lördag 23 maj 2009

Antropolis


Jenro Klao är på jakt efter guld, silver och guld, andligt silver och guld - och han finner det i Antropolis vid regnbågens ände. Men staden är en ruin, och nu måste han bygga upp den till en avbild av sina drömmar. Vad han finner överträffar hans vildaste fantasier...

Så börjar min roman "Antropolis", en bok lovordad av bloggen "Drömmarnas berg", Per Johansson och många andra, se här.

Detta är min tredje utgivna bok. Jag har haft dikter och artiklar publicerade i kommersiella media, ja även på nätet har jag sålt noveller - som denna.

lördag 25 april 2009

Svensson: Saab Kliszow (novell)


Härmed en novell om parallella dimensioner, flyg och pentatonisk musik. Titeln är som alla ser "Saab Kliszow", efter det magnifika plan som hjälten flyger in i en parallell dimension. Mycket nöje.




1.

Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Brallinge var F 16:s gamla uppställningsplats för vrak, det visste jag, det var en plats jag läst om i minnesboken över sagda flygflottilj: Upplands flygflottilj, F 16, Ärna. Själv hade jag lumpat på F 29 i Sålunda.

Jag fick syn på skylten, tog av in på en grusväg. Tät skog omgav mig och vägen var smal och kurvig, jag fick köra på tvåan. Himlen var gråviolett och träden vajade i vinden.

En bom approcherades. ”Militärt skyddsområde” stod det på en skylt – men bommen var öppen, så jag bara fortsatte. Det var väl outsourcat det hela, därför hade militären ingen talan över området längre.

Rätt vad det var öppnade sig terrängen och jag såg ljus framöver. Jag svängde in på en plan, stannade hojen, drog upp den på stödet, tog av mig hjälmen – och hörde musik, gåtfulla toner. Jag satt ett tag och lät stämningen sjunka in. Så tog jag loss kofferten från pakethållaren och vandrade mot ljuset.

Det var ett fönster i en baracklänga, en verkstad. Musiken var pentatonisk, det hörde jag tydligt. Jag gick runt till en dörr och såg som hastigast ut över en lägda; det var där de fanns, alla de gamla uppställda planen. Man kunde inte urskilja några typer i mörkret, men jag såg att det var både propellerplan och jetplan.

Jag stannade, ställde ner väskan och började drömma. Ack, att få gå runt där och glo på plan, spankulera runt i min ensamhet och drömma om svunnen storhet, "Att flyga är att leva" och allt det där, världens fjärde största flygvapen, fotogen i blodet...

Jag ruskade på huvudet och gick mot baracklängan. En dörr målad med grön blymönja nåddes. Jag knackade, ingen svarade – men jag kände på handtaget och det gav efter så jag gick in, och hamnade i en lokal med doft av olja och fotogen, betonggolv och brädväggar. Från ett avskärmat rum kom musiken jag hört, kanske soundtracket till någon japansk film eller ett vilsekommet kassettband från någon Kinakrog. De gillar ju den pentatoniska skalan där borta.




2.

Jag var inne i baracken. Jag harklade mig. Klirr av verktyg hördes, steg. I dörren till rummet uppenbarade sig en figur i blå overall, långt skägg, glasögon. "Jaså, är det du" sa han gåtfullt och återvände in i rummet. Jag följde efter, frågade mig vad han menat med kommentaren. Men han jagade inte bort mig, alltid något.

- Ja, sa jag obesvärat, jag tänkte lämna igen utrustning. Och kanske kolla på gamla flygplan...

- Visst, visst, sa gubben tankspritt. Jag står här och donar. Jag äger denna verkstad, köpte'n av staten när de la ner.

- Planen också?

- De är mina. Vad jag nu ska med alla till...

Jag ställde ifrån mig väskan, slog mig ner i en nött fåtölj och såg på hans arbete. Han stod vid en arbetsbänk och skruvade på en cylinder med kablar, anslutna till ett bilbatteri.

- En azimuthkoordinator, sa han.

- Som den Pink Floyd använde?

- Ungefär så.

- Så det var du...?

- ... som gjorde'n åt dem? Visst. Sensorround.

Musiken spelade, varifrån visste jag inte; jag tänkte "the sounds surround the icy waters underground", "Astronomy Dominé ni vet - och jag dåsade till, det var ju kväll och färden hit hade tagit på krafterna. Av någon anledning glömde jag mitt ärende, detta att lämna igen flygvapenprylarna. Kanske var det min nyfikenhet på det parkerade planen som tagit över, och kanske var det en stilla önskan att behålla prylarna när nu ändå allt var så outsorcat och nedskuret, kanske var det nyfikenhet på vad gubben egentligen höll på med.

Musiken spelade, fick mig i sin makt. Det hade varit kul att prata med denna metalljocke – men så blev jag plötsligt sömning, kände att det var ju inte så bra, man sätter sig inte och sover när man är på officiella besök.

Men det tjänade inget till att kämpa emot. Jag somnade där jag satt.




3.

Jag vaknade av motorbuller, starkt. Jag satt vid en instrumentbräda, fastspänd. Och framför mig såg jag en spak och en vindruta. Jag var i en flygplanscockpit!

Någon skrek mig örat; jag vände mig och såg gubben, vansinnigt stirrande.

- Så där, nu är allt klart! ropade han över motordånet.

- Vad är klart? ropade jag tillbaka.

- Färden. Till fjärran land.

- ???

- Du ska ut och åka i dimensionerna, landa i Ruritanien, uppsöka Rosens palats och finna svaret på kristallteknikens gåta!

Det lät helt rubbat. Samtidigt såg jag att gubben höll en rörtång i handen, hotfullt höjd. Och så den galna blicken. Ja, vad skulle jag göra? Han hade tydligen väntat mig, något sjätte sinne hade sagt honom att jag skulle komma. Eller så tog han första bästa flygvapenräv som kom till hans firma för att lämna igen sina effekter.

Ja, kanske så – och sedan hade han hypnotiserat mig med musik och burit iväg mig hit, spänt fast mig i sitsen på en Saab Kliszow vad det verkade, och nu skulle jag ut och flyga. I sinnessjuka rymder: till Ruritanien och Rosens palats?

Det var galet alltsammans, och gubben var galen, hotade mig med en rörtång – så jag beslöt mig för att spela med, frågade vad exakt jag skulle göra. Han svarade att planet var utrustat med en gravitationell förvrängare, fasförskjuten. När den slogs på förvreds naturlagarna och man for iväg till en parallellvärld, en avancerad värld som kommit längre än vi ifråga om kristallteknik. Jag nickade och var beredd att acceptera allt.

- Men kan du inte själv åka dit? Varför ska jag spaka...?

- Jag är för gammal, sa gubben. Du däremot kan nog palla trycket.

Jag frågade mig varför han tvingat mig till detta, jag hade nog kunnat övertalas att göra det frivilligt. Men jag teg om detta så länge, spelade svårflörtad men medgörlig.

Och inte kunde jag flyga heller, inte formellt, men jag hade inhämtat en del en passant under mina lumpdagar och därefter ”flugit i läsfåtöljen”, så nog skulle det gå. Propeller var ju enklare än jet också.

- Okej, sa jag, jag ska köra kärran dit du vill. Förklara bara kontrollerna.

De basala kontrollerna var snabbt avklarade: spak, pedaler, trimroder. Sedan kom vi till förvrängaren, G-zätan som han sa, döpt efter hans initialer: Gunnar Zetterbo. Den skulle helt enkelt slås på när man nått marschhöjd, 5000 meter, med en enkel vippströmbrytare på en grå dosa. Sedan skulle man svingas in i parallellvärlden, och sedan var det bara att gå ner på låg höjd och följa vägarna: alla vägar bär till Ruritanien, sa han kryptiskt.

- Ingen instrumentflygning?

- Nej, inte när du väl passerat världsgränsen.




4.

Han gav mig några fler startrutiner. Motorn var för sin del redan startad, så jag behövde bara nicka, ta på mig flygarhuvan med sina kåpor - nödvändigt, dämpade bullret - nicka och göra tummen upp.

Jag såg mannen lämna flygdäck, gå bakåt i planet och ta sig ut genom ett manhål i golvet. Närmast skulle han ta bort stoppklossarna; jag ställde mig därför på bromspedalen för att inte planet skulle dra iväg. Zetterbo blev synlig nere på marken, han beslyste sig med en ficklampa och vinkade som klartecken, klossarna borta. Jag gjorde honnör, släppte bromsen och styrde ut, svängde genom att bromsa höger hjul och följde marschallerna han placerat ut som flygstripslyse.

Jag ökade effekten på mina båda motorer, körde till banänden, vände, stannade och tänkte: detta är fullkomligt vansinnigt. Men jag hade alltid drömt om att flyga, jag kunde mina elementa och skulle nu äntligen få pröva mina vingar. Med eller utan en galen mekaniker som uppdragsgivare, med eller utan ett fjärran Ruritanien som mål!

Vinden emot mig, full effekt, släpp bromsarna - och iväg sköt jag, lät aerodynamiken göra jobbet, drog spaken till mig - och lyfte.

Ljuset från staden anades på höger hand, jag kastade ett getöga på dem men la mig genast i vänstervarv, steg i spiral. Njöt av inredningen med sidenmatt instrumentbräda, etsade skyltar, aluminiumplåt och nitar, durk med linoleumgolv. Skönt att det var en Saab Kliszow och inte en B-18 tänkte jag, de hade ju inget golv i cockpit; förarstolen var fastskruvad i bakväggen, piloten satt över en avgrund praktiskt taget. Men i likhet med B 18 hade denna två motorer, denna var ett spanings- och kurirplan, bara pilot och fotokille i nosen. B 18 var ju bomb och torpedplan; sådana grovheter skulle vi inte syssla med nu, nu var det ju esoteriska nejder vi skulle till, kristallsfärer och omöjliga länder. Framåt i natten!




5.

Så vad hände? Jag slog på G-zätan och kom in ett spektrumskiftande ljusfält, ett kaos av färger som rusade emot mig som för David Bowman i ”2001”. Jag såg förundrat på färgerna, förlorade mig i dem – och plötsligt började jag få kväljningar, började må illa av all denna färgprakt.

Men jag tog några andetag, svalde och torkade kallsvetten från pannan. Än flög planet – och i nästa ögonblick susade jag genom en solig dager, såg solblänk på vingarna, moln och disiga loitäner i rosa och ljusblått.

Jag förde spaken framåt och gick ner på lägre höjd. Hela nejden befanns lysa med ett milt sken, men så var det också Hiranya, Det gyllene landet; det insåg jag intuitivt. Jag styrde min farkost mot huvudstaden, Nikotopia, svävade över intrikata stadsvyer, spanade efter en aerodrom, fann en stor rund plätt, satte ner Kliszowen i en trepunktare, drog ner på gasen, rullade till plättens ände, bromsade hjulen, kuperade motorerna, reste mig ur stolen, gick bakåt i planet, tog av mig huva och overall och la dem på en metallsits. Så klev jag ner genom bukluckan, gick fri från planet, sträckte på mig, tog ett djupt andetag och såg först nu att planet var målat i ockragult med olivgröna fläckar, snyggt.

I nästa stund ögnade jag staden jag kommit till; jag tog in Nikotopia med all dess prakt, alla dess himmelssträvande spiror och valv.

Folk kom emot mig där på aerodromen. Jag togs emot som en ambassadör, fördes till ett palats, kläddes i siden och skulle bjudas på en tur genom alla stadsdelar. Detta sa jag inte nej till, särskilt inte som min guide skulle bli en slank, vacker mörk kvinna, gåtfullt leende; jag föll för henne direkt, ville förklara min kärlek för henne, men hindrades av det högtidliga tillfället. Jag ville inte förstöra protokollet, som ju bestod i att hon skulle visa mig runt.

Vi tog plats i baksätet till en svävare.

- Ärade Stig Adell, sa hon på svenska, vi ska nu låta dig få se vår vacka stad.

- Kalla mig Stig, sa jag.

- Visst, Stig. Själv heter jag Aliomée.

Hon log och höll fram handen för mig att kyssa, vilket jag gjorde.

Aliomée gav föraren en order på ett för mig okänt språk, och svävaren lyfte.

- Men varför bestås jag denna ära? sa jag.

- Varför? sa Aliomée. Nå, varför inte? Du har anlänt till oss från en okänd dimension, och här i Nikotopia är vi gästfria av oss. Vi lever som i ett paradis, och varför skulle vi inte låta besökare som kommer i fredliga avsikter få ta del av våra fröjder?

”Fröjder” tänkte jag, det kanske kunde bli frågan om lite mer handfasta fröjder innan dagen var slut...




6.

Jag bjöds på en tur genom alla stadsdelar. Vi besökte i tur och ordning Lumbur, Natos, Sidur, Aliger, Cattu, Delot, Fallcas, Haurn, Heinsius, Narbon, Odon, Qifi, Druthinam, Sarcot, Respio, Toren, Tudor, Vandapsos och Yrkassa, så hette detta Nikotopias olika rayoner, med gator av smaragd, hus av obsidian och parker med okända, himmelshöga träd och jätteblommor. Det var överväldigande vyer – men hela tiden kastade jag blickar på Aliomée där hon gick i min närhet, klädd i grå skinnjacka, grön kjol, benvärmare och högklackade skor.

Jag var turist i denna dimension, ett glorifierat sändebud med uppdrag att snacka och fika. Inget kunde stoppa mig i min verksamhet att uppsöka stadens människor, sätta mig ner dem med, dricka med dem, äta med dem och tala med dem, fråga ut dem om deras agendor och sedan nicka förnumstigt. Jag lyssnade på vad de sa, och förde det sedan åter till dem i bekräftande, affirmativa ordalag.

Det var ett positivt tvåvägsflöde. Jag greps av ambassadörsrollen, glömde för ett tag den vackra Aliomée som förvisso ständigt var vid min sida som guide, introduktör och apparatjik. Inget kvarter var för avlägset för min mission, inget hus för fjärran för att jag inte skulle besöka det under min rundresa.

Sist fördes jag till Ophios centrala delar. Där fanns ett stort, vänligt slott vid namn
Kristallpalatset. Jag korsade en blommande vallgrav på en spång, ascenderade en trappa, passerade en förhall och fann mig så vara i en stor, lysande sal som bars upp av kristallpelare. Väggarna bestod av mjölkvitt glas; hela salen tycktes stråla av ljus, vara byggd av ljus. En bild av varat, där allting lyser i sitt eget ljus, blir självmedvetet till sfärernas musik, i crescendo och diminuendo...!

Till höger i salen stod hovet, klätt i violett, guld och rosa. Till vänster stod allmogen i gult, blått och klarrött. Grönt bars för sin del av båda, som harmoniskapare och tondämpare i all denna färgprakt.

I mitten stod tronen, och på den satt kungen själv, klädd i indigo. Aliomée presenterade mig, och kungen sa:

- Stig Adell, välkommen.

- Tack, sa jag och bugade.

En lakej bar fram en stol åt mig; tacknämligt.

- Jag ska ge dig en gåva till dig och ditt folk, sa kungen, dig och din värld. Det blir kristalltekniken; ni känner redan sånt som laser och kvartsurets hemlighet, och ni står i begrepp att skapa en kristallmagnet. Med dessa ritningar kan ni komma ännu en bit på vägen.

Han överräckte en pergamentrulle, ombunden med en röd rosett. Jag gick fram och tog emot den, bugade igen och satte mig igen. Så började kungen berätta om kristaller; hur de var andlig materia, ordnade molekylstrukturer, som kunde göras nyttiga på olika sätt. Om man fick dem att alstra ljus kunde man till exempel utvinna energi ur detta ljus; tvärtom mot hur vi i vår värld gjorde, vi som utvann ljus ur energi. Kristallenergin vore en renare energi, sa kungen.

Efter en smärre måltid lämnade jag palatset, med kristallpergamentet under armen. Och därmed vore kanske mitt uppdrag slutfört i detta land; jag skulle kunna flyga hem till Zetterbo och överlämna ritningen som bevis på min resa, som tecken på min uppskattning – min uppskattning för att jag fått vara med om detta äventyr.

Men se där bedrog jag mig, jag kunde inte åka hem direkt – för nu drogs jag in i en virvel av äventyr, i drömlika scener bortom Bortom. Aliomée hade försvunnit, att njuta hennes behag var inte tal om, hon var liksom uppslukad av intet – och själv bara for jag genom drömscenerna som jag inte kan förklara, bara återge:

Scen A

Grottans väggar skimrade i violett och silver. Förundrad gick jag vidare, vidrörde väggarna och log saligt. Gången vidgade sig till en sal, ett jätteschakt: ett vattenfall föll ner i en pöl, ett altare av obsidian och basalt tornade upp sig, fanor hängde från fanstänger och vapen stod hopade i ett hörn.

Jag gick upp på en platå av röd sten -

Scen B

I rummet stod en massa människor, fint klädda. Slängkappor tycktes vara plagget för dagen; det var mantlar som gällde, caper, rober och dramatiska skynken, flaxande lakan som omvärvde bäraren i mystik. Ett sändebud bar till exempel en kungsblå mantel fäst med en guldfibula, en ambassadör bar en ljusblå mantel med vinrött foder, en trollkarl en snygg sak i grönt vars veck kunde få en att tänka på medeltida träsnitt, och en handelsman bar en dröm i magenta och svart, prydd med gyllene kantband.

Scen C

Jag gick genom en tunnel. Det fanns inget ljus men det gjorde inget - för det var jag själv som lyste upp den, med min själs ljus.

Scen D

Jag sprang över en pupurfärgad matta, genomdragen med gula stråk och bevuxen med rosor, lejongap, krutbrännare och kamomill. Jag sprang och sprang och tog allt längre steg. Till slut kunde jag sväva långa sträckor och flyga runt med viljekraft, simma i luften som en glorifierad Gunnar Larsson.

Jag flög över en dal, bort över ett berg och kände harmoni, frid och svindel - en svindelkänsla inför de skimrande skyarna, de oändliga öknarna, bergen och haven. Denna värld var en dröm, och jag drömde att jag drömde den.

Jag såg tornen på ett tempel, ett slotts bastioner, hustak, vägar och träd. Allt lyste i grönt, rött och silversvart.

Scen E

Jag var i en stor sal, en restaurang med en scen i fonden, upptagen av ett tyngre jazzband; friform inmprovisation var ordet. Själv befann jag i mig salens andra ände; där fanns ett rör med vätska som ordnade sig i olika former, och ståendes på en rörlig plattform kunde jag följa vissa mönster upp och ner längs röret. Jag kunde tolka budskapet, som var: "to undo the heavy burden, and let the oppressed go free".

Scen F

- Du kan nu gå in i gemaket nu, sa rösten.

Jag lydde och kom in i ett rum fullt med maskiner. Men de olika apparaterna distraherade mig inte, utan jag gick rakt mot en konsoll med en bakelitspak. Slitsen den löpte i sa "på" och "av"; jag förde den till läge på; en blixt sken till genom en observationsglugg och en svag melodi började höras.

Scen G

Jag gick in i en pyramidformad byggnad, svävade genom ett schakt upp till toppen, gick fram till ett skåp, tog ut en behållare och ett sugrör, gick och satte sig på en balkong och drack. Jag såg ut över staden som bredde ut sig för hans blick; där fanns fler pyramider som den jag själv bodde i, där fanns klotrunda hus och där fanns eteriska tempel, och där fanns höga hus som bestod av diskusar uppträdda på pålar.

Detta var en värld att leva i: träden bar frukt året runt, fälten gav fyra skördar per år, djuren var telepatiska och danna och kristaller växte ur jorden.




7.

Sittande på pyramidens balkong spanade jag i fjärran, fick syn på ett fält – och vad fick jag se om inte min ockrafärgade Saab Kliszow. Drömmen var över, de oförklarliga scenerna hade fått ett slut och jag var tillbaka där drömsekevensen börjat, i Nikotopia. Som i trans reste jag mig, lämnade pyramiden och begav mig till fältet. Men innan jag nådde aerodromen gick jag in på en bar och tog ett glas rubinrött vin i ett kristallglas. Jag skålade för den sköna Aliomée, drömkvinnan jag mött i början av denna vistelse men som jag nu förmodligen aldrig skulle få se igen. Att stanna och leta efter henne kändes inte rätt, jag kände det som om jag måste hem; jag hade haft min tid här som sändebud, och nu pockade min egen värld åter på min uppmärksamhet.

Jag drack ur glaset, betalade, gick tillbaka till aerodromen, gick in i planet, tog på mig overall och huva, satte mig på flygdäck, startade och flög iväg.

Det gjorde jag: jag flög iväg i min tvåmotoriga, ockra-med-olivgröna-fläckar-målade Kliszow och återvände hem, flög till Ärna: G-zätan fungerade klanderfritt. Väl hemma delgav jag mina resultat; vi satte oss i ett rum i hans verkstad, klätt med masonit och med korkmatta på golvet. Jag rullade ut ritningarna jag fått och berättade om dem.

- Lysande, sa Zetterbo, lysande!

- Menar du det? sa jag.

- Ja, det gör jag. Med de ritningar du gett mig kan jag skapa underbara ting...!

Han gav sig genast i kast med att konstruera en kristallmanick för energialstring; den tog energi direkt ur omgivningen, ur immanensfältet som det stod. Det skulle ge oss gratis energi, för alltid; en dröm var besannad. Själv spenderade jag dagarna med att gå runt bland planen på fältet, de gamla vraken med mera som ställts upp i väntan på bättre tider. I väntan på mig; ingen annan ville ju ha dem, Zetterbo var upptagen av sitt.

Till slut tröttnade jag på att sitta bakom kontrollerna i skräpiga J9:or, B5:or och S31:or, brumma med munnen och låtsas flyga; jag hade förvisso flugit själv nyss, i Kliszowen! Den smäckra, tvåmotoriga skönheten i ockra och gröna fläckar, grå undersida!

Jag kunde flyga den, jag kunde spaka mig genom omöjliga rymder. Så en vacker dag bad jag Zetterbo om nycklarna, gick och låste upp den, flög iväg på morgonrodnadens vingar och återvände till min sköna i det skimrande Nikotopia. Väl där fann jag henne direkt sedan jag klivit ur flygplanet, hon stod och väntade på mig på aerodromen, med vinden blåsande i det läckra hårsvallet.

- Aliomée! ropade jag och rusade emot henne.

- Stig! svarade kvinnan. Vi möttes och förenades i en rungande kram, jag begrov mitt ansikte i hennes behag och var nära att svimma av lycka.

Så vad hände? För att göra en lång historia kort: vi begav oss till en ö i havsbandet och slog oss ner där. Vi njöt tillsammans av suset i pinjeträden, vågornas kluckande och solens glitter: "We found happiness together, in the sunny skies of love"...




Relaterat
Kristallskeppet
Saabs bilar

lördag 18 april 2009

Vårsol



Det är dags att avsluta en artikelserie här på bloggen.

Det gäller Gripenbergs sol, hans fyra delars soldikt ur "Aftnar i Tavastland". Jag har kört den sedan förra sommaren, har kört sommar- och höst- och vintersolsdikterna. Nu kommer vårdikten som är sorglig, så sorglig, i varje fall sista strofen.

Gripenberg var förvisso en pessimist, han var ofta sorgsen - men man kan inte vara glad jämt, bluesiga tongångar har också sin plats. Och "i ordet klagan bor silverflöjter" som Malmberg sa.

Följande dikt är ett slags oxymoron. Jag menar, sorglig vårdikt verkar galet men så kan det vara, sådan är oxymorons natur; det är "en skarpsinnig dumhet" där två till synes oförenliga begrepp krockas, typ "tung lätthet", "en sorg i rosenrött" osv.

Plats nu för Gripenbergs "Sol", avdelning vår:

Lys, sol, över vårens ängar
och vaknande, lustigt liv!
Åt alla som länge längtat
din gyllene gåva giv -
låt vajande vårbjörk viska
sin sång som ständigt är ny,
låt tinande solbadd växla
med vindbrus och hagelby.

Lys yr på den ångande mullen
där brodden bryter sig fram,
låt darrande strålar dansa
i skogen från stam till stam.
På älskande människors möten
och ungdomens äventyr
lys, vårsol, som länge väntas
och fort försvinner och flyr.

Lys blek som en slocknande låga
en isande barvårskväll,
när fönster och dörrar slutas
i frysande sorgetjäll.
Lys dämpad en vindlös afton
med frost över mark och sjö,
lys blek som en sista hälsning
för dem som om våren dö.

tisdag 7 april 2009

Tidningsbud


"Morgondimma. Soligt väder" stod det på dagens väder häromdagen, i UNT närmare bestämt.

Sicken poesi! Sånt vill jag läsa i mina tidningar, annat klarar jag mig utan.

Jag går med mina tidningar på min dagliga runda, går och går och går, tänker på allt och inget; ser blad, gröna blad; DETTA är mina sanna morgonblad, DN och SvD och UNT däremot klarar jag mig utan. Jag läser dem inte, slänger alla när jag är klar.

Blad av järnek och cypress och krokus och påsklilja är mina morgonblad, ej dasspapperstidningar med elände.

Jag går med tidningarna på armen, vänster arm, och delar ut med höger. Jag går med baksidan upp, ser bara vädret, bara väderprognosen; det räcker, framsidan får vara, jag struntar i den. Sol och måne, friska vindar, ett liv i elementen om ni fattar -

söndag 5 april 2009

Mohamed Omar: "Faraos förbannelse"


En gång i tiden gick en Geijer över till liberalismen, i vår tid har en Mohamed Omar övergått till radikal islamism. Två emblematiska sidbyten, två händelser varav man undrar vilken som i längden blir den mest betydelsefulla; det skulle inte förvåna mig om det blev den senare.

Före sidbytet var Omar för mig mest känd som poet, han gav ut tre samlingar varav denna från 2007 är den senaste. Det kan trots denna omtalade Kehre bli mer poesi från hans penna, det är möjligt, man ska aldrig säga aldrig - men i så fall blir det kanske en mer politisk dikt än den vi ser här. Dock finner man de första trevande stegen mot radikalism här, mot radikalkonservatism - för i dikten om ett besök hos Tage Lindbom heter det:

Du talar om människans hybris,
den satanism som fullkomnades i demokratien...

(Sidi Zayd)


En subtil revolthandling, en näve knuten i fickan? I övrigt är det i denna bok bara sångens vingar, ordmusik, enkel men inte simpel skaldekonst vi möts av. Det här är helt enkelt bra!

Texterna har ofta karaktären av små berättelser - men det är inte prosapoesi, det är poesi. Härmed en dikt som i mina ögon sammanfattar mycket av Omars strategier, element som blir en unik syntes, ett signum för författarnamnet: att dikta om sin närmiljö (förorten Gottsunda i Uppsala), det muslimska temat samt svensk kultur, osökta inlemmanden av svensk idé och tradition. Det är detta plus det där omisskännliga, det poetiska anslaget, det sine qua non som är själva magin i sammanhanget, trollstaven, det magiska stoftet; förmågan att riva guld ur gråstenen:

När jag slumrat till på bussen
och gått av en eller två hållplatser för sent
finner jag mig i en okänd del av Gottsunda
där disets slöjor stryker
som vita drakar
mellan tallarna
så att sikten fördunklas.

(Moskéruinen)


Sedan blandas osökt Linné, Forsskål och en mystisk ruin med en bönenisch in. Osökt - eftersom till exempel Linné ofta var här ute och gick på sin tid, och när författaren idag möter honom har blomsterkungen "dammig peruk / och röd syrtut, / gående med lätta steg / utmed sin stig - Herbationes Gottsundensis."

Man drabbas av en viss embarasse de richesse vid läsningen av Omars bok, man vill citera både det ena och det andra. Men för att ta lite centrala, poetisk-magiska fraser slumpvis ur boken, härmed ett urval:

- Vi befinner oss i en dröm, säger damen.

- I fortsättningen måste vi viska
för att inte störa
drömmarens sömn.

Försiktigt skjuter hon över ett bläckhorn
och en penna till min sida.

- Lyssna till dina hjärtslag, viskar hon. De är två,
de ena är drömmarens,
och de andra är dina egna.

(Caféet)

I det stora parkeringshuset
hugget ur en monolit
av svart sten
har det inte funnits en bil sedan 1996.

(Minne)

Vi går hand i hand
på promenad
genom Gamla kyrkogården i Malmö.

Innanför de mörka grindarna
växer kärleken
med varje steg vi tar hos de döda.

(Älskaren)


Ja, vad ska jag säga; jag gillar det här. Men samlingen bjuder inte bara på mystik och förort, bildning och naturlyrik; där finns även en hommage till Rikard Wolff, denne lite märklige skådis som i slutet ändå vinner på sin personality, på att vara "Rikard Wolff". Tänk till exempel på hans sångkarriär, mycket till sång var det ju inte men det var fängslande ändå - det var Rikard Wolff!

Du har svart skjorta,
svarta byxor och svarta skor.
Ögonen är svarta.

"Svart är jag, och vacker"
sjunger etiopiskan i Höga Visan.

När du skrattar
skäms alla världens poeter
för sina papper, pennor och skrivmaskiner.

Jag vill fånga ditt skratt i luften
och sy in det
mellan två pärmar.

Boken skulle få de finaste priserna.

När du smuttar på ditt kaffe,
röker din cigarrett,
förstår jag hur lätt skönheten kan vara.

(Den tomma stolens Buddha)


Diktaren har alltså sett Wolff på ett café och inspirerats till dessa rader; åter ett exempel på hur det enkla blir till poesi i Omars händer. För övrigt kommer man vad gäller "folk vars blotta anblick är inspirerande" att tänka på hur någon sett Anthony Hopkins sitta och läsa tidningen - och funnit det hela oändligt fascinerande. Eller hur T. S. Eliot hade ett sätt att kolla klockan som var rena poesin; hur han stannade upp, drog upp kavajärmen, ögnade urtavlan... en ritual. Eller om den där gamlingen sittande på sin rullator som F. G. Granlund diktade om: en helt vanlig pensionär, iakttagen av diktaren, och förvandlad till poesi genom en magisk process.

Magi, trollstav, guldstoft i Gottsunda... jag ansluter mig helt till Schellings tes om diktaren som gudabenådad, som varande i trans och skådandes Sanningen. Min själ att jag gör - och texterna i "Faraos förbannelse" är, vare sig man ska bygga en platonsk teori kring dem eller inte, sant poetiska, de lever, de har något, ett je ne sais quoi som utmärker sann poesi.

Som jag sa ovan: det här är helt enkelt bra.

tisdag 31 mars 2009

Gulfkriget

Det ska här handla om Gulfkriget, det där som varade 1990-91 och som visades på TV medan det pågick. Det ska handla om Gulfkrig, Powell, Saddam och Patriotrobotar. Något djupsinnigt om krigsorsak mm har jag inte att säga, jag fokuserar på förloppet i sig samt, på slutet, på en del personliga minnen.




1. Krigsutbrottet

Under 80-talet krigade Iran mot Irak; då var det denna konflikt som kallades "Gulfkriget". Iran hade för sin del avskaffat sin reguljära armé efter revolutionen 1979 vilket lockade Irak att anfalla landet. Iran stred bara med revolutionära garden, amatörer som mejades ner av Iraks konventionella förband. Sedan övergick Iran till sedvanlig arméorganisation igen men skadan var tydligen redan skedd; 1988 måste man kapitulera för Irak.

Irak under Saddam Hussein kände sin styrka svälla och man såg sig om efter nästa byte. Det blev så klart den lilla rika oljestaten Kuwait i sydöst. Den 1 augusti 1990 invaderade man landet helt sonika; ockupationen var fullbordad några dagar senare. USA hade från början "handfallet" sett på men nu beslöt man sig för att skydda Saudi-Arabien mot eventuella fortsatta irakiska anfall -- och kanske borde också Kuwait återtas, för om Irak behöll sin erövring skulle det kontrollera 20% av världens oljetillgångar.

USA under president Bush senior meddelade Saudi-Arabien att man var villiga att skydda dem. Saudierna gick genast med på det. Att börja med skickade man 82:a luftburna divisionen, en jaktflygeskader och ett hangarfartyg.

Det hela underlättades av att FN fördömde Iraks ockupation enhälligt. Senare antog FN resolutioner om att en FN-koalition skulle befria Kuwait om inte Irak lämnade landet frivilligt. I koalitionen kom att ingå brittiska, franska och arabiska förband förutom amerikanska. In alles ett 30-tal länder bidrog med hjälp.




2. "Desert Shield"

USA råkade vid denna tid ha ett veritabelt mellanösternkommando, en stab med öronmärkta trupper för insats i regionen om det hettade till. Detta "Central Command" hade inrättats redan av president Carter, efter revolutionen i Iran då regionen blev instabil. USA måste ha koll på sin oljeförsörjning, kunna utöva hegemoni i Mellanöstern där oljan fanns, och därför måste man också vara beredd att strida för det. Sådan var tanken bakom Central Command.

Staben hade sitt högkvarter i Tampa, Florida och chef för kommandot var vid tiden general Norman Schwarzkopf. Han blev nu befälhavare för den pågående operationen, att skydda Saudi-Arabien plus eventuellt mer. Han kom också på namnet för det hela: "Desert Shield", en sköld i öknen. Ännu gällde det bara att stoppa vidare irakisk aggression, men man planerade också för en andra fas, att befira Kuwait: "Desert Storm".

I början av september 1990 fanns tiotusentals trupper i Saudi-Arabien, mest amerikanska. Förutom 82:a divisionen fanns där en division från marinkåren och två armédivisioner var på väg. Bush lät kalla in 200 000 reservister, ett stort steg: majoriteten av dessa "weekend warriors" hade aldrig trott sig behöva utkämpa ett krig, de såg arméreservandet mest som en hobby. Men nu var det dags att uppfylla kontraktet, man måste dra i krig vare sig man ville eller inte.

USA:s flygvapen utarbetade en plan för flyginsatsen; man skulle attackera djupt in i Irak, slå ut dess ledningsfunktioner, transportsystem och luftvärn. Senare utökades planen till attacker mot Iraks markstyrkor i Kuwait.

I slutet av 1990 hade FN-alliansen 600 000 man i Saudi-Arabien. Av dem var 400 000 amerikanska. Iraks styrkor i Kuwait var 450 000 man, plus 3 800 tanks (T-72:or, T-80:s), 2 500 arripjäser och ett modernt flygvapen med bland annat MiG 29:or. (Som vi såg blev det inte så mycket strider, Irak var rätt utslaget när markkriget började -- men det är lätt att säga i efterhand, på papperet var det en formidabel motståndare man hade framför sig.)




3. "Desert Storm": luftkriget

Irak fick ett ultimatum av James Baker, USA:s utrikesminister: om de inte lämnat Kuwait före den 15 januari 1991 skulle
FN-koalitionen börja bomba dem. De skulle drabbas av ökenstorm, av "Desert Storm".

Men Iraks utrikesminister Tariq Aziz lät meddela att man skulle stanna i Kuwait, USA:s flyghot med mera struntade man i. Så deadlinen gick ut -- men alliansen väntade två dygn innan man satte igång, man ville inte verka alltför ivriga. Klockan 0300 lokal tid den 17 januari började man, med B-52:or som startat i USA och som avfyrade kryssningsmissiler mot nyckelmål i Bagdad.

Dessutom förstörde arméhelikoptrar radaranläggningar vid gränsen. Och missiler sköts från örlogsfartyg i Persiska viken och Röda havet. Luftvärnet över Bagdad var för sin del ineffektivt. Iraks flygvapen kom knappt i luften.

Efter två timmar hade FN-alliansen flugit 850 uppdrag:

. Iraks luftförsvarssystem var utslaget

. Förråd stod i brand

. Två avfyrningsplatser för Scudmissiler hade träffats

. Två egna flygplan hade förlorats

USA:s högste militär ("stabs-ÖB" i brist på bättre titel, Chairman of the Joint Chiefs of Staff) var vid denna tid general Colin Powell. Han presenterade en plan för att besegra Irak: slå ut luftförsvar och staber, skär av underhållet för armén i Kuwait och angrip sedan själva armén. "Cut it off and kill it" sammanfattade han det hela.

Planens grund var att en markattack måste till, det gick inte bara att slå ut Irak med flyginsatser. Inte alla förstod detta då, man tyckte ju att luftkriget gick så bra. Men "kriget är inte över förrän man tvingat upp fienden ur sin skyttegrop för att skriva på fredsavtalet" som någon sagt, jag tror under andra världskriget. Detta var ånyo en tillämpning av denna visdom.




4. Scudmissilerna och Israel

Ett veritabelt gissel under kriget var Scudbombningarna, avfyrningarna av kortdistantsrobotar från Irak mot Israel. I slutet av januari började Irak avfyra dessa rysktillverkade missiler med 500 km räckvidd och stridsspetsar med vanligt sprängämne, med destination Israel.

Ett smart drag -- för nu ville såklart Israel slå tillbaka mot detta hot, men gjorde man det skulle arabnationerna i FN-koalitionen dra sig ur snabbt som ögat. Israel måste därför hållas utanför striden.

Israel ville sätta in flyg och markstyrkor mot irakiska västöknen för att slå ut Scudramperna. USA övertalade dock landet att låta koalitionen göra jobbet, dels genom att ge israeliska städer lv-skydd i form av Patriot-robotar, dels genom att omdirigera en stor del av flyginsatserna mot Scudbombning.

Man sände brittiska och amerikanska kommandostyrkor in i västöknen för att söka efter Scuds, för att med lasermålangivare och annat kunna dirigera flyget mot ramperna. Andy MacNabs "Bravo Två Noll" handlar om en brittisk commandostyrka som får just ett sådant uppdrag -- men man upptäcks, splittras och fångas in.




5. Markkriget

Flygkriget hade pågått i över en månad. Det började bli dags för markoperationen. Irak fick en sista chans att dra sig tillbaka - men den ignorerades, så 0400 lokal tid den 24 februari korsade FN-trupper gränsen till Kuwait. Det var marinsoldater och en stridsvagnsbrigad, följda av bland annat saudiska, egyptiska och kuwaitiska enheter.

Väster om Kuwait jagade luftburna och pansrade divisioner långt in i Irak för att skära av den irakiska reträtten. De förra skulle stanna när de nått floden Eufrat.

Den andra dagen stred marinkåren kring Kuwait Citys flygplats. Trupperna i väster avancerade med låga förluster och tog tusentals fångar. 28 amerikanska soldater i ett saudiskt läger dödades av en Scudmissil, ett oväntat bakslag.

Den tredje dagen befriades Kuwait City av marinkåren och arabiska förbamd. I öknen hade 27 fientliga divisioner slagits ut eller oskadliggjorts. 38 000 fångar hade tagits. Pansarstrider stod i norra Kuwait mellan VII:e kåren och Iraks elit, Republikanska gardet.

På morgonen den femte dagen, 27 februari, var läget följande:

. Marinkåren och arabiska trupper höll Kuwait City

. VII:e pansarkåren hade omringat Kuwait. Endast Republikanska gardet bjöd fortfarande motstånd

. Längst i väster hade en luftburen kår nått Eufrat

President Bush föreslog att man skulle upphöra med striderna: målet med FN-resolutionen var nått, Kuwait var befriat. Powell och Schwarzkopf höll med. FN-koalitionen upphörde med operationer vid midnatt den 27 februari, Washingtontid. Markkriget hade pågått i precis 100 timmar -- och med endast 147 amerikanska soldater stupade i strid.

Kriget var över, en definitiv seger var vunnen.




6. Personliga minnen

Gulfkriget var alltså en ganska snabb affär om vi ser till markkriget. De irakiska trupperna gjorde föga motstånd, det kan vi konstatera idag. Men när väl kriget rasade var det en ganska stor sak, det var en följtong i alla medier och det rådde lite masspsykos, ända från hösten 1990 till sluttampen i februari.

Det glunkades till exempel om kriget skulle sprida sig, om vi här i Sverige skulle dras in. Och nog höjde vi garden: det var till exempel mycket buller från F 16/Uppsala dessa dagar, "höjd beredskap" snackade man om. Och för första och enda gången sedan jag muckade 1985 frågade jag mig om det nu skulle bli dags att rycka in, att "bege sig till sporthallen i Västerås för busstp till Kronans förråd 2 km nv Ånge"...

Det slapp jag. Men nog var det krigsnoja i luften. Det var helt annan stämning då än i Irakkriget 2003.

Det var mycket krig på TV, mycket F-14 och MRCA Tornado och B-52:or -- och barn som såg det hela byggde till exempel plastmodeller för att bearbeta ångesten...! "Vi har slut på B-52:or" minns jag en leksakshandlare säga på TV. Barn som trodde att kriget skulle komma hit ringde även BRIS' telefon, men då kunde de få lugnande besked:

- Det där kriget håller på långt härifrån. Om man skulle åka bil dit så skulle det ta flera dagar...

Sa BRIS till oroliga barn. Men även vuxna oroades; jag minns en bekant som ogillade scenerna från Tel-Aviv med ylande sirener och fallande Scud-missiler. Ja inte var det vackert, jag ogilla't själv -- och denne bekant blev smått konfys, han sa "jag vill för mitt liv aldrig höra det där ljudet igen"...

Sirenljudet alltså. Ja så var det -- men jag kan inte garantera att han aldrig får höra det igen - men vad vet jag. Kanske var detta Gulfkrig den sista krigsnojan, kanske är alla krig småskaliga och hanterliga hädanefter; kanske är det bara terrorhot som höga vederbörande säger nuförtiden, ärade experter och andra, kanske är det allt vi behöver frukta...




7. Ett otypiskt krig

Gulfkrig: det blev nyår, januari och februari och markkriget drog igång -- och detta gick bra, allt var över snabbt. "Mannen på gatan" torde ha glömt allt elände med detta krig rätt snabbt, skräckscenerna med Scuds över Israel, bombade civila hus och sårade och allt. Kvar var bara intrycket att krig av idag går snabbt, allt är över på 100 timmar.

Men att detta krig vore typiskt för dagens och morgondagens krig, det skulle inte jag hävda -- nej jag gör det inte, vad än experterna må säga! Terrorhot åsido; vad skulle till exempel hända i ett konventionellt krig med jämnstarka parter, med utdraget flygkrig och utdragna strider på marken? Ett krig som teoretiskt har duellkaraktär, med stötar och motstötar? Här var ju striden tämligen ensidig, med FN-alliansen som i lugn och ro kunde utdela sina stötar mot en mer eller mindre försvarslös fiende.

FN-alliansen kunde följa sin plan ganska väl, det mesta gick på räls. Och så är det inte i sedvanliga krig om man får tro Moltke: "Ingen plan överlever de första tre minuternas träffning med fienden." Han var van vid kriget som duell, med stötar och motstötar, han visste vad han talade om.




Källor
Dilip Hiro: Desert Shield to Desert Storm. The Second Gulf War. 1992
Colin Powell: My American Journey. 1995
Norman Schwarzkopf: Man behöver inte vara hjälte. 1992




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

söndag 22 mars 2009

van Vogt och symbolen


Alfred Elton van Vogt var en gåtfull man. Han skrev tekniska sagor av andlig styrka. Här kollar jag in det symboliska hos mannen ifråga, hans hieroglyfer och sinnebilder som visade utöver sig själva.




En kongenial beskrivning av van Vogts egenart ges av Eric Fylkeson: "Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs, och att detta är viktigt." (Lektörsutlåtande från BTJ om "Makten och stjärnorna")

Man känner sig stå inför något gåtfullt, något oförklarligt när man försätts i en van Vogt-roman. Det är symbolismen som verkar, det är hieroglyfer som talar till ens undermedvetna. Miljöer, föremål och intrigtrådar pekar utöver sig själva.

van Vogts "Världen och Noll-A" gavs ut inbunden 1948 och därefter följde en fransk översättning av Boris Vian. Det blev succé; surrealisten Vian gav prestige åt van Vogt, liksom Baudelaire på sin tid lånade sin nimbus åt Poe då han översatte denne till franska. Den franska fantastiken fick en nytändning med denna van Vogt-utgåva, kanske var detta första användingen av termen "science fiction" i landet.

Brian Aldiss ägnar rätt stor uppmärksamhet åt van Vogt i "Trillion Year Spree" (1986). Den typiske sf-författaren på 40-talet var en magister som visste svaret på allt; van Vogt däremot "proceeded to beat your brains into scrambled eggs", säger Aldiss. Och förvirring och myror i skallen får man så det räcker hos van Vogt, mestadels en skön känsla men ibland är det gåtor och komplexitet som självändamål. "The Null-A serials appeared to be saying something profound - no one has yet discovered what." (ibid)

van Vogt kunde mata sin intrig med befängda idéer bara för att hålla den igång, vilket i lyckade fall gav texten en drömlik kvalitet. Då spelade det ingen roll att prosan var simpel och personskildringarna ytliga; allt levde vidare på sina egna premisser, i sant symbolistisk anda. Läsarens undermedvetna fick jobba skift - som i slutet av "Cargills universum", med spekulationer bortom sans och vett framförda på nykter magasinsprosa, liksom "Slan" och "The Weapon Shops of Isher" i sina bättre stunder.

En variant på konsten att slänga in konstiga saker i intrigen ges i sista Isherromanen, vars allra sista ord är: "Detta är de som ska härska över sevagrammet." Detta är första gången detta "sevagram" nämns - så man står där med myror i skallen, eller kanske med en känsla av det sublima, av "sense of wonder" och förundran upp över dharmachakra...

Annars propagerade van Vogt i Noll-A-romanen för att uppleva problem icke-linjärt: att inte reducera dem aristoteliskt (noll-A, icke-Aristoteles, geddit) och analytiskt utan försöka se hela systemen, se helheterna bortom begreppens bedrägliga ytliga. Kanske var detta vad Baron de Korzybski lärde, han som lanserade icke-aristotelisk semantik, "generell semantik".

Lite avslutande lästips. "Cargills universum" ("The Universe Maker") behåller för sin del spänsten boken igenom, innehåller lagom invecklad intrig och har något drömlikt över sig; snygg omslagslayout av SamJi och surreal målning av Karel Thohe. "Slan" har jag läst i den förkortade svenska utgåvan från 1973; purister, även såna som hatar van Vogt, tycker såklart att detta är helgerån, men jag tyckte romanens första del var halvseg ändå - så nerkortning torde här bara ha varit av godo.

Annars gillar jag långnovellen "Vault of the Beast" (på svenska som "Odjuret på Mars" i Kosmos 18, "Tvekamp i Kosmos"), med nonsensmatematik och föränderlig alien i huvudrollen, samt "Atomstormen" i samma serie, en van Vogt-antologi med ett och annat läsvärt. Som "Concealement" ("Okänt monster"), en novell med kvardröjande gestaltkvalitet.

van Vogt brukade inlemma termer i sina berättelser bara för att de lät bra, som "icke-linjär historieskrivning" och "nexialism". Det hindrade inte att han därmed fattade kärnan i dessa begrepp, bättre än en som medvetet tänkt igenom begreppet och analyserat det på formell väg. Drömlogik? Nog hade han kontakt med sina inre regioner; en viss story skrev han genom att sätta klockan på väckning successivt under natten, och vid varje uppvaknande tvinga sig att tänka på denna text...




Relaterat
Science Fiction Seen from the Right
Eld och rörelse: fri pdf

torsdag 19 mars 2009

Bilens aura: det intryck bilen ger


Det ska här handla om bilar och det intryck de ger. Bilden ovan föreställer en Buick Century Gran Sport 1973, en vacker bil må jag säga.




Jerry Cornelius lämnar sin Duesenberg lyxbil olåst i vid ett tillfälle i "The English Assasin". Han gör det medvetet, eftersom "its aura would protect it."

Det är nu inte alla lyxbilar som har en sådan aura, skulle jag vilja hävda. När Clarkson testade nya Aston Martin i "Top Gear" jämförde han den med Ferrari, och sa att denna nog vore en bättre bil men "du blir bättre bemött i en Aston Martin"...

Ferarri ger ett lite vulgärt intryck, ger associationer till nyrik snobb, medan Aston Martin erinrar om stil och klass.

Eller ta Mercedes S-Klasse på 80-talet. Mercedesdirektörer som körde runt i såna kunde i Frankfurt mötas av öppet hån, ja fientlighet, i samband med tuffa tider för företaget. Det var också en ful bil, såg ut som en pansarödla. Annat då med den evigt lockande Rolls Royce.

Decembernumret 2007 av Diego besöker Rolls Royce-fabriken i Goodwood, dit den flyttat efter att ha legat i Crewe i flera år. Det är i samband med de tyska ägarna som flytten skett, mycket skapades nytt då i början av 2000 -talet. Men Rolls Royce skulle förvisso förbli en engelsk bil tillverkad i England. Och sitt renommé som stilfull lyx har den behållit, dess aura är intakt.

- Bortsett från ett tillfälle då en kille gav mig fingret när han körde om mig, säger fabrikschauffören Rodney, har det inte varit så - ta i trä. Folk är i allmänhet väldigt intresserade av bilen och kommer fram och ställer en massa frågor när jag parkerar någonstans.

Det räcker inte med att göra en dyr bil, den måste ha något annat också: aura, "feeling", "det". Ungefär som när den där tyske generalen beslöt att inte försvara Paris som en fästning inför de allierades anstormning; kanske var han en särdeles reko typ, en som ändrade historien med sitt beslut, men jag vill hävda att han var tvingad att handla som han gjorde. Paris aura hade honom i sin makt. Choltitz hette han för övrigt.




Relaterat
Japansk bilindustri
Channeling, sectioning, chopping...
Wagner: Nibelungens ring
Mythago Wood

fredag 13 mars 2009

"Antropolitan Spring"


Jenro Klao är ute och reser, reser i tid och rum. Som första anhalt hamnar han i Leningrad 1987, dagens Sankt Petersburg. Där möter han en vägvisare vid namn Geridon, en vithårig man i polotröja och kavaj. Man går Moskovskaja Prospekt norrut och går ner i en t-banestation:
Min guide sa att vi skulle till ett café i centrum. Vi tog därför av ner i en trappa, passerade en kur där Geridon betalade för oss två och fortsatte ner i underjorden via en rulltrappa. Strax stod vi i en låg, avlång hall i grön granit. Det fanns en rad dörrar på varje långvägg.

- Var är vi?

- Det är en tunnelbanestation.

- Men var är spåren? sa jag. Nog måste det finnas spår i en tunnelbana, så mycket tror jag mig veta.

I samma ögonblick öppnades dörrarna längs ena väggen - och se, bak dörrarna skådades själva tåget med sina motsvarande dörrar öppnade. Det var bara att kliva på.

- Men varför detta arrangemang?

- Inte vet jag, sa Geridon. Kanske vill man hindra folk från att kasta sig framför spåret.

- Så alla perronger ser ut så här?

- Nej, bara vissa.

[s 107]

Ja, så kan det se ut i Leningrads t-bana; se för övrigt bilden. Jag tror det kallas "hissdörrs-arrangemang".

Detta är ett utsnitt ur min roman "Antropolis" som handlar om mer än detta: det handlar om en stad i framtiden där esoterica strider mot teknokrati, och där nämnde Jenro Klao blir en tredje makt med musik och kultur skrivet på baneret. Resan i tid och rum ovan blir ett medel för att lösa konflikten, och medlet är just det musiska.

Vill ni veta mer kan ni läsa mer om boken här.

Och sist, varför kallar jag inlägget "Antropolitan Spring"? Tja, boken gavs ut i januari i år och det är ju snart vår och allting ljusnar och upplagan sprids och allt - och en viss Copland komponerade ett musikstycke som hette "Appalacian Spring", hoppfulla tongångar som går igen i mycken westernfilmmusik, ett passande ledmotiv till denna boks lansering och tra-la-la-li-dej...

Relaterat
Kerubernas svärd
David Icke

onsdag 11 mars 2009

Malmberg minsann


Jag har skrivit en del om Malmberg här på bloggen, Bertil Malmberg, svensk poet död 1958. Här tar jag itu med domedagsposerandet hos honom. Nog är "Dikter vid gränsen" från 1935 bra, nog var Malmberg stor, nog gillar jag honom, men mina inledningsord är som ni kan se en smula kritiska.




Varför denna undergångsromantik? Varför inte inse: kulturen kommer inte att gå under.

Vad är det för mening att frossa i Malmbergska rader, som dessa:

Jag ser dig, tomma tid: en hetsad skimmel,
av eld ombrunnen, mellan nakna stammar.
... Du jagar vägvill under höstens himmel,
och skenet speglar sig i mörka dammar.

Din vilsna skugga flyger över tingen
- det yr av löv, och poppelstormen sjunger,
och ingen krubba är beredd, och ingen
gudomlig havre mognar för din hunger.


Budskapet i denna "Dikter vid gränsen" (1935) är att stor dikt är omöjlig, sann tro är ett skämt, alla dyrkar sporthjältar medan filosofer föraktas. Eländes elände...

Nog kunde han dikta Malmberg, nog hade han klang och rytm, bild och metafor - men jag orkar inte med detta poserande vid avgrunden. Domedagsposör!

Dock innehåller aktuell samling även lite fristående dikter, "jagdikter". Som denna, som tycks mig lovecraftiansk:

Jag måste rädda mig och undfly faran,
den kaosgrå, som genom natten sopar.
- Nej, jag vill icke följa andeskaran,
som ur det dimmiga och kalla ropar.
- Jag får ej sugas ut ur detta hem
av ödslighetens starka spökmagnet,
ej följa dem
som skulle oss och våra händer skilja.
... Nej, deras liv och oansvarighet
och vingefladder - vill jag icke vilja!


Malmberg tog sig dock ur dimmorna och kunde ägna ålderdomen åt en "Lek med belysningar". Lovecraft å andra sidan tycks ha kapitulerat för ångesten, han bosatte sig bland "vingefladdret" i den mörka grottan. Eller?

Malmberg fann idyll mitt i oron, livsbejakande glädje mitt i diktaturtrampets 30-tal, ungefär som Jünger då inrättade sig i studiecellen på marmorklipporna:

Likväl tändas
mitt i det tunga
klara, plötsliga dagar,
oanat unga.

Dagar, födda
att dansa och slösa
- utan fader och moder,
orsakslösa...

Sådana dagar
har livet intet slut.
Världen blir gränslös
och vi själva
gränslösa, maktfullkomliga.

Sådana dagar
tänka vi ej på döden,
ej på de döda,
ej på gravarnas kors.

Guldgult vin i den doftande pergolan,
glänsande sund
och molnen fjärran, fjärran...

Sådana dagar
rycker horisonten långt, långt bort:
den blir overklig,
nästan genomskinlig,
en synvilla bara,
idel luft.




Relaterat
Egna dikter
Gripenberg
Malmberg föddes i Härnösand -- och på bilden ser vi Härnösands domkyrka (interiör).

torsdag 5 mars 2009

Svensson: På Eriksberget (novell)


Jag bor i skrivande stund på Marmorvägen i Eriksberg. Det tycker jag är bra av flera skäl - bland annat för att jag är Jüngerfan, dyrkar Ernst Jünger, vars mest kända verk är "Auf den Marmorklippen" - och således kan jag sägas bo "Auf den Marmorvägen"... Härmed en story med jüngerska stämningar och med anspelningar på livet på en kulle invid "Aros' stad", alltså Uppsala. "På Eriksberget" är titeln på den novell jag härmed återger.




Hur gärna återgår inte min tanke till flydda dar, till min tid på Eriksberget vid Fyris' stränder, inte långt från Aros gamla stad. Visst skönmålar man så här i efterhand, allt får sig ett skimmer med tiden - men det var en härlig tid, en inspirerad tid, då jag skrev epos och dramer vid vaxljus och sedan spankulerade i nejden bland tall och gran, björk och asp och var vän med fälthare, bondkatt, skata, kråka och koltrast.

Koltrasten sjöng utanför mitt fönster och jag kunde tänka: är det morgon? Men fågeln svarade: "Det är vår!" Sådant var uppvaknandet i denna nejd, där jag bodde i ett persikopalats på Eriksberget och bryggde mitt te i balans med kosmiska makter. Jag hade även mina försänkningar hos bygdens alla grupperingar, hos futuristerna, romantikerna och maskinbyggarna, hos esoterikerna och hos maktspelarna.

Jag var en välkommen gäst i alla rum; jag snyltade till mig middagar, såväl sådana på linne som på enkla träbord, jag höjde bägare med lock och pock och med silverfot, delade brygda drycker och bröt mummakakor - jag smörjde kråset med jordens alla håvor kort sagt, med allt vad den fagra Fyrisnejden kunde bjuda. Jag gästade även en fribruten maskinmekare i ett rum under själva Eriksberget, ett bergatroll i bergverkstan; han bjöd mig sällan skaffning men var desto frikostigare med maskinpoesi.

Jag var runt lite här och där men jag försvor mig inte åt något sällskap, jag höll på mitt eget. Jag uttryckte mitt vaga gillande åt envar gruppering, hyllade maskingudar och gamla troll, prisade utopier och diskuterade aspekter på den ena och den andra esoterismen. Jag upprätthöll också korrespondens med en kusin i norr, en trädgårdsodlare som sa att jag alltid vore välkommen att bo i vindskupan till hans träslott.

Molnen jagade över Aros' hustak -

Sol gick upp, sol gick ner -

Koltrasten sjöng sin vackra visa -

Vinden susade i tallarna -

Kort sagt: nejden levde och själv andades jag med i detta liv, ja allt andades: "sympnoia panta" som greken sa. Jag levde som en munk där i mitt torn, i mitt persikogula palats på mitt gröna berg, fast utan munklöfte. Man kan säga att jag levde "liksom en munk", vilket vore en viktig distinktion. Jag förenade skilda skolor i min andliga praktik.

Livet gick sin gilla gång. Men så började mörka dunster bubbla upp under Aros' kulvertar och tunnlar, de skilda grupperna befäste sig i sina kvarter, och rätt vad det var bröt regelrätt inbördeskrig ut, ett förödande stadskrig. De jämnade hela Aros med marken vad det led men jag blandade mig inte i leken, höll mig i mitt persikotorn och ansåg mig för god för det hela.

Så angreps själva Eriksberget. Jag väcktes en morgon av harskramlor, sirener och vargyl och insåg att min tid i denna nejd var förbi. Nog hade jag kunnat ta med mig mina kära texter, mina omsorgsfullt nedplitade handskrifter, men jag skattade allt åt förgängelsen och tänkte: "Blott det man förlorat besitter man för evigt". Så tog jag en hemlig tunnel ner till grottan under berget där min frilansande maskinbyggare hade sitt garage. På stående fot gav han mig nycklarna till en flyktbil, en motorstark, plommonfärgad sedan. I skydd av nattens mörker körde jag ut genom bergrummets portar, tog mig via en ringled runt staden och sedan ut på motorvägen mot norr, mot min trädgårdskunnige kusin. Den brinnande staden målade himlen röd bakom mig.

Jag körde oförtrutet genom natten, och väl framme passerade jag under äreporten, steg ur bilen och trädde in trädgårdens atmosfär av bisurr och blomdoft; koltrasten hälsade min ankomst. Min kusin steg ut ur sitt träslott, approcherade och bad mig sitta ner vid en damm. Han bjöd mig en dryck vatten och bad mig berätta - och jag berättade för honom om mitt liv på Eriksberget, intill Aros gamla valv och vid Fyris' stränder, nu skattat åt förgängelsen. Men blott det man förlorat besitter man för evigt.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

måndag 2 mars 2009

Genljud i bloggosfären


Den första anmälningen av "Antropolis" har nu sett dagens ljus; det är bloggaren Perra J. som läst romanen och gillat den.

Han tycker att konflikten teknik-ande är bra fångad, han gillar språket och han uppskattar de gastronomiska inslagen; dessa visar på att vi inte får försmå de enkla, vardagsnära tingen mitt i våra värsta strider. Vi får inte glömma att leva!

Klickar ni på länken ovan - "Perra J." - så kommer ni till aktuell sida. Själv kan jag bara buga för berömmet - och tillägga att mer info om boken ges här.