Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.
Melina och Zinnia har startat ett retreat på en ö utanför Mariestad. Som första aktivitet tänker de bjuda in föredragshållare, och den förste blir Aspilian (som förekom i följetongens avsnitt 1). Han föreläser en kväll om det andliga i konsten för fem åhörare. "Humble beginnings" men helt okej.
Aspilians tes är att om en konstnär är troende så märks det i hans verk, det går inte att fejka. Och en eländig nihilist får också sin personlighet speglad. Sedan finns det förstås ateister som gestaltar esoteriska frågor, de hamnar i trans när de skriver - som Lovecraft i "The Silver Key" och "The White Ship". Men varför man - så att säga - måste vara ateist till vardags och troende i sin konst, detta tycks Aspilian vara en omväg.
Detta talar han om. När föredraget är slut, och åskådarna fått svar på sina frågor, drar sig Zinnia, Melina och Aspilian undan till biblioteket för ytterligare spirituell samvaro. Aspilian säger, helt apropå:
- Jag har läst en märklig bok, "Eld och rörelse" av Lennart Svensson. Den var lite svartsynt, titelberättelsen alltså. Medryckande, men ingen glad operett om man säger...
- Men måste allt vara så glatt då? säger Zinnia. Jag har också läst den, och jag älskade den. Alltså, det dröp av ångest i den där storyn, en skön känsla måste jag säga. The joy of fear.
- Ja visst, säger Aspilian, var sak har sin tid. Du då Melina, vad tyckte du om den? Om du ens läst den?
- Jo, jag har läst den, säger Melina. Jag tycker nog den var bra. Framför allt var den tajt, koncentrerad och så. Många kan skriva tegelstenar, men få kan koncentrera så mycket på 40 sidor. Valuta för pengarna.
Zinnia och Aspilian talar vidare medan Melina går ut för att hämta en nypa frisk luft. Hon blir lite avundsjuk, Aspilian är ju hennes guru och favoritfigur, men hon kämpar ner dessa låga tankar. Hon är inte ihop med Aspilian. Hon har haft sin beskärda del av kärlek i andra förhållanden. Nu lever hon singel. Hon har för den delen inte valt singellivet - singellivet valde henne.
Ute på en altan med utsikt över sjön står hon, skådar upp i de blygrå skyarna. Hösten nalkas, men hon har inget emot det; hon har ett inre ljus som är oberoende av både sommar och vinter, höst och vår. Hon har en vilja som heter: "Jag, Melina, ska alltid ta det lugnt, ska aldrig frivilligt plåga mig eller hetsa upp mig. Finns det ingen orsak till oro, well, då är jag nöjd. Då är jag i harmoni, då har jag en stilla glädje, en apatia som alla innerst inne vill ha. Nu är det höst, det blir mörkare och kallare, men vad gör väl det? Jag är Melina, jag existerar. Det är bättre att existera än att inte existera, som Leibniz sa."
Hon lutar sig mot ett träd, ser ner i vattnet. En stilla yta, speglande husets ljus. "Vatten och stillhet" tänker hon, "vilken skillnad mot eld och rörelse, det där som han skrev om, Svensson. Här vatten, där eld; här stillhet, där rörelse... Man måste ibland vistas i antipoderna för att förstå helheten, måste se mörkret för att förstå ljuset."
Hon går tillbaka in, där Zinnia sitter och läser högt ur "Eld och rörelse". Melina slår sig ner vid bordet och lyssnar på systern. Det är en passage där huvudpersonen, sergeant F. är ute och åker motorcykel och får se några lätt sårade komma gående:
Vinden vajar i grantopparna, det snöar över fälten. Ur skogsbrynet kommer en gubbe gående, följd av ännu en, och ännu en... F. stannar cykeln i vägkorsningen och låter motorn gå på tomgång.
Den förste av männen som kommer på vägen har oknäppt kappa, tom blick och lätt haltande gång. Bakom honom i ledet går män med bandage om huvudet, några har kryckor, andra har armen i mitella.
Inga vakter går vid sidan av tåget.
Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.
Någon stöds av sin kamrat, blicken i marken.
Nu har täten redan försvunnit bakom vägslutet, för vidare befordran till de bakre linjerna. F. vänder bort blicken och ser mot slutet av kolonnen, kön kommer precis ut i gläntan. Någon minut går och snart har den siste av de lätt sårade passerat vägkorsningen; F. lägger i en växel och slirar bort mot det vägslut varifrån kolonnen dök upp.
Del 5 av Melinas resa finner du här.
(Målning av Emil Nolde)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar