Festivalen

Mystiken tätnar, mörkret smyger sig närmare och folk kurar ihop sig i sina lyor, spejar misstänksamt upp mot regntunga skyar.

Det är höst, midhöst.

Men se! Ett ljus skimrar i fjärran, blir en ledfyr för vår vandring. En högtid, en festival närmar sig - och då menar jag inte Halloween, även om den pågår samtidigt, utan fantasikmötet Kontext i Uppsala.

Dit kommer vi att vallfärda; vi kommer att vandra genom mörkret för att få se ett stort ljus. "Populus qui ambulabat" osv. Lokalen kommer att sjunga och svänga av sf och fantasy i dagarna tre, tillvaron kommer att skifta festligt i rött och alla kommer att vara brinnande i anden. Själv ska jag sälja min bok till hugade besökare; vill det sig väl kommer jag att ha ett eget bord bakom vilket jag kan sitta och känna mig dryg.

Kanske kommer jag att blogga under tiden, kanske inte. Idag känner jag dock för att länka till mina esoteriska inlägg, tunga saker om tillvarons diskretare strömmar. Så varför inte läsa om "Vandra mot ljusets" gåtfulla, men klargörande synpunkter, eller varför inte kolla in vem den där Swedenborg var och vad han tänkte, eller varför inte känna sig djup och bildad efter att ha läst om Bhagavad-gîtâs centrala idéer?

Eller varför inte pendla djupet, bredden och höjden i Neale Donald Walsch' fantasiska värld?

Det föreslår jag idag. För övrigt ska jag läsa "The Power Of Silence" av Castaneda, jobba, beundra en tavla på väggen och recitera poesi innan jag somnar: "Denker du im Wort und Rat, lenker der erwog'nen tat"...

(Illo av Frank Paul, från en magasinsbacover.)

Resa till kärlek (Melina Starr, slutet)

Här kommer slutet på vår följetong om Melina Starr, 25, kvinna i tillvaron, traditionalist med esoteriska böjelser. Här ges den andligt högstämda upplösningen på denna själsliga resa. Det kommer förvisso en epilog efter detta sjunde avsnitt. Den epilogen finner du här. Och del 1 finner du här.

"Lugnare vatten, makligare sjö. Och vid horisonten, Lycksalighetens ö"...

Hon kom att tänka på dessa rader där hon satt utanför templet. Det fanns bara en liten damm här och någon ö såg man inte skymten av, men det var känslan hon associerade till.

Hon kände frid och ro och såg ut över landskapet. Närmare bestämt såg hon detta:

. en himmel, azurblå och mörk i zenit

. en stad med vita hus

. en gräsplätt med ett bestånd gula blommor i mitten, kantade av krokus

Så romantiskt, så fint! Ja, det var fint. Hon hade rest med tåget (se förra avsnittet), rest söderut, rest till kärlek - andlig kärlek. Hon hade rest genom dag och natt för att finna sitt odefinierade mål, och en vacker dag hade hon vaknat i en stad.

Hon hade vaknat i sin tågkupé, på en station, i en stad. Så hon gick av och gick ut i en gryning, trevade längs vita gator under en gul himmel, följde skuggor, ekon, följde ett spår - och hon kom vad det led till en höjd. En trappa ledde henne till högre echelonger, och väl uppe skådade hon ett rundtempel med kupol. Hon gick in där och föll i trans, föll i sömn.

Tusen år senare vaknade hon och gick ut. Och där satt hon nu och såg ut över staden i kvällningen.

- Min resa är slut, sa hon till sig själv - hon, Melina, denna storys hjältinna. Jag började min resa i Sålunda, tog farväl av min guru, Aspilian, och mötte min syster på traden. Sedan skildes jag från Zinnia och kom till en stad, Stockholm, där jag mötte den konspiratoriske Topsy. Och detta ledde omsider till ett nytt möte med syrran, i Mariestad...

Allt detta har vi kunnat läsa om tidigare. Del 1 finner du till exempel här.

- Jag mötte syrran igen, fortsatte Melina sin monolog, donade med hennes retreat, men stannade inte. En delfin jag mötte på Vänern sa åt mig att resa. Och jag reste igen. Och nu är jag här. Allt är väldigt dunkelt, ni läsare vet egentligen föga om mitt liv - men så ska de va...

Hon log enigmatiskt in i en tänkt kamera och sa:

- Jag säger som Emmanuelle: "Ni tror ni känner mig - men ni känner mig bara till hälften"...

Staden brusade i kvällningen, ljusen tändes. Melina andades lugnt, såg allt liksom i trans.

Här slutar alltså vår följetong om Melina, en gåtfull sökare i smäktande miljöer, en new age-hjältinna som kan det här med att tona in på tillvarons osynliga krafter. En gåtfull nunna som rest och mött människor. Nu, slutligen, har hon mött sig själv, och därmed slutar vi. Hon mötte sig själv genom att överge sig själv, kapitulera i templet och sova i tusen år. När hon vaknade kunde hon se sig själv på nytt, se världen på nytt.

Himlen välvde sig mörk över scenen, bredde ut sin sammetsduk över staden, templet och kvinnan. En stjärna blinkade och Melina blinkade tillbaka.

- - -

Det finns som antytt en epilog till denna berättelse om Melina Starr. Den finner du här.

H. P. Lovecraft: "Alienation"

.

"Idag tar vind och regn guldmynt ur kronorna", skriver min pappa i mitt brev. En sådan kongenial höstbild

Så far kanske är en omedveten poet. En mer medveten poet, på gott och ont, var för sin del H. P. Lovecraft. De 36 sonetterna i "Fungi From Yuggoth" är ibland lite knöliga, orden har skavts in för att passa versmåttet ("from the fixt mass whose sides the ages are"). Men ibland får han såklart till det, får det att svänga - som i följande drapa som inte för inte bär sin titel, "Alienation". Den kan sägas illustrera HPL:s dagboksanteckning från något av de sista åren: "I am more and more of a stranger among those who are still men"...

His solid flesh had never been away,
for each dawn found him in his usual place,
but every night his spirit loved to race
through gulfs and worlds remote from common day.

He had seen Yadith, yet retained his mind,
and come back safely from the Ghooric zone,
when one still night across curved space was thrown
that beckoning piping from the voids behind.

He waked that morning as an older man,
and nothing since has looked the same to him.
Objects around float nebulous and dim -

false, phantom trifles of some vaster plan.
His folk and friends are now an alien throng
to which he struggles vainly to belong.

H.P. Lovecraft: Fallet Charles Dexter Ward

Han hette Howard Philips Lovecraft och var en man som ingen annan man. Han hatade samtiden, vördade forntiden, älskade gamla hus och gillade katter.

Denne H. P. Lovecraft ges ut ofta på svenska numera. Och ännu en aktuell lovecraftare på svenska är Vertigos "Fallet Charles Dexter Ward" (2008). Här kan man glädja sig åt nekromantik, onda stämplingar, mentalsjukdom, undersökningar i New Englands bakvatten och en framstöt mot en viss bungalow, ondskans högborg.

Språket är -- till och med för Lovecraft -- ovanligt arkaiserande och 1700-talsmässigt. Men det gäller mest citaten ur föregivna 1700-talsmanuskript. Annars är boken inte direkt svårläst som sådan.

Gällande bokens kvalitet, dess litterära värde, så kan man väl säga: you either put up or shut up. Lovecraft är en klassiker, bortom all kritik. Antingen gillar man honom eller så gör man det inte. Han kunde sällan skriva enkelt och sakligt, skulle alltid "johnsonisera" sina utsagor. Det kunde bli tendens till byråkratspråk ibland, enligt principen "hellre långa latinbaserade ord än korta germanska", men det får man ta. Lovecrafts sine qua non är det barocka skulpterandet i ord, en suggestiv ordmusik.

Boken är en spännande roman i genren skräck / weird fantasy. Intrigen är ibland gåtfull men den hänger ihop. Allt förklaras på slutet.

Det är en något långsam, 1800-talsmässig berättarstil. OK som sådan. Ibland är det emellertid intressant att läsa enklare stil i samma universum, så att säga. Såsom Derleths fullbordan av HPL:s fragment "The Horror From The Middle Span". Samt antologin "More Tales of the Cthulhu Mythos".

I den sistnämnda skriver till exempel folk som Lumley, Attanasio och T. E. D. Klein Cthulhu-storiesar med gott resultat. Det moderna idiomet funkar trots allt i denna, som vissa tror, enbart för gammalt språk avsedda mytvärld.

"Fallet Charles Dexter Ward" är på 140 sidor i min engelska pocketutgåva (på svenska har den 210 sidor, översättningar blir alltid längre än originalet). Det är ett bra format, en tajt ram som dagens utsvävande författare sällan ryms i.

Romanen skrevs ursprungligen 1927 och kördes därefter postumt i Weird Tales, 1941. I bokform utgavs den 1943, i Arkham House-samlingen "Beyond the Wall of Sleep". Vertigos översättning är en revision av Gunnar Gällmos tolkning, "Gengångaren", som gavs ut av Delta 1975 och 1987. Vertigos utgåva innehåller dessutom ett efterord samt några originalillustrationer av Pontus Lundkvist. Generöst.




Relaterat
Moorcock: multiversums mytolog
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Lindbohm: några reflektioner
Science fiction: exopolitik

Höstsol

Gripenberg har en dikt i fyra delar kallad "Sol". I somras återgav jag första delen, gissa vilken årstid, och nu kommer höstdelen.

Den talar kanske för sig själv. Notera dock andra strofen, där Gripenbergs vurm för jakten åter kommer till synes. I andra dikter besjöng han ju "ledum, getpors, jägareblomma", han hyllade låten av ett jakthorn i fjärran, och han mindes "blickarna / över glasets glittrande rand", alltså den där ceremoniella hutten man tog under jakter.

Men över nu till Sol, höstkapitlet:

Blygrå är skyn och blågrå är sjön,
blåsten biter i skinnet.
Sommarns hänsovna härlighet
lever endast i minnet.
Gul är skogens begravningsdräkt,
brun är säven vid stranden.
Gul står en strimma i västersky
fjärran vid himlaranden.

Fotsteg rassla bland fallna blad,
hundskall och hornlåt eka.
Långt över mosse och myr och mo
jublande ljuden leka.
Bladen darra för bister vind,
brytas, falla och driva.
Jagande män och jagade djur
ensamma skogar liva.

Höstsol glimtar ur rivna moln,
vattnet och skogen lysa.
Snart är skogen stilla och vit,
snart skola vattnen frysa.
Höstsol, höj dig på himlens valv
några korta sekunder,
lys bedårande, grann och kall
över allt som går under.

H. P. Lovecraft: Sökandet efter det drömda Kadath

Jag har alltid gillat Lovecrafts "The Dream-Quest Of Unknown Kadath". Den har både skir drömstämning och mörkare drag, den har en antihjälte i huvudrollen, en äkta drömmare och ingen stridis, och konceptuellt är den en av Lovecrafts bästa. Därför tyckte jag det var roligt när Aleph gav ut den 2005, som "Sökandet efter det drömda Kadath".

På förlagets hemsida står det att boken är slutsåld. Men den torde gå att låna på bibliotek; jag har själv sett ett ex på Uppsala stadsbibliotek.

En viss Randolph Carter är besatt av visionen av en stad, en drömstad, det lysande Kadath bortom höglandet Leng. Så han letar länge i drömmen, men förgäves; han måste drömma intensivare förstår han, drömma djupare. Så då tar han de 400 stegen ner till den djupa sömnens land, ner i det undermedvetna, och där vidtar hans symboliska resa. Här är man alltså i fantasyns hett omhuldade andra värld, en parallell- eller fantasivärld, det där som alltid är spelplats för våra drömmar och visioner, men här sägs uttryckligt att det är dröm - samtidigt som allting gestaltas sömlöst och trovärdigt. En svår balansgång detta: att måla upp en sagovärld, trovärdig ner till minsta tomte, men samtidigt blinka åt läsaren och säga att allt är drömt. Lovecrafts jag-narrativ, hans "gammeldags berättarröst", passar bra för en sån strategi.

Som sagt utspelas det hela både i ljusa och mörka riken. Efter att ha förts vilse av några flygande demoner hamnar han i den nedre drömvärlden (the secrets of inner clubland), och där möter man ghouls and demons och annat "lovecraftianskt". Den som gillar hans nitty-gritty, mörka sida får här sitt lystmäte.

Men det slutar inte där, ånej! För Carter hittar vad det lider en trappa upp till den sedvanliga drömvärlden igen, dit demonerna inte vågar sig. Snart går han genom ett fagert landskap i sitt återupptagna sökande:

The sun rose higher over gentle slopes of grove and lawn, and heightened the colors of the thousand flowers that starred each knoll and dingle. A blessed haze lies upon all this region, wherein is held a little more of the sunlight than others places hold, and a little more of the summer's humming music of birds and bees; so that men walk through it as though through a faery place, and feel greater joy and wonder than they ever afterward remember.

Han söker här, han söker där; han söker i hamnar, han söker i städer, men ingenstans finns det strålande Kadath. Ingen har hört talas om den, inte ens i drömvärlden. Till sist hittar han dock ett spår, och - spoilervarning - det strävas på mot ultima nejder med gudasäten och troner, Nyarlathotep bedriver sitt spel, och det frågas om inte allt är en projektion av något vardagligt. För allt slutar där det började, i Carters hemstad Boston; han vaknar upp och frågar sig ni-vet-vad, men frågan huruvida allt bara var en emotion dribblas effektivt bort av den lovecraftska retoriken, solen lyser på fjärran hustak, och kvar blir längtan, känslan av att ens känslor trots allt är verkliga.

Det är inget simpelt "drömmen finns inte, sätt dig i askan och gråt" man serveras. Nej, det är en resa rätt ner i det undermedvetna, "right into the heart of mankind's dreams". En resa i en värld man sällan ska glömma. Drömlik och fattbar på samma gång, som antytts ovan. Drömmen lever! Symbolismen fungerar!

Storyn är på cirka 120 pocketsidor i den version jag läste ("At The Mountains Of Madness And Other Tales", 1985). Alephs utgåva är på 125 s i stort format. Texten saknar helt kapitelindelning, och detta kan ju verka charmigt och exklusivt och dannt, och man ska såklart inte ändra sånt. Men faktum är att Lovecraft aldrig hann revidera sin text, och här och där märker man det. Vissa episoder är lite poänglösa, som ett besök i någon vacker stad där man bara ser på de märkliga husen och parkerna. "Turistprosa".

För övrigt är denna bok en pärla, av skäl jag redan yppat. Alephs utgåva är en kulturgärning; deras andra HPL-böcker jämte Deltas beredde, kan man säga, vägen för den Lovecraftvåg vi idag ser på svenska: böcker från Bakhåll, Alastor Press och Vertigo. (Alastors bok recenserades häromdagen. Samtliga Lovecraftinlägg på bloggen här.)

Tåget (Melina Starr del 6)

Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här. Nu är det dags för del 6.

Kan vi få lite musik, tack!

Music, maestro, please...!

Kanske Simple Minds' "Theme From Great Cities"...? Eller kanske ännu hellre, "Diamond Diary" med Tangerine...? Ja just det, sequencer som dopplar bort i natten, res i evighet, åk, känn groovet...

... för Melina är på resa igen, hon åker, åker tåg över en nattlig kontinent. Hon sussar och halvslumrar, sitter i en kupé, ensam i en kupé, varför ligger hon inte ner då? För hon vill inte, känner sig utelämnad. Bättre att sitta och sova lite halvt obekvämt, gardinen använd som kudde, slumra in... och tänk tillbaka på en samling någon gång, någon stans... i en kyrksal... Melina var där, inte som troende men som hedning... brunt tegel, trävita applikationer... en tjej som hon kände bad där framme, ja hon bad, bad för sitt liv... den där koncentrationen... det var ingen bönestund, bara en musikstund, Melina hade lockats med på de grunderna... klart en ensam tjej vill ut på lite kul en vardag... och så kom man till kyrkan, och så var det konsert... och efteråt så bad hennes väninna, ja det gjorde intryck... på den hedning som Melina var då.

Tåget susar vidare i natten. Lysande städer passerar revy vid horisonten... och hon drömmer vidare, minns sina ensamma läsningar av konstiga böcker... ljusa böcker... varför vara ute och slarva när man kan vara inne och läsa... dyrka... drömma om ljuset...

En nunnas minnen. Inte så att hon alltid valt den smala vägen. Hon har till och med HAFT POJKVÄN, fint va, då är hon en riktig människa i vardagsmuppens ögon. Nu däremot, som vi sett i hennes resa, är det bara andlighet och dyrkan och hängivenhet för hela slanten, hänförelse och godhet, kanske också en smula fanatism, läsa konstiga språk och apokryfiska böcker, penetrera esoteriska system...

Jag tror jag går och gifter mig med prästen -

Vart ska jag, denna resa -

Ett tempel i fjärran -

Hon reser vidare, reser till ljus, hängivenhet, tro... till himmelen du är en gyllne bro... hon har lämnat sin syster Zinnia på retreaten, Melina vill vidare, har en vision av ett tempel i fjärran, i söder... Där blir allt bättre, eller? Eller är vägen målet, det vet hon väl? Det har vi väl sagt tidigare i denna story?

Vägen är målet. Sök vila i handling. "Vita activa" som gifter sig med "vita contemplativa". Rörelsen som tillstånd.

Tåget åker, eller står det stilla? Hon tittar ut, ser bara sitt ansikte speglas i rutan, tack vare takljuset som inte går att släcka. Hon ser nada utanför, saknar referens för sin rörelse: alltså vet hon inte om hon åker. Alltså är det rörelsen som tillstånd, alltså är det vila i handling!

... och tillbaka i slummer med vision av ett solstekt tempel, tolv på dagen, vänt åt söder på grund av läget, en viss ås, entrén mot söder, i änden, annars brukar ju änden vetta mot väster... och en vision av en grön tunnel, grusgång, och i bortre änden ett tempel... ja dessa tempel, hon drömmer hängivet om tempel den goda Melina... drömmer om rundtempel och sidokapell, om glasmålningar och valv, om ekon som talar om hennes resa här...

Ska hon gifta sig med prästen?

Ska hon bli Kristi brud?

Vart går Melina?

Spännande upplösning i nästa avsnitt.

... och under tiden rusar tåget vidare genom natten, med Melina drömmande i sin kupé, tåget rusande längs spåret, stossing on and reaching la goal, vidare ständigt vidare, rullande på, tar den om igen, skridande fram på sin stålräls, rullande genom natten, rullande med rörelsen som tillstånd. Allt till tonerna av "Diamond Diary" med Tangerine Dream.

Sista delen av Melinas resa finner du här.

H. P. Lovecraft: Skuggan över Innsmouth

Så bra: en bok skriven 1931, men utgiven i år av ett svenskt förlag. Det är både passé och aktuellt, det är som gjutet för ett galaxinlägg. Det handlar, med andra ord, om Alastor Press' utgåva av Lovecrafts "The Shadow Over Innsmouth".

Jag gillar omslaget gröna ton. Jag har en grön period nu, grönskande grön, även om man här torde ha tänkt i termer av "sjukligt grönt", "vitriol", "absintgrönt" och liknande. För detta är skräck-Lovecraft i högform, allting andas död och förruttnelse; ser man ett tempel pågår där "feastings unhallowed and old", ser man en främling är han skum, och över allting ligger en stank av ruttnad fisk...

Nåväl. Låt oss inte raljera. Berättarjaget är ute och kollar in antikvariska platser, och det är mycket fint berättat; Lovecraft himself var ofta ute och reste i såna ärenden. Här leds berättaren emellertid till det gåtfulla Innsmouth, en betagande liten hamnstad som nu börjat förfalla och uppvisa märkliga drag.

Det blir lite action till slut, en jakt tar vid, lite segt skildrad med Lovecrafts omständliga språk, men på det stora hela ger denna bok valuta för pengarna. Omslaget är ju snyggt, man får även fejkhistoriken om verket Necronomicon (som jag skrivit om här), och man får en självbiografisk skiss av HPL plus en essä av Mattias Fyhr. Dessa tillägg var nödvändiga för att inte boken skulle bli för tunn, men som sagt: valuta för pengarna (boken är på 152 sidor.)

Att jag sedan skattar Lovecraft högre i hans "dunsanianska" texter ("The White Ship", "The High House In The Mist", "Celephais" osv) än i skräckköret, det må vara hänt. Boken ifråga är Lovecraft och inget annat än Lovecraft, det är särart och egensinne och högtravande stil. Det är en över 70 år gammal story, skriven av en man som var något av en antikvitet själv, som dagens svenska bokpublik tydligen gillar. Det har förvisso getts ut mer Lovecraft på sistone: "Fallet Charles Dexter Ward" av Vertigo och "Pickmans modell" av Bakhåll. Det har inte bara att göra med att hans texter numera är copyrightfria. HPL "ligger i tiden", på gott och ont!

(Förutom Necronomiconlänken ovan, så har vi här ännu ett inlägg om Lovecraft på bloggen.)

Delfinen (Melina Starr, del 5)

Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.

Melina är ute och reser. Hon började i Sålunda, reste iväg och bor nu på en retreat på en ö utanför Mariestad. Denna dag tar hon en roddbåt och ror ut på Vänern, och vem träffar hon på böljan om inte delfinen från avsnitt 1, då de möttes på den mer gåtfulla Odödlighetens sjö. Klicka här för att läsa om deras första möte.

Men nu möts de alltså på ett nytt ställe, sjön vid Mariestad. Melina drar in årorna och säger:

- Hej delfin!

- Hej Melina, säger delfinen.

- Hur går det? Är du fortfarande paulist, som du antydde förra gången? Eller har du gett dig ut i rikare vatten, i skönare farleder?

- Nja, säger delfinen, nog fick jag en tankeställare allt av din replik. Att som officiell kristendom säga att själen hibernar i graven, för att sedan magiskt återuppstå på yttersta dagen, det är ju absurt. För om själen är det som ger kroppen liv - vilket alla kristna torde hävda - då följer ju av det att själen lever vidare efter döden. Den vet inte av någon död, den vandrar vidare, sömlöst.

- Gott. säger Melina, du har förstått. Om bara alla andra kristna fattade detta. Man frågar sig egentligen om alla kyrkokristna, alla frireligiösa, alla lutheraner och katoliker osv verkligen tror att man bara har ett liv, att man begravs med sin kropp och sedan återuppstår i en fjärran framtid.

- Reinkarnation är modellen, säger delfinen.

- Ackurat. Är man det minsta troende måste man inse att reinkarnation är det enklaste svaret på det stora "vadan och varthän".

- Ockhams rakkniv.

Makrillmoln i skyn. Stilla bris. Båten driver. Delfinen säger:

- Hur har du det på retreaten då?

- Bra, tror jag, säger Melina.

- Får du inte lust att resa vidare?

- Kanske...

- Gör det vetja, res vidare! Bli en äventyrlig nunna, en gestaltande new age-donna, en fri kvinna på jakt efter esoterisk sanning, efter symboliska förhållningssätt! Det finns en hel värld där ute som väntar på att upptäckas.

- Möjligen du, säger Melina. Vi får se.

De pratar vidare om cambridgeplatonism, advaityafilosofi och perennialism.

- Ljusa nejder, säger Melina. Och delfinen:

- "Lugnare vatten, makligare sjö...

- ... och vid horisonten, Lycksalighetens ö", fyller Melina i.

En ren idyll, med andra ord: kvinna och delfin, i ljuvligt samspråk på sjö, någon gång i tidens flöde.

De tar tar farväl och kajkar åt varsitt håll: delfinen ut på fria vatten, Melina tillbaka till ön och Zinnias retreat. Väl där äter hon en gryta på linser och ris, kryddad med fänkål, paprika, mejram och aromat, stuffad med olja, champinjoner, finhackad lök, palsternacka och kålrot. Sedan går hon och lägger sig och drömmer om en blommande rymd, en flower power-spejs, genom vilken hon styr en stålgrå Cadillac '60.

Del 6 av Melinas resa finner du här.

Vatten och stillhet (Melina Starr, del 4)

Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.

Melina och Zinnia har startat ett retreat på en ö utanför Mariestad. Som första aktivitet tänker de bjuda in föredragshållare, och den förste blir Aspilian (som förekom i följetongens avsnitt 1). Han föreläser en kväll om det andliga i konsten för fem åhörare. "Humble beginnings" men helt okej.

Aspilians tes är att om en konstnär är troende så märks det i hans verk, det går inte att fejka. Och en eländig nihilist får också sin personlighet speglad. Sedan finns det förstås ateister som gestaltar esoteriska frågor, de hamnar i trans när de skriver - som Lovecraft i "The Silver Key" och "The White Ship". Men varför man - så att säga - måste vara ateist till vardags och troende i sin konst, detta tycks Aspilian vara en omväg.

Detta talar han om. När föredraget är slut, och åskådarna fått svar på sina frågor, drar sig Zinnia, Melina och Aspilian undan till biblioteket för ytterligare spirituell samvaro. Aspilian säger, helt apropå:

- Jag har läst en märklig bok, "Eld och rörelse" av Lennart Svensson. Den var lite svartsynt, titelberättelsen alltså. Medryckande, men ingen glad operett om man säger...

- Men måste allt vara så glatt då? säger Zinnia. Jag har också läst den, och jag älskade den. Alltså, det dröp av ångest i den där storyn, en skön känsla måste jag säga. The joy of fear.

- Ja visst, säger Aspilian, var sak har sin tid. Du då Melina, vad tyckte du om den? Om du ens läst den?

- Jo, jag har läst den, säger Melina. Jag tycker nog den var bra. Framför allt var den tajt, koncentrerad och så. Många kan skriva tegelstenar, men få kan koncentrera så mycket på 40 sidor. Valuta för pengarna.

Zinnia och Aspilian talar vidare medan Melina går ut för att hämta en nypa frisk luft. Hon blir lite avundsjuk, Aspilian är ju hennes guru och favoritfigur, men hon kämpar ner dessa låga tankar. Hon är inte ihop med Aspilian. Hon har haft sin beskärda del av kärlek i andra förhållanden. Nu lever hon singel. Hon har för den delen inte valt singellivet - singellivet valde henne.

Ute på en altan med utsikt över sjön står hon, skådar upp i de blygrå skyarna. Hösten nalkas, men hon har inget emot det; hon har ett inre ljus som är oberoende av både sommar och vinter, höst och vår. Hon har en vilja som heter: "Jag, Melina, ska alltid ta det lugnt, ska aldrig frivilligt plåga mig eller hetsa upp mig. Finns det ingen orsak till oro, well, då är jag nöjd. Då är jag i harmoni, då har jag en stilla glädje, en apatia som alla innerst inne vill ha. Nu är det höst, det blir mörkare och kallare, men vad gör väl det? Jag är Melina, jag existerar. Det är bättre att existera än att inte existera, som Leibniz sa."

Hon lutar sig mot ett träd, ser ner i vattnet. En stilla yta, speglande husets ljus. "Vatten och stillhet" tänker hon, "vilken skillnad mot eld och rörelse, det där som han skrev om, Svensson. Här vatten, där eld; här stillhet, där rörelse... Man måste ibland vistas i antipoderna för att förstå helheten, måste se mörkret för att förstå ljuset."

Hon går tillbaka in, där Zinnia sitter och läser högt ur "Eld och rörelse". Melina slår sig ner vid bordet och lyssnar på systern. Det är en passage där huvudpersonen, sergeant F. är ute och åker motorcykel och får se några lätt sårade komma gående:

Vinden vajar i grantopparna, det snöar över fälten. Ur skogsbrynet kommer en gubbe gående, följd av ännu en, och ännu en... F. stannar cykeln i vägkorsningen och låter motorn gå på tomgång.

Den förste av männen som kommer på vägen har oknäppt kappa, tom blick och lätt haltande gång. Bakom honom i ledet går män med bandage om huvudet, några har kryckor, andra har armen i mitella.

Inga vakter går vid sidan av tåget.

Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.

Någon stöds av sin kamrat, blicken i marken.

Nu har täten redan försvunnit bakom vägslutet, för vidare befordran till de bakre linjerna. F. vänder bort blicken och ser mot slutet av kolonnen, kön kommer precis ut i gläntan. Någon minut går och snart har den siste av de lätt sårade passerat vägkorsningen; F. lägger i en växel och slirar bort mot det vägslut varifrån kolonnen dök upp.

Del 5 av Melinas resa finner du här.

(Målning av Emil Nolde)

New age-drottningar (Melina Starr, del 3)

Härmed ännu ett avsnitt i storyn om Melina Starr, 25, och hennes andliga resa. Del 1 finner du här. Och där, på slutet av del 1, länkas till del 2. Epilogen finner du för sin del här.

Skenorna dunkar, solen skiner, silas genom träd, träd längs spåret. Solen skiner på tåget, på vagnen där Melina åker; vagnen åker förbi träd, ljuset silas genom träden, leker i ansiktet på den glorifierade Melina. Hon är på väg, vägen är målet, vet hon det? Klart hon vet, hon är ju en new age-goding, full av visdom som "vandra mot ljuset", "hitta dig själv", "lev i nuet", och så "vägen är målet" som antytt.

Dessa aforismer lever hon efter, för det är sanna plattityder. Bara en utlevad dandy kan försmå ljus och kärlek bara för att de skulle vara, i hans mening, utnötta ord.

Hon reser med ett tåg, ser serent på solljuset genom träden. Hon ser fram emot målet, Mariestad, en småstad vid Vänern där hennes syster Zinnia lever. På en ö har hon sin boning, dit är Melina på väg, hon ser fram emot det - men hon gillar även resan, hon ser även vägen som målet. Alltså gonar hon sig i glansen, kommer in i flowet och lever i ett evigt här, ett oändligt nu.

---

Skvalpande vågor. En vattenvidd. Skuggande lönnar. Och två systrar i en berså.

- Najs plejs, säger Melina.

- Ja, säger Zinnia.

- Ska du inte hyra ut för gäster? Det finns ju massor med tomma rum.

Man är på ön utanför Mariestad. En liten ö med en huslänga och lite andra små byggnader, disponerade av Zinnia, Melinas syster.

- Gärna det. Ja, det var väl idén från början det.

- Ja, bra! säger Melina. Vi kunde göra det här till en retreat, en vilostad. Servera vegetariskt, ha kurser och konferenser. Men i så fall bara med gosiga ämnen - som Neale Donald Walsch, Swedenborg, Castaneda, allt sånt.

- Excellent. Men ekonomin då; hittade du guld som du lovade? /se del 1/

- Åh, jag har hittat guld vid regnbågens ände. Niema problema.

- I så fall...

Vågorna skvalpar. Melina slumrar. Zinnia solar.

---

Man bor på ön, vistas på ön, spanar in mot land och besöker ibland detta land, med hjälp av en vägbank, en lång bro. En 500 meters vägbank med trummor för vattengenomströmning. Man kan via den åka in till Mariestad för att handla.

Man bor på sin ö med sina lönnar och björkar, sina granar och tallar, sina buskar och gräsmattor och blommor. Man funderar på att öppna ett retreat, på att bli new age-drottningar.

Melina ligger i sitt rum i huvudbyggnaden, ett tegelhus med kakelgolv. Hon läser i en bok, där står det: "Hitta friläget, andas ut." Ja men detta vet jag ju redan. Ändå gläds jag åt att få veta det, igen och igen... Nåväl, det skadar ju inte om budskapet är poetiskt också, som hos Eliot:

Because I do not wish
Because I do not wish to turn
Because I do not

En stammande poesi tänker hon, som om han inte kan tala ur skägget. Men så kan det vara, så får det, måste det kanske vara, med religiös poesi i vår tid. Det finns ingen konsensus om det andliga, man kan inte bara ropa "Gud, Gud, Gud"...

Dramatiska moln tornar upp sig över sjön. Gyllene kanter. Bitter bly.

Del 4 av Melinas resa finner du här.

Mötet (Melina Starr, del 2)

Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.

Hon är Melina, en andlig operatör, en kvinna i tillvaron. På ett café i Stockholm ska hon möta sin kontakt, en person som ska ge henne vissa fakta, vissa data om var hennes syster Zinnia är. Sedan sist har hon inte hört av denna Zinnia. (Se del 1 för Melinas första möte med systern.)

Melina glider in genom glasdörrarna, skrider vant genom lokalen, ställer sig och köar och tar en kopp svart te. En figur med röd näsduk i kavajfickan fångar hennes blick, det var signalen, hon går mot bordet, ställer ner koppen. Snubben reser sig och tar hennes kappa. Han är 1,80 lång, har utmärglat ansikte, två dagars gles skäggstubb, blå ögon. Själv har Melina blont rakt hår, grön dräkt, grå kappa och röda strumpor. Och grå ögon, regelbundna drag, rak näsa.

- Karelens..., säger Melina när hon satt sig.

- ... björn, svarar snubben. Det var lösenordet. Den andre presenterar sig som Topsy. Rätt namn, om än ett täcknamn. Melina kallar sig här "Alice", men för oss i denna story är hon för alltid Melina. - Topsy är del i Melinas esoteriska kontaktnät. En annan i detta nät är den Aspilian vi mötte i del 1.

Melina har mött Topsy, sin gamle controller inom operativa ärenden. Topsy har känningar inom underrättelsevärlden, Black Ops, exopolitik och allt det där. Så vad kommer nu att hända: blir det UFO-spionerier med Melina i denna följetong...? Låt mig säga så här: dylika operationer hör till Melinas förflutna - och, möjligen, framtid. I senare serier kommer Melina att vara Operativ Kunskapare i gråzonen.

Det är en stimmig lokal. De sitter vid ett fönsterbord. Ett fik i Storstad, en stor, brusande stad i en torr nejd.

- Så hur ligger saker till, frågar Melina. Det var ju det hon kommit hit för, för att få fakta om läget.

- Hur saker ligger till? säger Topsy. Läget är gott. Personligen har jag - och du, om du är smart - mitt bästa ögonblick just nu. Mitt bästa ever. Och det har inte att göra med dig, ursäkta, men du fattar: allt är bra i mitt liv, obetingat.

- Obetingat?

- Ja, opåverkat av allt. Jag befinner mig i varat, där jag funnits ända sedan universums begynnelse.

Melina dricker av sitt te, smaksatt med kakao och blå blommor. "Längtans blå blomma" tänker hon - men så minns hon att hon är nunna, en sån får inte längta, nej proffsig coolness är vad som gäller. En new age-agent, på jakt efter sin syster; en modern nunna, på span efter frid och ro.

- Okej, säger Melina, allt är bra. Jag kan förstå det.

- Kan du? säger snubben. Sitter du inte och våndas, räds all ångest...? Vore du i balans skulle du inte ha uppsökt mig. Du måste koppla av, fattaru! Nu ska jag gå ut ett slag men medan jag är borta kan du försöka hitta friläget. Koppla av, ta några andetag. Djupa, lugna andetag.

Snubben går, lämnar lokalen. Men hans kopp och rock är kvar. Nå jag får väl göra som han sa då, tänker Melina, koppla av.

Hon sätter sig rakt på stolen, blåser ut luft. Meditera kan hon. Så tar hon ett första andetag - och trycket lättar. Typiskt alltså tänker hon, jag kan ju detta, ändå måste man jämt påminnas. Men så är det, livet är ett helhetsproblem, man återkommer ständigt till samma saker.

När hon tagit sina tre andetag fortsätter hon tona in på stillheten, blundar och stänger ute lokalens surr. "Det är inte lokalen som surrar, det är mitt sinne" säger hon sig själv. För ett ögonblick genomskådar hon tillvarons sken.

Ett skrap av en stol. Snubben är tillbaka, han som kallade sig Topsy. Han har varit ute ett ärende, okänt vad. Sedan han hämtat påtår sätter han sig och säger:

- Nå, vad vill du mer veta? Var Zinnia är?

Melina nickar.

- Hon är på en ö utanför Mariestad.

Han ger henne en karta. Sedan börjar han tala om musik:

- "Flight Of Icarus" är Maidens bästa låt. Svävande radiometall, hårdpop för tunggungare.

- "Maiden"?

- Iron Maiden. Känner du väl till?

Visst känner hon till Iron Maiden. "O God of Earth and Altair, bow down and hear our cry"...

Topsy dricker av sitt kaffe och fortsätter:

- Shânti, peace, frid...

En sådan visdom, tänker Melina. En sådan frid man fylls av. Hon tackar för affirmationen. Kanske kan jag även finna frid hos Zinnia...? Och frid på vägen dit...?

Man dricker vidare i tysthet. Så avslutar Topsy sin kopp, reser sig, bugar och går. Sedan, efter en kvart, reser sig Melina och fortsätter sin resa, sitt sökande efter sin syster. Topsy sågs gå iväg längs en viss gata så Melina tar in på en annan gata, zackar bort i stadslabyrinten i slumpmässiga mönster för att undvika skuggning. Det är mycket konspirativt alltsammans med täcknamn, signaler och hastiga möten, för man är alla delar av en hemlig rörelse, en esoterisk elit. Aspilian, Melinas lärare som figurerade i del 1, är som sagt del i samma gruppering.

Del 3 av Melinas resa finner du här. Och del 1 finner du här. -- En helt annan följetong, om Melinas karriär som kriminalpolis, finner du här.