska inte jämföra stora namn, men jag håller Heidenstam en smula högre än till exempel Frans G. Bengtsson. Bengtsson är bra, men han seglade inte på samma sätt över de stora djupen som Heidenstam.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)