Gulfkriget

Det ska här handla om Gulfkriget, det där som varade 1990-91 och som visades på TV medan det pågick. Det ska handla om Gulfkrig, Powell, Saddam och Patriotrobotar. Något djupsinnigt om krigsorsak mm har jag inte att säga, jag fokuserar på förloppet i sig samt, på slutet, på en del personliga minnen.

1. Krigsutbrottet

Under 80-talet krigade Iran mot Irak; då var det denna konflikt som kallades "Gulfkriget". Iran hade för sin del avskaffat sin reguljära armé efter revolutionen 1979 vilket lockade Irak att anfalla landet. Iran stred bara med revolutionära garden, amatörer som mejades ner av Iraks konventionella förband. Sedan övergick Iran till sedvanlig arméorganisation igen men skadan var tydligen redan skedd; 1988 måste man kapitulera för Irak.

Irak under Saddam Hussein kände sin styrka svälla och man såg sig om efter nästa byte. Det blev så klart den lilla rika oljestaten Kuwait i sydöst. Den 1 augusti 1990 invaderade man landet helt sonika; ockupationen var fullbordad några dagar senare. USA hade från början "handfallet" sett på men nu beslöt man sig för att skydda Saudi-Arabien mot eventuella fortsatta irakiska anfall -- och kanske borde också Kuwait återtas, för om Irak behöll sin erövring skulle det kontrollera 20% av världens oljetillgångar.

USA under president Bush senior meddelade Saudi-Arabien att man var villiga att skydda dem. Saudierna gick genast med på det. Att börja med skickade man 82:a luftburna divisionen, en jaktflygeskader och ett hangarfartyg.

Det hela underlättades av att FN fördömde Iraks ockupation enhälligt. Senare antog FN resolutioner om att en FN-koalition skulle befria Kuwait om inte Irak lämnade landet frivilligt. I koalitionen kom att ingå brittiska, franska och arabiska förband förutom amerikanska. In alles ett 30-tal länder bidrog med hjälp.




2. "Desert Shield"

USA råkade vid denna tid ha ett veritabelt mellanösternkommando, en stab med öronmärkta trupper för insats i regionen om det hettade till. Detta "Central Command" hade inrättats redan av president Carter, efter revolutionen i Iran då regionen blev instabil. USA måste ha koll på sin oljeförsörjning, kunna utöva hegemoni i Mellanöstern där oljan fanns, och därför måste man också vara beredd att strida för det. Sådan var tanken bakom Central Command.

Staben hade sitt högkvarter i Tampa, Florida och chef för kommandot var vid tiden general Norman Schwarzkopf. Han blev nu befälhavare för den pågående operationen, att skydda Saudi-Arabien plus eventuellt mer. Han kom också på namnet för det hela: "Desert Shield", en sköld i öknen. Ännu gällde det bara att stoppa vidare irakisk aggression, men man planerade också för en andra fas, att befira Kuwait: "Desert Storm".

I början av september 1990 fanns tiotusentals trupper i Saudi-Arabien, mest amerikanska. Förutom 82:a divisionen fanns där en division från marinkåren och två armédivisioner var på väg. Bush lät kalla in 200 000 reservister, ett stort steg: majoriteten av dessa "weekend warriors" hade aldrig trott sig behöva utkämpa ett krig, de såg arméreservandet mest som en hobby. Men nu var det dags att uppfylla kontraktet, man måste dra i krig vare sig man ville eller inte.

USA:s flygvapen utarbetade en plan för flyginsatsen; man skulle attackera djupt in i Irak, slå ut dess ledningsfunktioner, transportsystem och luftvärn. Senare utökades planen till attacker mot Iraks markstyrkor i Kuwait.

I slutet av 1990 hade FN-alliansen 600 000 man i Saudi-Arabien. Av dem var 400 000 amerikanska. Iraks styrkor i Kuwait var 450 000 man, plus 3 800 tanks (T-72:or, T-80:s), 2 500 arripjäser och ett modernt flygvapen med bland annat MiG 29:or. (Som vi såg blev det inte så mycket strider, Irak var rätt utslaget när markkriget började -- men det är lätt att säga i efterhand, på papperet var det en formidabel motståndare man hade framför sig.)




3. "Desert Storm": luftkriget

Irak fick ett ultimatum av James Baker, USA:s utrikesminister: om de inte lämnat Kuwait före den 15 januari 1991 skulle
FN-koalitionen börja bomba dem. De skulle drabbas av ökenstorm, av "Desert Storm".

Men Iraks utrikesminister Tariq Aziz lät meddela att man skulle stanna i Kuwait, USA:s flyghot med mera struntade man i. Så deadlinen gick ut -- men alliansen väntade två dygn innan man satte igång, man ville inte verka alltför ivriga. Klockan 0300 lokal tid den 17 januari började man, med B-52:or som startat i USA och som avfyrade kryssningsmissiler mot nyckelmål i Bagdad.

Dessutom förstörde arméhelikoptrar radaranläggningar vid gränsen. Och missiler sköts från örlogsfartyg i Persiska viken och Röda havet. Luftvärnet över Bagdad var för sin del ineffektivt. Iraks flygvapen kom knappt i luften.

Efter två timmar hade FN-alliansen flugit 850 uppdrag:

. Iraks luftförsvarssystem var utslaget

. Förråd stod i brand

. Två avfyrningsplatser för Scudmissiler hade träffats

. Två egna flygplan hade förlorats

USA:s högste militär ("stabs-ÖB" i brist på bättre titel, Chairman of the Joint Chiefs of Staff) var vid denna tid general Colin Powell. Han presenterade en plan för att besegra Irak: slå ut luftförsvar och staber, skär av underhållet för armén i Kuwait och angrip sedan själva armén. "Cut it off and kill it" sammanfattade han det hela.

Planens grund var att en markattack måste till, det gick inte bara att slå ut Irak med flyginsatser. Inte alla förstod detta då, man tyckte ju att luftkriget gick så bra. Men "kriget är inte över förrän man tvingat upp fienden ur sin skyttegrop för att skriva på fredsavtalet" som någon sagt, jag tror under andra världskriget. Detta var ånyo en tillämpning av denna visdom.




4. Scudmissilerna och Israel

Ett veritabelt gissel under kriget var Scudbombningarna, avfyrningarna av kortdistantsrobotar från Irak mot Israel. I slutet av januari började Irak avfyra dessa rysktillverkade missiler med 500 km räckvidd och stridsspetsar med vanligt sprängämne, med destination Israel.

Ett smart drag -- för nu ville såklart Israel slå tillbaka mot detta hot, men gjorde man det skulle arabnationerna i FN-koalitionen dra sig ur snabbt som ögat. Israel måste därför hållas utanför striden.

Israel ville sätta in flyg och markstyrkor mot irakiska västöknen för att slå ut Scudramperna. USA övertalade dock landet att låta koalitionen göra jobbet, dels genom att ge israeliska städer lv-skydd i form av Patriot-robotar, dels genom att omdirigera en stor del av flyginsatserna mot Scudbombning.

Man sände brittiska och amerikanska kommandostyrkor in i västöknen för att söka efter Scuds, för att med lasermålangivare och annat kunna dirigera flyget mot ramperna. Andy MacNabs "Bravo Två Noll" handlar om en brittisk commandostyrka som får just ett sådant uppdrag -- men man upptäcks, splittras och fångas in.




5. Markkriget

Flygkriget hade pågått i över en månad. Det började bli dags för markoperationen. Irak fick en sista chans att dra sig tillbaka - men den ignorerades, så 0400 lokal tid den 24 februari korsade FN-trupper gränsen till Kuwait. Det var marinsoldater och en stridsvagnsbrigad, följda av bland annat saudiska, egyptiska och kuwaitiska enheter.

Väster om Kuwait jagade luftburna och pansrade divisioner långt in i Irak för att skära av den irakiska reträtten. De förra skulle stanna när de nått floden Eufrat.

Den andra dagen stred marinkåren kring Kuwait Citys flygplats. Trupperna i väster avancerade med låga förluster och tog tusentals fångar. 28 amerikanska soldater i ett saudiskt läger dödades av en Scudmissil, ett oväntat bakslag.

Den tredje dagen befriades Kuwait City av marinkåren och arabiska förbamd. I öknen hade 27 fientliga divisioner slagits ut eller oskadliggjorts. 38 000 fångar hade tagits. Pansarstrider stod i norra Kuwait mellan VII:e kåren och Iraks elit, Republikanska gardet.

På morgonen den femte dagen, 27 februari, var läget följande:

. Marinkåren och arabiska trupper höll Kuwait City

. VII:e pansarkåren hade omringat Kuwait. Endast Republikanska gardet bjöd fortfarande motstånd

. Längst i väster hade en luftburen kår nått Eufrat

President Bush föreslog att man skulle upphöra med striderna: målet med FN-resolutionen var nått, Kuwait var befriat. Powell och Schwarzkopf höll med. FN-koalitionen upphörde med operationer vid midnatt den 27 februari, Washingtontid. Markkriget hade pågått i precis 100 timmar -- och med endast 147 amerikanska soldater stupade i strid.

Kriget var över, en definitiv seger var vunnen.




6. Personliga minnen

Gulfkriget var alltså en ganska snabb affär om vi ser till markkriget. De irakiska trupperna gjorde föga motstånd, det kan vi konstatera idag. Men när väl kriget rasade var det en ganska stor sak, det var en följtong i alla medier och det rådde lite masspsykos, ända från hösten 1990 till sluttampen i februari.

Det glunkades till exempel om kriget skulle sprida sig, om vi här i Sverige skulle dras in. Och nog höjde vi garden: det var till exempel mycket buller från F 16/Uppsala dessa dagar, "höjd beredskap" snackade man om. Och för första och enda gången sedan jag muckade 1985 frågade jag mig om det nu skulle bli dags att rycka in, att "bege sig till sporthallen i Västerås för busstp till Kronans förråd 2 km nv Ånge"...

Det slapp jag. Men nog var det krigsnoja i luften. Det var helt annan stämning då än i Irakkriget 2003.

Det var mycket krig på TV, mycket F-14 och MRCA Tornado och B-52:or -- och barn som såg det hela byggde till exempel plastmodeller för att bearbeta ångesten...! "Vi har slut på B-52:or" minns jag en leksakshandlare säga på TV. Barn som trodde att kriget skulle komma hit ringde även BRIS' telefon, men då kunde de få lugnande besked:

- Det där kriget håller på långt härifrån. Om man skulle åka bil dit så skulle det ta flera dagar...

Sa BRIS till oroliga barn. Men även vuxna oroades; jag minns en bekant som ogillade scenerna från Tel-Aviv med ylande sirener och fallande Scud-missiler. Ja inte var det vackert, jag ogilla't själv -- och denne bekant blev smått konfys, han sa "jag vill för mitt liv aldrig höra det där ljudet igen"...

Sirenljudet alltså. Ja så var det -- men jag kan inte garantera att han aldrig får höra det igen - men vad vet jag. Kanske var detta Gulfkrig den sista krigsnojan, kanske är alla krig småskaliga och hanterliga hädanefter; kanske är det bara terrorhot som höga vederbörande säger nuförtiden, ärade experter och andra, kanske är det allt vi behöver frukta...




7. Ett otypiskt krig

Gulfkrig: det blev nyår, januari och februari och markkriget drog igång -- och detta gick bra, allt var över snabbt. "Mannen på gatan" torde ha glömt allt elände med detta krig rätt snabbt, skräckscenerna med Scuds över Israel, bombade civila hus och sårade och allt. Kvar var bara intrycket att krig av idag går snabbt, allt är över på 100 timmar.

Men att detta krig vore typiskt för dagens och morgondagens krig, det skulle inte jag hävda -- nej jag gör det inte, vad än experterna må säga! Terrorhot åsido; vad skulle till exempel hända i ett konventionellt krig med jämnstarka parter, med utdraget flygkrig och utdragna strider på marken? Ett krig som teoretiskt har duellkaraktär, med stötar och motstötar? Här var ju striden tämligen ensidig, med FN-alliansen som i lugn och ro kunde utdela sina stötar mot en mer eller mindre försvarslös fiende.

FN-alliansen kunde följa sin plan ganska väl, det mesta gick på räls. Och så är det inte i sedvanliga krig om man får tro Moltke: "Ingen plan överlever de första tre minuternas träffning med fienden." Han var van vid kriget som duell, med stötar och motstötar, han visste vad han talade om.




Källor
Dilip Hiro: Desert Shield to Desert Storm. The Second Gulf War. 1992
Colin Powell: My American Journey. 1995
Norman Schwarzkopf: Man behöver inte vara hjälte. 1992




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

van Vogt och symbolen

Alfred Elton van Vogt var en gåtfull man. Han skrev tekniska sagor av andlig styrka. Här kollar jag in det symboliska hos mannen ifråga, hans hieroglyfer och sinnebilder som visade utöver sig själva.

En kongenial beskrivning av van Vogts egenart ges av Eric Fylkeson: "Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs, och att detta är viktigt." (Lektörsutlåtande från BTJ om "Makten och stjärnorna")

Man känner sig stå inför något gåtfullt, något oförklarligt när man försätts i en van Vogt-roman. Det är symbolismen som verkar, det är hieroglyfer som talar till ens undermedvetna. Miljöer, föremål och intrigtrådar pekar utöver sig själva.

van Vogts "Världen och Noll-A" gavs ut inbunden 1948 och därefter följde en fransk översättning av Boris Vian. Det blev succé; surrealisten Vian gav prestige åt van Vogt, liksom Baudelaire på sin tid lånade sin nimbus åt Poe då han översatte denne till franska. Den franska fantastiken fick en nytändning med denna van Vogt-utgåva, kanske var detta första användingen av termen "science fiction" i landet.

Brian Aldiss ägnar rätt stor uppmärksamhet åt van Vogt i "Trillion Year Spree" (1986). Den typiske sf-författaren på 40-talet var en magister som visste svaret på allt; van Vogt däremot "proceeded to beat your brains into scrambled eggs", säger Aldiss. Och förvirring och myror i skallen får man så det räcker hos van Vogt, mestadels en skön känsla men ibland är det gåtor och komplexitet som självändamål. "The Null-A serials appeared to be saying something profound - no one has yet discovered what." (ibid)

van Vogt kunde mata sin intrig med befängda idéer bara för att hålla den igång, vilket i lyckade fall gav texten en drömlik kvalitet. Då spelade det ingen roll att prosan var simpel och personskildringarna ytliga; allt levde vidare på sina egna premisser, i sant symbolistisk anda. Läsarens undermedvetna fick jobba skift - som i slutet av "Cargills universum", med spekulationer bortom sans och vett framförda på nykter magasinsprosa, liksom "Slan" och "The Weapon Shops of Isher" i sina bättre stunder.

En variant på konsten att slänga in konstiga saker i intrigen ges i sista Isherromanen, vars allra sista ord är: "Detta är de som ska härska över sevagrammet." Detta är första gången detta "sevagram" nämns - så man står där med myror i skallen, eller kanske med en känsla av det sublima, av "sense of wonder" och förundran upp över dharmachakra...

Annars propagerade van Vogt i Noll-A-romanen för att uppleva problem icke-linjärt: att inte reducera dem aristoteliskt (noll-A, icke-Aristoteles, geddit) och analytiskt utan försöka se hela systemen, se helheterna bortom begreppens bedrägliga ytliga. Kanske var detta vad Baron de Korzybski lärde, han som lanserade icke-aristotelisk semantik, "generell semantik".

Lite avslutande lästips. "Cargills universum" ("The Universe Maker") behåller för sin del spänsten boken igenom, innehåller lagom invecklad intrig och har något drömlikt över sig; snygg omslagslayout av SamJi och surreal målning av Karel Thohe. "Slan" har jag läst i den förkortade svenska utgåvan från 1973; purister, även såna som hatar van Vogt, tycker såklart att detta är helgerån, men jag tyckte romanens första del var halvseg ändå - så nerkortning torde här bara ha varit av godo.

Annars gillar jag långnovellen "Vault of the Beast" (på svenska som "Odjuret på Mars" i Kosmos 18, "Tvekamp i Kosmos"), med nonsensmatematik och föränderlig alien i huvudrollen, samt "Atomstormen" i samma serie, en van Vogt-antologi med ett och annat läsvärt. Som "Concealement" ("Okänt monster"), en novell med kvardröjande gestaltkvalitet.

van Vogt brukade inlemma termer i sina berättelser bara för att de lät bra, som "icke-linjär historieskrivning" och "nexialism". Det hindrade inte att han därmed fattade kärnan i dessa begrepp, bättre än en som medvetet tänkt igenom begreppet och analyserat det på formell väg. Drömlogik? Nog hade han kontakt med sina inre regioner; en viss story skrev han genom att sätta klockan på väckning successivt under natten, och vid varje uppvaknande tvinga sig att tänka på denna text...




Relaterat
Science Fiction Seen from the Right
Eld och rörelse: fri pdf

Bilens aura: det intryck bilen ger

Det ska här handla om bilar och det intryck de ger. Bilden ovan föreställer en Buick Century Gran Sport 1973, en vacker bil må jag säga.

Jerry Cornelius lämnar sin Duesenberg lyxbil olåst i vid ett tillfälle i "The English Assasin". Han gör det medvetet, eftersom "its aura would protect it."

Det är nu inte alla lyxbilar som har en sådan aura, skulle jag vilja hävda. När Clarkson testade nya Aston Martin i "Top Gear" jämförde han den med Ferrari, och sa att denna nog vore en bättre bil men "du blir bättre bemött i en Aston Martin"...

Ferarri ger ett lite vulgärt intryck, ger associationer till nyrik snobb, medan Aston Martin erinrar om stil och klass.

Eller ta Mercedes S-Klasse på 80-talet. Mercedesdirektörer som körde runt i såna kunde i Frankfurt mötas av öppet hån, ja fientlighet, i samband med tuffa tider för företaget. Det var också en ful bil, såg ut som en pansarödla. Annat då med den evigt lockande Rolls Royce.

Decembernumret 2007 av Diego besöker Rolls Royce-fabriken i Goodwood, dit den flyttat efter att ha legat i Crewe i flera år. Det är i samband med de tyska ägarna som flytten skett, mycket skapades nytt då i början av 2000 -talet. Men Rolls Royce skulle förvisso förbli en engelsk bil tillverkad i England. Och sitt renommé som stilfull lyx har den behållit, dess aura är intakt.

- Bortsett från ett tillfälle då en kille gav mig fingret när han körde om mig, säger fabrikschauffören Rodney, har det inte varit så - ta i trä. Folk är i allmänhet väldigt intresserade av bilen och kommer fram och ställer en massa frågor när jag parkerar någonstans.

Det räcker inte med att göra en dyr bil, den måste ha något annat också: aura, "feeling", "det". Ungefär som när den där tyske generalen beslöt att inte försvara Paris som en fästning inför de allierades anstormning; kanske var han en särdeles reko typ, en som ändrade historien med sitt beslut, men jag vill hävda att han var tvingad att handla som han gjorde. Paris aura hade honom i sin makt. Choltitz hette han för övrigt.




Relaterat
Japansk bilindustri
Channeling, sectioning, chopping...
Wagner: Nibelungens ring
Mythago Wood

"Antropolitan Spring"

Jenro Klao är ute och reser, reser i tid och rum. Som första anhalt hamnar han i Leningrad 1987, dagens Sankt Petersburg. Där möter han en vägvisare vid namn Geridon, en vithårig man i polotröja och kavaj. Man går Moskovskaja Prospekt norrut och går ner i en t-banestation:

Min guide sa att vi skulle till ett café i centrum. Vi tog därför av ner i en trappa, passerade en kur där Geridon betalade för oss två och fortsatte ner i underjorden via en rulltrappa. Strax stod vi i en låg, avlång hall i grön granit. Det fanns en rad dörrar på varje långvägg.

- Var är vi?

- Det är en tunnelbanestation.

- Men var är spåren? sa jag. Nog måste det finnas spår i en tunnelbana, så mycket tror jag mig veta.

I samma ögonblick öppnades dörrarna längs ena väggen - och se, bak dörrarna skådades själva tåget med sina motsvarande dörrar öppnade. Det var bara att kliva på.

- Men varför detta arrangemang?

- Inte vet jag, sa Geridon. Kanske vill man hindra folk från att kasta sig framför spåret.

- Så alla perronger ser ut så här?

- Nej, bara vissa.

[s 107]

Ja, så kan det se ut i Leningrads t-bana; se för övrigt bilden. Jag tror det kallas "hissdörrs-arrangemang".

Detta är ett utsnitt ur min roman "Antropolis" som handlar om mer än detta: det handlar om en stad i framtiden där esoterica strider mot teknokrati, och där nämnde Jenro Klao blir en tredje makt med musik och kultur skrivet på baneret. Resan i tid och rum ovan blir ett medel för att lösa konflikten, och medlet är just det musiska.

Vill ni veta mer kan ni läsa mer om boken här.

Och sist, varför kallar jag inlägget "Antropolitan Spring"? Tja, boken gavs ut i januari i år och det är ju snart vår och allting ljusnar och upplagan sprids och allt - och en viss Copland komponerade ett musikstycke som hette "Appalacian Spring", hoppfulla tongångar som går igen i mycken westernfilmmusik, ett passande ledmotiv till denna boks lansering och tra-la-la-li-dej...

Relaterat
Kerubernas svärd
David Icke

Malmberg minsann

Jag har skrivit en del om Malmberg här på bloggen, Bertil Malmberg, svensk poet död 1958. Här tar jag itu med domedagsposerandet hos honom. Nog är "Dikter vid gränsen" från 1935 bra, nog var Malmberg stor, nog gillar jag honom, men mina inledningsord är som ni kan se en smula kritiska.

Varför denna undergångsromantik? Varför inte inse: kulturen kommer inte att gå under.

Vad är det för mening att frossa i Malmbergska rader, som dessa:

Jag ser dig, tomma tid: en hetsad skimmel,
av eld ombrunnen, mellan nakna stammar.
... Du jagar vägvill under höstens himmel,
och skenet speglar sig i mörka dammar.

Din vilsna skugga flyger över tingen
- det yr av löv, och poppelstormen sjunger,
och ingen krubba är beredd, och ingen
gudomlig havre mognar för din hunger.

Budskapet i denna "Dikter vid gränsen" (1935) är att stor dikt är omöjlig, sann tro är ett skämt, alla dyrkar sporthjältar medan filosofer föraktas. Eländes elände...

Nog kunde han dikta Malmberg, nog hade han klang och rytm, bild och metafor - men jag orkar inte med detta poserande vid avgrunden. Domedagsposör!

Dock innehåller aktuell samling även lite fristående dikter, "jagdikter". Som denna, som tycks mig lovecraftiansk:

Jag måste rädda mig och undfly faran,
den kaosgrå, som genom natten sopar.
- Nej, jag vill icke följa andeskaran,
som ur det dimmiga och kalla ropar.
- Jag får ej sugas ut ur detta hem
av ödslighetens starka spökmagnet,
ej följa dem
som skulle oss och våra händer skilja.
... Nej, deras liv och oansvarighet
och vingefladder - vill jag icke vilja!

Malmberg tog sig dock ur dimmorna och kunde ägna ålderdomen åt en "Lek med belysningar". Lovecraft å andra sidan tycks ha kapitulerat för ångesten, han bosatte sig bland "vingefladdret" i den mörka grottan. Eller?

Malmberg fann idyll mitt i oron, livsbejakande glädje mitt i diktaturtrampets 30-tal, ungefär som Jünger då inrättade sig i studiecellen på marmorklipporna:

Likväl tändas
mitt i det tunga
klara, plötsliga dagar,
oanat unga.

Dagar, födda
att dansa och slösa
- utan fader och moder,
orsakslösa...

Sådana dagar
har livet intet slut.
Världen blir gränslös
och vi själva
gränslösa, maktfullkomliga.

Sådana dagar
tänka vi ej på döden,
ej på de döda,
ej på gravarnas kors.

Guldgult vin i den doftande pergolan,
glänsande sund
och molnen fjärran, fjärran...

Sådana dagar
rycker horisonten långt, långt bort:
den blir overklig,
nästan genomskinlig,
en synvilla bara,
idel luft.

Relaterat
Egna dikter
Gripenberg

Malmberg föddes i Härnösand -- och på bilden ser vi Härnösands domkyrka (interiör).

Svensson: På Eriksberget (novell)

Jag bor i skrivande stund på Marmorvägen i Eriksberg. Det tycker jag är bra av flera skäl - bland annat för att jag är Jüngerfan, dyrkar Ernst Jünger, vars mest kända verk är "Auf den Marmorklippen" - och således kan jag sägas bo "Auf den Marmorvägen"... Härmed en story med jüngerska stämningar och med anspelningar på livet på en kulle invid "Aros' stad", alltså Uppsala. "På Eriksberget" är titeln på den novell jag härmed återger.

Hur gärna återgår inte min tanke till flydda dar, till min tid på Eriksberget vid Fyris' stränder, inte långt från Aros gamla stad. Visst skönmålar man så här i efterhand, allt får sig ett skimmer med tiden - men det var en härlig tid, en inspirerad tid, då jag skrev epos och dramer vid vaxljus och sedan spankulerade i nejden bland tall och gran, björk och asp och var vän med fälthare, bondkatt, skata, kråka och koltrast.

Koltrasten sjöng utanför mitt fönster och jag kunde tänka: är det morgon? Men fågeln svarade: "Det är vår!" Sådant var uppvaknandet i denna nejd, där jag bodde i ett persikopalats på Eriksberget och bryggde mitt te i balans med kosmiska makter. Jag hade även mina försänkningar hos bygdens alla grupperingar, hos futuristerna, romantikerna och maskinbyggarna, hos esoterikerna och hos maktspelarna.

Jag var en välkommen gäst i alla rum; jag snyltade till mig middagar, såväl sådana på linne som på enkla träbord, jag höjde bägare med lock och pock och med silverfot, delade brygda drycker och bröt mummakakor - jag smörjde kråset med jordens alla håvor kort sagt, med allt vad den fagra Fyrisnejden kunde bjuda. Jag gästade även en fribruten maskinmekare i ett rum under själva Eriksberget, ett bergatroll i bergverkstan; han bjöd mig sällan skaffning men var desto frikostigare med maskinpoesi.

Jag var runt lite här och där men jag försvor mig inte åt något sällskap, jag höll på mitt eget. Jag uttryckte mitt vaga gillande åt envar gruppering, hyllade maskingudar och gamla troll, prisade utopier och diskuterade aspekter på den ena och den andra esoterismen. Jag upprätthöll också korrespondens med en kusin i norr, en trädgårdsodlare som sa att jag alltid vore välkommen att bo i vindskupan till hans träslott.

Molnen jagade över Aros' hustak -

Sol gick upp, sol gick ner -

Koltrasten sjöng sin vackra visa -

Vinden susade i tallarna -

Kort sagt: nejden levde och själv andades jag med i detta liv, ja allt andades: "sympnoia panta" som greken sa. Jag levde som en munk där i mitt torn, i mitt persikogula palats på mitt gröna berg, fast utan munklöfte. Man kan säga att jag levde "liksom en munk", vilket vore en viktig distinktion. Jag förenade skilda skolor i min andliga praktik.

Livet gick sin gilla gång. Men så började mörka dunster bubbla upp under Aros' kulvertar och tunnlar, de skilda grupperna befäste sig i sina kvarter, och rätt vad det var bröt regelrätt inbördeskrig ut, ett förödande stadskrig. De jämnade hela Aros med marken vad det led men jag blandade mig inte i leken, höll mig i mitt persikotorn och ansåg mig för god för det hela.

Så angreps själva Eriksberget. Jag väcktes en morgon av harskramlor, sirener och vargyl och insåg att min tid i denna nejd var förbi. Nog hade jag kunnat ta med mig mina kära texter, mina omsorgsfullt nedplitade handskrifter, men jag skattade allt åt förgängelsen och tänkte: "Blott det man förlorat besitter man för evigt". Så tog jag en hemlig tunnel ner till grottan under berget där min frilansande maskinbyggare hade sitt garage. På stående fot gav han mig nycklarna till en flyktbil, en motorstark, plommonfärgad sedan. I skydd av nattens mörker körde jag ut genom bergrummets portar, tog mig via en ringled runt staden och sedan ut på motorvägen mot norr, mot min trädgårdskunnige kusin. Den brinnande staden målade himlen röd bakom mig.

Jag körde oförtrutet genom natten, och väl framme passerade jag under äreporten, steg ur bilen och trädde in trädgårdens atmosfär av bisurr och blomdoft; koltrasten hälsade min ankomst. Min kusin steg ut ur sitt träslott, approcherade och bad mig sitta ner vid en damm. Han bjöd mig en dryck vatten och bad mig berätta - och jag berättade för honom om mitt liv på Eriksberget, intill Aros gamla valv och vid Fyris' stränder, nu skattat åt förgängelsen. Men blott det man förlorat besitter man för evigt.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Genljud i bloggosfären

Den första anmälningen av "Antropolis" har nu sett dagens ljus; det är bloggaren Perra J. som läst romanen och gillat den.

Han tycker att konflikten teknik-ande är bra fångad, han gillar språket och han uppskattar de gastronomiska inslagen; dessa visar på att vi inte får försmå de enkla, vardagsnära tingen mitt i våra värsta strider. Vi får inte glömma att leva!

Klickar ni på länken ovan - "Perra J." - så kommer ni till aktuell sida. Själv kan jag bara buga för berömmet - och tillägga att mer info om boken ges här.

Antropolis' stadsbild

Det gäller min nyutgivna roman "Antropolis". En finess är skyddsomslagets insida som har en karta över staden där det hela utspelas, en idé jag fick från Jüngers "Heliopolis" (förstaupplagan 1949).

Ni ser min Antropoliskarta här ovan. Vad är det då vi ser? Vi ser en flod med en ö på vilken huvudpersonen bor, och vi ser en korp till vänster vilket symboliserar den teknologiska enklaven Teknoron. Enhörningen med regnbågen står för new age-enklaven Elysia. Romanens upplägg är att dessa båda strider om medborgarnas själar och att huvudpersonen, Jenro Klao, försöker medla mellan de tu.

Ska man nämna något mer om själva stadsbilden, staden Antropolis layout, kan man citera följande ur romanen; det är när Klao en morgon lämnar sitt hus på ön för att gå till sitt universitetsjobb:

Nästa dag hade jag en föreläsning, men jag hade god tid på mig så jag beslutade mig för en liten omväg under promenaden ner på stan. Längs en gångväg släntrade jag därför söderut över ön, passerade villatomter som min egen, tog sedan till höger och passerade över en spång kallad Pecos' bro. Staden brusade i morgonrusning, och hela nejden var invärvd i det softa soldis som man bara kunde beskriva som antropolitanskt; det fick en att tänka på "morgon, början, ljus" som poeten sa.

Jag fortsatte längs Reons västra strand och tog mig under Nybrons viadukt, som bar upp Avenyn där den korsade floden. Jag blickade upp mot Regementets stad, med sina gula kaserner badande i förmiddagssolen, och släntrade in i Örnparken. Där växte lönnar och lindar och någon enstaka bok.

Inför granitörnen i sin fontän satte jag mig och mediterade några minuter, lät vattenbruset sprida tankarna. Det hela var en rundel med sagda fågel i mitten, en vattenkonst från gamla tider som vi åter satt i stånd.

Jag återkom ur min trans, återvände liksom yrvaken till vardagen. Svalkande vindar drog upp från hamnen, vår havsvik med sin flodmynning. Viken omgavs av bebyggda kullar; i norr var det den så kallade Gräddhyllan, med lyxvillor för stadens rikisar, och i söder var det Terrasserna med billigare hus, bebodda av tjänstemän och arbetare. Själva staden hade så klart också boningshus, flerfamiljshus av det ena eller andra slaget. Det största bostadsområdet var Habiton i skuggan av Jonbar.

Huruvida Gräddhyllan var en kulle eller ett berg kunde man ju tvista om. För att vara en höjd intill en vik var den förhållandevis brant. Man kan också fråga sig hur präglad vår stad var av att ligga vid en vik, en havsvik. Men snarast var det väl en bred flod; Reon mynnade i en hamnbassäng, segelbar för havsskepp, men för att nå havet måste man färdas åtskilliga kilometer. En synnerligen långsmal vik, det var vad som började här i Antropolis, det var vad som omgavs av nämnda Gräddhylla och Terrasser.

Jag reste mig från bänken och tog bron över till handelskvarteren, även kallade Commersia. Jag såg svävare och jetcyklar i skyn, fiskebåtar i hamnen, full kommers på Salutorget och fotgängare på trottoarerna, upptagna människor på väg till sina jobb liksom jag. Själva vägbananorna upptogs dels av cyklar, vanliga velociper alltså, samt av markrullande svävare. De hade sin landningszon i mitten av gatorna. Vad gäller dessa svävare så hade de karosser från gamla metropolitanska bilar eftersom det var brist på metall. Det var vår käre Fripp som hade konverterat dem, så nu såg man i skyn Mustanger, Jaguarer, Volvos och Mersor och annat; stan var ett eldorado för en bilhistoriker.

Jag vek av mot norr, lämnade handelskvarteren och kom till stadsdelen Justitia. Här fanns diverse institutioner, kommunala verk och kontor, närmast döpt efter domstolen som låg här. Det var värdiga hus i grått och vitt, i aluminium och platina, dekorerade med pilastrar, blinderingar och väggfält.

Så ser det alltså ut, en liten fingervisning om romanens miljö. Vill ni läsa mer om denna sköna story så klicka här.

Stram elegans

"Antropolis" heter boken och den har slagit landet med häpnad, utgiven som den är i januari 2009. En fet roman om dagens ödesfrågor: global uppvärmning, esoterism, maskinteknologi och vegomat. Och så här ser den alltså ut: överst skyddsomslaget, därefter klotbandet med stadskarta på skyddets insida, och så baksidan.

Omslaget är skapat av Robert Svensson, kartan av Anatol Boström och bilderna är tagna av Björn Lindström.

Och vill ni läsa mer om denna fantastiska bok så klicka här.

Recension: Parabellum (Jonason 1947)

"Parabellum" av Olov Jonason är en subtil sak. Den är annorlunda: det är inte bara "beredskap, jobbigt" som i sedvanlig realism. Jonason skildrar visserligen beredskapens tillvaro men det görs originellt.

I Lars Ericsons bok om den svenska värnpliktens historia nämns ett antal böcker i ämnet, romaner i svensk militärmiljö. Utan någon som helst ordning, här är de:

. Ivar Lo-Johansson: Soldaten, 1959
. Helmer Lindström: Grå män vid gränsen, 1943
. Evertz Arnesson: Skall ske, sergeant, 1973
. Erik Eriksson: Allting har hänt, 1989 (utspelas i kustartillerimiljö)
. Jan Olov Ekholm: Pang du är död, 1969 (Ravlunda skjutfält)
. Märtha Burén: Garnison i norr, 1948
. Lars Widding: svit om mellankrigstidens Umeå
. Jan Fridegård, Äran och hjältarna, 1936 (K4 Umeå)
. Sam Lidman: I dödens väntrum (K1 Stockholm)
. Per-Olof Ekström: Den blomstertid nu kommer, 1951 (K3 i Skövde, livhusarerna)
. Olov Jonason: Parabellum, 1947

Detta må vara hedervärda berättelser. Men de saknar visst raffinemang. De har inte SPRÅKET. Men det har den sistnämnda, Jonasons novellsamling "Parabellum".

Ni har kanske sett den moderna utgåvan, EnBokFörAlla, billig sak som finns på alla Loppis; ja ni ser den ju ovan. Jag gillar denna design med sin pistol m/40 i stram men färgrik inramning. Originalutgåvan från 40-talet hade bara en tuschteckning av samma pistol, stramt det med. Men med mindre "impact" än det nya omslaget.

Men texten då, inlagan? Novellerna? De handlar dels om värnplikt under beredskapen, dels om "allting annat": kärlek, livet i Stockholm som ung. Beredskapsnovellerna är tajta och bra, de undviker "Någonstans i Sverige"-jargongen; Jonason har avgränsat sig, har motat enfalden i grind och går in på kärnan. Genom Verfremdung av känt slag (q v "Eld och rörelse") får han svensk beredskap att bli ett Okänt Land.

En okänd värld, en värld att leva i. En bok om "en generation döpt i kulspruteolja"; komisstygets sträva behag, lukten av naftalin, kordit och tjära. Spårljus i natten.

Vill man ha svensk militärfiktion med lite schvung, då ska man läsa Jonason: 40-talism, språklig medvetenhet, ångesten bubblar under ytan. Fast det är inte nattsvart ångest hela vägen, här finns också ett märkligt ljus över tingen, vare sig det är på kaserngården eller i Stockholmsvimlet.

Jonason skrev en bra bok med en slagkraftig titel: Parabellum. Termen i sig är beteckningen på den typ av pistol som omslaget avbildar, en term som är latin och betyder "för kriget". Som boktitel är den kongenial.




Relaterat
Hassel: Döden på larvfötter
Eld och rörelse

Antropolitanska profiler 3: Gotsis Fripp

Jenro Klao har kommit till Antropolis och bosatt sig i dess gamla katedral. Men han får inte vara ensam länge, fler söker sig dit, och vi låter Klao själv berätta:

En dag då jag satt i ett av sidokapellen och läste Bhagavad-gîtâ hörde jag steg i kyrkan. Jag klev upp och varsnade i gången en lång herre, som sakta skred fram och såg sig förundrat omkring. Han var mager, hade yvigt rött hår och bar blygrå, sömlösa kläder som gav ett märkligt intryck. En välskräddad man.

Jag kom honom till mötes; vi blev stående inför sydfönstret med sin glasmålning, föreställande Frälsaren som förkunnar läran. Mannen stod där andaktsfull, pekade på glaset och sa:

- Det är fantastiskt...

- Ja, sa jag. Mycket var trasigt här när jag kom men fönstret var helt. Kanske dess aura skyddade det.

- Dess aura? Nja, snarare finns väl strukturella orsaker...

Detta var Gotsis Fripp, teknikern, ingenjören. Vi började gå längs koromgången och såg in på sidokapellens gamla sarkofager, snidade pelare, glasfönster och annat.

- De gamla katedralbyggarna kunde sina saker, sa Fripp. Men också vi kan bygga monument...

Han syftade väl på det Centralverk han skulle bygga. Där och då tänkte jag att denne man kunde bli en tillgång för vår stad.

Fripp blir omsider stadens chefsingenjör, en analytisk maskinbyggare som pendang till den esoteriske Elander Lysion som jag berättat om tidigare i dessa profiler.

Scenen är beredd, dramat kan börja: ska Antropolis bli ännu en skimrande maskinstad eller ska den bli ett grönskande new age-paradis? Eller ska det hela utmynna i något åter annat, något som bara Jenro Klao har planen till?

Robert E. Lee (slutet)

Här följer upplösningen på min biografi över Robert E. Lee.

Lee hade lett sina styrkor till seger vid Chancellorsville. Allt såg ljust ut; nu var tiden inne för ett avgörande slag, ett coup de main som skulle avgöra kriget, ett förintelseslag som inringade nords armé och fick dem att erkänna konfederationen som en suverän stat. Syd hade haft ett år av framgångar, man kände sig som frihetskämpar med rätten på sin sida – och för övrigt hade man inget annat val än att våga en stor drabbning, man led av unionens blockad och saknade nords reserver i manskap.

Stridstrumpeten ljöd och styrkorna samlades, och Lee besteg sin trogne Traveller och tågade norrut denna sommar 1863. Målet var Washington och marschriktningen var fiendens armé. I början av juli möttes så sydarmén och nordarmén i trakten av Gettysburg, Pennsylvania. Nu hade nord den fördel som Lee haft vid Sharpsburg och Fredericksburg: förberedd försvarsställning. Lee måste anfalla Meades långa linje på Cemetary Ridge, och det misslyckades så klart. Men han hade inget val, han måsta väga ett försök, för utan anfall kan fienden inte besegras.

Slagfältets herre var de nya gevären, mynningsladdade som musköter men med räfflade lopp. Men generalerna inklusive Lee förstod inte detta, de hade alltid bajonettanfall för ögonen, detta skulle avgöra varje slag trodde de. Så när flankanfall visat sig omöjliga där vid Gettysburg måste man anfalla i centern, och det blev ett stormanlopp känt som Pickett’s charge efter brigadchefen. Det blev kulmen på slaget lika väl som på syds segersvit: ett sista rebel yell, anmarsch i kulregn och druvhagel och led som tunnas ut, och några få som når ända upp på kullen för att vaja med Stars And Bars - och därefter reträtt och nederlag.

Förutom den fantasilösa generalplanen, var möjligen Lees gentlemannamässiga ledarstil bidragande orsak till nederlaget. Det saknades som så ofta en fast hand. Hans order löd aldrig ”ta byn eller dö”, utan mer i stil med ”om det är möjligt, kan du då erövra byn”...

---

Gettysburgs gamla slagfält är idag en naturskön plats, väl ägnad åt turism och filosofiska vandringar. En som vandrat runt där är Kent Gramm, så den som gillar att bry sitt huvud över ”varför” och ”hur kunde det hända”, uppmanas läsa hans ”Gettysburg” (1998). Inbördeskriget var ett lika stort trauma för amerikanen som första världskriget för oss, det förstår man när man tagit del av denna ”meditation on war and values”.

Men det är inte bara Thoreaucitat och stipendieprosa man bjuds, här finns även konkreta fakta. Som att den berömda bilden av ett visst Gettysburgfält bestrött med lik, inte föreställer döda ur 24:e Michiganregementet som det brukar stå. Det rör sig istället om döda från Kershaws Sydcarolinaregemente. Vidare meddelar oss Gramm att nordstatssoldaterna hade bläckhorn av glas, sysdstatarna däremot av lera; en hjärtevärmande handfast upplysning.

En i allo läsvärd skildring av inbördeskriget är annars ”Storm over the land” (1939) av Carl Sandburg, poet och svenskättling. Här finns både överblick och detaljer; vad det sistnämnda beträffar minns man till exempel den sårade pojksoldatens replik efter Bull Run: ”It grows very dark, mother, very dark”...

Slutligen något för den svensksinnade: Alf Åbergs ”Svenskar under stjärnbaneret” (1994), en bra översikt över kriget förutom upplysningar om immigranter och Sverigebaserade frivilliga i detta krig. Dock sätter jag ett frågetecken för Åbergs kritik av U. S. Grants självbiografi; han säger att detta är en död text, endast för yrkesmän. Jag har förvisso inte läst den – men krigshistorikern och generalen J. F. C. Fuller höjer den till skyarna för sin klarhet, precision och strategiska utblick.

Strategi: det var det som skilde Grant från Lee. Lee var en briljant taktiker, en som kunde vinna fältslag i Virginia med omnejd. Grant hade en större uppgift: att föra upp kriget på kontinental nivå och skapa en strategi för seger.

---

Vi hade kommit till slaget vid Gettysburg. Det hela blev ett nederlag, men mitt i eländet visade sig Lees storhet. Han tog på sig ansvaret för det hela och höll huvudet kallt, samlade sig till ordnad reträtt och undkom. Unionens George Meade var nämligen en försiktig general som inte vågade förfölja, han hade vunnit en taktisk seger och var nöjd med det. Lincoln propsade så klart på skoningslös förföljelse, att sätta efter syds härjade skaror, och alla skrivbordsgeneraler brukar säga att kriget hade kunnat avslutas denna eftermiddag om bara Meade jagat efter Lee.

Men det hela var enklare i teorin än i praktiken. Den småbrutna terrängen med skog och öppna partier om vartannat gynnade helt klart den försvarande, vilket i detta fall vore syd. Det var inget europeiskt napoleonkrig detta med öppna vidder och utblick från en kulle, utan ett krig i övervägande skogig terräng som försvårade samband och ledning.

Sydstatsarmén tågade hem och fortsatte striden under Lee två år till. Nu hette motståndaren U. S. Grant, som samtidigt med Gettysburg vunnit segern vid Vicksburg borta vid Mississippifloden. Grant var just den general Lincoln väntat på: äntligen hade han en man som obetingat lydde order, som inte betedde sig som en primadonna, som slogs med det han hade och som inte hade några illusioner om vad kriget gällde - annat än ovillkorlig kapitulation. Detta begrepp har en dålig klang hos den sedvanlige historikern, men vad beträffar detta krig så var ovillkorlig kapitulation nödvändig. Minsta eftergift åt syd hade inneburit ett erkännande av dem som självständig stat, ett godkännande av secessionen som princip, men det var inte vad Lincoln hade i sinnet. Han slogs enbart för ett bevarande av unionen, inga halvmesyrer.

---

Lee och Grant stred nu mot varandra i Virginia, möttes i olika fältslag på våren 1864 som mest hade karaktären av trista hamranden. Lee avvärjde så gott han kunde och retirerade, och det var gott och väl: ”man vann så länge man inte förlorade”. Dock hade Grant sett till att binda Lees rygg genom att sända William Tecumseh Sherman på marsch från mellanvästern mot Atlanten, och därifrån upp mot Carolinastaterna och Virginia. Pressen skulle vara konstant, Lee skulle inte kunna skicka reserver till den punkt som för tillfället var hotat. Han skulle förnekas fördelen av inre linjer.

Detta var en framgångsrik strategi, för på våren 1865 blev Lee tvungen att uppge försvarsverken framför Richmond, där ställningsstrider pågått sedan sommaren 1864. Nu tänkte han tåga västerut för att förena sig med Johnston, som stred mot Sherman någonstans i Nordcarolina. Men det var långt dit, och på vägen ansattes Lees eftertrupper. Så blev det lugnt några dagar – men det berodde endast på att Grant höll på att kringgå Lee i ett försök att omringa honom, hans 9 000-mannaarmé, The Army of Northern Virginia som en gång räknat hela 80 000 man.

Grant lyckades med sin manöver, Lee inringades och insåg att allt var förbi. Han bad att få träffa Grant för att kapitulera, vilket kom att ske vid Appomattox Court House. hans 9 000-mannaarmé, The Army of Northern Virginia som en gång räknat hela 80 000 man.

Grant lyckades med sin manöver, Lee inringades och insåg att allt var förbi. Han bad att få träffa Grant för att kapitulera, vilket kom att ske vid Appomattox Court House. Men innan man gick in på väsentligheter kunde man prata gemensamma minnen från mexikanska kriget. Detta skedde i april 1865. Inbördeskriget var slut och unionen återupprättades, slaveriet avskaffades.

---

Lee var kanske inte den störste general som levat, han gav underlydande för fria händer och Gettysburg var ett rungande nederlag. Men han var briljant som taktiker och vann många eleganta segrar. Och han hade karisma, nästan kunglig utstrålning om ni frågar mig. Han var lång och reslig, hade grått hår och helskägg; det enda som störde bilden var möjligen hans små fötter. Vidare ogillade han att hålla tal, men det är kanske i sig ett kungligt drag; dessa ska ju härska genom utstrålningen i första hand.

Efter nederlaget arbetade Lee som skollärare, och blev genom hela sitt väsen en värdig representant för ett slaget folk. Han såg inte ut som en bruten man, vägrade spela rollen av förlorare. Han sa också att man inte behövde skämmas, man hade slagits för något man trott på. Vad han menade med detta kan man tvista om, men det torde inte ha varit slaveri för han hade själv frigett sina slavar innan kriget. Kanske menade han det mer vaga ”sydstatsnationalism”, att det varit en strid för deras egen unika ”livsstil” som det brukar heta.

Allt annat lika stärktes sydstatarna av detta Lees exempel i nederlagets tid. Man accepterade fait accompli utan att gräma ihjäl sig, så att säga.




Relaterat
Gulfkriget 1990-91
Krigscykler
Min svenska historia